Vi säger aldrig hej då till kärleken

Mitt huvud, säger jag bara. Så fullt det blir. Så skönt det var ändå, när lugnet lade sig över oss. Covid-lugnet. Fast sedan går det en sekund, så, en sekund, och eftertanken hinner sätta in. Eftertanken som säger oss att folk måste få komma ut ur sina avståndsburar nu. Vi kommer ingenstans genom att bygga murar mellan oss. Även om jag redan saknar lugnet.

Vi har ju förstått att många har tyckt det varit väldigt svårt - att ta det lugnt. Eller lugnt och lugnt, jag vet inte vad vi ska kalla det? Lugnare än förut, när det bara var att gå ut och jazza - kan vi uttrycka det så, kanske? Okej? Det är lite svårt att sätta sig in, för oss som behöver långsamhet och ro och eftertänksamhet. Vi som lever och andas lugn i vårt arbete och vår strävan att skapa mening för fler än oss själva. Vi som inte skulle få något gjort utan det - lugnet.

Vad vill jag då ha sagt, denna sista dag i månaden? Denna första dag, efter den första dagen utan lika hårda restriktioner för oss som är vaccinerade. Så mycket. Såå mycket, vill jag säga. Men mitt huvud är korvstoppat med för mycket info just nu, det blir som en för trång tratt att försöka sammanfatta alla tankar som vill ut.

Det handlar om kultur, mina tankar. Hur den här annorlunda tiden har belyst dess självklara, självlysande kraft. Hur det verkligen har framkommit att människan inte är skapad för att leva utan den - kulturen. Vi måste få skapa och ta del av andras skapande, annars torkar vi ut, som vissna blommor. 

Mina tankar rör vidare vid konsten att själv kunna ta ansvar för sitt beteende, hålla avstånd när så krävs, vara fortsatt rädda om våra äldre och sköra. Det handlar om att jag inte tror på tvång, aldrig. Inte nu. Inte någonsin. Man måste själv komma till insikt om att det kanske inte finns någon annan väg än vaccin, åtminstone inte som vi kan få syn på nu. 

Mina hjärnceller fylls av orden: Att ungdomar läser allt mindre. Mitt hjärta gråter när jag läser det. Vi måste jobba hårdare och mer ihärdigt för att föra över kärleken till läsandet till de yngre generationerna, tänker jag. Kanske kan vi påminna dem om privilegiet att bo i en del av världen där det är självklart att få lära sig läsa? Kanske kan vi leta upp den oerhörda siffran som berättar om hur många människor där ute i världen som är analfabeter - många barn och unga som skulle ge vad som helst för att få gå i skolan och lära sig att läsa en rad eller två - och kunna skriva sitt eget namn.

Det är lite av allt det som trängs, i hatten, i tratten. Det vill komma ut. Långt och broderande. Men så många ord får inte plats här. 

Men. Låt mig ändå säga så här mycket: Att precis när jag håller på att bli galen av att höra om politiker som vill inskränka det viktiga - livsviktiga - biståndet till en omvärld som skriker på hjälp, då hör jag om alla de som vill hjälpa sina grannar och medmänniskor efter den fruktansvärda händelsen i vår goa grannstad Göteborg. 

Varje gång det finns anledning att oja sig, finns det fler anledningar att applådera alla de som vill väl. Så jag håller inne med kritiska tankar idag, och säger bara helt lugnt hejdå till september.

Hej då då.

Sköt om er.

<3

/helena 

ps Lämnar med lite tom barkyta också, så att ni kan karva in något eget. 

Något kärleksfullt. 

Ett minne. 

Namnet på en vän, som ni saknar. 

Namnet på era älsklingar. 

Något oförglömligt och vackert och själfullt. 

Namnet på människans bästa vän: Covid-hunden. 

Något gott och bra och snällt som den här ojazziga tiden ändå gav er. 

Eller tryck dit en önskning inför kommande månad. 

En kärleksfull önskan om mer tid, kanske. 

Mer tid att älska.

En kaskad av frågor - del 2

Här är den! Firren i storformat. Fast det är kanske inte den allra, allra sista versionen ändå. Tycker inte det "genombrutna" i pappret kommer fram så bra här. Kanske måste jobba lite mer på 3D-effekten? Hm. Så att man ser att det finns flera lager, precis som i de viktiga sakfrågorna vi snackar om här.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om ni undrar vad sjutton jag snackar om - ja, då hittar ni svaret (plus några av de älskade vintage-tingen) här, i förra inlägget med ungefär samma namn. I den mån det nu finns några alltså - svar, menar jag. Frågorna är ju alltid många fler. Det betyder förstås inte att vi måste sluta försöka hitta några fler svar, hur komplicerade frågorna än kan verka.

