Här hemma - fotogenisk rekvisita

Tog in lite snygga kvistar. Lite blad. Lite halvdöda saker. Några heldöda, men ändå fullgoda och helsnygga!

Fatta vad mycket fotogeniskt som fotosyntesen producerar. Och att det sedan bara fortsätter och fortsätter att tjusa sin omgivning fast nedbrytningen har börjat göra sitt för länge sedan. En schysst förmultningsprocess på något sätt, om ni förstår hur jag tänker.

Annars då? Jo. Jodå. Vem tror ni har arrat, fotat och redigerat och fixat klart årets första julkort? Hm. Jodå. Blev visst lite inspirerad och kände tydligen en extra stark framtidstro. Julen är ju bara runt hörnet. Nästan.

Den här tallgrenen tillhör inte de nyinplockade. Tror bestämt att vi haft den sen i påskas. Den sjöng på sista vissna versen redan då, men det är det som är det fina i kråksången - det lagom vissna. Skogens vintage. De redan nedfallna grenarna.

Och nej då, jag har inte slutat att ta landskapsmotiv, alltså liggande bilder, har bara råkat bli en hel del porträtt-varianter (vertikala bilder alltså) den senaste tiden, vet inte varför. Förmodligen bara en slump.

Nej, nu börjar det allt bli dags att dra ur sladden här. Kanske utmana mannen på ett parti schack igen? (Fatta att jag vann en gång för någon vecka sedan. Haha. Ja, så underlägsen är jag. Har bara vunnit EN gång. Men jag vinner nästan väldigt många gånger. Nästan.)

Innan vi slutar måste vi ta och titta på den mest fotogeniska lilla gren som någonsin har skådats, kolla så fin! (Kan man kalla den fotogrenisk?)

Sköt om er.

<3
/helena

ps Två inlägg på en dag, vad händer här? Är pausen över? Nja. Nej. Det är den nog inte. Passade bara på att hälsa på er när jag ändå skulle jobba med lite andra bilder. Det är fortfarande det här som gäller. Ett tag till. Eller två. Eller så.

Skog & sjö

Vad har ni fotat sedan senast då? Mitt svar hittar ni i rubriken. Kort och koncist, fast lite mer komplicerat än så. Önskar det fanns något sätt att fånga skogens verkliga skönhet. Allt. Det mångfacetterade myllret av grönt och skiftningar i grått och brunt. Barrens alla nyanser. Men det går nog inte att fånga något så intrikat som skönheten där ute bland mossa, tall och allt.

Det är väl bara vår inbyggda kamera - ögonen - som fått förmånen att kunna njuta av allt en kort stund. På plats. Tror inte ens den skickligaste fotograf kan komma nära att fånga hur vacker naturen verkligen är. Fast vi är ju många som försöker.

:)
/helena

ps Kan det kanske vara så att jag passade på att fixa en Fem särskilt fina till er, där vid sjökanten? Ja, kanske det. Vi får väl se.

Ljus inne, ljus ute

- Ska vi spela schack med döden...? Det var faktiskt jag som frågade mannen, inte tvärtom. När vi stod där på det gamla gravfältet med de stora, höga stenarna. En av de platser jag ville fånga, för eftervärlden, för nuet, för mig själv. Det blev inget spelande, vi hade inte tid, fast vi hade gott om tid. Det var något med det gula kvällsljuset som gjorde det svårt att koncentrera sig på något annat än hur vackert allt blir i dess sken.

- Hon fotade när Strindberg dog. Det var mannen som sa det. Som berättade det. Som påminde om det. En annan kväll, när mörkret föll fortare utanför fönstren. Han forskade i kvinnohistorien åt mig, och jag satt och läste om en annan kvinna, i någon av alla mina snart antika antiktidningar. Läste igen om när Astri Bergman Taube skulle ha utställning och kom på att hon inte hade någon hatt! Det var lite förargligt, eftersom alla troligtvis skulle bära hatt på den här tillställningen. Vad göra? Klä in håret i toapapper... Förstås. Och vira lite snyggt tyg utanpå. Ungefär så. Så fick hon en turban som blev kvällens snackis. I alla fall om jag förstod det hela rätt.

