tisdag 28 februari 2012

Är du riktigt fisk?


Ha, ha, jag kan, fortfarande, inte låta bli att skratta när jag tänker på Göran Greider. Alltså inte Herr Chefredaktören generellt, utan i förra veckans tv-tappning. Han befann sig, tillsammans med diverse andra i Fyrans morgonstudio, jag tror att det var i fredags. Dagen efter dagen D, eller kanske rättare dagen E - som i ett alldeles speciellt och tydligen inte helt okontroversiellt prinsessnamn. Där satt han mitt emot Jenny Strömstedt och en cigarrdyrkande Steffo, vid sidan av sig hade han historikern Dick Harrisson och en astrolog!?!

Ha, ha, det är nu vi kommer till det roliga... för medan Steffo & Jenny samtalade med Dick H och astrologen, satt Göran där bredvid och verkade lite smått chockad, så fundersam såg han ut att Strömstedt'an frågade hur det var med honom egentligen? Han harkelmumlade fram något i stil med; masspsykos.

Ha, ha. Masspsykos! Visst är det roligt?! Han kunde helt enkelt inte fatta att HAN satt inklämd mellan en historiker som pratade om tronföljartraditioner genom tiderna och en astrolog som berättade om vilken fantastisk personlighet den nya lilla prinsessan har (redan?) för att hon är fisk. Och för att acsendenten, eller vad det heter? stod alldeles rätt just då, i de småtimmar när den lilla sessan behagade titta ut.

Ha, ha, det roligaste av allt som kom ur republikan-Greiders mun var något i stil med; Och det som allra mest tyder på att vi har drabbats av en kollektiv masspsykos, är att JAG sitter HÄR!

Jag sa ju det. Kul. Superkul. Särskilt om man såg det. Hela den Greidska uppenbarelsen. Med förvirrad blick och karakteristiskt hår. Hi, hi. Ho, ho.

Missförstå mig rätt nu, jag tycker mycket om den käre tidningsmannen, författaren och poeten Greider, det gör jag, så det är inte åt honom eller alla hans åsikter (även om jag absolut inte delar alla) jag skrattar, utan åt själva situationen. Ögonblicket.

Håhåjaja, jag säger då dé, som de brukar säga, vuxet folk... nu börjar min mage röra sig i normal takt igen, efter skrattanfallet menar jag. Vad kan jag annat säga än:
Mer masspsykos åt folket! Ha, ha.



och vi hörs.
:)
/helena




ps Jodå,  läs gärna SvD's historieblogg om ett visst namn..., bl a mycket annat OCH kul att se att Dala-Demokraten också väljer att visa BILDERNA. Hi, hi.

måndag 27 februari 2012

Blomma i mörker


Kärleken till välvässade pennor. Kärleken till det vita, tomma arkets möjligheter. Det är bara två, av alla oförglömligheter, som stannar kvar - när man ser den här filmen. För de vackra (och även de mindre vackra) bildernas skull. Och alla orden.
Särskilt de som inte sägs.

Jag frågar dig
Våga inte sparka på askan från det brända kolet.
Har Du nånsin brunnit för någon i ditt liv?


Av: Ahn Dohyun
ur filmen Poetry



:)
/helena



ps "Man säger att de som älskar poesi alltid har blommor i hjärtat."

Live! from the soffa


As we speak, verkligen just precis nu, står Cristopher Plummer på scenen där borta i staden full av änglar. Han mottar välförtjänt en alldeles egen Oscar för bästa manliga biroll. Eller best actor in a supporting role, vilket onekligen låter mycket finare och viktigare än biroll. Bi-roll. Geting-roll. :)

En fördel med att styra en del av sin tid själv är att jag kan sitta här och bevaka den 84:e Academy Awards, mitt i natten, eller tidig morgon som det börjar bli. Och skriva lite samtidigt. När inte Filip & Fredrik avbryter vill säga. En del gillar deras "tjatter", andra inte. Själv tycker jag att deras unika tvillingsjälssamarbeten kan vara otroligt charmiga - ibland. Tillsammans med Oscar tycker jag att de fungerar ganska bra.

