tisdag 28 februari 2017

Henny, helt enkelt


-Åh. Åh, sa damen i kassan. -Åh, precis en sådan hade min mamma. Så sa hon, den trevliga damen i kassan på Stiftelsen Vitrysslands loppis. Och Åh, tänkte jag när jag fick syn på den vita hästen och den söta flickan bakom glas och sliten ram, där de stod liksom instuckna bakom ett par andra saker på golvet.  

Kenny Porter. Efter att ha tänt starkaste lampan och lagt luppen över det minimala namnet i högra hörnet, kom jag fram till att det måste stå Kenny Porter där. Googlade runt en bra stund utan att hitta någon fotograf som hette/heter så. Men så hände något, plötsligt dök namnet Henny upp. Henny Porten. PorteN, med n på slutet. Skådespelerska och filmproducent. Framförallt skådespelare om man får tro den långa, långa, långa filmrollslistan hos IMDB.  

Frieda Ulricke Porten, född i Magdeburg 1890, var en av sin tids flitigast anlitade filmaktörer. Hennes karriär sträckte sig från början (1906) av förra seklet ända fram till 1955. Från stumfilmstiden till talets gåva kom till användning även på vita duken.

Läser på wiki att hon, Henny, var gift med en judisk man och att det naturligtvis (suck) påverkade hennes liv och karriär negativt under för- och pågående krigstid. Ändå lyckades hon medverka i ett tiotal filmer under denna, minst sagt, turbulenta tid. Vilken prestation. (Man kan bara tänka sig hur extra viktigt det kunde vara för människors mentala överlevnad under krigstiden med underhållning, kultur och nöjen som ett slags desperat försök att hålla fast vid ett normalt liv. Som distraktion. Om ni förstår hur jag menar.)
Läs mer om hennes liv och karriär här på engelska Wikipedia.

Håll med om att fantasin går igång på högvarv när man hör några av filmtitlarna ur hennes digra filmlista: The Robber Bride, When She Start's, Look Out, Roses from the South, The Flames Lie, Trouble Backstairs, The Mistress and her Servant, The Queen's Love Letter, Imprisoned Soul och The Princess of Neutralia.

Precis exakt den här typen av vintage-skatter skattar jag allra högst. Föremål laddade med inbyggd historia. Föremål som bara väntar på att få berätta sin historia för dig. Helt plötsligt känner jag Henny. Nåja, känner till henne i alla fall. För bara några dagar sedan hade jag ingen aning om att den här framgångsrika, långa, filmkarriären ens hade existerat, och nu, ett loppisbesök, en överansträngning av ögonmusklerna och en googling senare vet jag både det ena och det andra. Kul, kul. Och intressant.

:)
/helena

ps Kanske blir Henny Porten en av dem jag följer upp ytterligare. En av dem som jag lär mig mer om. Kanske stannar det här, vid en snabb googling och ett ungefärligt hum om ett liv som levts en stund innan nu och här. Ibland blir det mer, ibland får man nöja sig med att ha kommit en bit på vägen. Bättre att veta något, än ingenting alls - som den vetgirige ofta får trösta sig med när lampan till slut måste släckas.

måndag 27 februari 2017

Nej, det här är inte Elsa


Men visst är det likt? Elsa alltså. Billgren. När hon posar så där klassiskt pin-up:igt som bara hon kan. Se bara här! På pricken.

Nej, det här är en av förra veckans bästa vintage-skatter. Kanske den allra bästa, beror lite på hur man ser på det. För ett brunt, lagom rostigt, stabilt vädringsställ är ju också rätt bra att ha. Har alltid tyckt att de där nya, vita, som finns i alla affärer nuförtiden, är så...vita. Tycker bättre om när de är lite murrigare. Och lagom rostiga, som sagt. Och hur glad blir man inte när tidningsannonsen för ett av de stora varuhusen basunerar ut att: Passa på nu, extra billigt vädringsställ för endast 199 kronor... Mitt bruna, precis lagom rostiga, stabila, fina second hand-vädringsställ kostade femton. Hela femton kronor.

Tänkte fotat henne, flickan med hästen, utomhus. Bland de uppnosiga snödropparna. Bland mossa och snår och små vita knoppar. Men så föll regnet. Och mörkret, som det har för vana att göra. Så då flyttade vi inomhus istället, kameran och jag. Vi tog några bilder på henne här, i lampans gladaste lampsken. Henny. Hon heter så. Berättar, och visar, mer om det senare.

Hoppas att Din vecka har börjat bra.

:)
/helena

ps Läser den här tänkvärda texten inne hos Elsa. Tänker på hur trist det är att något riktigt allvarligt ofta måste hända innan vi människor verkligen fattar hur värdefullt - och skört - livet är.

