Kul kul

Jag tänkte på det här med klotter. Kludd. En lång blå harang av nonsens. Man kanske skrev sitt namn, en sisådär femtio gånger i rad. Kanske skrev man ett annat mantra. Om och om igen. Kanske till och med i samma spår. Gjorde nästan hål i pappret, utan att alls tänka på vad man gjorde. För i andra handen höll man luren. Tätt intill örat.

Jag tänkte på gammalt hederligt telefonklotter. Sådant som nästan är utdött nu. Sådant som handen höll på med, tillsammans med pennan, nästan utan att hjärnan behövde vara påkopplad. Avkopplande långa runda ord. Eller fyrkantiga små boxar. Samtidigt som man snurrade, den redan snurriga sladden, varv efter varv runt den andra handens fingrar.

Jag tänker på telefonbänken vi hade hemma när jag växte upp. En sådan där med bord och sittplats inbyggd i samma lilla behändiga möbel. Med en låda för telefonkatalogen och ens egenhändigt nedplitade nummer till vänner i. Kanske hade man en separat telefonbok. Som det stod just vänner på. Med ett alfabetiskt ordnat register och allt. Det här var långt innan filofaxens tid. Och jääääääääääääääääääääääääääääääättelångt innan den smarta telefonins tid.

Jag tänkte på hur smart det var att ha en osmart och opraktiskt telefon. En sådan som man satte pekfingret i, för att liksom långsamt kunna dra fram rätt nummer ur skivan. Särskilt om det var ett nummer med många åttor i, tog det tid. För att inte tala om nior.

Allt var inte bättre förr. Verkligen inte. Men jag är ganska säker på att gårdagens telefonklotter var överlägset allt som kan åstadkommas med dagens datatelemekanik. So to speak.

<3
/helena

ps Jag tänker på hur länge man kunde sitta ner där, på möbeln som bara var till för att prata i telefon. Jag tänker på koncentrationen av ord som både kunde spruta ur och smekas fram i luren. Under flera timmar ibland. Utan avbrott. Utan att man tyckte att man behövde göra något annat samtidigt. Det var tider det. Andra tider. Telefontider.

Har du tid?

Solen säger hej
låter yrvaken
som om sommaren var en ny uppfinning varje år
en som kräver nya landvinningar
nya grillanordningar av värstingtyp
nya, gamla ord som fästingborttagare och mördarsniglar
mödrar vädrar sina åsikter med varandra genom alla redan öppna dörrar

Och överallt surrar hoppfulla superlativer
runt alla klistriga isglassar och ljumma saftglas flyger tankarna lätt
vinden vänder sig på den andra sidan en stund, solsidan
låter åskmolnen somna om, även om de mullrar

Bullrar, gör det nya altanbygget
och minnet av islossningen

Minnet av skogsbränder och ilsket röda axlar har bleknat
minnet av en kapsejsad lägereld och havererad fisketur sviktar som felkalibrerade trampoliner

Solen säger nej
låter ovanligt pigg
som om den varit med förr
en som har sin uppfattning klar
inget nytt under solen
i år ska vi vattna med måtta
och bara köra gräsklippare varsamt
då och då
sällan, som man säger
fäder ska göra på fäders vis, försiktigt ta fram lien när ängens blommor letat sig för nära knuten

Och här och var far nässelfjärilen fortfarande fram
och tillbaka
runt alla jordgubbsplantor
och i alla öppna fantor
letar sig farhågorna in
in i våra omedvetanden

Fladdrar gör öronsnäckan
mot ett stort vatten som tycker att allt mest är havsbotten

Öppna farvatten låter oss säga vad vi vill
Låter oss gala och dilla om ditt och mitt och snön som aldrig kom och sedan låg för länge
Låter oss slumra i våra slummerkvarter
Låter oss vara rädda
rädda om
om allt
om alltsammans
om allt det underbara
om allt under guds underbara bara himmel
(Vad då bara?)

Har du tid?
Det är en ovanligt välsinnad hackspett som nickar där borta nu
Nickar till
En enda utrotningshotad nick till
Lite till
Lite tid
Lite till
Sommartill
Sommartid


<3
/helena

Rock. Sockar. Och en grön tanke.

Äsch. Jag glömde ju att rocka sockorna. För en vecka sedan. 21 mars. 21 som symbol för kromosom 21, ni vet. 21:e mars, som sagt. När vi uppmärksammar våra livsbejakande olikheter, ni vet. På Internationella Downs syndrom-dagen, ni vet. Ni vet säkert, eftersom ni säkert INTE glömde att ta olika sockar på er just den dagen. Mannen suckar lite nu, för att han både glömde och för att han bara äger svarta sockor...

