fredag 31 januari 2014

Ljus som lurar


Nu har jag sorterat dem - alla vykorten. Ett och annat trevligt fanns där i högen. Några ganska gamla. Något enstaka från 1920-talet. Ett, som hade utsikt över en glittrig sjö, var skickat till en soldat en gång i tiden. Jesus och hans hjord fanns förstås där. Plus en himla massa med bibelcitat på. Och ett med en vitare än vit vintervy över en sparbank någonstans. Någonstans i Sverige.

Visst märks det att dagarna är ljusare nu? Och längre. Men samtidigt känns det lite som att ljuset lurar en. Lurar en till att tro att dagarna är ännu längre än vad de verkligen är. Precis när man fått den där förrädiska oändlighetskänslan i kroppen, i tankarna, mörknar det.

Det var nog det mest spännande som hände mig idag liksom - vykortssorteringen. Jahaja.

Men det blir ljusare igen. Är det inte så de sjunger? Killarna Gubbarna i Triad?

Pompompompompompompompompompom på er.

:)
/helena

ps Eller är det tomtomtomtomtomtomtomtomtomtom?

torsdag 30 januari 2014

En IRL-auktion & en hel massa I-landsproblem


Eftersom det har varit lite mycket sjukdom och jobb här ett tag nu, tyckte vi det var dags att "komma ut lite". Mannen tyckte nog att mitt rastlösa vintage-jag behövde rastas. Sagt och gjort, vi åkte på auktion. Det jag kallar för IRL-auktion. Det som vissa kallar för lösöres- eller dödsboauktion eller något sådant.

Oavsett vad det kallas, så är det något av det roligaste jag vet, som ni säkert redan vet! Att titta på saker och ting som någon annan, så att säga har haft lite till låns, under sitt historiskt sett relativt korta tag på jorden. Ting som älskats. Saker som smekts varligt med handen, eller blicken. Grejer som nästan kännbart, påtagligt, har fått patinan insvarvad mellan stolsbenen. Invävd i varpen. Skriven mellan raderna. Inristad runt årsringarna.

För en gångs skull lyckades vi faktiskt komma iväg i tid. Trodde i min enfald att vi skulle hinna titta i lugn och ro under visningen, innan själva utropandet skulle börja. Men tji fick vi. Yrsnön ville annorlunda. Och långtradaren, som krypkörde framför oss nästan hela vägen dit, ville annorlunda. Så det blev som vanligt - en snabbkoll. Som tur är, kan man spana in lite i förväg nuförtiden, om man vill. On da Web!

Kom hem med en tavla och en hel massa vykort. Åkte dit för att titta på en särskilt vacker gammal sak, som säkerligen skulle bli för dyr för vår mycket stränga budget. (Den nöjesbudget som helst ska räcka både till ett biobesök och en efterlängtad museumtripp, snart snart.) Det blev den. Ljuslyktorna från Rörstrand missade jag helt att syna under visningen, så de vågade jag inte bjuda så högt som det krävdes på.

Den vackra, smäckra lilla blomsterhållaren i art deco-stil ropade kvinnan som satt framför oss in. Innan jag visste ordet av, innan jag ens hann tänka; -Oj, vad den verkar klubbas bort billigt då! Dessutom vände hon sig om efteråt och visade upp den extra noggrant för mig - hon sa något om hur vackra de runda kvinnliga formerna är - så att jag blev ännu surare över min egen klantiga slow motion-arm.

Så här sitter jag nu. Lite modstulen. Utan vackra, smäckra, kvinnliga former...  Men med en hel massa vykort från Gotland, Holland, Värnamo, Torremolinos och gud vet var. Och jag tänker att den något smutsiga 1930-tals tavlan ändå är ganska fin. Kanske har det äntligen blivit dags att förnya lite på väggen ovanför sovrumsskänken?

