torsdag 30 juni 2016

Sommar, plus loppis, lika med sant


Sommar. Loppis. Två ord som passar ihop, som ler och långhalm. Överallt i vägkanterna växer skyltar med bokstäverna l o p p i s upp. Som ogräs växer de. Som maskrosor.

Har jag sagt att maskrosor är de vackraste blommor jag vet? Först. Överlevare, gula solar överallt. Sedan. Mjölkiga stjälkar att trä i varandra, förgängliga halssmycken. Senare. Lätta fjäderfrön, för vinden att blåsa ut.

Igår var vi i Hindås, för första gången den här sommaren. Förhoppningsvis inte den sista. Vi hittade en pocket, inget annat matnyttigt. Men men. Mister du en loppisrunda står dig tusen åter.

:)
/helena

ps Om ni har vägarna i närheten av Göteborg, på de små vägarna mot Borås, så missa inte Lions loppis i Hindås. Sommarloppis i det gamla fina stationshuset där. Pågår till 6 augusti. Måndag-fredag 16-19, Lördag 11-14. Förra året fick de ihop 107 000 kronor på sju veckor! Enligt hemsidan gick allt oavkortat till hjälparbete i Nepal. Och du, ta gärna med dig något att skänka också. Så att vi - mannen och jag - kan hitta något riktigt kul att köpa med oss hem, nästa gång vi åker dit.

onsdag 29 juni 2016

Proud! Som om någon på riktigt trodde sig kunna säga...


Den vajar överallt i staden nu, regnbågens egen flagga.


Och överallt läser jag kloka ord och starka berättelser. Jag fastnar till exempel hos Naumanen, i tidningen från härom morgonen. Han skriver så att ingen kan undgå att förstå hur konstigt det är att vi inte har kommit längre än så här, nu när vi skriver så stora och förpliktigande siffror som två noll ett sex i almanackan. Och som vanligt tänker jag att mycket handlar om egoism och lathet. Egoismen, som hindrar oss från att ta reda på hur andra människor mår och vad de behöver. Latheten, som hindrar oss från att se alla likheterna. För hur mycket vi än stretar emot så kommer vi alltid vara mycket mer lika varandra, än olika varandra. Vi behöver varandra och kärlek - ALL kärlek vi kan få. Så det så!


Min egen starkaste berättelse handlar om en bekants bekant (jo, det är sant). Han var ihop med en kusin till en tjej som var ihop med en kille som spelade i samma band som mannen (jo, det är sant). Det här var på den tiden när jag jobbade i en glasögonaffär i den lilla staden där jag fortfarande bor (jo, det är sant).

Alltså, plötsligt en dag kommer killen ifråga in i affären - han brukade köpa glasögon ganska ofta, som jag minns det - och ska prova bågar. Vi tittar på glasögonbågar tillsammans och han berättar att han vill vara fin inför resan han ska göra. Han ska åka till Stockholm, på Pride-festival. Jahaja, tänkte jag, som lite lagom fördomsfullt alltid undrat om det inte var lite konstigt att han var ihop med en tjej... Som om det har med saken att göra, så klart inte, men vänta lite så förstår ni vart jag vill komma.

Vi lade undan några glasögonbågar som han skulle fundera på. Han skulle ta med sig några bra smakråd in i butiken en eftermiddag efter jobbet, sa han. Och det gjorde han. Smakråden visade sig vara hans tjej och hennes nya kille (jo, det är sant). Alltså, hans ex-tjej och hennes nya kille (jo, det är sant). Vår kille, alltså glasögonormen i fråga, var inte längre tillsammans med en tjej. Och han skulle åka på PRIDE. Jag har sällan sett en människa leva upp så! Som om han hade kommit ut ur ett för litet skal. Som om han för första gången skulle få veckla ut sina vingar i deras fulla längd! Det var vackert att se. Det var verkligen fint att få vara en liten, liten del av den utvecklingen.


Jag instämmer med Naumanen: "... Rädslan tar fram människans fulaste sidor: intoleransen, fördömandet, våldet. Pridefestivaler å sin sida visar upp det finaste hon människan: kärleken, toleransen, den simpla rätten att vara den man är. Och den enkla konsten att ha roligt, tillsammans. Med musik, dans, konst och möten. ..."