En kaskad av frågor

- Vad är det där? undrade en undrare.

- Jaha, du har målat en fisk, konstaterade en konstaterare.

Nja, det är väl snarare en valfråga. En viktig valfråga. Många viktiga valfrågor. Det gäller att välja för klimatets bästa. 

- Det är alltså en klimatfråga, du har målat. Sade en som tror sig veta svaret på allt.

Nej, det är många svåra klimatfrågor. En hel kaskad av viktiga miljöfrågor. DET har jag försökt illustrera. Sa jag.

<3

/helena

ps Lite vatten, lite färg. Några återanvända blad (minns ni badnymfen som satt på köksväggen? Det är de fyra arken - baksidan kan ju vara framsidan ibland - som kommit till nytta igen här). Sedan fick datorn säga sitt också. Redigerade dit lite mer krydda och edge, så att säga. Den färdiga versionen kommer kanske simma in på en blogg nära er, förr än ni tror.

I rosa sken

De där rosa lampskärmarna, fattar inte hur många gånger jag plockat dem fram och tillbaka, de verkar aldrig hitta sin plats. Tycker ju om dem. Ljust ljust rosatonade. Men jag vet inte om de passar någonstans här hemma.

Tror annars att de skulle göra sig bra som ljusbärare, bland frostnätter och istappar. Hos någon annan?

Hos någon som skulle uppskatta dem. Hitta en plats för dem. I ett fönster med framtidsutsikter. I mina ögon är det just återbrukade saker som är framtiden, som ni vet.

Håller på med både det ena och det andra - samtidigt. Fotar och rensar. Kom på att jag skulle plocka ihop en liten kasse med saker som jag tror att någon annan har mer användning för än jag. Bland annat en del rekvisita som är färdiganvänd för min del. Och så de här lampskärmarna då, som vi köpte på loppis en gång, för ganska länge sedan. Sedan har de mest legat undanstuvade i ett skåp, lite synd, för de är nästan nya.

Hm. Får fundera vidare. Kan ju hända att jag har en idé på lut för dem. En kul idé. Eller en knasig. Vi får se.

Kanske får de gå ändå, lämnas till närmaste second hand-affär eller så. Men kram-boken - den behåller jag! 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Selam Fessahaye. Så heter hon, årets Rosa Bandet-designer. Verkar vara en spännande person, skapar kläder som ser ut som konstverk. Och en del som fluffiga bakverk! Gå gärna in på hennes insta eller/och hemsida och kolla in vilka färgexplosioner och fantastiska mönster hon skapar. 

Förhoppningsvis tillhör hennes kläder kategorin som går att använda och använda och använda. Om mode alls ska vara relevant idag, måste det ju fungera många gånger - gärna för många olika människor. Mode för flera miljömedvetna generationer.

Glöm nu inte att köpa årets Rosa Band, direkt inne på cancerfonden.se, om du så vill.

Varje band innebär ett litet, men viktigt steg i rätt riktning. Mot bot och bättring. I kampen mot bröstcancer och annan cancer. Den rosa månaden lyser upp vägen mot forskning och framtid. Ett hoppfullt, rosa sken.

Grönt galleri

Blev väldigt inspirerad av bilderna på Greta och naturen. Bestämde mig för att fixa fram lite egna skogsnyanser. Tänkte dela några av dem med er. Här och nu, om ni har tid och lust. Den här ovan kallar jag: Är du grön?

Stammen, heter den här, kort och gott. Tog alltså med mig kameran, den jag behöver öva mig på, och bästa fotomodellen, och letade efter den mest naturliga palett som går att hitta - naturens egen. Eller om det var motiven som sökte sig till mig? Det kändes nästan så.

En gång myntade jag begreppet: de mest levande pixlarna, eller något i den stilen. Skogens minsta pixlar - löven. Toppen! Den/det heter så - bilden/fotot ovan.

Tall talk. Lite lagom ordvitsigt. Men faktum är att det borde vara en mänsklig rättighet att gå ut och snacka lite med ett träd.

