fredag 30 januari 2015

Fritid i närbild


Medan disken viskar mitt namn och axlarna värker, känner jag mest för att utföra ett eller annat storverk. Ett stordåd skulle i och för sig också gå bra. Eller sitta fint då. För nog nöja mig med att byta till ett par nytvättade kuddfodral i soffan. Och sedan slänga mig i den...

:)
/helena

ps Just det, tänkte ju påminna er om att inte glömma Antikmagasinet. Finns på svt play så klart, om ni har missat något. Gårdagens avsnitt handlade om intarsia och fanér. Låter kanske inte jättespännande, men det var det. En blandning av det klassiska möbelsnickeriet, med Haupt och grabbarna i spetsen, och en närgående titt på en av framtidens lovande unga finsnickare: Lone Liljeström Ohlin. En kvinna! Yes!

torsdag 29 januari 2015

Läsåret har börjat!


- Vill ni göra era barn lyckliga? Frågan ställdes av en lågstadielärare, på ett föräldramöte. Och vilken förälder skulle svara nej på den frågan?

- Då ska ni visa dem vägen till läsandets underbara land. Är inte helt säker på att läraren ifråga (eller om det var en skolbibliotekarie?) formulerade sig precis på det sättet, men jag tar mig friheten att formulera det så. Andemeningen är ändå densamma - att läsandet är livsviktigt. Och jag kunde inte hålla med mer. Det är livsviktigt. Både att läsa själv, hitta sina egna vägar in i läsandet, och att läsa högt för sina barn. Gärna en bra bit upp i åldern.

Mannen & jag läser ju fortfarande högt för varandra. Även om det mest är jag som läser och han som lyssnar. Det beror mest på att jag har svårare för att koncentrera mig när han läser. Och på att jag läser så bra. Enligt honom. Just nu läser vi om en ung man som for till Amerika för att studera arkitektur. En ung man som tvingades växa upp utan sin far. Fadern, som dog i cancer, i svåra magsmärtor, redan innan den lille pojken tittat ut ur sin unga mamma Majs mage. Det handlar om en konstnärlig kille. Som också bar på talets och skrivandets gåva. Den unge mannen heter Rudy, förlåt jag menar Raoul. Raoul Wallenberg. Boken heter "Det står ett rum här och väntar på dig...". Författaren bakom den mer än sjuhundra sidor tjocka berättelsen om Raoul Wallenberg heter Ingrid Carlberg.

Är det något som jag är riktigt tacksam över att ha fått med mig hemifrån, så är det bokstävernas magi. Att ha fått vägledning in i de rektangulära historier som bär långt bortanför min egen begränsade horisont. Att tidigt fått smak för känslan som infinner sig när du öppnar en bok. Känslan, när du andas in doften av ett annalkande, ännu okänt, äventyr. Och då menar jag inte bara spänning i form av uppenbara, uppdiktade fantasier, utan alla typer av spänningar. Även de som ligger djupt under huden, de man ännu inte har hittat när man är sju, men börjar ana när man är tio, elva.

Igenkänningen, nog så viktig att hitta bland alla sidorna. Identifikationen. Lära sig att alla människors minsta gemensamma nämnare inte är så liten egentligen. Inte om man lär sig att vända bladen noggrant. Sedan vill man förstås veta hur andra har det också. Andra, på andra platser. På platser som är mer svåråtkomliga, på jordklotet och längs tidslinjen bakåt. Och framåt. Fast det tog lång tid innan jag själv började uppskatta sci-fi. Men numera gör jag det! Det är fint att konstatera att det fortfarande finns ny läsning att lära sig att uppskatta.

Om, jag sa om, jag hade varit en sådan som hade sysslat med nyårslöften, så skulle jag lovat mig själv att läsa mer. Och att gå till biblioteket oftare. Framförallt skulle jag lovat mig att ta mig mer tid när jag väl är där. Tid att botanisera bland alla historierna. Bland de bågnande hyllorna fulla med allehanda tidningsmagasin. Tid att plöja nya faktaböcker. Läsa serier. Gärna mer av Henning Dahl Mikkelsens klassiska Ferd´nand. Kika in i hyllor jag alltid tidigare intalat mig vara ointressanta. Överraska mig själv. Hitta något jag inte trodde fanns längs min läshorisont. Det hade jag lovat, i så fall.

