torsdag 30 augusti 2012

En härlig mix!


Jodå, jag orkade. En liten stund i alla fall. Igår alltså, gå på auktion alltså. En sak som är väldigt rolig med att gå på auktion är att få en liten inblick i folks passioner. Att få vara som den där flugan på väggen, utan att nödvändigtvis behöva tränga sig ända in i någon främlings hem. Att få en glimt av deras innersta tankar, drömmar och personligheter. Och manier. Sakletarglädje. Eller samlarmani, som någon med mera negativ inställning till fenomenet kanske skulle kalla det?

Hästar, Snobben och... wait for it... Robert Redford! Det var tre tydligt urskiljningsbara passioner på gårdagens sakletarglädje-konvent a.k.a. auktion. Hästar i alla former. ALLA former. På örngott, som askfat, handdukshängare, ljusstakar och figuriner.

Så kul att få ta del av folks passioner. I love it!



Nu är det hög tid att åka iväg på kvällens aktiviteter. Om jag bara orkar. Om ni orkar och vill så kan ni läsa mer om bilden ovan, hästar och mitt 'förhållande' till dem här.

:)
/helena


ps Vad jag köpte igår, undrar ni? På auktionen? Ingenting. Absolut ingenting. Ibland blir det så. Men mannen ropade in en hög med gamla Hagbard-seriealbum ifrån sjuttiotalet. För den berömda spottstyvern. Kul för honom.

onsdag 29 augusti 2012

Väderleksrapport



Solen leker. Dansar. Tar sig en svängom med dammet.

Och jag är trött, men det är okej, för jag har en rolig vecka, - också. Om jag bara orkar. Jag tittar på dammet och solen. Solenergi, drivs jag av idag. Miljövännen min.



Snart är maten klar och den blåa bilen står redo att ta oss till auktion, ute på den stadsnära och vackra landsbygden, här strax intill. Om jag bara orkar.

vi hörs.
:)
/helena

måndag 27 augusti 2012

It's raining...


...cats?

Jodå, en helt vanlig dag, på väg hem från jobbet, på väg mot bilen som ska ta en hem, från jobbet. "Hm, vad är det där? en fågel? en stor fågel? En jättestor fågel?" Ungefär så gick mannens tankar, innan han såg vad det var.


"... tassarna används också för att ge uttryck åt kärlek och tillgivenhet. En katt, som vill hälsa på en mänsklig vän, ställer sig ofta på bakbenen och sträcker upp framtassarna för att komma åt att klappa vännen på händerna. ..."
 
/ur 'Någonstans väntar en katt'
en antologi om katter
sammanställd av
Solveig Nellinge,
en bok för alla 1999


Och inte ville den gå därifrån heller. Fast att mannen öppnade och stängde bildörrarna, ljudligt - Vilken ljuvlig liten varelse! Nä, det var nog inget mannen sa, då, det är jag som inte kan låta bli att säga dessa ord högt för mig själv, just i detta nu, när jag ser bilden ovan. Kanske ville den följa med mannen hem?
Det hade varit kul.

:)
/helena


ps Pälsen, så fin färg! Gråmelerad, kan man kalla den det? Men ni kanske föredrar gula katter? I så fall ska ni gå in här och kika på några av bilderna i Werner Aspenströms barnbok! 'Gula Tassen'. Och så kan jag inte låta bli att länka till den här fina bilden igen. Gillar inte fåglar att sitta på axeln, också? Hm.

söndag 26 augusti 2012

Möte i monsunen


Det var en gång en man. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom, låt mig se nu...
Sven-Bertil. Just det! Sven-Bertil hette han.


På samma gång, fast inte alltid på samma plats fanns det en kvinna. Jag tror att hon hette Amalia. En dag när hon som vanligt satt och övade på sin sång fick hon syn på en så stilig man. Solbränd och grann, stod han lite nonchalant lutad mot en husfasad. Det såg nästan ut som om han poserade. Amalia ändrade fönstrets status från "på glänt" till "på vid gavel". Om man inte vetat bättre, skulle man nästan kunnat tro att hon sökte hans uppmärksamhet. - Do, re, me, fa, so, la, ti, do, drillade hon, medan hon fortsatte spana ut genom fönstret. Lite lagom diskret, fast att hon inte ens visste om att det ordet fanns, ännu.


