Ruttna päron och solar i gräset

En ny månad ligger framför oss. Den ligger där fräsch och oanvänd. Den solar sig i glansen från sjöars blänk och studenternas tänder. Men först ska vi tänka efter. Tänka på vad vi tar med oss från månaden som gått. 

Maj. Inte nödvändigtvis på Malö. Men vackra maj. Månaden när mycket runt omkring går från trevande till levande. Har lånat den formuleringen - att våren är en tid när grönskan går från trevande till levande - från Älskade, Beloved av Toni Morrison - och översättaren Kerstin Hallén då också förstås.

Där ligger juni i gräset och väntar på oss. Som ett blankt och oskrivet blad, som man säger. Ett grönt blad.

Vad tar jag då med mig framåt, och vad ser jag i backspegeln? Haha. Kan inte låta bli att skratta åt en del av mina illustrativa försök. Fast ändå, jag är lite imponerad av min iver, faktiskt. Och konstaterar än en gång att övning ger färdighet. Det syns ju i alla fall att det är ett päron? Eller? Och Percy och co på Upsala-Ekeby/Gefle skulle kanske kunna se att det är fatet som kallas Safir, som jag har försökt att måla av - eller åtminstone illustrera personligt. Haha. Anyway.

Har ju jobbat en hel del med bildmässiga uttryck den senaste tiden, och så tänker jag fortsätta. Ska förhoppningsvis, bland annat, leda till att jag ska illustrera några av mina egna ord med hjälp av egna bilder framöver. Utan att nödvändigtvis luta mig mot kamerans hjälp. Vi får se, som sagt. Roligt är det i vilket fall att jobba med bildmediet mera aktivt.

Framåt bär jag också med mig en tanke som funnits med ganska länge nu: Gör det bara! Vänta inte på bättre tider, eller inspiration eller något annat som kan hindra dig från att nå lite längre. Som det här päronet, inhandlat som rekvisita, även om vi naturligtvis inte ville att det skulle gå till spillo som bara det. I magen skulle det till slut landa, men innan dess skulle det avbildas på olika vis. 

Så kom då dagen när tiden var mogen att rita lite, men då var päronet väldigt moget redan. Och kvällsljuset var på väg att försvinna bakom något av de högre husen. Vad göra? Bara göra! Fram med snabba pennor och ett par hastiga streck. 

Så där ja. Ett styck välanvänt rekvisita-päron redo att avnjutas lite halvruttet. Bättre halvruttet än helruttet, som optimisten sa.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Soltimme, solår, solstrimma. Har ni tänkt på hur många ord som börjar med sol? Soltorka. Solvind. Solvarv. Solvarg (glatt leende person - enligt tjockaste ordboken). Solvända. Soltid. Solsnibb (litet triangelformat tygstycke som bärs på överkroppens framsida av kvinna, vid solning - enligt samma, lika tjocka ordbok). Solöga. Solvända. Soltid. Så där ja. Det var några soläkta (som inte bleks i solljus) ord det.

Som en bärande vägg

Det är när vi står där och pysslar vid hemmets mest omhuldade - och kärleksfulla - vägg, som jag kommer på det.

Det är när vi står där, vid köksväggen, och måttar in en blommande tallrik och en lika blommande tavla, som jag kommer på det. Det är när vi står där tillsammans vid den stabila väggen som jag kommer att tänka på just den här liknelsen. Likheten mellan en bärande vägg och en mor.

Mannen och jag vill hylla mammorna. Särskilt de ensamstående. De som måste bära barnen och hela vardagen på sina trötta, nedtyngda axlar. De som borde hyllas varje dag. De som är singlar av mer eller mindre självvald anledning. Fast singlar låter tråkigt i mina öron, jag tror vi kallar dem för solokvist istället. Solokvist. Från sin gren, sin kant, sin synvinkel, bär de hela världen nästan varje dag.

Jag tänker på dem, henne, när vi står där vid vår viktigaste vägg. Den bärande köksväggen. Där där alla vintage-drömmarna får plats på en liten, men effektiv, yta. Som en mor. En mamma som försöker vara allt för sina barn, även om hon samtidigt bara råkar vara en enda människa. En människa med stora drömmar för sina små.

Jag skrev en liten sak till henne också.

