tisdag 31 mars 2020

Med kvinnliga förtecken. Och film.


Laleh. Hon står näst på tur att komma in i mannens sångrepertoar. Låtrepertoar.

Ni minns kanske att jag har som uppgift att få de kvinnliga noterna att växa. Öka antalet kvinnliga artister/textförfattare/kompositörer. Förvandla dem från blygsamma sextondelar till svulstiga helnoter, om ni förstår. Det går framåt. Sakta och säkert. Laleh står, som sagt, näst på tur. Eller Gwen Stefani. Kan ni inte se framför er hur min mogna man framför det där kavata, självlysande budskapet om att bara vara sig själv? Hehe. Eller höra honom sjunga om att han är just a girl? Det kan jag. (Nästan utan att fnissa.)

Under kvinnoveckan, veckorna runt 8 mars, framförde mannen nästan bara kvinnlig musik. Då, när inte hela samhället börjat smyga på tårna ännu. För att inte väcka Corona mer än nödvändigt och så där.

I nuläget är mannens normala pedagogiska/underhållande uppgift på äldreboenden och boenden för våra funktionsvarierade medmänniskor helt inställda, som ni säkert förstår och vet. Dörrarna hålls stängda om de vi måste skydda mest. Så är det bara. Men under tiden som vi väntar på bättre tider - och varmt väder som tillåter att man uppträder utomhus - växer de kvinnliga låtskrivarnas del av de redan överfulla låt-pärmarna vidare.


"The most important songwriter in the world"

Diane Warren. Låter namnet bekant? Citatet ovan är sagt om henne. Om man klickar sig vidare på engelska wiki och låter fingret följa den långa, långa listan med låtar som hon har skrivit är det kanske inte så svårt att förstå de stora orden. WOW! Vilken imponerande låt-CV årets Polarpristagare har. Vilka artister hon har samarbetat och skrivit åt/för. Beyoncé är bara en av alla mäktiga röster som Diane Warren har "tillverkat" toner till.

Jag fastnar en bit ner i listan. Filmmusik. Nominerad till en Oscar. Armageddon. I Don't Want to Miss a Thing. Med Aerosmith. Såå bra låt. Cher har förresten också sjungit Diane Warrens musik. Och Lady Gaga. För att bara nämna några av många namnkunniga musikaliska performers. Men det är hos Aerosmith jag fastnar. LIVE-versionen är också bra. Förstås.

Vi hoppar vidare från den imponerande Diane Warren, men stannar hos Aerosmith ett tag till. Vi hoppar rakt ner i det nostalgiska musikvideoträsket. Kommer ni ihåg de oförglömliga videos som Aerosmith gjorde till ett par av sina stora hits? Med Alicia Silverstone i huvudrollen.

Cryin'. Glömmer aldrig första gången jag såg den - det svindlande slutet. Och fingret i luften... Och Crazy. Också bra. Med en ung Liv Tyler vid Silverstones sida. För att inte tala om Amazing. Den är gullig och kul och knasig, videon alltså. Lite Tillbaka till framtiden känsla över handlingen. Fast tvärtom. Eller nåt.

<3
/helena

ps Hade tänkt ge er ett par riktiga filmtips också. Alltså långfilmstips. Några väldigt bra, som vi har sett i år. Med fler imponerande kvinnor i huvudrollerna. Men jag tror vi suger på den filmkaramellen ett tag till.

måndag 30 mars 2020

På skrivbordet, i tankarna, på pappret


Mina vänner. En ny vecka. Ett nytt blad att fylla. En blank sida, som för många av oss redan är fullklottrad med arbetsuppgifter, drömmar och mål och mening på vår färd. Och i mitt, och många andras fall, fylld med meningar vi ska fylla med innehåll och lagom mängd begriplighet. Det där med begripligheten är förstås helt avhängigt - och beroende på - om det handlar om något krasst som ska förmedlas på ett krasst sätt, eller om vi pratar om mer poetiska värden.


Böckerna är sorterade, de jag pratade om häromdagen, om ni minns. Puh. Tog ett par stadiga timmar i anspråk att skriva en lista över alla drygt trettio titlars innehåll och genre. Men där finns det mesta i den bokhögen, kan jag konstatera. För barn. För vuxna. För mindre barn. För de som älskar historia, spänning, poesi och allt det där andra.

Många av dem vill jag behålla själv. Men det ska jag nog inte. Syftet är ju faktiskt att föra ordet vidare. Men kanske tjuvläser jag ändå ett par innan de får ny adress. Som: Var kommer du ifrån, egentligen? På baksidan läser jag bland annat: "I den här boken har vi samlat berättelser om vardagsrasism, blandat med fakta och tips på hur vi tillsammans kan göra skillnad."

Tänk att få den där frågan jämt. Hur jobbigt? Bara för att man inte ser ut som normen. Tänk att alltid bedömas som annorlunda, på ett förutbestämt, stereotypt, rasistiskt vis. Tänk att inte ens hinna öppna munnen för att berätta vem du är, innan du får frågan. Fatta! Jag skulle bara inte klara av det.

Boken är fylld av berättelser som kommit in till plattformen TNKVRT. Vittnesmål, om hur det är att hela tiden tvingas bemöta fördomar. Om hur det är att aldrig få känna tillhörighet i landet där man bor, verkar och ofta även är född.

Kanske behåller jag den här boken själv. Åtminstone ett tag. Varje berättelse skär ett sår i hjärtat. Som storyn om lärarvikarien som kände ett pirr av förväntan inför att börja sitt nya jobb, i en ny klass, i en ny stad och bara möttes av frågan. En fråga som gjorde honom förvirrad. En fråga som väl bara kunde bero på att han pratade skånska, eller?