Kram! Det är inte självklart att hitta ett träd som du inte når hela vägen runt, men det känns sunt, när man väl gör det. Årsringarna tar plats.

Sorry, här blir det onödigt vitsigt igen - stämmer. Stämmer. Som stammar i plural. Fast också en undran om det inte är något lurt med den där stammen, den längst bort? Som i: Stämmer det här verkligen?

Ledtrådar. Nej, det stämde inte. Det var inget levande träd, det växte trådar på det. Eltrådar. Kablar. Så så sabla långt ifrån civilisationen var det ju inte. Mest bara ett stenkast från stan och den trygga betongdjungeln.

Blåklockan klämtar. Det är hög tid att förstå att vi inte kan behandla naturen hur som helst utan att den slår bakut. En enda klocka klämtade fortfarande i gräset. Så glad en enda fullkomligt perfekt växt kan göra en!

Kamouflage. Och visst, vi kan ju gömma våra syrehungriga lungor och längtande själar där ute bland mossa och lav och annat som växer på gren och sten. Men jag kan inte låta bli att tänka att det vore bättre om naturen fick gömma sig hos oss, långt in i våra naturälskande hjärtan. Lägga sina blad att vila, bland våra klimatsmarta steg och val.

Sköt om er. Och det gröna.

<3

/helena

ps Naturligtvis låg det en massa skräp här och var och där också. Fick parera linsen förbi både gummidelar, pappmuggar och annat som bara inte hör hemma där ute. Så trött. Så trött. På att tvingas dela naturupplevelser med skräp - och de som väljer att skräpa ner efter sig.

Anyway. Finns fler gröna foton att gå igenom, kanske redigerar jag in något mera hit. Så småningom. Tiden är kort i rocken. Kanske måste jag prioritera något annat. Skrivandet kommer på efterkälken när jag ägnar så mycket tid åt mina bilder, men jag älskar ju just den symbiosen - den mellan orden och bilderna. Den är min. Den kära paradoxen är min. Min att hantera. Min att manövrera. 

Tidsbrist - varför är det så sällan brist på det, tro? ;).

Växtkraft på väggen

Ett snabbt hej här från mig och, tro det eller ej - köket. Jodå. Ännu en köksbild, men den här gången för att visa att nu har det kommit upp lite nytt på väggen. Annat. För allt annat än nytt är de gamla bladen ur det gamla herbariet. Just de här två pressade växterna fyller faktiskt åttio år nästa år. Tycker om namnet Fackelros, lite upplysning i höstmörkret. Och en gul, småsolig näckros. Lite blått, lite gult. Mycket fint.

Hoppas ni också har en fin helg. Vi har sett en hel del film. En del dålig film, en del ganska bra. Får se om vi kanske pratar mer om det en annan dag.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Lite ps-poesi på det, kan det vara något? Vi försöker väl. Here we go:

Ängen

en gång växte du upp nära

ängen

på ängen

poängen

är att det fanns ängar då,

när du växte upp

där

nära

det

väsentliga

väsensskilt

från

massuppfödning

och mångfaldsdöd

ängen

där

du

växte

upp

upp

upp

för

många hundra år sedan

den finns kvar

vet du var?

här

inuti oss alla

den som spar han har

hen har

minnet av någon som fanns långt innan ditt minne fanns

långt innan den gula lappen fanns

att fästa upp på väggen

post it

post that

post all

past all

pastoral

ängen

den evigt blommande

där kattfoten raskt traskade

när den blå violen inte var lika blyg

på ängen

poängen

är att du minns det som du inte minns

Ängen

Fem särskilt fina - sommarens svans

Hej på er. Håller på att fota en bild, något som ni nog får ta del av senare, längre fram i tiden, kanske. Men nu ska vi dela en Fem särskilt fina, tänkte jag. Vi passar på att njuta lite av vintage-sakerna som ingår i bilden jag skapar. Är ni på? Bra. Då kör vi.

Här och nu. Det är något med den här tiden. Det är inte sommar längre. Det är inte höst ännu. Sensommar, det är ett slitet ord på en ganska lång och varierad tid. 

En tid som är som en skattkista, tänker jag. Dolda skatter, i form av stjärnhimlar - och annat som inte syns när solen lyser för starkt. 

Det blir som ett skimmer. Läste någonstans att den här tiden på året bjuder på en särskild sorts dimma. Ett slags disig dimma. Strålningsdimma. Strålningsdimma, vilket strålande vackert och drömskt ord. Eller hur?

