lördag 24 september 2011

O, no!


Så fort jag såg henne visste jag att hon bara måste följa med hem hem! Kosta vad det kosta ville, nja kanske inte riktigt, men jag kände genast ett lugn när jag såg henne sitta där så meditativt med tårna bara. Seto Craft Co. Ltd stod det att läsa när hon vändes upp & ner. Och Original. Och en massa tecken. Förmodligen kinesiska tänkte jag, där jag gick smånynnandes på little China girl...


...men icke, jag måste byta låt till mina gamla idoler Alphaville och Big in Japan, för en liten minigeisha i kimono bor nu under samma tak som jag!


Här; på precis en sån kan ni läsa lite mer, om ni blev nyfikna på de små keramiska raringarna. Missa inte kommentaren: "det är något allmänt krafs." Hm. Så någons allmänna krafs kan bli någon annans (läs min:) lilla skatt. Visst är det så. På sidan 3 kan ni dessutom se en bild hemifrån någon som har samlat på sig betydligt fler än jag har...


Nej, jag ska inte börja samla. Jag lovar... "Cross my heart and hope to die" skulle jag nog inte våga säga. För tänk om jag hittar en till -  lika söt. I samma välgörenhetsaffär. Hm.




Så med denna lilla japanska blomsterflickas hjälp vill jag önska er en fin helg! Och visst vore det kul om jag hann titta in en sväng i helgen också. Cross my heart and... nä, jag vågar inte.


:)
/helena



ps Tillvaron känns fortfarande lite "nyvaket" hektisk, så jag hinner nog inte åka till Wanås och kika på Yoko Ono's konst (bl.a), men om jag hade haft möjlighet så skulle jag definitivt skyndat dit!

torsdag 15 september 2011

Var är tummen?


Ja, inte är den då djupt begravd inne i något skumt och obskyrt utrymme... snarare tvärtom. Den försöker göra så mycket den bara orkar, greppar allt möjligt i sin väg, åker på ett par törnar emellanåt, skrubbar sig lätt och är inte rädd för att få lite skit under sin nagel (kanske tur att den inte syns där under P som i plåster?).

Vad jag egentligen vill ha sagt, om man nu skulle låta bli att krångla till det, är att jag fortfarande har fullt upp, med allt det nya i min vardag, men jag längtar efter er varje dag! Så håll tummen (och hans bror!) att vi ses redan imorgon. Vågar tyvärr inte tumma på det...


... men tummen upp för alla er som kikar in här varje dag eller nästan varje dag, eller då & då, eller när ni hinner helt enkelt!


vi hörs! Det vågar jag tumma på!
:)
/helena



ps Ni kan väl lyssna lite mer på den kloka Solja, så länge. Om ni inte hann i förra inlägget alltså. Thumb-nailen till den här diktuppläsningen ser lite missvisande ut, men låt inte det hindra er från att lyssna på den vackra finlandssvenskan.


Det kan man kalla att få den berömda ur...

måndag 12 september 2011

Det började så oskyldigt med diskbänken


Det är väl en kliché, men jag kan inte rå för det. Det är Paris jag tänker på. När disken hopar sig och dammråttorna dansar under borden. Det är då jag tänker på Pont Neuf och allt det där andra härliga. Medan dammsugaren räcker lång näsa och disktrasan blänger surt. När allt ter sig så där alldeles alldeles vanligt. Och lite grått. Då går tankarna till Barri. Barri - Barri. Inser att det där nog mest ser ut som barrig i skrift, men jag tror att ni - också - kan höra den fonetiska franska huvudstaden i fantasins öronsnäcka. BARRII!

Jag har bara varit där en gång. Men i tanken vandrar jag ofta tillbaka dit. Till Jardin de Luxembourg, den fina parken som låg alldeles nära det lilla hotellet. Med en damm i mitten, där barnen styrde båtarna mot hamnar som för alltid är bortom räckhåll för oss - någorlunda - vuxna. Och med en servering som serverade de mest fettdrypande bakverk man kan tänka sig. Anna Skippers värsta mardröm.

Innanför pannbenet rumlar minnena runt i en salig röra, en röra som jag älskar att röra i och vid, när vardagen känns för trång. Som den där italienska?! restauranten vi åt på en av kvällarna. Jag tror att maten var god, men det jag minns bäst är kyparen. Han hade tupé som satt på sné. Sorry, kunde inte låta bli. Men det är faktiskt sant. Så det var den vi pratade om över vår anti-pasti; tupén.