Här finns också så tänkvärda rader mellan de unika, individuella berättelserna. Hör bara på det här under rubriken: Erkänn att det finns rasism:
"För att kunna bekämpa ett problem krävs det att man kan prata om problemet. Det är därför det är så viktigt att inse att det finns orättvisor i samhället som baseras på hudfärg, kultur, etnicitet och religion. Visst är det fint att säga att man 'inte ser hudfärg och att alla är lika mycket värda', men faktum är att rasismen inte slutar existera bara för att man blundar för den. Då skickar man bara vidare ansvaret till någon annan. För att kunna arbeta mot rasismen måste man se sig själv som en del av både problemet och lösningen."

WORD!


Vi tände, vi släckte för miljön, vi tände igen och släcker när den ljusa dagen blir längre och längre. Vi ställde fram klockorna och suckade lite och sov för lite och gick upp till måndagens bestyr ändå.

Och vi håller andan i skuggan av vår nya följeslagare - den oberäkneliga pandemin. Men vi gör vad vi kan. Vi hanterar det nya begreppet "social distans" och kramas en aning mindre och med längre armar, men desto innerligare slängkyssar slänger vi omkring oss, och håller oss nära varandra med hjälp av goda tankar. Och vi när ett gemensamt hopp om att telepatin vi sänder våra kämpande medmänniskor världen över ska läka lungor och hålla knäande vårdpersonal på benen.

Vad ska ni göra den här veckan? Förutom att nysa i armvecket och tvätta händerna en femtielfte gång? Vad ska ni göra idag?

Personligen ska jag smälta dokumentären vi tvingade oss att se. Om Syrien. Om ett land i spillror, bokstavligen. Om ett krig som västvärlden försökte glömma och förtränga så länge det bara gick.

Vi hör om de bortskämda västerlänningarna som kom dit för att leka herre på täppan. Vi hör om kvinnorna som stängdes in tills någon kom dit och "befriade dem" genom att gifta sig med dem. Mycket ska man höra i en så kallad modern värld...

Vi hör om alla de unga männen - med öppen blick och framtidstro - som snabbt förändrades, hårdnade. Unga, förvirrade människor på jakt efter mening och mål, som förvandlades till maskiner. Till vapen, i en kamp, en förlegad dröm om vi och dem och en maktfullkomlighet som osar av otäcka minnen och obehagligt bekanta ord som propaganda och ockupation. En omodern dragkamp med sadistiska, rasistiska förtecken, som de flesta unga rekryterade nog inte ens själva förstod det verkliga syftet med.

Vi hör dödssiffrorna. De svindlar. De stavas sexsiffrigt. Vi hör om alla de civila offren. Vi hör om den utstuderade tortyren. Vi hör om mördare. Mördare. Vi hör om bomberna som föll urskiljningslöst, för att "lösa" en konflikt som man blundat för så länge.

Vi undrar varför ingen kunde medlat och hanterat och agerat annorlunda för att verkligen löst något på ett mycket tidigare stadium?

Syrien. Inte bara ett land långt bort. Ett sargat land, som sörjer alla sina kära anhöriga. Dödade. Det ofattbara antalet civila, helt oskyldiga, offer. Varför tog det så lång tid innan våra blickar riktades mot ett av de värst konflikt-, krigs-, terrordrabbade områdena i världshistorien?

Den där sista frågan ska jag ställa mig själv idag, imorgon och på onsdag och torsdag och sedan vilar jag kanske lite på fredagen. Den sista frågan vill jag ha besvarad. Så är det bara. Vi måste bli bättre på att agera i tid. Vi måste dra lärdom av historien. Och historien, den både slutar och börjar idag.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Visst är mitt översta foto fint? Med sol över rödfärg och mossig grindstolpe. Men det är inte bara en idyllisk bild. För mig symboliserar vyn över en välbekant del av min myllrande stadsdel något mer. Den förmedlar känslan i att välja var man lägger sitt fokus. Vart man riktar blicken. För om jag hade valt att vända kameran aldrig så lite åt andra hållet, hade allt sett annorlunda ut. Där finns den stora, kommersiella byggnaden som inte är så vacker. En nödvändig fyrkant. En kontrast till gammalt trä och målad charm.

Vi kan alltid välja att rikta blicken dit vi vill, det kan ingen hindra. Men vi får aldrig blunda för verkligheten. Vi måste tvinga oss själva att se - och förstå - hela bilden. Världsbilden. Och det utanför bilden.

