Fem särskilt fina - en smultrondoftande historia

"Ja' va på en auktion efter gammaldags patron/blann grejerna di sålde var en resegrammofon/ett trasigt plommonstop var de me i samma rop/ja' fick de för en krona alltihop

Sen kom där fram en radio förutan defekter/en soffa med lakan, madrasser och schäkter/botten var där ingen å i ryggen va den lös/Persson ropa in den till sin yngsta tös..."

Per Åke Tommy Persson. När jag tog fotona, som är förlaga till de framredigerade bilderna i det här inlägget, visste jag inte att Peps samhällsengagerade röst inte fanns med oss här på jorden längre. Men direkt jag fick höra det visste jag att de här bilderna måste tillägnas honom. Även om Auktionsvisa inte är skriven av honom, utan av en annan intressant musiker - John Holm - är det ändå hans underbara röst, stämma och dialekt vi hör när det pratas om Emma och Lisa och bråket där på auktionen som förs "på redit bonnavis".

För att hatten, som visserligen inte är något plommonstop, är inropad på auktion en gång i tiden. För att den höga hatten är sönder, den blev väl låg, kan vi kanske vitsa till det och säga, när jag ställde något för tungt uppe på den vid ett tillfälle när den skulle vara med i något helt annat stilleben.

Annars var det här tänkt som en Borås-hyllning. För att staden fyller fyrahundra år i dagarna. Därför lät jag fårsaxarna ta plats bland de särskilt fina, för att de ingår i stadens historia och fortsätter att göra så genom sin närvaro i kommunens profil. Därför lät jag träskon, bara en av de två i det omaka par som också ropats in på en lokal auktion en gång i tiden, bli en påminnelse om att det är bra att ha en fot i historien och en i framtiden, för att på så sätt stå så stadigt som möjligt i vår nutid.

Hatten av för sommargrönskan. Även om fröken Klematis fått sig en rejäl omgång av snön som föll över henne i vintras. Eller fru. För hon är gammal nu, fröken Klematis. Hon har ansats rejält, av den här skrivande frun, nu i vår, för att försöka få henne att må så bra som möjligt, där hon fortfarande vilar klättrande, remonterande och trygg i sin alldeles egen trädgårdssoffa. 

Här på skuggsidan, i den rufsiga täppan, blommar allt senare än på solsidan. Här rör sig allt trevande. Även om schersminens smultrondoft är lika bedövande vällustig här som överallt annars. Såg en humla göra sitt jobb i de nu fullt utslagna blommorna. Såg ett bi, lika flitigt det. Och det är de där små flygande gynnarna som hindrat mig från att knipsa av minsta gren och sätta i vas på köksbordet. För att deras pollinerande jobb är så livsviktigt för oss alla. För allas fortlevnad. För mångfalden bland djur - och människor.

Hatten på - och av - för staden som fyller mitt miljövänliga hjärta med tillförsikt. Tillförsikt inför stundande, vidare klimatsmarta kretsloppsarbete. Stundande uppkavlade ärmar på den textila stadens återvinnande, återbrukande, förnybara, hållbara skjorta - och blus. Gärna knytblus.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Bo Sjööberg. Eller om han mest kallades Bosse, kanske? Hur som helst. Det är hans alster som finns innanför glas och ram här. En något åldrad bild av stadens stora torg, med Sjuhäradsbrunnen centralt placerad. 

En gång i tiden, när jag var ung, brukade jag ofta se den här konstnären - med sin stora mapp/portfolio under armen - när jag åkte buss in till stan från stadsdelen där vi bor. Då brukade jag alltid undra vad som fanns innanför de svarta pärmarna, på den stora, platta väska han ofta bar på. Nu vet jag. I alla fall en del. Har sett en hel del av de bilder han skapade med Borås som modell. Vattentornet. Caroli. Och en massa andra kända, och några mer okända, stadsvyer. 

B. Sjööberg alltså. Den signaturen dök - och dyker - allt som oftast upp på diverse andrahandsetablissemang i staden där han bodde och verkade i många år.

Litografin ovan tror jag är inköpt på Myrorna för många år sedan. Prislappen låg troligtvis någonstans runt den berömda, beskedliga hundralappen. En spottstyver, kostade den. Liksom så mycket av den ofta underskattade lokala konsten gjorde. Och fortfarande ofta gör. Köp mer lokal konst, säger jag bara. Gärna second hand i första hand.

Grattis Borås 400 år!

Här finns djuren. Här finns naturen. Varje dag. Varje dag är värd att fira. Varje dag har något att erbjuda.

Den röda tråden genom vår historia blir synlig. En textilens historia, som vi vill förvandla till en grön, hållbar och slitstark tråd som för oss på stadig raksöm in i framtiden.

Grattis grattis. Å ha den stora äran, lilla fina vackra hemstad!