Sedan förundrades vi över att så många damer hade långt svallande grått hår! Vackert uppsatt i knut, eller fritt flygande. Men nästan ingen hade den klassiska tantkortkopiefrisyren. Ja, ni vet den som 99,9% av alla damer i en viss ålder har, här hemma. Inget fel i det, men borde inte några fler procent vilja ha en lite grånad hästsvans? Jag antar att det är en fråga om hårkvalité och prioriteringar. Men jag vet inte. Kanske är det en huvudlös epidemi, förlåt hårlös epidemi? Eller en frisörskonspiration? Eller gammal vanlig, hederlig, svensk praktiskhet?

I alla fall -  det är lite sådant som jag står och tänker på. Eller så lyssnar jag på Solja.


:)
/helena



ps. Titta gärna in HÄR! till denna multibegåvade kvinna. Kvinna och poet. Poet och kvinna! Hon finns ju i läsbart format också - såklart!

söndag 11 september 2011

Inte bara för de vackra ögonbrynens skull


Nä, det är inte för att jag tyckte att den där filmen var såå bra. Visst var den bra, men inte såå bra. Och att Russel Crowe aldrig har tillhört mina absoluta favoritskådisar, det vet ni. Även om jag blev mycket positivt överraskad här. Jennifer Connelly å andra sidan har ända sedan The Rocketeer varit en aktris som har imponerat på alla vis. Såå många fina gestaltningar hon har gjort! Som här! För att inte tala om här! Och denna! har ni väl inte missat?! Där Kate Winslet spelar en underbar huvudroll.

Så visst skulle det kunnat vara för hennes skull - som den där nu 10-åriga planschen fortfarande står i vårt vardagsrum. Fast det är det inte. För jag hade nog gärna bytt till
K-PAX (under en lång tid jobbade mannen på ett ställe där det fanns filmaffischer lätttillgängliga!:) eller någon av mina andra högre avhållna historier om, ja om det inte varit för datumet. De där siffrorna som står längst ner till vänster. Release på VHS (bara en sådan sak!) och DVD 11 september. 2001.


Så kanske är det dags att släppa den nu. Bilden på A beautiful mind. Kanske. Kanske står den fortfarande kvar år 2021. Den elfte september. Kanske.


vi hörs.
:)
/helena




ps. Det där lilla förrädiska ordet snart lovar jag definitivt att passa mig för i framtiden. Min tid här inne i ettornas och nollornas värld har tyvärr krympt en aning. Vi har fått lite ändrade omständigheter här hemma i höst, som jag tror och hoppas ska bli bra. Men ni vet hur det är när förändringens vindar blåser. De tenderar att blåsa bort tid - extra fort. Men snart, snart (oops...) tror jag att tiden växer sig bloggstor igen. Då kommer ord och bild och surftid att hösthagla in. Nåja. Kanske redan imorgon. Kanske. Kanske är ett ganska bra ord ändå. Visste ni förresten att Jennifer Connellys och Paul Bettanys son heter Stellan? Jodå, efter han Skarsgård minsann.

fredag 9 september 2011

Jodå, jag lever...


...även om jag passerade paradiset idag i min jakt på höstinspiration. Jodå, jag fann den. Inspirationen! Förhoppningsvis ska den hitta sin väg in hit. Kanske redan imorgon? Den som lever får se. Jodå.


Jodå. Paradiset tur och retur, på bara ett par timmar. Ingen dålig start på helgen!



så hörs vi, vågar jag nämna ordet snart? Jodå, det gör jag. Snart!
:)
/helena

måndag 5 september 2011

En nära vän!


Verksamhet
Katten är ett intressant djur.
Varje verksamhet som försiggår
önskar den betrakta och förstå.
Mången vanlig arbetsprocedur
vilken tillhör hushållets bestyr
följer katten noga ur sin vrå.
När man lagar mat och när man syr,
stryker tvätt och spik i väggen slår
ser den på och verkar mycket nöjd.
"Utmärkt" säger blicken. "Knoga på."
För att göra något mer än så
synes katten inte vara böjd.
Ett moraliskt stöd är vad man får,
på sin höjd.