söndag 29 mars 2020

Sportnytt, med betoning på vintage


"Född den 14 juli 1937 i Berlin. Numera amerikansk medborgare. John blev föräldralös under kriget och adopterades när han var 12 år gammal av en amerikansk familj.
Uelses lät på allvar tala om sig under inomhussäsongen 1960-61 då han hoppade 4.59 och blev trea vid USA-mästerskapen.
Under påföljande utomhussäsong började John använda sig av en stav i det nya materialet - glasfiber - och han förbättrade snabbt sina resultat. Detta hade till följd att han uttogs att representera USA vid landskampen mot Sovjet i Moskva och därefter mot Tyskland i Stuttgart. John gjorde fina insatser vid båda tillfällena och förbättrade efter hemkomsten från Europaturnén sitt personliga rekord till 4.73.
Under den gångna inomhussäsongen har han slagit sig fram till den absoluta toppen inom stavhoppning.
Inom loppet av två dagar höjde han det inofficiella världsrekordet, den 2 februari i år svingade han sig över 4.88 och dagen efter 4.89.
Dessa resultat väckte en enorm uppmärksamhet, men dessutom bitterhet på en del håll. Don 'Tarzan' Bragg, tidigare världsbäst i denna gren, anser absolut att den stav av glasfiber som Uelses använder borde förbjudas, då DEN istället för hopparen, så att säga 'gör' hoppet. Tack vare den enorma svikten i en stav av detta material, blir hopparen skjuten upp i luften och behöver inte alls arbeta, vilket är fallet med en vanlig stav.
En av de största stavhoppsspecialisterna anser dock, att det trots denna 'mirakelstav' fortfarande är mannen, hopparen, som betyder mest, och att John Uelses framgångar beror på att han använder en modifierad teknik som utnyttjades redan så tidigt som 1928.
Det 'kalla kriget' till trots fortsätter John Uelses att hoppa som om ingenting hänt. Vid tävlingar utomhus vid Santa Barbara i Californien den 30 mars förbättrade han det officiella världsrekordet i grenen till 4.89, 6 centimeter över George Davies, USA, notering från den 20 (här är texten otydlig och därför är jag inte helt säker på om det står 20, 23 eller 29. reds. anm.) maj 1961."

/hämtat från Rekords Samlaralbum, 1962


<3
/helena

ps När jag vänder på samlarbladet hittar jag Real Madrid FC och den lilla informativa texten som talar om att klubblaget, som bildades 1902 och har vunnit Europa-cupen fem gånger, anses vara ett av världens bästa. Heja Spanien och kämpa på, tänker jag, och vi blir återigen påminda om allt som händer runtomkring oss just nu. Men en liten stunds distraktion bidrog kanske den nostalgiska texten ovan med? Hoppas det.

Om inte annat så är det kul att konstatera att vissa saker aldrig förändras. Att ny teknik alltid har sina belackare och sina påhejare. Att vissa alltid kommer att tro att så mycket hänger på redskapen och så lite på människan, och tvärtom.

Och för oss här hemma är det förstås svårt att inte jämföra med vår egen supertalang Mondo Duplantis. Eller hur? (Mannen och jag har dessutom en släkting som bor ganska nära Mondos morföräldrar - eller om det var deras sommarstuga? Anyway. Det gör i alla fall att vi tycker oss ha ett alldeles extra gott öga till den unge stavhopparen som charmat en hel friidrottsvärld).

lördag 28 mars 2020

Ljus i mörkret


Ikväll släcker vi för planetens skull (Earth Hour), om än symboliskt. Och tänder samtidigt en och annan brinnande låga för våra medmänniskors skull. För det ansträngda världsläget. För en tuff arbetssituation, särskilt inom vården och andra sociala- och samhällsvitala instanser. För de som kämpar för andra. För sig själva. För varandra. För oss alla.

Ett extra varmt ljus tänder vi för alla dem som inte finns med oss här på jorden längre.

Sköt om er.

<3
/helena

fredag 27 mars 2020

Titta, vad mannen fick!


En glasburk? Ja. En helt vanlig återanvänd glasburk, med en ovanligt fin utsida. Barnen på förskolan där mannen vikarierade igår gjorde ljuslyktor. En av sötnosarna gjorde en speciellt till mannen också. Gullisar!


Och inte vilka ljuslyktor som helst, de ska symbolisera jorden. De ska lysa upp under Earth Hour. När allt annat är släckt ska de lysa.


Den är så fin från alla håll.

Tänk, så bra det kan bli med lite olikfärgat silkepapper och klister. Visst ser vi haven? Sanden? Och träden? Ja, de finns alla där, och så vill vi ju att det ska förbli. Särskilt för barnens skull.

Imorgon släcker vi ner en timma, för jordens skull. Och havens.

<3
/helena

ps Vad är det för märklig idé, att mannen har olika kläder - åtminstone ärmar - på sig här då? Jo, jag tänkte att det skulle symbolisera att vi alla släcker ner en eftertänksam miljötimma imorgon - oavsett om vi ska äta finmiddag i snyggskjorta och stearinljusens sken, eller gå och lägga oss i myskläder och bara mysa. Eller bara gå och lägga oss bara... ;)

Hej hej våren 2020!


Ljuset. Du knäböjer dig ner för att leta tecken på liv i det döda ytlagret. Men din blick söker sig till något annat än knoppar.


Våren 2020 är annorlunda. Så är det bara. Men vi säger väl hej hej till våren ändå, va?

<3
/helena

ps Men det var ju något helt annat jag skulle visa er. Det kommer strax, i nästa inlägg. Nu. Nu. Ja, strax.

Men poesin lever ändå


Så. Skönt. TV:n är avstängd. Även om det är tillfredsställande, nästan njutbart, att ta del av allt som människor vill bidra med för att hjälpa varandra i nöden, i osäkra tider, är det ändå skönt att stänga av ibland.

Här ska jobbas med analoga, eviga, värden. En av dagens uppgifter handlar om att sortera böcker - jippie! Och då pratar jag för en gångs skull inte om gamla böcker, utan nästan helt nya faktiskt. Vi har nämligen  "ärvt" ett par kassar blandade titlar av snälle herr bokrecensenten igen, och ska återigen försöka göra vårt bästa för att sprida ordet.

Förut, när vi höll på mer med poesitävlingar av olika slag, var böckerna givna som priser och uppmuntran till fortsatt skrivande och läsande. Numera försöker vi klura ut nya vägar, som tegelstenar och tunnare band kan vandra.