Sedan gick allt väldigt fort. Plötsligt hade han lockat ner henne till sig, de stod och såg på varann, njöt redan av varandras sällskap i de lagom, !, varma eftermiddagsstrålarna. Han, Sven-Bertil, funderade på om han skulle våga bjuda ut henne den kvällen. - Är du hungrig? Eller gillar du mat åtminstone? hörde han sig själv stamma fram. Hon blev lite förvånad över den nordiske mannens rättframhet och han blev förvånad över att rösten inte riktigt höll. Det var inte ofta som någon fick hans tonsäkra röst i darr. Vad månde bliva? viskade han tyst för sig själv. - Si senor, visst är jag hungrig. Alltid, svarade Amalia.
- Särskilt på sådana där minipannkakor. - Åhå, sa han och tog hennes hand i sin.


Efter den utsökta trerättersmiddagen, där ingenting saknades, särskilt inte svenska plättar, ville han visa henne sin ögonsten. Sin stora stormande kärlek. Hon med seglen fulla med vind och en massa utsikt där, uppe ifrån masten. Amalia stannade på däck, styrde en stund, medan han gick ner och luftade en flaska vitt.


Havet låg som en spegel. Och tur var väl det, för vår kära skönhet började så smått oroa sig för frisyren. Hur låg lockarna egentligen? Ostyrigt babord? Eller förligt styrbord? Fast vad spelade det för roll när sällskapet var så utomordentligt trevligt och artigt. Han bugade lite djupare för var gång han fyllde på hennes glas. Undrar om han har fått ont i ryggen än, tänkte hon fnissande.


- Vart är vi på väg egentligen? undrade hon. - Jag tänkte vi kunde ta en liten tur hem till mig, sa han. Innan hon hann svara tog han mod till sig och drog henne närmre intill. Han kysste henne. Och hon spillde ut de sista dropparna av det torra vinet. En varm ilning gick genom hela hennes nu för övrigt ganska kvällsfrusna kropp. Mmmm, han smakade mer, mersmak. Mer apelsin? funderade hon. Undrar om de odlar apelsiner i Sweden? Det var nog den berusande förälskelsen som fick tankarna att flyta än hit, än dit. De ville inte riktigt ankra, tankarna.


Tiden som följde var ljuvlig! Han såg bara hennes skönhet. Hade bara ögon för hennes vackra sida. Kunde inte slita blicken från henne.


Hon tjusades av denne man! Han hade allt. Rösten, blicken, båten. Han hade, så att säga, fjädrarna, men han behövde inte visa upp dem. Hon hade aldrig mött en sådan man. Så lite prat, så mycket verkstad. Även om verkstaden i det här fallet bestod av en scen. En scen där de kunde mötas. Deras röster kunde förenas. Också. Crescendo!


Högst uppe på lyckoberget finns det, tyvärr, bara en väg man kan gå. Ner. Hon funderade på när den där varma årstiden skulle komma egentligen? Hon hade varit i Sverige i nästan tre månader nu - juni, juli och snart hela augusti - fortfarande ingen sommar, vad hon kunde förstå. En natt någon gång i juli hade det bara varit sju grader?! Och regnat hade det gjort. Två veckor i rad!? - Det trodde jag bara var något som förekom i djungeln. Regnskog. - Finns det på så här nordliga breddgrader? skrockade hon. Han log allt mer sällan. Solbrännan hade bleknat för länge sedan och den enda sida han kunde se av henne nu var - baksidan. Så hon åkte hem igen. Tog tåget från Flen. Fick byta ett par gånger, men det gick bra.


Han stängde in sig. Kände sig sviken. Bommade igen hjärtat hela den vintern. Men när våren åter visade sitt ljusa ansikte, började han så smått tänka på de blåa böljorna igen. Vart skulle han vända skutan denna gången? Mot en annan kontinent? Ja, varför inte? Så länge skutan kan gå...


Hon hade svårt för att hitta tillbaka till tonerna. Sångglädjen. - Fa, ti, do, la, so, mi, re, försökte hon. Så småningom gick det lite lättare. Och så gick hon tillbaka till sitt ex. Den något tråkige, men stabile Heinz.


Snipp. snapp. snut. Så var den sommarsagan slut.