Det här inlägget är något av ett uppsamlingsheat, kan vi säga. Först sockar, sedan lite rock. Däremellan en färsk tanke. Fast jag vet inte om den är så där jätteny egentligen. Den är väl mest en logisk följd av allt "tjafsande" runt våra ungdomars engagemang i miljöfrågorna.

Ska de skolka i klimatets namn, eller inte? Det är frågan. Och jag tänker så här: Att självklart ska vi inte uppmuntra till skolk, men. Men:et, ni vet. Men vi får väl ändå konstatera att allt miljöengagemang är bra, och att den bästa skolan många gånger finns och pågår utanför själva skolbyggnaderna.

Jag läser krönikor. Och reflektioner. Och insändare. Stör mig lite på "gammalt folk" som försöker läxa upp de unga. Tycker faktiskt det är lite förmätet av pensionärer, som är på väg in i livets så kallade höst, att tala om för unga människor hur de ska tänka och agera inför att deras faktiska framtid på jorden, as we know it, är hotad. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan ta sig tid - och luft - att predika för de unga hur de ska tycka, tänka - och agera! - i frågor som inte rör en som troligtvis inte kommer finnas kvar här i världen då, av naturliga skäl...

Om det finns någon verkligt övergripande viktigt uppgift, ja, nästan förpliktelse, som vi vuxna har gentemot den uppväxande generationen, så är det väl att lyssna på dem. Ta deras oro och kamp på allvar. Finnas där och stötta och hjälpa eldsjälarna att fortsätta brinna för frågor som gynnar - och angår - oss alla. Lite så, tänker jag.

Skulle kunna skriva en massa mer om detta, och det gör jag nog också, senare. Nu är det dags för rock.

Kommer ni ihåg att jag fastnade för orden, titeln, rubriken; So far so good? Tänkte att det måste vara den smartaste titel man kan ha, på en självbiografi eller så.

Sedan kom mannen. Och påpekade att det redan finns en bra låt som heter så. Jaså? Verkligen? Jaha, på det viset? Ja, självklart. Varför skulle det inte redan finnas? I en värld där allt (utom möjligtvis miljövänlig kärnkraft och en ren och naturlig respekt för alla de unga människor som ska ta över alltsammans sedan?!) redan verkar vara uppfunnet.

Alltså. So far so good. Med Slade. Tänkte vi skulle avsluta med att lyssna lite. Bra text också. Aningens reflekterande. Nästan eftertänksam. Två omoderna ord. Men ständigt lika relevanta.

<3
/helena

Kvinnor med magnetisk dragningskraft

Men vad händer här? Fika igen? Mm. Mmmm, rättare sagt. De goda glutenfria havrekakorna, mmm. Och kaffet, som alltid smakar så välsignat gott i kopparna skapade av Louise Adelborg.

Små, små kaffekoppar, som ger stor arom.

Annars då?
Jo. Så här ungefär va:

Mannen har just plockat fram vårvisorna, April April och annat smått och gott som gömts i snö. Jag, är på väg in hit till er med lite annan musik, men först en kopp fika till.

Och en odödlig kvinna till! Ulrica Hydman-Vallien. Hennes slingrande vackra former.

Ville bara visa er lite av mitt nuvarande kylskåpscollage. Så. Då var det gjort.

:)
/helena

ps Har ni sett ungdomsfotografiet av Louise Adelborg på Wikipedia? Om inte, gå in och titta, såå fint.

Och på tal om Wikipedia, så såg jag att de ute med håven just nu, och det med rätta. Tycker att alla vi, som uppskattar deras goda arbete med att förse oss alla med så tillförlitlig fakta som möjligt, lovar att sätta in en hundralapp eller så. Så att alla vi kunskapstörstande kan fortsätta att få vår törst släckt, helst utan en massa ständigt blinkande, blippande och upp-ploppande reklam.

High 5! vintage - Avskalat & förpapprat

Ett klassiskt tidningsställ. Det andas mitten 1900-tal. Gulmetall och de små vita plastknopparna på fötterna.

Och handtaget i mörkt trä. Förmodar att det är teak eller någon dylik ädel träsort. Ett sådant träslag som numera går bort, ur miljöhänseende. Men gamla ting som redan finns, de kan vi ju bara fortsätta att älska, gjort är liksom för länge sedan gjort.

I vanliga fall trängs det fula, omatchande böcker här i, inte så mycket tidningar faktiskt. Det här tidningsstället har mest blivit en hemvist för kartor, vägatlas och flaggbok. Sedan kan där ju alltid hamna ett och annat urgammalt tidningsurklipp också. Något som dammar förfärligt när man väl rensar ut det efter många år (har gjort det nu...).