Å grattis till alla oss som får bo och verka här!

Sköt om er. Och staden i våra hjärtan.

<3

/helena

ps Och här finns den storstilade konsten. Varje dag. Och det här är mitt lilla konstfulla bidrag till staden vi älskar. Varje dag.

Språngnick, grötlunk, barkbåt, glottisstöt & gemyt

Jodå. Vi bakade tårta förra veckan. Nej, ingen midsommartårta, bara en tårta. Eller bakade och bakade, vi använde färdiga tårtbottnar och la lite saker däremellan. Eller vi och vi, mannen vispade mest grädde och så, men vi trängdes allt lite gemytligt där i köket ändå. 

Sedan kunde vi givetvis inte vänta med att smaka tills den hade stått till sig, och blivit lite lagom saftig som den bör, utan började glufsa i oss direkt. Den var, tyvärr, inte så god. Snyggare än god, kan vi säga.

Sedan bakade vi en till, för att fira lite extra. Den blev godare än snygg, och då måste jag ändå säga att den är hyfsat snygg också. 

Vi fyller ju år den här veckan, vetja! Fyrahundra år! Heja, heja vår lilla storartade stad - Borås, Borås. Staden man alltid måste upprepa - helst sjunga! - två gånger i rad. Precis som New York New York.

Firandet i corona-virusets skugga har konst i fokus. Det är konstbiennal i stan, och jag har inte hunnit kika på den än, men den pågår ett bra tag till, så det ska väl bli bra med det, så småningom. 

Dessutom rekommenderas picknick på födelsedagsmenyn. Bra idé, måste jag säga. Att var och en, bland sin lilla bubbla av nära och kära, firar tillsammans på något naturskönt ställe. På något smultronställe i staden, eller i stadens utkanter. Eller på landet. Det finns såå oändligt mycket vacker landsbygd runtomkring Borås. Åt vilket håll du än åker råmar hagarna gröna och flirtar de små vattnen blänkande, blinkande blått. I vått och torrt kan du lita på att naturen håller dig hårt i handen här. Här finns det mesta, för det mesta. För de flesta smaker finns det något.

Sedan kan man ju alltid stanna hemma också. I trädgården. På balkongen. Kan ju faktiskt bli den bästa utflykten av alla. Smultronen på just ditt favoritställe kanske inte ligger längre bort än en armslängd? Gräv där du står, heter det ju. Plocka smultron, där du står. 

Här står jag framför den sena eftermiddagssolens väg uppför vår vardagsrumsvägg. En kär vägg, som jag på vintrarna ändå ofta funderar att ändra en smula på. 

- Åh, det är för mörkt med de här mörka motiven här. Säger jag då, på vintern. Nu, i ljusa sommartider låter det annat i skällan. Nu tycker jag om när solen klättrar på den slingrande stigen och sänder sina långa, slöa strålar ändå upp i de dova trädtopparna. På tavlan till vänster alltså, den som är målad av en lokal förmåga. 

Och ekorren, som på vintern är helt kamouflerad i det nästan obefintliga dagsljuset, hoppar nu plötsligt glatt fram där på sin gröna gren i mitten. 

Tavlan till höger ropade jag ju in på en auktion när jag var liten, för trettio kronor, har jag för mig.

Vi plockade förstås fram de fina assietterna från Bo Fajans i midsommar. De som blommar i takt med att den sista tårtbiten bara blir mindre och mindre.

Det var nog bara det. Plus att statsministern har tvingats avgå. Suck. Jag orkar inte prata om eländet. Hoppas bara de kommer på en lösning snart, så att alla får vila lite från ett virus som muterar och roterar och vrider och vänder på sig över hela jordklotet. Ingen vet när det är slut. De som säger att pandemin är slut nu, de tillhör inte världen, de tillhör egoisternas skara. Den skara som vi hoppas ska bli mindre och mindre och mindre och...

Läste ni om Teddy? Jag tror hon hette så, flickan som är en av alla barn som tvingas arbeta i pandemins kölvatten. Läste om henne på svt, som fått sina uppgifter från BBC. Teddy. En flicka i Uganda, som inget hellre önskar än att få gå i skolan och lära sig saker. Men hon måste jobba och hjälpa till att försörja familjen i dessa extraordinära och för många väldigt svåra tider, fast hon bara är nio år gammal. Nio. NIO!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Språngnick, han gjorde visst ingen sådan när det behövdes som mest - Ronaldo. Grötlunk. En lugn och skön midsommar hoppas jag att ni också hade. Jag la barkbåt i scrabble. Och gemyt. Vilka gemytliga ord, va? Och glottisstöten då? Jo, ett av alla de ord man lätt kan fastna i när den stora tjocka ordboken kommer fram i samband med att något helt annat ord bara måste kollas upp. Glottisstöt - "explosivt språkljud som bildas när stängda stämband plötsligt öppnas (förekommande bl. a. i danskan)". Ja, jag vet då inte hur det låter. Antar att du måste vara dansk för att förstå. Eller nåt.