/Kajenn. Aka: Caj Lundgren
ur:Någonstans väntar en katt
en antologi om katter
sammanställd av Solveig Nellinge
En bok för alla AB 1999



För ett par veckor sedan fyllde en av mina allra bästa vänner 16 människoår! En dag ska jag skriva ner något fint och berätta om alla gemensamma år och händelser och allt gosandet! Men idag får Kajenn hjälpa oss med orden. Med den äran! Ja, och ha den äran i efterskott, du lilla lurviga kompis!


vi hörs
:)
/helena



ps Okej då, vi tar en till, en till liten strof av samme Kajenn (ur samma bok, se ovan)
Spörsmål
Ofta ligger katten där och tänker.
Tänker den på något som den minns?
Inget tydligt svar i ögat blänker.
Är det bilden av sig själv som finns
under ögats djup där ljuset dränker
sig i dunkel bak dess gröna lins?
Eller är det så att den försänker
sig i någon obekant provins
som en mycket hemlig kunskap skänker?
Ingen säker visshet nånsin vinns
om ens katten vet vad katten tänker.

söndag 4 september 2011

Mitt skrivbord - en savann


Även om jag inte tillhör en av dem som gråter blod över att sommaren snart är slut... så ska jag ändå villigt erkänna att det finns finheter inbyggda även i den varmare årstiden. Som det här med ljuset.

Det där gassandet från en klarblå himmel, noll skuggande molnkompisar i sikte och en termometer som vägrar sänka sitt kvicksilver under 27-28 Celsius eller så, det ljuset menar jag inte!

Ljuset jag pratar om är av en mycket finkalibrigare sort, nästan försynt. Det smyger fram, vågar nästan inte komma in genom fönstret utan att knacka på. Slinker försiktigt in mellan en smal springa i persiennerna, först efter att ha frågat det frodiga lövverket utanför om lov. Om det verkligen får sila sina strålar genom dess täta grenar.

Det ljuset får mig på fall varje gång! Det visar sig oftast bara en kort stund i taget. Vid en speciell tidpunkt på dygnet. Det har lite kontinentala vanor. Fint ljus kommer sent! De loja, ljumma, lite slöa strålarna låter sig inte skyndas på. De kommer när de kommer. Så är det bara och så får det vara.

Älskar de där minuterna när det blyga ljuset kommer och hälsar på. Vissa dagar när vädret har vägrat skingra orosmolnen kommer solen liksom på oväntat besök. Och visst kan det hända att jag bjuder -  mig själv -  på en kopp kaffe, samtidigt som jag ser ljuset strila, stråla, sila och spela. Hoppas att hösten bjuder på mörkermotstånd och låter min kvällspigga vän komma in till mig och leka, ännu en stund eller två.


Nu när vi slutat se på året ur lejonets perspektiv och det istället har hunnit bli jungfruns tur att tyda tidtabellen, passar det kära kattdjursparet på... Här på mitt skrivbord! Se så de nafsar och nojsar i de värmande sensommarsolsträngarna.

"Lejon" heter konstverket, kort och gott. Det är Bror Hjort som har stått bakom penseln. Under sin tid i Paris tecknade han ofta av lejonen i Jardin des Plantes. " I den här lilla akvarellen från 1952 har han för ovanlighetens skull fört in sina lejon i ett drömt exotiskt landskap, fyllt av de mjuka svärdsliljeplantor som Bror Hjorth älskar att måla".

Så står det i mappen med tryckta bilder. Folket i bilds konstmappar. Stockholm 1956. FOLKET I BILDS FÖRLAG i samarbete med Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Föreningen konst i skolan och FIB:s Konstklubb!

Blev så lycklig när jag hittade den här mappen och ett par till, på auktion, i en låda som ingen verkade lägga särskilt mycket märke till! Därför kostade den heller nästan ingenting. Folkbildande konst, det ni! Så varför inte ett par "konstrundor" på evigakvinnor i höst? Vad säger ni? Hot or not? Hot, hot, hot! Säger jag.

"Med mästerlig behärskning utan varje spår av spändhet har han flätat ihop sina älskade lejon..." Står det vidare i beskrivningen av akvarellen. Och man kan inte annat än att hålla med. Det känns som att en mycket kärleksfull pensel har svept fram över duken och nedtecknat de vilda kattdjurens särartade särdrag.


