Jag färgade håret

Grönt, färgen på allas läppar på våren. En färg vi måste fortsätta sätta högst på klimatagendan. Året runt. Hela tiden. Varje dag. Inget får komma högre upp, om de unga och kommande generationer alls ska ha en framtid att se fram emot. En framtid som förhoppningsvis inte enbart ska innebära umbäranden. Umbäranden och en ständig kamp för ett värdigt liv i skuggan av torka, orkaner, tsunamis,översvämningar, eldsvådor och febrigt stigande grader - med det jäktade ordet värmestress som omedelbar och livsfarlig påföljd.

Vintermånaderna är slut för den här gången. Luciorna har åkt ner i adventslådan. Kom på att jag glömt visa er de här fotona. Kom på att jag glömt redovisa att jag gjorde som jag sa - rättade till den enda saken jag tyckte var fel med de här lusse-brudarna:

Håret. 

Alla lucior, och nissar, kan ju inte vara blondiner. Det vore bara för trist. Alltså, efter att begått helgerånet att klippa isär pappersgirlanden med det klassiska motivet, begick jag ett ännu värre kardinalfel. Jag färgade helt sonika håret på dem. En blev blå, någon röd, flera fick mörkt hår. En fick grönt. Mångfald. Regnbågen. Någon borde förstås fått grått, men den biten står jag ju själv för.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och ni miljövänner som drog efter andan efter att ha läst februaris allra sista rubrik - nej då, jag har aldrig färgat håret i hela mitt liv och kommer absolut inte börja nu. Delvis på grund av att jag hade en jättehärlig kopparbrun färg som inte på något sätt behövde hjälp på traven, mest för att jag aldrig trott på att ändra hårets naturliga utseende på ett sådant invasivt vis. 

Klippt mig kort har jag gjort, och låtit det växa igen, flera gånger om. Men aldrig färgat, tonat eller gud bevars permanentat. För den inre, kroppsliga, miljöns skull. Och självklart också för den yttre miljön, den som angår oss alla.

Och nu, nu när jag med ålderns rätt har tämligen grått hår, vill jag absolut inte förändra färgen. Grått är ju the shit. The real deal. Erfarenhet som syns ända ut i topparna.

Engeln. Och en film vi såg igår.

Med tre skärmdumpar från svt, vill jag berätta om lite vi tittat på. Engeln. Och en film vi såg igår. En allvarlig och angelägen familjefilm, som borde passa dagens föräldrar och barn att titta på tillsammans - med tanke på rådande världsläge.

Bilderna är dumpade från den egensinniga deckarserien Engeln. Lite mer om den strax, först några ord om filmen Flykten över gränsen (2020). Eller Flukten over grensen som den heter i original på norska. Maja Lunde står för manus, bland andra. Ett namn, en författare, vi känner igen från böcker som Binas historia och Blå.

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. Vi känner igen människorna vi brukar möta från den här tiden - de som bryr sig om andra, och de som inte gör det. Samma kategorier som finns idag. Även om jag sällan, eller aldrig, vill vara snäv i mitt tankesätt angående människors sätt att se på sin omvärld och människorna i den - är det svårt att inte se en skiljelinje mellan de som mest tänker på sig själva, och de som ser på livet ur fler perspektiv än bara sitt eget.

Det fanns judehat då. Det finns judehat nu, tyvärr. Det fanns människor som gjorde motstånd och hjälpte andra med risk för sina egna liv då. Det finns de som är lika modiga och beredda att göra nästan vad som helst för sina medmänniskor runt om i världen idag - som tur är.

Gerda. Hon är tio år. Hon är kavat och har en fantasi som kan ta henne vart hon vill. Ett förkläde kan enkelt förvandlas till en magisk mantel i hennes ögon. Men verkligheten kräver ett mod som går långt bortanför fantasins gränser. 

Mycket mer vill jag inte berätta, kanske har ni redan läst boken med nästan samma titel (av Maja Lunde) tillsammans med era barn? Om inte, se filmen. Eller gör det ändå. En viktig historielektion med skrämmande aktuellt flykttema.

Filmen i sig är kanske inte så märkvärdig. Vi har sett det förut, men behöver förstås ständigt bli påminda. Det är de fyra unga skådespelarna som gör filmen sevärd i första hand. De glöder och glänser av känslor, äkthet och engagemang.

Allan Edwall. Det är han som är Engeln. Jo, han kallas så. I serien med samma namn. Två säsonger ligger uppe på SVT Play och Öppet Arkiv. Inspelade i mitten av sjuttiotalet. Hjördis Petterson spelar hans mamma. Kim Anderzon hans on-and-off-flickvän Maggan. 