Om någon skulle tycka sig se en viss likhet mellan vår hjälte och en viss Sven-Bertil Taube, så är det förstås inte så. Och vår Amalia har naturligtvis inga som helst kopplingar till Amália Rodrigues. Kanske är det bara er syn som spelar er ett spratt? Eller så har ni kanske fått fnatt? I alla fall, Romansen är helt fiktiv. Den är fin, men finns bara i fantasin. Men kärleken, med den är det en helt annan sak. Kärleken är förstås på riktigt. Alltid.


:)
/helena




ps Det här förstår ni kids, utspelade sig på den tiden när man kunde köpa sin LP-skiva på ett helt vanligt Domus. För låt oss säga, en sisådär nitton kronor och nittio öre, cirka. Så ni förstår att det är en jäääättegammal saga.

fredag 24 augusti 2012

Den bästa i klassen


Mannen ska läsa, framföra poesi idag. I klassen. I flera klasser är det nog, tror jag. Berätta om konsten att tävla i poesi. Poetry slam. Berätta om att det inte går, och att det är just därför som man gör det. Bl.a. Bl.a. mycket annat. Mest sägs det vara ett bra sätt att engagera publiken. En engagerad publik är något som alla estradörer åtrår. Alla estradpoeter. Inte alla diktare eller poeter. Men alla som gillar att stå på scenen och framföra sina med kärlek eller hat, eller med hatkärlek kanske, ihopknåpade ord.


Själv plockar jag lite bland mina bokhögar och hittar Agnes. I den gamla tjocka antologin; 'Kärlek från hela världen' hittar jag Agnes von Krusenstjerna. Fast att boken bokstavligen är uppfylld av kärlek från alla hörn av världen så fastnar jag för Agnes. Hos Agnes. Hon skriver mig tillbaka till andra tider, till tider med ondulerat hår, hon skriver mig tillbaka till trettiotalet då novellen först publicerades, hon skriver mig ända dit, fast att jag aldrig har varit där. Hör bara;


"... Det var slut med skolan för dagen. Flickorna i sjätte klassen trängdes kring den lilla spegeln i den skumma korridoren. Elin, som stod borta vid klädhängarna i färd med att ta på sig kappan, hejdade sig plötsligt och tittade bort mot gruppen av flickor. Margit hade tagit upp sin näsduk och gned den energiskt mot spegelglaset.
 
- Det är rena skandalen, ropade hon, att man inte kan få en ordentlig spegel. Den här är ju alldeles svart.
 
Över den lilla Margits mörklockiga huvud räckte nu de andra sina händer med näsdukar, ivriga att få hjälpa till att putsa glaset.
 
          - Andas på det! ropade någon fnittrande.
De vita viftande näsdukarna lyste glatt i skolkorridorens dunkel. Ur de vida kappkragarna av brunt eller grått pälsverk höjdes blomlikt rodnande ansikten, omgivna av kortklippt välondulerat hår. Hattarna voro ännu uppstaplade i högar på hyllan ovanför galoschstället, som ingen använde därför att det sedan många år inte var bruk mera att ha galoscher.
 
Flickorna gnedo ömt på spegelglaset, som om det varit en oskattbar juvel de måste vårda sig om. Spegeln började också verkligen glänsa svagt. Under tiden pladdrade de med ljusa röster. ..." 
"... På hemvägen gick Elin förbi en parfymaffär. Hon stannade och tittade. Små flakonger med skimrande gyllene vätskor och mystiska etiketter stodo uppställda, puderaskar i alla färger voro placerade i en rad, och vita pudervippor lågo ditkastade som av en slump, lätta och duniga, som om de vid minsta drag skulle vilja gunga bort. ..."
 
"... Hon gick in i boden. En kvav atmosfär slog emot henne. Elin frågade efter puder. Damen i butiken log artigt och sade:
- Vilken sort får det lov att vara? ..."


Tretton noveller, ingår i novellsamlingen; 'Delat rum på Kammakaregatan'. Och två dikter.

Fnittret i korridorerna är nog det samma. Och längtan efter kärleken. Och fåfängan.

En del ord var förstås lite annorlunda då, mot de vi använder idag. Som Läroverk. En del ord slutade på o. Voro. Gnedo. En del namn kanske inte är så vanliga på sjätteklassare idag, som då. Som Margit. Men killar som Sture, det finns det alltid. Konstigt nog.