Påhittiga människor alltså. De gör mig glad. Alltid.

Det var det. Och asch. Skulle ju inte småblogga så här alls nu egentligen, men jag passade på när jag ändå satt och redigerade lite av veckans bilder. Tyckte jag kunde bjuda er på de här två. De passar så bra ihop. Ute och inne. Ljus och ljus.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Fast det är ju fortfarande det här som gäller. En aning glesare mellan tankarna. Mellan inläggen. Eller? ;)

Kaffetår

Ibland, när man är på väg någon annanstans, hittar man något som bara måste förevigas. Som den här kannan. En gång har det säkert serverats aromrikt kaffe ur den. En gång har den säkert stått på ett bord med rutig duk. På en välstruken duk, kanske. På ett rangligt trädgårdsbord. Med stenar, eller andra duk-tyngder, som motpol till den ljumma vindens verkningar.

Som vanligt önskar vi att föremålen kunde berätta om allt de varit med om. Men visst talar de ändå till oss? Tilltalar oss. Genom sin blotta uppenbarelse. Blommorna på utsidan här säger till exempel något om vad den som köpt kannan tyckte om innehållet. Dess betydelse. Vikten av det som skulle kokas eller bryggas i den. Att det var värt en blomstrande behållare. En behållare man ville behålla länge? Eller bara en enda solig sommar?

Men sedan tog elementen över. Regnet kom. Höstregnen kanske? Eller de ihållande sommarregnen. Vattnet satte sina spår. Rost och erosion. Vedlåren blev kanske inte fylld mera. Ingen ljuvligt doftande dröm om gott fikabröd uppfylldes sedan. Kaffeveden försummades, och blev till kaffeved? Ingen påtår. Bara en och annan fälld tår över en kanna som har gjort sitt. En kaffetår.

Fortfarande är den vacker att se på. Numera serveras bara patina ur den pensionerade kannans pip.

Eller hurran då. Hurra, för dess charm!

<3
/helena

ps Om ni saknar mitt dagliga "tjöt", så berättade jag ju i förra inlägget lite om hur jag tänker framåt. Eller inte tänker...

Sommarens bild(er)

Två av mina bilder. Två olika. Men mig lika kära. Kär i kreativiteten bakom allting, spännande och vackert.

Två andra bilder jag tagit. Jag döpte dem lite vitsigt till: Lyssna till tystnaden i Hyssna. Så där som jag brukar göra, ni vet. Men också för att avväpna dem, för att bilderna på kors och kyrkor och kyrkogårdar och gravar har fått en ny innebörd för många av oss. På grund av de rådande omständigheterna. På grund av pandemin och allt det exceptionella som det fört med sig. För med sig. Våra tankar är ständigt hos dem som är sjuka. Hos de som sörjer. Hos de som kämpar. Hos hjältarna inom sjukvården. Inom alla samhällsviktiga funktioner. Hos alla dem som försöker göra en extraordinär insats. Däribland många ideella krafter som verkligen verkar och gör skillnad. Våra hjärtan värker av lika delar medlidande och beundran. Vi tänker på våra kämpande medmänniskor runt om i världen.

Mina bilder vill förstärka de tankarna, men för mig betyder de också något annat. Något alldagligare. Något egoistiskt. De betyder plats för reflektion och eftertanke. Filosofiska, tysta platser. Platser där våra föregångare får vila efter välförrättat värv. Och ju mer jag läser om kriminaliteten som numera finns även på flera av dessa stilla och fridfulla platser, desto argare och ledsnare blir jag. Och mer beslutsam. Vi måste återta marken och platsen och heligheten i den här jorden, på den här jorden. Vi måste patrullera dessa slumrande arealer och göra dem fria från alla intrång, från de destruktiva och kriminella krafterna och kretsarna. Vi måste bli fler som tar en lugn och fridsam och själfull promenad i gruset bland våra förfäder. Bland de som inte fick förmånen att bli gamla, och de som fick det. Vi måste visa var skåpet och gravarna ska stå - helt fria från de som förstör allt som är vackert och viktigt. Vi måste promenera mera på våra kyrkogårdar! Vi ses väl där? I Hyssna eller i Kiruna. I Ystad eller i Haparanda. I New York och Jerusalem. I Paris och London. I Johannesburg och i Borås. Överallt måste vi ta tillbaka det som tillhör alla oss med goda och fredliga intentioner. Vi måste patrullera. Men tyst och försiktigt, med respekt. Vi måste låta de som gått vidare få vila i frid.