En märklig deckarserie. En uppnystad, invecklad historia i varje avsnitt. Det är lite mossigt. Lite långsamt. Men samtidigt så begåvat. Filosofiskt nästan. Och mysigt att få finnas i närheten av denna stora, teatrala personlighet. På samma gång är han ju mästare på att spela med små nyanser. Allan Edwall. Huvudrollsinnehavare, som sagt. OCH manusförfattare. 

Den tidstypiska inredningen kommer på köpet, bara en sådan sak. Dessutom många bra skådespelare i de mindre rollerna. Sådana som vi som växte upp under sjuttio- och åttiotal verkligen känner igen. Mannen och jag sitter mest och Åh:ar och Aha:ar hela tiden. HON ja. Och HAN ja. Och vad tusan var det nu hon hette? Och han då? Och så vidare.

Vi har sett en säsong hittills, snart börjar vi på den andra.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Showtrial. Om ni tror att vi bara tittar på gammaldags och småmossigt, så tror ni helt fel. Vi tittar just nu på den brittiska serien Showtrial också. En hypermodern historia, på det sättet att den verkligen sätter fingret på dagens samhälle. Allt kan hända på internet. Allt händer på sociala medier. Ett helt liv utspelar sig ju där. Även om livet med sina krumbukter av kött och blod vägrar installera sig efter ettor och nollor enbart med hjälp av ett par digitala anslag. 

Det är både spännande och lagom oförutsägbart. Åtminstone har inte vi lyckats räkna ut hur det ska gå, ännu. Trots att det bara är ett avsnitt kvar för oss att se. (Finns även den på svt play, för den som kan se där).

En del av karaktärerna känns väl stereotypa, de rika är väldigt rika och nonchalanta, och de mindre bemedlade framställs som väl menlösa och nästintill värnlösa. 

Men sedan har vi Celine Buckens (Talitha) och Tracy Ifeachor (Cleo Roberts), som gör två verkligt intressanta och mångbottnade rolltolkningar. Två skådespelare med glimten i ögat, minst sagt. De går rakt genom rutan - eller skärmen som vi väl säger nuförtiden.

Celine Buckens förvaltar både det framfusiga, störiga och det sköra, skadade hos sin huvudroll Talitha Campell - på ett sätt som gör att några av de övriga karaktärerna mest smälter bort i ögonvrån.

Två flugor, fem myggor, en björn och lite is

Här kommer ett litet bonusinlägg. Flug-litet. Mygg-litet. Jo, det är så här att jag håller på att trixa fram ett par förslag till omslag åt en av mannens hemmainspelningar. Lovade för länge sedan att fixa fram något kul, bra, käckt och lämpligt till hans musik i kvadrat, så att säga. CD-kvadrat. Har gjort två förslag hittills. Det ni ser här är inte ett av dem, det här är något helt annat, men som ändå växte fram av bara farten. Håller ju dessutom på en del med påsken, i illustrerat format, som ni vet.

Alltså. Vad är då det här? En isbjörn, tror jag. Haha. Hörde bestämt att det var isbjörnens egen dag här i dagarna. Isbjörnens utsatthet kan inte nog uppmärksammas, tänker jag. Och sedan läste jag om mygg-holkens dag. Tänkte att det också var något bra (även om en och annan biten och halvt uppäten norrlänning kanske tycker annat...) som skulle få lite av min tid och ett par millimeter plats på björnens starka axlar. En viskar visst något i polarbjörnens öra. Vad? Kan ni höra? Något om att storleken inte spelar någon roll? Så måste det va.

Två flugor i en smäll: Isbjörnen och myggorna - och deras bo.

Hoppas ni gillar.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Med hjälp av de blågula färgerna vill jag självklart också stötta det modiga folket i Ukraina. Björnkramar till er. Håll ut. Ha lite is i magen. Var rädda om er. Vi är många som tänker på er. Det här är ingen rysk björn. Det här är en snäll nalle.

Badar i ljus

Planterade ju om den där växten, den som brukade bo där i. Kom på att det skulle var fint att göra något annorlunda med den här feminina krukan nu. Något enkelt bara. Något snabbfixat. Något annorlunda. Nåt.

En enda droppe av glas. På en trasslig gammal tallgren. 

Blev bra.

Sköt om er.

<3

/helena

ps En dikt på det? Något kort bara. Något ljust.

Levande

väsen

något som andas

levererar livsluft

spenderar tid 

handlar efter eget huvud

likt nålens självklara väg genom tyget

levande

likt sylens vassa armbågar

likt ljuset som badar

levande

väsen

som

hörs

när

du

andas

andas

andas 

du.