Läser Elsas erfarenheter, slutsatser och insikter och tänker på mina egna motsvarande. Tänker på morgonen när vi vaknade och mannens ena ansiktshalva inte hängde med. Tänker på hans mun, hur sned den var då. Tänker på hur hjärtat slog så snabbt och obehagligt, de där timmarna innan vi förstod att det förmodligen inte var något allvarligt. Och den gången när vi lydde läkaren - efter att ha suttit och väntat en halv natt på akuten - och "gick hem och åt vitlök och drack mycket". Det slutade med en kropp som gick in i chock (med allvarligt blodtrycksfall) på grund av en mycket allvarlig dubbelsidig lunginflammation. Det slutade med en halv vecka inlagd på sjukhus med ett bredspektrum-antibiotikadropp i armen på mannen, och med mycket ängslan och gråt i halsgropen på mig. Det finns fler sådana gånger att tänka på, tyvärr. Alla de gångerna har ökat på min ödmjukhet inför vad som är viktigt: Det lilla, det nära, det kära.

söndag 26 februari 2017

Kär bild har tre namn: Hästbiten, Lyckodörr och Ett nytt kapitel, del 4


Först döpte jag den till "Ett nytt kapitel, del 4", för att den just skulle få illustrera en ny liten del i min berättelse om Leka och Snällisen. (Om ni missat de första tre delarna så hittar ni dem här och här och här).

Sedan funderade jag ut en liten ordsak som kändes som klippt och skuren ihop med just den här bilden, och då döpte jag om den till "Lyckodörr". Men så funderade jag vidare och kom fram till att jag kanske var för trött för att slutföra något av de två projekten just nu, så då döpte jag om den en gång till. Denna gång till "Hästbiten".


För det är det jag är: Hästbiten. Jag, som alltid var rädd för hästar som yngre, tycker numera att det är hur kul som helst att följa världscup-hoppningen. På betryggande avstånd bakom teveskärmen, förstås. Jag hejar inte på någon speciell. Jag hejar på alla. Alla hästarna. Även om jag tycker Chiara är allra, allra vackrast. Som en sagohäst. Ludger Beerbaum och hans Chiara, som en dröm att se dem tillsammans! Häst och människa i perfekt synk. Människa och häst när de är som bäst tillsammans.

Vi gör så här, vi tar en bit ur min text "Lyckodörr" och lite på del 4 av "Ett nytt kapitel". Tror åtminstone att jag ska klara att genomföra det, trots att helgen varit lång. Och trött.

LYCKODÖRR

En stängd dörr
Tre ord
Med negativa förtecken
Men
Behöver det vara så?

Bakom dörren kan allt det bästa finnas
Drömmarna som slog in
Drömmarna som ännu inte är färdigdrömda
Leendena du utbytt med alla dem som velat dig väl
Vill dig väl

Om du alltid låter dörren stå öppen till allt du håller högst
Och av
Kanske smiter då allt det goda ut?
Som doften av nybakade vaniljbullar
Som ångan från ett perfekt upptappat bad

En stängd dörr
En lyckodörr?

Din smala lycka
Din överlevnadsstrategi
Din väg framåt
Att aldrig glömma alla leendena
Alla uppkrattade vägar
Uppskottade vägar
Uppskattade vägar

Alla upplevda minnen

Låt dem sippra ut
Som porlande regnvatten
Som pärlande skratt
Som påminnelser
Om det som varit
Om det som varit bra
Om det som du alltid vill ha kvar


Till sist: En del av del 4 (eller så kortar jag ner det och låter den här delen vara precis så här, vi får se) i "Ett nytt kapitel":