Angående det här med att någon tycker sig kunna bestämma att någon människa är mer värd än någon annan, tycker jag är lite som om någon på riktigt trodde sig kunde säga vilken blomma som är vackrast i världen. Det går ju bara inte. Så fort man tror sig har hittat ett svar så växer det alltid upp ett nytt skott som överraskar med all sin unika skönhet.

Nu har PRIDE kommit hit, till den lilla staden där vi bor, Borås. Äntligen. Äntligen får vi fira hur kul det är att vara människa, bland alla andra underbara människor!

Festivalen har redan tjuvstartat, men mycket återstår på det kulturellt rika programmet. Ser särskilt fram emot en utställning. Och paraden, såklart!

<3
/helena

ps Läs gärna hela Christian Naumanens krönika: "Glädjen är enda botemedlet". Byt bara ut staden Borås till ditt eget hjärtas plats, så ska du se hur rätt allt känns. Och hur fel det är att vi inte har lyckats komma längre i världen än så här, år 2016.

måndag 27 juni 2016

Carpe Återvinningscentralen


Kommer inte ihåg att det första man gjorde när sommarlovet började var att fundera på om man skulle hinna med det och det och det och det och och och... Kommer inte heller ihåg att man - med vild blick - stirrade på klockan för att säkert hinna åka till återvinningscentralen (sopstationen, som det hette då) med allt mellan himmel och jord som lyckats samla på sig i alla skåp och vinklar och förråd och vrår, innan de stänger för dagen...

Tänk ändå, att det verkar vara så himla svårt att fatta hur kul och bra och spännande och härligt ansvarslöst det (förhoppningsvis oftast) är att vara barn när man är barn. Var barn. Nu är det ju inte alls svårt att fatta. Fatta?!

:)
/helena

ps Niklas Eriksson är allt en mästare på att fånga dagen. Många dagar. Varför inte köpa sig ett helt Carpe Diem-album?

söndag 26 juni 2016

Men vad är det här?


Tittar bara in en snabbis, vill bara kolla att ni har det bra. Det har jag, det bra alltså.


På utflykten igår: Först låg alla flaggorna slaka utmed sina stänger och asfalten riskerade nästan att smälta. Luften dallrade och var så kvav att den nästan gick att skära med engångskniv. På eftermiddagen kom den svaga brisen som en livräddare, både för flaggor och människor.


Men vad är det här då?

Kanske får du veta det om du fortsätter att läsa på en blogg nära dig.

:)
/helena

fredag 24 juni 2016

Sju, i den eviga sommarmixen


  1. Årets semesterpresent från Mannen! (Kommer, förstås, att zooma både ut och in och hit och dit i detta ljuvliga motiv, så småningom.)
  2. Raspberry Sundae
  3. Mannen fick en blomma med ett litet hus på, av sina snälla elever. Och jag adderade en liten flicka (som ni nog känner ganska väl vid det här laget) på toppen, som grädde på moset.
  4. En målnig EM-himmel
  5. En kastad BH på en blöt brygga... Tror bestämt att denna är i brons. (ur Dropped Clothes Series av konstnären Jude Tallichet, som ingår i Borås Internationella Skulpturbiennal 2016).
  6. En svartvit häst, som jag gärna vill komma närmare.
  7. Ett citat ur boken jag snart, snart ska börja i:
"I kväll badar mor.
Det är längesen mor Sofi och Fredrika började med sina bad, men ändock går hela gården på spänn var gång det sker. Hela gården, hela trakten, nästan hela socknen.
Två halvgamla kvinnor, båda nära de femtio, den ena med femton barn om man räknar den förstfödde, som kom före giftet och för länge sen försvunnit i världsvimlet som utackorderad oäkting. Den ena med fjorton barn, den andra barnlös, gift med en halvblind ofärdig gubbe, som hade litet, alldeles för litet jord, men som enligt ett envist rykte hade de mesta pengarna av alla i socknen. Varje socken i landet har en sån där mystisk gubbe, som lär ha massor av pengar, en gubbe eller gumma, allt som det faller sig.
Två halvgamla kvinnor som badar varje vecka. Aldrig har man hört något dylikt i socknen, inte i grannsocknarna heller.
Drängar och pigor och söner, döttrar, någon gång om sommaren kanske, men gifta moror? Och året runt??! ..."