:)
/helena

ps Så många auktionshus och så många vackra saker. Så lite tid. Och pengar.

tisdag 28 januari 2014

Avsändare okänd 3


Tur med vädret. Alltid detta väder. Hon vänder på kortet. Stämpeln har blött igenom, men barnen ser ganska glada ut ändå. Gräset är grönt. Och finklädda är de, förstås. Togs det några andra kort på den tiden? Förmodligen. 1959 talar stämpeln om. Och stället hette tydligen Volendam. Heter Volendam? Hon orkar inte resa sig igen för att leta reda på kartongen där kartboken ligger.
- Världen förändrar sig inte, brukade morfar säga. 
- Det är vi som förändrar världen, sa han ofta, med sitt bredaste leende i mungipan.
Fast hon såg allt vemodet. Redan då, när hon satt i det tryggaste knä hon visste.
- Du måste fötts med en inbyggd negativitetsradar! Och jag vet var du har ärvt det ifrån! Så, exakt så, hade mamma avslutat telefonsamtalet. 
Ibland kändes det mer givande att prata med upptagettonen. Ibland var det mest skönt när ingen svarade. Få, om någon alls, hade ändå svaren. Alla verkade ha frågor. Och issues. Same old issues.
Nu värkte det i armbågen igen, och om någon mer hade varit i rummet just då, hade det kanske hörts vad det var hon mumlade.

:)
/helena 

måndag 27 januari 2014

Snipp snapp snut...


Öppnade munnen i fredags, på eftermiddagen, tog en tugga, slöt ögonen, njöt, tog några tuggor till, kunde inte låta bli att smacka lite, grädden lite smaklös, bullen lite torr, mandelmassan alldeles lagom mandelmastig, svalde en sista gång, öppnade ögonen, mörker, söndagskväll åt mor, söndagskväll åt mig. Och åt dig. ...så var helgen slut.

Ny vecka. Nya ord. Förnyat vardagsmod - önskar jag oss alla!
:)
/helena

ps Hittade en liten historisk - och språklig - snipp-snapp-snut-förklaring här. Om ni är nyfikna.

söndag 26 januari 2014

Catwalk


Ibland kan man vända, blad efter blad. Låta ögonen löpa, upp och ner och upp igen. Gäspa, med handen för munnen. Vända, sida upp sida ner. Förstrött, slött. Visst, allt är väldigt sött men...
Så, plötsligt, fastnar något.

" Det är meningen att du ska vara en människa
Inte en maskin som klarar allt
och framstår som underbar och vacker, rik och lyckad och snäll
Hela tiden 
Det är meningen att du ska falla
Att du ska slå dig och ge andra möjlighet att ställa upp
för dig
Det är meningen att du ska gå vidare med ditt liv
Inte att du ska stå stilla i ett fotografi som
blev taget för åratal sedan


/Catwalk ur boken Se upp! Här kommer gud och hon är en katt
Av Unni Lindell & Nina Reistad 2003
Svensk utgåva B. Wahlströms Bokförlag AB 2004

:)
/helena

lördag 25 januari 2014

Elefantflickan


Vad ska ni göra i helgen?

Själv skulle jag vilja gå på en drömsk utställning.

Och på världens goaste filmfestival! Som för den delen pågår hela veckan lång! Och nästa helg! Och måndagen den 3:e feb!

I den bästa av världar skulle jag hinna/orka både ock. I den här världen, den som vi faktiskt lever i, blir det kanske så att jag får nöja mig med att bläddra i den tjocka, härliga filmkatalogen. (Eller bläddra här interaktivt) Och drömma mig bort till andra världar. Längta min längtan varm, som någon klok sa. För utställningen ifråga pågår faktiskt ända fram till den 13:e april.

"Dröm, flykt och förklädnad"

Fyra konstnärer medverkar i utställningen Drömfångare, på Borås Konstmuseum, som bjuder in till ett slags skymningslandskap, en drömsk dialog, mellan det medvetna och det omedvetna. Mellan själen och drömmarna. Mellan konstverk och betraktare.

En av konstnärerna som medverkar är Helena Blomqvist. Hennes verk är jag extra nyfiken på, att få uppleva live. Älskar den magiska känsla av en slags verklig overklighet (eller om det kanske är tvärtom?) hennes noggrant uttänkta foto- och bildvärldar skapar. Om inget annat, så känner ni säkert igen den här - Mourning Procession - med de sorgsvartklädda aporna.
 
Sedan tycker jag att vi kastar ett par slantar i önskebrunnen, blundar hårt och önskar oss så intensivt vi bara kan... Och om det, helt mot förmodan, inte skulle slå in, så får vi väl trycka på ett par knappar, och vips så har vi köpt oss varsin affisch, ett feministiskt festivalkonstverk av konstnärskollektivet Pussy Riot.
 
