måndag 27 november 2017

Om en månad är det över


Det är på kvällen den tjugosjätte som jag kommer på att hela spektaklet är över om en månad. Oavsett om man gillar spektaklet eller inte. Julspektaklet. Jag gillar det. Skarpt. Myset och ljuset och alla tindrande ögon. Det är stressen jag inte gillar, särskilt stressen över att inte hinna låta bli att stressa...

För om man stressar sig fram hinner man inte njuta. Njuta av lugnet. Av förväntan. Av att umgås med andra som också gillar spektaklet. Av att pepparkaksfika tillsammans.

Duns duns, där kom morgontidningen. Redan?! Och jag som inte hunnit njuta av nattens stillhet ännu. Åtnjuta stillheten som kan ge mig det jag behöver för att komma vidare i mitt skrivande. Har nog inte berättat om vad jag håller på med just nu, har väl helt enkelt inte hunnit.

En pjäs. Tror bestämt att det kommer att bli en pjäs. Den har inte kommit så mycket längre än till idéstadiet ännu, men jag känner förväntan pirra ända ner i tårna - när jag tänker på själva grundtanken. Sedan är det förstås en helt annan sak att försöka förvalta idén och få ned den på papper, eller via tangentbordet då.

Försöka duger. Idén kom till mig i en dröm. Många av de bästa idéerna kommer därifrån. Halvt medvetna, halvt undermedvetna. Behöver jag berätta att huvudpersonerna är kvinnor? Nej, jag tänkte väl det.

Har skrivit och suddat följande mening minst tio gånger nu. Meningen, som är själva anledningen till att jag avbryter mitt egentliga "nattarbete" för att komma in och "prata" allvar med er: Jag hinner nog inte blogga mer. Så. Då var det sagt. Det tar för mycket tid och kraft, och jag gillar inte att göra saker halvdant.

Vintage. Gamla saker. Mest halvgamla, men alla med någon typ av historia, kommer alltid ligga mig mycket varmt om hjärtat. Och bloggen har lärt mig så mycket. Om sakerna. Om mig själv. Om världen. Om alla människor som kämpat/kämpar för att göra världen till en bättre plats - för oss som lever här nu och för framtida generationer.

Det finns några halvskrivna inlägg kvar i utkast-mappen. Det finns många fler bilder, foton och idéer. Kanske tittar jag in med någon/några av dem framöver. Har ju till exempel inte hunnit visa er mitt senaste tavelfynd. (En tavla till av Thea T). Det borde jag förstås ta mig tid att göra. Fotoprojektet i Gustaf Ewalds fotspår, det vill ni kanske bli uppdaterade om? Och kanske, kanske hinner jag skriva in något mer här av historierna som ni har fått bli delaktiga i: Hobby-projektet Spår i gräset och familjeberättelsen om Leka och Snällisen, den som går under arbetsnamnet Ett Nytt Kapitel.

Önskar er allt gott!

<3
/helena

ps Mannen hälsar!

lördag 25 november 2017

Spår i gräset, del 10


Då kör vi nästa del i Spår i gräset va? Tänkte kompensera er för den långa väntan på nian, genom att skjutsa in tian (betydligt) snabbare.

Just nu syns gräset på marken igen - när utkastet till den här delen skrevs för några veckor sedan - låg snön som ett upplysande täcke över sommarens skönaste utomhusmatta. Och om november velar mellan minus och plus så velar jag mellan annat... Alltså, angående velandet med delar hit och dit. Jag har bestämt att vi låter bli att "delvela" från och med nu - och jaaedå, det kan man bara bestämma så där tvärt, hehe. Nej, det kan man så klart inte när man skriver utan synopsis, och bara med hjälp av flödestekniken, men man kan bestämma sig i efterhand - för att de delar som finns de finns, och att de ligger fast i sin ordning från och med nu. Så strunta i allt prat, snack och snickesnack om delar, länka er bara bakåt i fallande nummerordning här, via del 9, om ni behöver det. Nu är det hög tid för del 10:

Tänk, att hon alltid glömde det mellan gångerna, de glesa gånger som hon reste; att hon inte gillade att vara hemifrån. Rastlösheten kom som ett brev på posten, redan efter ett par dagar. Det kändes som om hon promenerat konstant i två veckor nu. Bara gjort korta stopp för vätskepåfyllning, annars fick hon ligga vaken med vadkramp hela natten. På ett ställe stannade hon varje kväll. Innanför de fortfarande solvarma rutorna fanns en familj. Mamma, pappa, barn. Nästan som substitut-familjen där hemma, förutom den sneda lampskärmen.
Siri kunde aldrig släppa tanken på att det var så här Lovisa skulle ha haft det, om hon fått behålla livet. Livet i behåll. Ett konstigt uttryck, som hon alltid använde när hon försökte blåsa liv i resterna av dottern. En man med snälla ögon och två, små barn som avgudade henne. Det var Pärs liv hon tänkte på. Sonen, det var han som var den snällaste mannen på jorden. Det var han som var ämnad, lämpad för föräldraskapet. Livet i behåll. Det långa, mörka håret hade fladdrat över hela pakethållaren, den allra sista gången Siri såg henne. Tårar. Nu. Fortfarande. Alltid. Inte konstigt att hon fick vadkramp. Den snabba reflektionen fick henne att ofrivilligt skratta till, där hon stod ensam i skumrasket. Skrattet som avlastning i en bråkdels sekund, sedan snyftandet igen.
Genom det öppna vädringsfönstret kände hon den trygga doften av curry sippra ut. Mamman på andra sidan glaset ställde fram en stor gryta på bordet. Siri tyckte sig se henne kasta huvudet bakåt i ett glatt Stomatol-leende. Mannen hade kanske överraskat henne med något? Något roligt? Gulligt? Romantiskt? Världsomvälvande? Mysigt? Löjeväckande. Siri slutade genast söka efter rätt ord när hon kom till ett adjektiv som inte kändes lika positivt. Det var förstås hon som var det: Löjeväckande. Där hon stod med snoret rinnande över halva ansiktet. I ett främmande kvarter. I en främmande stad. I ett främmande land. Det som skrämde Siri mest var att hon nu visste att det inte fanns någonstans att fly. Tankarna gick inte att lämna bakom sig. Förut hade hon alltid kunnat klamra sig fast vid tanken att allt skulle kännas bättre någon annanstans. Bara hon kom bort. Kom hemifrån. Men man kan inte fly från sig själv, hur fort man än lärt sig att springa. Hur långt bort än benen bär en.
De verkade lyckliga. Fast hur många verkar inte lyckliga - på lite lagom avstånd? Egentligen visste Siri att Lovisa aldrig skulle kunnat bli den runda, sorglösa kvinnan med röda spisrosor på kinderna. Dottern var alldeles för rastlös för att hålla fast vid något. Allt kom och gick. Hade kommit och gått. Killarna, kompisarna, krumsprången och klagosången. Siri skrattade till igen, åt sin komiska slutknorr. Krumsprång och klagosång. Jo, de kunde nog bilda Lovisas signaturmelodi. Dottern hade haft sidor hon inte kunnat lära sig att tyda. Ett driv, en rastlöshet. Överallt hade hon lämnat frågor efter sig.
Siri hade hoppat mellan hopp och förtvivlan. Vankat av och an. Hoppats på att inte behöva väcka Albert, den här gången. Alla gånger hon bett maken åka ut och leta. Bönat och bett honom stiga upp och ta bilen en runda runt. Ibland hittade han henne - sittande på en gunga i lekparken, eller med benen uppdragna under sig på en parkbänk ut mot sjön. Oftast kunde han inte hitta henne alls. Kom bara hem ännu mer förbannad än när han åkt. Slängde bilnyckeln demonstrativt på köksbordet och klagade på att han behövde duscha igen. Sedan slutade det med att han drack en kopp kaffe på stående fot och gick och lade sig med kläderna på -Ska ju ändå upp och jobba om ett par timmar!
Siri blev ensam kvar i efterdyningarna av makens framfart. Hon hängde upp nyckelknippan, på den för ändamålet avsedda kroken, torkade långsamt upp ett par övergivna, vita smulor från bordet. Socker. Pärlsocker. Pärlsocker för svin, tänkte hon och satte sig ner igen. Knäppte händerna och blundade. Önskade att det fanns någon enda som kunde höra hennes tysta bön. Gode, gode, gode låt henne vara okej. Låt henne komma hem. Snälla, snälla, så ska jag bli en bättre människa - om det är det som krävs. Lägga en hundralapp i kollekten på söndag, fast Siri aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i någon kyrka, i någons kyrka. Gode, gode, rare, snälle. Låt henne vara okej. Låt henne få komma hem, så att jag får krama henne. Krama henne så att hon aldrig glömmer det. Så att det bli avtryck i huden - in innanför huden. Så att hon förstår vad hon betyder.
Sedan, när ytterdörren äntligen flög upp - tio minuter innan Alberts skrälliga väckarur skulle ljuda genom de obönhörliga rummen - glömde Siri allt vad kramar och goda, goda ord hette. Hon bara skrek. Gormade och skrek. Överröstade väckarklockan med många arga decibel. På kvällen köpte hon hem grillat. Och hällde upp läsk. Lovade sig själv att aldrig bli så arg igen. Ofta höll hon det löftet. Till nästa gång. Nästa bön.Vadkrampen tog henne bryskt tillbaka till nuet. Siri tömde det sista i mineralvattenflaskan, rapade så tyst hon kunde, och vände sig om.


