Mannen och jag alltså, vi borde nog skämmas, tänker jag. Va? Varför det? Vad har ni snälla rara goa peeps gjort nu då? Haha. Ja, vad? Jo, vi vägrar ha långtråkigt. Eller vi verkar nästan inkapabla till det, faktiskt. Som om vi inte visste hur man gör. Blir nästan rädd för att få en rak höger, om jag skulle skryta alltför högt och vitt och brett om exakt hur otråkigt vi har det. För jag förstår verkligen att det kan finnas de som har det nu. I mörkret, i ensamheten, i ovissheten.
Det underlättar att vara kreativa hemmakatter av naturen och ohejdad, lång vana, kan jag säga. Underlättar att alltid ha något halvfärdigt projekt att pilla vidare med. Något att nysta i. Något att förädla, om man har tur.
Mannen redigerar sina gamla låtar. Och skriver nya. Hör fortfarande tonerna strömma ut från de vita sladdarna i hans öron, långt efter läggdags. Själv pluggar jag in en massa olika saker. Fotosaker, bland annat. Och andra saker. Funderar på hur jag går vidare med alla idéer som hamnat på efterkälken. Kom av mig i fotandet något i höstas, på grund av diverse hinder. Förlorade minst en månads viktigt mjukt höstljus där, naturligt ljus som inte går att härma bra på något artificiellt sätt. Dessutom tappade jag tempo och takt i mitt samlade diktprojekt, inte bra. Hade så höga tankar om det. Hoppas jag kan plocka upp taktpinnen rejält igen snart.
Och så funderar jag på att publicera den lilla barnboken jag gjorde ord och bild till förra året. Kanske vore något för er här inne? Något litet att läsa för de små i advent? Allt är vintage. Ja, orden är ju lite nya och så, men bilderna bygger på foton jag tagit av mina vintage-saker. Saker ni sett förut, fast inte exakt de här bilderna.
Men. Jag skulle ljuga om jag sa att det är kul att vänta ut den här sega saken i våra kroppar. Och vi borde väl skämmas för att vi inte har testat oss. Men det kändes så dumt att behöva åka till andra sidan stan för det. Tydligen görs inga tester på de för oss mycket mer närliggande sjukvårdsställena. Därför, och på grund av att mannen var väldigt trött de första dagarna han hade ont i halsen och snorade, testade vi oss inte. Nu är han bra, bara lite tröttare än vanligt. Jag har haft ont i halsen till och från i någon dryg vecka, men det har börjat ge sig nu, liksom inte brutit ut till något mer. Har däremot fortfarande en jobbig blåsa på tungan, en sån som jag alltid får vid förkylning. Vi vet alltså inte om vi haft en lätt släng av covid-19, eller en släng av något annat virus.
Å andra sidan finns det ju de som säger att det är bra att ge sin testplats åt de med verkligt samhällsviktiga funktioner istället. Andra säger att det är det viktigaste som finns; att ALLA testar sig, för smittspårningens skull.
Jaja. Det viktigaste är ju att stanna hemma så fort man känner minsta lilla symptom från hals eller näsa eller så. Stanna hemma tills man vet säkert att det inte är något. Och OM det är något, om så bra minsta skav - stanna kvar hemma. Och stanna hemma som om det vore covid, om du inte vet säkert om det är det eller inte. Sju dagar extra ska man ju stanna hemma, efter att du eller någon annan vuxen i ditt hushåll är helt symptomfri eller säker på att det inte var covid du/ni hade.
Mannen och jag har alltid varit noga med det där, att stanna hemma från jobb och aktiviteter vid minsta förkylning. Alltså långt innan någon hört talas om covid. Under många år hade vi båda jobb och aktiviteter med mycket människor runt oss, då tyckte vi alltid att det var respektfullt att stanna hemma så fort vi kände oss det minsta sjuka.
Genom att stanna hemma vid minsta lilla förkylningskänsla kan vi ju rädda liv och underlätta för den ansträngda och utarbetade sjukvårdspersonalen. Platta till kurvan och allt det där.
Men vad hände här egentligen? Det här skulle ju handla om ljusa, fina saker. Om hur de stjärnklara resterna efter lampskärmsperforeringen häromdagen blev så snygga, efter lite tillskärning, att de fick bo runt några av smålamporna i slingan runt den gamla spegeln. Och att det blir en elljusstake i köksfönstret i år, för att den blev så fin just där. Helgstaken, som den kallas, har vi haft i många år, men inte haft den framme varje vinter. Ibland har den fått vila. Ibland har den fått stå på skänken i sovrummet, gillar ju att ha ljus-grejerna på andra ställen än i fönstren, tycker det blir mysigare så. Gillar ju också att variera och tänka nytt, fast inte nyttnytt, ni vet.
Och så skulle jag berätta att skälet till att jag gillar just den här modellen på elljusstake är självklar och naturlig för mig - för att jag tänker på ljusarmarna som grenar. Trädgrenar. Och då behöver jag säkert inte förklara mer, va? Oss trädkramare emellan. För träd får man väl fortfarande krama, eller?
Sköt om er.
<3
/helena
ps Viktigt att tänka på att inte elen i de gamla ljusstakarna inte är för gammal, förstås. Och, även om jag själv alltid föredrar det återanvända, vintage och second hand, måste jag medge att det finns ett par nya elljusstakar som jag tycker är riktigt snygga. Tror det är Granit som säljer dem, tycker det skymtat i någon ögonvrå då och då, men är inte säker. Vet att det handlar om träljusstakar som ser ut som stiliserade trädkronor ungefär. Med fem armar, och en större modell också, tror jag. Finns säkert att beställa online, om någon känner att den vill ha ett nyare ljusträd i sitt fönster.
pps Nej, det har inte blivit något franskt filmtips hittills den här veckan heller, fattar inte vart tiden tar vägen. Eller jo, det gör jag. Jag har fått relativt mycket gjort den här veckan. Fast inte så mycket skrivet som jag ville, men ändå. Och planer finns på mera pyssel in hit, och några särskilt fina vintage-saker med julkänning - och filmtips - både franska och andra. Ni kan väl kika på de sevärda dokumentärfilmstipsen i förra inlägget så länge, om ni vill. Och har tid.
