En lång(hårig) vecka

Jag skrev en liten sak. En lagom barnslig sak. En lite kul sak. För halvstora och stora barn. Hoppas att ni vill/hinner läsa.

EN LÅNG(HÅRIG) VECKA

Lucy gick av skiftet prick klockan fem, hon ville hem. Hon var trött och hungrig. Dessutom hade hon för länge sedan slutat krusa någon med sin sprudlande entusiasm. De hade väl inte direkt lyckats kuva hennes arbetsglädje, men den fanns ändå inte kvar.

Den låg i papperskorgen, arbetsglädjen, strax intill ytterligare ett spardirektiv. Något måste bort. Något måste alltid bort. Någon. Finn fem felinstallerade - svindyra - armaturer och skyll sedan på en mänsklig människa och låt den då genast bara gå, typ.

- Show him the door! Eller gör inte det, för då kan han ju smutsa ner sitt fläckfria rykte, stackarn. Det var ett stående skämt de hade emellan sig, när mellanchefen hastigt närmade sig deras väloljade revir, i sin ständigt lika vita skjorta.

Med hjälmen på hyllan i det gröna skramliga skåpet, som hon precis låst med sin idiotsäkra sifferkombination - fjolårsbudgetens stora minussaldo - tog hon sats för att öppna den tunga ståldörren. Luften, utanför den provisoriska lagerlokalen med inbrottslarm de luxe, slog emot lungorna som en pendyl slår sitt första öronbedövande slag i ett gammalt golvur, som ingen sett stå där i hörnet innan det slog.

En syre-knockout! Lungorna reste sig på åtta, och beordrade övriga kroppsdelar att göra sig redo för promenaden hem. Bussen hade säkert redan gått, men Lucy brydde sig inte. Hon ville gå. Gå ifatt tankarna som legat och väntat sedan i morse. Problemet var bara att hemvägen var för kort och tankarna för många. Och hon var för trött för att orka bena ut dem, en i taget. De bara låg därinne, tankarna, i en enda stor och trasslig hög.

En tanke kunde hon i alla fall inte släppa - den att han så benhårt hade påstått att det fanns en högre mening med allt. Påstridigt hade han framhärdat att det skulle stå ett plus i slutet av bokslutet. Det bara visste han, hade han sagt. Nästan som om han gått och blivit religiös, eller fått storhetsvansinne och trodde att han var gud själv. Han, som var veterinär.

- Bara för att det var det enda säkra sättet att slippa människors dumhet!

Det hade han också sagt. Många gånger. Inpräntat det i henne sedan hon var väldigt liten. Det var säkert därför som hon ägnat större delen av sitt unga vuxna liv åt att försöka överbevisa honom. Hon hade släpat med sig än den ena än den andra människan hem, även när de protesterade, frågade både sig och henne varför - Varför ska jag träffa din pappa, sa du? Är han känd eller nåt? Undrade de. De fattade verkligen ingenting, och inte pappa heller. För han gillade sällan någon av dem som hon bjöd in.

Men en gång hade Lucy ändå lyckats överraska honom. Nästan överlistat. Hon hade gått till parken, sparkat oskyldigt med de grova, svarta kängorna i marken och spänt käkmusklerna så hårt att hennes tänkta skrik blev till ett krampaktigt pip. Hon hade harklat sig, svingat de rosa, fuskpälsklädda armarna högt i den fräna rastplatslukten och ropat sitt:

- HÅLLA, ALLA SNÄLLA, RARA, UNDERBARA, VÄNLIGA HUNDMÄNNISKOR!! HALLÅ, JA! JA, DET ÄR JAG MED DET STÖRSTA FEJKHÅRET OCH DEN MINSTA LÅNEHUNDEN SOM SKRIKER PÅ ER! HÖR NI MIG?

Sedan hade det mesta löst sig. En kille med för kort, svart skinnjacka, vaken uppsyn och en matchande labrador hade kommit fram och undrat om hon behövde hjälp.

- Har du slut på bajspåsar, eller? Han sa det med ett gapflabb som underlättade hela resten av uppdraget.

- Nej då, jag bara undrar hur många som är sugna på en gratis årskontroll?

- Årskontroll? Han rynkade den långa pannan och verkade göra sig redo för att säga att det är nog ingen som känner för att gå till tandläkaren en extra gång, även om det skulle vara gratis.

- Nej, hos veterinären alltså. Lucy slickade läpparna och drog fingrarna genom den långa luggen. Hos veterinären alltså, förtydligade hon.

En cockerspaniel, en schäfer, en jättestor och vargliknande sak, en tjock loj bullterrier, en korvhund, som pappa brukade säga, och så den svarta labradoren då, hade följt med hem till mottagningen - Pets, vets and spetskompetens. All you need to feel the wind in your plånbok. Det där sista var en underrubrik som bara syntes när man kom väldigt nära. Nära intill dörren, källardörren, bakom vilken den privata veterinärkliniken låg. Den var så liten, kliniken, att knappt ens det långa namnet fick plats. Men allt gick bra, pappa hade nästan gillat ett par av ägarna lika mycket som alla hundarna. 

Nu rundade hon det vassa hörnet mot Hornsgatan, en parallellgata till huset där hon vuxit upp, där hundskallen hade hörts i våningen under, i alla år som Lucy hade försökt plugga sig till ett bättre liv än dålig pudelandedräkt, krånglande långa kaninöron och katthårsheltäckningsmatta. Hon hade lyckats, med hjälp av hörselkåpor, russin, mörk choklad och en hel del ansträngning.