Ibland hamnar de i ett väntrum, någonstans där väntan kan bli extra lång utan sällskap. Ibland hamnar de i ett sjukhusbibliotek, eller ett skolbibliotek. Den här gången funderar vi på om de skulle kunna hålla någon i handen i karantän-väntan? En litterär vän i nöden liksom. Något att förströ sig med, något att bryta ofrivillig isolering med, någon att skratta med, någon att fälla en tår tillsammans med. Kanske frågar vi runt bland våra grannar. Kanske sträcker vi oss lite längre. Kanske skickar vi ut en digital förfrågan. Först till pixel-kvarn?

Vi får se. Först ska de sorteras lite mer ordentligt, har bara stjälpt upp dem på bordet här framför mig än så länge. Såg något textilt skymta förbi, någon metamorfos, något om synd och skam (kan det möjligtvis vara två av de vanligaste orden i svensk litteratur?), något om ursprung, hästar, morfäder, något lokalt om Borås - förstås, en ALMA-pristagare, stöpis, om att vara modigast i världen, ett engelskt arv och en hel del annat. För stora och små. För blödiga och luttrade. För de som vill roas och för de som vågar oroa sig.

Anyway. Allt står på ända i vår värld, och ändå lever ordet vidare. Världspoesidagen kom och gick, men jag tycker poesin borde firas oftare, jämt, varje dag. Så nu skriver jag något litet till er igen. Bara för att jag vill. Och kan. Och vill bidra på mitt sätt.

Tittar kanske in lite senare med en sak som jag vill visa er. Vi får se vad som hinns med. Men nu. Lite poesi.


Som namnet på en flicka

Som flirtar med oss

Vill locka oss med sig

Hon höjer på ögonbrynen, menande

Undrar varför du dröjer på stegen

Undrar varför du tvekar

Varför du håller distansen

Varför du nyser i armvecket

Flickebarnet, det nyfödda

Hon har dina ögon, men näsan är definitivt någon annans

En bortbyting?

Eller var det brevbäraren?

Nä.

Brevbäraren kommer ju inte ens varje dag längre...

Hon ser ut som en blomma

En sådan som man bara vill äta upp, men inte får för mamma, eller Anders Tegnell

Hon finns mitt ibland oss

Sprider ordet

Håller oss på avstånd

Binder oss samman

Som bindestreck

Som tvättstreck

Som väderstreck

Håller oss på sträckbänken

Som det ständiga vädersnacket

Fast nästan ingen pratar om vädret längre, utom Nils

Som namnet på en flicka

Som vi önskar satt på/i en annan bänk, i en annan motståndskraftigare galax

Men hon är här nu

Någon måste byta blöja

Någon värma vällingen

Och trösta den som gråter


<3
/helena

torsdag 26 mars 2020

Risig i barret?


Nja. Det kan väl diskuteras. Men här handlar det snarare om att det är barrigt i riset. Tog in en tallgren som låg på marken, i spåret efter avverkningsmaskiner. Tänkte att den kanske skulle gå att återuppliva, rädda, med lite konstgjord andning för grenar - vatten och syre och så.


Ska snart peppra den med syre, tänkte jag. Måste ju öva på läxan. Önskade mig några gitarrlektioner av mannen i födelsedagspresent, så här gäller det att ligga i och öva. Här ska sjungas om moster Ingeborg så att utandningsluften och ackorden ekar mellan väggarna! Så håll er undan. Nej då, lovar att hålla mig i skinnet och inte sjunga så att saliven stänker ända till andra sidan skärmen.

Är väl den sisådär etthundrafemioelfte gången jag försöker lära mig bemästra de där motsträviga strängarna. Men skam den som ger sig! Och jag bor och lever - och älskar! - ju dessutom världens bästa och tålmodigaste lärare. Han är ju van vid att jobba på ackord och så. Hehe.


Lite risig är den allt, grenen. Men jag tycker det är snyggt så där. Rufsigt och äkta och med skogsdoftande patina.

:)
/helena

ps Här kommer förklaring - och viss översättningshjälp - för våra google-translate-vänner och eventuella yngre tittare/läsare. Barret, jo, det sa man ibland förr om håret, förstår ni. På cool slang. (Nu får antagligen google translate fullständigt spel när det ska översätta slang till betydelsen dialektalt talspråk. För att inte tala om hur svårt det blir att översätta spel i just den här speciella betydelsen...). Så barr är alltså inte bara tallbarr och granbarr och sådant. Barret kan vara grönt och skönt eller risigt. Oavsett om det sitter på grenen eller huvudet. Ungefär så. Blev ni något klokare av den "förklaringen"? Inte? Haha.

onsdag 25 mars 2020

No title, men mycket fina grejer. Och jag.


Här ligger jag och duger, som han sa poet-Bob. Tror det var något i den stilen han sa i alla fall. I vilket fall ligger mitt lilla jag här. I detta vårt hem, där något alltid är på väg någonstans. In eller fram eller bort eller så.


Här ligger glasdropparna som väntar på att hängas upp någonstans. Och här finns vintage-djur av alla de slag.


Den här lilla björnen är på väg in i prylgarderoben. I prylgarderobside. Medan de andra är på god väg ut ur den/det.


Här ligger ett gammalt turistmål och de raraste torpblommorna. Studentnejlika, visste ni att det fanns en sådan? Och här ligger vår nästa högläsningsbok. Eller inte. Känns som att det är dags för något lite nyare nu, nu när vi just har läst ut Dolken från Tunis.