Smulor och klet. Marmeladklet. Lillebrors klet. Mamma litar på att hon klarar att äta frukost och komma iväg själv på morgonen numera. Nu, när mamma har fått tidigare pass på sjukhuset. Morgonpasset, som hon suckande brukar konstatera på söndagskvällen innan måndagsmorgonen när den veckan snart kör igång. Leka häller upp mjölk i glaset. Blandar långsamt ner tre skedar O'boy. Mackan klär hon i prickigt. Prickig korv. Och så lägger hon en smal, hålig ostskiva överst. Hon ser sig om innan hon gör det, som om någon skulle komma på henne, så ensam hemma hon är. Man kan aldrig veta. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Och alla andra ord hon hört Snällisen besvärja sin tillvaro med.
Lustigt, han sitter därute. Så här tidigt? Hon låter rumpan lätta från den tunga köksstolen för att kunna se bättre. Han sitter vid postlådan, Snällisen. Den stora ryska pälsmössan har han på sig. Och det fodrade blåstället. Vad sitter han på? Leka ser inte. Det verkar vara något lågt i alla fall, för han når knappt upp med näsan till postlådans siffror. Leka får bråttom. Snabbt in med ost och smör i kylen. Snabbt ner med gympakläderna i den gula, nästan självlysande, ryggsäcken. På med stövlar och vantar och mössan lägger hon i jackfickan. Hon kommer ihåg att låsa, det gör hon, fast hon vill skynda sig så mycket det bara går. Vill hinna prata med Snällisen innan hon måste gå till första lektionen med fröken Greta.
-Vad gör du? Varför sitter du här? Och är det inte rysligt kallt? Hinner hon fråga innan Snällisen ens har hunnit säga kvart i åtta. -Sitter. För att det verkade vara en bra idé. Och nej, inte så fasligt faktiskt. Svarar Snällisen. 
Trots att det blev ett kort morgonmöte hann Leka få veta att någon skulle komma och hämta det tiotal kartonger som Snällisen hade staplat som en slags mur runt den randiga solstolen som han satt i. -Rensar lite bara, sa han. -Måste få plats med lite annat, lite nytt. Vad för annat och nytt hade han inte avslöjat, men han sa att det behövdes lite nytt blod här och nu. (Leka hade skrattat till när han sa det, tänkt på att mamma gått på morgonpasset på laboratoriet tidigt, tidigt, med orden: Alltid är det något blodigt på gång...). Hon småsprang nu, ville inte bli sen. I handen höll hon den rostiga, gamla skon som hon fått av Snällisen. Han hade suttit och jonglerat med den, när hon kom fram till honom vid postlådan. -Den här ska DU ha, hade han sagt. -För att det är din förtjänst alltsammans.
Alltsammans? Hon hade ingen aning om vad han hade menat, men hästskons tyngd i handen vägde upp ovissheten. Det här skulle bli en bra dag. Det här var redan en bra dag. Fast hon skulle komma för sent. Men bara lite.



:)
/helena

fredag 24 februari 2017

Gårda vs Gunnebo 1-0


Ibland blir jag tokig på allt puffandet, av kuddar. På allt piffandet, av inredningen. Och av själva livet. Två exakt likadana lampfötter med två exakt likadana - helst vita! - lampskärmar i räta rader på fönsterbrädan. Med två exakt likadana - för tillfället så rätt och inne - gröna växter. Allt välputsat, välpolerat och välansat. Och tråkigt. Så tråkigt. Visst, vackert och stilfullt, men trååkigt. 

Förra helgen, en sväng till Göteborg igen. När ett par ärenden var avklarade funderade vi på att ta en liten promenad någonstans. Gärna någonstans naturskönt och avskilt från den värsta trafiken. Varför inte i och runt de vackra, gulliga, fantastiska omgivningarna vid anrika Gunnebo Slott? Det ligger dessutom praktiskt taget på hemvägen mot vår lilla stad. Sagt och gjort, vi styrde mot den omväg som tar oss via 1700-talsslottet. Men. På vägen dit fick jag syn på en avdankad del av staden. Och när jag säger avdankad så menar jag, så ruinromantiker jag är, något fint. Gårda. Den gamla stadsdelen som ligger helt nära händelsernas centrum. Nära Liseberg. Nära Scandinavium. Nära en mängd typiska Göteborg-landmärken. Nära till motorvägen. Bara en bullervägg bort går den värsta trafiken förbi. Och där ville jag alltså stanna. Hm. Frisk luft får vi andas en annan gång.

I ett alldeles oputsat fönster klängde en gigantisk växt över hela fönstret. Och här menar jag verkligen h-e-l-a fönstret. Över båda fönsterhalvorna växte den likt en otuktad djungel! Så häftigt och fritt och levande, for tanken genom mitt huvud. Mitt i djungeln hängde och slängde en bortglömd, vit lampsladd med tillhörande, lika bortglömd, stickkontakt. Den bara fanns där, som om den inte kunde annat, som om det var självklart. 

Överallt; avskavd målarfärg. Överallt; fönster fulla med liv. Böcker i oräta rader. Gulnade lampskärmar lite på snedden, på sniskan. Osorterade papper. Fula gardiner. Liv. Liv. Liv. Tecken på pågående liv överallt. Så befriande. Såå befriande. Säger hon som till och med arrangerar saker i färgkoordination i second handaffärers hyllor...

Gunnebo Slott och trädgårdar är så klart makalösa och värda vilken omväg som helst, men Gårda har också sin charm. Och både Gunnebo Slott och många av de gamla husen, i stadsdelen vi sakta strosade igenom, är gjorda av ett äkta naturmaterial - trä. Så kanske är de väsensskilda utflyktsmålen inte så väsensskilda trots allt. Båda har något verkligt genuint och gediget gemensamt.

Trä(d)kärlek. Det är finfina saker det, för en riktig träskalle som jag!

<3
/helena

torsdag 23 februari 2017

Ibland kan jag inte stilla mig...