Som ett minnets maraton, var övningen i vuxenlivets färdigheter. Hon köpte lägenhet. Inredde den med krom och plast och nit och flit och andra hårda, lättavtorkade ytor. Investerade i en monsterdammsugare. Och köpte två lådor fulla med runda, klistriga klädvårdsrullar. Lucy hade försäkrat sig om att hon kommit till ett bostadsområde som var både hundovänligt och kattskyggt. Hon hade bestämt sig för att trivas. Men det gjorde hon inte. Hon saknade skallen. Hon saknade att ha dem i skallen. Hon kunde helt enkelt inte tänka lika bra utan dem.

Framförallt saknade hon pappas ravioli. Den som blev så oslagbart god, varje gång. Hon hade varit så mycket som elva år, innan hon förstod att den kom på burk. Hon hade fått syn på dem en dag när hon inte hade något annat för sig än att släntra sina långa, bruna ben runt de många enformigt staplade kolonialskeppen på Hemköpet. Plötsligt mötte fingret något det kände igen. En burk med exakt sådana fyllda pastakuddar som pappa brukade göra. Fast det var inte det som avslöjade honom, det var formuleringen: Ingen gör godare ravioli än Pappa Pasta! Där med basta! Det var ju exakt, på pricken, så han brukade säga när grytan ställdes fram direkt på det smuliga köksbordet. Hon hade inte sagt något om burken - och orden där på - när hon kom hem. Bara lett sitt sötaste leende när hon såg att de skulle äta Fransk, frasig fiskgratäng den dagen. 

Det var först en dag när hon var tretton, som hon hade försagt sig. En dag när hon var riktigt arg. Riktigt jävla förbannad. På allt och alla. Ja, på hela jävla skiten! Hon mindes de exakta orden, för att pappa sett så sårad ut. Som om det var han som var roten till allt det onda. Som om han var satt till världen bara för att vara hennes pappa. Bara för att skydda och rädda henne från allt dumt och hemskt och trist och - alla jävla finniga tonårskillar med konstant stånd! Då hade hon, som för att vrida om kniven ytterligare ett varv, tagit upp det här med att tvingas äta en jävla massa konserver - och annan artificiell, surhetsreglerande mat som inte ens hunden skulle glufsa i sig! Pappa hade gråtit. För att han aldrig hade träffat en arg tonårstjej förut. För att han inte visste om det var så här alla hans dagar skulle se ut från och med nu.

Det hade varit en lång vecka. Fylld av andra människors förväntningar och krav. Och hon som mest bara ville köra sin kran. Med dörren ordentligt stängd. Bara flytta saker från höger till vänster. Och tvärtom. Lite upp och ner också ibland, förstås. Lyfta tunga, tysta betongblock från den ena sidan byggarbetsplatsen till den andra. Med hjälmen långt neddragen över öronen.

Lucy såg sitt fönster nu, sitt eget fönster, inte det med gula volanggardiner. Inte tonåringens förhoppningsfulla fönster. Sitt eget vuxna fönster. Övervuxna. Där innanför väntade den stramt bäddade sängen och minnena av pappa nedstoppade, nedkokade till en enda kartong (att det var just hennes pappa som packat ner sina egna saker, det behövde ingen tvivla på, för mitt i den bruna tjocka tejpen, som hjälpligt höll minnena kvar på insidan, satt det fast en stor tova med de tunnaste, finaste katthår som finns).

Hemma. Äntligen. Fast Lucy bara gått två kvarter, kändes det mycket mer. Mitt hem. Och däri väntade Minus, en hårig afghan, stor som ett mindre femårigt barn. Och en hel, öppen kökshylla fylld med fyrtio exakt likadana konservburkar.

:)
/helena

High 5! vintage - Islossning & kaninhoppning

Men vi tar väl en kopp kaffe först, va?

Innan vi börjar prata om nymornade vårhimlar och smältande smutsiga snödrivor.

Vi är ju på god väg från istid till vårskrik. Skutt, skutt, skutt ut i sommarhalvåret!

Snart börjar allt det gröna ta fart.

Men först måste isen få gnistra klart.

Det var väl en poetisk High 5! vintage som heter duga?

Ska vi kanske nöja oss så, eller vill ni ha lite mer fakta än så? Okej, vi kör lite info också, även om ni sett det mesta förut.

1. De känns så gedigna, trots sina snirkliga hänklar. Det står Made in China under de blommande kopparna.
2. Som frostigt glas. Vattenkannan. Eller flaskan. Från SEA. Som så tydligt talar om hur mycket den rymmer. Även om siffrorna 1/1 kanske inte syns så bra här, på min i överkant poetiska illustration.
3. Konstglas från Ronneby. Turkos, tung, med svarta ögon. Ger hopp om att påsken kommer till oss i år också. Även om den är lite sen. Kan den här söta kaninen kanske kandidera till årets påskhare?
4. Bo Fajans. Kan det finnas någon finare liten kanna? Jodå. Eller nej. Det finns i alla fall en ganska stor chans att det snart står ett gäng snödroppar här i.
5. Slå på trumman, bror! Eller gör inte det, bara för att det här fatet på fot kommer från Pukeberg. Glas. Fast inte så fasligt känsligt. Tjockt. Kraftigt. Pressat och klart. I två limmade delar. Alltså, fot och fat är limmade tillsammans från början. Inget glaskras här inte!