Trots att jag är en mycket nyfiken person tycker jag inte alltid om att få veta allt. Ofta vill jag att en så kallad "kändis" ska behålla de flesta av sina hemligheter för sig själv. Men ibland vill man bara veta. Få lite kött och ben på myten bakom rubrikerna. Få veta lite mer om vad som verkligen hände i kulisserna.

Raoul är en ung man som jag gärna vill lära känna lite bättre. Om vi hade levt samtidigt, då är jag säker på att vi hade hittat minst en gemensam nämnare: nyfikenheten. Vetgirigheten, menar jag förstås.

:)
/helena

ps Om ni inte heller kan få nog av Ferd´nand och hans talande tystnad, så klicka er vidare via namnet!

onsdag 28 januari 2015

I "nytt" ljus


Inredning när den är som bäst, enligt mig. Inredning som blir till av en slump. Tavlan, som skulle fått en mer permanent plats för länge sedan - gärna lite högre upp - har flyttats lite hit och lite dit. Den har oftast hamnat mer fisk än fågel, om vi säger så. Mest på grund av sin tyngd. Just nu står den i ett mörkt hörn under fönstret vid den gröna bokhyllan.

Och så lampan då. Den som har en etikett som det står Bohemia Glass på. Och "Made in Czechoslovakia". Den hamnade också i hörnet, av en slump. Jag höll på med en smärre lampfotsutrensning för någon vecka sedan, en Alingsås-keramikfot fick då flytta till Myrorna bland annat. Men den här ville jag ha kvar ett tag till, grön och skön som den är. Så, då hamnade den här i hörnet, så länge.

I helgen, när den sista stjärnglansen till slut - med en suck - åkte in i förrådet igen, såg jag det plötsligt framför mig: Världens bästa tavelbelysning! Tavlan, redan på plats. Lampfoten, redan på plats. Bara att sticka i den nyligen utbytta kontakten i väggen och så; varde det lite ljusare i ett mörkt hörn av tillvaron.

Den upplysta tavelpojken med sina tidstypiskt byxlösa knän. Den charmiga tavlan, signerad av en glad amatör (?) i början av 1930-talet. Lampfoten i glas, som nog inte är så värst gammal, men som trots det kommer från ett land som inte längre finns. A match made in heaven. Made in second hand heaven.

:)
/helena

ps Ni som inte tycker om att "prata pengar", ni kan sluta läsa nu. Men jag tycker det tål att påpekas - hur prisvärd den här kombinationen av vintage-föremål är. Kommer inte ihåg den exakta summan, men är ganska säker på att lampfot och tavla inte kostade mer än en femtiolapp tillsammans.

måndag 26 januari 2015

Det kunde varit hon...


...som befriades från Auschwitz för 70 år sedan. Eller. Eller så kan hon ha varit en av alla dem som inte fanns kvar att befria.

Ni känner säkert igen henne, den unga kvinnan som sitter och läser i vårt sovrum. Hon har suttit där och läst i ganska många år nu. Jag tröttnar aldrig på att beundra hennes blomprydda hatt och välfriserade hår. Tycker om att se den lätt böjda nacken, och att föreställa mig den koncentrerade blicken. Hon har säkert tröttnat på mina lunkande jeansben och alla mina sunkiga gamla T-tröjor för länge sedan.

Hon ser så skönt avslappnad ut. Jag brukar undra om det är poesi hon läser.

Om jag sa att jag brukar tänka på något hemskt, något förfärligt, något nästan onämnbart som förintelsen, när jag ser på henne, så skulle jag ljuga. Men ibland gör jag det. Nu gör jag det.