:)
/helena
 
ps Här på Helena Blomqvists sida kan ni bläddra er igenom en massa av hennes fotofantastiska verk. Titta bara på den här från The Elephant Girl. Eller titta på allihop vetja!
 
pps Det finns en liten rolig historia runt mina egna foton här ovan. Har jag berättat den? 

fredag 24 januari 2014

Color Me Dream


Natten och jag.
Som musik.

Som ler
och långhalm.
Bästisar och bundis.
Kindered spirits.

Jag.
Och natten.
Går igen.

Tillförsiktigt.
Sitter vi.
Här.

Med hjärtegroparna fyllda.
Av dagen.

I bakgrunden.
Linda Martells sång.
I repris.
Jills veranda sitter någon.

Livet går inte i repris.

Innan.
Mannen med det söta pekfingret.
I kartboken.
På Nysa.
Jag med det stora leendet.
Högt spelande.
Flytta?
Dit?
Till Polen?!
Nu?
När jag nästan slutat?
Nysa.
 
Nu.
Vaken.
Drömmer.
Om konsten att fånga dem.
 
Natten; - Stopp!
Jag; - Du vill stoppa mig?
Stoppa om dig.

Drömfångare är vi allihopa.
Allihopa.

Låt mig få vara.
Lite naken.
Bara.
Liten.
Naken.
En stund.

Ett år.
Svindlade sig förbi.
The End känns så nära.
Som igår.

Stunden har gått.
Gått hem.

Imorgon.
Börjar vi om.
Natten och jag.

:)
/helena

torsdag 23 januari 2014

KK, en hatt & mycket turkiskt


Mina tankar spelar svårfångade. De flyger och far. Snart har de tjänat ihop flygpoäng till en hel jorden-runt-resa. Jag har i alla fall försökt fånga några av dem, med tangenternas hjälp. Ni är välkomna att följa med en bit på färden - om ni vågar. Håll i hatten, för nu taxar vi ut.

KK - vad betyder den förkortningen för er? Kaffekopp? För mig har den enbart en betydelse -Kunskapskanalen! Har ni varit inne där och botaniserat någon gång? Bland all blomstrande, blandad kunskap? Vetgirigheten växer nästan enbart av att läsa tablån. Hör bara på några utdrag från en helt vanlig dag:
9.30 Mästerfotografens hemligheter
12.00 Vem är Djävulen egentligen
13.00 Växternas hemliga liv - bakomfilmen
14.00 Makalösa mediciner
15.00 Historiska trädgårdar
21.00 Antikmagasinet
21.30 Banbrytande arkitektur
22.00 Hemma på slottet 
23.00 Bubblornas vetenskap

Självklart orkar ingen titta på den här typen av program hela tiden. Too much knowledge är liksom...too much knowledge. Men det är en kanal som verkligen främjar tanken om lärandet för livet. Ett begrepp som jag gärna omfamnar. Lära för livet. Som all kunskap borde vara. Byggd på en sann kärlek till nyfikenheten på omvärlden. Och på varandra. Förutom att man kan se de flesta programmen i efterhand på SVT Play, så kan man dessutom se KK direkt live numera!

" 'Igår var jag hela världens sultan. Idag står jag här naken. Ta lärdom av mitt liv. Annars tillhör världen inte er. '  
Det var unge Osmans sista ord. Året var 1622. Han avrättades av Svarte Davut. Platsen blev senare kallad Den blodiga brunnen. "

Citatet ovan kommer ifrån den turkiska thrillerserien 20 minuter. Namnet till trots så är avsnitten halvtimmeslånga och sänds varje dag i SVT2 kl.19.30. (Veckans alla avsnitt går dessutom i repris efterföljande helg) I 60 delar! Sextio. Ett turkiskt TV-maraton. Det var den siffran som fick mig att tveka. Skulle vi orka följa en så lång följetong? Det började lite trevande - både vårt tittande och serien. Men så här inne på andra veckan är vi nog ganska fast. (Inte bara för att kommissarien är värsta hunken...som om mannen brydde sig...)

Turkiskan är ett så lustigt språk att lyssna på. Extra kul när man snappar upp ett och annat uttryck. Och även om berättelsen om den tafatte historieläraren Ali & den vackra Melek, och deras kärlek - till sina barn och varandra - känns lite konversationsmässigt stolpig och tempot aningens såpasegt emellanåt, så är det svårt att låta bli att vara nyfiken på hur det ska gå. På SVT Play går det bra att titta ikapp.