...tills jag kommer hem. Jag bara måste göra en liten installation av små fina saker, redan i affären. Second handaffären. Det kallas visst stilleben-sjukan. Men titta bara så fint det lilla Bo-fajanskruset matchar den välklädde ministudenten - som varit klok nog att ta paraply med sig också! Skit i att det är lite rörigt i bakgrunden, sådant kan inte hjälpas.


Som pricken över i la jag till en espressokopp med stadsmotiv. Tänkte att den kunde bli helt perfekt att ha de allra första snödropparna i.

Student - fem kronor, krus - trettio kronor, och gullig kopp med tillhörande gulligt fat - tio kronor. Summa stilleben-summarum fyrtiofem riksdaler. Som hittat. Men jag lät det hela stå kvar. På Åter i Bruk.

Hoppas att någon annan hittade dem där uppe på hyllan, och ville ta med sig den lilla trion hem. Kanske någon som inte kan vänta en enda sekund till med att sjunga "vintern rasat ut"? En del brukar ju ta på sig sin gamla studentmössan då, menar jag.

Nu; hänga tvätt. Sedan; handling. Kanske hinner vi med ett loppisbesök också. Vem vet?

:)
/helena

tisdag 21 februari 2017

Från världsoceanens dyning



"... Ett sus i en morgongryning
från världsoceanens dyning
kring bleknande stjärne-skär.
Han lyss och skådar och anar.
I allt han det sökta spanar
och undrar vad det är.

Ett hav, som samlar åren.
En flod, som speglar våren
med vad flyktigt skönt den har,
och mänskovårar tvenne,
som se varann i henne
med trånande ögonpar. ..."


/ur Vandringsmän, Längtan
av Viktor Rydberg



<3
/helena

måndag 20 februari 2017

Star attraction


Tänka sig, igår mötte jag ju han fotbolls-Nilsson och idag mötte jag självaste Barbra. Tänka sig att vi - Barbra och jag - kom på tanken att gå på bästa second handshoppingen på samma dag.

Vad är väl en bal på slottet när man kan gå på second hand-skattjakt? Frågade jag Barbra. Hon bara log.

Kanske hittar man ett vädringsställ för femton kronor. Kanske hittar man en fin bok, eller två. Kanske hittar man något mera. Kanske hittade jag nästan inte ut ur butiken för att det fanns så mycket att titta och klämma på. Kanske berättar jag mer om det hela en annan dag.

Nu vankas det snart schyst mat och superbra serier på TV, det vet jag med säkerhet.

:)
/helena

söndag 19 februari 2017

Livet är en sak som man måste vara rädd om, förstår du inte det?


Äntligen. Äntligen. Äntligen fick jag ut fingrarna ur vantarna utan att förfrysa dem. Dessutom länge nog för att kunna föreviga lite fint längs vägen.

Skickar med er en sportig snygging, en gosig, spinnande sak och lite love inför veckan som kommer. Tror bestämt att det är precis vad ni behöver. Har jag rätt eller har jag rätt?

:)
/helena

ps Stod, som vanligt, och smygläste en stund i mataffären (fy på mig!). Såg en helt underbar svartvit bild på Astrid Lindgren i en tidning, som jag tror hette något i stil med: Svenska öden och äventyr (måste googla det när jag hinner). Jodå, en ung Astrid L utklädd till pojke eller ung man. Astrid står till höger på fotot. I mitten sitter en söt flicka i vit, tidstypisk 1920-tals klänning, med blommor i famnen. På andra sidan flickan står två, eller om det var tre, "pojkar" till. Vilket kul fotografi! Flickan i mitten heter Madicken, hon kallas i alla fall så, och fyller 17 år. Pojkarna, förlåt flickorna, runtomkring henne är vänner som klätt ut sig till stiliga, hattprydda, uppvaktande kavaljerer. Tänk att Astrid var vän med en riktig Madicken i nästan hela sitt liv. Visste ni det? Jag har missat det totalt. Dagens rubrik är förresten ett citat, det är en annan av Astrids oemotståndliga flickor som ställer oss den livsviktiga frågan. Kan ni gissa vem? Ronja såklart. Ronja Rövardotter. Nu, när luften börjar kännas en aning mindre kall att andas in, är det lätt att börja tänka på Ronja. Ronja och hennes vårskrik.

lördag 18 februari 2017

Snabba (väder)växlingar


Det händer något med en när dagen avslutas tillsammans med en norsk gutt som tillagar sjöborre för första gången i sitt liv. När den är tillagad och upplagd på tallriken, tillsammans med torsk och potatis, sätter han sig ner vid det långa träbordet och smakar försiktigt på första tuggan...


