lördag 28 januari 2012

The Good Eye


Det finns en bok som jag verkligen skulle vilja lägga vantarna på! Superduperdundergärna! Om nu inte vantarna är ullsura och snöfuktiga, vill säga...

"Vi var unga och vi såg bra ut" kommenterar Paul McCartney boken;
Linda McCartney, Life in Photographs. Paul, som tillsammans med döttrarna Heather och Stella, la ner ett års arbete på urvalet av 200 000 fotografier i hans källare.
(källa: Residence Nr 01 2012)

200 000 Wow!!

DEN HÄR vill jag ha! Men den här nöjer jag mig med. Jag tänker på den stackare som faktiskt läser här att jag verkligen önskar mig dessa ikoniska rockbilder (bl.a), jag tänker på snälle vederbörandes plånbok... jag tänker på den platta plånboken så intensivt att det liksom av en magisk tillfällighet dyker upp en billigare variant HÄR! Hokus Pokus och Abrakadabra på en gång liksom. Webb-magi!

På länkarna ovan från Taschen kan ni gå in och bläddra i boken! Eller här; Webb-blädderex. (se överst till höger på sidan, alltså på länksidan)

Och här kan ni göra en liten rundtur, tillsammans med Paul & co., på en utställning med Lindas bilder. Webbutställning i miniformat. Smart! And sharp - som de säger. Tryck in er och njut!



Fortsatt fin helg till er! Önskar hon som varken är speciellt ung eller snygg... men okej, visst, hon duger, det gör hon. Särskilt i stark mysbelysning. Eller svag. Eller hur man nu väljer att se på "saken". Och livet. Från den ljusa sidan? Ja! (just idag i alla fall)
:)
/helena



ps Ni som följer med här inne hos mig har säkert sett honom skymta förbi. På en löpsedel, ifrån en pop-tidning från mitten av 90-talet, sitter han förevigad på våran vägg. Kollegan, John. Mr Lennon hittade upp på vår vägg för ganska länge sedan nu. Och där får han sitta kvar! Det var nämligen någon smart person som satte upp affischen direkt på tapeten - med häftmassa. Någon smart som sagt. Det skulle kunna ha varit jag...
...eller inte.

fredag 27 januari 2012

Två små ljus


När jag slängde en snabb blick på morgon-tv i morse råkade jag - en sanning med modifikation - jag var helt enkelt uttråkad på allt prat om olika partiledares vara eller icke vara. Så jag zappade helt avsiktligt över till SVT 2 där de visade en repris av gårdagens officiella minnesceremoni. Till minne av förintelsens offer. Då blev jag glad. ?!? Jo, jag ska förklara: Göran Persson fick motta ett diplom för sina insatser - för initiativ och arbete med "Levande historia". Där "... om detta må ni berätta ..." är en stor del. Det gjorde mig glad!

Borde vi inte få se mera sådant? Jag menar gränsöverskridande arbeten. Samarbeten. Över landsgränser, kulturgränser, språkbarriärer, tidszoner, men kanske tänker jag främst på initiativ över parti- och blockgränser just nu. Just nu när det tjafsas så mycket i alla morgon- OCH kvällsnyheter om interna stridigheter och persondrev.

Är inte det precis vad vi behöver se just nu? Mera förståelse för människors olikheter, personliga unika egenskaper. Om vi tittar ytterligare lite längre fram med våra närsynta två (oavsett vilken färg våra irisar råkar ha!) så kan vi inte gärna undgå att se att alla likheterna - oss människor emellan - trots allt - alltid är fler. Allt som förenar oss finns här inbyggt. I mänsklighetens DNA.



Två små ljus vill jag tända. Så här i den elfte timmen. Ett för de som fick sina liv utplånade på ett omänskligt vis. Och ett för oss som finns här i dag. Må vi aldrig glömma. Må vi aldrig glömma att berätta.


/helena




ps Läs gärna ; mest en söt historia,  om min tacksamhet gentemot den lilla lättspringande mamman här!

ps Jag ska försöka ta mig tid att se SVT-dokumentären som sändes häromdagen. Och även den som sändes tidigare i kväll. Som tur är finns båda, ett tag framöver, på PLAY. Så att ingen behöver missa dem.

torsdag 26 januari 2012

Kom ut och lek...


