onsdag 29 maj 2013

Inomhusmoln & utomjordisk disk


 
När mannen var på möte så knackade solen på och sa; - Vill du komma ut och leka en stund?
Jag svarade såklart ja, men tillade att; - Jag kan nog inte, för någon annan frågade först.
Det var diskbänken som la alla sina rostfria repor i linje med det sena eftermiddagsljuset och bad så snällt om sällskap.
 
Jag förstår inte varför, för diskbänken har ju redan en massa sällskap. Alltid.
Diskbänken tillhör det populära gänget, ni vet de där som aldrig står ensamma i ett hörn och förgäves väntar på att bli uppbjudna. Till diskborstsdans. Diskbänken tillhör de coola, som alltid har stenkoll. Porslinskoll och miljövänliga sköljvattensambitioner.
 
- Men du kan kanske komma in en stund istället? och hålla diskbänken och mig sällskap, lirkade jag.
- Nja, jag vet inte, surade solen. - Vi skulle ju ha så kul härute, smyga runt i alla de grönaste lövkojorna och sedan krama trädstammarna så hårt att de nästan blev blåa, fortsatte solen, nu med något drömskt i rösten.
 
- Jo, det låter förstås kul, sa jag med lite svagare röst nu. - Men du solen, vi har i alla fall både färgglada blommor och fåglar härinne.
- Men kan de drilla då? - dina inomhusfåglar - undrade solen.
- Nä, sa jag.
 
 
:)
/helena

tisdag 28 maj 2013

Vår i huller om bullerbyn


En vacker dag ska jag berätta om varför jag är ägare till den trasiga barnboken. En dag ska jag berätta varför jag köpte den ganska nyligen, trots att jag av vissa anses alldeles förfärligt vuxen och färdigväxt. I alla fall på längden. En vacker dag - eller kanske en riktigt ful en - så ska jag tala om för er varför jag håller just den här boken så kär. Men inte idag.

Förut, tidigare idag, hittade jag ett par ord. Jag kommer inte ihåg att jag har skrivit dem, jag känner inte ens igen dem. Men de var skrivna med min handstil i min skrivbok, så jag antar att det måste anses som bevis nog. Att det är jag som är upphovsgärningsmannen. Kvinnan.

De är absolut inte märkvärdiga, knappt ens intressanta. Inte speciellt kul heller för den delen. Bara ett par ord.


Klä skott,
slå rot,
finnas kvar i förgängligt pekoral -
avlöva lövkojan
avlöna lövskojar'n.
 
Barkbåt,
pilbåge,
kronhjort -
såå krongjort.
Trädkramare!
 

:)
/helena


ps Nä, fråga inte mig. Jag fattar inte heller.

måndag 27 maj 2013

Mer mor. Och barn. Och djur.


Första gången jag la ögonen på den lilla tavlan så blev jag alldeles betagen. Av modern. Av barnet. Av dem tillsammans.

Se bara på de identiska frisyrerna, de tillrättalagda svarta håren. Och ögonen. Barnets outgrundliga mörka och kvinnans oåtkomliga, nästan obefintliga, som om de på något sätt ville uttrycka frasen; bara ögon för dig. Bara ögon för sitt barn. Så känner jag när jag ser den lilla träsnittsgrafiken.

Gehlin, står det nere i det högra hörnet. Gehlin, som i Hugo Gehlin (1889-1953).

Mitt nyfiknaste sökarfinger ledde mig från sammanfattningen hos wikipedia in till den här mycket utförliga och informativa sidan. En sida som är utformad av någon Gehlin mycket närstående. Och jag tycker man riktigt kan känna hur hela sidan andas av kärlek till den här verkligt mångsidiga konstnären. Och hans många olika verk och gärningar.

Ett riktigt universalgeni verkar han ha varit - Hugo Gehlin - inom flera av konstens och formgivningens uttrycksformer. Träskulptör, grafiker, målare, glasformgivare (Gullaskrufs glasbruk), är bara några av alla rubriker han kan nämnas under. Han utförde också hel del arbeten i olika offentliga byggnader (bl. a. i kyrkor och badhus), såsom glasmålningar och olika verk i mosaik.