Jag behöver inte vända på den lilla tavlan för att veta att någon - långt innan jag hittade den på en auktion - fick den av sin mamma i julklapp 1924. Det står där, på baksidan, med snirklig stil. Som ett skrivstilens obevekliga vittnesmål om tidens gång.

Ikväll tvingar jag mig att se Night will fall. Om någon, läs många många, tvingades genomleva alla dessa fasor, så måste jag klara av att se sanningen med båda ögonen helt öppna. För tänk om ingen hade dokumenterat koncentrationslägrens existens? Då hade vi aldrig kunnat dra några riktiga lärdomar av att det som inte fick hända faktiskt hände.

Imorgon minns vi dem, alla de miljontals som mördades oskyldigt. Endast skyldiga till att ha varit sig själva. 

Jag känner vemod, men också glädje över alla minnesceremonier som hålls över hela världen. Över hela Sverige. Och jag kan inte låta bli att vara lite stolt över det gedigna minnesprogram som min egen lilla stad bidrar med.

I övermorgon bestämmer vi oss, en gång för alla, att alla dessa människor inte fick sätta livet till förgäves. Vi drar lärdom. För hur ska vi annars kunna se henne i ögonen när hon tittar upp från boken, en aldrig så kort sekund bort?

:)
/helena

ps Här kan ni läsa mer om dokumentären Night will fall.

söndag 25 januari 2015

Mellan mjällen


Har ni också sådana dagar när allt man ser är mjället? Dagar, som hur man än försöker fokusera på allt det bra, på allt det fina man har, så ser man bara felen. Hur man än försöker "tänka positivt" (jag hatar för övrigt det hurtiga uttrycket, alltid, inte bara sådana här dagar) så ser man bara prickarna, och pixlarna.

Dagar, som verkar stavas smulor, skärvor och smutstvätt. Har ni också sådana dagar?

Jag har ingen lösning, ingen quick-fix, för sådana dagar. Allt jag vet är att mjäll väger lätt här i världen. Och att de går att borsta, vifta bort, även om det sitter långt inne vissa dagar.

:)
/helena

lördag 24 januari 2015

My days were cold without you


" ... Clownen är stilla, men den rör ju på sig! ..."

Så står det i början av den tjocka festivalkatalogen. Och visst är det så! Jag tänkte; om det nu blir så att jag inte lyckas komma iväg på en enda film under årets filmfestival i Göteborg (som precis har börjat), så ska jag åtminstone inte missa möjligheten att köpa ett ex. av årets bedårande affisch.

Åh, Åhlin. Tänkte haft det som rubrik, men det var innan jag insåg att mina snabba foton verkligen såg väldigt snabba ut. Fast det är väl därför som det kallas snap-shots? Ni får hålla tillgodo med dem, så länge. Kanske lite passande ändå, att hemmet verkar fångat i ett hela-havet-stormar-ögonblick, när det hela handlar om en kullerbytta?

" ... Den ser lite överraskad ut, clownen på årets festivalaffisch. Överraskad över att kullerbyttan gick så bra, eller över att plötsligt bli avbildad på en affisch, sittande häpet på marken. Affischen är gjord av animatören Per Åhlin som en del av Göteborg Film Festivals uppmärksammande av den svenska animationens 100-års-jubileum (sid 94-95), och fångar mycket av vad en filmfestival ska vara.
Dels ger den uttryck för den glädje och fantasifullhet som kännetecknar en lyckad festival, dels kapslar den in filmens själva grundförutsättning: en rörelse nedbruten i separata ögonblick. ... "

Så skriver Jonas Holmberg (konstnärlig ledare Göteborg Film Festival) i sina träffsäkra inledningsord.

Jag tycker att den rödnästa sötnosen påminner lite om en snögubbe, men det är förmodligen bara en tillfällig säsongsskada.

:)
/helena

ps Här kan ni beställa er en alldeles egen Åhlin-clown, för 120 kronor + frakt. Hade pengar vuxit på träd så hade jag önskat mig en litografi istället. Eller också.

fredag 23 januari 2015

Randig själ


Snurrar fram senapsgula Australien, eller försöker göra det. Det ligger ju så långt ner där, down under. Känner mig inte riktigt redo för ljusa fäger, annars skulle Afrikas pigga pasteller få vara framåt mest hela tiden. På den gamla globen står det "Sovjetunionen" och "Övre Volta". Strax bredvid Nilen fattas det en bit färgat papper. Tidens tand har tydligen tagit ett litet bett precis där.