En fladdrande låga

En människa

Ett ljus

Ett likamedtecken

Flera människor

Många ljus

Lika många likhetstecken 

Och olikhetstecken

Bara en enda låga

En unik låga

En låga som måste brinna för att göra skillnad

En demokratisk låga

En solidarisk låga

En civilkuragets låga

En låga

En enda

En fladdrande låga

Fladdrande

Flämtande

Vi måste alla andas

In

och

ut

Dag

efter

dag

Andas

lugnt

djupt

och

Höra vinden

nära din låga

Känna stormen

nära vår låga

Lyssna efter stiltjen

Nära nära 

Viska viska

Skrika skrika

Samtala samtala

Solidaritet

Medmänsklighet

andas in det

andas ut det

nära intill de du älskar mest här i världen

nära intill de som andas likadant som du, överallt, i resten av alltet

Den fladdrande lågan

andas den

den som är vår 

Vår att förvalta

Vår att hålla levande

brinnande

Blås inte ut den

 

<3

/helena

Poesi i bilder

Hej där. Jag heter Mia och är en tjej med klös. Eller var, för jag levde - och fångade ganska många möss - en gång i tiden, på 1970-talet.

Vi bläddrar vidare i det gamla fotoalbumet, där de flesta bilderna är signerade mannen med stort M. Även om han inte hade hunnit bli större än ett litet m då. Gullig. Och veden är ju också fin. Torr och fin, får vi anta.

Ett tröskverk av något slag.

Ett tröskverk av något annat slag. 

Poesi i posering. Blir jag avstängd från blogger nu? Nu när jag visar naket så här...naket? Äsch. Det är klart att vi måste ha en genuin bild från pojkrummet. Tonårspojkrummet. Han samlade visst på flaskor. Han bedyrar att han inte druckit ur alla själv. Och jag tror honom. På de trettio år vi känt varandra har jag sett honom onykter en gång. Och då pratar vi lätt dragen, inte full. Så det här är nog en riktig prydnadsvägg. Ljuva sjuttiotal, ändå.

Poesi i bil. Någon brorsas bil förmodligen, för vår unge man var fortfarande för ung för att få köra något annat än moppe.

 Mycket djur. Så är det ju på landet, där mannen växte upp.

 Fiskade gjorde de nog också en del. Det fanns i alla fall en liten sjö alldeles i närheten.

Sova i tält. En klassiker när man är liten. På läger. På nätterna. Ibland.

Men hallå! Se där. Där är han ju - sexbomben själv. Inte mer än rätt, att han får visa upp sin egen bara bringa också. Ett lätt pris att betala när man har så mycket tonårssynder på väggen... Inte här dock, det är väl en mer musikalisk affisch av något slag, om jag har förstått det hela rätt.

Fler kurviga damer. Den som det har varit svårast att konkurrera med. Men jag gör mitt bästa. ;)

Det var det. Lite mer nostalgi. Nu vankas fika. Han har visst gjort mackor med lax på, sexbomben.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Igår var det bara utvikningsmannen på bild, om ni missade det. I mer rå form. Alltså rå som i fotografiskt råmaterial.

Vintage-mannen (gånger 7!) och jag...

Workin' it! Kolla, bara. Som han posar. Strike a pose! Rena rama fotomodellen, där han står och lutar sig mot... Utedasset? 

Oh, la, la. On the beach.

Gula, utsvängda byxor och hemmagjord T-shirt, med Neon Rose på. Stylish!

Wet-look? Haha. Antagligen mer av: Få-upp-det-där-förbenade-tältet-någon-gång-då! Fast han ser rätt lugn ut. Och det verkar som att han har tid att posera lite till. Som om regnet inte rörde honom i ryggen. Som om det där enträgna sommarregnet inte störde honom ett dugg.

Å nej. Inte den där trollerihatten igen. Kan inte någon bara trolla bort den, för gott, snälla? Fast jackan är rätt fin faktiskt.

Nej! Nej! Nej! Här måste något gått helt snett! Trolla genast bort den här - ännu fulare - hatten - och spriten  och vapnet (?!). Men snusnäsduken är ju inte så dum. Och gitarren sitter där den ska. Bra bra. Bad-boy-mannen är nog ändå rätt okej. Tror inte han var bad boy speciellt länge dock. Inte mer än i cirka fem sekunder eller så. Han samlade tydligen mest på andras tomma flaskor (påstår han...). Ja, jag har då aldrig träffat den här bad-boy-looken. Lite synd ändå.