/helena

fredag 24 november 2017

Vill röra, men får inte


Varje gång världen vissnar vill jag öppna bladen igen. Smeka sidorna med hästhovar och klockor och storögt förundras över hur den lilla liljekonvaljblomman kan ha så stora, trassliga rötter.

Att något så sött behöver förankring långt ner i marken, för att orka blomma och sprida sin väldoft över vårens snår.

Rötter är viktiga. Livsviktiga. Känslan av rotlöshet farlig. Historielöshet livsfarlig.

Om rotsystemets alla trådar är utbredda över en större yta, låter det växtens topp vaja och vagga obekymrat, oavsett vindens styrka. Utan att stammen bryts. Stammen behåller sin seghet när vinden vänder. Regnkappans foder består, av foderblad. Stormhatten låter sig inte reduceras till ett enda väderstreck.

Det är sådant jag tänker, när jag just sett Maj Wechselmanns ödmjuka, lågmälda, starka dokumentär om sin mor. En resa som så många andras. En resa genom en rädd värld. En värld som letar efter syndabockar. Någon måste vara skyldig till allt som går snett här i världen. Någon gren måste brytas. Knäckas på mitten.

Samtidigt en helt unik resa. Ingens livshistoria går att bytas bort. Vi leker kurragömma med verkligheten. Vi vägrar se allt det som förenar. Förgrenar. Att vi kan leva sida vid sida, utan att tycka likadant.

Ordet respekt, vill aldrig lämna mina trumhinnor i fred.

Reeeeeespekt reeeeeeesspekt rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrreeeeeeeeeeeeeeeeessssspekt.

Hör ni hur r:et rullar ut? Hur hela ordet trummar in? Trummar mot örats mjukaste delar.

Här ligger mitt herbarium. Under köksbordet för det mesta, för att jag ska kunna bläddra när andan faller på, även om de flesta kronbladsjuvelerna är för sköra för att blåsas på.

Åkertisteln går sönder. Ajabaja, låt bladen vaja! I mer än 70 år har den suttit inklistrad bland sina lika torra vänner. Platta och utsträckta. Men aldrig utsläckta. De lever så länge någon vågar öppna bladen. Ta bladet från munnen.

<3
/helena

ps Ni tycker kanske det känns opassande att låta den inte helt okontroversielle professor Linné få breda ut sig och ta plats här? Men han gjorde ändå ett och annat för att vi skulle förstå alla skatter vår natur bär på - det får vi faktiskt ge honom. Och så tillägnade han den tryckta resebeskrivningen om sin Västgötaresa, den han och hans sällskap utförde/genomforskade under två sommarmånader 1746, till kronprinsessan Lovisa Ulrika.

torsdag 23 november 2017

Som ett litet pepparkakshus


"... Stavkyrkorna finnas huvudsakligen i Norge och så kallades därför att de äro uppförda av upprättstående bjälkar (stavar) och leda sin ålder från medeltiden. Av sådana stavkyrkor finnas ytterst få i Sverige, och Hedareds har en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden, enligt sägen ända från 1100-talet. ..."

Så skriver Gustaf Ewald i en artikel i Handelstidningens Veckoblad den 27 april 1910. När vi var där, på en av våra små på landet-turer - i det gröna, sköna kulturfyndiga närområdet - stod den anrika kyrkan där alldeles stilla och öde i den blåsiga sommarkvällen. Stolt som en kyrktupp tronar det lilla "pepparkakshuset" fortfarande med sina sinnrika detaljer, när vi mer än hundra år senare skriver 2017 i almanackan. Se bara på de långt utskjutande takrännorna.

Den gången bar jag inte boken om Gustaf Ewald (Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild - Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson. Skövde 1984)) med mig, då vi bara pausade här en kort stund mellan två andra utstakade mål. Därför har jag inte tagit något foto ur samma vinkel som förebilden eller så.

Fast jag vet inte, kanske kommer jag inte alltid att leta upp den exakta vinkeln, förmodligen kommer mitt projekt i GE:s fotspår mer att handla om att hitta en helt egen vinkel på saken. På sakerna. På tingen. På landskapet. På människorna. På byggnaderna. På fenomenen.

Ibland kommer jag rikta fokus på någon intressant skillnad mellan då och nu, andra gånger peka på likheterna. Eller så får det bli som det blir. Det brukar ofta bli bra, när man inte tänker efter så mycket före, utan bara gör.

Då och då kommer jag att länka er vidare, men den här gången väljer jag bort det. Bara för att man kan länka vidare, måste man ju inte alltid göra det. Det hindrar naturligtvis inte att ni själva länkar in er till Svenska Kyrkan (i Sjuhärad) och därifrån läser vidare om Hedareds stavkyrka. Om dess historia, och dess framtid.

Detaljer kommer det hur som helst att bli gott om i kölvattnet av det här projektet, för de slutar aldrig att imponera på mig.

:)
/helena

ps Det var regnet som påminde mig - om fotona på de fina regnrännorna i trä. Och det doftrika faktum att mannen blev bjuden på alldeles nybakta pepparkakor på jobbet häromdagen. Blev så avundsjuk när han berättade det. Mmm, finns det någon ljuvligare det-lackar-visst-ordentligt-mot-jul-nu-tror-jag-bestämt-doft?

tisdag 21 november 2017

Kliv över och kom till vardagsrummet


Det kanske lät så, igår kväll, som att jag i första hand hyllar de traditionella färgerna till jul, och så är det ju inte alls, jag tycker mycket om att tänka långt - långt - utanför julboxen.