Här står bästa mannen och lyssnar på jäkligt bra musik. Och här står bordet som stod i den rufsiga, lilla täppan i många år. Har alltid gillat när utemöbler blir innemöbler. Tror bestämt att jag har visat er ett riktigt härligt favorithem i någon gammal Hus & Hem en gång - ett hem där just ett nätt trädgårdsbord fått flytta in och förgylla sin plats bland mera, så att säga, inneboende ting. Visst är det fint? Det bästa är att toppen går att lyfta av. Tänker mig att schackbrädet kan få husera där på toppen ibland. 


Vad som är det allra värsta med Covid-19? Inte är det att så många stora sportevenemang har blivit inställda i alla fall. Men. Men visst känns det ändå tråkigt för alla oss som älskar sport. Tänker mig att vi får ta och öppna den här mappen med samlarbilder från 1960-talet då och då, titta och njuta tillsammans. I väntan på nästa OS och allt det andra.


Vi tjuvstartar med de här bandygrabbarna. Kanske har jag visat er dem förut? Men vad gör det, de är ju så himla söta! Från Småland och allt. Borde förstås fotat dem bredvid vår slitna bandy-portfölj. Får bli en annan gång då kanske.


Hej. Och hopp. Och so long, för nu.

<3
/helena

ps Jo. Det står faktiskt den femte på den gamla blädder-kalendern i köket, fast alla fotona ovan är både pinfärska och dagsaktuella. Men det är inte femte mars som blivit kvar, och det är inte femte april som bläddrats fram. Tiden har bara stannat där, i juni förra året. På självaste Världsmiljödagen. En pretty bra dag att stanna upp inför, va?

tisdag 24 mars 2020

Lägesbild. Och spontanberättande.


Favoritdel av köksväggen. Den som man skulle kunna kalla Fly eller illa fäkta, om man ville. Men det ska vi inte göra. Vi ska kämpa och hålla ihop. Eller Keep calm and carry on, om ni så vill. Kom att tänka på det när vi såg Darkest Hour i helgen. En i stort sett oigenkännlig Gary Oldman. Och Kristin Scott Thomas i ännu en liten naggande god, men ytterst livsviktig roll. En lika viktig roll för filmen, som verklighetens Clemmie var för Winston.

Annars då? Jo, tackar som frågar. Ganska bra faktiskt. Så här i Karantän-TV-tider. Haha. Så knasigt. Vem hade trott för bara några månader sedan att ett sådant begrepp skulle komma i närheten av de redan luttrade öronsnäckorna?

Det finns alltid ljus i mörkret. Som Tegnell Tears. Hörde ni om det? Om gymnasieklassen som tillverkade egen handsprit och både fixade etiketter och suveränt namn till det hela? Jodå. Sedan skänkte de det till sjukvården.

Och restaurangägarna som lagar lunch till våra känsligaste, de i riskgrupperna. Till självkostnadspris och allt.

I nöden prövas vännen. Aldrig har väl det gamla, slitna begreppet känts så levande för en modern värld som nu.

Och jag tänker skriva något till er. Något litet. Något spontant. En liten story bara. Eller också växer det och blir något tudelat, eller flerförgrenat. Vi får se. JAG får se. Det som kommer kommer och är, som sagt, helt spontant och oplanerat. OM det kommer något... Here we liksom go:

Radion spelade Meat Loaf. På menyn stod köttbullar. En onsdag som vilken som helst. Eller var det redan torsdag? Sanna hade tappat räkningen på alla dagar som bara kom och gick. Mormor låg på sjukhus. Det var allt som räknades. Mormor kunde inte andas själv, hade mamma sagt. Sanna höll andan. Så länge hon kunde. Puuuuhhhhh. Tjugo sekunder var max. Det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte. Mer än tjugo sekunder kunde hon inte vara utan luft. Undrar hur länge mormor hade varit utan luft? Tur att maskinen andades åt henne. Ut och in. In och ut.
Magen hade putat ut. Och sedan blivit platt igen. Vindruvorna hade legat kvar i sin påse. Mormor kunde inte äta själv, inte ens öppna ögonen. Men hon levde. HON LEVDE! Sanna blundade och såg framför sig den prickiga handen. Inte så skrynklig ännu, men prickig. Solprickig. Mormor gillade att sitta vid gläntan vid sjön och "fånga solen med näsan", som hon sa. Många fikastunder hade det blivit, på den prickiga filten. Eller snarare smutsiga filten. Den rutiga filten var prickig av all utspilld saft och utskvätta kaffeslattar. 
Maten smakade inget. Den kalla mjölken var bara kall. Knäckebrödet smulade irriterande mycket. Och desserten var ingen dessert, det var ett äpple. Nyttigt och trist och fullt av små kärnor. Sanna märkte inte att hon åt rakt igenom kärnhuset. Hon bara tuggade och tuggade. Fattade inte vad som hände förrän den träiga, beska smaken av pinnen sent omsider nådde smaklökarna. Fan. Fan. Fan. Fan. Det fula ordet fyllde varje tum av hjärnan. Fyllde allt. Varje centimeter av ordförrådet blockerades av det fula ordet. Fan också.
Varför skulle det här hända nu? Nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Nu när Peter äntligen hade vågat möta hennes blick. Visserligen bara en gång, ett snabbt ögonkast, men ändå. En blick. En blick som sa allt. Att han visste. Att det var de två mot världen. Att de tillsammans kunde övervinna allt. Mota drakar och släcka bränder. Skotta trottoarer och riva ut viktiga artiklar ur gulnade tidningar. Möta fienden. Fienden i form av häxor och läxor och pjäxor. Ingen av dem gillade idrott. Hatade. Hatade. Hatade. Alla hopp och skutt och kliv och bolljävlar som bara kom emot en i 120 kilometer i timmen utan att man hann ducka. Och orden i läxboken ville aldrig stå still eller rätta in sig i ledet. Orden hoppade och skuttade i mer än 120 kilometer i timmen. Men tillsammans kunde de få dem att stanna. Tillsammans kunde de stoppa tiden.
- Det är min superkraft, hade Peter sagt. Att fånga dina ord. Få dem att stanna hos dig. Och Sanna hade skrattat så att magen hade gjort en kullerbytta. Det kändes som evigheter sedan. Men det var bara en vecka sedan Peter hade fått hennes mage att le så stort. Nu var allt annorlunda. Allt gjorde lite ont. Allt var svårt på något sätt. Att knyta skorna var svårt. Att borsta tänderna var svårt. Att komma ihåg att inte slänga handduken på golvet var supersvårt. Att lyssna till mammas suckar var svårt - alltså svårare än vanligt. Mormor. Mormor. Mormor. Som en malande röst. En ström av tankar som dränkte alla andra tankar. En röra av prickiga händer och korv och rutiga, smutsiga filtar.
- Sanna. Mamma, som öppnade dörren utan att knacka, som vanligt. Irriterande. Irriterande. Irriterande. 
- Jaaaaaaa. Vad är det?!?
- Peter är här. Jag sa att han kunde komma in en stund. Är det okej?
Va? Peter hade aldrig vågat komma hem hit förut. Vad kunde det handla om? En ny superkraft. Att hon hade tänkt så intensivt på honom hade kanske fått honom att komma? Kunde han höra hennes tankar? Hade hon lyckats TÄNKA honom hit? Hade HON en superkraft? Va? Var det möjligt. Hon som var så hopplös. Snubblade över allt. Knöt hårdknut när de andras rosetter flög som fjärilar över vårskorna. Hon. Hon som klumpade och klantade. Hon som trilskades och trampade snett. Hon. Hon. Hon. Hon hade den bästa av superkrafter. Han var här nu.