De här två tog jag i staden där jag bor. I textilstaden med anor, den som försöker frigöra sig från allt det giftiga och miljöovänliga som textilindustrin fört med sig traditionellt. Men det är nya tider nu. Numera handlar allt om att hitta nya sätt. Nya vägar. Nya miljövänliga tyger. Och återanvända allt som går att återanvända. Om och om igen.

Men det var något med reklambilden och insamlingscontainern som fick mig att reagera. Så nära placerade. Som två skilda världar som möts men aldrig möts. Cyniskt? Eller bara en realitet vi inte kan komma ifrån? Att stadens myller måste få innehålla allt? Få plats med allt? Att allt kan hamna intill vartannat. Intill varandra. Av en slump?

Det är klart att vi ska få vara lite färgglada också. Det behöver vi.

Vi måste få påminna oss om att himlen fortfarande är blå. Trots allt. Och gräset grönt.

Vi måste våga ha framtidstro. Vi måste våga tro på ett slut på skövlingen av vår viktiga, livsviktiga regnskog. Vi måste våga sluta tänka i termer av vi och dem. Eller dom då. Det finns bara vi. Vi har bara varandra. Glöm inte det.

Med det och detta och min egen halvuppsatta bild (magneterna tog slut...) på vårt eget kylskåp vill jag påminna er om att pusslet aldrig bli färdigt.

Särskilt inte om några alltid tror att man kan hitta genvägar genom att skära till nya bitar och låta bli att använda allt det som redan finns. Vi har redan nästan allt vi behöver. Även om vi inte vågar kramas som förr, så vet vi ändå att om vi bara får en extra (mental-)kram kommer vi att orka komma vidare. Orka bry oss. Lite till. Och lite mer. Orka finnas till för varandra.

Vi ses. Sköt om er. Ha en fortsatt bra sommar.

<3
/helena

ps Lät det där som ett farväl? Nja. Nä. Det är det nog inte. Mer ett på återseende. Nu tänkte jag ta lite ledigt från mitt bästa häng - er. Mitt bollblank, min reflektionsyta. Nu behöver jag andas lite. Hitta nya vinklar och vrår, eller rättare sagt fortsätta att hitta nya sätt att använda det redan använda. Vintage och allt det där. Vila lite. Njuta av sommaren. Pussa (försiktigt) på mannen!

Men framförallt få lite annat gjort. Jobba järnet med orden och bilderna, helt enkelt. Skriva lite. Eller mycket! Fota lite. Och lite till. Lite av varje. Förmodligen tittar jag in och delar och delrapporterar med/till er ibland. Men vi kommer inte att ses varje dag framöver. Det kommer att bli en aning längre mellan inläggen ett tag. Sedan får vi se. Nystarten kommer kanske förr än ni, vi, anar och tror. Jag är ju en återfallsbloggare av rang. Oförbätterlig. ÄÄÄÄÄlskar ju att blogga. Om ditten och datten. Men framförallt om de redan använda sakerna.

pps Får ni väldigt tråkigt och inte har en aaaning om vad ni ska göra när jag inte är här och roar (haha) er hela tiden... Då kan jag rekommendera er att följa med två otroligt intressanta konstnärer en bit på vägen.

Även om jag alltid föredrar att personen själv är medförfattare till sitt eget porträtt, så tycker jag att porträttet av Ulrica Hydman Vallien är väldigt sevärt och intressant. Jag älskar hennes snabbhet. Hennes sätt att tro på sina idéer och bara genomföra dem. Hennes sätt att vilja få så många som möjligt att se och röra och använda hennes produkter. Hennes figurer. Ormarna. Djävlarna. Kvinnorna. Kropparna. Tulpanerna. Se Ulrica - en paradisattack, om du inte redan har gjort det.