Till sist tittar, och lyssnar jag, på Paul Young igen. 80-talet när det var, är, som bäst. Och jag kan aldrig låta bli att undra om ketchupen är så god som den ser ut. För visst är det ketchup där på slutet?

:)
/helena

ps Och till Percy Nilsson vill jag bara säga att; snart är det semmeltider, och då är det väl bara att likt semlan dra ner hatten över öronen? Eller?

tisdag 21 januari 2014

ZzzZorn


- Det är inte varje dag jag brukar längta till våren precis, sa mannen. Han förklarade vidare, samtidigt som han tvingade ner den trånga sticksiga mössan på plats: - Men nu gör jag det.

Dammråttorna dansar långdans under borden och jag är fortfarande förkyld. Fortfarande! Och trött, så trött. Mest trött är jag på att skriva att jag är trött. Och förkyld.

Fet fisk ska visst vara bra nu i vintermörkret. För D-vitaminets skull. Så idag kom en gammal bekant på besök för första gången i år. Jansson. Jag hoppas att det är han, och hans frestelse, som ska bota mig.

- Känner du något alls? undrade mannen, som varit snäll nog att laga den klassiska ansjovisrätten till oss. - Nä, inget alls. Fast konsistensen var fin. Krämig och så där alldeles lagom gräddig.

:)
/helena

ps Hade egentligen tänkt att visa er några helt andra små fat. Men nu när solen äntligen har börjat visa sig från sin ljusa sida igen, så orkar jag knappt lyfta kameran. Därför blir det lite sensommarnostalgiska bilder istället. Gott så.

pps På baksidan står det: "1991. Tallrik nr 3179 A av den begränsade upplagan av Fiskmarknaden i St. Ives. Fjärde utgåvan i serien Se, vattnet lever... En samlarserie med motiv hämtade från Anders Zorns (1860-1920) storartade vattenbilder, vilka är överförda till tallrik av fältspatporslin från Rörstrand, Europas näst äldsta porslinsfabrik. Upplagan begränsas till maximum 100 bränndagar. Bradex nr: 76-R 54-7.4" Och så Rörstrandstämpeln förstås. 

måndag 20 januari 2014

7


Postkodmiljonären firade de sitt 700:e program med hjälp av frågor som alla innehöll någonting med sju i. Och visst var det någon som sades vara alldeles förfärligt duktig på att få mycket gjort på just sju dagar? Jag vill inte vara sämre. Om Rickard Sjöberg och...eh...Gud kan, så kan väl jag!

Målbilder? Inspirationsfoton? Måste nog kalla dem något annat, något mindre uttjatat. Frågan är bara om det går att komma på ett nytt begrepp så här i en handvändning?

Önskningar. Känns inte direkt som ett nytt begrepp, men det är precis vad de är - bilderna - önskningar. En önskning för varje dag i veckan som kommer.

Med tanke på att veckan som gick, så att säga gick i snorets tecken, sätter jag ribban lågt. Mycket lågt. Limbo-lågt.

Här kommer sju små önskningarna. Utan inbördes ordning, eller ranking.
  1. Läsa och bedöma och njuta av ungdomarnas nyskrivna ord. För ja, jag fick äran att bli jurymedlem igen!
  2. Komma ut mer.
  3. Få lite färg, gärna i ansiktet. Nej, jag vill inte bli brun. Det räcker med ljusrosa eller så.
  4. Se en riktigt bra film. Eller uppleva något annat kul ihop. Som lite kompensation för förkylda tider.
  5. Bestiga ett berg. Tvättberget.
  6. Här lämnar jag det lite öppet - gärna för en glad överraskning. Blink-blink.
  7. Sjunga. Det blir nog mest i duschen, men ändå
Fast vi har faktiskt sett en riktigt bra film i helgen. The Time Traveler's wife. En sådan där film som manar till eftertanke. En av de där filmerna som får en att önska att man läst boken (av Audrey Niffenegger) först. En film om tiden. Med en perfekt roll för Rachel McAdams. Få kan konsten att förvandla skenbara bagateller till viktigheter, som hon.