/helena

ps Tja. Vad tror ni? Kan det vara något? Ännu en början? På något stort? Eller smått storartat? För de lagom stora människorna. 

måndag 23 mars 2020

De roligaste vårtecknen fastnade...


...inte på bild, förstås. Som veteranbilen som blänkte och sken så mycket i lacken att den konkurrerade med självaste solen. Eller halsduken som någon bara kastat av sig vid sidan av joggingspåret/vandringsleden. 

Fågelsången var öronbedövande, drillande vacker och ivrig. Och istapparna tappade så fort i omfång att förloppet nästan gick att ta på. Trädkronorna susade stilla ikapp med människor som hörsammade ropet från vildmarken. Nåja. Det lokala rekreationsområdet kan verka nog så vilt för oss stadsbor ibland. 

I lä gick det att lapa sol för både liten och stor. Och överallt hittade vi det som gömts i snö. Även om snömängden här på våra relativt sydliga breddgrader inte direkt varit massiv. 

Och alla poeter gick säkert lika banans som alltid när solen börjar närma sig med mera värme och glöd. Jag skrev också en liten blygsam sak, såklart.

Stammen

Roten

Barken

Marken under

Kronan
på verket

Grenen
och kvisten
morgonkvisten

Bladen
de som ännu inte fötts
de som vissnat för vår(ens) skull
på höstkvisten

Löven
de som snart ska vittna om en ny vår
även för de som inte tror på den, ännu

Trädet
Det står där, fortfarande
Och vill inget hellre än att krama dig
Om det bara hade haft armar

<3
/helena

lördag 21 mars 2020

Utanför leker barnen. Och en hund bajsar.


Mannen sitter vid sin dator och pysslar med något småviktigt, jag sitter vid min och gör ungefär samma sak. Grannen putsar fönster. Utanför leker barnen. Och en hund bajsar. Matte plockar upp. Så där som barn gör. Så där som hundar gör. Så där som mattar bör. Livet pågår. Allt är som vanligt, fast ändå inte alls, som ni vet.


Har ramat in mitt gåvobevis från BRIS. Det blommar där på fönsterbrädan. Det påminner om allt som är viktigt. Som att barnen fortsätter att ha det bra. Så bra som möjligt. Så många barn som möjligt måste fortsätta att ha det så bra som möjligt, även i dessa extraordinära tider. Särskilt i dessa extraordinära tider.

Och jag är gladare än glad om min STORA, hehe, födelsedag kunde bidra till att göra ett barns tillvaro en aning ljusare, lättare och bättre - med hjälp av den snälla gåvan jag fick.

Tänker mig att det kommer bli årets bästa present/gratulation att ge bort - en gåva för att underlätta för de som har det extra jobbigt när vardagen förändras, som barnen.

Barnens Rätt I Samhället är alltid viktig, nu mer än någonsin.

Sköt om er. Och kidsen.

<3
/helena

ps Skänk gärna en peng/gratulation som leder till att fler barn och ungdomar får någon trygg vuxen att prata med när livet känns extra svårhanterligt och läskigt.

fredag 20 mars 2020

Som två stjälkar


Stadiga.


Kraftfulla.


Med nästan blomformad botten.


I ett visst ljus...


...ser de blåa ut.


Men det är de inte.

Grönt är alltid skönt, och när det kommer i den här svartblandade, klassiska 1930-40-tals-nyansen blir det skönare än skönt.

Med dessa två spirande ljusstakar, som jag ropade in på auktion för många många år sedan, önskar jag oss alla en ljus och hoppfull vår!