Platt ris, men coolt på något vis

Hej mina vänner. Här kommer jag med lite ytligheter. Sitter just och tar del av bilder på förödelsen på den andra skärmen. Bortsprängda balkonger på ett flerfamiljshus. Det kunde varit ett av husen här mitt emot, i mitt eget bostadsområde. Rutschkanan, av den gamla gedigna sorten, står ensam kvar i ett hav av splittrat glas, från rester av fönster. I någons sovrum ligger ett övergivet täcke, med blodfläckar på. 

Och här sitter jag och ska dela en bild eller två med er. Med hopp om en trevlig helg, och allt det där som vi, trots de senaste årens virus-turbulens, oftast tar för givet.

Det skorrar falskt inombords, trots att jag vet att vi måste fortsätta våra liv - inte som om ingenting hänt, men ändå. Det varnas för starka bilder i bästa riksmedia, och hur synd jag än tycker om befolkningen i Ukraina, kan jag inte låta bli att undra varför just de här bilderna är starkare än de som år efter år har hamrats in i oss från konflikthärdar på andra sidan hav och kontinenter? Varför är allting alltid viktigare när det händer här närmare oss, i vår närhet? Det är en fråga som jag verkligen vill ha svar på, en gång för alla.

Missförstå mig rätt, mitt hjärta bultar och bankar för alla oskyldiga offer i detta ofattbara som händer just nu, i dessa fasansfulla, pågående sekunder. Men jag gråter alltid lika mycket när jag ser krigens offer. Det känns lika starkt i mig vem som än drabbas, var de än drabbas. Det spelar ingen roll om det är i Afrika, Mellanöstern eller någon annan stans i världen. Alla krig är vidriga. I alla krig drabbas oskyldiga, så kallade tredje man. Ofta barn och deras föräldrar. 

Äldre och sjuka. Jag tänkte på det så sent som igår, när jag packade upp min medicin, en ny livsviktig burk. Ett läkemedel jag tagit varje dag sedan jag vare fjorton år. Som tonåring tvingades jag operera bort det mesta av min sköldkörtel, det innebär att jag måste lägga till det som sköldkörteln normalt producerar. Utan den dagliga dosen skulle jag inte finnas, skulle man kunna uttrycka det väldigt krasst. Det tänker jag ofta på, när jag ser människor leva utan fungerande infrastruktur och logistik. Utan livsnödvändiga förnödenheter och mediciner. Utan näringsrik mat och rent vatten. Oftast hamnar människorna i konflikters skugga i akuta bristsituationer väldigt snabbt. Var det än händer i världen.

Med det sagt ska vi självklart göra allt vi kan, för att stödja de som behöver oss. Mina tankar går till Ukrainas befolkning, jag hoppas att många länder kommer ställa upp med hjälp och finnas där för de som flyr - och för alla de som måste stanna kvar. 

Hörde Annie Lööf prata om asylrätten. Den är vital att upprätthålla, för alla människor som tvingas fly för sina liv. Den rätten finns det starka krafter som vill inskränka, rätten att få söka skydd och en dräglig tillvaro. Vi måste stå upp för alla människors rätt att söka asyl och skydd och tak över huvudet. Vi måste finnas där för våra medmänniskor. Solidaritet är inte bara ett vackert ord - det är en aktiv handling.

Mina tankar går också till alla de modiga människor i den ryska befolkningen, som trots uppenbar risk för repressalier, gått ut på gator och torg för att protestera mot Putin och hans vanvettiga illdåd. Jag böjer mitt huvud av beundran för ert mod och er motståndskraft.

Män och deras röda knappar alltså. Despoter. Maktmissbrukare. Självförhärligande, konservativa. Obegripliga i sin självtillräcklighet. Gubbstruttar. Självutnämnda bakåtsträvare. När? När, när. När ska vi slippa dem?

Personligen kommer jag aldrig förlåta de som flyttat fokus från andra konflikter, akut nöd och svältkatastrofer och skapat ytterligare en zon där barn måste frukta för sina liv varje dag. 

För att inte tala om de som vägrat se allvaret med vår pågående pandemi, de har också orsakat mycket onödigt lidande - och mångfaldiga dödstal. De som nonchalerat vaccinets uppenbara välgärning för vår hälsa. 

Och med vår hälsa - menar jag alla våra medmänniskors hälsa, runt om i hela världen. Arbetet med att vaccinera världen måste också fortsätta, det får inte hamna i radioskugga. Det måste fortsätta vara en prioritet.

I kväll, när vi lägger ner våra fullproppade och uttröttade huvuden mot kuddarna, då ska vi tänka på värdet i att ha en plats där vi får vila oss. Ett hem. En trygg plats. Ett fungerande kylskåp fullt med god och nyttig mat. 

Och alla vi som tar vår livsviktiga medicin varje dag, vi ska tänka på att inte bara ta det för givet.

