Sedan senast - hästar, galgar och snurrighet

Hej på er. Hoppas ni har det bra där ute, where ever you are, som man sa på nittiotalet. Här kluddar jag vidare. Den här blev ju riktigt bra, tycker jag. Det syns ju nästan att det är hästar, va? Haha. Fördelen med analog konst - att man inte behöver tveka angående om det är AI som är upphovspersonen. 

Jösses ja, på tal om det. Konst- och kulturvärlden darrar inför det digitala hotet. Snart kan den artificiella intelligensen konkurrera ut både låtskrivare och målare. Eller? Nja. Nä. Det tror jag faktiskt inte. 

Någonstans har jag en känsla av att det är just den rätta, autentiska känslan i skapandeprocessen som inte går att konstruera på något annat sätt än med hjälp av en helt vanlig, ovanligt intrikat, mänsklig hjärna. En sådan som kan bli hjärntrött och innehåller oändligt många vindlingar. En väldigt mänsklig hjärna helt enkelt.

Även om det bara krävs ett par enkla drag och några välriktade streck, är det känslan för kompositionen som är huvudsaken. Färg och form låter sig inte luras så lätt av några digitala ettor och nollor, tänker jag. 

Nej, det här är ingen glada. Och inget trut. Det här är en håll-truten. En sjöfågel med munkavle. Snälla, snälla säg inget om världshavens tillstånd, viskar de som fortfarande tror att mer och mer är rätt melodi. De mänskligt omänskliga rösterna viskar desperat där uppe i sina torrskodda torn. 

Munkavle och ögonbindel på havsdjuren som kämpar för att överleva bland allt skräp som de tvingas simma med. Högljudda viskningar bland tillverkande potentater, köpstarka konsumtionshetsare, storföretag och makthavare - alla med ett gemensamt: De har redan sitt på det torra.

Själv blir jag själaglad när jag hittar en gammal galge med min farmors namn på. Funderar vad jag ska hänga där på. Något skirt, vacker och smått underbart, tänker jag. Fast mannens kavaj hänger förstås också bra där.

Förvånade granar? Som undrar varför så många av vägens stålmonster bara dundrar förbi? Nej. Det är bara lite kludd. Några kantiga streck. Och lite färg.

- En lite ledsen mångubbe? undrade mannen. Tja. Nja. Snarare en förvirrad nutidsmänniska som undrar varför allting verkar snurra så otäckt fort ibland. Hur kriget - krigen - bara får rulla på och rulla på. Fast det är tur ändå att det finns de som vågar protestera och vägrar ge upp. Överallt finns de. Vardagshjältar, räddningspersonal och människorättskämpar. Och du. Och jag. Och många andra som försöker göra sitt bästa för att få jorden att snurra rätt igen. Få konsumtionshjulen att snurra långsammare, till exempel. Och aldrig glömmer att det alltid finns de som har det värre därute, de som behöver våra omsorger och omtankar. Även om vi väl alla har rätt att gnälla lite ibland. På Putin och annat verkligt otäckt. 

Varje gång jag själv jämrar mig över något futtigt och småförtretligt, tänker jag på mannen som finns etsad på många av våra näthinnor nu. Han. Pappan. Han som satt i ruinerna efter jordbävningen, med sin dotters hand i sin. Sin döda dotters hand. 

Egentligen kan man inte skriva något mer efter att ha skrivit det jag just skrev, men jag gör det ändå, för att livet på något sätt ändå måste gå vidare.

Vet inte om det här är en regnbågsfärgad sjöstjärna? Ja, kanske. Men det letade sig nog in en fisk där i mitten.

Från det här hållet ser ni bättre. En raket-fisk? Ja, en fisk med eld i baken. Snart är vattnen för varma för fler och fler av våra vattenlevande djur. Vattendöda djur. Visst låter det trist?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Men muskeln stavas bara med ett s

Ser ni vad det är? Inte? Nej, det är inte en avlagd gammal krinolin. Och nej, det är INTE bajs, som mannen gissade på. Hur elakt?, tänker ni nu. Nej, det var inte elakt. Vi skrattade gott åt "bajset", för det är ett internt skämt vi har, att liksom gissa på det. Hade, för nu är det ju inte särskilt internt längre förstås. Anyway.