Och jag kan inte låta bli att le åt det faktum att jag bara tycker mer och mer om filmer med vissa övernaturliga inslag i. Kan det vara för att verkligheten bara verkar mer och mer sci-fi-artad ju längre tid man vistas i den? När jag var yngre tyckte jag att fantasy och sådant var ganska tråkigt. Idag tycker jag att det mesta som påstås vara filmfiktion och overklighet i själva verket verkar vara ganska trovärdigt.

:)
/helena

ps Ett ps om mannen. När han kom hem efter att ha handlat så meddelade han att det tyvärr inte fanns exakt det bröd som jag ville ha. - Beggars can't be choosers, sa jag. Du menar väl att
- Bagels can't be choosers, undrade han.

lördag 18 januari 2014

Men aldrig långtråkigt!


Idag är det exakt 23!! år sedan som mannen och jag, på ett ganska intuitivt sätt, bestämde oss för att vi var ihop. En evighet och ett ögonblick, ni vet. Men i morse, när jag skulle säga: grattis älskling, så ville inte de orden riktigt komma fram. - Förlåt, för att jag är så tråkig. Sa jag istället. Och han förlät mig.

För det blir ingen brakfest, inga trumpeter, inga fanfarer alls. Det hade det nog iofs inte blivit även om jag varit friskare, men vi hade nog hittat på något i alla fall. Gått på museum, sett en film eller något annat som passar två kulturnördar som passar ihop.

Nu ska vi strax äta något gott i alla fall och titta på ett par inspelade avsnitt av AFV. Först vill jag bara be om förlåtelse igen - till er, för att jag är en så tråkig bloggare just nu. - Förlåt.

Och så vill jag spela den mest genomtänkta födelsedagssång jag vet, för er. Och för mannen. Som en uppmaning att aldrig sluta drömma.

:)
/helena

ps För ni vet väl vad och vem Stevie Wonder's Happy Birthday handlar om? Jag tänkte väl det.

fredag 17 januari 2014

Sikta mot sängen & nå soffan


Kommer inte på något att skriva. Har inget att säga. Är för täppt, för trött, för less, för tröttlesstäppt, för att orka tillföra något. Men bilden, min bild från i somras, (vi skulle kanske kunna kalla den för: sikta mot himlen så når du garagedörrarna...) en av de bilder som hamnade i mappen Vackert förfall, tycker jag säger en del. En hel del. Om de olika komponenter som bidrar till helheten. Och om det som är vackrast.

:)
/helena

ps Nu ska jag strax åka tåg, tuff-tuff liksom. Det vill säga om jag orkar trycka på play-knappen. Och så vill jag bara säga att jag önskar er en fin och bra och frisk! helg.

torsdag 16 januari 2014

Klart som...


...korvspad att jag blev sämre så fort jag råkade nämna ordet bättre. Så nu nämner jag ordet sämre en  extra gång och hoppas på samma effekt, fast motsatt. Eller hur det nu blir. I alla fall, vem kan må helt dåligt efter en kväll full av antikprogram? Ingen som älskar saker med en historia! Gärna en spännande historia. Ikväll var det verkligen glasets kväll, både i Antikrundan som var på småländska anrika glasmarker - Nybro. Tänk att det fanns över hundra "glasblåserier" där, på den tiden då det begav sig. I Antikmagasinet pratade Li Pamp bl.a. med Ingegerd Råman om glas så klart. Klart.


Orrefors i saligt minne. Så sorgligt om all den samlade kunskapen bara skulle gå till spillo. Vi får hoppas att tillräckligt många fristående glasblåsare har tagit med sig de unika färdigheter de har tillskansat sig på Orrefors vidare ut i världen, in i framtiden. En kunskap att förvalta och en utmaning att få de gamla konsterna att fortsätta leva, genom nya generationer.

Jag håller tummarna extra hårt när jag tittar på vasen jag ropade in för några år sedan. Orrefors så klart. Tung, så tung och vacker, ljusljusblå med sitt blandade mönster av bladslingor och prickar. Om ni visste hur länge jag hade önskat mig en riktigt stadig vas - för de där kraftigare blomstren man förväntar sig att få, då och då. ;)

Tänkte inte så mycket på märkningen i bottnen då. Visst såg jag att det stod Orrefors och några siffror (252 6/1 tror jag att det står), men signaturen H A tänkte jag inte så mycket på. Kan det verkligen vara den gamle mästaren Edward Hald som har designat min vas? Här är det någon som tror sig veta att H A kan betyda Hald i alla fall.