Puh. Bort med den där luft-puffran och alla fula hattar. Här är han ju. Med de snällaste ögonen i världen. Ärliga. Härliga. Bäst i världen (skrev hon helt opartiskt). Men det är likafullt sant. Det här kan mycket väl vara världens snällaste man. Eller några av förlagorna då. Och tänk, han är min. Min. Man. Sedan drygt trettio år tillbaka. Som ett andetag. Ett ögonblick. Och en evighet. En alldeles för kort evighet. Som jag hoppas ska fortgå ett bra tag till. Gärna en hel evighet till.

Puss - älskling! (Och tack för att du lånade ut din kropp till bloggen...).

Så där ja. Då har jag levererat sju män att lägga under kudden. Eller sju manliga pojkar då. Sju själfulla sjuttiotalspojkar att lägga under huvudkudden. Så kanske ni drömmer om några snygga prästkragar eller så. 

Med det vill mannen och jag...

...önska er en lugn och skön och grön och smått underbar midsommar!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om ni inte heller kan få nog av den här godingen rekommenderar jag er att klicka in er här. Och sedan klickar ni er vidare hit, för smittande - musikalisk - glädje!

Midsommarblommor

Älskar... Älskar inte... Älskar, naturligtvis!

För vem älskar inte blommor? 

Vem älskar inte mångfalden? Myllret av knott och smått och gott, där ute. De måste bara bli ännu fler, igen.

Vi måste smöra för naturen nu. Och djuren. Vi måste sörja för att allt surrandet runt våra blomster dubbleras. Kvantifieras. Intensifieras. Surret måste surra högre, så att det står över allt brus som vill sjunga något annat än Idas sommarvisa och alla andra sommarsånger som lovsjunger det som gror och växer och väcker tankar om det klimatsmarta och miljömedvetna.

Det här är mitt lilla bidrag. Några blommor att lägga under kudden och drömma om en värld där vi är beredda på större uppoffringar för att få ner utsläpp och temperatur.

Kanske är det en prästkrage, en blåklocka, en rödklöver och en smörblomma. Eller så är det några helt andra blommor. Några utdöda arter som vi måste kämpa - tillsammans - för att få tillbaka. Vem vet?

Bara fyra, säger ni? Jo, det blev bara fyra, som symbol för att vi måste se upp så att fler arter inte försvinner, kanske? Eller så orkade jag inte rita fler åt er. Här kommer tre kuliga gräs också då, så blir det ändå sju sorter - tillsammans. 

Tycker nästan att gräsbilden blev snyggast. Borde kanske försöka trycka upp den? Eller så blev den bara minst gräslig? Nä, nu ska vi inte larva runt med någon falsk blygsamhet här, va? Det luktar ju mest bara illa. Lite som i kohagen. Koskit är i alla fall naturligt, och det är mer än man kan säga om falsk blygsamhet.

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om något fint att lägga under kudden. Något att drömma om. På tal om det, ja. Så har jag något till er. Något väldigt fint faktiskt. Får se om jag hinner visa er det innan midsommaraftonen är slut och det är dags att lägga ner huvudet mot kudden. Jag tror och hoppas det.

Här hemma - sommarlätta, sommarsega steg

Det smyger sig på. Eller den - lättjan. Sommarlättjan. Plötsligt vill ens hjärna inte utföra de saltomortaler man ber den om. Den vill bara krypa ihop i ett hörn och kura. Lite som en katt, som visserligen gärna sträcker på sig, men bara helt kort. Sedan rullar den ihop sig igen. Låter kanske solen klappa pälsen en stund, kollar om det händer något i köket, kollar om det händer något när den vänder sina öron åt andra hållet, sedan samma procedur igen. Lite så. Som om hjärnan inte tycker att det är lika roligt att anstränga sig när solen ligger på.

Försöker fortfarande hitta en bra och lättåtkomlig plats åt de gångna åren - de gamla almanackorna. Ända bak till trettiotalet sträcker de sig. En ovärderlig sak att äga vintage-tid på det sättet, om man ägnar sig åt att skriva berättelser som behöver faktaverifiera dagar som gått. 

Medan solen stänker sitt glitter över vår förvirrade nutid tittar vi på något annat. The Fall. Vi binge-tittar. Har hunnit in på säsong två. Gillian Anderson. Jamie Dornan, Archie Panjabi. Bronagh Waugh. Bara fyra av alla skådespelare som gör den här spännande - och obehagliga - thrillerserien sevärd. Åtminstone hittills. 

Mannen frågar det han brukar fråga: - Är du beredd på ett dåligt slut? Och jag svarar det jag oftast brukar svara: - Nja.

I sovrummet ligger bevismaterial och torkar. Bevis på att jag inte borde ägna mig åt att försöka måla. "Måla", får jag kanske kalla det. Får nog låta bli det här med ansiktsdrag i alla fall. Eller detaljer överhuvudtaget. Haha.

Orden. De älskade. De ibland så svårbemästrade. Oftast är de mina vänner, det ska vi inte huttla med, även om sommarlättjan hindrar mig från att hålla något långt brandtal just nu. 