Det vid sidan ska föreställa någon slags alg. Tång kanske. Havsbilden, den såg jag klart för mitt inre, när jag började klottra. Någon verklig förlaga hade jag inte framme då.

Mycket blyerts, svärta. Sedan på med färg som ska ge pärlemorskimmer och struktur. Ett randigt djur. Djur?

Ja, ett djur på djupet. En mussla. När man beskriver någon med liknelsen mussla, då kan det förvisso ha en negativ klang. Men om man lägger till ett litet ord på hj före, då känns det genast helt annorlunda. Hjärtmussla.

Snäcka, sa vi bara när jag var liten, om de där skalen som låg lämnade i sanden i strandkanten. Men de är förstås musslor, med ett skal på varje sida sitt strandnära innehåll. Hjärtkamrar liksom. Beautiful ju. Det var faktiskt det första mannen sa - att han tyckte min målade bild var vacker. Åh, vad vacker, sa han. Och sedan skrattade vi åt vår (förre detta) interna bajsreferens.

Nog om det. Här är i alla fall min version av Hjärtmusslan. Kanske inte så värst lik, om vi ska vara ärliga, men gjord med äkta känsla.

Det krävs mycket muskler för att orka jobba vidare med klimatfrågorna. Hjärtmuskler. Låter ju nästan som hjärtmussla, fast med något färre s då.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Att föra den hårda, nödvändiga klimatkampen i dessa politiskt miljöovänliga tider, kan vara tufft. Kännas omöjligt till och med. Och visst har jag och regeringen olika syn på både det ena och det andra (läs: i princip allt...) vad det gäller klimatet naturligtvis, och självklart också i många andra rödgröna hjärtefrågor, men att bli kölhalad och inkompetensförklarad på grund av ålder och kön, som Romina Pourmokhtari blivit/blir, det är inte okej på minsta sätt. Att underskatta en ung människas kraft, kunskap och engagemang (och politisk erfarenhet i Rominas fall) borde till och med de värsta klimatförnekarna högerut hålla sig för goda för, tycker jag.

Så. Den här bilden (som inte föreställer bajs!;) är till Romina Pourmokhtari. Den är skapad från hjärtat. För att påminna om att det finns så många kunniga och jobbvilliga unga människor här i världen. 

Den här bilden är också till alla unga, fredliga miljökämpar runt om på vårt ömtåliga klot. Till alla er, som gör precis vad ni kan för att få politiska stofiler att höra på - och se - de värden som är verkligt viktiga på jorden och i havet - och livet.

Att de unga alls ska ha en dräglig framtid, det hänger på en mycket skör tråd nu. Och på ett mycket högprofilerat, engagerat, eftertänksamt - och snabbt framskridande - miljöarbete.

Att underskatta unga människor är ett av de mest fatala misstag man kan göra. Det kan du bara göra om du inte har någon koll. Det kan man bara göra om man inte har lyssnat till unga människors tankar, funderingar och känslor.

Vi borde lyssna mycket mycket mer på våra barn och unga, de vet så mycket. Och de krånglar inte till precis allt, som vi vuxna gör. De tänker med hjärnan, men glömmer inte att både magkänslorna och hjärtat också måste få komma till tals och säga sitt. 

pps Jo, en sak är vi väldigt överens om, Romina och jag - att vi beklagar att de finns, klimatförnekarna. De som sitter där längst ut på sin överbelastade högergren och mest bara muttrar dumheter och osar negativitet. Utmålar vår vardag och verklighet till en slags kriminell ormgrop där alla skulle vara beväpnade och ha en dold agenda som enbart handlar om stålar och kort stubin. Eller så skriker de ut osanna saker till vår omvärld - saker som att Sverige skulle vara fullt. 

Här finns det hjärterum, vi har ju för tusan till och med plats för människor som diskriminerar på grund av både ålder och kön (och en hel del annat) i vår demokratiskt valda riksdag, vetja.

Sedan senast - kärleken till tingens ordning

Åh, vad jag velar. Ska jag sätta kärleken till tingen överst när allting är upp-och-ner i vår omvärld? Ytligheten först? Verkligen? Jo, det får nog bli så ändå. För bakom varje återälskad pryl finns en hand och en tanke. Minst en hand. Minst en tanke. Som den här ljusplåten, den som jag hittade på Myrorna en gång. Någon måste älskat fram formen på den. Med handens kraft. Och tankens. Ett hemmabygge av något slag, tror jag. Som minner om de slingrande formerna från svunna tider, de som många av oss fortfarande älskar. 