Hoppas ni håller tillgodo. Med min vintage-poesi, placerad precis mellan islossning och kaninhoppning.

<3
/helena

Vårfloden, bokfloden

Det är klart vi ska köpa nya böcker. Det måste vi ju. Hur skulle någon kunna bli författare annars? Så vill jag börja. Så måste jag börja.

Vi måste helt enkelt köpa några nya böcker för att allt ska gå runt. Och runt och runt. Lite ovanligt att jag börjar, någonting alls faktiskt, med att hetsa till konsumtion. Men när det gäller framförallt böcker måste jag göra det. Men vi ska som vanligt välja. Inte vraka. Välja. Välja ur bokfloden, noggrant. Det som vi verkligen vill ha och behöver. Köpa de nya böcker som vi verkligen vill läsa. Gärna hårdhudade litterära verk som står sig genom tid och rum.

Så. Då var det sagt. Då går vi över till ett citat och medföljande boktips:

"... Jag skulle kunna skriva en hel roman där mina bröst spelar en större roll än jag själv, och det här skulle kunna vara dess början. ..."

Så börjar INTE boken, och den handlar INTE om bröst, åtminstone inte i första, eller andra, hand. Almas bok handlar om hur det känns att plötsligt bli sedd som någon annan. Något annat. Eller att inte bli sedd alls. Att bara buntas ihop med ett gäng individer, utan hänsyn till just det faktum att de är just det - individer.

"En svensk kändis" handlar om att kastas in i ett nytt sammanhang, utan möjlighet att värja sig. Utan möjlighet att välja. Om att gå från en hyfsat självklar identitet och framtid till ett sökande, ett trevande. Och så handlar den om maktstrukturer. Inom teatern. För tro inte att de, vi, de så kallade fria själarna, står utanför den typen av tråkiga hierarkier. Finns det en, mer eller mindre självutnämnd, ledare, då finns det alltid de som, på något sätt, känner sig tvingade att följa. Tro inget annat. Tro inte att konsten står utanför det. Eller gud bevare - över det.

Alma Kirlic´. Första gången jag såg henne stod hon på en scen, och läste den typen av poesi som brukar kallas för spoken word. Hon tävlade i spoken word, i Poetry Slam. En värld som många unga ordkonstnärer börjar sin kulturella resa i. Alma är/var en av dem. "En svensk kändis" är hennes debutroman.

Det har gått några år sedan den kom ut, därför hittar jag den "bara" i häftad version hos bokhandlarna nu. Häftade böcker är också bra. På så sätt att man inte känner att man behöver vara lika rädd om dem. Och de är lätta. De går bra att bära med sig. Ut. Till en god bokstund i sällskap av den blyga vårsolen. Varför inte?

Jag läser kultursidorna. I Borås Tidning.

Jag läser om liv och död i en av de unga debutanternas noveller.

Om att älska livet.

Om hur mycket det finns att leva för.

Och att vara tacksam över.

Jag läser vidare i den lokala tidningen att Alma Kirlic´ kommer till vår lilla stad ikväll. Och svaret på frågan om jag skriver om henne bara på grund av det är - nej. Det är klart att jag skriver om henne idag för att hon kommer hit, men jag har tänkt att skriva om hennes "En svensk kändis" länge. Ett tag i alla fall. För boken är ett bra exempel på att mannen och jag inte bara läser mossig litteratur, det händer faktiskt att vi vänder några nyare blad också.

Och jag läser om hur bibliotekens utlåning sjunker. Ledsam läsning.

Jag, som jämt tänker att det borde bli mitt andra hem - biblioteket. Men det verkar visst aldrig bli så, älskar väl mitt första hem för mycket kanske...

Annars är ju biblioteket som klippt och skuret att använda som "skriv- och läskontor". Med allt tänkbart referensmaterial inom armslängds avstånd.

Det är så skönt att kunna slå upp något manuellt ibland, häromdagen saknade jag verkligen att bara kunna gå fram till telefonkatalogen och slå upp ett nummer och ett företag jag sökte. Tycker inte om att det som kallas frihet idag begränsar oss till att bli beroende av att googla fram allt i tid och otid. Visst är det miljöovänligt med allt papper som går åt, men strömlinjeformad, konformistiskt strömslöseri är också miljöförstörande. Och tråkigt.

Frihet är att kunna välja: Låna böcker, ladda ner, köpa eller köpa second hand. Slå upp ett telefonnummer för hand eller googla. Allt kan inte handla om appar, vi måste få fortsätta att skriva några lappar också.

Mannen undrade förresten om det har kommit ut en ny yrkesgrupp på arbetsmarknaden ännu: APP-LISAN?

God Bok-vår på er!

:)
/helena

ps Hur mycket bokstavsgodis finns det inte i second hand-hyllorna då? Förra veckan såg jag hur bokhyllorna på Erikshjälpen nästan bågnade under trycket från alla tryckta skönheter.

Jag slutar aldrig förvånas över hur många välskötta fackböcker det finns därute. Och hur många gamla böcker som aldrig verkar blivit lästa. Sidorna sitter tätt tätt samman, som hopklistrade nästan. Som om de aldrig varit särade.

Hur många bokhyllor finns det i våra hem, som är fyllda av historier som aldrig når fram till själva det stora - det skälvande läsögonblicket? Tanken - och antalet titlar - svindlar.