Nöjer mig med att konstatera att jag inte riktigt förstår skillnaden mellan orden homonym och homograf, vilket är två begrepp jag bråkar en aning med för tillfället. Det handlar i alla fall ungefär om ord som stavas likadant men har olika betydelser. Eller bara låter likadant, som hjärna och gärna. 

På nätet hittar jag en rolig beskrivning av det här med homograf: Fulham-bo, kontra ful-hambo. Haha. Visst är det ett knasigt exempel? Har knappt koll på var exakt Fulham ligger, och jag visste inte att det fanns ful hambo, eller snygg. Visste ni?

Kanske inte så konstigt att min hjärna vill lägga av, när jag utsätter den för så knepiga begrepp och ord, menar jag. Helst vill den bara retirera in i antikvärlden, även om just den härliga tidskriften - med stort A - inte finns längre. De här ovan är gamla. 

Just nu läser jag relativt nya antiktidningar, som ni som läste igår säkert förstod. Dövar mitt dåliga samvete över vår tids fortsatta pappersslöseri genom att låna de eftertraktade tidningsmagasinen på biblioteket.

Mannen ser förvånad ut, när jag föreslår att vi ska behålla de här bruna tygerna, för att de är så fula. Fula på ett coolt sätt, förstås. Borde vi inte göra kuddöverdrag av dem? Han skakar bara på huvudet och undrar vem som skulle hinna göra det. Och när. Och han har nog rätt, de måste nog sorteras bort och vidare, för vem har tid att tillverka kuddfodral av gamla tyger? Inte jag.

Jag gillar snabba pyssel, som ni vet. Snabbt och lätt och smidigt, ska det va. Och lite bra ändå, hoppas jag. Trots viss brist på tålamod och tid. Kom på en sådan rolig utsmyckningsidé till vår kratta, ni vet den som jag brukar använda som upphängningsanordning åt diverse pynt och så. Får se om jag hinner fixa med det här snart, har hängt upp en påminnelselapp där så länge.

Tänk att jag vågar visa er mina knäppaste, knasigaste - konstigaste - försök till konstverk. Visst är jag modig? Hehe. Eller dumdristig. Saknar förmodligen en viktig portion självbevarelsedrift. Och ett par skruvar lösa, har jag nog också. 

Fast den här blev jag lite nöjd med, faktiskt. Tänkte först att det var några plantor på ett tak. Salladshuvuden, som odlas på ett tak? Eller taklök som växer direkt på själva taket. Med en ofantlig, blålila himmel där bakom 

Sedan, när det hela torkat, såg jag något annat. Tre kärringar. Tre kvinnor. Tre huvuden. Tre smårisiga frisyrer som stirrar rakt in i det blå. Ser ni inte, hur de sitter där i en rutig soffa och stirrar rakt in i en oändligt flimrande plattskärm?

Haha. Ja, det är nog mitt bästa konsttips för dagen - att efterkonstruera själva motivet. Bestäm först efteråt vad det föreställer. Mm. Jodå.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Fick så dåligt samvete över att jag korsade mittlinjen i vår riksdag häromdagen, utropade mig ju nästan till klockren centerpartist, och så långt ska vi ju inte nödvändigtvis gå. Miljön står alltid överst, för mig, som ni vet. Därför vill jag tipsa er om att följa miljöpartisten Alice Bah Kuhnke på insta. Läser hennes kloka inlägg runt den senaste veckans politiska irrfärder.

Läser vidare om det hon ser och konstaterar runt omkring sig. Hon vet hur det ser ur när högerkonservatismen får breda ut sig. Hon vet hur otäckt det ser ut i många av våra grannländer ute i Europa. Där kvinnors självklara rättigheter hotas, bland annat. Där den självklara rätten att älska vem du vill, av vilket kön du föredrar, hotas. 

Hotas av vad, kan man alltid undra? Av rädsla för att förlora makten, tänker jag. Som om någon kunde äga själva livet.

Och.

Av rädsla för framtiden? Ja, kanske. Framtiden behöver vi nog inte vara rädd för, men den kanske borde vara rädd för oss - oss människor - och vår framfart, funderar jag. Med den ohållbara, fortsatta skövlingen av den livsviktiga regnskogen i fokus, tänker jag det där sista.

Minimalist, kan visst betyda många saker

Hallå där, vad gör ni? Tittar på fotboll? Njuter av allt det gröna där ute? Sjunger allsång? Vi har en riktigt analog kväll, eller vänta nu här... Haha, var bara tvungen att komma in hit och dela ett citat med er.