Till hon som bär dig;

I hennes kupade händer

I hennes drömmar

I hennes ögon

bor du

Innanför hennes hud

bor du

alltid 

I hennes tankar

bor du 

hela tiden

Innanför hennes ögonlock

springer du

alltid

Skrattar du

alltid

I hennes ögon 

är du

alltid

vackrast i världen

Sköt om er. Och henne.

<3

/helena

ps Ursäkta att fotona är lite diffusa. Jag försökte skynda mig att knäppa av. Det visade sig att mannen inte orkade jonglera de där blommande vintage-sakerna hur länge som helst (mer än några sekunder eller så). 

Han borde gå i många-bollar-i-luften-kurs hos en av alla dessa kämpande, solokvist-mammor, tänker jag leende och kärleksfullt när jag lika leende och kärleksfullt publicerar ett par småsuddiga bilder till er.

Present. Kort.

Om vi ska komma lite längre - på bred front - måste vi verkligen tänka till. Om vi verkligen menar allvar måste vi bli klimatsmartare och klimatsmartare. Låta grejerna cirkulera och cirkulera istället för att bara konsumera mera och mera. Men allt det där vet ni ju redan. Vi måste bli lika smarta som barn, minst. Vi måste värdera det hemmatillverkade och handgjorda mer. Vi måste börja se oss omkring, just där vi går och står, för att se vad vi kan göra av det vi redan har. Hur vi kan omvandla något trist till något speciellt som har något visst, så att säga.

De små har alltid förstått att det högst personliga är bättre än det dyra och perfekta. Det är dit vi vuxna också måste sträva. Inte tänka i gamla, snäva banor, utan börja tänka som barn - på allvar, helt seriöst. Ta fram kreativiteten och fantasin och kritorna

Inte nödvändigtvis använda kritorna bokstavligen, men låta oss inspireras av det tänket. Här ovan har jag till exempel gjort ett slags foto-kollage i 3D av en loppistavla (signerad Bornemark) kombinerad med ett välanvänt vattenglas med några små pärlor till blommor i. Blir väl ett fint kort till någon som fyller år eller gifter sig eller så, tänker jag. Bara att göra fina stilleben av det man har och sedan fota och printa ut, eller ännu miljövänligare - skicka över digitalt.

Det går ju att fuska lite, till och med stjäla - idéer alltså. Här ovan ser ni en bild från ett av mina vintage-inspirerande inlägg i kategorin: Fem särskilt fina. De får ni gärna låna. Bara att använda som inspiration eller att skicka som kort eller så. Till vem ni vill. Mor eller mormor eller farmor eller någon annan som behöver ett kort.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Den bästa presenten är ju ett presentkort, tänker jag. Och då menar jag inte ett på pengar eller något annat sådant standardmässigt och småtrist. Nej, jag menar ett personligt tillverkat presentkort innehållande en tanke, en idé, ett förslag om något du kan göra för någon annan. Laga något. Mat eller ett par jeans eller så. Fixa något. En punktering eller den ovärderliga porslinsfigurinen som gått i tusen bitar eller så. Eller så föreslår du att ni ska göra något tillsammans. Kanske senare i sommar. Gå på friluftsloppis ihop. Hitta en annan figurin. Eller en annan redan använd cykel. Eller en helt underbart blommande loppistavla!

Välkommen in i vintage-verkstaden!

Här står jag, och begrundar. Beundrar inte dammet som ligger på den gamla basen dock, det gör jag inte.

Här ligger de gamla uppslagsverken, fortfarande. Och väntar på besked om vart de ska ta vägen. Ska de få bo kvar här hemma eller inte? Det är frågan. Inte ens Shakespeare kunde ställt en viktigare fråga än så, tänker jag.

Hm. En gammal bas, som mest samlar damm och är lite halvt oduglig, efter att ha följt mannen i ungefär halva hans liv, plus en stor hög med böcker som jag inte har hjärta att göra mig av med. Hm. Vad kan de göra för nytta tillsammans? Vad kan de bilda ihop? Ett band? Haha. Nej, det är ju femton band med böcker. Höhö. Sorry, är visst på helghumör redan...

Allvarligt talat. Små bord kan man ju inte ha för många av. Eller hur? Något att ställa kaffekoppen på. Något att ställa tekoppen på. Något att vila armbågarna mot. Något att sitta och titta sin älskling i ögonen över. Och så vidare.