...ropar solen! så jag måste skynda mig nu - så att vi får en kvart ihop eller så - jag och den stora glödande kämpen. Jag hör nästan Gunde i örat: - Skynda, skynda, nu är det bråttom!

Ville bara kolla med er först så att ni inte har missat The Selby´s senast hembesök? Fullt av tidningar på bordet, böcker i hyllorna, gitarrer i stället och en underbart blå bas i famnen på Greg Wooten! I New York kids! Helt i min smak med andra ord. Mumsfiliinredningsbabba!

Nu ska jag försöka springa (nä, skulle inte tro att mitt knä tillåter det va´?) ifatt de sista strålarna. Jag tar mina nya vinterstövlar på mig så hinner jag nog. Och kameran får kanske följa med ut en stund och leka. Om den är snäll.



:)
/helena


ps Missa inte de fina runda musikinstrumenten heller. Där i NY-lägenheten. Ja, sådana där på pinne, med något slags frön inuti, så att det låter tjicki-tjick, när man skakar på dem. Jag vågar inte skriva ut vad de heter, eftersom ett av de vanligaste sökorden på min blogg är just dessa små musikskakisar. Vill helt enkelt inte göra dem ändå vanligare här inne. :). Men fina är de. Både mina och Gregs.

tisdag 24 januari 2012

Blinkar blå




                                                      "om skärmen är normal finns inga skäl att tveka"

"det finns så mycket som vi inte kan förklara"

                                           "en signal för det säkra"

                                      "det finns krafter som vi aldrig kan rå på"             

"här har ovissheten spelat ut sin roll"

                                                           "där tekniken inte ser"

                                                                            "i tujaträdens skugga"

"då är allt som det ska"

                                                     "det finns frågor datorn inte kan besvara"




Låna ut ditt öra i 5 minuter... till Adolphson & Falk. Och bli lite gladmelankolisk. Hm, finns det ett sådant ord? Ja, det måste det göra, för det var just det jag blev, när jag lyssnade noggrant - även på texten. Gladmelankolisk. Och lite nostalgisk, såklart!


sköt om er!
:)
/helena



ps För alla er med falkögon...vill jag bara påpeka att; nej vi dricker inte en massa öl! Här hemma använder vi tomkartongerna till något helt annat. Starkare krafter än öl. Mycket starkare.

pps Titta gärna in en sväng, eller två, här till Adolphson & Falk´s fina sida!

söndag 22 januari 2012

Bär mig i bädd!


Man är ju stor nu. Vuxen. Jag skriver man, för jag låter så bestämt och definitivt. Alltså är det där med julklappar inte så viktigt längre. Bör inte vara. Inte på-liv-eller-död-viktigt i alla fall. (skriver hon som nästan grät när hon förstod att hon missat Madicken-filmen som gick i juldagarna och inte heller kunde låta bli att bli lite våt på kinden när hon insåg att inte heller Pippi-filmen skulle bli sedd.)


Så några inslagna julklappar gav vi inte varandra i år. Men det hindrar inte mig från att bläddra och "slita i " mina julklappsböcker med barnslig iver! Ja, eller mellandagsklappar är det egentligen, inte för att reorna började råda då, snarare tvärtom. Vi hann helt enkelt inte handla så mycket innan jul.


På Myrorna hittade jag "alla mina julklappar". Tre böcker och två saker i mer solida material (som jag ska visa mer av en annan dag, ni som följer med kontinuerligt har redan sett en sneak-peak...) När jag hittade boken om konstnären Philip von Schantz blev jag överlycklig! 40 kronor i nyskick! Eftersom boken är ifrån 1993 så får man väl antingen ta en tur till bibblan eller kika på andrahandsmarknaden, klicka gärna in er här på Bokbörsen (i nuläget finns två eller tre av Nils-Göran Hökby´s "Inte bara bär" - pris mellan hundralappen och tvåhundralappen) Eller så får man helt enkelt ha tur - som jag!

Ett och annat rött bär kan hittas i boken.

                                           

Blåbären letar sig också in.

Det vårsugna ögat drar sig kanske trots allt mest till de gröna bärens skörd.


Karen Williamsons bok om sömnen ligger också i fyndmyrstacken! 25 kronor, för 52 lysande idéer angående hur man kan förbättra sina sömnvanor. Eller ovanor?


