De två viktigaste händelserna

Är ju egentligen inte så förtjust i det här med tidsindelning. Va!? Tänker kanske någon som läste gårdagens text. Va?! Hur inkonsekvent får man egentligen vara? Ja, det är ju en intressant samhällsfråga i sig, som vi inte ska ta oss tid med att avhandla här och nu. 

Det här handlar inte om inkonsekvens, det handlar om naturlig tid kontra tidsindelning skapad av människor. Dagar, nätter, årstider, naturens, solens och månens gång. Kontra exakta veckonummer, och dagar och månader som kallas något som någon människa en gång i tiden har bestämt. Det är skillnaden mellan den tidsåtgång som jag gillar, och den som det mest bara gäller att hänga med i för att saker och ting ska fungera rent praktiskt helt enkelt - i stort och smått.

Alltså. Det är bara för oss att acceptera att månens gång har lett till månader som kallas någonting. Som oktober. Och november. Och därför accepterar vi också att något börjar, fast det inte måste kännas så, och att något slutar, fast det kanske bara känns som om något precis har börjat. Haha. Hänger ni med? Inte? Det gör inget. För det här är mest ett väldigt tillkrånglat sätt att tala om att jag tycker det är lite konstigt att sammanfatta något bara för att en månfas glider över i en annan. För att oktober börjar kallas november.

Men eftersom jag är en väldigt väluppfostrad och tämligen civiliserad person går jag med på tingens ordning och tidens gång - och därför väljer jag att sammanfatta oktober i två viktiga händelser. En i det lilla, och en i det stora. Även om det mycket väl skulle kunna vara tvärtom.

Där sitter det. Det Rosa Bandet. Älskar årets fluffiga band som är så mycket mer än bara rosa. Och så den lilla rosa säkerhetsnålen, gullig. Även om vi snackar om en lurig sjukdom - egentligen många olika - som är allt annat än gullig. 

Med hjälp av årets band, skapat av stjärndesignern Selam Fessahaye, hoppas jag att vi är många som har gjort vårt lilla bidrag till kampen mot den mångfacetterade sjukdomen på c. Cancerfondens viktiga arbete med att stödja forskning och framsteg inom cancervården måste fortsätta och fortsätta och pågå året om, men den rosa uppmärksamheten är en viktig del av det hela. Och nu går vi in i månaden där bandet blir blått.

En återanvänd, uppochnervänd kruka blev en upplysande tingest kallad lampa. I vårt köksfönster lyser den nu på den lilla hjorten, eller vad det är. Någon naturlig varelse som rör sig över fatet som kallas Tibet är det i alla fall. Och jag är så nöjd med hur vårt nya nästan antika vintage-fat reflekterar ljuset i fönstret där mörkret nu kommer falla tidigare än förut. 

Två händelser i oktober, som jag tar med mig in i tidsrymden som kallas månad och som döpts till november av någon för länge, länge sedan. 

Det lilla. Det stora. 

Det stora. Det lilla.

Låt oss trolla lite och göra båda händelserna stora istället. Att återbruksrörelsen rullar fram som en ångvält med sitt miljövänliga budskap och delningsekonomi och försök till helande av en planet som längtar efter att återerövra många av sina utrotningshotade - och tyvärr redan förlorade - arter är ingen småsak. Det cirkulära tänkandet har bara börjat, och det har inget slut, för cirkeln är en sluten enhet fylld av många människor med öppna sinnen för det begagnade och återbrukade.

Så det lilla kan mycket väl vara det stora. Även om det lilla rosa bandet alltid är en stor sak.

Där sitter det i alla fall, från oktober och långt in i november, kanske följer det även med in i december. Och till året som räknas som nästa.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ser ni de små stygnen? Rosa tråd längs ryggradens övre linje. På koftan som är inköpt second hand, såklart. För mer än fem år sedan. Nu är den lagad. Och tänker följa med mig en bra bit längs tidslinjen. Rosa glitter behövs - och överlever tid och rum och all världens utrotningshotade modenycker.

