tisdag 30 augusti 2011

Som natt & dag


Om man skulle sitta från morgon till kväll i våran soffa. Jag sa om. skulle man ha ungefär den här utsikten.

Jag tycker så mycket om mina gamla teaklampfötter!

Tycker det känns som ett fint giftermål, ja, mellan Herr Teaklampfot och den något (läs mycket:) yngre fru Läckerlampskärm! Han med sin stilrena klassiska form. Längst ner ser det nästan ut som att han har en fotlänk i guld. Lite bling-bling måste väl även en "karl" med ett par extra år på nacken få ha?

Den unga frun med den "lilla svarta"! Ett och annat ögonbryn höjdes nog på detta bröllop, när hon valsade in i ett svart lackat fodral, med lite ödleskinnskänsla. Oh, la, la.

Ja, vad kan man säga annat än - a match made in inredningsheaven!? Lampfötterna köpte jag för en del år sedan i den lokala antik & kuriosaaffären, som låg här på ett torg helt nära mig, tror jag nämnt tidigare att den, tyvärr, har upphört att existera. Utom i mitt minne. Och bland alla fina second hand-saker jag köpte med mig därifrån. Som exempelvis nämnde Herr Teaklampfot. Ja, och hans bror.

Dubbelbröllop!

Fru Läckerlampskärm och hennes syster köpte jag här! för ganska många år sedan nu. Så något sådant finns nog inte kvar. Men en hel del andra sköna ting såklart. Kika gärna in här på Betty's en sväng.



så hörs vi snart.
:)
/helena




ps Om det nu skulle vara så att man skulle vända sig åt andra hållet, där i soffan, så kan det ju hända att man får syn på någonting i den här stilen:

En välbekant flagga. En glad silvermedljör! Friidrott natt och dag. VM i Daegu! I ett soffhörn nära mig! Heja!

måndag 29 augusti 2011

Ordlös


Vill hitta ett par ord
har letat hela dan
men min tunga är inte snäll
vill inte komma ut och leka alls
Den känns svullen och dan
Kan den vara med bostavsbarn?
          Vill bara stanna hemma med mamma Knipkäft och pappa Gomförsegling,
i den lilla gluggen längst bak, sitter lillasyster Stum
Orden har utegångsförbud!
sitter bakom tandgnisslargallret -
skakar när jag försöker locka fram ett endaste litet s
ett litet och sött s
Ingenting hörs -
hela alfabetet är kidnappat 
          av ett enda långdraget; sscchh!

Jag kapitulerar
hittar inte en enda mening med det här
tänker att imorgon är en annan dag...
gnuggar jag suddgummit bak och fram
och hoppas att ett bortsuddat Ah eller Åh ska ljuda
Lägger huvudet på sned
får orden att trilla ner
          i ett hål
          strax här brevid
en grop för lyckliga små stunder
:)
smilgrop.
/helena

lördag 27 augusti 2011

... och den lilla fågeln


I den obarmhärtiga backen på väg upp mot sjukhuset, den är så långsträckt och sugande, om man nu inte har den stora turen att vara på väg ifrån sjukhuset, då är backen riktigt skön. Tyvärr gick jag mig svettig även fast det gick utför... önskade mig en lättrullande cykel, för lite skönt hårflyg och svalkande armhåleluftning. Visserligen var vinden nästan stillastående igår. Knappt en pust i den varma indiansommarens tecken. All luft verkar ha samlat sig över USA just nu. Irene kan tydligen inte stava till lagom.


Kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att på vägen till, eller från då som sagt, växer det både nypon och...


... ölandstok.


Lite ölandstokig - på väg till då kanske?
och
förhoppningsvis - frisk som en nyponros
på vägen därifrån. :)


Precis utanför sjukhuset, innan det är dags att svinga sig ner för Samaritvägen - nåja - så sitter det en liten fågel. Alldeles stilla. Den är den minsta beståndsdelen av en ganska kul skulptur. "Pappan, barnen och den lilla fågeln" heter bronsskulpturen
av Pontus Kjerrman. Men det var bara fågeln som hittade in hit. Pappan var väl förmodligen upptagen med att springa efter något av barnen? Hm. Vi får väl stifta bekantskap med resten av den lilla familjen en annan dag.


När jag hade gått ner för den långa backen, förbi alla kolonilotterna, sett och hört en man i ivrigt samspråk med sin bästa vän? En lurvig liten krabat. Ja, inte så liten, den såg ut som en blandning mellan schäfer och collie. Intelligens och stil i en och samma vovve, liksom. I alla fall -  när jag precis hade gått igenom den svalkande trädallén och började närma mig hemtrakter, det var då som jag såg skylten. Måste väl betyda att vintern, fortfarande, är långt borta? Eller?