Klöverfatet som jag köpte - på Emmaus second hand - i somras till exempel, det har inte kommit på sin rätta plats förrän nu, och det kan man ju tycka är förfärligt sent för klövern att börja blomma nu, ikapp med frostrosorna. Men. Det tycker inte jag. Är mycket förtjust i att omge mig med sommar när det känns som minst väntat, när istapparna som bäst hänger med sin bästis hustaket.

Kanske blir det en nymodig jul i gammalrosa i år då? Nja, snarare en mycket blandad vintage-jul, som alltid.


Mina bästa vardagsrumsfärger påminner en hel del om de på ängen. Mycket grönt och skönt i alla nyanser. Inte så mycket prästkrags-vitt i och för sig, bara en gnutta, mer varma färger. Gulskalan är fin - från citron till knall till kanarie till aprikos och orange via senap, mässing och lejon. Plus rostrött, rost, träbrunt, svart, rosa och lite blått.

Lite så ser vår vardagsrums-äng ut, rent kulörmässigt. Ler lite, när jag låter blicken pendla mellan det tunna, vita lagret strax utanför fönstret och det runda, blommande fatet på bordet framför mig.

Klöver och timotej, kliv över och kom till mig! Var det inte så den klassiska poesiboks-strofen löd?

Glad Sommar! Eller nåt.

:)
/helena

ps Hur var det nu med den där ängen som jag fotade på? Minns ni?

Och "hieroglyferna" på baksidan då? De har jag helt sonika struntat i att forska vidare om, nöjer mig med att veta att någon har lagt ner sin själ i det fina arbetet. Men initialerna R. K. finns där bak, om någon är vetgirig nog att gå vidare.

måndag 20 november 2017

Men Danmark är snyggare


Det blir nog ingen...


...fotbollsgala för min del.


Har fullt upp med annat.


Håller på att skifta säsong en aning. Plockar ner och sätter upp och diskar och ställer in i prylgarderoben. Tänker vintertid, fast inte i den mest konventionella bemärkelsen. En och annan igelkott kan väl ändå få vara kvar? Som Lasse Åbergs lilla vänskap.


Först tänkte jag grönt, som i konstgräsplan och han den nya, gamla fotbollshjälten: Granen.


Sedan kom jag på att mina egna grantoppar redan sitter uppe, så då skulle det grangröna bli en aning tårta på tårta. Eller lårkaka på lårkaka, kanske?


Det fick bli blåa ljus istället (ja, jag vet att färgade ljus ofta anses mindre bra för vår miljö än vita stearinljus eller bivaxljus, men de flesta av mina kolorerade ljuskällor är ju inköpta second hand, därav mindre dåligt miljösamvete än om de var nyköp).

Och de tre vise männen, som ni kanske kommer ihåg att jag har döpt efter Nelson Mandelas tre namn? Funderade på att döpa om dem till Janne, Zlatan och Granen nu då...men...nej. Någon tycker säkert att det verkar väl tidigt för ett återbesök av dem redan - men jag säger att det inte är en dag för tidigt!

För det är väl just visa män, och kloka och vettiga män, som vi längtar efter mest av allt just nu?

Sedan kan jag inte för mitt liv begripa varför det finns de som resonerar som så: Att alla män måste ta ansvar för de män som beter sig illa, eller i värsta fall brottsligt. Varför ska de kloka männen ta mer ansvar, än alla vi kloka människor sammantaget borde ta, för alla dem som inte tar sitt civiliserade ansvar i kontakten med andra? Jag bara undrar. Fram för mer civilkurage - hos alla. Våga säga ifrån när någon beter sig illa mot dig! Eller mot någon av dina vänner. Eller mot vem som helst i din omgivning, för den delen.

Mm, det här börjar visst likna något. I köket alltså.

<3
/helena

ps Plockade fram fina flagg-girlanden. Dags att en gång för alla återta det blågula från alla rasister och högerextrema, tänker jag. Flaggan är så fin att dekorera med. Även om jag tycker att de danska färgerna är snyggare till jul. Men bara till jul. Inte till VM! ;)

Två sorters toast


God Morgon. Hoppas att ni hade en sådan. Jodå, min började rätt bra, när tjockkängor och inneskor väl hittats och fixats till. Skönt att umgås en stund med strykjärnet också, nu när herr Celsius bjöd på flertalet morgontidiga minusgrader.

Toast fick jag dock inte, men annars är jag ju världens mest bortskämda - vad det gäller att få frukosten serverad på (silver)bricka, menar jag. Varje morgon. Helg som vardag. Det är min fina man i ett litet, nyttigt nötskal det!

Vad kunde passa bättre än ett vintage-toastställ en sådan här dag, när det brittiska regentparet firar 70-årig (!) bröllopsdag? Inget. Möjligtvis en gnutta te till då. (Det faktum att jag inte hade den minsta aning om att Queen E och hennes prins P firade just nu, innan jag hörde Pops och Karin nämna det, kan vi ju låtsas som att det regnar cats and dogs över...).



Som ett litet dragspel drar man det in och ut. Ut när de rykande, rostade skivorna ska svalna till ljumhet. Och in när frukosten är färdigavnjuten.

Återigen fascineras jag av äldre tings detaljnoggrannhet. Tänk att tänka på att brödet måste vila vackert den där lilla, korta stunden mellan brödrosten och munnen!

Vi rostar inte bröd så ofta längre, blir mest knäcke och grovbröd och en och annan fralla, så jag använder mitt ställ till annat. Som att torka små printade motivkort på. Funkar bra. Well, very well. Och supernajs.

:)
/helena

ps Lite offf-topic-ps idag, fast ändå inte. Högläsning. Jag måste slå ytterligare ett slag för att läsa högt för varandra. Det är oslagbart att bara få lägga sig ner, blunda, och få förloppet uppläst för sig med inlevelse. Det är klart att det hjälper helhetsupplevelsen på traven, om man har någon i sin närhet som är lika bra som mannen på att läsa högt, men det där är ju en sak som kan tränas upp. Övning ger färdighet.

Tänker mig att man aldrig behöver sluta läsa högt för sina barn, att man ständigt kan ha en familjebok i gång och att barnet/barnen rätt som det är får ta över som uppläsare. Att man avlöser varandra. Gäller bara att hitta rätt bok. Mannen och jag håller på med två parallellt just nu. Den ena började vi på - för vad som känns som en evighet sedan - den andra startade vi upp med, för att vi kände att vi behövde lite variation. Det går långsamt, långsamt framåt. Någon sida här och någon sida där. Mellan jobb och jobb och alla fritidsintressen (som dessutom ofta är samma sak hos oss). Trägen vinner. Det är en njutning att göra saker långsamt, som kontrast till alla de moment i livet som måste skyndas på. Orkar ni med två citat också? För det är här de två olika typerna av toast kommer in. Då kör vi. Måste bara nämna hur lustigt det var att vi råkade läsa de här båda episoderna, i de två helt olika böckerna, på samma dag. DÅ kör vi:
 
"... När jag vaknade var klockan nästan tio och jag var ensam. Gardinerna släppte in tillräckligt med solsken för att jag skulle kunna se att dagen var vacker. Det låg en lapp på byrån, där hon lagt min sedelklämma tidigare. 'Kära min gäst - har gått till jobbet. Du sov så gott att jag inte hade hjärta att väcka dig. Alltid roligt att se ett sådant vittnesbörd om ett gott samvete i denna onda värld. Du finner rakhyvel och rakkräm i medicinskåpet och ett stort glas apelsinjuice i kylen och en kanna kaffe på spisen. En god tjänare är sin lön värd. Jag hoppas du hittar din vän. E. C.'
Jag grinade glatt åt den sista meningen och gick sedan in i badrummet, rakade mig och duschade. Den kalla duschen gjorde mig ordentligt vaken och jag kände mig pigg och munter. Och - det måste erkännas - tämligen nöjd med mig själv. Mycket bättre färg nu.
När jag kom ut i vardagsrummet kände jag lukten av stekt bacon. Jag öppnade dörren till köket och upptäckte en ung dam som satt vid köksbordet iförd långbyxor och jumper och med en scarf om huvudet. Hon satt och läste tidningen och mumsade på ett rostat bröd. ..."