Kanske blir det då så, att basen får fortsätta leva i sina mindre beståndsdelar, framgent. Och uppslagsböckerna får bilda dess ben. Gitarrkropp plus bokben. Kan det vara något? Ja, kanske. Funderingarna fortsätter. Och ni får säkert en fortsättning följer på den här viktiga vintage-frågan en vacker dag, framgent.

Sköt om er.

<3

/helena

ps - På det sättet kommer du aldrig mer att få krama någon musiker, sa mannen, när jag berättade om mina återanvändnings-funderingar. Fast han hade glimten i ögat, och leendet i mungipan, när han sa det. Han tror inte att han hinner vara basist i något mera band. Har för fullt upp med annat kulturellt som pockar på och så. Det räcker med gitarrerna live. Och nuförtiden komponerar och spelar han mest in digitalt. Och där finns ju redan alla instrument - och några till - som en hel symfoniorkester kan behöva.

Magnetisk läsning

Du plockar fram dina vackraste ord. De som gör dig glad och lätt och ljus till sinnes. De som också innehåller något mer än bara glättig yta. De som får dina tankar att lyfta från marken och vardagen, och ger dig inre kraft och styrka.

Varifrån? undrar du. Var ska jag hitta mina vackraste ord? Finns de alls att finna? Vart ska jag gå och leta?

Här i kassalådan ligger de. De dyrbara orden. De som du inte vill slösa ut på vem som helst, när som helst. Här är goda ord dyra. Eller prisvärda. Eller helt priceless.

Huh?!?

Jo. Ni minns kanske att jag nämnde att jag kommit på en sådan bra återanvändningsidé för vårt gamla, lilla och numera helt oanvända kassaskrin? 

Kanske blundar du, när du tänker på den, de, han, hon, hen du vill ge alla dina bästa ord. Kanske hettar det lite om öronen när du väljer ordet love framför alla andra. Kanske kan du inte riktigt bestämma dig för om du vågar ge bort ett så stort och viktigt ord.

Jo. Alltså. Jag kom på att det var tråkigt att den här plåtlådan bara stod oanvänd i ett skåp. Och så kom jag på att den var magnetisk. Och så kom jag på att kylskåpsmagneterna som vi har mängder av, på olika språk, borde kunna få någon bättre hemvist än sina tråkiga plastboxar. Win win liksom. Magnetisk uttråkad tom låda, plus magnetiska ord som inte används så ofta på kylskåp nuförtiden, lika med en rolig idé. 

Bara att låta alla orden bo huller om buller i lådan när de inte används. Och sedan öppna lådan och skriva något på insidan av locket. En dikt till någon kär vän? Din mest älskade vän? Eller ett kryptiskt meddelande till någon du inte vågar säga det där hemliga till, egentligen, ansikte mot ansikte? Låt lådan hålla låda, så att säga.

Varför inte plocka fram ditt vackraste fat också? Lägg upp orden på fatet. Rör om i ordsalladen och servera sedan någon ett poem eller bara ett par vackra ord. 

Strössla med de kärleksfullaste orden du kan. Det har du råd med.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jodå. Ett helt vanligt litet och småkasst kassaskrin kan också få ett nytt, grönt - och meningsfullt - liv.

Blommande flicka

Det var en gång en flicka. Hon älskade sitt träd. År efter år blommade trädet. Och flickan. År efter år. 

En vacker dag - eller natt - hade trädet blivit stort. Väldigt stort. Som en urskog i singular. Varje år blev det grönt igen. Och flickan också. Förlåt, kvinnan också.

Sköt om er. Och träden.

<3

/helena

Om att ge, igen. Slimma. Och banta. Och böcker.

Det börjar gå att röra sig lite mer fritt här hemma igen. Det börjar synas resultat av den senaste tidens donande.

Missförstå mig rätt, det är ju inte så att allt är klappat och klart, men det finns en hel del ställen som är rensade och uppstädade i. Som här i min ena pyssellåda. Ser ju lite småtrevligt ut faktiskt. Glasburkar är himla bra att återvända som förvaring åt diverse. Även plåtburkar går bra, ibland.

I min andra pyssellåda har det också blivit mer överskådligt. Här är det lite juligare, även om påsken sticker upp här och var. (Det där på kanten är bara lite stelnad stearin, inget som dammtrasan har missat eller så. Bara så att ni vet.)