Fast det tar vi sedan, först måste jag bara få kommentera hur otroligt många begåvade människor det finns, i den stora vida antik-världen. Oj, oj, oj, säger jag bara. Jag håller nämligen på att läsa ikapp. I diverse tidningar, som jag har lånat hem från biblioteket. Fick för mig att det skulle vara avslappnat, nedkopplat och fullständigt sommaravkopplande att läsa en hel drös magasin fyllda av de käraste redan-använda-tingen. Och det var det. Är det. Verkligen.

Fattar inte varför det är så länge sedan jag tog mig tid att läsa och bläddra och beundra och begrunda allt och inget, och allt däremellan, i de oslagbara Antik & Auktion och Hem & Antik. Jag ligger mer än ett år efter! Fatta! Hur mycket ögongodis jag har framför mig! Hur mycket som helst. Hur kul som helst. Hur kul det är att konstatera att jag har hur mycket som helst att plöja igenom. 

Fast, ärligt talat, vet jag faktiskt varför jag inte har läst dem tidigare: För att det tar sådan tid för mig att studera alla detaljer. För att jag inte bara kan gå igenom dem lite snabbt. För att de innebär kunskap för mig. Kunskap som jag numera är lite försiktig med, som ni kanske minns.

Jo, det var ju så här: Att jag upptäckte, för några år sedan, att för mycket fakta runt/om tingen gjorde dem ointressanta på andra sätt. De blev plötsligt så platta, när jag fattade allt. Jag VILL vara lite lagom okunnig. Jag VILL inte kunna allt, om allt möjligt och omöjligt. Jag vill ha känslan kvar. Fantasin måste få sitt spelrum också, annars förlorar föremålen sitt rätta värde, för mig.

Med det sagt måste jag ändå tillstå vilken njutning det är att ta del av människors hem och prylar och pinaler på det här analoga sättet. Inget är som en lagom sönderläst antiktidning. Här finns ju verkligen allt. Här finns hon som tillverkar de mest exakta kopior av gamla möbler och konstfulla föremål - i miniformat - till sitt makalösa och spektakulära dockskåp. Här finns de som samlar på allt. Här finns de som inreder enbart i blåvitt och de som inte utelämnar en enda av regnbågens alla nyanser. Här finns boksamlare och fotoentusiaster. Här finns nördar och freaks. Här finns de fiffiga och de piffiga. Och de som verkar puffa kuddar hela långa dagen. 

Bästa sommarnöjet; att botanisera bland gott och blandat med vintage, retro, kuriosa och antikt för ögonen. 

Har plöjt mysiga läshörnor med höstfeeling och rykande tekoppar Och tagit del av vårens gladaste och gulaste pynt. Sommarverandorna, de har jag också besökt. Med pelargoner, vattenkannor och rostiga krukor på. 

Men mest gillar jag ju julen. Året runt älskar jag att titta på de tindrande, glänsande sakerna i julljusens sken. Inget är så vackert som julpynt med patina. Inget är så smart som att återanvända gamla tråg, ämbar, terriner, karaffer, kaffekittlar och så vidare - till de ljuvligt doftande hyacinterna och de knäckta nötterna. Snart är det jul igen, hör ni. Snart är ju ett så användbart och relativt ord. Liksom nästan elastiskt i sin vidsträckthet och så.

Det var bara det. Ville bara dela lite goda, gamla vibbar med er. Är liksom uppfylld av allt det ackumulerade i vintage-väg just nu. Många goda blädderstunder stundar och återstår.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Citatet då? Jodå. Jag har inte glömt det. Det kommer här: "Jag kallar mig själv en sann minimalist i den betydelsen att det finns minimalt lite plats över." Haha. Hur underbart? Sagt av Christopher MacDonald i en artikel om det typiskt engelska - med ord som maximalism och excentricitet i första rummet. Hämtat ur Antik & Auktion nr 9/2020.

Musik ska byggas utav glädje, som ni ser

Jag vet ju redan. Och jag vet att ni vet. Att jag vet att jag hade blivit kär i honom redan då, när han var fjorton år. Även om jag bara var tre då. Så det så. När jag ser det här fotot vet jag det ändå säkrare. Glädjen!

Inspelning pågår, tydligen. På pelarbordet.

I pojkrummet. Där sitter de musikaliska förebilderna på första parkett på väggen. Och där vilar sig gitarren en stund, medan schackspelet och dess behändiga spelplan/låda har fått komma fram. Samma smidiga, portabla schackspel som vi fortfarande använder, ibland. 

Det passerade en musikens dag här nyligen (även om alla dagar borde innehålla någon form av takt och ton). Världsmusikens. Men den försvann liksom i den politiska villervallan. Nu är ordningen återställd (inte i politiken obviously, men i skannern) och jag har sett till att ni har fått vintage-musik på näthinnan.

På trumhinnan, då? Den får ni fixa själva. Välj vad ni vill. Var ni vill. Hur ni vill. Det enda som är viktigt är att den har byggts utav glädje. Tycker pojken - mannen! - och jag.