Och så skrev han dikter! Bara en sådan sak.

Allt detta, och säkert mycker mera - som exempelvis barn och familj - hann han med på bara 64 år.

Tänk vad en del människor verkar lyckas stretcha ut tiden. Eller handlar det kanske bara om att kunna komprimera allt på ett bra sätt? Fråga inte mig, jag vet inte. Min tid har alltid känts för kort, hur mycket jag än har försökt att sträcka ut min stackars för korta tidsrock i sömmarna efter tvätt.

Men den där dagen, kvällen, för några år sedan när jag hittade den lilla tavlan på auktion, den tycker jag var en alldeles särskilt välplacerad tidsinvestering. För varje gång jag lägger ögonen på modern och det lilla barnet på armen, så känner jag en alldeles speciell ömhet.

Med andra ord en välinvesterad 50-lapp. Och en välplacerad tavla. För varje gång jag inte står ut med det som visas på den allra fyrkantigste av skärmar, strax nedanför tavlan, så kan jag höja blicken mot det kärleksfulla, välfriserade, paret.


:)
/helena



ps Ni som känner mig lite bättre nu, ni vet att mitt hjärta alltid börjar bulta fortare när det kommer till djuren. Även om djuren råkar vara uppbyggda av mycket, mycket små beståndsdelar, som i det här fallet. Läs om mosaikdjuren som räddades och fick ett andra liv!

söndag 26 maj 2013

Vem är väl som hon?


Kanske går man upp tidigt (eller stapplar...), till ett kök som knappt har vaknat än. Kanske tittar man ut genom fönstret. Ser växtligheten, den som bankar på ibland när det blåser. Den som ger grönskugga hela långa dagen nu.


Kanske plockar man fram de små söta faten. De danska små faten med söta små fåglar på. De som man fyndade strax innan påsk för en femma styck. Inte för att de brukar vara så mycket dyrare i vanliga fall, men ändå. De som det står B&G på. Och Mors Dag.

Ja, kanske plockar man fram dem, tänker att man ska lägga något gott på dem - kanske marmelad - men så ångrar man sig i sista stund, på grund av att motiven är alldeles för söta för att skymmas. Av något. Även om en smörgås kanske skulle passa bra. En smörGÅS alltså.

 
Kanske plockar man fram de engelska tekopparna. De lagom färgglada kopparna. De två som såg lite ensamma ut, bland allt det blandade porslinet i lådan som man ropade in en gång. De som det står Friendly Village på och The Well.
 
Kanske önskar man att det var en önskebrunn, så att hon skulle kunna få allt hon behöver och vill ha. Inte bara idag. 
 
Kanske sätter man fram en vas med svagt doftande blommor. I en stark kulör. Kanske gör man tvärtom.
 
 
Kanske tänder man ett ljus för alla mammor därute. Ett ljus för dem som bara bor ett telefonsamtal bort. Och ett ljus för dem som bor mycket längre bort, men känns nära ändå.
 
Kanske skrattar man lite åt att hon har varit så där liten och söt och sprallig en gång. Och kanske ler man lite när man tänker på att hon förstås fortfarande är söt. Kanske blundar man en sekund och önskar att hon snart får bli lite spralligare igen.
 
Kanske konstaterar man - efter att ha letat en alldeles för lång stund att; - Aha, där i diskstället ligger den kvar, den rosa vasen man så gärna ville vårduka med. Den med fåglarna. Attans. Kanske tänker man sedan att; - Äsch, det får väl bli en annan gång då.
 
 
Kanske kommer man på, först på kvällen, att man inte haft den minsta tanke på vad det har varit för speciellt med just den här dagen. Just den här söndagen när maj precis har börjat göra sig redo för att sjunga sin sista vers.
 