/ur Kvinnor och äppelträd
av Moa Martinson
Tidens Förlag
Stockholm 1949



:)
/helena

ps Jodå, ni behöver inte oroa er, vi firar visst midsommar här. Har visserligen bara hunnit äta frukost, förmiddagsfikat med goda småkakor och sedan bara ätit yoghurt och havrefras till lunch. Men snart så, då smäller det till! Med god mat, trevligt sällskap, djur, natur, sång, musik, gitarren och mannen! Hoppas att ni också har det fint!

torsdag 23 juni 2016

Lite småsur midsommar...


Hade tänkt att skriva om något helt annat. Lite om gubbar, om gubbfrågor. Men tiden räcker inte till, så jag skickar in min finaste midsommarbrud till er redan idag istället: Sophia. Eller Sofia. Eller Sophie, som hon tydligen kallade sig själv ibland. Drottning Sofia. Hittade den gamla, krackelerade tallriken på Röda Korsets second hand i Fristad (litet mysigt samhälle strax utanför Borås. Besök gärna den trevliga second hand-butiken/caféet där i sommar, om ni har vägarna förbi. De har något reducerade öppettider mitt i sommaren, men ändå öppet några timmar, tre gånger i veckan).


Så här ser tallriken ut "på riktigt". Fin bård runt om, och drottningen i mitten med de klassiska pärlorna runt halsen. Men visst ser hon lite sur ut? Lite småsur liksom. Kanske beror det på att hon har sorg? Jag vet faktiskt inte riktigt hur gammal Gustafsberg-tallriken ifråga är. Förmodligen runt hundra år. Sophia dog 1913, kanske är detta en del av en minnesservis?

Hur som helst, Sofia var en engagerad drottning. På 1880-talet lyckades hon grunda Sophiahemmet i Stockholm med utbildning av sjuksköterskor - trots motstånd från manliga läkare. Heja!

Vidare hade hon en egen medlemsförening. DSF hade i början av 1900-talet 500 aktiva och 12 000 passiva medlemmar och ca 250 utbildade sjuksköterskor beredda till insatser runt slagfälten i händelse av krig. DSF bekostade 11 ambulansvagnar och ett 100-tal bårar för bruk i land- eller sjöstrid. Föreningen slogs samman med Röda Korset 1913.

Och så är cirkeln sluten: Sofia engagerar sig för sjuka och utsatta, hamnar på en tallrik som hamnar på Röda Korsets second hand och så köper jag - som försöker engagera mig i bland annat historiskt engagerade kvinnor - hem det nätt naggade fatet därifrån. Sluten cirkel. Men inte punkt och slut, utan en påminnelse om hur viktigt det är att engagera sig, gärna ideellt.

Så, nu önskar Sophia och jag - och mannen förstås! - er en riktigt glad och god och grön och skön och avkopplande midsommar med stor M!

:)
/helena

ps Har just gjort volontärtestet inne hos Röda Korset. Hm, intressant resultat. Funderar nu starkt på att engagera mig lite mer. Måste bara överväga först, om jag verkligen kan hitta tiden och orken. 

pps Läs gärna lite mer om Sofia här hos livrustkammaren.

onsdag 22 juni 2016

Backar sakta ut ur sovrummet


Har inte hunnit plocka några midsommarblomster än, men är inte speciellt ledsen för det. Varje morgon vaknar jag ju till mina färgsprakande gladiolus. Och som ni vet, är jag väldigt glad i mina olus... De blommar alltid: Vår, vinter, höst och midsommar.


I fönstret står ett långt skott. Ett långskott skulle man kanske kunna frestas att kalla det en ödesmättad fotbollsdag som idag? En ranka. Inte guldvarianten, utan den sorten med mörkare blad. Det har stått där väldigt länge nu. Så länge att det långa under vattnet har hunnit bli längre än det långa över vatten.


Ska bli skönt att få ledigt från det mesta av jobbet snart, ser fram emot att hitta tiden att genomföra några av mina långtidsprojekt. Som att rama in några saker. Både några egna fotografier och några andra saker.


Ekorren satt som bekant i granen. Nu sitter den i vårt sovrumsfönster, på framsidan av den lilla dagboken. Och skalar kottar. Skalar och skalar och skalar. På samma sätt som den gjort sedan jag var åtta år.