Och Nathalie Djurberg. Det är mörkt och djupt och långt ner till de delar av människan som Djurberg vill försöka närma sig. Där finns lusten. Det nästan förbjudna. Det tillåtande. Det lättsinniga. Men också det lättsamma sipprar in här och var i hennes välknådade och eftertänksamma filmiska små mästerverk. Lera när den är som mest och bäst. Formbar och oformlig, som ett. Leran (och musiken av Hans Berg) formulerar saker och ting som orden aldrig kan fånga ensamma. Se Det här är himlen. Se den en gång till om du vill, och vågar.

Lite älskade vinklar och vrår bara. Och lite mera lejon.

Klockan 21.03 exakt, jag vet det för jag råkade titta på klockan då, sa jag till mannen att inte glömma bort att njuta av solstrålen som vandrade över väggen just då. För att det är så lätt att ta allting för givet, för att tiden går så fort. För att sommaren verkar gå med raketfart. Kanske mer än vanligt? (Förlåt alla ni som lever i en icke självvald långsam tillvaro på grund av covid). Kanske går tiden fortare än någonsin för att vi vet mer än någonsin hur dyrbar den är?

Är det något bra på TV i sommar då? Ja! Två fina lejon. (Ja, det är samma lejon som jag bloggade om tidigare i veckan. Jag skrev faktiskt mer lejon, inte fler...).

En del kära, älskade vinklar kan man helt enkelt inte få nog av. (Och ja, almanackan står fortfarande kvar på femte juni. Världsmiljödagen!). 

Lite torsdags- och fredagsbilder på en lördag här hos oss. Med det önskar mannen och jag er en fortsatt bra och skön vintage-helg! 

<3
/helena

Lille katt & Small town talk

Ser ni den? Katten? Lite som Finn fem fel bland alla de älskade vintage-grejorna. Fast här är det mera Finn alla rätt då förstås.

Gåvan som blev startskottet för min lilla kattbroschsamling en gång i tiden. Minns knappt att den har sett ut på något annat sätt än så här, med morrhåren på svaj. Patina när det är som bäst. Tidens tand och allt det där. Tror smyckeskatten ifråga är minst tjugofem, eller kanske till och med trettio, år. Oj, vad tiden går och allt det där.

Här är den tillbaka bland sina vänner.

Det var det. Och ja just det, vi skulle ju snacka lite snickesnack också. Lite Small town talk. I Bobby Charles version. Det var han som skrev originalet. En gång när det begav sig på det glada sjuttiotalet.

Mannen håller på att plocka in den i sin redan väldigt breda repertoar. Verkar vara en bra låt. Med talande text:

"It's a small town talk, you know how people are

They can't stand to see, someone else - Doing what they want to

And it's small town talk, they tell alot of lies...

We're all the same people, tryin to live together

And we're tryin to make something work...

You can't believe everything you hear

And only half of what you see..."

Lite smakprov bara. Finns dessutom flera olika textversioner där ute. Och flera olika covers gjorda, såklart.

Mannen är just hemkommen från en av sina på utomhusspelningar på diverse säbos - som vi under den gångna våren har lärt oss att de kallas - de särskilda boendena för våra äldre och funktionsvarierade medmänniskor. Och tydligen har han börjat öva lite på Small town talk. Kul kul. Snart sitter den säkert lika bra som Lille katt. Hehe. Önskemålen från de olika boendena är väldigt varierade nämligen. Därav mycket bra med en väääldigt bred repertoar.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Innan ni lyssnar på Bobby Charles och hans klassiska låt, vill jag bara tala om att det faktiskt är en ren slump att vår lilla stad nämns i medierna angående några förrymda katter, förlåt, geparder. Visste inte om det förrän det här inlägget redan var färdigfotat och planerat. Lite knasigt hur det kan (samman)falla sig ibland, eller hur? Jodå, så vilt kan det alltså gå till i djurparksstaden Borås... Minns när vi mötte en buffel av något slag, mitt i ett av de mer välbemedlade områdena. Ett lugnt kvarter till brädden fyllt med mångmiljonvillor. Den torra savannen möter fett bakåtslick och inoljad brunbränna. Kändes som en kul kontrast. Men det var för länge, länge sedan. Tror inte ni behöver oroa er för att möta ett lejon på stan eller så. Eller...