För er skull la jag dit tre favoriter; skissartad finlirar-tussilago, en häst och en hel sida med fiskeflugor från 1920-talet.

Nähä. Nu ska jag ta mig en banan - och vårens först pinnglass! - och fortsätta jobba här.

:)
/helena

ps Den femte grejen då? Var är den? Tja, ni kan ju välja lite vad ni vill här. Ljusstakarna kanske? Finaste hantverket. En i tenn och en i koppar. Eller så väljer ni bollen med fyrklöver på. Min barndoms mest orangea boll. Ja, jag tror att vi väljer den. Och angående det här med om man "får" äta frukt som har fraktats långt, långt ifrån andra kontinenter, så är svaret ja. Åtminstone i min miljövänliga värld. Där får man det, men med måtta. Om man till exempel blandar upp med en och annan lokalodlad morot eller så. Kanske inte en banan om dan. Varannan. De är ju så goda. Och energirika. Och gula!

I min hand - En man som förändrade mitt liv

Minns inte exakt hur gammal jag var när jag läste: Han som älskade livet (Lust for Life) av Irving Stone. Minns inte själva läsprocessen. Minns inte heller exakt vad den handlade om, mer än det uppenbara - att den är baserad på Vincent van Goghs liv och konstnärskap. Och på hans nära relation till sin bror Theo, på deras flitiga brevväxling. Men jag minns tydligt att just den boken, den läsningen, förändrade mitt liv.

Jag minns att berättelsen öppnade upp mig. Fick mig att se. Se det konstfulla. Konststycket, som livet självt också är. Annars minns jag, som vanligt, mest känslan. Hur författaren förmedlade en sådan kärlek genom texten. Respekt och kärlek. Respekten för att konsten kan vara större än livet. Tror bestämt att jag blev lite kär i Vincent där och då. En tonårsförälskelse som håller i sig, kan vi lugnt konstatera.

Och så handlar det om slumpen. Och passionen. Vincents liv kunde blivit så annorlunda, om han inte börjat härma andra konstnärer. Och det är här vi - återigen - kommer in på hur viktigt det är att ha förebilder. Högt och nära intill, kan man hitta dem man vill härma eller bara beundra på lagom avstånd, innan man själv hittar sitt eget uttryck. Sin känsla för något konstnärligt. Det kan mycket väl "bara" handla om att vara publik, att njuta av andras konster och tricks.

I en av alla plansch-böcker med Van Gogh-tryck som finns här hemma, där hittar jag några av mina egna lösa blad, blygsamma alster.

Jag hajar faktiskt till när jag läser vårdikten som står på en av dem, minns faktiskt inte att den var så pass bra... På ett fjäderlätt och smått bagatellartat sätt. Ska jag kanske skriva ner den i ps:et nedan sedan? Fast den finns förstås redan publicerad här inne någonstans. Jo, men ändå, jag tror att den tål att skrivas ner igen. Att läsas om. Åtminstone EN gång till.

Och däri ligger också ett födelsedagskort jag gjorde en gång i tiden. Passar bra, för på lördag är det exakt  166 år sedan allas vår Vincent van Gogh äntrade denna jord för första gången. GRATTIS! Och Grattis till alla oss som får fortsätta att förundras och beundra hans färgglädje och kärlek till naturen, om och om och om igen.

"He is a painter, he will remain a painter; whether he, still young, translates Holland into the dark, whether he, a little bit older, paints Montmartre and its gardens as a Divisionist, or whether he paints (the south or Auvers-sur-Oise) with a furious pastose application of colour. Whether he draws or not, whether he loses himself in colour spots or deformations, he will remain a painter for ever and ever."

/Emile Bernard (vän, konstnärskollega och kritiker)

Vi uppvaktar honom naturligtvis med hans egna blommor - Vase with Daises and Anemones, från 1887.

<3
/helena

ps Tror bestämt att jag skrev den här dikten till en gravid kvinna. Skrev den på en bild som jag utvecklade ur ett foto som jag tog.

Bilden, med glaskulan halvt uppfylld av en nästan hudfärgad fjäder. Bilden inspirerade tanken på livet inuti "kulan". På relationen med någon som lever nära, nära.

Pånyttfödelse. Som också handlar om vår. Som också handlar om respekten - nästan vördnaden - inför naturens inneboende förmåga att ständigt resa sig som fågel Fenix.

Dikten kan läsas som en hyllning till livet. Till moderskapet. Föräldraskapet. Till jorden. Till naturen. Eller som en vårdikt. Eller varför inte som alltihopa, på en och samma gång?