Nu, när semestern närmar sig med de berömda stormstegen, infinner sig ett välbekant sommarlovsbubbel i magen. Alltid samma bubbel. En blandning av förväntan och en slags övertro på att nu, nu ska tiden äntligen bli oändlig.

Bläddrar bland femtonåringens tvära kast. Mellan hopp och...lite mindre hopp. Tänkte att vi kunde ta ett litet avsnitt från sommaren 1985 igen. Är ganska säker på att hon skulle velat bjuda er på det. Hon, den lilla brådmogna, som för alltid bor här inne. Nära hjärtat. Nära magen. Nära fjärilarna. Och alldeles intill ekorren.



Kära Dagbok!
9 Juli-85 Tisdag
Idag får du tjänstgöra som månadsbok, eftersom det är så länge sedan jag skrev. För ca 1 mån. sedan skrev jag att jag var orolig för mina betyg, det var nog ganska onödigt, för de var faktiskt riktigt bra.
I fyra veckor har jag jobbat på NP, inte så roligt, men "lite" pengar blev det ju ändå. Nu är det semester i fyra veckor. Vad har jag då gjort mera än stått inne på en plastfabrik? Läst minst tio böcker! Tittat väldigt mycket på TV! Varit vid havet två gånger, ena gången var det sol i en timma sedan blev det spöregn! Andra gången var vi i "mitt" älskade Frösakull och då var himlen blå och inte ett moln syntes på hela dagen. Jag badade 4 gånger. Underbart!
Annars har jag som vanligt legat för länge på morro´n, i mitt som vanligt ostädade rum!
Vädret är väldigt labilt, det går knappt en dag utan regn!
Något som jag ofta funderar på nu för tiden är, vad som är meningen med livet? Men jag antar att man inte kommer på det förrän det är försent! En annan sak som jag funderat på är vad jag skall bli och vad jag skall välja för linje på gymnasiet!
Nu tänker du förstås, det kan väl inte vara så svårt, men det är det faktiskt. När jag var mindre ville jag alltid bli antingen skådespelerska eller sångerska! Men nu för tiden tänker jag mest på sjuksköterska. Men som vanligt finns det ett men. Tål jag att se blod?



:)
/helena, den något äldre versionen

tisdag 21 juni 2016

Frågetecknen hopar sig på himmelen


Ser de alls himlen, för alla molnen de alltid pratar om?
Och varför ser de bara de mörka molnen som bekymmer, och inte som de livgivande vattenbärare de är?
Går ni också runt och frågar er hur folk har det - egentligen?
Alltså, på riktigt, vad folk tycker och tänker - egentligen.
Bakom stängda dörrar, runt middagsborden.

Ångrar de någonting?
 
Vill de något mer än sin egen välgång, sin egen välfärd?
Finns det någon där innanför som fortfarande är intresserad av "the bigger picture"?
Orkar någon se längre än näsan räcker?
Längre än landets gränser sträcker sig?

Vad ger just Dig rätten till det här landet? Vad har Du gjort för att förtjäna att födas här? Vad säger att du har mer rätt till det här landet än någon som (mer eller mindre självmant) väljer ett liv här, och inte bara finns här av födsel och ohejdad vana?

Ibland känns alltihop bara som ett enda stort frågetecken, och då tillhör jag ändå dem som gillar att ställa frågor. Som gärna omfamnar frågeställningens särklass gentemot all ogenomtänkt tvärsäkerhet.
Men ibland längtar jag efter svar. Jag vill också förenkla och stänga in mig, hålla för öronen och ropa BingoBingo! - när den stora vida världen utanför pockar på vår uppmärksamhet. När alla, 65 miljoner, människor på flykt ropar på oss.

Vi kan ju ändå inte hjälpa alla.

Hur trött är jag inte på att höra/läsa/se den meningen. En ganska meningslös mening i mina ögon. Och öron. Som om vi skulle låta bli att bry oss om varandra, för att vi ändå inte kan bry oss om ALLA andra. Hur konstigt resonerat är inte det?

Jag bryr mig inte om grannens barn (eller jo, möjligtvis den allra närmaste grannens då, för det är nära och bra och bekvämt och de gillar ju att grilla exakt samma typ av kött som jag gör...), för jag kan ju ändå inte bry mig om ALLA grannars barn. Hur konstigt skulle inte det vara, om man tänkte så? Jag bara undrar.