Tänk att två, kan trivas så

Jodå, det är förstås de här två rytande lejonen som ska fram. Vad då förstås?, undrar ni nu. Jo, för att vi går in i deras tecken strax. Eller deras och deras, i lejonets tecken helt enkelt. (Det är väl för att jag är fisk som jag får för mig att alla stjärntecken måste bestå av två...).

De här två är också fina tillsammans. (Både här på mitt effektsökeri-foto och i verkligheten!). Två märkta Ekeby. En med ett öra och en med två hänklar (även om bara en syns just här). Från två olika decennier, men ändå så samspelta.

Två rytande tennstakar alltså. Lika snygga med ljus i, som bara i skuggan av den tomma ljus-konen.

<3
/helena

ps Det mjuka tennet. Formbart och ömtåligt. När man får möjlighet att överta något redan använt tennföremål märker man att det ofta finns bucklor och inbuktningar av olika slag i skålar och bägare. När det handlar om ljusstakar gäller det att inte trycka i ljuset bara, utan att - som exempelvis med de ovan - hålla stadigt i den stadigaste delen - och sedan nätt och lätt på hand, försiktigt, sätta ljuset på plats. Men visst är det ändå charmigt med det böjda och bända? Det ingår liksom i tennets naturliga patina.

Fem särskilt fina - SUMMERTIMES.

Det blev visst lite mycket brunt... Men ibland är brunt faktiskt den allra vackraste färgen. Tro det eller ej.

Det är lätt att få för sig att det behöver läggas till något. Bara någon liten färgklick eller så.

Men det behövs ju inte alls när saker och ting blir så här rena, enkla och sobra tillsammans.

Men en aning kaktusgrönt har väl aldrig skadat någon? Aj. Oj. Det var visst lite taggigt. ;).

Här handlar det förstås mer om form än färg. Fem helt olika vintage-favoriter som känns kompatibla.

Close-ups!

Yes!

1. Sjöfågeln. Ofärdig. Kanske till och med sekunda? Men i min bok är fågeln signerad Gustavsberg och Paul Hoff fullständigt underbar!
2. Ett litet fat bara. Som en snäcka nästan. Passar fint att lägga smycken på, eller så.
3. Snusburk. Usch, säger jag. Fast mest usch vad fin, om man nu kan säga så. Älskar det strama, kantiga mönstret runt den runda ytan.
4. Nittsjö. Ett större fat. Somrigare blomrelief får man leta länge efter. Vitt är inte min färg direkt. Men här är det vita så rätt. Helt rätt.
5. Krukan ja. Vet inte om det kopparfärgade ytterfodret är gammalt eller bara härmar en äldre tid. I vilket fall som helst är det fint att följa det slingrande, böljande idealet från förra sekelskiftet i dess sköna skepnad. Eller hur?

<3
/helena

ps Plockar lite med mina grejer... What's new liksom. Inget! Såklart. Haha. Men nu ska strax något annat få komma fram. Något med djurtema. Förstås. Och något annat får då snällt maka på sig. Ni får kanske se vad jag mumlar så kryptiskt om. Senare. Eller snart. Eller så småningom. Eller när som helst. Nu. Nä. Sen.

Schack. Men inte matt. Mer gräsmatta.

Vi såg en film. En bra film. En riktigt bra film, med somriga förtecken. Började följa en kriminalserie, så där som man "ska" göra på sommaren. Och började läsa vidare i boken vi högläser ur.

"Började läsa vidare...", vad är det för formulering egentligen? En relevant sådan i det här fallet. För vi slutade först att läsa vidare, för några veckor sedan, och nu började vi igen. Det är alltid lika tråkigt när man kommer av sig i läsningen, eller hur? Man förlorar liksom flödet och fotfästet i handlingen. Eller ska vi kanske kalla det för ögonfästet?