Njut av alla oplogade och osandade vägar, där ute!
:)
så hörs vi snart.
/helena

fredag 26 augusti 2011

slå knut 2.0



Jag avskyr alla vapen! Särskilt efter denna sommaren.
 Alla vapen utom detta. Den här är nästan vacker. Knuten är vacker!


Med mina nytagna bilder på Carl-Fredrik Reuterswärds NON-VIOLENCE
och en liten dikt av mannen.
 En dikt han skrev för längesedan. Många somrar sedan.
Startar vi denna brittsommarvarma helg.



Blomskott

med obeskrivlig kyla
och väl avvägd beräkning
rätar jag ut armen
siktar...
fingret finner
avtryckaren
och trycker till
och jag duschar
blommorna
med blomsprutan

/mannen




PEACE.
:)
/helena




ps Egentligen ska jag inte förstöra stämningen med ett ps här, men jag kan inte låta bli. För jag måste berätta om min fredag. Eller i alla fall om mitt finger. Jag har fått kamerafinger! Ja, lite som tennisarmbåge, fast i fingret. Nä, nu narras jag igen. Men jag har haft fingret på avtryckaren mest hela dagen. Vänta bara så ska ni få se. En innehållsrik dag alltså. Särskilt för kameran.

Slå Knut!


Ibland blir jag så arg att... jag vill slå Knut! Vet någon var han bor? Jag funderar på att skicka ett upprört brev! Eller så fortsätter jag helt sonika att knyta handen i fickan, man är väl svensk... För hur man än vrider och vänder på timmarna så är de bara tjugofyra ynka stycken. Och nu är de slut igen!? Innan jag hunnit komma in och säga hejsan. Hm.

Nu sticker jag i alla fall in en fot. Och räcker fram en liten blomma, som jag stoppade bilen för att föreviga år er. På min väg mellan apoteket och hemmet hittade blomman mig... och kameran. Varsågod.


Men, en liten fågel viskade, att så lätt går det väl inte att blidka er? Så jag slänger in en blomma till! Och en liten skylt...


Och hoppas att ni förlåter mig. Och Knut. Det hjälper nog inte att slå på den stackaren. Det går nog inte att skaka fram en tjugofemte timma (även om det verkar som att det är den jag naggar på just nu?) ur dygnet ändå. Nu börjar vi på ny kula. Håller tummarna för en lagom stor fredagsinnehållsförteckning. Gärna med lite mindre huvudbry. Och lite mera SMEK AB.


så hörs vi.
:)
/helena


ps Jag har i alla fall hunnit besöka ett par av er, alla ni som finns i min favoritmapp. Imorgon, eller idag är det nu, ska jag kika in till ett par till. Så vi ses! Och så ska jag försöka hinna se Exit through the giftshop, hann precis sticka in en DVD i spelaren, innan klockan slog halvtio. Annars är det repris imorgon, ja, eller idag alltså, kl 13.10 i SVT, för er som inte var lika snabba med REC-fingret...

onsdag 24 augusti 2011

Linnéa vs Ljung


Här har det varit lite fötterna upp och huvudet ner... i ett par dagar. Jag ska inte orda så mycket om det. För jag vill hålla fast vid att den här sidan av mitt liv ska stå för det friska, starka, glada. Den positiva motpolen. Det var ett av huvudsyftena när jag började med ord och bild härinne, att vända andra kinden till, eller första kinden, och låta de ljumma vindarna nudda den. Kinden.

Ni som har fötts under en lyckligt hälsosam stjärna kommer aldrig att förstå vad jag pratar om, lyckans ostar! Och ni andra som precis som jag får kämpa lite extra vissa dagar för att hitta nog med glöd för att tändas, för er behöver jag inte förklara. Ni vet precis vad jag pratar om ändå, era stackare. Ni vet precis hur det känns de där dagarna då man är så trött så man knappt orkar stå, ännu mindre gå... men sova det kan man inte. Det går inte. De här dagarna är det lätt att hålla sig för skratt. Men det här är inte en biktblogg, så jag säger inte så mycket om de här dagarna, de är gärna lite tystare, lite svalare.


Nu över till något helt annat, som det brukar heta. I går när bilen swischade förbi ett par skogsdungar, så såg jag att skogsbrynet lyste av lila pärlor. Ljungen blommar. Och som den blommar! Med en intensivt lila höstton. Då kom jag att tänka på mina broscher.
En med ljung på. Och en med linnéor på.

Linnéan är smålands landsskapsblomma. Ljungen är västergötlands. Jag har dem på varsin axel. Ja, inte bokstavligen... I småland bodde jag mina första tjugo år och nu har jag bott nästan lika många här, i ljungens djungel.