I så fall är vasen ännu mer av ett fynd än jag trodde. Har för mig att jag ropade in den för 260 kronor.

En lite rolig slump kanske, att en nästan exakt likadan vas förekom i ett avsnitt av Antiques Road Trip för några dagar sedan. Den var bara lite mindre i modellen än min - som mäter nästan 25 cm på höjden. 60£ inbringade den på auktionen i programmet. You do the math.

:)
/helena

ps Om ni undrar vart en av gerbrorna (heter de så i pluralis?) har tagit vägen, så hittar ni den här.
pps Och här hittar ni en trevlig sida med 1900-tals glas. Om ni vill kika vidare.

tisdag 14 januari 2014

Försmak


Mellan två nysningar kommer jag på det. Att det nog skulle gå väldigt bra att dricka sitt honungsvatten ur de små våriga kopparna. De nästan löjligt krusidulliga små kopparna, som det står Made in GDR under. De såg så lockande ut, med sina knoppande miniblommor, där de stod nästan självlysande, regntrotsiga, på loppisen i höstas. Tänkte redan då, att de skulle bli fina med en snödroppe i, eller något grönt i alla fall. Kanske till påsk?

Vet inte om det var den alldeles för långa duschen, ångan från strykjärnet eller den sista kartan Sinova (någon kallade dem visst för Sinupret?) som mannen letade fram åt mig, som fick det värsta att släppa från bihålorna. Orsaken kvittar, känslan av inre islossning överskuggar allt!

Medan tomtekopparna i diskstället så sakteliga börjar blicka tillbaka mot sin undanskymda vrå i köksskåpet, häller jag upp hett vatten och konstaterar att klämflaskan nog inte är helt klibbfri ändå.

:)
/helena

ps Ute är det vinter, härinne har de eviga tulpanerna just slagit ut, igen. Och jag ska strax försöka få bort den sista honungsfläcken från kameran. Ska bara nysa först.

måndag 13 januari 2014

Vintage naket


Så, här är jag nu. Med täppta bihålor och värkande huvud.


Och jag kan bara inte låta bli att banna mig, fråga mig själv om jag klädde mig för kallt den där blåsiga dagen förra veckan?


Det är så klart det som är baksidan med en mild förvinter - att man tror att det är varmare än det är.


Med ett stadigt tag om näsduken undrar jag om den där gamla myten kanske inte är en myt trots allt: Vad du än gör - håll dig varm om fötterna.


Eftersom jag har alldeles för rinniga och svidiga ögon för att sitta här alls egentligen, så tänkte jag att det kunde vara smart att skicka in en ställföreträdare. Nils Möllerbergs klassiska skönhet Galathea från 1937. Visst är hon vacker? Undrar hur hon ser ut nu - när snön har fallit så lätt, men frostnypande kallt, över vår stadspark och de redan frysta dragen. Frysta i tiden. Frozen in time.

På tal om något helt annat - fast ändå inte helt - visst är det konstigt hur man först kan reta sig på något som känns för efterhängset och sedan när man äntligen har blivit av med det...då saknar man det. Som de här sökorden som gör att några av er hittar in hit - kanske av en slump.

Vintage naket. Just det, vet inte hur länge jag såg de två sammankopplade sökorden återkomma. Säkert flera månader i sträck. Usch, tänkte jag. Att någon ska söka på "naket" och hitta in hit. Sedan försvann de sökorden helt plötsligt. Och vad hände? Jo, jag började sakna dem.

Så, om nu någon söker på just de två orden igen, får de äran att njuta av Galathea. Bra va?

  • kungens fluga
  • Marianne Lindberg de Geer kaniner
  • kvinna på gatan nacken
  • var inte som en igelkott
  • Reptilhjärna åldrande
  • Snigeln
Är sex andra exempel på hur ni via sökord/meningar kan hitta hit. - Reptilhjärna åldrande? Really?

:)
/helena

ps Om ni, liksom jag, behöver piggas upp lite extra, så kan jag varmt rekommendera att gå in och läsa här hos Clara, den underbara. Frågor och svar kallade hon det, när hon i våras "besvarade" några av de sätt på vilka läsare hittar in till hennes blogg. Svar på tal! På ett himla kul sätt.