Japan, som har snurrat fram av bara farten, är rosa. Lite rosa har ingen dött av. Även om min vintersjäl kräver starka färger. Som djupgrön. Buteljgrön har jag för mig att den kallades ett tag? Och orange. Japan är ju på tapeten - och då menar jag inte det där med att japanerna tydligen har lite svårt med att hinna, hm, vuxenkramas... - nej, jag tänker på att japansk film är i fokus på filmfestivalen som startar på riktigt idag. Göteborg Film Festival. Ångrar mig genast, måste skriva det en gång till: Göteborg Film Festival! Med ett utropstecken efter. Två helger och en vardagsvecka, fulla med filmer från hela världen!

Det är rörigt i mitt huvud, som säkert märks på orden. Det är rörigt här hemma. Det hänger stjärnor här och var. Och i fönstret ligger Jesusbarnet kvar. De tre kloka männen har i alla fall fått hjälp med att ta bort det mesta av stearinet som sedan länge stelnat i deras hår. Och julbocken, han har frivilligt gått in i garderoben igen.

Clivian får snart kliva ner från sin tron, den sista blomman sjunger på sin sista vers. Och jag funderar på att ta in en sådan där snygg, vissen fröställning från täppan utanför. Den skulle nämligen matcha alla krukväxterna som jag har lyckats ta död på. Döden, som kom till dem i en väl avvägd mix av överhettning och uttorkning.

Plockar fram lite annat på brickan, men låter glaskulorna stanna kvar. Ställer fram tuppen, kanske kan den väcka mig lite, ur den djupaste vinterdvalan? Det gläder mig att de båda gröna glasvaserna verkar trivas så bra ihop. Den långa, ljusa, randiga köpte vi på Skruf, på en av våra allra första utflykter tillsammans. Kanske för tjugotre år sedan eller så. Den låga, mörka, randiga köpte vi på utflykten förra helgen.

Om jag skulle säga något om min själ (och varför skulle jag inte göra det mitt i alltihopa?!), så skulle jag säga att den var, är, just randig. Ränder har alltid förföljt mig. På tröjor och annat. Men just nu är den faktiskt mest rutig. Filmrutig.

:)
/helena

ps Vet ärligt talat inte om vi kommer iväg för att se någon film på festivalen, men igår såg vi i alla fall en riktig måste-se-film, här hemma: A Most Wanted Man. Inte måste mest för att den var så där jättebra, måste mest för att det var en av de sista filmerna som Philip Seymour Hoffman var med i. Så sorgset tom den vita duken blir utan honom.

torsdag 22 januari 2015

Flingor. Under täcket.


Kom på att jag inte längtar dit.

Till islossningen.
Till lövsprickningen.

Barmark är ett så naket ord.
Som barhuvad.
Som barskrapad.

Längtar inte långt.
Sällan längre än till imorgon.

Kan ta lång tid att lära sig; att längta lätt. Längta nätt och lagom.
Längtan. Nära. Aldrig längre bort än att den går att sträcka sig efter.

Häromdagen mötte jag en snöflinga.
En kall flinga fladdrade sin väg mot marken. Påträngande, vacker. En fjäril.
En ljus citronfjäril. Vinterblek.

Duckade, instinktivt, i onödan, när den pricksäkert girade sig förbi, som fjärilar gör.
Like butterflies do. Låter som en låt.

Pang!-pang!-pang!-pang!... Säkert tio pang i rad. Snöbollskulspruta.
När halsgropen hade hämtat sig och grannen gormat klart efter små mössor som var ute alldeles för sent, så kom jag på det: Man borde, förstås, snöbollsstäda bort all smuts från fönstren.