Sommarens svans. Kan man inte kalla den så, tiden som pågår? En efterlängtad tid mellan då och sen. Nu.

PS. Inte som i PS sista sommaren, utan som i PS sista sommartiden på året. Det är något med den mörka, mulliga, mylliga grönskan. Den som doftar jord och andas mättat syre. Den som förbereder sig för att multna.

Den sista växtlighetsdroppen som hälls ut över oss. Lukter, som bedövar med all sin arom. Doften av vinter går också att ana där någonstans. En efterlängtad, annalkande vilotid för det vänliga, fortfarande fylliga, gröna.

Lika självklart som att poeterna blir mer poetiska, lyser stjärnhimlarna starkare. Starka stjärnor, klara strålar.

Sommarens svans. Den har knorr!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vi tar det piano och poetiskt den här gången. Lugnt och lyriskt, med andra ord. Vi låter oss inte störas av siffror, uppradningar och fakta. Vi njuter bara av vintage-tingens ordning, och oordning. Ni har ju ändå sett allt förut, åtminstone om ni följt med mig på vintage-vägen länge. 

Men. Men låt mig ändå tillägna bokstäverna S och P, som i PS, till två människor som bidragit till sakerna här:

P, som i Percy och porslin. Gefle. Kannan med Vinranka på. Älskar det flytande färgmättade blå. Och kurvorna, svängarna, böjarna, och ränderna som aldrig går ur.

Och S, som i Sigrid. Min salig farmor som slingrade till det snirkligt sköna tennarmbandet en gång i tiden. Hon som jag knappt minns, var bara tre eller fyra när hon gick bort. Men genom tingen signerade med hennes hand, de som hon skapade, eller bara ägde och bar, lever hon vidare och vidare. Eller om det var snirklade hon gjorde? Vackert i vilket fall.

Här ligger svaret. Och mattan.

Är allt på fotot ovan verkligen vintage? undrar ni kanske. Ja, nästan allt är köpt second hand, ärvt, eller inropat på auktion. Som pallen, den kostade bara tjugo kronor på en välgörenhetsloppis en gång i tiden. Och vårt kära love-seat sedan då? Jo, självklart är den inropad på auktion för ett par hundralappar eller så. 

Har alltid velat ha en soffa i köket, men vi hittade aldrig någon vi gillade förrän vi såg den här. Den är för liten för två personer, egentligen, den vill liksom välta om man sitter för långt ut, men sitter man tillräckligt nära varandra, då går det såklart alldeles utmärkt! Inte så bra i covid-tider kanske, men väldigt bra när man vill umgås med sin älskling.

Och där uppe, på det ärvda bordet, där ligger svaret på gårdagens fråga. Är ni nyfikna? Eller kunde ni lista ut vem det var som jag hade tolkat från ett foto publicerat i skandinaviska Vogue? Snart, snart kommer svaret. Men först ska jag plocka upp laddkabeln till kameran från nedersta lådan i byrån, den som en gång i tiden stod i mitt flickrum. Flickrum, konstigt ord, fast man sa så förr. Låter ju som att jag är jättejättegammal ju... Och det är jag ju! Hehe.

Vad nu då? Den där gamla ryamattan, vad är det med den då? Inget särskilt, vill väl mest hålla er på sträckbänken lite till och visa er en av mina finaste vintage-skatter. Mattor är underskattade second hand-fynd, tycker jag. Visst, det finns många smutsiga, väl trampade och luggslitna exemplar där ute, men det finns också riktiga mjuka godingar. Fossingarnas bästa höst- och vintervänner ligger där ute och väntar på att någon ska upptäcka dem, och kanske tvätta dem lite lagom. Den här lilla godingen skiner som en sol där den ligger och värmer både fötter och själ. Som en sol. Eller en stor stjärna, kanske. Fast solen är ju en stor - väldigt stor - stjärna, vetja.

Greta. Naturligtvis är det allas vår Greta Thunberg som jag försökt göra en tolkning, via ett Vogue-foto, av. Blev väl ganska bra, tycker jag. Fotot på framsidan (tror det var på allra första numret av den skandinaviska varianten av det namnkunniga magasinet som Greta och Gandalf var med) är ändå finare. Kanske ska försöka mig på det också?

Anyway. Gillar hur allt går samman här. Smälter ihop. Djur, natur och människa. Som det ska vara. Som det borde vara.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Här, i ett av gårdagens inlägg, finns förresten den närgångna frågan, om ni missat den.