<3
/helena

måndag 20 juni 2016

Elefanter i byrålådan


Drar ut den tröga lådan med ett gnissel. Fullt förvissad om att det ska finnas ett par Björn-ramar kvar i en av de tre tunga lådorna.


Och jo, mycket riktigt, det gör det. En lite större och en lite mindre.



För övrigt är det ganska murrigt i sovrummet idag.


Det är bara med milt våld som jag lyckas få ljuset att hitta ända ner till den understa (finns det ordet alls i SAOL?) lådan.


I den lilla ramen ska jag parkera en bil! Hur fin som helst. Hittade den, bland flera andra broderade veteranbilar, på Erikshjälpen. Måtten på ramen passar visserligen inte perfekt, men det ska nog gå ändå. Med lite milt våld.

:)
/helena

ps I den stora ramen funderar jag på att placera något riktigt somrigt. Måste bara hitta den först. Den finns nog inte i byrån, utan någonstans i prylgarderoben, vet bara inte på vilken hylla. Eller hur långt in på hyllan...

söndag 19 juni 2016

Tiden jag började. Och antalet ni får se.


Som jag har längtat, efter att bara ta bilder. En massa bilder. Och sedan låta dem få tala för sig själva.


Så nu ska jag göra det.


Inget prat om skulpturbiennaler och den kommande Pride-festivalen. Inga länkar till någonting.


Inte ett ord. Bara vara alldeles tyst.


Inte minsta citat ur Moa Martinsons "Kvinnor och Äppelträd". Inget tjat om fina saker från Röda Korsets second hand i Fristad. Inget om den randiga skjortan. Och absolut inget om den gamla tallriken. Bara låta hästarna vänta ut regnet.


Och det var lätt att hålla tyst en dag som den här, när staden och dess närmaste omgivningar visade upp sitt sommarlättaste leende. Trots regnet. Eller på grund av det? Då ville man inte störa, inte i onödan. Bara ta ett par bilder till.

:)
/helena

fredag 17 juni 2016

Luftpastejer & Känslococktails!


Klockan 20.37 igår stod hela friidrotts-Sverige stilla. Jag satt i alla fall helt soffpotatisstilla. Eller jag vet inte om de kom iväg exakt då, men klockslaget nämndes hela tiden inför loppet. Det sanna loppet. Sannas lopp mot oddsen och tvivlarna. Just då helt knappnålstyst, på de annars ganska surriga läktarna. Hon vann inte, men hon vann ändå. Mot oddsen, mot tvivlarna.

Någon frågade mig: - Varför gör hon det egentligen, hon är ju så gammal... 

En tråkig fråga. En tråkig inställning till människor. En tråkig inställning till ålder. Än är man för ung för något, än är man för gammal för något. Känns som en riktigt svensk "sjukdom", det här med åldersfixeringen. Jag, personligen, tror att hon gjorde/gör det för att hon brinner för det. Brinner passionerat. Och elden ska man vakta på, visst den kan vara farlig att leka med, men jag tror att det är ännu farligare att aldrig våga brinna.

Och nej, jag tillhör inte dem som lite käckt intalar alla och ingen och mig själv att: Allt går, bara man vill! Jag tror inte att ALLT går. Mycket går. Det mesta går. Och det som inte går och inte blir som man har tänkt sig kan bli väldigt bra ändå. Eller just därför kanske, för att man aldrig aktivt har tänkt på de möjligheter som kan visa sig bakom det krön man aldrig tänkt titta bakom. Bara för att man inte tänkte på det, bara för att man var fixerad vid ett specifikt mål.

Men jag tror att det är farligt att släcka en eld som brinner så kraftigt, farligt att kväva en så gnistrande passion, som Sanna Kallurs dröm om att löpa fort och friskt över de gäckande häckarna igen. Jag har fortfarande glädjetårar kvar i ögonvrån efter det historiska loppet på Stockholms stadion igår. Tack för tårarna, Sanna! Och tack för att du visar att, nästan, allt är möjligt.

Med en till synes oansenlig tantblomma ,och med gott hopp om en eldig, passionerad och finfin (fotbolls)helg, tackar jag för ordet!

:)
/helena