Sudda med snö.
Om man kunde hitta alla rätt, så borde det gå. Rätt tryck, rätt konsistens, rätt avstånd, rätt glidbana nerför glaset.
Och rätt träning för kastarmen.

Bakom barnens renkrigade ränder. Inbäddad under snötäcket. Här, längtar jag. Bara lite. Lite.

:)
/helena

onsdag 21 januari 2015

Tussilagor & en tsk tolerans


Men då kanske någon skulle kunna få för sig att jag är ett helgon, eller så?


Lite så gick tankarna när jag funderade på om innehållet i ramen, som just nu visar upp fotboll, "Kurre" och en alldeles bedårande liten Simca, skulle kunna säga något om mig. Som person. Som människa.


Innanför ramen, bakom fotbollen, finns barnen och djuren. Ilon Wikland illustrerar allas vår Astrids värld så himla bra. Och djuren, de älskar jag ju, även om jag aldrig kom iväg på just den här utställningen.


Här trängs allt som jag tror på. Toleransen och medmänskligheten. Tussilagor från BRIS. Och Per Åhlins Karl-Bertil på gåvobeviset jag fick från Unicefs gåvoshop (där kan du bidra till att världens barn överlever med hjälp av vätskeersättning och vinterkläder. Och livsnödvändiga fotbollar! Bl.a.) Och här ligger Teskedsorden. Teskedsorden, som kräver många fler ord än så här.


Här finns också musiken. Såklart. Kungen av Pop kommer alltid ha en speciell plats, i ramen, i musikhjärtat. Bilden, urklippet från SvD den dagen. När jag tänker på honom, så är det ofta så här. I den röda jackan.

Äsch, helgonglorian behöver putsas, jag lovar, ni behöver inte vara oroliga. Något helgon är jag inte. Men i den mer än fulla ramen - såg att den höll på att släppa i ett hörn - samlar jag på saker som är fina och bra. Saker, människor som jag inte vill glömma.

:)
/helena

ps Förresten, ni vet väl att Per Åhlin har gjort årets filmaffisch?

måndag 19 januari 2015

Flitig på tronen


Det var väl passande, att jag hittade just det här lilla minnesfatet (för inte är det väl ett askfat, man kan väl inte fimpa på drottningen heller?!) samma helg som vi firade 24 år tillsammans, mannen och jag? 25 år hade hon - Drottning Elisabeth - "bara" suttit på tronen då, 1977. Nu har hon hunnit med över 60 år på sin upphöjda post.

Ett par antiktidningar fick också följa med hem från helgens snabba second handbesök. Bland annat en vårig version av Antik& Auktion, Nr 5 Maj 2010. Efter en första bläddring blir jag påmind om den bröllopsyra som rådde i landet då. Kunglig bröllopsyra, när Victoria & Daniel äntligen skulle få knyta hymens band.

Har inte läst Antik & Auktion så mycket tidigare, även om det har hänt att jag ropat in någon gammal årgång på auktion. Tänker mig att det får bli lite mer av den varan nu då kanske, när ANTIKVÄRLDEN läggs ner. Såg det, när jag botaniserade bland bibliotekets långa tidsskriftshylla senast. Så sorgligt, med en upphör-skylt, där intill en favorittidning. Även om Hem & Antik ligger högt upp på favoritlistan också.

Något klack till i mig, när jag såg drottningen ligga där och gnistra, bland kopparsaker och UE-fat. Det sa bara klick... Måste vara mitt trogna följande av den brittiska TV-serien: Antiques Road Trip, som gjorde sig påmint. Det här är precis en sådan liten sak som någon av de roliga och kunniga antikexperterna brukar plocka upp och vrida och vända på. Även om sakerna de hittar ofta är äldre - och dyrare - än så här.

Rosen, klövern. Och så tisteln då, som jag lärt mig, av den urgulliga antikkvinnan Anita, är Skottlands blomma nummer ett. Den återfinns på många skotska broscher, bland annat.

Nu siktar jag på 25. Tjugofem år på tronen här hemma. Haha.