Orden faller så lätt. Orden faller platt. Ord kan inte uttrycka medkänslan vi har för våra kära medmänniskor. För alla de som tvingas kämpa för sin omedelbara överlevnad, varje dag.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Trevlig helg. Ändå. I alla fall.

Är ni redo för ägg, eggs, hens och en och annan kyckling?

Vi börjar enkelt. Mjukstartar med en liten höna. 

Vi fortsätter med den ständiga frågan om vilket som kom först. Här kommer i alla fall ett ägg som tvåa.

Bli nu inte helt knäckta, bara för att äggen råkar vara det. Häpp!

Den här lilla gulliga, den gjorde jag med några alldeles speciella i åtanke: Alla barn som drabbas av de vuxnas konflikter och krigshandlingar. Den här gullhönan är särskilt till dem. Alla oskyddade, oskyldiga små där ute. 

Det smyger sig in ett monster bland mina nyskapade påskbilder. Med ägg-stra lysande ögon. Eyes like eggs. 

Det är något organiskt över den här versionen. En biodynamisk liten krabat? En bi-odlande höna-pöna?

Lite blått och flott. Även om mina ägg verkar lite arga. Agg. Men de glada prickarna finns ju där också.

Lite gult. Några fler små prickar, några frön att picka.

Än är det långt till den gulaste av högtider, vi hinner säkert bli trötta på det där på-ordet innan det är dags.

Men jag ville ändå bjuda er på några alldeles färska påskkort som jag och datorn har knåpat ihop. Och ja, det här är precis samma som det ni såg i början, men här är känslan något lugnare och mer nedtonad. Med ett litet lila ägg. 

Lila är visst modernt, igen. Eller var det i höstas? Vem bryr sig. Lila är ju alltid fint. Särskilt syrenlila, vetja. Och violett.

Sköt om er.

<3

/helena

Fem särskilt fina - gröna böcker

"... Vildmarken bjöd ett par barnaögon så mycket, att vägen till Taylors Falls blev alldeles för kort för Johan. Där han satt uppkliven på lasset höll han utkik efter alla liv som rörde sig i skogen och varsnade dem både i buskar och trädtoppar. Där skymtade som en fladdermus den flygande ekorren, som svävade snabbt emellan träden och var skyggare än andra ekorrar. Där satt woodpeckern och högg med sin pilvassa näbb i en torr trädstam, så att det ekade i nejden. Och när vagnen kom bullrande flög blackbirds upp ur snåren i stora flockar, och ur gräset på gläntorna stack rabbits upp sina långa öron ..."

Vi börjar detta läsvärda inlägg med Vilhelm Moberg. Ett avsnitt ur Nybyggarna, som jag slog upp på måfå. Tyckte det kunde passa med lite naturlyrik, bland böcker med grönt fokus. Gröna, som i återanvända. Vintage. Men underst i vår hög ligger den här litterära snyggingen. Ser nästan stänk-målad ut, med sin pappersframsida i någon slags halvfransk bindning med tygrygg.

Vad handlar den om då? Jo, Waldemarsudde. Ett av Stockholms verkliga vattenhål. Ett utsökt utflyktsmål.

Finns det ett liv efter covid-19? Det är frågan det - och svaret är förstås ja, även om det känns svårt att säga det alltför högt, när så många där ute i världen fortfarande kämpar. När så många har mist en högt älskad vän. När så många lider av post-symtom än. Ja, ni vet ju allt det där. Och lite till. Men vad vet katten, som vi inte vet? Med tanke på att den alltid har trott på nio liv? Den är smart helt enkelt. En överlevare. Som dessutom vet precis hur den ska linda sina människor runt de listiga morrhåren.

Vad ska vi välja för citat ur den här boken från Bonniers Juniorförlag, då? Aha, nu vet jag. Det har visst blivit ett hundöra på en sida i kattboken. Ett viket hundöra i en berättelse om en misse, låter misstänkt, va?

"... Han brukade klättra upp i min pyjamas och lägga sig om min hals när jag borstade tänderna, med tassarna hängande ner på varsin sida.

Och när han litade på mej fick han mer förtroende för andra, t.o.m. brevbäraren fick killa honom i nacken. ..."

Vad hittar vi mer, i vår hög med gröna second hand-böcker? Jo, där ligger ju självaste våren och väntar. Och vad hittar jag däri, när jag bara vänder blad utan att egentligen leta efter något - Boråsare. Och annat driftigt folk - knallar. Västgötaknallar. Konstaterar kort att vi inte hade haft några stålar utan dem. Alltså ordet stålar, som i penningar och pengar. Månsing. Språket på knallarnas läppar. Kommer ni ihåg att jag skaldade det en gång: Kommer jag nånsin lära mig månsing? Nä. Svaret är nog nej. Men det skulle vara kul att ge sig på det. Djupdyka ner i de gamla ordvändningarna.