High 5! vintage - Efter Oscarsgalan

Jag tänker mig att hon just har kommit hem. Lirkat upp låset försiktigt för att inte väcka någon. Sedan fnissat högt för sig själv när hon insett vad klockan är, och att alla redan är vakna och utflugna ur boet för dagen.

 Hon bara kastar kuvertväskan ifrån sig och klämmer om den ömma örsnibben.

Hon är upprörd - men mest upprymd av alla cineastiska, fantastiska möten! - över att hon verkar ha tappat ett örhänge någonstans på vägen, under kvällens - nattens! - gång. Hon skrattar ändå vid minnet av Oscar, han tog henne sannerligen med storm.

Nu bara måste hon få vila benen lite. Luta sig tillbaka och läsa morgontidningarna som kom för flera, många timmar sedan.

Sedan äta något lätt - kanske en omelett? Fast hon är fortfarande ganska mätt. Särskilt på synintryck.


<3
/helena

ps Själv hade jag höga Oscarsambitioner. Började i god tid med att mumsa i mig ögongodis i form av gamla, goda filmstjärnor på IMDb. Spanade in ett par mer eller mindre klassiska galablåsor. Michelle Williams i den där gula som jag bara älskade, och hon den oefterhärmliga Streisand, i både rakt och krulligt hår. Och Cher i något genomskinligt.

Plockade sedan högtidligt fram snygging-skålen med Kinainspirerat motiv, och tänkte poppat kastrullen full med alldeles för feta och salta popcorn. Sedan kom tröttheten. Sömnen. Snark. Den här helgjutna, inbitna, hålögda Nattugglan snarkade sig igenom hela galan. Lite synd, förstås. Vet faktiskt ingenting om vilka som vann, varken ett röda-mattan-jota eller ett film-smack om vad som hände, mer än att någon svensk visst tog hem något musikpris? Jaja. Vad är väl en Oscarsgala? Oftast fullständigt underbar!

Ögonkontrakt

Om du håller ögonen på det som händer när jag måste blunda, så håller jag ögonen på dig. Alltid.

<3
/helena

18 bilder - fåordigt inlägg om många ord. Och en kanin.

"Och allt slutade med ett W." Hur bra vore inte det som sista mening i en roman? Det pratas jämt så mycket om den första meningen, men jag tänker mig att den sista borde vara lika viktig, det är ju den som man bär med sig ut ur berättelsen. Fast det är klart, det är kanske inte så smart att avslöja slutet först...

Här börjar vår berättelse. Men eftersom scenen fortfarande är tom, går vi tillbaka ett par steg.

Vi stegar in i den andra världen, second hand-världen, den som alltid är den första i min värld.

Efter avsyning av diverse porslin hoppar vi över möbelavdelningen och rätt in bland de mjuka värdena.

På textilavdelningen gjorde ordet RETRO nästan ont i ögonen. Ont på ett bra sätt, that is.

Men det är ju det här allting handlar om - läsandet. Det livsviktiga, livslånga. Även om alla är barn i början.

Och skrivandet.

Alltså, dags att pälsa på sig igen, för det blåste snålt utanför.

När vi klev in i nästa lokal, möttes vi av kulturell värme.

Vi börjar i det lilla, det är ju där allting händer. Alltid. Klara vann. Unga Klara hade skrivit en novell om en värld där män inte finns. Räck upp armarna nu, alla som inte skulle tycka att det blev en väldigt enahanda och tråkig värld?

Men visst är det ett mycket intressant tankeexperiment? Ska bli spännande att få läsa alla tre finalbidragen så småningom.

Sedan handlade allt om det stora. Det stora i att vara en av de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris.

Innan pausen fick vi höra "allt", om och med och av de skönlitterära debutanterna.

I Bengt Ohlssons litterära värld kan allting hända. Ett samtal mellan honom och BT:s kulturchef Lena Kvist fick oss att fnissa. En disciplinerad man med humor. Så skulle jag nog bäst kunna kortfatta mitt första intryck av honom LIVE. Tänk att det är 35 år sedan han debuterade, och jag som inte har hunnit läsa en enda bok av honom än. Det är tidens fel, inte mitt. Det är sant. Det är visarna som sprintar, inte jag som släpar benen efter mig.

Trumvirvel! Strax ska namnet på den Stora vinnaren avslöjas! (Det var trummisen i det lokala bandet Souls of Rhinos, som trumvirvlade. S o R stod förresten för hela det musikaliska inslaget med den äran).

Här står han, Bengt Ohlsson - vinnarkuvertets uppsprättare, omgiven av idel nyfikna. Det kanske är i precis det här ögonblicket som hans näthinna registrerar W:et?

För det var Wera som vann. Wera von Essen. Och jag tror inte att det gjorde någon ledsen.

Snipp, snapp och allt det där. Sedan skuttade vi snabbt hem, med mitt fina lilla fynd under armen.

:)
/helena

ps Om ni vill läsa något med mera märg och substans, något med essens, om debutanterna, deras litterära verk eller något annat runt själva prisutdelningen, rekommenderar jag er varmt att läsa Borås Tidning.

Pia & språkpolisen

Det är svårt att börja. Svårt. När man inte vet var allt började. Var det kommer ifrån - hatet. Hotet mot våra demokratier.