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om inspelningar. Vet ni vad jag fick av mannen för ett tag sedan? En av de finaste gåvor jag fått någonsin, tror jag bestämt. Barnskratt. Inspelat barnskratt. Pärlande, rullande, lätt och kristallklart skratt. Oförställt. Ärligt. Härligt! Bara att ta fram och låta sig smittas av, gärna under de mulna dagarna. När politiken kliar och myggbetten skaver. Eller om det var tvärtom? ;)

Avig blu(e)s

- Ska vi rösta på Centerpartiet? Det är jag - JAG - som ställer frågan till mannen. Jag som aldrig, aldrig tänkt tanken att rösta på ett parti som rör sig bortanför vänsterns del av mitten. Och visst säger jag det lite halvt på skämt, fast det inte känns så långt bort ändå. Med Annie Lööf i spetsen har det gröna mittenpartiet aldrig känts mer gediget och trovärdigt än nu. Humant, är också ett ord som kommer för mig. Och ganska klimatsmart.

Och trots att det här bara skulle vara ett inlägg som helt oskyldigt handlade om en alldeles bakochfram vintage-tanke, letar sig naturligtvis politiken in en historisk dag som denna. En historiskt dum och obehaglig dag. 

Aldrig, i hela mitt drygt femtioåriga liv, har jag känt mig så lite vänster som idag. Visst, mitt hjärta har alltid varit grönt, först och främst. Ni vet ju att jag redan första gången jag fick rösta, innan jag ens fyllt tjugo år, röstade på Miljöpartiet. Och miljön har jag fortsatt att stå upp för sedan dess. 

Men. Mitt hjärta är alltid klappat för vänsterns värderingar. Jag har aldrig trott på kommunism. Jag har aldrig trott på total rättvisa - det är som att säga att utopier är något att sträva efter. Däremot har jag alltid trott på att det bästa, kanske inte för precis alla, men för så många som möjligt, är att ha en så stabil grund som möjligt att stå på. En samhälleligt stabil grund. Från det fundamentet kan man sedan bygga ut friheten. Brodera tämligen fritt och gränslöst till och med. Men grunden måste vara stadig, därför har jag alltid trott på vänstertanken.

Sedan kom förra valet. Valet som inte valde något stabilt alternativ. Sedan kom vår kompromissvilliga statsminister fram med en lösning tillsammans med samarbetspartierna. En lösning på mitten, där så många väljare som möjligt borde känna sig som mest hemmastadda. För politik, om något, handlar ju just om kompromisser. Ibland har man inget annat att välja på, både i det mer privata och i det stora hela - pest eller kolera, är valet man har ibland. Och då gäller det att välja det minst sämsta. Ibland finns inga glassiga val som passar alla. Men ofta kan man hitta en gyllene väg som kan leda oss framåt ändå. Och det tyckte jag att januariavtalet gjorde. Det gav oss en väg framåt. Både oss som tror på vänsterns ideal och er som håller till lite längre högerut. Här kunde vi mötas. Så tror jag att många fler än jag tänkte. Tänker.

Här står jag alltså, med en av mina vintage-blusar på mig. Och skulle bara tipsa er om att det går bra att vända på steken. Vända tröjan ut och in, när den börjat trötta ut dig, eller blivit urtvättad i sin ursprungliga färg. 

Vänd då bara på den, klipp bort synliga tvättrådslappar och sådant och börja om. 

Då kan du få tröjan - eller blusen - att leva upp igen. Utnyttja den ytterligare ett par varv. Allt för att spara på vår miljö - där klädtillverkning och överkonsumtion är en stor miljöbov. Använd dina kläder lite längre. Använd dem på vilket håll du vill, bara du tänker på att inte köpa några nya förrän du verkligen behöver det. Och då kan du ju börja med att kolla in second hand-marknaden för kläder först, innan du eventuellt konstaterar att du verkligen behöver köpa något nytt.

Egentligen var det bara det jag ville säga. Men politiken kom emellan. Och aldrig har jag känt mig så besviken på vänstern som nu. Nu när vi behöver mobilisera alla stabila, gränsöverskridande, krafter vi har - för att fortsätta bekämpa en pandemi som berör oss alla, oavsett vilken färg vi gillar mest, oavsett var vi bor. Oavsett vilka vi är. Vem du är. Vem jag är. Vem vi är.

Aldrig har jag varit så besviken. Aldrig har marknadshyror känt så futtiga som nu. I skuggan av en pandemi känns marknadshyror som blaha och larv och by-the-way. Men visst. Marknadshyror på alla bostäder vill vi inte ha. Men det här handlar ju om någon enstaka procent bland nybebyggelsen, något som känns som ett hyfsat viktigt steg att ta, för att få fram fler bostäder. Det är ju inte som att de flesta bland så kallat vanligt folk har råd med nybyggnation i dag heller, så jag tror inte att skillnaden behöver vara så stor eller ens negativ i ett längre perspektiv.