Vi får väl se hur mycket mer vi vill stöka den här gången. Det brukar ju bli en större rensning på våren och sedan några små då och då. Plockade ner en komplett omgång med vinglas för vidarebefordran till second hand-världen igår. Men som ni ser, i det nystädade lilla köksskåpet, har vi många glas kvar. 

Gillar att fantisera över vem som ska använda våra redan använda saker nästa gång. Ser framför mig hur ett ungt par står där - covid-säkert! - bland alla vintage-prylarna i välgörenhetsaffären (eller hoppfullt surfar runt i den second hand-fulla nätbutiken), och blir jätteglada och överraskade att finna tolv snygga, hela och rena vinglas där. 

Som sagt, allt är inte riktigt på plats ännu. Vi provar oss fram med några eventuella nya möbelformationer. Formeringarna bli kanske en aning nya, annorlunda, men möblerna är definitivt inte nya. It's all vintage, mina vänner!

Tänk. Allt man kan hitta där ute - i den redan använda världen. Som alla snören folk sparar på, i alla sina lådor och skåp och vrår. Skulle nästan kunna starta en presentaffär med alla obrutna inslagningssnören. Vårens alla pasteller, har jag. Leta efter snören och papper och kort och smått och gott där ute i second handlandet, vet ja. Det är mycket som inte behöver köpas splitternytt, gäller bara att tänka nytt, och annorlunda. Och kul!

Puh. Tur ändå att vi närmar oss slutet av boksorteringen. Tror det blev sex kassar som flög ut i världen den här gången. Ingen av dem ovan dock, de till höger tillhör biblioteket och den till vänster ska någon ung bokmal få med sig att läsa på sommarlovet eller så. Ett av de recensionsexemplar vi brukar få nöjet att distribuera vidare från vår snälla bekant tidningsrecensenten. 

Fatta, att jag kunde använda samma kartong som jag fick min fina födelsedagspresent av mannen i, att packa ner glasen i. Hur bra emballage som helst, även om min packning blev lite hipp som happ, kanske. Tidsbrist, stavas orsaken.

Jodå. Några fler utrensade saker åkte också tillbaka in i återanvändningshjulet. Naggande goda ting. Någon vas med ett känt namn bakom. Och något sådant fat också. I paketet till höger, undrar ni? Nej, där finns det fyra grodor.

Sisådärja. Köket ytterligare plastbantat. Nedslimmad mängd böcker i hyllor och skåp. Dags att njuta av alla de vintage-saker vi aldrig skulle få för oss att skiljas från. Som den gamla radion. Som hattasken i trä. Som vasen vi köpte på vår 25:e bröllopsdag, den som någon annan fått i gåva på sin 25:e bröllopsdag, för mer än hundra år sedan. 

Och nej, vi är inte gifta. Inte på pappret. Men i alla väsentliga avseenden. Love, love, love, mina vänner!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vill ni ha ett boktips, ett återanvänt ett? Ett som jag har tjatat om flera gånger förut? Inte? Nähä. Men det får ni ändå. Den lilla gröna, jag kallar den så. Den ligger där överst på fotpallen. Jag har tagit av omslaget och satt upp det på anslagstavlan istället, för att jag vill att det ska vara väl synligt. Handbok för demokrater (Natur & Kultur - redaktörer Ola Larsmo, Sverker Sörlin och Elisabeth Åsbrink). Från 2018. Ta del av alla kloka röster häri, säger jag bara.

Handlar om vad varje enskild individ kan göra för att säkra demokratin. Något som ständigt känns aktuellt, nu mer än någonsin. Så många samhällen, länder, i världen präglas av en uppgiven känsla. Despoter vid makten. Makthungriga ledare som vägrar låta folkets röst höras. 

Men även här hemma måste vi ständigt se upp. Hålla demokrati och medmänskliga värden högt upp, så att inte allt det som våra förfäder med möda byggt upp åt oss faller i fel händer (antidemokrater, egoister, rasister, nazister, desinformatörer, konspiratörer, faktaresistenta, ja, listan kan göras lång). 

Demokrati är något alla måste kämpa med i sin vardag. Medbestämmanderätt och skyldigheter att ta hand om vårt gemensamma, har vi alla. Läs Handbok för demokrater i sommar. Eller ge bort den till någon som behöver lära sig att inte ge upp, bara för att det kan vara tufft att göra sin röst hörd i bruset.

Kvartetten. Den femte i ABBA.