Hoppas att ni blev lika inspirerade av bilden... som jag.


 :)
/helena



ps Om någon blev väldigt nyfiken på konstnären i fråga så hittar ni fin information HÄR!Bror Hjorts Hus hemsida. Han är kanske, annars, mest känd för sina träsniderier och skulpturer. 2006 såldes ett av Bror H:s konstverk för en rekordstOOOr summa pengar! Läs gärna lite mer om det HÄR! Men det är en annan historia. Tänkte att en speleman, i alla fall, skulle få avsluta med en trudelutt. En stum trudelutt. Stum av beundran för Hjorts naiva skicklighet är jag.

fredag 2 september 2011

Färgförföljd


 Den här lilla fågeln är en kär vän, där den står i sovrummet. Av Marc Chagall.


Är det här höstens färg? Det känns i alla fall som att jag ser den överallt. T o m på apotekstidningen och det lokala graffitielskåpet.


Kanske är det just min färg i höst? Av några (rutiga och) randiga skäl, som jag och mina byxor inte har tänkt på.


Fin är den i alla fall. Färgen som vet var jag bor.




F som i Fredag! och Första timmarna på helgen!
:)
/helena



ps Nä, jag kommer inte på något. Men håll utkik - många bilder är på väg in här under helgen. Håll bara tummarna att hälsan och de goda bildinläggsprogramgudarna står mig bi. Bi som i bi-lder.

torsdag 1 september 2011

Kom då kissekatten, så går vi!


Precis så lockade och pockade jag på den lilla missen, igår på auktionen. Tydligen är den avlad här i vårt långa land, för på den nästan helt avskavda etiketten kan man skönja ett svagt; Made in Sweden. Och jodå, den ville visst följa med mig hem! För bara en enda Selma (får passa på att kalla tjugorna så innan de byts ut:) fick den lilla vasen en ny adress. Förhoppningsvis är den rumsren...

Jag är så svag för sådana här små charmiga gravyrer. Det vet ni som följer med mig lite grann. Nu har alla i min lilla familj en var, skulle man kanske kunna säga. För det Här! är så klart jag -  på pricken! Hm. Och Här! hittar ni Mannen upp i dagen, så när som på ett par skäggstrån då...


-Jaha, och vad ska du ha den till? Frågade mannen något oförsynt, när jag stolt visade upp mitt nya lilla husdjur. -Ska du servera (den andra) katten mat ur den då? Vilket oförskämt förslag! -Det är ju en sån söt liten vas, försökte jag. -Inte om du häller kattmat i den, kontrade han. Vilken fräckhet! Särskilt mot katten.

Men han är förlåten, mannen. För idag lånar jag en av hans strofer igen. Några rader som jag tycker mycket om. Hoppas att ni också gör det.

jag tar min kvällspromenad
i nya kvarter
grå katters mörker har
sänkt sig ner på
brevlådenivå
radhusens fönster öppnar sina
ögonlock
tittar ut men
låter oss se in desto mer - i vardagsljuset
Clawfinger i lurarna
manar på stegen aningen
hastigare
"such a wonderful world
wonderful
wonderful
wonderful"
viker av från gångbanan
ut på Östra Parkgatans trottoar
för att i nästa moment se in
genom köksfönstret i
hörnhuset
där står hon
lurar över öronen
diskmedelskum upp till
armbågar
gungandes precis i takt
till nästa låt
"sad to see your
sad to see your sorrow"
jag stannar till
precis för att se
henne vända sig
åt mitt håll
precis för att se henne se
troligen
sig själv i fönstret
precis för att se hennes
läppar
röra sig
precis till
andra versen
som precis överröstar
bilen som startar upp

uppfarten
till nästa hus
jag tar några steg
igen för att se
i vardagsrummet
där sitter han
i vita ljuset
Aschberg fladdrar
förbi kommenterandes
något hos grannen
så jag går vidare
i avgasångorna
från den gamla Saaben därframme
och jag är varken
döv
stum eller
blind

/mannen 




så hörs vi, när jag har hunnit baka lite och äta tårta,
tillsammans med den något äldre mannen.
:)
/helena



ps Hoppas att det gick bra att läsa "de stulna raderna ovan", egentligen kommer de kanske ännu mera till sin rätt framförda på scen. Poesi på scen. Estradpoesi!