Förra året blev jag själaglad när Jum-Jum äntligen fick sin guldgubbe, trots att han inte är direkt lastgammal så har han ju varit med ett tag i branschen, som det heter. Filmen han vann för är väl aningens för boxningsinriktad för att passa som tepåsen i min tekopp, men det är klart att jag ska se den. Har bara inte hunnit än...

I år håller jag tummarna för Dracula! En annan helt makalös aktör. Helt makalös! Jag älskade honom verkligen som blödande Romeo, bland många, många andra rollprestationer.

Ha, ha, Will Ferrell och en annan rolig kille gick just upp på scenen i vita frackar?! och med cymbaler i högsta hugg. Brangelina fick visst lite cymbal-love, så kan det gå när man sitter på första parkett.

Visst unnar jag Mr Plummer att vinna. Men. Men det hade varit roligt att se allas våran Max få gå upp och höja sin egen Oscar till skyn. Eller hur?

Och hur många av årets nominerade filmer har jag då hunnit se? Hm, låt mig räkna på fingrarna, hm, det blir visst lite svårt, så få fingrar har jag inte... Ingen alls. Än.

Denna helgen har jag i alla fall sett så många som tre!!! riktigt bra filmer. Andra filmer alltså. Av lite äldre årgångar.

Jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp en recension eller två. Snart. Här. Kanske redan nu på morgonen. Vem vet? Billy Crystal? Ja, det beror ju lite på honom förstås. På hur rolig han planerar att vara under återstoden av galan. Och på sömnen. Sömnens vara eller icke vara.



over and out
;)
/helena



ps Förmodligen kan jag inte låta bli att titta lite på det här, klick! Och minnas hur det var att vara lite, lite för gammal för att det fortfarande skulle vara legitimt att gå på den här filmen... Vi, min bästis och jag, löste det genom att ta med henne lillasyster. Det var alltså för hennes skull som vi gick. Sure.

pps Jag ber om ursäkt för stavfel som säkert har smugit sig in mellan de tunga ögonlocken. Sorry.

söndag 26 februari 2012

Jag är kär i en lemur!


"Madagaskars varierade växt- och djurliv är unikt. Världens fjärde största ö hyser fem procent av världens alla arter. Åtta av tio finns bara här. Många miljoner års isolering från det afrikanska fastlandet har gett evolutionen fritt spelrum." Citatet är hämtat från svt.se


Det är inte så vanligt att jag tar mig tid att titta på naturfilmer på tv, vilket kanske är lite konstigt med tanke på att jag älskar djur! Men tiden är inte obegränsad som ni vet, mina vänner. Vad glad jag är att jag fick ett ryck och bestämde mig för att titta på de tre avsnitten om Madagaskar och dess fantastiska djurliv! Tyvärr sändes det sista avsnittet i kväll. Tyvärr för er som har missat dem. På play visas i alla fall del 3 en vecka till! Jag har spelat in kvällens avsnitt, så jag behöver inte oroa mig... att jag skall missa ett sista rendez-vous med en lemur. Eller två eller tre. Visste ni att det finns massvis med olika lemurvarianter? Och att de bara lever på just Madagaskar?


Åh, vad skulle jag inte ge för att kunna åka på en lemurtur! Och tänk att få träffa indri'n, ännu en makalös Madagaskarindivid! Där i regnskogen finner man den svingande sin långa, slanka kropp mellan trädtopparna. Men som många av arterna på denna stora afrikanska ö är indri'n hotad. Så kanske är det trots allt bäst att njuta av deras sällskap via tv-rutan -  då stör man dem i alla fall inte personligen.