Därför börjar jag med Pia. Hon sitter där på den kyliga trappan, mest småligger. Hon blundar nog lite. Sträcker ut armarna mot den klara sommarhimlen och undrar vad just hon gjort, för att förtjäna allt detta. Hela härligheten. Att få bo i en värld fylld av möjligheter. I ett lovande och löftesrikt land. För på 1970- och 1980-talen kunde det kännas så, och ibland verkligen verka så. På riktigt. (Även om det förstås pågick krig "överallt" runt omkring oss i världen då också.) Nästan som ett paradis. Som kröntes av samtal om fred, frihet, nedrustning och antikärnvapenavtal. Och av rivningen av inte mindre än en hel hård järnridå och en lång knasig mur.

Här sitter vi nu. Pia och jag. Dockan och jag. Den evigt unga dockan och tantflickan. Och undrar vart allt tog vägen? Vart tog framtidshoppet vägen? Det som ilade på ett bra sätt i magen. Det som gjorde hjärtat lätt. Vi vet inte. Vi vet bara att vi måste göra vårt bästa för att rädda världen och den livsviktiga demokratin.

Vi måste rädda världen från gubbigheten, konservatismen och "tillbaka-till-spisen-mentaliteten". Pia och jag, vi var ju så stolta över alla män - och kvinnor - som trodde att jorden skulle bli en ännu rundare och mjukare plats att leva på, om bara fler kvinnor fick komma till tals. I finrummen, i talarstolarna, i skolbänken, i ovala rummet. Och visst har det blivit mycket bättre på den fronten, jämställdhetsfronten, men det svider otäckt i magen när man hör gubbarna skrika om att kvinnorna ska föda fler barn - av rätt sort. Gulp. Då är det lätt att bara sätta sig ner på rumpan och börja fulgråta och glömma bort alla de goda krafterna.

De goda krafterna finns överallt runtomkring oss, och förhoppningsvis inuti oss, det får vi påminna oss nu.

Pia och jag läser Impuls (Nr 1, Februari 2019). Bläddrar bland orden vi älskar - folkbildning, kultur, gemenskap, rättvisa, fortbildning, ödmjukhet, solidaritet, kunskap, nyfikenhet, tidlöshet, sprängkraft, språngbräda. Kanske läser vi in några extra ord mellan raderna också, bara för att vi blir så uppspelta.

Vi läser om polisen som flydde sitt hemland och hittade hem i Åre. Vi läser om kloka människor som slog ihop sina kloka huvuden och kom på att; de flyktingar som hade en aning högre utbildningsnivå med sig i bagaget hit, kunde bli de som utbildade dem som hade en aning mindre med sig i sin språkliga kappsäck.

"... - I Sverige kan man göra allt man vill! ..." Det läser vi, Pia och jag, och blir glada och stolta och önskar att alla som bor här, och kommer hit för skydd och överlevnad, skulle få möjlighet att uppleva den känslan.

Vi läser vidare, om Cilla Naumann. Om att skrivandet är hennes sätt att leva och tänka. Vi läser och känner ödmjukt igen oss.

Pia läser högt för mig om avkoppling istället för uppkoppling. Jag läser om ljuv musik, om Lina som är beredd på det värsta och om Bartosz och hennes och mångas ideella engagemang.

Sedan stannar vi upp, på sidan 30. Hos Hédi. Hédi berättar om hur det var, hur allt började med språket. Hur man slutade prata om människor och började prata om människor som svin. Vi fattar ingenting. Eller det gör vi, för vi har läst allt så många gånger förut. Men vi fattar inte varför så många inte fattar vart vi är på väg. Vart det barkar hän, när man slutar se på människor som medmänniskor. Vi läser om hur förändringarna kom långsamt och subtilt, hur farligt det är med tillvänjning.

Vi tänker samma tanke, Pia och jag, att nu, NU, går det inte långsamt. De högljudda populisterna och deras enväldiga, otäcka, livsfarliga "sanningar" flyger över världen med ljusets förvirrande hastighet. Mörkret sprider sig förvirrande nog med ljusets hastighet nu. OCH VI MÅSTE REAGERA! AGERA!

VAKNA! VAKNA! VAKNA! Skriker Pia i mitt öra. Samtidigt som hon påminner mig om att människor som skulle massmördas i gaskamrarna fick veta att de skulle få "specialbehandling". Något som låter positivt i de flestas öron.

"... För vem kan tro att oskyldiga människor mördas bara för att de tillhör en annan grupp? ..."

Enligt ordboken "uppfanns" inte ordet språkpolis förrän 1992. Jag har nog varit en sådan mycket, mycket längre än så. Har alltid gillat orden. Har alltid velat använda dem till något bra, hoppas jag. Men ofta har jag skämts över att vara språkpolis. För att det kan verka fult, enligt Jante och hans anhang, att förhäva sig med en egen, nedskriven, eftertanke.

Därigenom har jag också indirekt skämts över det finaste av allt; tanken att det är nödvändigt att så många som möjligt ska kunna, och få möjligheten, att uttrycka sig. Naturligtvis är det tråkigt med språkpoliser som hela tiden bara pekar finger och påpekar när folk stavar fel och stakar sig och sådana petitesser.

En riktig - positivt laddad - språkpolis vill att alla ska få tillgång till ett språk - flera! Och få möjlighet att göra sin röst hörd.

"... Demokratin kan tyckas vara lika självklar som att andas. Men de senaste årens auktoritära rörelser i länder nära oss och längre bort har visat att den snabbt kan relativiseras och nedvärderas, hotas till livet kort och gott. Det gäller också här. ..."

Orden ovan är hämtade ur: Handbok för demokrater. (Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?) Redaktörer: Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo. Natur & Kultur. 2018.