"... Vi såg aldrig mer än hundra meter framåt längs vår glittrande väg. Där floden krökte, tycktes de två stränderna flyta samman till en obruten mur av skog, precis som de gjorde hundra meter bakom oss, så man hade intrycket av att färdas på en smal sjö, men en elastisk, ändlös sjö, som sträckte sig i evighet framför oss och drog ihop sig bakefter. Tillfälligtvis kunde sidorna sluta an emot oss för att återigen glida utåt när vi rundade en krök. Om vi inte tänkte på allt slitet i våra tre ensliga kanoter och på det rusande och sköljande vattnet, var det svårt att tro att vi rörde oss alls.
Timmar förflöt utan något utpräglat landmärke. Solen var som en bra brödrost, den stekte oss lika mycket på båda sidor och kopplade av sig själv när vi var färdigkokta. I skymningen kom vi till byn Apatou vid foten av gnistrande vattenfall. ..."


/Första citatet är hämtat ur Nattarbete (Nightwork), 1975 av Irwin Shaw, med översättning av Roland Adlerbeth.
Andra citatet är hämtat ur Djungeln och de dömda (The Jungle and the Damned), 1952 av Hassoldt Davis, med översättning av Birger Hultstrand.

söndag 19 november 2017

Jason, Jethro & en massa jättebra musik


Inside. Jag tror den heter så - låten av Jethro Tull. Känner musiken så väl, men har aldrig lyssnat ordentligt på texten. Skönt att upptäcka ord som talar till insidan. Tolkningen är, förstås, som alltid fri, men jag känner att den handlar om alla slags inuti. Inomhus. Inombords.

"... I'm sitting in the corner, feeling glad
got no money coming in, but I can't be sad,
that was the best cup of coffee I ever had,
and I won't worry 'bout a thing, because we've got it made,
here on the inside ..."

Det verkar som att många är lite rädda för att vara ensamma med sitt inre, det är en känsla jag får. Att allt helst ska stanna på ytan. Att vara rik, det handlar för många bara om pengar. Att vara rik tycker jag främst handlar om kärlek och fantasi. Att ha kärleksfulla relationer och känna att det ständigt flödar något kreativt i min hjärna - DET får mig att känna mig rik. Att kunna leka. Lattja och larva runt. Spela, sjunga, skriva. Många ord på s blir det. Det viktigaste stavas s-k-a-p-a. Att skapa sin tillvaro full av meningsfullhet. På sitt eget sätt.

För mig handlar det ju främst om skrivandet, fotandet och skapandet av ord och bild. Att få förmedla. Att berätta om saker och människor ur samtiden. Och ur historien. Hur de påverkade sin samtid, förändrade och konserverade. Hur deras erfarenheter har påverkat oss, och kan fortsätta att sätta spår i vår framtid. På ont, men mest på gott.

Min sanning. Jasons sanning i avsnitt ett. Jason Timbuktu Diakité. Han attraheras - också - av ord. Han säger alltid så kloka saker. Som att kärleken kan göra fantastiska saker med oss människor. Och att det är ens skyldighet att försöka. Inte nödvändigtvis att lyckas, man att i alla fall försöka. Att det är viktigt att lyssna, särskilt på de som sällan gör sig hörda. Att vi borde diskutera mera, istället för att bara stå i varsin ringhörna och skrika ut vår ståndaktiga ståndpunkt. Att det är viktigt att gå in i en diskussion med tanken att man faktiskt kan lära sig något, något som förändrar ens invanda mönster och synsätt. I alla fall får ens världsbild att rotera en millimeter bort från de vanliga inrutade rutinerna. Ungefär så.

Annars är jag inte så förtjust i den här typen av intervjuteknik. Där journalisten avbryter och verkar vilja hålla sig till ett ganska förutbestämt manus. Det är ju precis när man känner lusten att avbryta och desperat vill föra samtalet i den riktning man själv vill, som man borde vänta. Det är då det verkligt intressanta kan börja. I det glappet. När den ställda frågan är besvarad och tystnaden som kan komma efteråt får komma. När man låter eftertänksamheten får ta plats. I släptåg kommer det ärligaste ärliga. Våga låta punkten få ta plats. Våga låta slutpunkten få dröja sig kvar. Inte skjutjärnsjournalistik, utan eftersläpningstrollbinderi. Lite så. Men Jason lyckades ändå vara tålmodig och vältalig, trots att han sällan hann till sin punkt.

"... take a walk around the block, and be glad that I've got... me some time to be in from the outside, and inside you! ..."

Musikhjälpen 2017. Utan Jason som programledare numera, och utan Kodjo... Snyft. Men det ska nog bli bra ändå, känns som att årets programledartrio är skön. Dags att börja tänka på vad man vill göra, hur man ska engagera sig i år. Med digitala bössor, egenkomponerade arrangemangspunkter och önskemusik. Det är ju några veckor kvar innan det drar igång i buren i Umeå, men det kan vara bra att förbereda sig lite innan. Läsa på om årets tema bland annat - barn är inte till salu! Uppdaterad info om allt möjligt läggs kontinuerligt upp på Musikhjälpens sida hos Sveriges Radio. Bara en påminnelse.

" ... and we laugh, and we sing, get some-one to bring...
...our friends here for tea in the evening, old Jeffrey makes three! ..."

Måste nog önska mig den här underbara låten av/med Jethro och flöjtmästaren Ian Anderson när det väl drar igång där i buren den elfte december. Eller vad tycker ni?

" ... take a walk in the park! does the wind in the dark...
sound like music to you? well, I'm thinking... it does to me! ..."

(citaten är hämtade ur mannens musikpärm, så jag reserverar mig för om han kopierat av fel eller så... Annars ska det vara så här, som de små utvalda delarna av Jethro Tulls Inside-text ska lyda).

"... counting lambs, counting sheep, we will fall into sleep,
and a-wake to a new day of living, and loving you so!"


<3
/helena

ps Det är den här typen av vintage-fynd som gör oss allra gladast. I finskåpet inne hos Myrorna låg ett nummer av en klassisk musiktidning. I fint skick. Ett gammalt nummer - från 1970. Fylld av musiken som dånade ur de knastriga högtalarna när jag föddes. Fleetwood, Stones, Beatles, Dylan, Elvis, Jethro. Har ni aldrig varit på en LIVE-konsert med Jethro Tull, då har ni aldrig riktigt levt! Det är ett av mitt livs bästa musikupplevelser, när jag gav mannen konsertbiljetter till dem i födelsedagspresent. TVÅ biljetter...

lördag 18 november 2017

Spår i gräset, del 9 eller så


Äntligen! Här kommer det som jag kallar för del 9 i det fortfarande heta spåret i gräset. Nåja, på sin höjd ljummet nu då kanske, men ändå, vi kör väl. Frågan jag ställde angående del 8 (eller inte) kvarstår, men jag tänker att den kanske fungerar bättre som del 7 och att 7:an får flytta fram ett steg och bli del 8. Länkar längre bakåt hittar ni här, via del 8 (som numera är del 7...) Komplicerat är bara förnamnet, men skit i det, för nu ser vi framåt!