:)
/helena


ps Mina salta och söta och peppriga australier är inte så dumma de heller. Jag hittade dem på Myrorna för någon vecka sedan. 25 kronor för setet. Som hittat! Men jag har ingen aning om hur gamla de är. Både Koalan och Kängurun verkar alldeles oanvända. De har ett sådant där korklock undertill. Men jag har, som sagt, ingen aning om de har någon ålder alls eller om de är nytillverkade i retrostil? Om de är tillverkade i själva "moderlandet" eller någonannanstans? Turistsouvenir? Ingen aning. Någon som vet? Jag vet bara att de är söta! Och det räcker en bra bit, ja, faktiskt nästan hela vägen till Australien.

fredag 24 februari 2012

Space may be used for correspondence


'This' står det nog där före 'space', men det är bortklippt. För i den gamla guldfärgade ramen sitter det ett vykort. Ett vykort, vars motiv, är målat någon gång runt 1900. Konstnären heter troligtvis Philip Boileau, om jag inte har blivit alldeles för lite närsynt på senaste tiden. Signaturen är också något "saxad" för att passa in i ramen. Det blir så när man ska få ekvationen - rektangulärt vykort och oval guldig ram - att gå ut.

Philip Boileau's favoritmodell kallades Peggy, men hette egentligen Emily och var hans fru! Hon förekom på många av hans alster. Och barn i olika åldrar, eller om det är hans egen son som är avporträtterad under sin uppväxt? Här hittar ni ett exempel; 'My boy'. Och här hittar ni flera fina kvinnoporträtt.

Tänk vad man lär sig av att blogga! Man, läs jag, hittar ett fint inramat kort i den stora vida second hand-världen och vips (ja efter en hel del googlande förstås) så vet jag en massa om en konstnär som föddes på 1800-talet i Kanada och dog 1917 i New York. Som jag aldrig ens hade hört talas om tidigare!

'REINTHAL & NEWMAN PUBS. N Y., står det med ännu mindre text på kortets framsida.

Visst är de bedårande?  Mor och barn!


:)
/helena



ps Tänk nu på att behålla skorna på ett tag till, jag menar det ska tydligen bli lite vårväder i helgen, här i södern... Här i en gammal, gammal New York Times kan ni läsa om hur Philip Boileau dog. Den tog lite tid att ladda ner, men det var det värt. Ack, detta lockande gröngräs... mumlar hon spanandes på lermattevällingen utanför fönstret. Hm.

tisdag 21 februari 2012

Mitt liv i rosa


Hade någon sagt till mig att jag en dag skulle gilla skära ting, skulle jag nog ha skakat så kraftigt på huvudet att självaste Linda Blair hade blivit avundsjuk. Rosa av avund?

Men nu kan jag nästan inte få nog av denna oskuldens färg. Konstigt, kan jag ha gått och blivit oskuldsfullare på gamla, sakta i backarna nu -  yngre medelålders dar? Eller färgblind? Nu kommer kanske den minnesgode ihåg att jag har jobbat med ögonproblem under några svunna år. Och jag kan inte påminna mig ett enda fall, där bara denna osyndiga kulör, uppfattades fel av näthinnan. Hm, kan jag vara det första fallet?

Näe, jag tror helt enkelt att jag har börjat gilla rosa. Jahaja. Där ser man. Hur gick det till? Gamla hundar... Jo, jo. Eller unga medelålders hundar menar jag ju.

Ovan ser ni tre skära nyanser i mitt kök. Tre favoriter!

  1. Mina ständigt blommande Rörstrandskoppar! - Nyponros. I mer än 30 år har de blommat nu Jackie Lynds koppar.
  2. Norge!!
  3. Mannen!!!