Ett liv
Ett kliv
Ett avstamp

Ett ljud
en bang
ditt fulla engagemang

Lyssnar inåt
talar ut

En sfär
En här
Ett klot

Runt
och
runt
och
runt

Volt
saltomortal
kullerbytta

Fot
sko
skav
ett oändligt hav

Knut
rosett
dansar

Fjäder
lätta
steg

Snart
är
det
vår
balett

I min hand - Vår vågade fru

Har alltid undrat vad den graverade - uppenbarligen spralliga - kvinnan håller på med. Och nu vet jag! Eller det gör jag ju inte, men jag tror. Jag tror att hon gör vågen. För det har i alla fall jag känt för att göra. För alla er som vågar sätta ner foten och vägrar låta er kuvas under vanmakt och likgiltighet!

Det var ett tag sedan jag hade den här tunga glasvasen framme senast. Nu ville hon dansa fram. Vårdans på lätta ben? Halvlätta. Vår våldsamma omvärld ser ju inte alltid så dansant ut. Det är inte så lätt att manövrera på ett lutande dansgolv. Behöver jag dra fler liknelser för att ni ska förstå att jag tröttnat rejält på terrorn mot våra medmänniskor och det brutala, bruna stöveltrampet? Övertrampet. Övertrampen som begås överallt i vår närhet nu.

I många av våra mer eller mindre närliggande grannländer vinner populismen bara mer och mer mark. Det fria dansstegets benutrymme blir snävare och snävare. Kulturen kringskärs. Dansytan begränsas betänkligt, när stockkonservativa, bakåtsträvande makthavare ger sig på att godtyckligt censurera det fria ordet. Det är svårt att hålla tyst när de vill censurera tryckfriheten, den - för ett välfungerande samhälle så nödvändiga kulturella och massmediala yttrandefriheten.

Flick-vasen. Kvinno-vasen. Hon får symbolisera den nödvändiga fria dansen över alla de sköna konsterna. De sköna - fria - konsternas musa!

Vas-flickan, som vi brukade kalla för stolle-flickan, eftersom mannen kärleksfullt brukade kalla mig för det. Det händer faktiskt att han gör det fortfarande, men numera blir det oftast något gulligt med fru i. Så jag tänkte vi kunde döpa om henne till vår fru.

Vår vågade fru. Häpp.

Jag vill passa på att göra vågen för alla er som försöker. Som försöker hålla emot. Som protesterar mot terror, galenskap, enfald och våld. Som ser andra lösningar än de förenklade. Som ställer sig som mänskliga, mjuka murar runt våra okränkbara rättigheter.

En vältempererad våg till er som håller klimatfrågan nära era hjärtan och allas lika värde högst upp i era händer. Till er som gör stor och avgörande skillnad mellan kriminella handlingar - och vanligt, fredligt folks försök att få utöva sin självklara rätt till religionsfrihet.

Vågen går runt hela klotet för alla dem som vågar! Som omfamnar mångfald och yttrandefrihet. Som låter alla fortsätta tro. Tro på det goda.

Jag tror, fullt och fast, på att det är bättre att fria än fälla. På allas rätt till en andra chans, men då måste man också våga ge någon en första. Jag tror blint och naivt på de goda krafterna. På att försöka, misslyckas och försöka igen. Hellre göra några naiva nybörjarmisstag än att skrika generaliserande glåpord runt omkring sig. Jag tror på att våga se varandra i ögonen när vi samtalar (säger hon med en lätt knapptryckning...;).

Jag tror framförallt på de tre stora K:na. Kreativiteten. Kulturen. Kunskapen. Var kreativ nog att ta reda på vad just du kan bidra med till gagn för allas vår framtid. Kanske kan du blåsa glas? Eller blåsa liv i en gammal dröm om fred och frihet, åtminstone i ditt närområde?

Vi gör vågen - mannen och jag och vår fru - för de som går ut i fackeltåg för att stå upp för våra barn. De oskyldiga barnen. Allas våra barn, oavsett var de kommer ifrån och vem som råkar ha fött dem. Våra barn, helt enkelt.

Vi gör vågen för de som står upp för civilkurage, demokrati och medmänsklighet.

Vi gör vågen! Våga du också.

<3
/helena

ps Vad kallas det när man bara böjer upp händerna lite då? När man inte sträcker upp hela armarna? Mikrovåg. Jodå. Så att.

Bara lite logik

Alltså. I så fall. Måste det väl bara kunna betyda en enda sak? Att det är Vårvägen som leder raka vägen framåt!

<3
/helena

Nättroll & sprickor i fasaden

Hej...

...hallå där... Bad hair day?