Den söta. Den snälla. Den rödhåriga. Och så jag. Nej, skojar bara. Fast lite så var det väl? Att vi som diggade ABBA delade in dem i olika kategorier. Benny såg så snäll ut. Det gjorde i och för sig Björn också. Frida var oftast rödhårig, eller något däråt. Och alla ville väl åtminstone lite i hemlighet vara Agnetha? För att hon var blond och vän och vacker. Fast mest för att hon sjöng så bra.

Grannen/klasskompisen. Bästisen. Kusinen (en av dem). Och jag. Tror det var på något kalas, som vi sa, som fotot togs. Där sitter vi i mitt rum. Rummet med de gula blommorna. Rummet med stereon som oftast var på. 

I hyllan bredvid stod de runda, svarta plattorna. LP:s. Där spelades Niels Jensen. Och The Nolans. Bee Gees. Boney M. Bonnie Tyler. Creeps, Carola, Dan Tillberg, Dire Straits, Vargtass, Eurythmics, Freda, Gyllene Tider, John Cougar Mellencamp, Lionel Richie, Randy Crawford, Style, Tracy Chapman, Tomas Ledin, U2, Ulf Lundell, Mikael Rickfors, INXS, Bruce Springsteen, soundtracken till Grease, Filmen G, Pretty Woman och Dirty Dancing - såklart! Cornelis, Björn Skifs och Jakob Hellman. Ungefär så lät det, plus ABBA då.

Benny, tror jag. Svaret på frågan: Vilken ABBA-medlem jag helst skulle vilja vara. Om jag skulle svara idag alltså. För att han verkar så hypermusikalisk. För att han stödjer feminismen aktivt. Och för att han verkar så, ja - snäll.

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Har nog aldrig haft så mörkt hår som här. Det här var en kort tid efter att jag hade klippt av mitt långa, långa kastanjebruna hår till en kort frisyr. Här är det på utväxt igen. Min naturliga färg är väl mera åt kastanj, som sagt. Numera grått. Stolt och grå, ni vet. Har aldrig i hela mitt liv varken färgat eller permanentat eller tonat eller förlängt eller något sådant. Naturlig. Det är nog ett av mina vackraste ord. (Även om jag tyckte att min näsa var så jobbig och stor och uppnäst här. Var väl i den där åldern när näsan verkar ha växt ifrån resten på något sätt. Sedan jämnar det ju, som tur är, ut sig. Innan det är dags att öronen och näsan börjar växa igen, med ålderns rätt. Fast dit hoppas jag innerligt att det är ett par år till...).

pps Och Susanne Alfvengren! Med Magneter, som skivan hette. Höll ju på att glömma skivan med låtarna som jag kunde nästan helt utantill - på gotländska! Ja, någon slags i alla fall.

Här hemma - mångfald, eller åtminstone sju

Hej, mina vänner. Här kommer lite oredigerat från veckan. Lite gott och blandat, helt enkelt. Håll till godo:

Överst såg ni diskhandduken ligga overksam. Det har den bara gjort korta stunder den senaste veckan, kan jag säga. För här fortsätter rensningen och sorteringen. Här har diskats glas som ska skänkas vidare - och sådana som absolut inte ska skänkas vidare - se ovan.

Belgien blev en för tuff nöt för både jury och publik, precis som jag misstänkte. Himla cool låt. Hade inte tänkt snacka så mycket Eurovision Song Contest här och nu egentligen. Men visst hade Tusse förtjänat en lite högre placering än så? Och då har jag inte de blågula glasögonen på mig, utan de musikaliska och textkvalitativa. 

Fast till hans försvar ska sägas att det var väldigt hög konkurrens där ute på det glittriga golvet. Många levererade på hög nivå under det proffsigt arrangerade - och långa - holländska sångkalaset. 

Och en jäkligt bra låt vann! Månljus är alltid vackert, och paketerat i italiensk, tajt hårdrockskostym lös det verkligen upp i den på livemusik svältfödda natten.

Bibliotekisk mångfald? Finns det? Här ligger några av böckerna som ska få stanna kvar här hemma, några som klarade sig från att rensas ut och bort. Nu ska de bara hitta sina platser igen. Kalle och Hobbe ligger annars bra där tillsammans med den tjocka boken om Oscar den andre. Bokblandning, var ordet. Eller mångfald då.