Jo, det var inte så dumt, säger han, fast på norska då. Det är lite som att se färg torka. Trist, men man kan ända inte låta bli att titta. Slow-TV i sitt esse. Gammel-teve. Hederliga, gamla SVT. De kan man lita på. De köper in program av våra nordiska grannar och det första mycket norska avsnittet - av tolv! - beskrivs ungefär så här: Snabba väderväxlingar. Än yr snön, än kan man ana vår i luften. Severin tar en fisketur med båten. Haha, så gulligt och skönt och avslappnat och småknäppt samtidigt! Sorry Severin, jag har nog inte tid att se fler avsnitt. Lite synd, för tempot är verkligen vilsamt...


Jag ska inte dissa en hel serie bara för att jag råkade få syn på några minuter i slutet av första programmets repris. Höll precis på att stänga av, tror det var igår eller i förrgår, och fastnade mitt i sjöborretillagningen. Severin, han verkar annars väldigt fin...

Förlåt, jag ska sluta, verkar ha snöat in fullständigt här. Och det har jag förstås gjort. Försöker hålla TV-konsumtionen nere en aning numera, som ni vet. Men när det vankas VM på längden och bredden och brädden och tvären i backar och spår är det svårt att slita sig. Tjejerna kom ju sexa i skidskyttestafetten, bara en sådan sak!


Jaha, första vardagsveckan med solstädning är till ända. Ja, vårstädning låter fel, solstädning låter som vad det är: När solstrålarna når ända in i de vrår man inte ens fattar existerar när mörkret ligger som tätats runt de kalla golven. Alltså, solen visar vägen och det är bara att snällt gå efter med dammtrasan.

Veckan två viktigaste lärdomar, eller iakttagelser om ni så vill: Den finaste frisyren finns under mössan. Post-mössan-frisyren. Hår som bara är och finns och inte försöker vara något annat. Platt och rufsigt samtidigt. Veckans andra lärdom handlar om gardiner: Hur undviker man att sätta upp samma favoritgardiner för säkert tionde gången i rad? Genom att lämna in dem till närmaste second handbutik och låta dem bli någon annans favoritgardiner istället. Jodå, börjar redan ångra det tilltaget lite grand...

Hoppas att ni har en fin helg.

<3
/helena

ps En enda vägg. En enda vägg i Göteborg. En enda vägg i Göteborg var det enda jag fotade när jag var i Göteborg i söndags. Det var dagen innan solen kom. Det var råkallt och blåsigt. Jobbigt för de stela fingrarna att trycka på knappen. De ville hellre stanna i vantarna. Så var vi på väg hem, mannen behövde göra ett ärende, stannade, parkerade, gick ur och jag lyfte blicken och fick syn på det här. En enda vägg. Men en ganska fin vägg. Åtminstone när man upplever den från precis lagom avstånd. Tror det ska föreställa båtar va? Segel och vatten. Skepp som mötas i natten. Eller nåt.

torsdag 16 februari 2017

Barnsligt bra


Tänkte tipsa lite, om ett par saker jag inte tycker att ni ska missa. Först filmen vi såg först i år. Alltså första filmen vi såg i år (om man inte räknar den läbbiga exorcism-filmen på nyårsnatten, och det gör man inte...). Det känns nämligen alltid extra bra när filmåret börjar med en smäll. En lagom kraftig, men mjuk, smäll i solar plexus, that is.

"To bring Mary Poppins to life, he needs to work his magic."

En så kallad tagline från filmen Saving Mr. Banks (2013). Kanske har ni redan sett historian om hur Walt Disney fick kämpa i tjugo år för att kunna hålla ett heligt löfte som han gav till sina döttrar - Att filma deras favoritbok om Mary Poppins - kanske inte. Och det är det där kanske inte som får mig att skriva det här, för det här är inte en film man får missa.

Tom Hanks. Har han någonsin varit riktigt dålig i en roll? Nej, jag tror faktiskt inte det. Ni som följer mig vet att han ligger i den absoluta toppen på min favoritskådespelartopplista. Är i och för sig ganska säker på att han ligger högt upp på mångas topplistor, så särskilt unik tror jag inte att jag är med den åsikten. I alla fall; Hanks gör en gemytlig (och tålmodig!) gestaltning av Disney. Paul Giamatti och Colin Farrell är klart sevärda i sina roller, men det är Emma Thompson som stjäl hela showen. Hennes porträtt av den envisa författaren P.L. Travers är oförglömlig. Hon gör en så kallad Meryl Streep här, med andra ord går hon så starkt in i hela rollkaraktären - all in, helt enkelt - så man glömmer nästan bort att det är Emma Thompson som finns där under de chica små koftorna.