Ställ tillbaka, men inte gitarren!

Läser just att hälften av befolkningen i vårt land mår dåligt i mörkret. Hur är det ens möjligt, tänker jag. Det finns ju inget skönare än det kreativa mörkret. I mörkret får alla tankar plats. I det begränsade ljusets tid breder allt ut sig, tänker jag. Lugnet leder till tid att tänka i längre tankebanor. Men vi är ju alla olika, förstås. Men hälften? Stackare, tänker jag. Att må dåligt ett helt halvt år varje år måste ju vara både pyton och pest och kolera samtidigt.

Anyway. De får väl komma på kurs hos mig, mörkerdjuret själv. Hos mig blomstrar allt i takt med att solen dimras ner. Fast jag gillar ju ljuset också, naturligtvis. Ljus och mörker ska vara som ett lyckligt gift par, tycker jag. Kompletterande. Uppmärksamma. Gärna uppvaktande. Gärna i vardagen. Och vänligt, men bestämt, diskuterande sin omvärld. Ett flöde, ett utbyte. En dialog som leder till fördjupning, förverkligande, förening.

Motpoler som är bästa polare, så borde ljus och mörker uppfattas. Hoppas bara inte att ni uppfattar det som att jag raljerar över människor som mår dåligt av brist på ljus, självklart inte. Men jag kan inte låta bli att undra om inte en gnutta, eller åtminstone en smula, av det beror på vilken inställning man har. 

Fyra årstider, med dess olikheter, är en lyxvara i min värld. Att få bo där skiftena är så tydliga är lyxigt på riktigt. Uppbyggnadsfas, blomstring, nedbrytning, dvala och vila och sedan uppbyggnad igen. Så fint att få vara en del av det naturliga hjulet. Om och om igen. 

Funderade på att skriva något litet i diktväg. Något om tid. Fast det är ju gjort så många gånger. Av mig och alla andra hobbypoeter, inte minst. Men ändå, det vore intressant att se om det gick att hitta ytterligare någon ny vinkel, på tidstemat. Åtminstone en ny:ish vinkel. Ska vi göra ett försök? Ja, det gör vi, va? Vi kastar oss ut bland alla välta timglas, förlorad rinnande sand och årsringarna som blivit skrynkligare och skrynkligare. 

Först vill jag bara påminna om att ställa tillbaka klockan då. Och trädgårdsmöblerna. Men behåll kreativiteten framme. Ska be - den något äldre versionen av - mannen att plocka fram guran en stund ikväll. Spela oss in i vintertiden. Ett par ackord med ljus och värme i. Ljuset finns inom oss, glöm inte det. Och då menar jag självklart bortanför religionen. Bortanför alla religiösa tolkningar. Jag menar våra självklara, självlysande själar. 

Nu dikt.

 

Du lyser

månen blir avundsjuk

allt förtrollat, i dimma dolt

mörkrets timma har slagit för många pekorala slag i varje diktares unika sekundstrid med tiden

Pekoral, var ordet

Du lyser

genom tiden som en genomskinlig rymdvarelse

Du lyser

fast en del tror att det inte finns något i mörkret

kanske finns det mer där

än någon annan stans

Du lyser

på allt det som seglar runt i luften

obemärkt på grund av ljusbrist

Håll upp handen, då känner du allt som svävar genom årstidsnätterna

Du lyser

ryser

av välbehag

när du förstår

att

du

inte

är 

ensam

Allt finns där

i

mörkret

Vi lyser.

 

<3

/helena

Vacker, varm tass

Den lilla månen. Vår enda. Där är den ju, i all sin glans. Blev extra nöjd med att den blev både hel och halv här, på något sätt samtidigt.

En rymd-orm? Och en stjärna som slocknat? Eller har den bara inte vaknat än? Vem vet? I konstens värld är inte allt så tillrättalagt och konkret.

Men vi tar det väl från början. I början fanns inga färger. I början var blyertspennan. Så här går det alltså till vid de tillfällen när mannen och jag samarbetar med bilder. Han fixar ursprungsformen och grunden och... 