:)
/helena



ps Kommer ni ihåg den här filmen? I rätt nyans? Nä, inte Pretty in Pink - även om det var just det han var - lille Ludovic. Den skulle jag gärna se om. Minns den som rätt härlig, kanske lite för realistiskt orealistisk eller orealistiskt realistisk? för att kallas alldeles rosaskimrande, men ändå.

söndag 19 februari 2012

Nyckeln


Eller nycklen som det heter på småländska. :). Hur jag än funderar och funderar kan jag inte lista ut vad som egentligen är nyckeln till en bra film. Det går nog aldrig riktigt att sätta fingret på det, det är bara något som finns där. En känsla. Något som pirrar till i hjärtat och fladdrar i magen. En känsla som man gärna vill ha kvar länge inuti sig.


För ett par dagar sedan såg jag i min statistik att någon hade webbsökt på 'små ljus' och (nog till sin förvåning) bl a hamnat på mitt inlägg "Två små ljus". Det påminde mig om filmen som vi såg förra helgen. En sådan där film som jag kommer bära med mig länge. Förhoppningsvis kommer ett frö av den att stanna kvar hos mig för alltid. Inuti.
För jag vill aldrig glömma.


Innan filmen hade jag aldrig ens hört talas om Vel' d'Hiv. Det känns hemskt.


Något som jag i alla fall har lagt märke till, ganska ofta, är att jag återkommer till filmer som bygger på böcker. Eller verkligheten. Eller både och. De är nästan alltid sevärda. Åtminstone om man inte har läst boken innan man ser filmen. Och det hade jag inte i det här fallet, men jag skulle kunna tänka mig att göra det nu efteråt, för tänk om den är ännu bättre?!!
Så missa inte Sarah's nyckel!
(Elle s'appelait Sarah)


Kristin Scott Thomas i all ära, att hon tillhör skådisarnas créme de la créme har jag vetat ändå sedan jag såg henne här! Men det är den lilla flickan, Mélusine Mayance, som bländar med sitt skådespel. Hon är Sarah!


För er som vill veta mera, läsa mera, titta mera, få fler åsikter, innan ni ser filmen, är det bara att klicka sig fram.




så hörs vi sedan
:)
/helena




ps Så vad har då ABBA med det här att göra? undrar säkert vän av ordning. Svaret? Hm. Ingenting alls egentligen. Mer än att Agnetha alltid hade den där glöden runt sig. Alltså Agnetha a.ka. min blonda kompis i låg- och mellanstadiet  - hon som alltid va' Agnetha. En annan fick nöja sig med att vara Frida. Inget fel med det, men den där riktiga "glowen" hade bara fröken Fältskog. Se bara på mina foton ovan; jag var tvungen att dölja henne bakom en fjäder... för att Frida - a.k.a. den lilla hopprepssjungande helenan - också skulle få lite välförtjänt uppmärksamhet. Men som sagt, egentligen, har de inget alls med filmen att göra, eller inlägget. De bara råkar finnas där på kortet, alldeles bredvid mitt favoritsmycke. Nyckeln. Upphittad på botten av en låda. På auktion.
Surprise? I think not. :)

lördag 18 februari 2012

En sån där dag


Det är en sådan där dag idag - huvudet är fullt utav idéer, funderingar, tankar, men inget vill hoppa ner på skärmen i någon sammanhängande mening. Känns inte som att det finns något att göra åt saken just nu. Ska försöka vila. Läsa lite, kanske kika på Sherlock (detektiven som bloggar!), eller en film. Samla tankarna i en hanterlig hög.
Om det går.


Men jag ville ändå titta in och önska er en fortsatt bra helg!
:)
/helena

fredag 17 februari 2012

Waiting for a train


- Nej, nej, nej sa mannen! De där bilderna ska du ha en helt annan låt till, fortsatte han. Och menade bilderna från tidigare idag. - Jaså, varför det? undrade jag. - Är faktiskt riktigt nöjd med låtvalen där, muttrade min mun vidare. Men visst okej då. Vi kör väl lite synth?! för den oftast lite hårdare mannen. I min notbok står han trots allt för både fortissimo't och Da Capo't!