Själv försöker jag pussla lite. Pussla ihop veckans ord och bilder. Några kommer in hit, men först lite snack om något tråkigt skit...

Ser ni vad jag ser? En stor spricka. En lång genomträngande spricka i bästa vårkrukan! Suck. Hände det här hemma? Eller ute bland mossa, ris och risigt vintergräs? Eller hände det sig till äventyrs när jag skulle försöka pussla in krukorna på sin hylla igen?

Om jag studerar fotona från High 5! vintage - Krukor på vift riktigt noga, så syns den där - sprickan. Alltså hände det inte när jag något bryskt och hårdhänt försökte, mer eller mindre, trycka in krukorna i skåpet igen.

Det verkade nästan som om mängden krukor förökat sig, för de ville bara inte platsa igen. (Ett tips, mest till mig själv kanske... - att komma ihåg att fota exakt hur saker och ting står innan man flyttar på dem, om de måste stå i en alldeles speciell ordning för att få plats, vill säga).

Och jag som hade hittat snyggaste fatet till krukan - den blekt gröna assietten ur Swedish Grace-serien. Koppar och fat som vi dricker kaffe ur mest varje dag, men det här är en loppisfyndad variant, som fått ta plats i kruk-skåpet.

Vad göra? Vända andra kinden till?

Se sanningen i vitögat?

Det blir nog så; att jag får slänga den här snygging-krukan, trots allt. Även om den ser väldigt bra ut på lite håll.

:)
/helena

ps Förlåt för alldeles för många bilder på ett alldeles för tråkigt och knasigt litet troll. Min barndoms fulaste stentroll har fått bosätta sig bland de mer sobra dekorationsstenarna. Det var när jag skulle fixa lite "nytt" till köksbordet som jag såg sprickan. Och skålen med dekorationsstenarna ville inte passa in på sin plats igen. Därför blev det så här. Sorry. Men erkänn att jag är bra på det här med rubriker? Braskande rubriker. Ett troll, på nätet, det måste ju bara bli ett nättroll, eller hur?

High 5! vintage - Ett stycke korall

"...

- Vad är det? frågade Winston alldeles fascinerad.
- Det är en korall, sade den gamle mannen. Den måste ha
kommit från Indiska oceanen. De brukade förr i världen lägga
in dem i glas så här. Den här är säkert hundra år gammal, ja
mer ser det ut som.

- Det är en vacker sak, sade Winston.
- Ja, det är en vacker sak, instämde den andre. Men det är
inte många som skulle säga så nuförtiden. Han hostade. Om ni
händelsevis skulle vilja köpa den så får ni den för fyra dollar.
Jag minns en tid när en sån sak skulle ha kostat åtta pund, och
åtta pund var - ja, jag kan inte räkna ut det, men det var
en massa pengar. Men nuförtiden är det ingen som bryr sig om
äkta antikviteter, inte ens de få som finns kvar.

Winston betalade genast fyra dollar och stack den dyrbara sa-
ken i fickan. Det som lockade honom var inte så mycket dess
skönhet som det intryck den gav av att tillhöra en tid som var
helt olik den nuvarande. Det regnvattensmjuka glaset liknade inte
något annat glas som han hade sett. Föremålet var dubbelt åtrå-
värt därför att det uppenbarligen inte kunde användas till något,
fast han kunde gissa sig till att det en gång hade varit avsett som
brevpress.

Det tyngde i hans ficka men putade lyckligtvis inte ut något
vidare. Det var underligt, till och med komprometterande för
en partimedlem att äga en sådan sak. Allt gammalt - och
förresten allt vackert - var på något obestämt sätt misstänkt.
Den gamle mannen sken upp när han fick sina fyra dollar. Win-
ston förstod att han skulle ha nöjt sig med tre eller till och med
två.

- Jag har ett rum här uppe också, om ni har lust att titta på
det, sade han. Det finns inte mycket där, bara några saker. Vi
klarar oss med en lampa om vi går upp.

..."

/ur Nittonhundraåttiofyra
Nineteen Eighty Four
av George Orwell
Copyright Mrs Sonia Pitt-Rivers 1949

vår version är utgiven och tryckt av Bonniers 1980
med översättning av Nils Holmberg



/helena

Jag bjuder på kul glass

Kunde först inte bestämma mig för vilken som såg allra smaskigast ut, men det är nog den här.

Eller ni kanske föredrar ljusare pastell?

Något för minimalisten?

För den något mer komplicerade?

Hursomhelst utgick jag ifrån en ganska enkel skiss. Drog några snabba streck bara. Och snurrade till det lite.

Sedan la jag till.

Och drog ifrån.