Ser ni vad det är?

Jodå. Det blev en del målat igår. Här har det visst knappt torkat än, ser jag. Bäst att dokumentera direkt.

Ser ni vad det är? Inte?

Nu då? Ser ni VEM det är? Inte? Nej, ni behöver inte skämmas, mannen gissade på Loreen - och det är det inte. Det här är en annan cool tjej. Här har jag vispat fram mina målade kråkfötter med hjälp av ett foto som förlaga. Ett väldigt fint foto. Ledtråd? Ja, tänk trådar, som i kläder och modemagasin, ett sammanhang som vi inte direkt är vana att se den här engagerade personen i.

<3

/helena

ps Det var lite analoga konstfärdigheter det. Ni missade väl inte mina digitala avtryck här inne tidigare idag - bara att länka er tillbaka här i så fall. En ganska artsy blogg-torsdag, tydligen. Fint så. Hoppas ni gillar.

Jag såg en kvinna som var gravid...

...och tänkte att det finns hopp om liv!

Jag blev så otroligt glad och inspirerad av henne, där hon gick och trotsade regnet med sin mage i vädret.

Var bara tvungen att sätta mig ner och skapa en bild av det hela. Magen, med en busunge i, eller i alla fall en blivande - ett busfrö. Ett busfrö!

Trädet. Fullt med färger. Det verkade böja sig ner för att skydda henne och frukten hon bär på. Det finns hopp om liv, mina vänner! Om en framtid. Hoppet lever!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om jag hinner kommer det kanske in något mer artsy som jag har pillat fram. Analogt i så fall. Vi får se.

Rosa måln

- Åh, nej. Mannen ojade sig över att det blivit en löjligt liten bit bakplåtspapper över. Och vad gjorde jag då då? Sa till honom att ge den till mig: - Så ska jag nog förvandla den till något annat än bara en bit papper som blivit över, ska du se.

Det är ju den här tiden på året, när man börjar tänka i rosa termer. Inte bara färgen på de livgivande Rosa Banden, utan också färgen på en hel månad, en hel tid. Därför letar sig det rosa in bland det jag målar just nu.

Vet inte om det är rosor? En ser nästan ut som en tulpan, va? Fast jag tänker mig ett slags nejlikor. Bästa tant-blomman som finns - tycker jag ju nuförtiden, när jag själv är tant.

Rosa nejlikor. Riktiga överlevare.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Förlåt. Ni kanske börjar tröttna på vårt köksbord, och alla djuren som bor där på just nu? Det är ju så att väldigt mycket av mitt arbete - både foto, målarkladdande och arrangerande och annat sker där - och jag älskar ju djuren! Men visst, någon annan vy borde ni kunna få snart, tycker jag. Får se vad jag kan trolla fram.

Här hemma - blåbär och Thorvall

Hej i höstmyset! Titta lampa. Många lampor har vi, här hemma. Tänkte att vi skulle titta närmare på dem någon dag framöver, inte idag dock. Här ser ni i alla fall en av mina favoritlampor, nej, två. Kökslampan modell vintage, förstås, och krukan. Ja, jag gjorde ju en lampa av en kruka förra året. Som ni kanske kommer ihåg. Jodå. Den hänger där i fönstret och gör sitt jobb som mysig ljusbärare med den äran. Även om den inte är tänd just här och nu. Just nu...

...lyser flitens kökslampa på pärlorna av trä. Håller på att trä på en annan färg på det gamla blåbärsriset. Tänkte att de gröna knopparnas tid är förbi, det är väl i och för sig även blåbärens, men ändå, kan inte förmå mig att ta fram de knallröda pärlorna, än. Det får bli blå ändå. Blåbärspärlor att trä på det gamla torra riset.

Så där ja. Ser ni inte? Oj. Sorry. Borde förstås tagit en närbild eller två. Men ni får väl helt enkelt lita på mig när jag säger att nu är det blått som gäller ett tag. På blåbären alltså. Annars är det mest grönt, naturligtvis. Och lite rött, närmre jul.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är bokmässa med stor B på g, i staden med stort G - Göteborg. Inte som vanligt i år heller, en blandning av publikt för fåtalet och play för flertalet. Bra så. Men jag kan inte låta bli att tycka att förra årets mässa blev så extra demokratisk, när alla kunde titta gratis. Önskar på något sätt att det alltid kunde vara så, att det kulturella, skönlitterära och faktabärande ordet fick komma till alla. För alla behöver en dos litteratur, även de som inte tror - eller vet - att de behöver det. Jaja. Allt som är värt något här i livet kan ju inte vara gratis, då skulle ingen kunna leva på sin konst, till exempel. 