En kort bildtext också, sedan vänder vi blad igen:

"När vintern släppt sitt grepp gav sig knallarna ut på sina långa vandringar för att söka köpare till de hemslöjdsprodukter som tillverkats under vintern i hemtrakten."

"... Hur många har inte stått och väntat med en tummad påse risgryn i handen för att kasta på brudparet, en sed som har sina rötter i hedniska fruktbarhetsriter. Man kastade markens frukter på de nygifta för att främja deras fruktsamhet. Vem tänker på det? Säkert ingen, det ska bara vara så, det hör till högtiden. Och så blir risgrynen ett av bröllopets festtecken jämte krona och krans, slöja och myrten, skalade granar, äreport och monogram. ..."

Men vad händer här? Gick det så fort, att få barn? Bara med hjälp av lite kastad mat på de nygifta tu? Hm. 

Äsch. Vi går vidare. Vilar ögonen mot en annan grön sak. Innanför den smyckade framsidan finns Fredrika. Fredrika Bremer:

"... Torsdag

Finns det i världen något tråkigare, långtrådigare, bedrövligare, odrägligare, överdådigare, gräsligare, outhärdligare, något mera ägnat att döda själ och kropp, än - en stor middag i New York? Det tror jag för min del icke. Man sätter sig till bords klockan nio, sitter och serveras den ena servisen efter den andra, den ena gräsligheten efter den andra, äter och - tiger. Jag har aldrig hört en sådan tystnad som vid dessa stora middagar. ..."

Va? Se där - en sjätte bok. Då måste det väl varit därifrån den där gullungen kom då. Ett av Astrids många barn. Käraste, käraste Astrid Lindgren.

Då var väl vår bokhög äntligen komplett då. Eller vad är det som ligger där? Överst? Något litet randigt.

Haha. En liten liten bonusbok till. Den lilla helenans handstil på. Inuti finns recepten från hemkunskapen. Scones och hast-bullar. Falukorv med fyllning, tror jag bestämt. Och annat smått och gott. Jo då, den finns fortfarande kvar, ligger tryggt bland alla de tjocka, inbundna kokböckerna. Den som spar han har. Den som spar hon har. Den som spar hen har. Och andra självklarheter.

"Ensam kvar i stan på midsommarafton." Nej, nu blev det fel. Det här är Waldemarsudde, och bildtexten jag citerar finns i Seder & Bruk om våren. Men mannen som sitter ensam på en vacker trädgårdsstol, med ryggen mot oss betraktare, ser nästan ut som Prins Eugen, kanske därför jag blandade ihop det? I vilket fall kunde jag såklart inte låta bli att bläddra fram till sommaren.

1. Romanen om Utvandrarna - Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige

av Vilhelm Moberg (Bonniers, 1962)

2. Prins Eugens Waldemarsudde

av Gustaf Lindgren (Albert Bonniers Förlag, 1948)

3. Nio Liv

av Ingrid Sjöstrand, Foto: Lotta Miller (Bonniers Juniorförlag AB, 1992)

4. Seder & Bruk om våren

"Den här boken är skriven av många människor"

Sammanställare: Margareta Stigsdotter (LiberLäromedel och TRU 1977. Upplaga 1:4, 1979)

5. Hemmen i den nya världen, I. "En dagbok i brev skriven under tvenne års resor i Amerika och på Kuba"

av Fredrika Bremer (Tidens förlag, 1961)

6. Vår i Bullerbyn

av Astrid Lindgren, med bilder av Ilon Wikland (Rabén & Sjögren) 

Ett tillägg till Vår i Bullerbyn, typ Reds anm. Alltså jag. Det står inget årtal alls i mitt tummade ex. Men titeln Vår i Bullerbyn gavs först ut 1965, enligt två av varandra oberoende källor. Och på baksidan av min lilla bok står priset färdigtryck - 12:50. Idag får man väl lägga till en hundralapp eller så, till det priset, för en ny. Då kan ni säkert räkna ut själva att boken inte är just det - ny.

Och Fredrika Bremer, som levde från 1801 till 1865, skrev självklart sina brev någon gång då hon gjorde sina resor i mitten på 1800-talet.

En god bok förlänger livet, sägs det ju, så klokt. Klok som en bok och allt det där. Hur långt liv måste man då inte få av fem? Eller sju?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Gröna sköna böcker. Naggade och nötta. Vintage. Second hand. Lästa av någon annan före dig. Kanske med någon intressant anteckning i marginalen? Ett viket hundöra att klia? Ibland är gamla böcker för läskiga för att älskas igen, men oftast håller de längre än du tror.