Tillbaka till det första ämnet, säger de aldrig på nyheterna... men det gör jag! Såg ni filmen igår? Med Al Pacino? Den om aktiv dödshjälp? Vi spelade in den, får se när jag orkar se den. Tungt ämne, men det sägs vara en av Pacinos bästa rolltolkningar på länge, så...

Nu tänker någon go', men orolig läsare, - Kära nå'n! - Är det så illa?! - Sitter hon där framför lap topen och funderar på det?!? Nej, det gör jag så klart inte, ni kan pusta ut. Eller jo, det är klart att jag kan fundera runt sådant när man hör hur mycket en del människor lider. Framförallt på ålderns höst. För egen del skulle jag hellre vilja ha lite aktiv livshjälp, *ler*, de där lite tyngre, tystare, svalare dagarna. Men ikväll tyckte jag allt att den friskare vinden kändes lite ljummen ändå. Mot kinden.


vi hörs.
:)
/helena



ps Ni har säkert hört det här gamla tråkiga skämtet? Men jag kan inte låta bli... Ni vet väl att smålänningen på sin "shoppingrunda" alltid frågar: -Vad köstar dé? Det vet ni säkert. Men vet ni vad västgöten frågar då? -Köstar dé nåt?? Ur askan i elden kan man väl kanske säga om min geografiska förflyttning...

tisdag 23 augusti 2011

Minnesbilder



"Jag kommer ihåg flera sådana händelser i min barndom som jag vet att jag inte kan ha varit med om, och ändå är jag fullständigt säker på att jag upplevt dem. Ingen i min släkt har kunnat förklara var dessa minnen kommer ifrån, om de är drömmar av sådan styrka att jag uppfattat dem som verkliga eller om någon beskrivit liknande händelser för mig som jag omedvetet stulit och gjort till mina.
En scen minns jag till exempel mycket väl. För inte så länge sedan var jag och åkte skidor med min dotter och min syster. Vi passerade genom Gorczyce, en mycket liten stad i - de återvunna områdena - nära Oder-Neisselinjen. Därifrån har jag minnen från 1946 eller 1947 när jag var fem eller sex år gammal. Jag var på väg till lekskolan och kommer tydligt ihåg hur jag promenerade dit med min mamma. Då dök det upp en elefant. Den korsade vår väg och gick vidare. Mamma hävdade att hon aldrig i mitt sällskap hade sett någon elefant gå förbi. Det finns inget rimligt skäl till att det skulle ha funnits en elefant i Polen 1946, efter kriget, när det till och med var svårt att få tag på potatis. Ändå har jag en väldigt klar minnesbild, och jag kommer tydligt ihåg elefantens ansiktsuttryck. Jag är fullständigt säker på att jag var på väg till skolan och höll min mamma i handen när elefanten kom gående emot oss. Den svängde till vänster och gick vidare, och vi fortsatte rakt fram. Ingen så mycket som lade märke till det. Jag är övertygad om att detta inträffade, även om min mamma hävdade motsatsen. ..."

/ Krzysztof Kiéslowski
ur: KIESLOWSKI OM KIESLOWSKI,
Intervjuer sammanställda av Danusia Stok,
Översättning av Thomas Andersson,
Norstedts Förlag AB, Stockholm 1996



Igår såg vi en film. The American. Med George Clooney. Jag älskar film! Det är kanske därför som jag sällan blir besviken. Jag menar, jag brukar ofta hitta något som jag tycker om, i alla filmer. Nästan. Så jag blev riktigt förvånad när jag inte tyckte specielllt mycket om The American. Trots en muskulös och tatuerad Clooney. Trots att filmen har samma regissör som Control. Minns ni när jag skrev om den? Här.

Fick mest en känsla av hastigt passerande vykort: Ett kallt, snöigt Sverige. En isbrytande båt. Ett varmt grönt kuperat italienskt landskap. Lättklädda flickor, med välformade bröst och låånga ben. Annars mest en utdragen förutsägbar handling. Inte ens speciellt spännande. Men vackra bilder. Kanske var det bara det han ville visa oss här, Corbijn? Vackra bilder.

Då kom jag att tänka på en annan filmmakare. En favorit! En historieberättare!! Också med ett fantastiskt bildspråk; Kiéslowski!! En man som har gjort så mycket spännande och bra, men det tar vi mer om en annan dag...



så hörs vi snart.
:)
/helena



ps. Det finns en fortsättning på berättelsen om elefanten, den kommer - också - en annan dag...

söndag 21 augusti 2011

På Strå - historiska vingslag


Förra sommaren hade jag den lilla fjärilen med tillhörande tallrik uppsatt på väggen. För trots sitt nagg, där på baksidan, så tycker jag att den är alldeles för fin för att komma i närheten av en sked. Alltså för fin att äta gröt på. Eller kräm. Ett antal år på nacken har den dessutom, Rörstrandstallriken; Strå. På sidan 74, längst ner till vänster, i Rörstrands DEKORER kan man läsa att just Strå tillverkades mellan 1890 och 1902.