En tid när bland annat William Morris var på tapeten. En mästare på formspråk. Mönstermästare, en färgens förespråkare. Läste något klokt han sagt. Något om att kärlek var det enda han behövde, typ. Och arbete. Bra sagt. Särskilt när man har förmånen att få arbeta med något man älskar, tänker jag.

Här är det mesta sig likt, som ni ser. Även om jag gärna flyttar på mina älskade saker. En sak dit och en annan hit.

Vissa saker hittar en mer bestämd och beständig plats dock. Som att de hör hemma där permanent på nåt sätt. De gör sig väldigt hemmastadda i sitt hörn liksom. På sina håll är det så, bra grej ändå. Och ljuset genom glas är bara bäst. Vårljuset!

Lov utanför våra fönster. Solen leker och de sportlovslediga barnen verkar trivas i dess sällskap. Gott så, med blyga vår-strålar på längtande vinter-nos.

Funderar på om inte mannen och jag borde ge kärleksråd. Hehe. Tänker att efter drygt trettio år tillsammans borde vi veta vad vi talar om. Men det är ju svårt att ge bort något generellt tips egentligen. Fast ändå, skulle vi säga något så är det nog det här med att leka mer. Våga ha kul tillsammans, gärna varje dag. Gör något litet kul tillsammans så ofta ni kan. Spela spel. Sjung. Titta på film. Diskutera världsfrågorna högt och länge och ofta och öppenhjärtigt. Eller gör det där just NI TVÅ gillar. Men snälla, låt det inte handla så mycket om pengar. Gör det lilla till det stora, det tror jag är den verkliga vägen till harmoni och balans i livet och i ett förhållande. Dela det stora i att ha varandra, dela vardagens oslagbara storhet. 

Läs högt för varandra! Det är ju något jag och mannen börjat med de senaste tio åren eller så. Och det är så givande att dela litterära upplevelser och berättelser med varandra. Läs läs läs. Läs för liten och stor och alla där mittemellan!

Kärlek GÅR att konservera på burk, länge länge. Men det kräver engagemang och tid. Jag älskar mannen lika mycket idag som den dagen jag vilade mina ögon mot hans snälla själs fönster första gången, nej, mer faktiskt. Usch. Vad sockersött och smålarvigt det lät, va? Men det är likaväl sant. 

Kanske borde jag ha börjat med den här bilden ändå? Med tre fredliga fåglar på? Äsch. Den kommer i alla fall här och nu, min älskade lampfot som fått flyga upp i bokhyllan. Tänker mig att freden måste sättas överst och i första rummet - överallt, alltid. 

Annars kan väl blandningen mellan diktböcker, vintage-inredning, musik och binge-tittning på en säsong Seinfeld eller två, vara en bra blandning, ett gott recept, tänker jag mig, för en trevlig och givande stund tillsammans med någon/några du håller mycket av.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ljusplåten överst, ja. Den ska tändas i kärlekens tecken. Den skall tändas för alla dem som mist en älskad - eller i värsta fall många älskade - de senaste åren. Oavsett om det handlar om sjukdom, krig, jordbävning eller andra grymheter. Så. Håll hårt i vännen, mina vänner, kärlek är inte en självklarhet, även om det borde vara en självklar mänsklig rättighet att få älska vem man vill, överallt, i hela vida världen.

Att bjuda på konst är ingen konst

Snackade ju om att visa er lite av vad jag håller på och jobbar med just nu. Och snacka går ju alltid, men här snackar vi verkstad. Här och nu blir det verklighet. Här och nu kommer ni få ta en liten del av bilderna jag har skapat hittills i år. 

Och det enda jag begär av er, för att ni ska få ta del, är att ni försöker göra något för världens barn. Försöker, för det är självklart svårt att veta vad man ska ta sig till när världen ter sig så katastrofal som den gör just nu. 

Som om Turkiets stackars befolkning behövde en jordbävning också. För att inte tala om de otroligt tappra invånarna i Syrien. Kära nån, hur ska de orka med detta också? Som om krigets framfart inte var nog. Kriget som aldrig verkar vilja ta slut. 