Så jag bläddrar vidare i Viktor Rydbergs fina band av skrifter. "Singoalla" finns bland annat bland de gamla, men otummade sidorna. En guldpeng kostade den och då fick jag den vackert solblekta guldskriftsryggen på köpet. Funderar lite smått på om det inte börjar bli dags att tacka julkopparna för denna gången. (ja, här hemma fasas julen ut låångsamt, låångsamt) Surplar i mig lite mer handbryggt kaffe och fortsätter att vara vaken en stund till...



vi hörs.
:)
/helena





ps. Om bären gav er mersmak så kan jag rekommendera en insurfning på googels bildsida - där finns många vackra bilder. Helt utan sovrumsmysljussudd. Om ni nu skulle föredrar det.

fredag 20 januari 2012

Med plastkant på tillvaron




                   "Kloka bin suger inte i vissna blommor."

                      /kinesiskt ordspråk



:)
/helena



ps Höjden av lyx så här i början av en helg kan vara att ha en man som tillverkar en skål av kål. Och letar upp resterna av sommarens engångsmuggar att göra gurkvattnet i. (Även om det skär lite i mitt miljövänliga hjärta, tur att de är köpta second hand i alla fall:) Alla dagar diskar jag för hand - då kan det vara skönt att få fritt någon gång ibland...

torsdag 19 januari 2012

Treasure hunting


Det blev ingen fortsättning på "hösttemat" just idag - även om man skulle kunna tro det när man ser de fallna bladen från mina stackars fikusar. Fikusar med vinterdepression. Brist på vatten och kärlek kan sänka den mest levnadsglada livsform.
De varma elementen och den hud- (och blad-) uttorkande inomhusluften
gör kanske inte saken bättre?


Kommer ni ihåg filmen "Jakten på det försvunna leendet" (originaltitel City Slickers) ? Jag kände mig lite grann så där igår, när jag höjde kameran i jakten på Den försvunna guldkanten. Ho-Ho var är du? ropade kameran och jag i kör. Så att det ekade mellan alla ouppackade kassar, sockar på tork, sladdar i virrvarr och annat vardagligt smått&gott.


Inget svar. Typiskt! Bara en massa bildvinklingar på min gamla 80-tals-vattenkanna (tror att mamma beställde den till mig, via Ica-kuriren?!, en gång i tiden) och så den där spegeln som aldrig verka hitta sin slutgiltiga plats. Hoppas att den gör det snart.
Gärna på en vägg nära mig.


Suck. Guldkanten bor nog inte här just nu, den verkar ha begärt adressändring. Jakten fortsätter.

Om ni inte heller orka vänta tills den hittar tillbaka  -  så rekommenderar jag en titt på "Antiques Roadshow US",  kika på senaste avsnittet direkt här på 8:ans PLAY! Om ni inte kan få nog av titt-skattjakt rekommenderar jag varmt ett besök på pbs.org's officiella Antiques Roadshow-sida! Här kan ni söka runt på egen hand, bl a via kategorisök.

Kul och spännande, tycker jag! Lite mycket vapen och inbördeskrigsnack kanske, men alla indianska ting väger upp. Jag säger bara; vilka tyger och pärlbroderier! En hel del asiatiska & europiska fynd kan också siktas mellan allt det tjusiga amerikanska.
Ha, titta här då: en Marta Maas Fjetterstrom (kunde inte låta bli, jo prickarna tydligen...) inte dåligt!

Annars lite mer Tiffany än Gallé, men vad gör dé? Det är ju trots allt i amerikanska skattjaktsmarker vi rör oss här.


vi hörs.
:)
/helena



ps. Tycker ni att fotona är suddiga? Vad begär ni egentligen?! Allt gick ju så fort - å ändå hann guldkanten smita.

onsdag 18 januari 2012

Hej liksom.


Här pågår ett par hektiska dagar, men jag vill ändå titta in och anmäla min - korta - men ändock närvaro.

Hej, liksom.

Datorn är dessutom på dåligt humör och vill inte låta mig göra NÅGONTING snabbt. Om du inte passar dig så får du åka till datordoktorn. Skärpning!

Så,  nu går det faktiskt lite snabbare. Ett - noll till mig! Noll-ett-ett-noll-noll-ett-noll, eller något sådant svarar datorn. Ni hör, jag har inte tid att tänka ut något intressant för er att läsa idag....