Förresten, vi ska inte glömma Annie Rose Buckley, som gör rollen som den unga, fantasifulla flickan som älskar sin pappa över det mesta här i världen. En fin tolkning av ett barns perspektiv. I en verkligt fin film om barndomens magiska - och mindre magiska - ögonblick. Men framförallt är det berättelsen om en författares kärlek till sitt verk och sina karaktärer. Inte bara kärlek, utan även respekt. Respekten för sitt verk. Se Saving Mr. Banks! En barnsligt bra film för vuxna.

Tips nummer två snuddade jag vid i söndags. Om jag hade sträckt ut handen genom vindrutan hade jag nästan kunnat ta på Göteborgs Konstmuseum. Därinne pågår just nu en utställning om Tove Jansson. Mumins mamma, men inte bara, så mycket mer. Själv hade jag ingen relation till Tove och hennes berömda böcker när jag var yngre, hade väl alldeles för fullt upp med vår kära Astrids digra produktion. Och Elsa Beskow. Och Kalle Anka (!). Nu vill jag ta igen det, nu vill jag veta allt om den intressanta människan och den spännande konstnären: Tove Jansson.

"... I relief till den nuvarande situationen i Europa och världen framstår Tove Janssons konst och berättelser som mer aktuella än någonsin. Acceptans av mångfald och tolerans är teman som löper genom hela hennes produktion. ..."

Jag kommer säkert inte att komma iväg på den här utställningen heller. Brukar kanske snitta tjugofem procent av alla utställningar och event jag skulle vilja hinna med/ha möjlighet att ta del av. Men ni kan ju gå! Ni kanske inte har tusen järn i elden hela tiden, samtidigt som ni inte orkar ha mer än fem järn i elden egentligen, om ni skulle lyda er kropp alltså.

Anyway. Gå på Tove Jansson - Lusten att skapa och leva. En barnsligt bra utställning för vuxna. Och barn.

:)
/helena

ps Hade tänkt att tipsa om en krönika också. Av Rebecka Åhlund. Ibland undrar jag om hon är det enda riktigt starka skälet till att jag fortfarande prenumererar på Borås Tidning, men så kan det väl ändå inte vara?

Rebecka Åhlund lyckas alltid skriva på ett så engagerande sätt, vet faktiskt inte hur hon gör det. Alltid engagerande, roligt, opretentiöst och mänskligt på något underfundigt klurigt sätt. Oavsett hur bagatellartat ämnet ibland kan verka vid en första anblick. Nu senast skrev hon om sina barn. Om att hon bara har skaffat dem för att kunna reta dem. Kul. Och bra. Barnsligt bra. Men den gick tyvärr inte att länka till om ni inte prenumererar.

Men då kom jag på att jag skulle länka till något annat bra som Rebecka Åhlund har skrivit om istället (för hon recenserar andras ord också). Bra och viktigt. Livsviktigt. Om en bok. En bok av Hédi Fried. En av de få överlevande som finns kvar. En av dem som lyckades överleva andra världskrigets fasor. En överlevare som fortfarande orkar berätta. Tidigare har jag tipsat om hennes skildring av lägren, som hon och hennes lillasyster tvingades genomleva - genomlida! - (Skärvor av ett liv). Nu har hon skrivit en ny bok: Frågor jag fått om Förintelsen. Precis som titeln förklarar försöker Hédi Fried besvara några av alla de frågor som hon har fått under de föreläsningar/levande vittnesmål hon har gjort i svenska klassrum genom åren. Frågor som: "Vad gjorde ni när ni hade mens? När förstod du att det pågick ett folkmord? Drömde ni på nätterna? Vad var det bästa? Var ni alltid hungriga?". Läs en barnsligt bra recension.

Och nu, om inte förr, förstår ni säkert att jag med barnsligt menar något positivt. Genom ett barns ögon. Som om ni aldrig har sett eller hört något förut. Som om ni inte kan låta bli att ta något till er. Till hjärtat. På allvar. Och på lek. Ofta i kombination: allvarlig lek och lekfullt allvar.

onsdag 15 februari 2017

Frostnupet i ishinken


Som en marsipanros, ljuvligt rosa.


Mannen fick en ros igår. Av de snälla, supergulliga på hans jobb. Och jag som inte kan sköta rosor, alls. De vill bara nicka. Så kom jag på världsbästa lösningen: Låta roshuvudet luta sig mot kanten av vasen redan från början, liksom möta upp problemet innan det uppstått.


Tre S bjuder jag på, och gårdagens rester. Några Snabba, Skeva och Spontana klick från mig här idag. Helt oredigerat. 

Åt just den allra sista hallongrottan. Den allra sista är alltid godast, för då måste man komma ihåg att njuta mer, eftersom det kommer dröja ett bra tag tills smaklökarna får sätta tänderna i något så obeskrivligt sött och gott igen.


Kanske bäst att sätta tillbaka den våriga videvasen jämte det soliga Australien igen. Det andra såg aningen ostadigt ut.