Här hemma har vi börjat på en ny högläsningsbok. Drivved från Arkadien. Av Niklas Rådström. Jag har läst lite i den förut, men aldrig kommit i närheten av något slut. Nu delar vi läsupplevelsen, och gör den på det sättet mycket större. Sara och Holger, de får vi följa. I ett Stockholm präglat av ett sekelskifte. Det förra sekelskiftet.

Tänkte att jag skulle dela några ord med er, men inte ur den vi håller på med nu, utan den vi läste förut: Den försvunna mamman, av Kerstin Thorvall. Tänkte att jag skulle dela ett textsjok som egentligen inte är speciellt representativt för bokens innehåll i stort, men som säger så mycket om någon som skriver. Hur en uppradning kan bli stor litteratur, när rätt person och penna har plitat ner den.

Thorvall är alltså på väg tillbaka in i den gröna bokhyllan igen, men innan hon stoppas in mellan två av sina kollegor där någonstans, ska ni få chans att höra hur mycket vissa människor kan få plats med på ett enda bord. Stapla på höjden? Ja, det måste hon väl ha gjort. Eller?

"... Han satt i soffan och framför honom var det låga vita bordet. Det var italienskt och hade kostat. Möjligen kunde man förstå det av benens form. Av den dyrbara bordsskivan såg man ingenting. 

Hade nu snuten varit litet mer kreativ skulle den kunna söka svaren på en del frågor här.

Detta bord var helt enkelt det senaste och mest aktuella porträttet av Katja Noréen.

Det var en karta över den försvunna skatten.

På bordet fanns följande:

Ett halvöppnat paket pappersnäsdukar och två hopskrynklade, använda

Ann Tylers roman Segla efter stjärnorna

Läsglasögon

En Marimekkoportmonnä, innehållande två blyertspennor, ett suddgummi, en nagelfil, en avriven medicinkarta med tre Sobril, 10 mg, åtta gem, ett plastetui med fyra tandpetare

En trasig kulspetspenna

Två hårklämmor, den ena i form av en fjäril

Tre stycken vernissagekort. Samtliga från gallerier på Söder

En annan tygportmonnä innehållande kam, tre pappersnäsdukar, en vanlig näsduk, säkerhetsnålar, konturpenna för läpparna, guldfärgad pillerask med ospecificerade piller och vitt pulver på botten.

Sjuttiofem öre i minsta småmynt

Ett läppstift

En svart BH

En hoprullad skarpt gul T-tröja med trycket 'Midnattssolens land' på bröstet

En tape-rulle

Ett stort, mycket sönderbrutet gem

En bit avriven tidningssida med ett slarvigt skrivet telefonnummer 063/143030 (men kan också vara 00 på slutet)

Två tioöringar och en femkrona

Ett tomt sönderrivet kuvert, avs Alingsås skrivarklubb

En många gånger vriden och snurrad tygnäsduk, skärrutig.

Ett tomt kuvert fullklottrat med otydliga bokstäver, omöjliga att tyda. Verkar vara skrivet med blå ögonbrynspenna.

Receptkuvert med recept på Sobril 15 mg, Metamusil, Progynon 2 mg

Tre ex av DN, samtliga med TV-sidan utvikt

På en av dem antecknat högst upp: 'Tandläkaren' och Obs 'Pia Maria Juhlin'

Lapp med tel nr till Erik Kvist

På samma lapp Mozarts 20 pianokonsert

En DN PÅ STAN, tre veckor gammal. Numret handlar om Birkastan.

Ett skrivblock, första sidan halvt sönderriven. Där står: 'Obs, Sätt i telefonen' samt anteckningen 'Eastern Fun, Friday.'