Den här sommaren har den stackars stråomgivna fjärilen förpassats till prylgarderoben, den fick bara lufta vingarna ett par slag när jag fångade den med linsen. För om man har lite kort om utrymme i rumsliga kvadrat, men gott om plats i hjärtat för allehanda sköna ting, så tvingas ibland t o m de vackraste av flygfän att ge vika för andra vackra saker. Av utrymmestekniska skäl. Och städtekniska... Och för ron. Det måste finnas lite ro mellan prylarna, annars blir intrycket bara oroligt. Tänker jag. Tror jag.


vi hörs.
:)
/helena



ps Helst köper jag second hand - som om det nu skulle ha undkommit någon som läser här inne :) - men när jag kikar in i Rörstand Museum webbutik blir jag väldigt shoppingsugen. Jag vill ha allt! Som den här brickan! Och de här nostalgiska korten! Lite värmande te, ur den mest ljuvligt dekorerade förpackning! Och kanske får man fresta med en chokladbit till det?! Eller tolv hela bitar! Den här stora "Porslinsbibeln". En hel bok om Stålhane! Om nu semesterkassan visar på totalhöstebb kan vi i alla fall unna oss en billig tekoppsreflex!?! Eller varför inte en helt reflekterande liten tekanna?  Men helst av allt vill jag torka av både diskbänk och köksbord i höst, med denna blåvit-dekorerade Wettextrasa! Då kan kanske  t o m disk bli roligt?

lördag 20 augusti 2011

Bonnie, Clyde & fröken Märkvärdig


För ett tag sedan skrev jag om lugn och ro.
Om ynnesten att kunna välja mellan lugn och ro

Häromdagen när jag kikade på den märkvärdiga fröken Märkvärdig, hörde jag strofen "Jag struntar i evigheten...", som också har sitt ursprung i den Dahlgrenska lilla låtpärlan,
En plats på jorden.

Då, för det där taget sedan... försökte jag hitta en video här på webben, som hörde ihop med texten. Så att vi skulle kunna njuta av den tillsammans. Jag hittade en version. Ljudet är bra. Bilderna är... tja, vet inte riktigt vad jag ska säga? Speciella. Ja, speciella är nog ett bra ord. Eva Dahlgren är inte med på bild. Den finstämda texten finns där. Och Eva D's oefterhärmligt suggestiva sång. Men vad de har med den här videon att göra har jag ingen aning om?!?

Om ni lovar. Lovar! Jag menar verkligen lovar och svär på något som är dyrt och heligt, så lägger jag upp videon här nedanför. Men bara om ni "tummar" på att sluta ögonen och blunda. Blunda hårt. Lyssna intensivt på de tänkvärda orden. Sedan när ni har lyssnat ett par, tre gånger... Kan ni möjligtvis få öppna ögonen igen och titta på bilderna. Men bara om ni lovar - ja, igen! - att förklara för mig vad den lilla filmen har med min favoritplats på jorden att göra. Lova! För jag fattar ingenting. Nada.



så hörs vi, när någon har lyckats förklara för mig...
:)
/helena

fredag 19 augusti 2011

Ömsom sol ömsom vatten


Hej kära vänner!

Här har det blivit ett mer eller mindre ofrivilligt långt avbrott. Veckan har i och för sig varit full av ömsom roliga ömsom mindre roliga åtaganden, men igår hade jag verkligen tänkt att ge, i alla fall ett litet, livstecken ifrån mig, då passade givetvis Blogger på att krångla! Han, så bångstyrigt som det var och så sur som jag blev, så är jag säker på att det måste röra sig om en xy snarare än en xx...För inte är det väl så att datorer bara består av ettor och nollor?! Det måste väl ändå vara en myt? Hur som helst vägrade - Han - att ta emot både ord och bild. Hm.

Så här kommer, till slut, ett par soliga bilder och ett par korta ord: Trevlig Helg, med ömsom vin och ömsom sol önskar jag er! (även om jag hoppas att blogginläggen ska ösa in under helgen som kraftigt höstregn i era skärmar, nåja, ett par pip ska jag väl ändå lyckas åstadkomma, om - Han - tillåter.)


så hörs vi, så snart som möjligt.
:)
/helena



ps Har ni tänkt på vilket konstigt ord det där ömsom är? (Öm som vaddå? En moder?:) Dessutom måste det ha varit konstigt väldigt länge, för enligt ordboken har det använts ändå sedan 1491! Ömsom undrar jag om det är ett hitte-på-ord ömsom ett riktigt. Nej, det gör jag ju inte, men det var ömsom kul och ömsom småroligt att påstå det...