 
 :)
/helena
 
 
 
ps Svar: Ingen i hela världen!

fredag 24 maj 2013

Balanssinnet & soffan


Det kanske känns som att det här håller på att förvandlas till "Dagens citat". Men så är det inte. Det är bara svårt att hitta nya perspektiv, nya uttryck, nya sätt att formulera sig på, när man sitter fast. Fast i samma tankebanor, i samma utsikter, i samma soffa.

Och så var det ju det här med att filmen där citatet ingick inte var speciellt bra heller. Trots Susan Sarandon. Hon hade väl en för liten roll helt enkelt. Lite spännande var den väl, ett tag. Det vill säga om man orkar se ytterligare en film som talar om för oss att allt går att köpas. Till vilket pris som helst.

Men citatet var nog det bästa med hela filmen. Så vad kan jag annat säga än; Njut av dagens citat och håll tummarna att soffan klarar sig några timmar utan mig ikväll!

" Old age is clearly a case of mind over matter -
if you don't mind it doesn't matter "
 

Översättningen var väl inte så bra kanske, men det kan väl inte ha varit så lätt att översätta något som egentligen är oöversättbart;

" Knoppen besegrar kroppen, bara man tänker rätt "
 

 /Mark Twain (via Richard Geres rollfigur i "Bedragaren")

 
 :)
/helena



ps Arbitrage, som filmen heter i original, är ett ganska otäckt ord egentligen. Särskilt i kombination med orden obalans, marknader och pengar.

torsdag 23 maj 2013

Springljus



Tänk om det visste,
hade en aning,
en liten, liten aning,
om hur alla pratar om det. 
Alla.
 
Pratar i munnen på varandra,
om alla dess påstådda förmågor,
 
Effekter
Defekter
Bieffekter
D-vitamin
Och allt vad det heter.
 
Ibland när jag möter det,
när det blinkar, plirar, verkar vara på gott humör,
som om det visste,
som om det anade,
så är jag säker på att det vet.
 
Då är jag säker på att det vet. 
 
Och jag tänker att nästa gång vi träffas - ansikte mot stråle -
då ska jag fråga; Om det blir lika trött som jag?
På allt tjat.
 

:)
/helena 

onsdag 22 maj 2013

Word warrior/Ordkrigare



:)
/helena



ps - Konstigt, jag vet inte varför jag gillar den här serien så mycket, sa jag till mannen.
Och han sa säkert något klokt som svar, som vanligt, men han visste inte heller.

 - Den är ju inte speciellt spännande egentligen, mer än i vissa avsnitt då (i måndagens avsnitt var vi ganska snart upplösningen på spåren...)

- Och Sherlock har vi ju sett i en hel del nytappningar vid det här laget så...
- Och smått autistiska mästercrimelösare har vi sett i alla möjliga tappningar nu - inte minst i danska tappningar.
- Men det är någonting, någonting som inte är så lätt att sätta det något deckarmätta fingret på.
- Kanske är det ändå samspelet mellan Jonny Lee Miller och Lucy Liu? fortsatte jag, medan mannen gäspade igen.

- Miss Watson - det är ju en lite kul vändning och variant i alla fall, inte sant?

- Jo, det förstås, mumlade mannen med båda de trötta ögonen på den halvfärdiga Sudokun i knät.

- Dessutom är det inte så dumt att få sig några kloka ord till livs emellanåt också. Som citatet ovan. Jag har inte ens kollat om det verkligen var Tolstoj som sa dem. Skrev dem. Fast vad spelar det för roll, det är ju ändå inte så att jag kan kolla den exakta ordalydelsen på originalspråket, eller så. Fast det skulle varit kul att ha kunnat lite ryska, det hade det.

- Mmhmm, sa mannen.

Eller också är det bara för att Aidan Quinn fortfarande har de ljusblåaste ögon som jag någonsin sett. Lika blåa som när han var läskig, men läskigt snygg, i Spanarna en gång för länge sen. Och lika blåblåa som i Susan, var är du? Men det sa jag inte högt.

tisdag 21 maj 2013

När parketten har svalnat något så ser man...