Alltså. Stöd de sociala hjälporganisationerna, om ni kan. Unicef, Röda Korset, Rädda Barnen. Mångåriga, kunniga medarbetare i de stora världsorganisationerna som finns runt om på jorden. Med de minsta i fokus. Med barnens bästa för ögonen, alltid, överallt. 

Eller så gör ni något annat. Något mer handgripligt kanske, som att jobba ideellt i någon lokal fotbollsklubb för knattar eller så. Eller så läser ni högt för era barn och barnbarn. Något gör ni, vad bestämmer er tid och ork och kraft. Gör något, det är det enda jag "kräver" för att ni ska få ta del av en liten improviserad konstrunda härinne.

Att försöka beskriva konsten, det är ett våghalsigt åtagande, tycker jag. Det där med att allt ligger i betraktarens ögon är ändå sannare än sant, oftast. Men vi gör väl så här: Jag skriver lite om bilderna i ps:et, för er som vill veta mer än ögat kan se.

Det är främst fotografering och redigeringen runt den, som jag vill utveckla. Men även andra sätt att uttrycka sig ska sättas under lupp den här kommande tiden, har jag tänkt. 

Det synbarligen enklaste, det kan ibland vara det allra svåraste att få fram och förmedla.

Bildserien som jag började året med, blev väldigt nöjd med den. Berättar mer i ps:et, som sagt, för er som vill.

Är det två röda båtar? På Röda havet?

En vålnad? Tja.

Det var det. Lite konstig konst bara.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En liten vägledande tanke runt var och en av mina bilder kommer här då, för er extra vetgiriga: 

1. Det är mycket som känns huvudlöst i världen just nu. Och det är bara pengarna som pratar och skriker högst, känns det som. Medan barn dör och dör och dör. Och mördas av maktgalna despoter och krigsherrar.

2. Land i sikte? Ett nytt land? Ett par av titlarna jag har i tanken här. Flykten över haven. Att våga trotsa det livsfarliga, mörka kalla vattnet, för att ge sina barn en ärlig chans här i livet. I ett annat land, någonstans. I Samarkand? Vid havets rand. Bortanför horisonten.

3. Titta på mig! Jag är utrotningshotad! Titta på mig! Se mig. För i morgon finns jag inte längre...

4. Kärlek med förhinder. Kärleken till bladen, grenarna och roten. Klimatfrågan satt på undantaget, igen och igen. Hur mycket längre - och mer - orkar isarna bära?

5. Kommer vi se en hel generation förlora sina fäder? Igen? Och igen? Några av krigens mest uppslitande scener: När fäderna drar ut mot fronten. Kommer jag få se min pappa igen? Kommer jag själv att överleva? Frågor barn aldrig - ALDRIG - borde behöva ställa sig. Var än i världen de bor.

6. Kanske är det två fötter? Som blivit kvar. Och då vet ni vad det röda måste vara. Inte lingonsylt, om vi säger så.

7. Varelse. Varseblivning. Varelse på väg. Goda, gröna intentioner på väg. Vi måste våga fortsätta se framåt, ändå. Vi måste tro på att klimatskutan fortfarande går att vända. Och att det finns politiker som orkar ro den skutan i land, trots motvind på motvind. Lite så.

Sedan senast - hjärtinnerlig vintage

Vi tar en välbehövlig paus från de vidriga krigsbilderna och ägnar oss en stund åt hjärtevärmande vintage. Vi börjar i ett rosa, romantiskt skimmer. Fokus på den gamla vasen och burken som glittrar och sprakar i pastell.

Vi greppar en påtår tillsammans och konstaterar att det plockats fram en del röda burkar sedan senast. Rött är rätt, alltid.

En rockad bland hemmets lampskärmar skulle ju ske, minns ni kanske att jag nämnde. Det blev inte riktigt en total rockad, men att flytta på sina redan befintliga grejer kan helt klart vara en bra grej. För att återupptäcka och återuppväcka tingen. 

Hjärtblad, det är något annat det, men har ni tänkt på att klöverns blad är de finaste små hjärtan man kan se?

Nu är väl inte den här som jag har kluddat dit på vårt gamla skåp en riktig klöver, men ändå, bladformen är bra.

Lite smårisigt ris kan också pryda sin plats, tycker jag allt.

Finaste fågeln från Alingsås har ni sett förut förstås, men den här lilla krukan då, den tror jag inte ni har sett. Tror jag har haft den ända sedan barndomens snustorra kaktusar bodde däri. De här två tingen gifte sig verkligen.