Här finns säkert något gott - och kul! - för nästan alla smaker. För pistageälskaren. Och päronfantasten.

Storstrut, för fin-i-kanten-smakare.

Vilken glad glass föredrar du, då? En helt frisinnad konformad? Eller en något mera traditionellt tyngd, liksom glassrånsinrutad?

Varsågoda, vårens kuligaste glass, i tio ganska olika smaker!

;)
/helena

ps Det är mycket, mycket sällan som jag försöker mig på konststycket, nåja, att skapa en bild utan att ha ett av mina egna foton som förebild, men plötsligt händer det! Fast jag inte kan rita så ritade jag, lite i alla fall, resten skötte datorn så bra så bra. Plötsligt kände jag bara inspirationen rinna till. Ungefär som saliven, när man försöker välja precis rätt kula till vårens allra godaste kulglasskombination.

High 5! vintage - Krukor på vift

Som två ljusgröna kålhuvuden. Eller sallad? Salladskål? Engelska kålhuvuden, förlåt, krukor. Ni har sett dem förut. Det finns en rosa och en ljusblå version här hemma också.

 Men den här gången koncentrerar vi oss på det gröna. Mossgrönt och lavaskönt, bland annat.

 Men. Vad nu då?! Vad händer här? Har de bråkat, eller? Var inte den stora stenen stor nog åt dem båda?

Fokus på fredskallan, om jag får be! En av alla snygging-ytterfoder märkt W. Germany. Hur många finns det egentligen? Ja, ni vet säkert svaret, jag ska inte dra det där tråkiga med göööörmany fler gånger nu. Promise. Från och med nu. Nu. Nu.

Men oops. Här är visst en till. Från landet som inte längre finns. Det har ju sina randiga och RUTIGA! skäl - att de är så svåra att motstå.

Det råkade visst komma med en vit också, vet inte riktigt varför. Kanske för att det känns som en aning fusk att räkna ända fram till fem favoriter när två är likadana?

Eller så beror det väl bara på att blommorna är fina. Blommor är ju alltid gröna, även om de är vita.

Här har i och för sig skavankerna kommit mest i fokus. Ibland är nagg och skav helt okej, ibland inte. Vet inte hur många krukor jag rensat ut i mina samlingar genom åren. Några har förstås kommit till också, men inte så många. Jag följer inte modet i det här sammanhanget heller, har väldigt få gröna växter idag mot förut, vilket väl både kan vara bra och dåligt.

Den luftrenande effekten på inomhusluften är ju inte att förakta, men att köpa en massa växter från jordens alla hörn är såklart inte det bästa ur miljösynpunkt. Visst händer det fortfarande att jag införskaffar mig någon mer exotisk krukväxtvariant, men jag köper helst närodlat numera. Sponsrar gärna miljön genom att köpa lokalt odlade växter.

Även om jag fortfarande tycker att många av de mer tropiska är kul, inte bara till namnen. Papegojstjärt och Väktaren i tornet - bara två av alla blommiga ord som eggar fantasin.

Men se där! Något rött måste man förstås också ha! Min bästa fotomodell/assistent - Mannen! Även om han mest fick agera sopgubbe här.

Tänk att naturen är så full av skräp jämt! Tycker det är så trist att se burkar och tomma matförpackningar bland rötter och gräs. Nu, när den härliga utflyktssäsongen snart börjar på allvar - för visst är det mysigt att ta med sig fika ut - hoppas jag att "vi" (har personligen aldrig slängt något värre i naturen än ett och annat bananskal - och idag vet jag självklart att man inte ens bör göra det...) gemensamt tar ansvar för vars och ens skräp.

Ha alltid en soppåse till hands, så att du kan ta med dig skräpet till lämpligt sopkärl i närheten. Då gör det ju heller inget om avfallstunnan på just den rastplatsen där du stannar råkar vara fullproppad, just den gången när du kommer dit.

Naturen är så förunderligt vacker i närbild. Särskilt när den får vara så naturlig som möjligt.

Det var det det. Krukor som tål att tittas på. Fina som de är. Eller med något enkelt ris i. Blåbärsris. Eller något visset från i fjol - en fräck och välbevarad fröställning, kanske.

:)
/helena

ps Och naturligtvis är alla vintage-krukorna inköpta/inropade på någon relativt lokalt belägen loppis, slagauktion eller second hand-affär. Om nu någon undrade.

Kultider. Tidlöst. Urkul.

Den är lika fin från andra sidan, för här syns naturens eget material. Trärent och fint. Ursnyggt. Klockrent.

På framsidan är den blå; den lilla klockan. Den lilla, tidlösa klockan. I dockskåpet stod tiden kanske helt stilla? Det är ju trots allt ett golvur... Är ni med? STOD stilla? Hehe.