... att där står en ståtlig vas. En tysk vas. En västtysk vas. Jag samlar ju inte på tyska vaser - till skillnad från vissa andra - men den här stiliga kunde jag bara inte motstå. Har alltid varit lite svag för just den här blomrelief-varianten. Sceurich heter tillverkaren och modellen betecknas 280 - 40. 40 som i 40 centimeter hög. Eller 40 centimeter över parketten, som jag säger.

50 kronor tyckte jag var ett ganska bra pris, med tanke på att det var i en välgörenhetsaffär som jag hittade den, i detta nästan helt perfekta skick.

Som sagt, jag samlar inte, men nu har jag några stycken ändå. Några, för mig, speciella, fina. Som den här lilla sötnosen, som faktiskt färgmatchar sin stora avlägsna kusin rätt så bra.

Inne hos Cinna på Tusen Vaser hittar ni massor av tyska vasskönheter att beundra - undrar om hon inte har över tusen nu? Väl valda delar av hennes digra W.Germanyvas-samling visades desssutom i ett nummer av tidningen Retro tidigare i år. Ångrar lite nu att jag inte köpte det numret, utan bara snåljåpigt stod och tjuvläste det inne på ICA.

Jaja, man kan ju alltid kika lite på Retros hemsida i alla fall. Där man, bland mycket annat, kan ta del av fyndiga experttips angående hur man rustar sig bäst för den just nu förfullt pågående loppis-högsäsongen. En del bra råd, men det där med att fokusera förstår jag mig inte alls på. Och då menar jag inte bara för att jag personligen är en sådan typisk fokusfobiker, utan för att jag alltid gör de allra bästa fynden när jag är ute och spanar efter "ingenting alls".

Alltså när jag lyckas hålla sinnet helt öppet. Det är då jag hittar ett par helt oanvända solglasögon för 20 kronor i den där stora skräpiga skålen på Emmaus och en helt oemotståndlig, djurisk, färgglad scarf ifrån Lindex höstkollektion - bland alla 30-40-50-kronors scarferna - på Myrorna för 15 kronor. Och en hel massa annat livsnödvändigt.


:)
/helena




ps ... att mitt knä fortfarande tvingar mig att hålla mig på mattan.

söndag 19 maj 2013

Will you marry me?


Jag bara älskar den här gamla bilden! Fotot som finns i läroboken från det skolnostalgiskt klingande LiberLäromedel. "Seder & Bruk om våren" gavs ut samma år som jag började i ettan.

Visst ser hon helt förbi ut - bruden - men han då? Haha, han verkar ha förlorat all livsgnista under själva giftemålsprocessen. Man får ju hoppas att det var en väldigt temporär apati som han hade drabbats av, med tanke på vad som komma skulle menar jag; Bröllopsnatten!


Tyckte det kändes som en lämplig dag, just idag, för lite dagen-efter-, eller ska vi säga kvällen-efter-bilder. Det vilar en slags skön pusta-ut-känsla över hela den här post-Eurovisionsdagen. Även om jag verkligen hade unnat vår söta, smått filosofiska, stjärnögda Robin att komma mycket högre upp i resultatlistan.

"Bröllopet är över. Ett trött brudpar bredvid de fina presenterna."
 
Fast det var kanske inte så konstigt att de blev trötta, på den tiden kunde ju ett bröllop hålla på i flera dagar. Kanske en hel pingsthelg. I dagarna de tre.



:)
/helena, som egentligen är alldeles för trött idag för att... ja, det mesta.




ps

Nä, det var inte det här året som jag började i skolan - bara nästan. :) Men jag kan tänka mig att även jag hade en lite allvarligare rynka mellan de 7-åriga små ögonbrynen, den där högtidliga dagen 1977.

lördag 18 maj 2013

Hett på isen och parketten och tapeten


Satt och lekte lite. Som om man inte hade annat att göra, än att skapa så mycket kontraster som möjligt. I livet. Och i bildredigeringsprogrammet. Men visst blev det fint på något vis? Läckert på något kamouflage-aktigt sätt? Tycker det ser ut som en dag i tropikerna, fast det bara är den alldeles vanliga vardagsparketten.