:)
/helena

ps Antikrundan i all ära, men Antiques Road Trip som sagt, har ni missat den så sänder TV8 ofta någon säsong av serien. Både på TV och på play. Sedan vill jag gärna rekommendera På vintagejakt med Dominic Johnson-Hill också. Han reser runt i Asien, på jakt efter coola vintage-prylar och deras lika coola historier.

söndag 18 januari 2015

Gränslös kärlek


Det var väldigt nära att jag skrev en rubrik i stil med: Ännu en road-trip som slutar på ICA. För det gjorde den. För äta bör man. Gärna semlor. Semlor är godare än floskler. Som ni vet är jag allergisk mot floskler (utom mina egna förstås...). På ICA frodades flosklerna, mittemellan färglada Lyckliga Lottor och ett helt hav av tulpaner. Men, fast, så tänkte jag lite så här; att det här ändå kan vara en sann floskel. Åtminstone ibland. Men vi tar det väl ifrån början.


Allt var grått.


Utom mannen.


Och fikat, som var gott. Vi gjorde en liten avstickare till Gärdhems second hand igen. Och visst köpte vi med oss något litet smått hem denna gången också, men mest stannade vi till för att njuta av deras goda och prisvärda kaffe/kaffebröd. Bakom sockerkakan dolde sig en hund och årtalet 1971. Visst är det bra att gamla jultallrikar kommer till ny användning?


Sedan tog vi sikte mot skidbacken som låg utlängd som en vilsen klick grädde mitt i allt det mörkgröna. Ja, vi skulle förstås inte åka skidor, vi skulle titta på...


...böcker. Den här köpte vi inte. Även om jag tycker att titeln är kul, och skidskytten på framsidan är ändå kuligare.


På vår väg till Ulricehamns mysiga bokhandel passerade vi Bleck-Knallen och hans välfyllda cykel. Wanja "Nones" Håkansson heter konstnären bakom verket. Det visade sig vara svårt att enas om vad vi skulle välja för böcker. Mannen tyckte att jag kunde få välja, så han knuffade mig i riktning mot ordet "vintage". Jag tyckte att mannen kunde få välja, så jag knuffade honom närmre Bruce Springsteen. Men till slut så enades vi om hur vi bäst skulle utnyttja presentkortet som vi fick i julklapp.


Vilken blandning va? Jag skulle ljuga om jag sa att morgontidningens långa artikel om Raoul Wallenberg, och ett par andra andravärldskrigshjältar, inte hade ett trycksvärtat finger med i valet av Ingrid Carlbergs: "Det står ett rum här och väntar på dig..." Men jag har verkligen haft ögonen på den prisade Raoul Wallenberg-berättelsen ett bra tag innan dess. Vi valde pocketvarianten så att vi skulle ha råd med en bok till: Gränslös kärlek av Jennifer S. Holland. Vi har bara hunnit njuta av en av de 43 berättelserna om den hjärteknipande kärleken mellan olika sorters djur än. Och jag bölade förstås redan ett par rader in i historien om den lilla skadade älgkalven, som kom att kallas Jack, som förälskade sig i ett djur av arten Homo Sapiens. En Homo Sapiens vid namn Vanessa. Boken är dessutom fylld av superfina foton på alla de mycket speciella djurvännerna.


Det här är visst mitt sista foto från vår lilla road-trip. Här, vid trädet framför kyrkan, stannade vi och tog en välbehövlig bananpaus och såg det gulliga paret gå förbi oss en fjärde gång. Den mörkklädde machomannen och hans pyttepyttelilla hund klädd i rosa.

:)
/helena

ps Annars då? Jo, det här var helgen när vi - mannen och jag - firade vår tjugofjärde (!) icke-bröllopsdag. Och det här var helgen när jag kom på varför man inte ska använda imskyddsduken till bilrutorna alltför mycket: Då kan det nämligen hända att man inte får uppleva hur glad en äldre herre kan bli när han tror att en Lovikka-prydd hand är höjd till hälsning, när den i själva verket bara försöker gnugga bort vattenimma från sidorutan...