När man leker, oavsett ålder, oavsett med vad eller vem, tenderar ju tiden att stanna. Åtminstone en stund. En god stund.

Eller så var det väl någon liten tös som pillade bort visarna, kan tro. Hm. Undrar vem det var? För länge, länge sedan, som det heter i sagorna.

"Att sköta sig är att se till att man hinner med det roliga"

/Margareta Krook (1925-2001), skådespelerska


Med de kloka orden, hämtade ur Lantliv nr 10/2009, vill jag önska er en riktigt bra, skön - och kul! - vårhelg.

:)
/helena

ps Om jag hinner, kommer jag säkert in och tittar till er lite under helgen också. För det tycker jag är kul!

Dark Butterfly - en magstark skrivövning

Det här handlar om en tanke jag fick för ett tag sedan - att tillhandahålla börjor. Börjor, ja. Som i början på saker. I början var natten och dagen och allt sådant storvulet (om nu någon modern människa vet vad ordet storvulet betyder...?). Jag började fundera över mina styrkor. Vad är jag bra på? Jo, på att påbörja saker och ting och allt möjligt. Med åren har jag övat upp en viss förmåga att även kunna avsluta ett och annat, även om det inte ligger lika starkt för mig.

Alltså, varför inte utnyttja min styrka? I det här fallet min benägenhet att vilja starta upp en massa olika skrivprojekt, men inte lika ofta avsluta dem. Här måste jag få inflika att jag inte vet om historien om Siri - Spår i gräset - kommer fortsätta här inne eller inte. Jag ser ju på det mest som ett semesterprojekt, något som jag skriver avkopplad och bortkopplad i först hand, helst utomhus på något sätt. Och så var det tredje delen i miniberättelsen om Linda, den tredje och sista delen finns - faktiskt - färdigskriven sedan länge, men den har inte hittat sin väg in hit bara, vi får väl se om/när jag finner det lämpligt att publicera den här eller inte.

Nu, åter till ämnet - börjor. En början. Allt har ju en början. Jag tänkte mig att jag påbörjar en berättelse och ni avslutar den. Vad sägs om det? Det kan gå till på flera sätt - om ni vill lämna förslag i kommentarsfält eller på mail, om hur ni tycker att handlingen ska utveckla sig vidare, eller om ni vill skriva fortsättningen själva, oberoende av mig eller någon annan. Båda förloppen är okej. Eller vilket vidare förlopp som helst förstås. Skrivlusten är viktigast. Någon av er kanske bara låter sig inspireras till något helt eget.

Ibland kan man behöva en början. Någon som hjälper en att komma igång. Någon som trycker på startknappen, så att säga. Det här får bli vår gemensamma skrivövning, tänker jag mig. Jag har redan påbörjat en sak - såklart. En magstark sak. En spännande sak. Tror jag. Hoppas jag. Vi får väl se. Bokstavligen vi, den här gången då.

Hoppas ni inte tycker att det är för läskigt. Ingenting kan ändå slå det läskiga, högs verkliga, meningslösa våldet där ute i världen, alltså kan vi bara skriva oss bort från det. Kalla det KBT, om ni vill. Det finns ju experter som påstår att vår fascination för mörker och rysligheter i form av deckare och thrillers handlar om just att vi behöver hjälp att hantera verkligheten. Och allt som känns bortom vår kontroll. I vår lilla, lilla skrivarvärld kan vi själva härska. Över det onda. Och det goda. Mest det goda. Alltid. Alltid.

Är ni redo för en början? Nu blev det en lång introduktion här, därför tror jag vi håller det första ganska kort. Sedan får vi se, förmodligen publicerar jag en del två om ett tag, då väljer ni om ni vill följa med i den, eller fortsätta på egen hand, på en egen fortsättning. Allt beror på om jag får någon speciell feedback från er. Eller inte.

Som ni kanske kommer ihåg så har jag kräkfobi. Hatar ljuden när någon spyr. Hatar. Och jag vet inte hur många filmer som har med en spy-scen någonstans, oftast i början. Kanske för att få någon småsömnig biobesökare att vakna till? Anyway. Därför skrev jag in en spy-scen. Bara för att. Och som lite KBT. (När man läser är det ju dessutom väldigt mycket upp till vars och ens fantasin om man alls "hör" ljudet inom sig eller inte).

Nu kör vi. Början på något. På något läskigt. Och lite småpoetiskt.

DARK BUTTERFLY (bara ett arbetsnamn att utgå ifrån, reds anm.)