Här kommer i alla fall nästa del i Spår i gräset:

Nu ville hon ha tillbaka sitt liv. Omgående. Det kändes nästan som att be om lov, när hon frågat kommissarien om de behövde henne något mera nu.
-Nja, tja, det är svårt att veta. Kan inte uteslutas att vi behöver ytterligare upplysningar. Sa Peter Johansson.
-Men, jag har inget mer att tillägga, försökte Siri invända. -Inget mer. Hon studerade de tjocka ögonbrynen en lång stund innan hon klämde fram det hon verkligen undrade: -Är jag misstänkt på något sätt, eller hur verkar det?
-Inte i nuläget.
Inte i nuläget. Inte i nuläget?!? Så kunde det alltså gå, när man bara försökte hjälpa en medmänniska i nöd. Man kunde misstänkliggöras. Tanken svindlade.
Datorns fläkt surrade upprört och Siri kände sig fortfarande missmodig vid tanken på det senaste samtalet de haft i det beige tjänsterummet. Hon försökte surfa sig något mindre obekväm. Letade sig långsamt fram bland researrangörernas varmare breddgrader. På nåder fick hon lov att resa bort. Bort från den snabbt annalkande vintern. Även om kylan inombords kändes värre.
-Var tillgänglig bara. Håll mobilen laddad. Poliskommissarien hade förmanat henne, som om hon var en skolflicka. Eller en gammal stolla. En stollig fjolla. Aha, det är väl det han tycker att jag är förstås. Tänkte Siri.
Hon hade lydigt följd med på det som de kallade för begravningen, fast det känts fasligt genant. Rentav pinsamt. Begravningen, som mer kunde beskrivas som en minnesstund. Det tekniska runt kroppen var inte klart. Obduktionsprotokollet och liknande pappersexerciser var inte insatta i sina rätta, slutgiltiga pärmar. Det tekniska läget var fortfarande komplicerat. Därav en mer informell ceremoni först. En minnesstund. I skuggan av höstens klaraste färger. Utomhus - i det långa, envisa gräset.
Den gröna sluttningen var täckt av blommor. Mest röda. Inte så många vita som man skulle kunnat föreställa sig. Några rosa, några brandgula, några lejongula. Nästan ingen var klädd i svart, utom hon och kommissarien. Siri hade tillbringat den största delen bakom ett träd, medan de kärleksfulla orden om "han som bragts om livet" ströddes för vinden. Tallens stam kändes tryggt skrovlig mot hennes fuktiga fingrar, när hon betraktade det oklädsamt stora porträttfotot  - som placerats så omsorgsfullt mitt i blomsterhavet.
De var ganska många, som samlats där, i minneslunden. Frun, Siri hade förmodat att det var frun eftersom hon grät så ljudligt. Det visade sig senare vara systern. Den verkliga frun - en grå mus med ditmålad, knallröd clownmun - var mera samlad. Verkade fokuserad på det praktiska. Höll koll på att alla visste var de skulle sitta sedan. Gravölet var verkligen öl. Och snittar med olika starka ostar och svart kaviar. Den löjliga dillkvisten överst ramlade bara av. Som barr som inte höll i sig tillräckligt hårt i tallgrenen. Golvet i den sparsamt inredda festvåningen fick snabbt en dilldoftande matta. Siri höll på att plocka bort en liten vippa från de trånga pumpsens ljusa sula, när den bleka kvinnan med den strama blusen och den talande munnen kom fram och undrade:
-Får jag prata lite med dig, innan ni går? Hon nickade lätt mot kommissarie Johansson, när hon formade det klädsamma ordet ni.
-Javisst, sa Siri.
Parkbänken var kall, men höstsolen var sällskapssjuk och Siri kände sig tacksam för inbjudan. En lång, lång stund fick hon sitta där, med ansiktet vänt mot himlen. Sedan visade det sig att kvinnan - som varit den döda mannens fru - bara undrade det som Siri hade trott att hon skulle undra. Två saker, undrade hon. Om han hade sagt något, när han låg där på marken. Och om det hade verkat som att han hade haft väldigt ont. Svaret var nej. Två gånger nej. Siri hade inte hört ett ord, möjligtvis något ofrivilligt ljud. Han hade definitivt inte yttrat något som hon kunnat tyda. Och ont verkade han inte ha. Han verkade medvetslös. Omedveten om sin utsatta situation.
Två veckor skulle hon unna sig. Två veckor, där ingen skulle påminna henne om det som varit. Varken det som förflutit den senaste tiden, eller det som pågått de senaste fyra åren. Snarare det som inte pågått. Saktat in. Avstannat. Fått motorstopp. Åren efter. Tankarna på Lovisa. Vem som hade dödat dottern. Och varför. Det ständiga malandet skulle kanske få drunkna en stund, i bruset från det stora vattnet. Tanken svalkade.
När de närmade sig parkeringen - plopp plopp - och kommissarien larmade av sitt privata grå fordon, med de tre bokstäverna K, I och A på, var det något som klack till i Siri. Det stod en röd bil intill vägkanten en bit bort. En röd bil med svarta revärer. Revärer. Hon kom ihåg att hon tänkt så, då, där i gräset, med rinnande näsa och den tunga kroppen framför sig. Långa, svarta fartränder längs den röda sidan. Den sida hon fått en skymt av när den forsade förbi. Bort från platsen där han låg. 
-Där är den! Sa Siri.


/helena 

fredag 17 november 2017

Vad Tomtemor önskar sig


Ja, inte är det väl en ny Tomtegubbe i alla fall, för den här verkar ju kul. Med fågel på luvan och allt.


Däremot kanske hon önskar sig en ny tomteverkstad, ett nytt hem, en ny uppgift här i livet. Det vet jag förstås inte, hon kanske trivs alldeles ypperligt där i second hand-hyllan, bland alla de andra inlämnade sakerna.

Men jag tror nog att hon längtar efter att bli vas till någon vattentörstande adventsblomma eller så. En vit blomma skulle nog göra sig bra i flaskan. Eller en vinröd kanske. Ett par runda, goa nejlikor. Världens hållbaraste tantblomma. För en tantblomma passar förstås Tomtemor som mandeln i den kokta julgröten!

:)
/helena

ps Haha. Ni undrar säkert vad jag håller på med? Vad jag yrar i tomtemössan om? Är inte helt övertygad om att jag själv vet vad jag gör ibland. Men i det här fallet är jag ganska så säker på att jag försöker påminna er om att gå ut och leta upp läckra vintage-julsaker, innan allt det bästa har försvunnit. För det här är sista helgen innan de riktigt stora handlingshelgerna kör igång. Ut och leta nya uppgifter till gamla jul- och adventssaker! Och glöm inte att ta med något fint att lämna in också. Förmodligen ligger det ett och annat - i lådorna märkta advent och jul - som inte kommit fram på flera år, bara för att de inte passar in längre. De sakerna kommer med största sannolikhet passa in någon annanstans, hos någon annan.