Funderar på att trycka upp fotona så här. Kanske sätta dem på väggen. Sätta parketten på väggen. Och fler kontraster på kartan. Vardagskartan.


Men nu är det visst helg hörrni, med hockeymatcher och andra livsnödvändigheter.
:)
/helena


ps Jenny skriver så bra om vardagen. Det gör Lotta, och alla hennes kloka kommentatorer, också.

fredag 17 maj 2013

Var har du vatt(net) i natt?


Alla snackar om den store Gatsby just nu. Jag vill säga ett par ord om Ernst Rolf. Mannen med alla de oförglömliga visorna, numera allsångerna. Pärlor som; "Lägg dina sorger i en gammal säck", "Jag är ute när gumman min är inne" och den käcka, uppmuntrande strofen som finns graverad på vår karaff; "Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi bli".

Fast i vår karaff ska det nog mest förvaras vatten. Inget starkare. Möjligtvis lite lätt bubbligt vatten. Inte för att det behöver vara något fel på något starkare. Men man får ju försöka hålla balansen. Vätskebalansen.

Eller så får den kanske agera vas. En bubbligt glad sommarvas! Till någon älsklig sommarblomma.

Ernst Ragnar Johansson föddes i Falun 1891 och "förvandlades" därefter 1907 till artisten Ernst Rolf. Den sedermera elegante revycharmören. Missa inte bildbeviset här, till höger på Wiki.! Han var en stor idol på 1920-talet och blev Nordens största revykung. Han hann vara mycket produktiv under sina för få år här på jorden, han dog redan 1932.

På karaffen och de fyra tillhörande glasen i vårt inkompletta drinkset, eller groggset, finns en glad Ernst Rolf ingraverad. Och orden Rolfs Visor. Dessutom finns det en textrad - inte bara på karaffen - utan även på tre av glasen. Två av stroferna är lättigenkännliga, men den tredje har jag aldrig hört förr; "Var har du vatt i natt?"

Här hittade jag en gammal auktionsbild på ett komplett set. Dålig bild, men bra att hitta information om tillverkare/glasbruk - Åfors. Vårt set saknar nämligen etikett/er. Fördelen med att inte köpa komplett är att priset blir mera rätt, för en nätt plånbok. Jag minns faktiskt inte exakt vad våra fyra auktionsfyndade glas med karaff kostade, men det var inte så mycket.

Om jag kommer en bit uppåt landet någon gång igen, då vill jag gärna besöka Falun. För där finns Ernst Rolf-gården; "Tidstypisk miljö samt en utställning om Ernst Rolfs liv och karriär." Och på Falu stadsbibliotek finns Ernst Rolf-samlingen; Musikinspelningar, noter, vishäften, revyprogram, foton, affischer, recensioner, brev, vykort, telegram, litteratur. På den här sidan hittar man, dessutom, ett par intressanta pdf:er med en massa information om hans liv och verk.

" ... Ernst Rolfs konkurrent Karl Gerhard är känd för sina dagsaktuella och satiriska kupletter. Rolf hade också många sådana, även om han i motsats till Karl Gerhard var mån om att vara "snäll", så att ingen skulle gå sårad från hans revy. ... " (Elisabeth Hemström, Vem och Vad? Person- och kulturhistorisk nyckel till Ernst Rolfs kupletter)



:)
/helena



ps Det var citatet ovan som gjorde att denna text blev lite längre än vad det först var tänkt. För det är så svårt, tycker jag, att låta bli att dras till - och bli extra nyfiken på - en kreativ person som lägger vikt (la vikt) vid att vara snäll - också. Eller "snäll" då.