"... De hade aldrig haft gott om pengar hemma. Kanske var det därför också, som Sture hade börjat längta efter allt som såg vackert och fint ut. Sammet var hans förtjusning. Han plägade säga, "helt poetiskt" - han beundrade sig själv för uttrycket, fastän han hade läst det i en roman - att sammet påminde om en vacker flickas kind.
 
Sådana där liknelser tyckte han om. Flickorna blevo så lätt kära i honom, när han kom med dem. Han var redan en Don Juan, en småstads-Don Juan med blankt uppstruket hår, som luktade pomada, med fylliga läppar och klara ögon.
 
Men redan från början hade han en viss metod med sin kurtis. Han sökte dem som kunde vara nyttiga för honom, som kunde ge honom något i utbyte. Där fanns en flicka, som han uppvaktade för att hennes far var något i styrelsen för föreningen, som hade teaterbyggnaden. Hon bjöd honom ibland vid tillfälle med sig. Han älskade teatern.
 
En annans pappa hade ett konditori. Bakelser voro heller ingenting att förakta. Hans pretentioner voro ju inte så stora ännu. En gång skulle det gälla de unga damernas plånböcker. Han visste det icke själv. Han lät bara sina anlag frodas i en fet jordmån av själviska tankar och ljum erotik.  
Nu var det Elin och skrivningen... ..."
 

/utdrag ifrån novellen 'Den bästa i klassen'
av Agnes von Krusenstjerna,
som ingår i Helge Åkerhielms antologi;
'Kärlek från hela världen'
Lars Hökerbergs bokförlag
Stockholm 1944
Svenska Tryckeriaktiebolaget

 
:)
/helena



ps Ni aktar väl er för alla Sturar där ute, flickor små? Och stora!

torsdag 23 augusti 2012

Jag vill, jag vill, jag vill - igen


Alla dessa utställningar som man har missat. Alla uteblivna loppisbesök. Och auktionsbesök. Alla dessa egocentriska blogginläggsrubriker som man inte har skrivit in.

:)
eller kanske lite mer :( egentligen.

Bara för tidens skull. Och alla måsten

Jag vill gå på museum. Jag vill gå på loppis. Och auktion. Jag vill blogga.

Så det så.

Om tiden ändå hade varit gjord i något elastiskt stretchmaterial...

Men igår hann jag i alla fall titta in på loppisen. Och några fynd hann vi få med hem, även om jag inte kan sluta att tänka på de där lamporna. Såå snygga. Men mannen påpekade att vi redan har lampor. Jaha.

Och snart, snart kommer tiden att räcka till fler texter, härinne. Om fynd. Och annat.

För hoppet är det sista som överger människan, har jag hört. Eller om det var tiden?


:)
/helena



ps Nu ska jag snart väcka den-efter-välförättat-värv-bakom-katedern-mannen och fråga om han hinner skjutsa mig till Myrorna en sväng. Och Emmaus? Vi får se. Bra att passa på innan mångas lönedag. Innan fredagsrusningen. Och helgen.

måndag 20 augusti 2012

En främling i rummet



Du smyger listigt helt nära golvet, likt en livsfarlig rök.
Dina ögons uttryck är svåra att tolka, du är nog en sådan som går mer på känn.
Känslan smyger sig sakta längre upp, du genomgår en långsam förvandling.
Från lekande fisk till vingbred fågel på kortare tid nu än vad ordet mittemellan är långt.
Du kommer oftare på besök nu, liksom ivrigt, väntar inte på att någon ska öppna.
I glipan i fönstret hörs din röst när du ropar in kidsen från sin sandiga lek med högre röst.
Du vill leka nu. Ha alla gungorna för dig själv. Svinga dig ända upp till himlen. Sedan snabbt ner på marken igen.
Du finns mellan de elektroniska raderna, någon kallar dig skumtimme. Kallar dig? 

Du sveper dina långa fötter mot jorden. Drar benen efter dig, när solen frågar; - Ska vi leka? Men du är herre på täppan nu. Ingen ska få hindra dig. Ingen.

Du lovar både det ena och det andra. En utsuddad linje i morgonspegeln. En utslätad dammråtta i aftontoaletten. Mer plats för gömda önskningar.

De bor bra här, säger du.