En uräten blå skål med torkad yoghurt i botten

Tomt använt brunt kuvert med texten: Hämtas, Christer. Ring J i Köpenhamn

Tidskriften Sköna Hem

Tidskriften Etc. Numret om Hongkong

Tre ex av Damernas Värld och ett ex av den tunna tidningen Kvinnor och män. Bredvid ett inbetalningskort på prenumeration

Oöppnat brev från Stockholms allmänna försäkringskassa

Ett gult 15-kort med fem stämplar

Kuvert PK-banken med avi ang bokförd transaktion

Ett ex Röster i Radio

En stencilerad lapp: Välkommen till sommarfest månd. 3 aug. Undertecknat Lisa och Sten. Handskrivet: 'Obs Ingmari kommer'

Ett blått kuvert med pressklipp. Det ena från Skövde Allehanda

Rubrik: 'Äntligen känner jag mig i takt med tiden', säger Katja Noréen. Närbild av äldre kvinna överrumplad av en fotoblixt.

Fotografen säkerligen reportern själv

Andra pressklippet ur ' Hänt i veckan'. Ett uppslag fullt med storhövdade taxbenta kändisar. Katja Noréen bredvid kollegan Rickard Bjurström. Han håller armen kärvänligt runt hennes axlar. De skrattar med mycket tänder. Bildtext: En ny spännande romans i TV-huset?

Två utrivna tidningssidor recensioner av Bobo Noréens bilder på fotogalleriet Gauss i Gamla Stan.

Planeringsalmanacka för året 1983

Fyra vårdslöst uppslitna kuvert från privatpersoner. Breven ligger lösa i en tillfälligt sammanföst hög. Det översta börjar: 'Kära Katja! Jag vet inte hur länge jag försökt skriva till dig, men nu äntligen...'

Kontoutdrag från NK-konto där det framgår att kontot är överskridet med kr. 1.892:-

Två ex av Hemmets Journal med följebrev från journalist som vill göra intervju

En plastbrun behållare för små vita papper att göra anteckningar på

En italiensk blåmönstrad ljusstake med fem nerbrunna ljus

En spansk folklorerosig mugg full med spritpennor, kulspetspennor, varav minst sex är torkade och obrukbara

En vit kopp med en slatt svart kaffe, överdragen med grå hinna

Ett litet kort med uppgifter om SAS Limousineservice 

En cigarettändare av det slag som kostar 2 francs i franska tobaksaffärer

En röd telefon, den vanliga Duetten

Under bordet, på golvet:

Samtliga telefonkataloger, skeva och öronvikta. En trasig kultursida ur Svenska Dagbladet. Ämne: 'Myter i vår tid'

En hård, hopklibbad näsduk

Ett gammaldags syställ för trådrullar med nåldyna överst

Många lösa trådstumpar och en fingerborg med trasig botten

Han såg allt på en gång som om han var en myra eller en främmande insekt med tusentals ögon.

Han reste sig, gick bort till stereon. På skivtallriken låg Marianne Faithful: Broken English. Det var inget fel på det. Han hade själv köpt den. Han satte igång den

och tillsammans med Lucy Jordan, en annan olycklig kvinna, gick han ut i köket. ..."

 

/ur: Den försvunna mamman

av: Kerstin Thorvall, 1985

Bonniers, Stockholm

Lek på allvar och djurduk

Fick för mig att jag skulle byta duk i köket. Det blev den här. Pandor och koalor och allehanda djur, på en stuvbit som inhandlats för många år sedan, men aldrig legat på bordet någon längre tid, vi får väl se hur länge den blir kvar den här gången.

Men innan jag täckte köksbordet med alla djuren, passade jag på att fota en bild. Eller om det blir ett par bra slutbilder av det till slut, det får vi se. Kommer ni ihåg mitt fototema: Lek med maten? Det är det jag håller på med här, ytterligare lite mer lek med maten alltså.

Blev ganska bra med det här animaliska tyget. Funkar fint till de grejer som står på där också, behöver knappt byta ut någon vintage-grej till någon annan vintage-grej, men det gör jag säker ändå. Och på väggen får det nog blir något mindre markant framöver, som inte konkurrerar med så mycket mönster. Får se vad vi kan hitta på där. Det blir en senare fråga.

En liten tjuvkik till på dagens fotning, ska ni förstås få. Lite sött. Lite kul. Har just redigerat klart, och jo, det blir nog rätt bra i slutändan.