Ett tips kan ju vara att köpa någon extra speciell sak, med kommande helgtema, och sedan ge bort den i julklapp till någon extra speciell person. Känns som det är lite bortglömt att ge bort ett änglaspel eller ett halmhjärta i klappen. Kanske inte vore så dumt att återuppliva den gåvotraditionen? För ett riktigt fint pynt kan ju följa med en genom hela livet sedan., och ärvas vidare i generationer. Som min farmors tomte i trä - dess runda, hårda mage (haha, är den hård i magen...?) och pinniga ben gör mig ju julglad varje år!

torsdag 16 november 2017

Här kommer hela härligheten!


På riktigt, hur kan man bara komma på idén att göra en så här fin flicka till askfat?


Varje liten del - av den gedigna, gjutna metallformen - är så utsökt fascinerande. Från fingrarna till puffärmen till kjolens klockade volang.


Kunde inte låta bli att göra en "sagoboksversion" också. Den rara flickan är ju som gjord för det, vetja! Och kantiga prickar är ju de allra bästa prickar som finns.

<3
/helena

ps Dricker C-vitamin och försöker fota lite, för framtida bruk. Men. Himlen är för mörk idag. Tyckte de sa halvklart? Oklart, snarare.

Och till er som undrar vad som hänt med "vuxensagan" Spår i gräset, kan jag meddela att ytterligare två delar är på gång. När jag skulle renskriva den första delen visade det sig att kladden var mycket kladdigare än vad jag trodde, därför tar det lite tid innan den kommer in hit. Jag hoppas den är på gång snart. Visst är det kul att försöka fortsätta med ambitionen att skriva för hand - och utomhus - men det är tidsödande, särskilt när jag behöver tiden till annat (skrivande). Men skam den som ger sig! Skam den som ger upp inför petitesser som mörker och kyla och tidsbrist.

tisdag 14 november 2017

Nu gäller det bara att komma på sagan också


För de sagolika bilderna är redan klara. Fotona jag tog när snön just fallit. Fotona från dikesrenen, från skogsranden, från spåren. Fotona jag tog balanserande på en fot, när så behövdes.

Måste väl ändå handla om en vintersaga? Om någon som slits mellan äventyrslustan och längtan hem. Om någon som alltid bott precis där. I skarven. I mellanrummet. I det lilla, lilla rummet. Mellan dröm och verklighet.

I hörnrummet. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. I den delen där kylan inte får fullt fäste. Där mörkret aldrig lyckas tränga ända in.

Där. Hos drömmarna som sover i nymanglade lakan. Med alla löften lutade mot en huvudkudde som fortfarande doftar av sommarblommigt schampo. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. Mellan långt, långt borta och väldigt, väldigt nära.

<3
/helena

måndag 13 november 2017

Hur många ord kan 250 pennor skriva?


Blyertspennan känner inga gränser, den talar alla språk.


Pennan känner värmen från din hand. Och ditt hjärta.


Det enda pennan inte gillar är att ligga overksam och ovässad.



Hur många meningar hinner tvåhundrafemtio blyertspennor skriva, innan det bara är tvåhundrafemtio små, glada pennstumpar kvar?

Det började med att mannen gav mig en liten gåva. Eller om det var jag som gav honom en? Det är något oklart. Kanske gav vi varandra etthundratjugofem pennor var? Jo, så var det nog. Så ÄR det nog. För vi gillar ju båda två pennor. Pennans kraft.

Sedan betalade vi in den lilla, lilla summan till Unicefs gåvoshop och printade ut det sötaste gåvobevis man kan tänka sig. Två fåglar under ett paraply. De flaxar och tar tillfälligt skydd från snöflingornas framfart. Illustrationen är gjord av Isabelle N. Sällström.

Tänk att vara så där bra på att göra gulliga bilder, tänkte jag och funderade på om jag inte kunde göra ett par gulliga bilder av den gulliga bilden? Sagt och gjort; efter att ha printat ut två exemplar av det digitala gåvobeviset började jag laborera och trixa. Här ovan ser ni några av mina versioner. Den gamla ostformen (eller vad det nu är som har tillagats i den stjärnformade formen förut) fick komma fram. Den behövde inte ens dammas av, ett lagom tjockt lager damm fungerar finfint som extra snö...

"Du har fått 250 blyertspennor. De har skickats till barn som verkligen behöver dem.
Att ge barn grundutbildning är en av de viktigaste insatserna för att ett land ska utvecklas. En enkel blyertspenna kan ge barn en chans till utbildning och därmed vara en väg ur fattigdom. Pennorna används över hela världen i skolor som UNICEF stödjer.
Tack vare den här gåvan kan vi ge fler barn möjlighet att lära för livet."

Man behöver inte alltid ha ett särskilt skäl att ge bort något. Och summan behöver inte vara så stor för att göra nytta.

<3
helena

ps Men visst skulle det vara kul att kunna köpa en pedagogisk leklåda till någon liten som behöver tänka på annat än kris och krig? Eller att ha råd att köpa en cykel i julklapp - till någon liten behövande person där ute i världen? Så att hen kan ta sig till skolan nästa termin. Till skrivblocken. Till pennorna.

pps Vill du använda (eller inspireras av) någon av mina penn-fraser - de under bilderna ovan - när du ska skriva ditt gåvobevis, så står det dig helt fritt. Jag bjuder på de orden. De kostade mig ingenting, bara lite tid.

Snart, snart


Snart...


...tändas...


...alla stjärnorna.

<3
/helena

söndag 12 november 2017

Slipsblomma


-Pappa ska inte ha någon slips, pappa ska få det han vill ha! Tänker mig att det sägs med Lena Nymans sköna, busiga stämma. På samma sätt som när Totte inte skulle ha några kulor, ni vet. För visst ska vi låta pappa slippa slipsen?


Om det inte är det han mest av allt önskar sig alltså. En ny slips. Helst en ny vintage-slips då förstås.

Förut, för tiotalet år sedan, kunde man finna fina second handslipsar överallt, nuförtiden verkar det vara snålt med snygga slipsar kvar. Kanske är det alla roliga återanvändningsidéer som slukat upp alla slipsarna? Slipskuddarna och slipsgosedjuren har ju nästan stått som spön i symaskinsbackarna de senaste åren. Gott så. Bra så. Rent utav: Heja, heja!

Låt pappa slippa slipsen! Säg det snabbt fem gånger i rad, den som kan. Särskilt sådana där färdiga skjort/slips-kit tycker jag att far kan få slippa. Mycket hellre en myllrande blommig och prickig sak från Erikshjälpen i så fall. En sådan som jag hittade till mannen en vacker dag i maj.

Låt pappa slippa spilla på slipsen! Om ni tänker bjuda honom på något extra gott idag, menar jag.

Ha en fortsatt bra Fars dag! Where ever you are. Med eller utan slipstvång.

<3
/helena

torsdag 9 november 2017

Slingrande vas


"... Vad vi inte tänker på i dag är att vid denna tid var färska snittblommor året om ingen självklarhet utan vaserna i sig var dekoration nog. ..."

Citatet ovan är hämtat från ett svar i Arbetarbladet 12 dec 2010. Frågan gäller en vas. En så kallad flussvas.