Å nej, tänker ni säkert nu. Å nej, inte den där amaryllisen igen! Förlåt, var bara tvungen att visa er det här knasigt smarta arrangemanget: Sätt ett provrör med vatten i vasen som du inte vill sätta vatten i egentligen. Funkar faktiskt riktigt bra. Om man bara har någon enstaka stjälk, vill säga. Jag använder ett sådant glasrör som vaniljstänger brukar säljas i ibland. Så slipper man avlagringar och missfärgningar i de kärl man vill vara extra rädd om.


Satte i ett jättelångt, mörkt rött ljus i ljushållaren igår. Verkar som att det blir stearin över för en och annan kärleksfull kväll till under veckan. Lågan har ju inte ens kommit i närheten av hjärtedelen ännu.


Det bästa med att använda den vackra ishinken som vas är; att den går så lätt att bära med sig från rum till rum.


Oj, rosen blir allt lite blek om nosen härinne, på bordet framför mig, ljuset faller in helt annorlunda här. Eller föll, för nu försvinner snart de allra sista solstrålarna ner bakom de höga husen längst bort vid horisontlinjen.

:)
/helena

ps Två grejer här: Först och främst: Rosen. Den var nog inte frostnupen i alla fall, blev mest bara en bra rubrik av det. Trodde först att den hade skadats i kylan, den såg så märkligt "ihopskrynklad" ut. Men kanske berodde det bara på vattenbrist, trots allt. Trots allt är det ju bra om man säger de magiska orden: -Älskling, tar du hand om den lilla blomman, är du snäll? lite snabbare än tre timmar efter att man har kommit hem från jobbet. Hm. Och sedan; ordet frostnupen finns inte enligt SAOB. Nähä, så synd då, jag som gillar det ordet jättemycket. Frostbiten finns. Och frostdimma. Och Frostfjäril, visste ni det? Jodå. "...typ av liten, gråbrun fjäril vars larver kläcks efter de första frostnätterna...".

tisdag 14 februari 2017

Kärleken ligger i

 

Det händer ganska ofta att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är; som har någon. Någon som verkligen älskar mig, som ser att jag är bra. Inte bara duger, är bra. Någon, som dessutom gör mig bättre. Någon som får mig att bli mitt bästa jag, mycket oftare än jag skulle vara det utan honom. Börjar nästan gråta när jag tänker på det, särskilt nu, nu när jag kan ana hans lugna andetag här strax intill. Hihi, ibland hörs det förstås en och annan snark(ning) också.

Den har ju så himla fullt upp just nu - kärleken. Allt på en gång. Som en för ivrig tubtryckning. Men så kan vi ju inte ha det, vi måste försöka sprida (ut) den till många fler (dagar) (och nätter) också.


Vintage. Kvinnor. Kärlek. Tre. Ord. Jag. Alltid. Vurmar. För. Tre. Ord. Jag. Älskar. Ja. Faktiskt. Älskar.

Därför vill jag skicka lite blogg-love till Elsa idag. Vintage-ikonen, så ung hon fortfarande är. Men framförallt mamman och kämpen. Ni läser säkert redan Elsa Billgren, men jag kan inte låta bli att länka till henne ändå. Just idag. Precis som alla nyblivna mammor har hon världens gulligaste unge. Men. Hon går samtidigt igenom en jobbig tid (förhoppningsvis har hon det värsta bakom sig). Och hon är modig nog att förmedla både högt och lågt och allt där i mellan till oss som vill hänga med på ett hörn. Hon uttrycker sig så bra, skriver så nära och innerligt. 

Alexandra Pascalidou! En av dessa kvinnor som det inte går att låta bli att skriva ett utropstecken efter. Hon engagerar sig. Hon bryr sig. Hon står rakryggad i alla orkaner och mikrostormar. Hon myntar samma begrepp - masspsykos - som jag själv ofta använder i samband med tidens bortskämda klagosång (haha råkade skriva klagosäng): -Varför ska just vi behöva hjälpa ALLA andra i hela vida världen? (Buhu liksom, på alla jättebortskämda jättebäbisar.) För att vi kan. Och för att det är det rätta att göra. Punkt. Slut.

En massa Love till Alexandra alltså! Gå gärna in och läs hennes senaste krönika i Impuls nätversion (Studieförbundet Vuxenskolan). En tidskrift som för övrigt alltid är full av intressanta artiklar om ditten och datten och om vikten av att fortbilda sig.

Annars? Annars går jag och smådansar och småsjunger hela tiden. Till Dark Dark Dark och deras låt In Your Dreams. Ni som följer den spännande thrillerserien Thirteen (som går på fyran på måndagar och fullständigt domineras av trovärdiga, livfulla, kvinnliga skådespelarinsatser. Jodie Comer i huvudrollen som Ivy känns verkligen som en coming woman!) vet säkert vad jag snackar om.