...så vi hörs en annan dag istället!

Snart, hoppas jag.
:)
/helena




ps Bilden ovan är från en av alla "bildsviter" jag tog i höstas. Hit in! Varje dag tänkte jag - imorgon, imorgon, ska jag blogga! Men snart ska ni få se mer höstnostalgi. Kanske redan imorgon.

måndag 16 januari 2012

at Wounded Knee


Ni är några stycken nu - härinne, på lite andra bloggar och via en del andra forum - som önskat mig välkommen tillbaka in i blogglivet igen. Jag tackar & bockar & lyfter på min fiktiva hatt! Tack.

En del har undrat vart jag tog vägen? Det kan jag verkligen förstå, både p g a att jag skrev nästan ett inlägg om dagen under en ganska lång tid och dessutom hade den dåliga smaken att använda uttrycket: "cross my heart and hope to die", i det som blev mitt sista inlägg på (exakt!) tre månader. Smakar lite illa i munnen när jag tänker på det så här efteråt. MEN det var absolut inte med flit som det blev mitt ordval, det råkade bara bli så just där och då.


Jag som själv brukar bli lite orolig när någon av mina favoriter försvinner ur cyberhåll under en längre tid, utan att tala om varför eller vart... Nu får jag smaka på min egen medicin. Rätt åt mig!



Så då till själva 10 000-kronors frågan (ja, detta är faktiskt en vintageblogg...) Var var jag då? At Wounded Knee? Nä! Här. Just precis här. Hemma. I mitt lilla hem. Där jag bor. Under stundom kom jag knappt en meter utanför ytterdörren utan stöd. - Aj, mitt knä, stönade jag mest hela tiden, under hösten.

Vi tar det väl lite grann ifrån början:

 I skolan var jag väl inte direkt någon atlet, eller det blir fel, jag var nog egentligen väldigt vältränad - uppfödd i en familj som gillade att röra på sig, milslånga cykelturer var vardagsmat - men som så många andra trivdes jag inte på skolgymnastiken, eller idrotten som det senare hette. Bollsport usch, barr & räck och ringar vilken skräck! Överhuvudtaget gruppsportande är något jag hade svårt för redan då. Ge mig en skön simtur eller för den delen en avkopplande joggingrunda (i alla fall då, när knät fortfarande var intakt).

Så det var väl inte bara under någon enstaka gympalektion som gympa-Bosse stönade över våra sura miner. (jodå, det fanns ju ett par till i klubben mot gruppsportande). Därför bestämde jag mig när jag började i gymnasiet att prova att ha en annan approach, jag ville ge det hela en ny chans. Ny skola, ny klass, ny gympalärare (hej, Anna-Greta!), ny attityd, ny helena! Yes. Och no...

Redan under första idrottslektionen hände det, vi skulle löpa häck, det var första gången för mig, Yes, jag tog sats! Det ska man nog inte göra. Det small till i mitt högerknä... och gjorde fruktansvärt ont!

För att göra den här historien lite kortare så hoppar vi tre veckor framåt, först då upptäckte läkarna - vid en titthålsoperation att mitt främre korsband var av - på 2!! ställen. Resten är historia, en lång och mödosam väg tillbaka, med sexveckors gips, rehab, sjukgymnastik, taxiresor till skolan, hopplöst umgänge med överallt-fallande-kryckor, osv.

Så kan det alltså gå. Eller inte. Jojo. Knät blev i alla fall bra, t o m mycket bra. Till slut. Jag har kunnat både jogga, studsa lätt, svänga mina lurviga... för det mesta. Då och då under årens lopp har det blivit lite ömt. Överansträngt, men aldrig under en längre period. Det har oftast stått pall.

Tills i höstas. När jag skulle rädda katten ifrån mattan, eller kanske mattan ifrån katten? Jag reagerade instinktivt, som man gör, rakt ner på golvet, med knät före. AJ!