Nähä, dags att flaxa vidare. Snart ska mitt bästa arbetsbord förvandlas till köksbord en stund igen. Och dammsugaren måste fram, hela golvet blev ju fullt av strösocker (varför läcker alltid - ALLTID - de där förpackningarna?). Det var ett litet pip från mig det. Eller ett vrål. Mest ett glatt brum, tror jag. Hoppas er vecka också börjat bra.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Måste nog fundera på att klippa av en bit till av duktyget, var just på väg att kliva på det - och riva ner ett par ömtåliga ting på köpet... Kanske skulle jag dela det mitt i tu? Då blir det ju två dukar. Hm. Får fundera vidare på det (när det inte knastrar så distraherande under fötterna längre...).

Höstfärger högst upp

- Nej, stanna där! Mannen stannar upp, förvånad, undrar varför jag tar i så. Men det är ju inte honom jag ropar till. Jag skriker på trädet. Huh? Alltså, jag pratar med löven. Huh? Haha. Antar att ni tänker att jag förmodligen har tappat det totalt nu, men se där tar ni fel. Det är träden, buskarna, växtligheten, som sakta och säkert håller på att tappa det. Sina bästa vänner, håller de på att förlora just nu. Släpper dem bara, som om det inte spelar någon roll att de försvinner. Det handlade kanske bara om ännu en lättsinnig semester-flirt? 

Vad pratar jag om? Träden och deras bästa sommarpolare löven, naturligtvis. Bladen. Jag tog bladet från munnen och önskade mig det omöjliga: Höst OCH gröna löv på träden. Man kan inte ha och äta kakan. Man kan inte älska alla årstiderna och ändå vilja att allt ska vara grönt hela tiden. Så är det ju.

På samma gång är det ju höstfärgerna jag älskar mest, håller högst, även om grönt i alla dess nyanser är färgen på mitt miljömedvetna hjärta. Orange. Lejongul. Olivgrön. Vinröd. Brandgul. Mossgrönt. Den mustiga, mastiga, fullmatade färgskalan talar till mig året runt. Tilltalar oss med sin dova och mjuka och vemodiga röst.

Så när jag skriker: - Nej, stanna där! till träden och de andra växterna som bara följer det mest naturliga mönster som finns: Årsringarnas, då menar jag egentligen; sov gott, och kom snart tillbaka, mina små vänner.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Men det är ju fortfarande många löv som håller sig på mattan, så att säga. Som står pall en kall natt eller två, innan de skiftar färg och lämnar sin plats på grenen.

Katt plus björn!

Nej, den är varken katt eller björn. Den röda pandan. Minipanda, som den också kallas. Den är inte heller släkt med pandan, enligt vad som skrivs på Wikipedia i alla fall. Den äter bambu, det har den gemensamt med pandan, och de lever i samma del av världen. I Himalaya klättrar den med hjälp av håriga fotsulor i träd, läser jag.

Håriga fotsulor? Hm. Verkar vara en bra grej, kanske något för klättrande människor att härma och utveckla? ;)

Här är min tolkning av en av de ljuvliga fotografierna som finns att njuta av på svenska Wikipedia (naturligtvis står det en massa massa om den på engelskspråkiga sidan också, men där finns inte exakt samma bildmaterial).

Min variant ser kanske lite väl mycket ut som en räv... men vad gör det. Dessutom syns dess yviga, randiga svans inte här, eftersom den inte syns på just det fotografiet som jag använt som förlaga. Men visst ser det ut som att den har en cape? Haha. En mantel. Som en slags superhjälte. En mini-hjälte, som verkligen kan behöva sina superkrafter.

Dess existens är hotad, står det. Som så många andra arter där ute. Vi måste vara mer rädda om djuren. Om naturen. Därför är det bra att djuren vi inte känner så väl har egna dagar. Glöm inte kattbjörnen, minipandan eller röd panda, som verkar vara dess mest kända namn. Red panda. Det här gulliga, ulliga pälsdjuret är beroende av att vi bryr oss om miljön. Hela världens miljö.

Djur och kultur, två sektorer som fått mer tillgångar i budgeten under gångna veckan. Glädjande förstås. Alltid. Nästan så jag vill utbrista i ett litet hurra! Men bara ett litet. Vägen, den klimatsmarta vägen, är lång och snårig. Men som vanligt kan man bara gå ett steg i taget. Om vi är många som går små steg åt rätt håll hela tiden - då blir det ju jättekliv ganska snart. Lite smart, tänker jag.

Sköt om er. Och djuren.

<3

/helena

ps Hinner jag, då kanske jag avbildar något mer i den här vägen. Men bara om jag hinner. Den är ju så gullig - och fotogenisk. Gå in på Wikipedia och kolla själva, vetja!