Det går som en dans där på synth-rälsen. Även om jag hoppas att ni får lite skönare helgkäk... Så on the tracks for your ears only;
Flash and the Pan.



vi hörs.
:)
/helena


ps Ja, jag spelar in! Såklart vill jag inte missa finalen med Haagarna versus Strömstedtarna. Spännande! Vi brukar försöka förhandsgissa städer och
vem där?-person. Mannen tror på Mexico City, Prag och Jönköping. Jag gissar på Seoul eller något i Japan, Haparanda och Odense. Sen får vi se om Shakespeare eller Amelia Adamo kikar fram bland alla de skenande bilderna...

Faithfull


Här sitter jag och är inte alls ledsen. Snarare glad. Utanför visar solen sitt rätta ansikte. Här finns inga tårar alls faktiskt. Inget vatten överhuvudtaget. Mer än i vit, något fryst form då. Och i kranen! Men bilden jag fångade, mellan vindrutetorkartagen, häromdagen, blev så fin. Och på Youtube, medan jag letade efter något helt annat, hittade jag den här fina sången. Fint söker fint liksom och den är fin även glada dagar. Fortfarande, snart 50 år senare. Sången är mycket äldre än jag! Tra-la-laa!

- Mina tårar fanns i regnet, läste jag, nästan varje dag, där på min anslagstavla i kork. I tonårsrummet. På åttiotalet. Raderna fanns i en något pekoral, lite malplacerad, religiös dikt som jag envist lät sitta kvar under många år. Man kan ju undra varför. Jag undrar varför. Tröst för ett tunnhudat tonårshjärta?


Stillbilderna som rullar förbi i videon är inte bara svarta och vita. De har fler nyanser än så. Jagger skymtar förstås, också, förbi. Men mest syns Marianne. Och hörs!



och det gör vi också.
:)
/helena



ps "... jag lärde mig att änglar bara finns i snö ..." säger Krunegård. Fint var ordet.

torsdag 16 februari 2012

Oh Mandy


Kommer ni ihåg den där serien som gick för ett tiotal år sedan som handlade om en tjej som var - död! Jo, om jag inte minns helt fel så hade hon fått en toalettstol, eller i alla fall någon del av den, i huvudet. En flygplanstoalett! A loo from heaven, skulle man kanske kunna säga om man ville vara lite vitsig. Och det vill man ju!

Jag minns att jag tyckte att tjejen i huvudrollen var bra. Mandy någonting hette hon enligt rollistan. Trodde jag. Det visade sig att hon hette något helt annat och Mandy - det var en man. En riktig man.

Mandy Patinkin är ett av de stora skälen (ett av de andra stora skälen vet ni redan att jag diggar skarpt!) till att jag suttit som fastklistrad vid den fyrkantigaste av rutor i tolv hela avsnitt. Vår tjocka tv kommer att kännas mycket tunnare utan dig, Mandy!

"Oh Mandy - you came and you gave without taking"
Ni känner säkert igen sångstrofen ovan, hoppas jag, annars måste ni tro att jag har blivit helt galen, eller gått i barndom eller i alla fall tonår. Den är förstås skriven av Barry Manilow. Här, klick hittade jag en så fin version från 1978 med en ung och nästan lite söt Barry M. I vit glittrig väst och blåaste skjorta, med en krage värd namnet. En KRAGE!

"... and I need you today - Oh Mandy"
Tur att det kommer en säsong två! Jag var precis på väg att tycka att slutscenen i det sista avsnittet var lite trist, inte scenen i sig, men innebörden, men när jag förstod att det kommer en fortsättning var det bara att konstatera att det var en cliff-hanger av rang. Ganska hög rang.

Jag har sagt det förr, jag säger det nu och kommer säkert att säga det många gånger till; Det är underbart med alla välgjorda OCH välspelade serier som visas nuförtiden. Men. Ett Stort men. Det blir så lite tid över att läsa. Suck. Bloggar. Och Anna Karenina. Och en massa annat. I-landsproblem kallas det visst.

"... I never realized how happy you make me - Oh Mandy..."