Sedan har ju visserligen både mannen och jag fått nya arbetsuppgifter under hösten, men DET är en helt annan historia.



vi hörs.
:)
/helena





ps Den här bilden får mig att tänka på Mildred Pierce, som jag tydligen får se på reprisen, hm, eller PLAY. Innan jag såg en snutt av Golden Globe-galan i natt (Katten igen!), visste jag knappt att det var Evan Rachel Wood som spelar den egensinniga dottern som vuxen. Vilken positiv överraskning! Ni missar väl inte, 
"den engelska pärlan", Winslet i denna Hollywoodplacerade toppenserie? 

söndag 15 januari 2012

liten i orden



Det är den första dagen på det nya året som jag längtar bort. Sådana dagar kommer alltid, ibland ofta ibland väldigt sällan. Sitter och tänker på hur det vore att bara få ta sitt pick och pack och sticka någonannanstans. Vartsomhelststans. Långtbortistanstans.

Men jag sitter kvar. Bläddrar lite förstrött, tittar på bilder. Funderar på hur det vore att vara någonannan. Kanske i en annan tid? Inga svar bara frågor.

Läser många inspirerande bloggar! (är för osammanhängande och ostrukturerad idag för att länka till någon speciell, men mera välplanerade surfrundor kommer och då blir det länkdags till max!)

En blå film ligger på vänt. Kanske ska jag låta det blåa ögat ta en tur dit?

Så idag sitter jag bara här - med de mentala gåbortskorna, tänkarkepsen och kommer nog inte så mycket längre än så här...


men vi hörs.
:)
/helena

UPPDATERING:

Klockan är nu strax innan nio på kvällen, mannen har åkt till ICA för att jaga & samla hem lite födoämnen... och jag måste gå ut i köket för att umgås med min vän diskborsten ett tag... Men innan dess vill jag tala om att vi såg "den blåa filmen" (se länk i texten ovan). Den var helt okej. Fint foto. Mannen kommenterade något om nya bildvinklar och jag tänkte för mig själv att den där Ryan Gosling är allt ganska easy-on-the-eyes... Men det är inte direkt en uppmuntrande film, bara så ni vet.

Och så kom jag på ett par saker som jag tycker att ni ska läsa: Tänkvärda ord av en ung man! Och tänkvärda ord av en gammal, gammal man!

ps Läs gärna om konstnären L.A. RING här!

lördag 14 januari 2012

Ängeln ljuger inte.


Det var ängeln som sa, eller egentligen mumlade hon mest, för hon är lite blyg: - Ska vi inte önska alla en riktigt skön fortsättning på helgen? - Nu när det är de allra, allra sista dagarna med julens ande närvarande, viskade hon vidare.  - Jo men det är väl klart att vi ska, svarade jag. - Självklart!


Så med hjälp av hästen...


...de djupa skogarna...


...och paret i släden som är på väg till...


...till kyrkan...


...vill Ängeln och jag önska er en riktigt skön fortsättning på helgen!



- Psst, psst! Det är den försynta med de rara lockarna igen, hon vill säga något mer:
- Ska vi inte berätta det där skojiga som hände förra veckan också? - Hm, vilket då, vad menar du? undrar jag. - Jo, du vet om Ferlin och "På spåret"... - Aha, du menar det, ja.
- Men tycker du verkligen att det är något att skriva om? frågar jag. - Ja-aa, det tycker jag! svarar den lilla vingbeprydda, något oblygt för att vara hon, funderar jag. - Okej, vi berättar väl då, säger jag.

Jo, det var så här; att förra fredagen när mannen var på konferens så spelade jag in den kvällens "På spåret", för jag tänkte att vi skulle titta på det tillsammans, som vi brukar göra, senare. Tidigare på fredagseftermiddagen gick jag runt med en dammtrasa i ena handen, jag försökte väl få det att verka som att jag skulle städa... - Ja, det såg nästan ut så, medger den guldlockiga. I alla fall; ögat var samtidigt på jakt efter något mer givande att sätta pupillen i. Det var då jag tog upp den gamla nötta Ferlinboken, bläddrade lite förstrött, hittade dikten om gränslandet mellan ljus och mörker, som jag skrev in härinne på lördagen, för att ni inte skulle gå miste om något så tänkvärt och fint. Sedan när mannen kom hem tittade vi på "På spåret" i inspelad version och gissa om jag blev förvånad när ett av resmålen var Filipstad! Och följdaktligen handlade några av frågorna om.... ja, just det: Ferlin!