Förresten, känner ni någon som vill lära sig svenska på ett roligt sätt, som kan engelska relativt bra? 

Vi har nämligen ett seriealbum i två ex med just nämnda Kalle & Hobbe. Ett exemplar på svenska och ett på engelska. Tänkte att det kanske finns någon som behöver dem? En härlig kombination som skapad för att lära någon svenska, tänker jag. Eller så vill du kanske lära ditt barn engelska på ett roligt sätt? Går ju bra att använda på vilket håll som helst förstås. Hojta till i mail eller i kommentarsfält om du vill ha dem.

Det fina regnet strilar ner över det skira gröna på utsidan just nu. Igår sken solen igenom regnet och ner på mitt färdiga kollage. Eller så är det inte färdigt? Vad vet jag? Inget, mer än att biologisk mångfald är de livsviktiga orden jag lät mig inspireras av, när jag bit för bit la samman de enskilda fragmenten till en helhet.

I köksfönstret kämpar den vita vårelden fortfarande på. Den har till och med ett par nya knoppar! Kanske fick den ny energi av att placeras i den knasiga, kul sockerskålen som ser ut som en snäcka? Ja, så måste det vara.

Och den här lilla gynnaren har fått komma in bakom glas och ram. Minns ni vad mannen döpte den till, strax efter att jag hade målat den? Vänd mig inte ryggen. Sköldpaddan är bara en av alla arter vi inte får glömma bort. Den biologiska mångfalden är redan väldigt naggad i kanten, minst sagt. Vi måste bli bättre på att ta hand om djur och natur. Så är det bara.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Kanske var den allra finast när den var nymålad? När de olika gröna nyanserna fortfarande glänste med hjälp av vattnets kraft? Ni får väl kolla efter - länka er bakåt till inlägget som heter Vatten. Färger. Regn. Skog.

Tur-noter till Tusse!

Gjorde ju några slags rockiga sockar till Tusse förut, då när jag insåg att vi här hemma hade missat hans succé i den stora Mello-finalen totalt. Nu inser jag att de sockorna är alldeles för varma för årstiden och ESC. Därför fick jag skrida till verket och tillverka ett par gosiga noter istället.

Borde nog gjort ett par regnbågsfärgade också, för jag - vi - tycker faktiskt att många av årets bidrag har relativt stor musikalisk potential. Vi blev nästan knockade av att flertalet höll måttet så pass bra som de gjorde. 

Jodå. Vi skärpte till oss rejält här i veckan och slog till och såg båda semifinalerna. På ett ganska engagerat sätt till och med. Röstade gjorde vi också, i tisdags då, när vi fick. På Ukraina. Haha. Lite kul att det stämmer med färgerna i tur-noterna. Det var inte planerat så, de blågula noterna var redan tillverkade vid det laget. Och idag är det finaldags!

Island. Jag säger bara Island. Vilka sköna typer, va? Collegetröjor och glasögon och dans som påminner om mellanstadiets moves anno 1982 eller så. Alltså, så underbara och allmänt härligt oglamorösa! Svårt att inte charmas av dem - och låten är ju också bra.

Belgien. Med någon som påminner om en ung blues-brother bakom ett av instrumenten. Härligt oslagbart oschlageraktigt. En för tuff not-nöt för målgruppen? En för svårsmält anrättning?

Litauen. Det var väl Litauen som körde euro-disco? Föll mig helt klart på läppen. Mannen något mera skeptisk här. Beror väl på att han aldrig riktigt fattade det här med disco alls. (Är väl för gammal och mossig för det;).

Portugal föll däremot helt rätt på mannens musikaliska läppar. Genommusikaliskt på något sätt, fast genren har många föregångare känns det kända greppet ändå relativt fräscht. Kärleken i fokus. Känns ju alltid rätt!

Albanien. En skönsjungande kvinna som kunde inta scenen solo utan att den kändes det minsta folktom.

Moldavien. Är nog min favorit, så här långt. Vi har ju inte fuskat och lyssnat på The Big Five så mycket i förväg. Verkar iofs intressant med italiensk hårdrock. Ska bli kul att se om de lyckas rocka hårdare än självaste traditionstyngda Finland.

Moldavien. Sa jag det? Ja, det gjorde jag. Har svårt att motstå Marilyn-hyllningen här. Gillar soundet och sången. Socker är alltid sött.