I går hann jag i alla fall springa in på Myrorna och skaffa en ny medlem, nej två nya medlemmar till vårt menageri här hemma. Två sötnosar från Down Under. På ett par av fotona ovan tror jag att Mannen försöker illustrera hur de ser ut - han lyckas väl, hm,
så där. Ni får bedömma själva när de lyckats charma sig in på en blogg nära er.


See you later.
:)
/helena



ps De numera, nästan, mogna männen i det snart f.d. pojkbandet, förlåt karlbandet måste det väl kallas nu då - Westlife har gjort en ganska skön version av Mandy.
Tycker jag.

tisdag 14 februari 2012

Smörigt


Längst ner i den där lådan, full av småsaker, låg den. Den är så fin. Inte bara idag. Var dag förgyller den min vardag.


Alltså i en sådan där billig låda, som man kan hitta på auktion - nästan gratis.


Vad det var som jag till varje pris, nåja, ville ha i just den här lådan minns jag inte längre. Men det var definitivt inte den lilla kniven. Förresten, är det någon som vet vad jag har för färg/er på min tröja idag? :)


På köksskänken har den gott sällskap. Av Anna Karenina. Nämnde jag att jag fann de tre banden, på loppis, för nio kronor? Helt i nyskick är de. Det finns alltså någon mer, därute någonstans, som inte har läst denna klassiker - än. Skönt! I'm not alone!


Handarbete. Tenn. Står det på skaftet. Och ett G. G som i gott hantverk?


Den fungerar så bra som bokmärke - också.


Om man skulle komma igång med läsandet nu då! Men först vill jag spela den här, klick! för alla klappande hjärtan. Lyssna noga på texten. Den påminner om så många bra saker. Och en del mindre bra, som att jag tyckte Taube, "in alla shapes and forms", var det töntigaste som fanns - när jag var yngre. Men det är en annan historia.



<3
/helena

måndag 13 februari 2012

Bättre narig än harig


Ömhudad minus en prick, minus en prick till, plus ett l. ? Vad kan vara bättre att börja med än med en rebus? Ingenting förstås.


Och vad är då lösningen? Omhuldad! Det gamla fina nästan bortglömda ordet omhuldad. "Vårda sig om" förklarar saob. Och tar ett träd som exempel; "den omhuldade gamla eken". Jag tycker att det är ett så vackert ord... tänk att vara riktigt omhuldad, visst låter det tryggt och gediget på något gammaldags vis? Eller är det bara språknörden i mig som hör det? I alla fall, jag tänker inte bara på orden utan även på huden. Den ömtåliga vinterhuden. Den som stramar och känns obekväm. Den spruckna skurgumshuden. Huden som man önskar gick att ömsa när den blir för öm! Särskilt den på händerna. Och underbenen.


För ett tag sedan när jag var på Apoteket för att fylla på mitt Fenuril-förråd. Fenuril - salvan som jag använt till mina ömtåliga, torra vinterhänder i många år. Då fick jag för mig att jag skulle höra mig för, om det kanske fanns något ännu bättre alternativ. Kanske
t o m  något nytt? Något som jag ännu inte hade provat? Sagt och gjort, jag stegade fram (på mina torra underben;) till en rar farmaceut? En trevlig tjej helt enkelt, som talade om att hon alltid använde Locobase, gärna med efternamnet repair, hon berättade vidare, att om man smörjde in en aldrig så liten klick på händerna på kvällen, så kändes de som den mest lena sammet man kunde tänka sig, redan på morgonen dagen därpå.

När hon sträckte fram sina händer för att visa och demonstrera hudprodukten - då tappade jag nästan andan - av avundsjuka. För hon hade (förhoppningsvis har hon den kvar) den vackraste hand jag skådat på länge! Helt utan sprickor och kalltväderbekymmer. Som om hon hade en skyddshandske av hud utanpå själva handen. En handhanske av riktigt mjukt skinn. Läderhud. Vacker och ogenomtränglig såg den i alla fall ut.