- Ja, precis så var det, intygar Ängeln, som också har lite svårt att tro på slumpen ibland.


vi ses.
:)
- Vänta lite nu! ropar den lilla, du lovade ju! - Men är du säker på att det passar sig då?, tvekar jag. - Är den inte för sorglig, när vi faktiskt kom in hit för att önska trevlig fortsättning på helgen? - Näe, hävdar den rosaskimrande bestämt. Lite allvarlig kanske, men vacker:


Två människor
Min syster är i himlen, sa den lille kavat,
Guds vackraste ängel är hennes lekkamrat.
Hon kommer nog tillbaka till oss igen och bor,
men annars ska jag fara dit när jag blir stor.
Och piltens lockar glänste i ampelns bleka brand...
Och farbror strök dem, varligt,
med sin magra tunga hand.

 /av Nils Ferlin, ur en Döddansares visor.




Jag gör ett nytt försök, det går nog bra nu, för Ängeln verkar ha somnat...
vi hörs
:)
/helena





ps Nu när julen definitivt är slut, slut, slut... gläder det mig lite extra att jag hittade den fint randade Rörstrandslyktan (den till vänster), för en tia!, i en välgörenhetsbutik för ett par veckor sedan. Det finns ett ljuslykteliv efter juleljusen!

fredag 13 januari 2012

Ekorre med eksem?


"Frusen och rastlös datanörd med musarm hackar tänder och klättrar på brandväggen"

Ungefär så känner jag mig idag. Vi får se om huvudvärken överhuvudtaget låter mig skriva något begripligt och sammanhängande. Vi provar - here we liksom go:


Såg ni "Gäster med gester" igår? Gammalt koncept i ny tappning, lite charmigt glättigt, på ett bra sätt, på något sätt. Kan inte låta bli att fascineras över vissa personers oerhörda kroppskontroll - särskilt en under the weather-dag som idag. I en liten oskyldig charadrad kan det dölja sig oceaner av möjligheter att böja och bända på både orden, men framförallt kroppen!! Kommer ni ihåg Jeja Sundström, på den tiden när det begav sig? Ingen kunde åla och crawla på golvet som hon! Det finns inte ett djur uppfunnet i vår fauna som hon inte kunde gestalta. Varken förr eller senare har jag sett någon kräla runt på knäna - kobent?! Kroppskontroll! Jarl Borssén, han måste få ett hedersomnämnande, jag kommer aldrig glömma hans oförglömliga stel-som-en-pinne-återhållsamma-stil. Subtilt effektiv!

Annars tycker jag nog det roligaste i gårdagens program var när Peter Magnusson, under det att han försökte memorera sin ordrika mening, frågade programledare Olsson något i stil med: - Har detta verkligen hänt? Kul!

På tal om väder... det måste väl varit en besvärjelse att de Solstänkta ljusterapibilderna kom in hit just igår? För en så ljus dag som det har varit i dag, tror jag knappt mig ha upplevt tidigare under hela vintern?! Just idag när skallen bankar och känns svullen och jag helst vill dra en filt över huvudet. Såklart. Så klar, så klar är, var, himlen utanför det oputsade sovrumsfönstret idag. Nu verkar det mulna på igen och blåsten is back. Eller det är väl en ny vind kan man tänka. Hoppas bara att vi inte blir helt blåsta på väderkonfekten den här helgen - också.

I värsta fall får man väl stanna inne och skapa charader?!


"Ekorre med eksem skalar kottar med gummihandskar och hetsar upp kinky hackspett"

Det var en annan mening ur gårdagens charadparad. Min lilla ekorre hoppade ner från sin tallegren, nä sin hylla på Myrorna, helt utan att stuka varken ben eller sin lerrika svans, rakt ner i min djurälskande famn. Han tyckte väl att vi borde passa ihop, hm, ni vet ju vad man brukar säga om ekorrar... det är väl bara hamstrar som är "värre"?



vi hörs.
:)
/helena



ps. Sedan känns det så extra fint att tänka på att programmets originalidémakare är: Karin Falck och Lennart Swahn. Fniss. Kan de namnen verkligen vara en slump?!
Till sist: Denna tillägnar jag speciellt Mannen: "Geting i myggjagare stickar fluga av spindelväv till bisexuell skalbagge." (Nej, han älskar inte småkryp & nej, han är inte bisexuell... vad jag vet:)