<3
/helena

ps Mannen kom hem och frågade mig hur högt tornet i Pisa är. Hur mycket det lutar. När det byggdes. Hur länge de fick stänga det, när de befarade att det skulle rasa - eller tippa över kanske? Hur tryggt känns inte det ändå - att kidsen fortfarande lär sig om det där mytomspunna, italienska tornet i skolan? Hur tryggt som helst, om ni frågar mig. Vissa värden är ändå beständiga, i en snabb och ombytlig bytes-fylld värld.

Att sjuåringarna inte verkade ha så där jättebra koll på var Pisa ligger, känns också tryggt på något sätt. Man bör ju inte kunna hur mycket som helst när man är sju år. Och vad spelar det för roll egentligen - om det ligger i Thailand eller Afrika eller i Paris? ;)

torsdag 19 mars 2020

Fem särskilt fina - våra hjärtan är med er


Jag läser om den äldre kvinnan som reflekterar över vilken tur det är att barnen inte drabbas så hårt, att det är en tröst i bedrövelsen. 

Jag hör den italienske intensivvårdsläkaren prata om att han är rädd, men att det är något man måste övervinna. Hör honom berätta om alla patienter de försöker göra friska igen. 

Jag läser vidare om de som tycker att det otäckaste som finns är att det finns människor som fortsätter att prata om ytligheter, som saker och ting. 

Jag läser om sonen som undrar om hans skötsamma, hjärtsjuka pappas sista stund har kommit. Jag läser in orättvisan mellan raderna. 

Och jag hör dem alla. Förstår dem alla.


Men, trots att det sliter i hjärtat att läsa om alla som måste ta ett hastigt isolerat farväl av sina kära anhöriga som inte klarade sig, tror jag att vi behöver ytan mer än någonsin. När det stormar runt oss. När information och desinformation haglar över oss. Då behöver vi vända oss både längre inåt och utåt. 

Vi behöver få vila i våra mer lättsinniga intressen en stund, vi som kan. Vi som inte behöver jobba dygnet runt för att samhället överhuvudtaget ska fungera nu, och vara förberett för vad som än kan komma framåt. 

Vi behöver koppla av. Koppla bort våra rationella sinnen en stund och låta oss översköljas av musik, vackra ting och dåliga komedier. Eller vad som helst som får oss att koppla av en stund. Därför har jag gjort det här inlägget, för att vi behöver det.


Mest av allt vill jag tillägna de här bilderna - och orden - de som kämpar. De tusentals inom vården, i framförallt södra Europa, som bokstavligen går på knäna dygnet runt nu. Det här är en cyberkram till dem. 

Det här är en innerlig tanke till alla de tusentals som mist en nära anhörig och nu är otröstliga. Till dem som bara får säga ett hastigt farväl utan någon egentlig begravning, på grund av de rådande omständigheterna och restriktioner de inte kan göra något åt.


Jag plockar fram några av tingen som jag tycker om. Väljer med omsorg. Beslutar mig för att låta de italienska stridstupparna få stå tillbaka för mer mjuka värden. Visserligen är det en strid som många utkämpar runt om i världen just nu, men ändå. Ändå tycker jag att vi ska välja våra symboler med omsorg. Kanske nu mer än någonsin.


Det här är ett ytligt inlägg till alla barn och barnbarn som mist sina kära. Ja, till alla som mist någon de inte vet hur de ska klara sig utan. Det här är ett ytligt inlägg till alla er - runt om i hela världen - som försöker göra vad ni kan, så gott ni kan, för att hjälpa många eller någon eller er själva. Det här är ett ytligt inlägg, men känslan är äkta och djup.

  1. Den gula intarsia-blomman kommer från Sorrento. Hur den hamnat i en välgörenhetsbutik här i vår lilla stad, det vet jag förstås inte. Men jag anar att det kan vara en souvenir.
  2. Liksom barnhuvudet. Som är en replik, av en okänd italiensk mästare, från tidigt 1800-tal. 
  3. Liljan, från Ystad. Kan mycket väl vara världens vackraste ljusstake, om ni frågar mig. Och en av världens smartaste? Jo, jag tänker på att de från början hade en glasinsats som gjorde det möjligt att använda dem som vaser också. Vas, till en solitär eller till ett par väldoftande vårprimörer kanske.
  4. Textilen. Virkad, med ett motiv som rör vid hjärtat. Två amoriner. Puttis, om ni så vill. Eller änglar. De är så söta, och handarbetet så väl utfört. 
  5. Ljus. Något så enkelt som stearinljus går ofta att hitta lätt där ute i second handvärlden. 

Någon hann kanske inte tända det där sista ljuset. Nu får vi göra det istället. Om alla tänder ett ljus, då blir det många som lyser upp för dem som sörjer och kämpar. I Kina. I Italien. I Iran. I Spanien. I USA. Ja, överallt, även i vår närhet. Våra hjärtan är med er.

<3
/helena

ps "Att sluta leva är också att dö". Läs Jennifer Wegerups tänkvärda krönika, om du inte har hunnit göra det ännu.

pps Och här kan du se (nästan) hela det virkade "tygsjoket" i all sin gulliga glans, om du vill.

onsdag 18 mars 2020

Spelhö(r)na & vår-vardag


Smygpåskandet fortsätter. Lite i smyg så där. Ägg för ägg, kan man kanske säga.


Och så känns det dags att flytta undan några fler ljuskällor och ersätta dem med ett par blommiga saker. Som den här lilla fina porslinssaken.


På vardagsbordet huserar den klassiska pressglashönan. Tänkte hon kunde få göra lite nytta där, redan nu.


Genom att lägga något annat än ägg. Snygga kulor till det roliga fem-i-rad-spelet går ju också bra att värpa, tänker jag.