Om nu någon skulle ha missat: Lyssna och titta på videon, så förstår ni. Älskar sångerskans röst! Och tänk att dragspel kan låta så bra! (Haha, hon syns ju knappt där bakom bälgen.) Valde att länka till en LIVE-version, bara för att de ser så sköna ut allihop. Annars är album-versionen bättre. Tempot (eller takten?) lugnare. Men vem har inte träffat på de där trummisarna som så himla gärna vill slå ett extra snabbt slag på skinnet ibland? Precis som hjärtat.

<3
/helena

söndag 12 februari 2017

Tre snabba


Hur många gånger kan man blogga om samma blomma? Många. Men nu är det nog snart färdigsjunget för den här högljudda skönheten. Den sista utslagna knoppen sjunger på sista versen i sista anhalten - vasen. Förresten. Kunde ingen av er vana amaryllis-vänner varnat mig för att det röda färgämnet de utsöndrar verkar sitta som berget i botten på en av mina favoritvaser nu. Suck. Tips på bra borttagningsmedel, tack! Ättika, eller?


Kökets rhododendron-kvist visade sin inre skönhet en kort sekund innan de spröda blommorna skrumpnade ihop vid blotta tanken på den torra inomhusluften. Tur att bladen är så snygga i sig själva. Kan varmt rekommendera att ta in en radda gröna blad för lite tidig vårkänning.

Cyklisterna, skulpturen av Erik Höglund, har inget med min kvist att göra. Skulle inte falla mig in att stjäla ens den mest oansenliga kvist. Jag kvistade över till ett buskage här i närheten, där jag får lov att ansa bort en gren eller två, när jag så behagar.


Vi avslutar med en extra blick på min födelsedagspresent - bonaden med stort B! Här kan ni kanske börja ana vad motivet faktiskt föreställer. Lovar att fota den bättre och mer överblickbar vid ett senare tillfälle. Har inte hunnit göra några efterforskningar runt dess ursprung ännu. Kanske är det någon av er som vet vad signaturen AN kan betyda i det här fallet? Tar tacksamt emot tips.

Sköt om er.

<3
/helena

fredag 10 februari 2017

Titta, allt är inte bara grått!


Ett tunt, tunt, vitt lager utanför fönstret. Tunt, men viktigt. För det lyser upp i allt det grå! Tror bestämt att det är precis vad vi behöver mer av just nu - upplysning. Fritt för tolkning här. Alldeles fritt. Som himlen och tanken och ett par andra bra saker fortfarande är, har jag hört.

Det var nog bara det. Jo, just det - en riktigt bra helg önskar jag er, oss, alla!

:)
/helena

ps Mina två bästa vintage-köp den senaste tiden: Den grå koftan och den blommande lampskärmen. Fryser lite i koftan, känner jag. Den blir nog lagom varm, eller sval då, en bit framåt våren. Stock-vintage, som vissa kallar det, alltså ny med prislappen kvar på, men ändå köpt i second handaffär. Och lampskärmen då? För en tjuga fick jag in våren i fönstret, fräsch som en nyponros är den. Eller som en azalea? Hursom ljuvlig.

torsdag 9 februari 2017

Visst är det så, men ibland behöver man bli påmind


Letar bland mina fotomappar efter bilder som ska illustrera ord i olika sammanhang, och hittar den här.


Eller egentligen den här. Vid första anblicken verkar den oskarpa ögonblicksbilden inte speciellt märkvärdig, men ju längre man tittar desto mer ser man. Ser. Verkligen ser. Blandningen av människor är helt oslagbar! 

När de går där tillsammans, i Borås första Pride-tåg sommaren 2016, och håller upp banderollen med det hoppfulla budskapet, så känns det så himla lätt att tro på det som står där. 

Jag tror på kvinnan i röd kofta, på mannen i vit keps - och mustasch - på killen i skinnjackan och på barnet i den gula barnvagnen! Framförallt tror jag på flickan i cowboyhatt! Det känns liksom luftigare och lättare om hjärtat när man har tittat på bilden en stund. Känner ni det?


Eftersom bilden är så extra fin, vill jag gärna göra något mer av den. Datorn föreslår att jag ska omvandla alla sköna människor till färgkuber, som en slags modern konst. Nja, jag vet inte.


Något mer åt akvarell-hållet då kanske? Nej. Svaret är nej, eftersom varken jag eller redigeringsprogrammet någonsin kommer bli någon Lars Lerin. 


Men så här då?! Ja, varför inte? Varför inte sy korsstygn av alltsammans. Av all hoppfull kärlek. Synd bara, att man ska ha så himla dåligt tålamod med pilliga grejer. Annars. Annars skulle jag vilja trä nålen nu, nu, nu, nu meddetsamma! 

<3
/helena