Vi läser om Afrika, väl valda delar därav. Om den grymma historien. Om slavar. Om barns utsatthet. Om våld. Men också om vänskap och sådant som inte går att göra sönder - som ett beslutsamt sinnelag. Mod. Egensinne. Hjältemod, på gränsen till dumdristighet, nej, över gränsen. Sådant - och sådana - som alltid fört allting framåt. Obevekligen. En vacker dag berättar jag kanske mer om den här boken. Vi får se hur det går. Lyckliga slut är överreklamerade, men jag hoppas ändå på något ditåt. Är man obotlig romantiker och optimist så är man. Dumdristighet, som sagt.

Oj oj oj. Oh boy, vad mannen vinner! Med hästlängder. Men vad gör väl det? Är ingen bra förlorare direkt, måste nästan bita mig i läppen för att inte börja grina ibland. Men men. Mannen började ju öva redan när han var ganska liten, och jag var vuxen och väldigt upptagen och fokuserad på annat när jag började. Fast nu tänker jag att jag ska bli världsmästare, gärna på två röda sekunder. Tålamod, det är den egenskapen jag saknar för att bli riktigt bra på schack. Och så den här lilla detaljen med att inte vara tillräckligt smart och uträknande. Fast det skulle aldrig min snälla man säga. Han säger förstås bara att jag måste fortsätta att öva. Och utrusta mig med mer tålamod.

Och jodå, jag spelar tålmodigt vidare, tänker att springaren säkert är lösningen. Sedan springer tankarna lätt iväg på något annat håll, och så har jag förlorat ännu en gång. Äsch.

Det här är inte ett riktigt parti, det här är mest ett fotogeniskt sådant. (Och två sekunder senare friskade vinden i och fällde den lättviktiga kungen och ett par pjäser till...). Så att jag slapp förlora ett fuskparti också.

Det var det. Bra film. TV-serie med potential. X antal schackmatcher. Och ett besök på Botaniska!

Och ett par riktigt dåliga göteborgska skämt på det. Något om att bli matt med enkla mått, men ändå inte mätt på att spela. Hehe. Inte kul, bara göteborgskt, som sagt. Gräsmatt, men inte gräsmätt. Jaja.

<3
/helena

ps Fearless. Utan rädsla. TV-serien. Mini-serie. Med de stora coola orden: "Read between the lies".  Med Helen McCrory i huvudrollen. Verkar lovande.

Och filmen, som handlar om att växa upp. Att bli sin egen. Trots. Eller på grund av. Eller bara för att. För att det inte finns något alternativ. Om att välja sin väg. Om att hitta sina egna förebilder. De bästa filmerna bygger en bro mellan det fantastiska och det realistiska. Som livet. Som The Way Way Back (2013). Med en massa bra skådespelare i supporting roles. Även om det är Sam Rockwell som äger. Som han brukar äga när han får chansen och scenen. Steve Carell spelar en sådan där vuxen som man önskar inte fanns. Eller som man åtminstone inte kan låta bli att undra varför de finns? Som avskräckande exempel? För att härda en? Toni Collette. Så bra. Så bra med de små gesterna. Ögonkasten. Suckarna. Och Allison Janney. Haha. Så bullrig här. Bullrig och brusig och strålande bra! Även om det är vår unga huvudperson, spelad av en suverän Liam James, som hjälper oss att komma ihåg att alla åldrar har sina utmaningar. Att det inte är lätt att vara ung och utlämnad åt just de vuxna som råkar befinna sig just runtomkring dig.

På tal om att alla åldrar har sina utmaningar, så såg vi en annan verklig filmpärla för några veckor sedan. The Leisure Seeker (2017). En sista semester, på svenska. Också med sommartema. Semestertema. Ett roligt allvar. Ett seriöst skratt. Med en amazing Helen Mirren. Med en busbra Donald Sutherland.

Två filmer. En om början. En om slutet. Båda för oss alla att ta del av. Att lära oss något av. Att njuta av. Att skratta åt! Och fälla en tår över.