Två små spröt. Tobias landade i den tanken. Två spröt stack upp ur plastkassen som låg under just den gran där han bestämt sig för att ta skydd. Det duggade visserligen bara, men han var rädd om sina nya skor. De var så vita. Han kunde inte låta bli att se ner på dem. De lös som små markbundna solar. Det var först gången han joggade sedan, ja, sedan evigheter. Med blodsmak i munnen stod Tobias nu under granen och låtsades att han inte behövde hämta andan, utan att det var regnet han behövde ducka.

Spröten stack upp ur den öppna kassen. Som om någon varit där före honom. Tobias tyckte det såg ut som om det varit en hård knut att lösa. Han var nästan helt säker på att plasthandtagen inte kunde blivit så där skrynkliga utan att ha varit hårt sammanknutna vid någon tidigare tidpunkt. Men vad var det för spröt som stack upp? Tobias gick försiktigt närmre. Närmade sig ljudlöst, de få centimeter det handlade om. De vita fötterna skar sin väg genom alla bruna barr. Handen närmade sig den gula plasten.

Uuuurrrrghhhh. Spyan gurglade upp genom strupen. Genom näsan. Genomborrade hela det bakvända matsmältningssystemet. Blod och kaviar. Snabbfrukost och vårens första joggingförsök. Allt blandades på tungan. Hela härligheten, hann Tobias tänka innan han hann tänka att han inte hade tid med det här. Han hade inte tid att röja upp. Han hade inte tid att ringa polisen och förklara sin inblandning, som inte var någon inblandning.

Tur att han hade handskar på sig, så att han enkelt kunde skjuta in de två blåvita spröten i påsen igen. Tobias knöt ordentligt. Hårdknut. Hoppades att regnet skulle sköta resten. Att det skulle öka i styrka, börja hälla ner över alla spår han lämnat. Fan. Han önskade sig regn från hell. Hagelbyar. Storm. Men inte nu, nu ville han bara försvinna. Snabbt, snabbt. Så fort hade han aldrig sprungit. Det kändes som alla långa grangrenar växte just där han skulle fram. Med händerna för ansiktet sprang han mot vad han trodde var rätt håll. Fan. Varför hade han inte bara parkerat på den grusiga planen, som vanligt folk? Nej, han skulle minsann ställa bilen så att den inte blev smutsig i onödan. Fan.

Tobias slog på radion direkt han satte sig bakom ratten. Nyheter. Var klockan redan nio? Han väntade sig nästan en efterlysning. Ett försvunnet barn. Väntade sig att få höra beskrivningen av vad han trodde var ett par små blå jeans. Och en T-tröja med stjärnbaneret. Han hade förstås inte tittat så noga, bara nuddat med blicken, men de rödvita ränderna brände ändå under ögonlocken. Och stjärnorna. De gnistade inte. Solkiga stjärnor. Slocknade.

Den sura sucken kom ända nerifrån den tomma magen. Magen kändes hopsnörd. Avspärrad. Som om inget någonsin mer skulle kunna komma ner där. Samtidigt som han inte kunde längtat mer efter dagens andra kopp kaffe. 

/helena

ps Nå. Vad sägs om det? Inte så jätteoriginellt kanske, men alltid en början. 

Lek med maten - Diskbänksorealism

Hinner egentligen inte leka med er och bloggen just nu, men jag kom på att jag kunde visa er några av mina färdiga bilder bara. 

"Bara". 

Kommer ni ihåg bildserien Lek med maten? Där det ska vara lite kul, lite skruvat så där, runt temat mat och ätande och prylar i den kategorin. (Gärna) med vintage-feeling.

Här kommer en bild i den andan. För det är bilden i mitten som är själva slutresultatet, men jag kunde inte låta bli att bjuda er på två till. 

Kanske ska låta det vara så? I tre delar. En triptyk? Ja, varför inte.

Lite färgglatt, på den annars mest smuliga och solkiga diskbänken. Man får det inte roligare än man gör sig, så varför inte göra det så färgglatt det går? Mine-glasen, de tunga, unika, egensinniga. Av Ulrica Hydman- Vallien. Så vardagsvackra! Bör dock inte diskas i maskin - tur då att vi inte har någon. 

Och mitt i den krassa verkligheten står de brittiska, rustika kopparna med krassen glatt blommande på! Ingen vårblomma direkt kanske, men en blomma som står på Vår diskbänk. Så det så.

Gammal och ful och repig och allmänt passé, men glad och smått underbar. (Jag pratar om diskbänken nu, inget annat, ingen annan...)

En orealistiskt glad diskbänk?

Yes!

Nu. Äta. 

:)
/helena 

ps Mer bilder är på väg in. Kommer tid, kommer fler bilder.