I den finns bland annat Hédis ord att läsa. Men där hörs flera röster, för som redaktionen konstaterar: "... Det demokratiska samtalet ska spreta, det ska bestå av en kör av olika stämmor. Demokrati kan definieras som en sund oenighet. Det farliga är inte att ta del av åsikter vi ogillar, det farliga är om bara en röst, en åsikt släpps fram och om samtal och argument övergår i hot och hat. Då eroderar demokratin inifrån.

Så här är en kör. 21 bidrag, 24 författare. Alla har de hörsammat författaren Hédi Frieds uppmaning om att ' göra något för att skydda demokratin'. ..."

Så, låt Pia och den lilla flickan som blev en kulturtant, leva i ett fortsatt mångfacetterat och nyansrikt samhälle. Låt oss alla få prunka och blomstra. Låt oss, var och en på sitt sätt, få vara våra bästa jag så ofta vi orkar. Så att vi tillsammans kan skapa en bättre värld för så många som möjligt att leva i.

Vi låter den fantastiska människorättskämpen och överlevaren Hédi Fried få sista ordet:

"... Det som började med nedsättande tillmälen, inledningen till dehumaniseringen, fortsatte med isolering i gettot, och resulterade i mord. Det har hänt, det kan hända igen. Ignorera inte det som händer omkring dig nu, för jag känner igen denna början. Man ser den överallt, inte minst i forumens kommentarsfält på internet, där avhumaniseringen av människor görs lätt och utan eftertanke.

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och skapa en bättre värld. ..."

<3
/Pia & språkpolisen

ps Pia och jag växte visserligen upp i det som retrospektivt kan verka vara den bästa av världar, men det kunde hända även där och då - på 1970 och 1980-talen - att någon, vuxen!, använde tillmälet j-a jude om någon. Bara så där. Godtyckligt. Slentrianmässigt. Som ett skällsord vilket som helst. Det gör ont att tänka på det. Det gör verkligen ont ända in hjärterötterna att tänka på att jag hörde de orden långt innan jag var gammal nog att överhuvudtaget förstå vad det innebar/innebär att uttrycka sig så plumpt, idiotiskt, ignorant, historielöst och fullkomligt okunnigt.

High 5! vintage - Döda, levande, ting

De här två har jag just ställt fram i fönstret. Fönstren. Istället för en krukväxt eller två. Eller som komplement.

Kanske föredrar du en dammig dam bakom glas och ram? Och en platt pappers-diva-viva?

Jag rev i alla fall fram ett smärre korallrev, och gick sedan mental skallgång efter vad som skulle kunna bli snyggt i min favoritram med rutor runt. Vad skulle göra sig bäst bakom det bukigt buktiga glaset? Hittade något brokigt. Blad som inte kan vissna. Passar mig perfekt.

1. Korall. De är väl fridlysta numera? På något sätt? På något bra sätt. Men vintage-varianter finns fortfarande kvar där ute. 
2. Ramar. Vackra. Utsirade. Att använda till lite vad som helst.
3. Utrivna boksidor. Det smärtar mig alltid att riva i böckernas dyrbara innehåll, men ibland gör sig delarna bättre var för sig. Det är bara så.
4. Gamla motiv blir som nya i nya sammanhang. 
5. Damm!

<3
/helena

Kandel Aber

Vi ska sätta fingret på tennet.

Det mjuka och lättillgängliga materialet. Strålande i all sin gråa matthet. Överallt ligger graverade pokaler och krukor på fiskben. Hela second hand-världen är full av buckligt och böjt tenn.

Mina två trearmade kandelabrar är både buckliga och skavda, men jag tycker så mycket om dem. Tycker det är smartast med flerarmade ljusstakar som är "platta", alltså har armarna på en ledd. I rad.

Då blir det lättare att få plats med dem på bordet. Eller varför inte i fönstret? Akta bara så att det inte finns någon gardin, eller annan eldfarlig textil, i närheten. Det bästa är kanske att låta dem vara släckta. Säkrast så.

De behöver ingen extra rekvisita, i form av stearinljus eller annat, de har så många egna detaljer att låta ögat upptäcka, följa, vandra över, och njuta av.

<3
/helena

ps Det var när jag kisade mot den intensiva sommarsolen i Auktionssommar, som jag kom att tänka på mina tennljusstakar längst in i den mörka prylgarderoben. De som är märkta Svenskt Tenn, som så många andra prisvärda tennföremål där ute i vintage-världen. Svenskt, för att det är just svenskt. Tenn, för att det är tenn. Det anspelar inte särskilt ofta på den exklusiva firman på Strandvägen i Stockholm. Då är de märkta på ett speciellt sätt. (Med en ängel eller två, visst är det så?)

Anyway.

Det här handlar inte om det exklusiva, det här handlar om allt det som det är så lätt att bara gå förbi. Ta upp ett tennföremål i handen nästa gång du är ute på skattjakt bland de redan använda sakerna. Fundera på om det inte skulle vara fint att ha de första vårblommorna i ett litet, småbuckligt tennstop eller så?

Här hemma: Tre lysande idéer

Ser ni den? A Night At The Opera?

Det är klart ni gör, den är ju nästan bländande. Fick en sådan bra idé, när mannen började prata om Bohemian Rhapsody. Att han skulle försöka ge sig på den - han och gitarren. Han frågade mig vad jag tyckte, och vad kunde jag säga annat än: Hurra, vilken bra idé! Så nu har jag satt extra press på honom, mannen, genom att önska mig ett framträdande på min födelsedag. Vi får väl se hur det går, han har ju fortfarande några veckor på sig.