Försmak

Några ägg i trä - har tagit fram de röda i år, den kärleksfullaste färgen. Ett löv, nej två, om man tänker på fatet som äggen ligger på. Ett knalligt gult ljus. Mycket mer än så behövs ju inte för att få lite vårkänning. Eller hur?

Och Liljan!

En liten försmak bara, till er.

<3

/helena

Och så var den dan slut

Den gamla växten. Eller resterna av den. Hur ska jag få den att se ut som något som just har börjat spira?

Planterar den i en melerad lerkruka, enklast tänkbara. Ett vacker fat under. Och något hoppfullt vid sidan om.

Dammar av glaskupan, låter den rostiga hästskon ligga kvar, tror vi behöver den. Världsläget skvallrar om att det är så. Lite tur är alltid bra att ha, ändå, även om man är sin egen lyckas smed.

Och så var den dan slut. Eller nej, inte riktigt. Men lampan är på. Ibland blir det inte mer än så. Gott nog.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hör att det låter som att jag inte gjort något mer än planterat om en vissen växt idag, så är det inte. Här har fotats påskpynt, bland annat. Här har redigerats och planerats. Det ska skapas påskkort i det närmsta. Lite så.

Efterrätt & förord

Det gröna, lätta, luftiga letar sig in. Det känns väl rätt och slätt rätt för ögat i ljusare tider. Även om det mustiga, maffiga alltid finns där också, nära intill.

Hemmet - en berättelse, jag tänker ofta på det som så. Något som är på väg någonstans, som en riktigt cool och läsvärd story. Fast samtidigt får det gärna fastna i invanda spår, som en del två - en uppföljare.

Det behöver inte nödvändigtvis finnas ett slut, bara en riktigt bra början, och gärna en ännu bättre fortsättning. 

Som sakerna som är på väg ut - och in i någons liv, de fortsätter ju att berätta. En annan vinkling i något annat hörn - en ömt omhuldad vrå. Kanske ska de blomma ut och sättas på piedestal. Kanske ska de bli en del i ett hoppfullt bröllopstal, om våren. Eller sommaren. Eller sen. Sakerna. Tingen. De redan använda och älskade.

Kanske ska de få gå i dvala, vila sig. De rödaste föremålen vill vi kanske inte se som huvudpersoner just nu, åtminstone inte i hemmets allra mest bärande roller.

I vårens ombonade vintage-roman finns flera slingrande rader. Mot solig, bländande botten. De vill bli lästa av fler, kanske av er? 

Kanhända finns allt mellan raderna, i en annan text, med ett annat fokus. Vår berättelse, en hyllad hyllvärmare, där några slitna fraser i en gammal coffee-table-book ska få oss rykande heta inombords. I väntan på. På on och off och on and on and on.

Här och nu kan vi också ana, av intrigen, att den gröna lampskärmen som jag började karva ut ett löv i, låter vänta på sin fulländning. Likt en läsvärd tegelsten som kräver både tid och tålamod. Egenskaper den frustande våren sällan besitter. Den vill skjuta fram, inte skjuta upp upplösningen på ett mer raffinerat sätt. Lite som en dålig deckare. Med hafsigt tecknade karaktärer och en grovt tillyxad kommissarie med tvivelaktigt rykte och förlegad humor, om någon alls.

Haha. Sorry, vilket kvalificerat dravel, va? Fick feeling, tydligen. Det är ju ändå bokrea på g, menar jag. Även om jag helst köper böcker i andra hand, men ibland får man allt unna sig ett nytt kapitel eller två.

Här hemma ändras tingens ordning och reda efter hand, som ni vet. Just nu letar sig de sista resterna av julen ut. Något hjärta finns väl kvar. En gran. Änglaspelet tonade långsamt bort, och jag blev påmind om att det alltid är bättre att kyla ner stearinresterna än att värma dem. Stela och kalla går ljusresterna ganska lätt att bryta loss.

Ljusmanschetter kan man använda på många sätt, som ni ser. Flera små ringar bildar en större blomma runt ett enstaka ljus, lite kul.

Den här nästan pistage-gröna, fast mera mint än så, tillsammans med pomerans-orange. Poesi. Ren och skär.

Vårens böljande friska kulörer hittar också in i våra målningar, här i två av våra senaste, från helgen. De ni fick se igår är lite äldre än så.

Två apelsiner eller klementiner eller någon annan citrus, om ni är två personer, vill säga. Sedan maränger. Inte för många bara - och absolut inte för få. Varva med ett par varv vispad grädde, strö över ett rejält lager riven mörk choklad. En efterrätt som heter duga. Låt den stanna för länge i kylskåpet och gosa och gotta till sig. Det hela smakar nästan som en slags Budapestbakelse, fast i mer uppluckrad form då. Tror jag nämnde att vi åt det här som Alla hjärtans-efterrätt? Blev rätt bra då också, men inte som första gången, när vi lyckades som bäst. Seg, ska marängen bli. Inte som en dålig romantisk komedi, mer som en novell som inte börjat innan den slutar.