Kanske minns någon av er extra minnesgoda att jag råkade på en hel samling med cigaretthållare på en loppis för några år sedan. Det här är en av de tre som jag köpte då. Den här är nog allra finast. Passar bra att ha lite vad som helst i. Smått och gott, som en passare till exempel.


Och nej, jag har fortfarande inte slängt de där fula julgruppsresterna. Nu har visst någon börjat ruva på påsk där, för att dölja något visset... Fiffigt va?

:)
/helena

Får jag bjuda på ett par par?


Det florerar så mycket där ute. Det snackas och spekuleras. Och visst, vi måste självklart få prata av oss och diskutera. Vi måste såklart peppa och tipsa varandra. Vi måste hålla ihop och leva på. Men. Det är så lätt att hemfalla åt svartvitt tänkande. Och att snacka en aning för mycket. 

Så om du, liksom jag, är liiiite trött på allt tjat, tycker jag att vi vilar i ett par bilder istället. Ett par par bilder faktiskt. Som jag hade tänkt spara på. Tänkt använda till annat. Men så går vi väl lite till kvinns - och mans - runt och funderar på vad just vi kan bidra med just nu för att sprida lite goda vibbar och runda mjuka ringar på vattnet, och då tänkte jag på bilderna jag jobbade med förra månaden. De med lite skoltema. Och på ett par bilder jag jobbat med mera nyligen.

Finns en del att säga om de här bilderna, en hel del tankar runt, men det ska jag inte göra nu. Nu ska vi vila rösten en stund och bara njuta av den där särskilt saftiga tuggan på äpplet.

<3
/helena

måndag 16 mars 2020

På rätt sida femtio


Arrgghhh. Hur svårt är det inte att koncentrera sig när allt handlar om, ja, ni vet vad. Låg i över en timma med blyertspennan i högsta hugg, men inget. Bara en liten grå prick på första raden, inget annat. Vill bara komma vidare i mitt skrivande, men ibland kommer orden inte ut. Jaja. Det finns ju värre saker än skrivkramp. Har jag hört. ;)

Så, nu hinner jag inte skriva något speciellt till er heller, egentligen. Kan ju teasa med att jag hade tänkt att plita ner något sådant där lite småtöntigt om hur det känns att ha uppnått en viss ålder, men det hinner jag inte. Och tur är väl det, för sådant är ju oftast heltråkigt att tvingas lyssna på. Dessutom brukar folk för det mesta reta sig på när man är positiv och onojig, som jag är angående ålder. Både min egen och andras. Alltså; lika bra att jag inte hann skriva något om det.

Anyway.

Annars? Jo.

Det är lätt att fatta att läget är allvarligt, att samhället är djupt påverkat av det som händer, när inte ens mängden spam är konstant. Fatta!

Inget att skoja om förstås, läget menar jag. Skolorna håller i alla fall fortfarande öppet, och mannen jobbar på. Med treor och fyror och siffror upp till tiotusen, bland annat.

Det var allt för mig, för nu, som det heter.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Har i alla fall kommit på vad mina memoarer ska heta - se rubriken. Haha. Nej då, tänker inte skriva några halvtidsmemoarer, förmodligen inga alls. Det roligaste jag vet är ju att försöka skriva ur andra vinklar, gärna så långt bort från mig själv som möjligt. DET tycker jag är spännande. Men. Det här med potentiella memoartitlar är ju också kul att laborera med. På andra sidan femtio, låter kanske något mindre käckt? Å andra sidan kan man ju alltid spetsa till det hela med ett frågetecken på slutet, för spännings skull liksom: På rätt sida femtio?

söndag 15 mars 2020

Kärleken spirar


Vi gick förbi de gamla växthusen.


Solen trängde sig in genom taket, bad ingen om lov att få sprida sin värme.


Precis så gör många nu i coronas kölvatten, ber inte om lov att få visa medmänsklighet och omtanke, de bara gör det.

I Italien råder kämpaglöd innanför slutna karantänväggar. Den arbetstyngda vårdpersonalen applåderas välförtjänt från balkonger. Och musik strömmar ut från öppna vädringsfönster. Levande musik. Någon sitter med gitarren i fönsterkarmen och delar med sig av ett par toner. Någon kompar på en bakform!

Människor alltså, vad kan man annat än att älska dem?!?

Nu läser vi om facebook-grupper som startas och anslag som sätts upp i trappuppgångar och hissar.

Grupper och lappar som startas och sätts upp av människor som inte bara vill sitta overksamma utan vill försöka göra skillnad för sin nästa. För den som behöver hjälp, helt enkelt. Handlingshjälp. Hjälp att hämta sin medicin eller en hjälpande hand med att rasta hunden.

Vem behöver MIN hjälp då, tänker du kanske? Kan JAG verkligen hjälpa någon? Ja, självklart. Om du är frisk och inte befinner dig i omedelbar riskzon för att bli sjuk, då kan du hjälpa.

Vem ska jag då hjälpa? Jo. Det kan vara den äldre medborgaren som helst inte bör bege sig till apoteket och riskera att bli smittad, som behöver din utsträckta hand. Det kan vara någon med diabetes eller cancer eller någon annan sjukdom som gör att man lättare hamnar i riskgruppen för corona-smittans mer allvarliga konsekvenser, som behöver hjälp med att proviantera och få en del andra ärenden gjorda.

Det finns säkert massor vi kan göra för varandra - nu som alltid. Folk är så himla uppfinningsrika och handlingskraftiga och fantasifulla alltså. Och snälla!

Kärleken spirar och gror, mina vänner. Det finns hopp. Och medmänsklighet.

Sköt om er.

<3
/helena