Och jag säger välkommen, till dig, min bästa vän.
:)
/helena

lördag 18 augusti 2012

Det bor en latmask i brevlådan


Läste någonstans och hörde på Ekot, i veckan som gick, att vi inte kan skriva brev längre. !!?? Nu pratar vi brev med sniglar i, post som överförs på elektroniskt sätt, a.k.a. mail, antar jag att "vi" inte har några som helst problem med. Tragiskt är ett av orden som kommer för mig.


Vi har glömt att man ska skriva avsändare. Vi har glömt hur man sätter korrekt porto på våra försändelser. Och tydligen har vi blivit för bekväma för att uppdatera våra bekantas adresser i våra till åren komna adressböcker. Tänk vad mycket "vi" har glömt. Mer eller mindre hela den ädla konsten att skriva brev. Ledsamt är ett annat ord som kommer för mig.


Så fast att vi skickar färre och färre brev via de gula lådorna, så kommer bara fler och fler brev bort.
I juletid fullkomligt översvämmas postdetektiverna i Kiruna av obegripliga helghälsningar. Vem vet om "moster Märta" någonsin får sitt kort. Kanske inte ens Karl-Bertil?

Här hemma har vi lagt upp en elektronisk adressbok som vi uppdaterar inför snigelhelgkortsskrivandet varje år. Vi tar oss tid att kolla adresser och ändrade postnummer så att detektiverna också hinner doppa i grytan och framförallt för att det är roligt när posten faktiskt kommer fram i tid. Till rätt person.

Jag älskar bilder, som ni vet. Och därigenom älskar jag även gamla (och en del nya också förstås) vykort. London och Queen Elisabeth anno 1973 t.ex., som jag ropade in på auktion, tillsammans med en hel hög andra vykortsgodbitar. En del av dem ska jag använda för att skicka och en del andra, redan färdigskrivna, ska jag bara njuta av framsidorna på.

London var det ja, och Bussarna med stort B. Eller stort R som i röd kanske. Även om drottningen i fråga verkar ha utvecklat en viss förkärlek för helikopterfärder på äldre dar...


Det var bara det.
:)
/helena




ps Om du, liksom jag, gillar hederliga gamla vykort så klicka gärna in dig till flickan & katten eller de underbara Skansen-brumbjörnarna Bambi & Liss-Ola. Eller fortsätt helt enkelt att hänga med här inne. Jag lovar att aldrig sluta sända snigelvykort till er!

pps Lyssna gärna på Ekots reportage från de överbelamrade postdetektiverna i Kiruna.

fredag 17 augusti 2012

Scoiattolo & Farfalle - heter inte filmen



Antingen klär jag på mig, och då tar det en timme
eller så klär jag av mig på ett ögonblick.
Valet är ditt.

Ha, ha, de underbara orden kommer ur en italiensk film, om jag inte helt och hållet är ute och seglar bland mina många citatlappar. Hursomhelst har det blivit en hel del italienskt i sommar, på vår lilla tjocka rektangulära filmduk. A.k.a. tjock-tv:n. Bl.a. annat den här filmen då. Ett lite skojigare filmalternativ inför helgen än det jag nämnde i nattens svammel... Men inte bättre, absolut inte. Men var film har sin plats och den här landar definitivt bättre i helgmyssoffan.

Alltså; 'Tre lektioner i kärlek' handlar, inte helt otippat, om tre kärleksrelationer. I tre olika ålderskategorier. Även om jag aldrig tyckte att mannen i del 2 såg speciellt yngre ut än Robert De Niro, som är med i del 3?! Den första delen tyckte jag var lite knepig. Kanske hade jag inte kommit in i det burleska, lite svulstigt italienska sättet att berätta på, eller så var den delen helt enkelt sämst, enligt mig.

Jag tyckte i alla fall om filmen, som helhet. Som en bagatell. En ganska rolig bagatell. Till skillnad från den här recensenten i Sydsvenskan. Ha, ha. Smaken är, som vanligt, som baken. Som tur är.

Se den om du har lust, eller låt bli. Men inredningen i film-Robban De Niros italienska topplägenhet var värt tittbesväret bara den, tyckte jag. Men det kanske säger mer om mig än filmen?


Nu sport. Igen.
:)
/helena



ps Glömde visst det viktigaste -  att jag vill önska er alla en skön helgstart! Förresten, på IMDB, fick denna lilla lättsamma kärlekstriangel 5.8 av 10 i betyg. Så vet ni det också.