Queen. Det känns så rätt att mannen, som var den som lärde mig älska deras musik, ska utveckla sin relation till den oerhört talangfulla musik som supergruppen stod - står! - för. De känns alltid rätt, även om de råkar ha kommit mer i ropet just nu, på grund av filmen.

Vet inte om det här är en så lysande idé egentligen? Det är väl mest en katt i fönstret. Å andra sidan är ju en katt i fönstret alltid en briljant idé! Gud (och Thomas Hellström!) var verkligen på gott humör den dagen, då han skapade katten.

Marskatt, skulle man kunna säga. Även om jag mest vill säga Kosmoskatt. Efter att - äntligen - ha sett filmen om Jane och Stephen Hawking. A Theory of Everything. Vet inte varför den alltid fått passera revy förut. Vet inte varför den aldrig riktigt fångat mitt intresse, när jag sett den rulla förbi i någon TV-tablå.

En teori är att jag kanske trodde att jag redan visste vad den handlade om. Att jag trodde att jag därför inte behövde se den. Och det "behövde" jag så klart inte heller, men jag är glad att jag gjorde det. Den knockade mig. Så som livet självt ständigt knockar en, med sin litenhet och sin allsmäktighet.

Är glad att jag hade min älskling att hålla i handen, även om det inte är någon läskig film, så slår det en hur läskigt livet egentligen är. Hur allt hänger på sköra trådar. Hur viktigt det är att omge sig med rätt människor. Att ha lika delar tur och skicklighet i livet. Att ta vara på sina, mina, dina egna inneboende, unika resurser.

Idag, igår, höjdes alltså äntligen den vetenskapligt, och kärleksfullt, invecklade ridån. Ytterligare ett svart hål i min "filmografi" är fyllt.

May he rest in peace där ute - och i våra ständigt lika tvärsäkra och vacklande sinnen - Stephen Hawking.

På tal om det stora i det lilla... Hur smart är inte det här då? Och smått absurt? Återanvändning in absurdum.

Först plockades det vackra, långa, mörka björkriset upp från marken. Tror till och med att det var på en kyrkogård. Efter någon av alla stormar. Nedfallet ris. Som fallet från skyarna. Sedan snurrades det till en krans, med kulörta kulor i. En krans, som bland annat sattes upp i köksfönstret en jul. Sedan åkte den in i prylgarderoben. Där har den hängt, tills nu. Nu togs den fram. Funderade på om jag kunde lösa upp den igen. Få den att förvandlas till ett påskris. Funderade på att klippa isär och göra lagom långt. Men det blev bättre så här. Lite snurrigt.

<3
/helena

ps Grenar som föll till marken med hjälp av vädrets makter, som blev till ris, som bands till en krans, som löstes upp igen och blev till ett slags runt ris. Låter krångligare än vad det är. Fint helt enkelt. Lysande enkelt och fint. Ramar liksom in. Rundar in. Även om det fortfarande är väldigt långt till påsk.

pps  Apropå livets stora gåtor... Är det någon som kan förklara för mig varför det alltid blir så här? Varför ambitionen att ha en skön och fluffig soffa, fylld av mjuka kuddar och värmande filtar och täcken, alltid slutar med att du och din älskling trängs i ena hörnet av soffan och alla mjuka - skrymmande - textilier i den andra? Suck. Man skulle kanske bli minimalist ändå? Nä då. Bara skojar.

Tjock-om-magen-skärpet

Överallt ligger de överblivna måttbanden och skräpar. I varje syhörna, i varje nål- och trådvrå. I det övergivna syskrinet ligger de. I sypuffen slingrar siffrorna sin otyglade väg. Ta upp dem därifrån och gör något annat med dem, vetja!

Varför inte sätta det omkring tröjans sötaste vintage-blommor, runt (den obefintliga) midjan?

Simsalabim: Lagom-tjock-om-magen-skärpet är (pånytt)fött!

Bara ett återanvänt återanvändningstips i all välmening.

<3
/helena

Pappersskatter. Och tigrar.

"... 'SÅ, kamrater! SÅ vill jag se er göra det. Se på mig en gång till. Jag är trettionio år och har fött fyra barn. Titta nu!' Hon böjde sig åter ner. 'Ni ser att JAG inte böjer knäna. Det kan gå för er allihop bara ni vill', tillade hon och rätade på sig. 'Varenda människa under fyrtiofem år kan mycket väl röra sina tår. ..."

Så där ja! Lite morgongymnastik anno 1984. Anno George Orwell, mina vänner. Jag är snart snart fyrtionio år och kan faktiskt fortfarande nå ner och nudda mina tår relativt obekymrat. Jag har visserligen inte fött fyra barn. Men å andra sidan finns det de som anser att jag är fet och har en stor mage - som då följdriktigt skulle vara i vägen. Men icke!

Brukar sällan prata om utseende överhuvudtaget, absolut inte om mitt och andra okända människors sådant, men ibland har jag god lust. Om jag pratade om det, då, om, skulle jag nog nämna något om folks fördomar mot kraftiga/överviktiga/feta människor. Vi är faktiskt inte lata allihop. Vi äter inte pizza och onyttigheter hela dagarna. Och vi kan mycket väl nå våra tår.

För precis som ALLA människor är både lika och olika varandra, finns det inte två "tjockisar" som är exakt lika varandra. Och man behöver inte må sämre, eller ha sämre hälsa, för att man är tjock. Fråga mig, jag har varit både smal, tjock och mittemellan. JAG mådde definitivt inte bättre när jag var ung och smal, än vad jag generellt gör idag.