Känns förstås väldigt antiintellektuellt och smått ickelitterärt, men mitt bästa boktips just nu handlar inte alls om handlingen. Det är ytligt och banalt och väljer att inte se något annat än omslaget. Döm boken efter framsidan, och baksidan, men bara ibland.

Böcker med patina och påtaglig livslängd är ju så himla vackra att dekorera hemmets olika scener och akter med! Så är det bara.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jo. Den där första gången efterrätten blev så god, vet ni vad hemligheten var - och är? Att vara tvungen att vänta på att ens fru ska bli klar med ett eller annat skrivjobb. Kanske ett alldeles för invecklat blogginlägg? Jo. Då hamnar hela härligheten alldeles för länge i kylen, och blir så där extra himmelsk. Fråga mannen, han vet.

Vi bjuder på oss själva - bildligt

Skymningsblå låg snön nyss, innan kvällen och den tidiga natten tog över. Och jag tänkte på alla som utnyttjat snöns möjligheter. Då. Nu. 

Idag såg jag en snöfärgad hund, eller jag såg den ju nästan inte. Det ligger i sakens natur. Pulkorna var framme ute i den minimala backen. Ögonblick. Korta och eviga. För barn i alla åldrar. Liv. Tid. Tempo. Dämpade av inget annat än den inkapslade stunden.

En glidande glad stund innan snögloppet tar vid, igen. Snöglopp, visst är det ett spännande ord? Det finns något rörligt i det. Det ingår ett lopp. Ett skidlopp? Och nästan en galopp. Från en gnistrande vit springare?

Harry. Han är på semester. Känns lite som när miss Marple eller någon annan gammaldags deckarperson åker iväg och bara hoppas på att få lugn och ro. Men i Harrys fall är det inte så, och inte i de andra pusseldeckarnas fall heller, skulle jag tro, om sanningen ska fram, och det ska den ju alltid. 

Harry Ambrose alltså. Vi såg del tre av senaste säsongen av The Sinner på svt play, och det är svårt att inte grunna över om det går att göra en bättre säsong än den förra. Men allt måste ju inte bli bättre. Det räcker med att det blir "bättre", som i en annan tankeställare och filosofisk utgångspunkt, tänker jag. Och tycker det känns bra, ändå. Hittills.

Har ätit alldeles för många Polly och gått och nynnat på Agnes och Pontare och den där låten av bandet som tydligen har sitt ursprung från ett ställe jag inte hade en aning om att de hade sitt ursprung ifrån. Vad tusan jag snackar om i alldeles för långa, flummiga termer och meningar? På spåret, kort och gott. Vill ju inte avslöja för mycket. Men det fanns fiskar där - i en lådda eller två, i studion alltså. Om ni inte har hunnit se ännu, och vill ha en fördel, då råder jag er att plugga fisksorter. Vi fick exakt noll rätt på fiskarna. Jo då. 

Annars då? Det gick väl hyfsat, vi vann i alla fall över Magda och Classe - om jag får vara så vanvördig och knasigt familjär med vinnarna från förra året. Herregud, vad hon kan - Cissi. Hjälp, så begåvad och kunnig och musikalisk. Trevlig som f-n, verkar hon ju också vara. Lärare alltså, viktiga är de. Superviktiga och bra att ha.

Det var det. Lite bokstavligt om oss. Nu blir det mera bildligt. Liten, improviserad konstsalong. Vårsalong. 

Han, bästa mannen, börjar med att teckna ner och fram en idé i blyerts. Jag, bästa frun, förändrar, förstärker, förvränger, färgar och färdigställer.

Förhärligar lite också, tror jag. Då och då. Som när en Vasaloppsåkare med nummer åtta på bröstet får bröst och ger röst åt de som inte hörs. 

Vi bjuder er på tre inskannade alster, av vad som kommit upp i ett ansenligt antal. Säkert sjuttio eller så, måste nog inventera allt snart igen.

Ni som vill läsa mer om våra små bilder, får läsa vidare i ps:et. Ni som hellre bara vill se - och själva känna och eventuellt tolka in något eget och unikt, får sluta läsa här. Och nu.

Sköt om er.

<3

/helena

ps 

1. Det är ingen same. Ingen kvinna. Ingen transperson. Ingen människa från någon ursprungsbefolkning. Ingen funktionsvarierad. Det är ingen undanskuffad minoritet, det handlar om. Ingen bortglömd. Ingen diskriminerad och orättvist behandlad grupp. Ingen som fått utstå spott och spe genom tid och rum och historieböckerna. 