Ett av mina allra bästa återanvändningstips är ju det här med att göra något av dem på vägen ut. Huh? Jo, jag menar så här: Den där nästan sönderbläddrade boken, till exempel. Den duger kanske inte åt något annat än papperskorgen längre, tänker du. Men se där kanske du har fel, om jag får vara lite sån, och det får jag ju. Det här är ju trots allt MIN lilla skitblogg ;). Skämt åsido, sätt upp några av de snyggaste boksidorna på väggen eller nåt, innan du slänger hela härligheten med gott återanvänt samvete sedan.

Det här begagnade spelet då. Vi spelade det aldrig, för vi spelar ju mest bara scrabble, som ni vet. Dessutom fattades det spelmarker. Boxen det låg i var visserlign snygg, men det samlades mest damm på den, så det kändes som vägs ände här. Men vänta nu... Jag började riva och slita i lådan, och fick ur de här snygga metall-delarna. Resten åkte ut, men de här får allt stanna ett tag till. Magnetiskt snygga ju.

Lördagsrutinen med glassbilen som alltid kör runt med sin glada trudelutt i kvarteret, men hur många köper glass när minusgraderna ligger tätt utanför fönstren? Fast den smälter väl snart, snön alltså. Bäst att njuta vinterväder medan man kan.

Ett av de senaste alstren från en av alla små konstnärer där ute, fast den här gången är den mest bara färglagd, tror jag bestämt. Till mannen. (Hoppas bara inte att det ska föreställa honom... Haha.)

Det var meningen att det här skulle bli fjorton inspirerande vintage-bilder inför Valentin. En innerlig känsla av att återanvända hjärtats angelägenheter för femtielfte gången, typ. Att hitta tillbaka till de saker du redan har, genom att ge dem nya sammanhang och uppgifter. Men sedan tog jag några foton till av bara farten. Så där som man gör.

Som det här, på en hjort. Jo då. Ni kanske tycker att det ser ut som en bild på två lejon som, hm, tycker om varandra, mycket. Men det är ju faktiskt ett tryck av ett konstverk signerat Hjort. Bror Hjort. Hjort är Hjort, som man säger.

Det har varit lite dåligt med läsningen på senaste tiden, har haft fullt upp med att skapa själv. Och inte lär det bli bättre nu när en ny säsong av Alla mot alla har börjat. Haha. Blir så full i skratt när jag tänker på Eriks frilla. Alltså Erik Haags nya frisyr. Eller ny och ny, känns lite vintage. Och vinter. Hockey-frilla! Och frågorna är ju också rätt kul.

(En solkatt hoppade in och distraherade mig. Älskar den typen av distraktioner!) Annars är nog det mitt livs största kärlek (förutom mannen såklart) - läsningen.

Film då? Jo. Visst. Vi älskar film. Har redan sett några pärlor i år, fast mest halvdåliga faktiskt. Inte Ruben Östlund-nivå direkt, om vi säger så. Fatta att mannen tackade nej till en statistroll i just en Ruben Ö-film en gång i tiden. Innan den frispråkiga regissören blev superkänd och Oscarsnominerad och allt det där. Men ändå. 

Varför då?, undrar säkert ni nu. För att mannen inte ville röka. Va? Jo. Det är sant. Och rollen krävde att man skulle röka en riktig cigarett. Så kan det gå. Om han ångrar sitt präktiga avböjande? Nej, jag tror faktiskt inte det. Rökning dödar, även när ändamålet är av det mer behjärtansvärda och filmiska slaget. Jo då. Kunde inte vara mer stolt över den mannen alltså! Mannen alltså, inte Ruben, även om han väl inte heller är så pjåkig.

Vi avslutar med sevettringar (passar bra nu när det börjar osa ljuvligt ifrån köksregionerna!), de inköptes på Myrorna, tror jag. Även om de nog kommer från det stora varuhuset i första hand. De blev bara liggandes, vi använder nästan aldrig servetter till vardags numera, eller fest för den delen. Sedan kom jag på att de kunde göra en gammal ljusstake som ny. Bara att trä på dem. Blev bra, tycker jag.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Glöm inte att köpa era Alla hjärtans dag-presenter second hand, om ni nu alls vill köpa något. Kanske vill ni bara baka något gott istället? Eller pussas!