Idag har jag lärt mig att leva med just mina kroppsliga utmaningar. Nuförtiden vet jag bättre hur jag ska hantera mina pros and cons. ALLA har olika förutsättningar. ALLA har olika utmaningar. Det enda man kan göra är att försöka bli bättre på att förstå sig på - och ta hand om - sin egen kropp, även om det inte alltid är så lätt. Här handlar det väl, som så ofta, om det livslånga lärandet.

Och alla kraftiga har inte ont i ryggen. Jag har visserligen ett sämre knä, men det fick jag - som ni som lusläst länge vet - som supersmal och överambitiös sextonåring. Pang! Så gick främre korsbandet bara av. När jag skulle bevisa att jag minsann kunde löpa häck, på en av de första idrottslektionerna i gymnasiet. Fast jag avskydde skolans gymnastik - och idrottslektioner.

Det betydde inte att jag inte tyckte om att röra på mig, tvärtom, jag gillade bara inte att göra det under lektionernas och lärarnas överinseende. Jag ville röra mig fritt. Lättsamt och fritt. Ta långa skogspromenader. Åka i sirliga, långa åttor över lekparkens talldoftande skridskobana. Simma. Simma. Simma lugnt. Det har jag alltid gillat. Men inte i ett klor - och folkfyllt badhus. I sjön. I havet. I sjön. Och dans. Har alltid älskat att svänga loss de lurviga till någon superbra låt.

Visste ni att det finns en musikfri dag? Jodå, allt verkar ha en dag numera. Knäckebrödet har visst fått sin dag under veckan som kommer. Den musikfria dagen inträffar tydligen i slutet av november. Det är tydligen, enligt en och en inte helt säker källa, musikern Bill Drummond som ligger bakom dagen, som ska få oss att uppskatta musiken mer, genom att inte alltid ha den runt oss.

Lite kul, att mannen, som spelar och sjunger mest varje vardag, har rivit ur och lagt det klippet som bokmärke i 1984. En av de fem - mycket olika - böcker som vi  håller på och högläser för varandra. Då och då. När vi hinner. En sida här och en sida där.

"... But then we move around like tigers on vaseline ..." Bara älskar den beskrivningen av snabba fötter på dansgolvet! David Bowie.

(The rise and fall of) Ziggy Stardust (and the spiders from Mars).

Hang on to yourself. Introt får mig alltid att lyfta arslet en bit från soffan. Jag säger arslet, det gör jag (ett annat berömt citat, som någon med åldern inne kanske känner igen...?).

"... She's a tounge twisting storm ..." Tounge twisting storm. Haha. Handlar det om mig, eller? Haha. Love it. Love!

Här kommer en länk till en LIVE-version också. Med lite hårdare anslag på guran.

:)
/helena

ps Pappersskatterna då? Jo, de finns i avsnitt fyra av Antikmagasinet. Har nästan hunnit se ikapp nu, har bara de två senaste avsnitten kvar. Det allra första - om glas - var informativt, poetiskt och lärorikt. Lite kul att de namnkunniga, glaskunniga, gästerna pratade så mycket med varandra att duktiga programledaren Li Pamp plötsligt nästan verkade överflödig...

Alla halvtimmarna, som jag har hunnit se hittills, har varit informativa och bra. Men om jag bara skulle rekommendera er att se ett enda avsnitt skulle det nog bli del fyra. Om papper. På olika sätt. Om att bevara, rengöra, vika. Att göra konst av. Och på. Med två riktiga pappersnördar (och jag skriver nördar här med den största kärlek, eftersom jag själv i allra högsta grad tillhör den kategorin på flera sätt...) - modedesignern Bea Szenfeld och papperskonservatorn Peder Werner. Hur hade världen sett ut utan papper, frågar de sig.

Fenor & Vinga

En bild till, bjuder jag på. Från dagens lilla "shoot".

Vi är på god väg, eller kanske snarare på god våg, att simma in i fiskarnas tecken. Mitt eget tvetydiga stjärntecken.

Därför vill jag bjuda er på fisk. Små glada laxar, eller någon annan lika munter fisk.

Vinga, heter serien från Gefle. Med sitt tidstypiska, lekfulla och stilsäkra retromönster.

Tror bestämt att den ska ha ett lock egentligen. Men vem behöver lock, när burken/krukan/vasen/förvaringscylindern fungerar så alldeles utmärkt utan?

:)
/helena

ps Silverfiskar! Låter inte så bra förstås... Men jag kan inte låta bli att tillägna Anna Swenn Larsson dagens blygsamt blågula inlägg. Vår egen nykorade silverflicka! Vi, som följer den alpina världscup-cirkusen hyfsat noggrant, vet så väl hur tufft Anna har kämpat i motvind ett tag. Den här säsongen har det verkligen lossnat för henne igen, och nu fick hon kröna VM-veckan, på hemmaplan i Åre, med en välförtjänt silvermedalj! Heja blågult! Även om blåvitt porslin är snyggare.

Bättre en vintage-fågel i second hand-skjortan

Bättre än vad då? Ja, bättre än det mesta, helt enkelt.

:)
/helena

ps Det här var en slags teaser inför lite kommande bilder som jag sitter och jobbar med just nu. Vi får väl se när de hinner komma in hit. Redan imorgon? Ja, kanske.