För några veckor sedan hittade jag den sötaste flussvas jag någonsin sett. Visade er då en snabb skymt från dess nya utsikt i sovrummet. Där står den nu uppe på den gamla radion och blickar ut över sitt nya hem. Nämnde nog då, att vi skulle ta och reda ut några av de förvirrade begreppen runt fluss- och opalglas (glas som genom tillsats av olika medel görs grumligt). Nu är det dags, även om det inte blir någon ingående utredning.

Den här typen av vaser - i ogenomskinligt vitt glas med handmålad dekor - ser man relativt ofta ute på andra hands-marknaden. Parvaser. De kommer oftast två och två. Om båda fortfarande finns kvar i dugligt skick, vill säga. Min stod alldeles ensam, liksom övergiven av sin andra part. Tycker i och för sig att den klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Plockar ner min lilla glasbibel ur bokhyllan. Samla glas av Elsebeth Granlund och Hans Sundblom (Bonniers 1972), den som inleds med orden: "Människor har i alla tider fascinerats av glaset, dess sprödhet, ljusbrytande förmåga och skönhet. Glas var länge dyrbara objekt som bara ett fåtal kunde äga. ..."

Under rubriken Opalglas hittar jag den här korta, koncisa och klargörande texten:

"... Opalglas kallas även mjölkglas på grund av den grumliga, mjölkvita massan. Redan under 1400-talet förekom glas i Venedig av helt eller delvis genomfärgad massa, men opalglasets storhetstid kom under andra hälften av 1800-talet. Allt efter ingående komponent skiljer man mellan mjölkglas, flussglas, benglas, opalglas och alabasterglas. ..."

Benämningen opalinglas läser jag också här någonstans, i jakten på det mjölkvita glasets historia. Vet inte om vi blev så där värst mycket klokare, men lite mer fattar vi väl kanske, även om jag tycker det är onödigt att nörda in sig i för många tekniska detaljer. Den informationen finns förstås också där ute, för den som vill söka sig vidare. Om nu någon är väldigt nyfiken på exakt vilka olika ämnen som ska blandas i, menar jag, för att ge glaset den ena eller andra karaktären och det ena eller andra namnet.

Kärt barn har många namn. Om min lilla, vita goding är värd lika mycket som den frågvisas i Arbetarbladet 2010? Det ställer jag mig mycket tveksam till (även om dess skönhetsvärde är helt oskattbart för mig!). Värdet brukar ju dessutom sjunka när det bara finns en i det ursprungliga paret vaser kvar.

Jag gav åttiofem kronor på Myrorna, om någon är nyfiken grön. Det tyckte jag var prisvärt för en så kallad välgörenhetsvara - en vara som i förlängningen ska skapa mervärde för fler än mannen och mig.

:)
/helena

ps Botaniska i Göteborg. Underbart. Särskilt där uppe bland de asiatiska delarna. Grönt och slingrande. Utsikter och dalgångar. Klippor och skönt strama former. Tänker mig att det är perfekt att söka skydd från vindarna där, under något vintergrönt. Söka lä i vackrast tänkbara läge. Gillade läget, det gjorde vi verkligen när vi var där för några veckor sedan och fotade vasen. Och kudden.

onsdag 8 november 2017

Havrekakor, män och C-vitamin med äppelsmak


Efterklok, efterklok, efterklok. Ibland tänker jag efter före så länge att efter hinner bli före igen. I vilket fall sitter jag här och ångrar att jag inte gick ut i måndags när solen lockade och pockade. Hur mycket piggare hade jag inte känt mig nu då? Men nej då, här skulle skrivbordsjobbas. Igår hann jag inte ens tänka tanken att gå ut. Och idag ångrar jag mig. Nu när himlen ligger där helt vit, som en mjölkmustasch.

Äter havrekakor som smakar himmelrike. Någon har tänkt på det viktigaste mitt i allt det söta - det salta. En gnutta salt i det söta och simsalabim förtrollas dina smaklökar bortom vett och sans. De är glutenfria, äter lite sådant för att blidka min känsliga mage ibland. Inte för att jag är allergisk direkt, utan för att det är bra att gluten"banta" sin kost, som en slags kompensation för allt gott bröd som slinker ner emellanåt. Oj, Italien, jaha. Läser på förpackningen att de är bakade där, inte så miljövänligt förstås. Å andra sidan står det ett Göteborgsnummer på majsbröds-förpackningen.

Fast ibland blir man lurad av att det finns ett kontor nära. Ibland ligger tillverkningen ändå någon helt annan stans. I värsta fall riktigt långt bort.

Slänger i en brusande flinga C-vitamin i det kalla kranvattnet. Med smak av Grönt äpple. Friskt och starkt. På fruktfatet ligger clementinerna och undrar vad jag håller på med?! Vi är ju The real thing!, säger de. Och jag håller med, men det är gott att smaksätta vattnet lite. För variationen. Och jag släpper, som sagt, bara ner en flinga av tabletten i glaset.

Ska sätta på en kopp kaffe strax (och förstöra alla goda C-vitaminers goda intentioner i kroppen...), skala en banan och fundera på om jag ska ta ett par jungfrubröst till. Det blev en massa godis över förra veckan. Tablettaskar och klubbor och annat. Det var tydligen många fler barn som busade än som ville ha godis i år.


I det mulna, blå köket dröjer sig det somriga kvar. Börjar bli dags att åtminstone byta sommartavlan i mitten, känner jag. Undrar om de målade amaryllisarna ska smällas upp direkt, eller om något annat ska få ta plats en stund först? De stora frågorna hopar sig, som ni hör.

På tal om stora frågor. Männen. Vad ska vi göra med dem? Älska dem förstås! För att de allra, allra flesta är superbra och snälla och världsbäst! Men. Här kommer men:et som jag lurat på länge nu, för det känns konstigt att ha en blogg som hyllar feminismen och inte kommentera höstens stora tafs-tjafs-debatt alls.

Och det är just därför jag inte sagt något här, för att jag tycker det lätt blir så tjafsigt. Och att alla de viktiga korten blandas bort bland de andra. För det första gillar jag inte att enskilda individers byk ska tvättas offentligt. Det gillar jag aldrig. Oavsett vilket eventuellt brott någon har begått.

Sedan tänker jag på mig själv personligen, på vad det är jag saknar mest: RESPEKT. Respekt mellan människor. Har, så klart, som alla andra, blivit utsatt för diverse tjuvnyp genom åren, men de mentala har alltid varit värst. Särskilt de från andra kvinnor. Det är här jag tycker debatten borde breddas, till att handla om all form av diskriminering mellan människor. Gillar inte att polarisera och dela upp baserat på kön. För det finns, många, många feminister där ute. En hel del är kvinnor, många är män.

Gubbjävlar. Det är så jag kallar dem. De som växer av att kliva runt på andra. Oavsett hur de gör det. Det kan vara en klapp på baken - eller nästan ännu värre - en nedlåtande klapp på huvudet. En mental klapp. En du-ska-minsann-veta-din-plats-klapp- Eller en kom-inte-här-och-tro-att-du-har-något-att-säga-till-om-klapp. Gubbjäveln är könlös. Eller tvåkönad. Vilket ni föredrar.

Men visst finns det många manliga svin. Länge hoppades jag bara att de skulle dö ut. Att evolutionen och kvinnokamps-revolutionen till slut skulle få allt sådant beteende att dö ut. Men icke. Det verkar hela tiden födas nya gubbjävlar. De blir bara yngre och yngre.