Har jag glömt någon? Ja, säkert. Det finns många som ligger och puttrar där i mellanläget. Bra, men inte helt tajt och suveränt. Cyperns djävulskt listiga låt har någonting. Men är kanske lite för tjatig?

Schweiz! Höll på att glömma morfars tårar. Visst var det killens morfar som hade fällt tårar första gången han hörde sitt barnbarn sjunga? Och nu står den unge mannen på scenen och sjunger så att de flesta ögon i hela universum är allt annat än torra, tänker jag.

Malta? Nja. Det räcker inte att kunna sjunga bra och ha utstrålning som en ljusårslång strålkastare, det måste finnas något mer i låten, tänker jag. Men man vet ju aldrig, kanske växer den när den gått några fler gånger inne i öronsnäckorna? Är ju en förhandssnackis av stora mått, hur som helst. Och svensk inblandning har den. Som så många andra låtar i Eurovision även i år.

Alltså. Det var kanske inte så dumt att göra noterna gula och blå ändå. För överallt hör vi om kompositörer med de färgerna. Och koreografer. Och andra begåvade musikaliska konstnärer runt omkring scenartisterna.

Tusse då? Jag tycker helt ärligt att han är bäst. Älskar, älskar, älskar Voices! Om den vinner? Hm. Kanske inte. Men Tusses scennärvaro och unga ärliga känsla kan ta honom - oss! - långt.

Go Tusse!

Sköt om er. Och heja hejdlöst på alla regnbågens sånger!

<3

/helena

ps Kanske. Kanske hinner jag titta in hit en sväng senare i kväll med en liten rolig bild-specialare. Men bara kanske. Annars får vi ta det imorgon eller senare. Fast det vore roligt om jag hann sticka in med den ikväll. Ni förstår säkert att det har samband med kvällens tema. Mer säger jag inte. Men kanske kan det vara så att ni kommer få se en viss bloggerska på bild? Kanske, som sagt.

Kolla kollage! Eller colla collage?

Hej på er! Vart tog den här veckan vägen då? Jag bara undrar? Anyway. Här pågår kollage-fixande. Och collage-trixande. Har ju länge velat komma igång med den här typen av bildberättande också. Skapa nya bilder av gamla bilder. Känns extra bra och smart för en återanvändare att få göra det, menar jag.

Som underlag återanvänder jag baksidan till en tavla som jag plockat isär (läs tips angående tavlor utan ram i förra inlägg). Funkar finfint. Gillar den gulnade pappytan. Här ska skapas! Och jag tänkte att ni kunde hänga med. Kanske har ni också en liten tanke om en bild ni har velat skapa, fast ni inte är så jättebra på att måla själva? Då kan det här med att "låna" bilder från andra vara något för er. Kanske har ni en diffus idé om ett stort kort till mor? Det börjar ju närma sig hennes dag så smått. Eller ett kort till någon helt annan, kanske? 

Här börjar min nya bild av redan använda bilder ta form. Jag har en ganska klar bild av vem jag vill ge den till. Men mer om det senare.

Har rivit ur en massa sidor ur böcker. En del blir väldigt kul att kombinera. På tal om mors kort. Mors dag. 

Lite poesi måste vi självklart ha. Och lite bubblor att skåla i - det är ju ändå den traditionella bröllopshelgen.

Oj. Hur kunde jag göra sönder den vackra boken? Och den superfina? Får verkligen se till att göra något bra av det här. Men det är ju bättre att återvända några sidor än att slänga helheten, tänker jag. För det finns för många gamla böcker där ute. Så många böcker som sett sitt bäst före datum. Böcker som ingen någonsin mer kommer vilja, hinna, ha lust - eller behov av - att bläddra i igen.

Så där ja. Nu börjar jag bli hyfsat klar med mitt kollage. 

Vem ska då få det? Själva slutresultatet alltså, undrar ni? Hm. Nej, den godbiten vill jag nog hålla på ett tag till. 

Nähä. Nu väntar kaffe och dopp och mycket trevligt sällskap.

Önskar er en bra start på helgen!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Puh. Hann precis fota det jag tror är den färdiga bilden, innan himlen blev mörk och regnet började falla. Vilken tajming. För det är ett bra tips - att fota längs vägen. Då kan du lägga till och dra ifrån som du vill, bara att hitta tillbaks dit du vill sedan, via fotona, om du är velig och så, menar jag. Eller bara gammal och glömsk. ;)