Eller jo, det är klart att det är det. Allihop. Det är alla. Alla som skymfats för sitt ursprung. Sitt utseende. Sitt språk. Sitt sätt. Alla som fått sitt självklara människovärde ifrågasatt. Alla som behandlats som mindre vetande. Mindre begåvade. Paria. Den här bilden är till alla dem. Till alla dem som behandlats illa. Som behandlas illa.

Och till alla oss som sympatiserar, identifierar och allierar oss med våra ifrågasatta medmänniskor. Den här bilden bildar en mjuk mur av alla oss enskilda som tror på flertalets solidaritet, demokrati, mångfald och kärlek.

2. Samklang. Vi kallar den så. Harmoni känns så uddlöst, lite för snällt. Samklang låter mer, tycker jag. Ljuder genom allt, längre. Som ljudvågor genom luften och det livsnödvändiga syret. 

Är extra nöjd med hur jag fick gitarren att likna fjärilsvingar, åtminstone med hjälp av fantasin och med huvudet lagom mycket på sned. Lite så. Mer finns säkert att säga här, men jag väljer att hålla låda om nästa istället.

3. Valfläsk. Det handlar det egentligen inte om, även om det är svårt att bortse från när vi är många som vet att vårt 2022 kommer bestå av floskler och tomma löften. Förhoppningsvis kommer vi även få höra ett och annat sant och innerligt brandtal - innan vi går till valurnorna i höst. Hoppas kan man ju alltid. 

Men det här handlar om något annat. Om djurens enastående klokskap. Om deras förmåga att lägga örat mot marken och verkligen lyssna.

Läste ni om schimpansernas förmåga att läka sig själva och sina sår med hjälp av insekter som de lägger på - och i? (Hoppas ingen äter samtidigt som hen läser det här...). Och det är väl härligt att få förundras över djur och natur. Häpna, rentutav ibland. Men allvarligt talat, hur många biologer och zoologer och allt vad de heter kan fortsätta bli förvånade över djurens intelligens?

Bara för att vi människor konstant sysslar med saker som går stick i stäv med det som är bäst för oss - och jorden - behöver väl experter och vetenskapen inte ständigt förvånas över att inte alla däggdjur är lika klantiga.

Bara för att människor kastar sig ut för stup och klättrar upp för berg för att få kickar, behöver ju inte djuren konstra till allting. Bara för att många människor saknar både självbevarelsedrift och empati, behöver vi väl inte bli så himla förvånade över djurens förmåga att klara vissa saker (läs relativt många) bättre än vad vi gör?

(Allt det där har förövrigt en känd ordpoet - och musiker - vars namn börjar på Emil och slutar på Jensen skaldat om för längesedan).  

Det är nog mest det det handlar om, åtminstone för mig.

Simmar lugnt

Småpysslar. Det är vad vi gör här hemma. Ett sånt trevligt och bra ord - småpysslar. Hemtrevligt, liksom. 

Gnolar. Ett mysigt ord det med. Gnolar när jag plockar fram fisken i kökshyllan. Smågnolar när jag fixar till en del andra vårdekorationer. Inga stora åthävor, mest småpyssel, som sagt. Vårtecken, vintage-tecken. Lite så.

Fattar inte hur tiden går, när man mest går runt och små-är. Ett par omgångar scrabble, har vi hunnit med. Vi la både start och vante i väntan på att femmilen äntligen skulle börja i morse, och så gjorde den aldrig det. Så snopet. Åtminstone småsnopet. Tremil är på något sätt inte lika storstilat för en stor och stark karl, antar jag.

Och ett Tre Kronor som devalverade sitt guldvärde till noll, och sedan blev fyra. Småsnopet. Fast Lasse i kassen var vass så in i vassen, särskilt när det kom till att fånga de där hala straffskotten.

Jaja. You win some, you loose some. Medaljskörden vi/de aktiva bärgat hittills är verkligen imponerande, inte bara småimponerande. Curling är ju the grej, hur spännande och kul som helst. Fullt av skottar och fyrfotingar och annat smådjuriskt. Älskar verkligen när det där mätinstrumentet kommer fram, när varje millimeter räknas. Ser ut som en slags grammofon-arm, en skivspelar-arm i megaformat.

Nä, ni märker säkert att jag inte har något vettigt att säga, eller det har jag, men orkar och hinner inte riktigt. 

Snart ska vi äta - fisk. Sedan blir det lite disk. Mer spännande blir det inte. Eller jo, det blir det nog. Vi har inte hunnit se veckans semifinal i På spåret ännu!

Simma lugnt. 

Och sköt om er.

<3

/helena

ps Har inte glömt att jag lovade er mer smått och gott snart. Små-lovade, det var väl mest vad jag gjorde, va?