Det är här min viktigaste tanke kommer in: Ta dem redan med fostervattnet! Vi måste börja tidigt. Förebygga gubbjävligheten genom "bättre" uppfostran. Genom att inte glömma bort att vi har flera kön och att vi attraheras huller om buller mellan dessa, att det är en bra sak att vi är olika. Men. Men att könstillhörigheten inte är det viktigaste, utan det allmänmänskliga. Att alla är olika. Alla måste få vara som de vill vara. Älska vem de vill. Och kräva respekt för sitt sätt att leva. Så länge du inte skadar någon annan ska du ha rätt att leva som du vill. Bidra med det du kan i samhället och försöka vara en kreativ kraft. Lite så.

Som om något av det här gick att klämma in lite snabbt mellan en banan och ett par jungfrubröst.

<3
/helena

tisdag 7 november 2017

Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer...


Det är hög tid att presentera Gustaf Ewald (som inte är mannen på bilden), och mitt pågående fotoprojekt (ett av mina parallellt pågående projekt, alltså).

Fotografen, journalisten, hembygdsforskaren. Så beskrivs han i boken som är fylld av fakta, anekdotiska berättelser och talande fotografier. Gustaf Ewald föddes 1884. Fotot ovan tog han 1910.

Om den här bilden kan man säga mycket, men för mig är den främst en symbol för det eviga lärandet. Men det är en helt annan historia, som vi inte ska inveckla oss i här. Låt mig bara säga som så här: För den vetgirige är skolan bara en bisats, en station på vägen, en av alla vätskedepåer. Så är det bara. Nu går vi vidare.


"... Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer ut till Gillesängen för att se hur linet växte och frodades. ..."

Det är flera år sedan jag fann boken Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Då tänkte jag inte så mycket mer än att det var en intressant bok, med många fina bilder i. För något år sedan började jag bläddra ordentligt, läste stycke efter stycke, studerade fotografierna ingående.

En tanke började gro. En idé föddes: Tänk om jag skulle följa i Gustaf Ewalds fotspår? Bara lite grand. Se vyer som han såg. Se hur de ser ut nu. Vad som finns kvar. Vad som har förändrats, och vad som är sig ganska likt. Följa med på en tur runt omkring i bygden där jag bor, i närheten av där den vetgirige Gustaf Ewald levde och verkade. Tänk om.

Och så blev det. Eller blev och blev, jag har inte kommit så långt ännu, har inte hunnit gå så många steg i de stora fotspåren ännu. I fotspåren efter en av våra pionjärer. För de var inte så många som fotograferade då, när GE (som jag lite lagom nonchalant kommer tillåta mig att förkorta honom emellanåt) började sin trevande dokumentära karriär i början av 1900-talet.

"... Gårdsbilder från hemmet i Grimstorp samt bilder av föräldrar och syskon i dagligt arbete på gården blev de första motiven för den nya kameran. ..."

Det är främst till platser i städer och små samhällen - och kyrkor och andra intressanta byggnationer - som jag kommer följa. Så mycket dokumenterande av seder och bruk blir det nog inte. Fast vem vet? Kanske kan jag ta del av något hantverk som lever vidare, eller utforska något område som inte alls fanns i början och mitten av förra seklet? Någon form av avancerad dataprogrammering kanske? Eller kod, som man väl säger idag.

"... Han fick se det gamla Västergötland och dess jordbrukarsamhälle försvinna vid sekelskiftet och ersättas av ett modernare och mer industrialiserat samhälle. I tidningar och böcker gjorde han sig ofta påmind genom att på ett försynt sätt peka på farorna av att förändra utan eftertanke. Han visade alltid omtanke om det gamla och förstod dess värde för kommande generationer, vilket inte betydde att han alltid prisade 'den gamla goda tiden'. ..."

:)
/helena

ps Fotografierna och citaten är hämtade ur boken: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild - Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson. Skövde Offset, Skövde 1984. Falköpings Bokbinderi.

måndag 6 november 2017

Tttax, tttår, tttaggtråd


Ibland får man helt enkelt det som står: Tre saker på t. Lite sparsmakat tttråkigt, men jag tycker mycket om de här bilderna. Vet inte varför, kanske bara därför. Kanske av egoism - för att de är mina. Kanske för att världen verkar så grå ibland, och då får man göra sitt bästa för att trycka ner de grönaste reglagen.

Kanske för att morgon-tv-morgonen började med en recension av en musikal om flyktingkrisen.

!?!!??

Tänk att någon kan bli förvånad över det jag har sagt hela tiden: När vännen prövas - i nöden - det är DÅ det gäller. Det är då det gäller att stå för alla fagra löften. Alla fina ord som börjar på human. Humanitär hjälp. Jo, pyttsan. Världens bästa land på att skryta om asylpolitik och vi-bryr-oss-minsann-så-mycket-om-varandra-retorik. Det är lätt att ställa upp - i teorin. Men om man tvingas göra det minsta avkall på sin egen bekvämlighet, då är det lättare att sätta upp lite ny taggtråd runt den egna tomten, vissla lite som om ingenting hade hänt, och gå ut och gå med hunden en stund istället. Istället för att bjuda in, bjuda till, bjuda upp.

Tänk en sekund på de konfliktdrabbade ländernas grannländer. De fattiga grannländerna. De har visat sig vara mycket mer generösa än vi. Av nöden tvungna, javisst. Men de har ändå ställt upp. Dörrar och hjärtan.

Och visst, om en musikal kan hjälpa någon att få upp ögonen för hur "vi" betedde oss när nöden var som störst, så fine with me. Om någon kan få syn på hur "vi" betedde oss när världen bokstavligen knackade på vår dörr. När någon verkligen behövde vår hjälp. När alla fagra löften sattes på prov. När det plötsligt var lättare att stå försagd och stammande och stirra ner på sina egna tår, än att stå upp för mänskligheten. För allas rätt till ett drägligt liv. För i spegeln kunde vi verkligen inte se oss själva längre. Inte på riktigt. Inte enligt min mening i alla fall. 

Min gräns gick långt innan röntgen av traumatiserade unga människors kroppsdelar och lagförslag mot människor som bara försöker överleva dagen. För att inte tala om att skicka hem unga, ensamma till så kallade "säkra provinser".

Det är självklart en helt annan sak om man begår regelrätta lagbrott eller stör eller kränker andra på pin kiv. I samhället, i gatubilden. Men att bara försöka överleva, det kan aldrig vara ett brott i min bok.

Men kom på en lösning själv då! Replikerar säkert någon upprört. Jovisst, gör så här bara: Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad, om du hade tvingats hamna i samma situation. Någon kan kanske svagt påminna sig den gyllene regeln... Och sätt inte så stor betydelse i en siffra. Det spelar väl ingen roll om någon är 16 eller 17 eller 18 eller 25, låt unga människor få prövas enligt samma humana asylregler. Det är ingen större skillnad på att vara 17 eller 18 år eller 25. Det kommer nog de flesta ihåg. Och utrota fattigdomen, innan du börjar skylla något på någon som haft oturen att födas in i fattigdom, eller hamna där på grund av omständigheter som ingen enskild människa kan rå för eller råda över.

Jag står också här och stirrar på mina tår. Men jag tror fortfarande på allas lika värde. På att kappans riktning kan stå pall för vilken flyktig vind som helt. För stormar och orkaner. Och på att göra mitt bästa varje dag för att efterleva den devisen.

Bevisen på att vi är ett folk som vill många väl är många, men bara om det inte svider. I det egna skinnet. Eller, gud förbjude, i plånboken.

<3
/helena