Men visst, ibland måste man stävja tendenser. Se upp så att ett lillfinger inte blir en hel hand som sedan snabbare än ögat blir en hel arm som riskerar att urholka den livsviktiga alla-ska-med-mentaliteten. 

Men nu är inte rätt tid för det. Nu är inte rätt tid att bjuda in högerpopulister (och rätta mig om jag har fel, men visst verkar det som att Sverige har mer än ett obehagligt och rasistiskt parti i riksdagen numera?) till en dans som enögt pekar generaliserande på alla som kriminella. Visst, vi måste bekämpa kriminalitet, det har vi alltid behövt. Vi kommer aldrig bli av med alla bovar, oavsett vad vi gör. Vi måste se till att det inte lönar sig att vara kriminell, på något sätt. Vi måste se till att det finns andra vägar att välja - för de unga som tror att den smala vägen bara betyder snabba cash.

I en osäker tid, när världsläget med delta-varianter, krig, konflikter och mer människor på flykt än någonsin, behöver vi så mycket stabilitet som möjligt. Vi behöver stå enade och starka inför de allvarliga utmaningar vi har - med att vaccinera en hel värld mot covid-19, med att försöka vända den eskalerande klimatsituationen, med att se till att våra unga mår så bra de bara kan, så att de kan tro på en framtid där droger och gängkriminalitet är ett minne blott. För att det finns andra vägar. För att det finns så mycket bra att göra. För att det finns något viktigt för oss alla att bidra med.

Men. För att det ska kunna hända. För att alla gräsrötter ska må så bra som möjligt, måste trädtopparna både skydda och släppa ner ljus. 

Skärp er för f-n! Sorry, men det är det jag vill säga till de som har röstat bort vår tappra, kompromissvilliga regering idag. Skärp er. Om pest eller kolera står på menyn, kan ingen - KAN INGEN - välja mormors hemlagade köttbullar, och ännu mindre löjrom.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och jag - och många, många andra med mig - som bara ville konstatera att midsommarveckan är här. Jag som bara ville säga att det är underbart att kunna titta ut på tusenskönorna som strävar uppåt i gräsmattan. Jag som bara ville fråga er om det finns någon ljuvligare doft än den från schersminen? Smultron. Mm. Och så ville jag påminna om det blommiga gitarr-skärpet. En återanvändningsidé i all sin enkelhet. Något att inspireras av, hoppas jag.

Målar inga moln

Mannen undrar varför jag använder rutigt papper istället för blankt, när jag målar. Och jag svarar att det ger struktur på ett sätt som jag gillar. Jag kämpar på. Med mina illustrativa försök. Målar mig ett steg fram och två steg tillbaka, ungefär. Men ibland överraskar jag mig själv positivt. Ibland blir det oväntat bra, men bara ibland.

Just nu håller jag på och målar på fri hand, för att sedan fota det hela och därefter försöka tillföra ytterligare en dimension - eller två - via redigeringsprogrammets magi här på datorn. Puh. Har suttit uppe alldeles för länge nu och försökt komma fram till något bra. Det är dags att ge upp, för nu, som det heter. 

Men jag tänkte att jag kunde titta till er lite snabbt först. Här kommer en pion. Grunden är analog - jag, pensel, färg och vatten. Resten, slutfinishen, är bara lite trycka-på-filter-knappar här på tangentbordet framför mig. Blev väl rätt okej?

Annars då? Vi har slappar-helg. Vi har haft en jättefin lördag, med hästhoppning från Stockholm på en av våra skärmar och en medlem av familjen Wahlgren på en annan skärm. Nej, inte Pernilla. Och inte Bianca. Nänä, inte Benjamin heller. Christina Schollin. Självaste mormor. Men i Operation Argus, som serien vi tittar på kallas, är hon ingens mormor ännu, knappt ens mamma, tror jag. Bland agenter och spioner spelar hon syster Karin. Mycket mer än så vet jag inte, ännu, vi har bara sett ett par tre små avsnitt hittills. Finns på svt play, om ni är nyfikna.

Sedan spelade vi Scrabble, förstås. Några omgångar. Högläser i Anne Franks dagbok för varandra. Förundras över hur en så ung person kan skriva så bra. Förundras över att en så ung person ska behöva uppleva det hon upplevde. Kriget. 

Krigen. Kommer de aldrig att ta slut?

Anyway.

Hur går det i värmen? Tänkte mig att det måste vara smart att hålla på med just akvarell, vattenfärg, nu, så här i soliga tider? Eller vad tror ni? För vätskebalansens skull, menar jag...

Fast snart skulle det visst bli regn igen. Mera vatten. Mera grön färg på marken. Bra grej. Hej hej. 

Sköt om er.

<3

/helena