- Vad är det med det då? undrar nu någon otåligt. - Det är väl inget konstigt eller ovanligt med det? Jo, det är det faktiskt, för mig. Mina händer är oftast så torra att de blir fulla av små sår så fort de utsätts för vatten och vinter i kombination. Och tittar man i min handflata så kan man se ett helt nätverk av små tunna röda och blå ådror direkt under den supertunna huden. Som en karthandflata att navigera efter. Fint på sitt sätt kanske, men skört, så skört.


För ett tag sedan stötte jag på den här artikeln i SvD, den har visserligen några år på nacken, men det som står där om sjukdomen med två ansikten är fortfarande så sorgligt sant. Att den så ofta förblir oupptäckt är lite extra otäckt tycker jag. Min sjukdom. Min Mammas sjukdom. Min morfars sjukdom. Som bland mycket annat kan ge tunt och "frissigt" hår OCH tunn, känslig hud. Jag gillar inte att sjunka för djupt ner i sjukdomssnack här inne, det vet ni, men jag tycker att det är så viktigt att medvetandegöra och upplysa om den här ibland så svårupptäckta hormonobalansen.
Läs artikeln!

Och läs mer här i DN om trendigt flingsalt och jodbrist, som förr kunde vara en av sjukdomsorsakerna och som tydligen åter har kommit upp på saltmode-tapeten... Viktigt att få i sig jodberikat salt, tänker jag samtidigt som jag slickar mina fortfarande popcorn-salta läppar. Läs gärna ännu mer här i Läkartidningen, aktuella siffror och information om det viktiga jodet, men också fakta sett ur ett historiskt perspektiv.

Missförstå mig inte nu, jag fick inte min överfunktion i sköldkörteln (diagnosticerad vid 10 års ålder - så det var ett tag sedan) p g a jodbrist - snarare p g a ärftlighet. Gener helt enkelt, eller snarare helt komplicerat! Men det kan vara farligt att inte få i sig jod i tillräckliga mängder. Det var därför som man började jodera bordssalt i Sverige 1936. Och gör så än idag. Men inte i alla saltvarianter. Så se upp, eller ner, på märkningen av just ditt salt.





Nu ska jag prova Locobase ett tag. Fast den känns lite för "kletig" för min smak. Så får vi se. Jag förväntar mig inga mirakler, men kanske lite tjockare hud. Gärna lite på näsan också - när vi ändå är i gång.

:)
/helena



ps Det här är förresten lille Pong. Lille Pong Vin och hans pappa Ping. Hm. Ja, vad förväntar ni er egentligen av en flicka... som i 10-årsåldern besökte det stOOOra nöjesfältet, här i västsverige, för första gången och vann en stOOOOr nalle - i alla fall med dåtidens mått mätt -  och döpte den till Göte. Göte Borg. Ett par år senare vann hon en panda. Lise Berg var namnet som den tvingades att lystra till. Som sagt, vad förväntar ni er? Att jag ska bli vuxen eller? No way. Jag vägrar.

söndag 12 februari 2012

Längtor



Längtan kan smyga sig fram -
som en ljusskygg juninatt
på besök
i de
till synes
mer lyckligas kvarter
Längtan kan ligga i bakhåll -

som på lurpass, tassa ända fram
till den vita duken
där i - den i hemlighet -
mörkrädda salongen
Längtan kan ligga här -

          strax bredvid
på tangentbordet
ta sig in mellan raderna
i ett blogginlägg - vilket som helst
Längtan kan vara oberäknelig
          irrationell
påstridig
svårfångad
ouppnålig
på samma gång sval  -
och het

Längtan -
gäckande
vacker
Den kan omöjligtvis låta bli
att väcka dig
från din jämna, slumrande lunk
Du haltar nyvaket - yrvaket - iväg
på jakt
efter
just Din
envisa längtan

         Hoppas att Den hittar Dig!



:)
/helena