...jag lägger till, drar ifrån och sätter tonen. Och färgen!

När färgläggning i lager på lager är klar och konturerna är på plats, då börjar jag göra sönder det hela. Jodå.

Det gäller att accentuera vissa delar och lägga fokus på rätt ställen.

Att dra ifrån kan visa sig vara det allra bästa sättet att lägga till något, ibland. 

Sådärja. Då är vi i mål. Från idé, tanke, genomförande, form, färg, kontur, komposition och fram till färdigt resultat. 

Gillar verkligen mannens och mitt samarbete här, önskar bara att dygnet hade fler timmar så att jag hann med mina egna bilder lite mer också. Och fotandet (och redigerandet!). Och skrivandet. Och så. Ja, ni vet.

Och bloggandet! Kom på, när jag skulle redigera in de här bilderna hit, att jag glömt att döpa vårt senaste bildinlägg i klimatdebatten, för det ligget också på min lott - namnet på verket. Vacker, varm tass. Det låter väl bra? Men jag undrar om inte Varm, vacker tass låter ännu bättre. Vad tycker ni?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Fabler. Lågstadieklassen som mannen jobbar med idag, jobbar med det på svenskan. Hur kul? Hur kul som helst ju. Och helt i linje med vår tass här. Skriva fabler, hm, det borde vi göra lite mer till mans, tycker jag. Och till kvinns såklart.

Konstfullt kakmonster. Skräckinjagande film. Om baken. Smaken. Och vintage-staken.

Den sista familjen. The Last Family. En allt annan än feel good-film. Hade jag vetat att den skulle vara sååå vardagsrealistisk hade jag nog inte insisterat på att vi skulle se den, men ändå. Den var ju bra, ändå. Fast hemsk. Hemskt realistisk. Mest av allt ville jag se den på grund av konsten. En allt annan än lättsmält konst. Hade varken hört talas om konstnären eller sett verken - innan vi såg den här spelfilmen baserad på verkliga människor och deras konstnärliga verklighet. Tyvärr fick man inte se så mycket av själva konsten, som jag hade hoppats på. Men ändå, som sagt.

En film om den legendariske konstnären, nu ska vi se här så jag får till rätt antal z:n i namnet: Zdzislaw Beksinski. Zofia, fler z:an i fruns namn. Och den musikaliska, fantasifulla sonen Tomasz. Där har ni en trio värd att uppmärksamma. Och det gör den här filmen förtjänstfullt, även om jag måste varna känsliga tittare för magstarkt innehåll här och var. Särskilt på slutet.

Det är närbilder på åldrandet, depressioner och annat allt annat än glamouröst, och ändå. Ändå. Kan jag inte låta bli att rekommendera er att se den. Några av er i alla fall, ni som är vana vid så kallade filmfestivalfilmer. 

Filmer som handlar mer om det vanliga ovanliga livet än själva livet brukar göra. Om ni förstår hur jag tänker här. Se The last Family. Om ni vågar se en verklig skräckfilm. Utan andra monster än de som målas fram och upp på duken. Målarduken, vill säga.

Annars då? Jo, vi har sett en hel del dåliga saker också. Usch, vilket tidsslöseri det blir när man ska binge-titta på en serie som man tror är bra. Under ytan (tror den heter så på svenska. Känns som att för många filmer och serier och annat har döpts till det nu). I original heter den något annat. Något med vänner och död, tror jag. 

En tysk/dansk-produktion. En tråkig, långtråkig, icketrovärdig och otroligt långtråkig (sa jag det?) historia. Även om inredningen var läcker här och var, och det fanns en konstnärlig ambition. Här både dansas det och skapas bildkonst, men det hjälper inte.

Hatar när samma scen upprepas gång på gång. Utom i Måndag hela veckan då. Den älskar vi ju! Eller hur?

Plask! så ramlar han i vattnet för hundrade gången, fast det bara hände en enda gång egentligen. Sorry, gillar ju inte att dissa, men ska man vara trovärdig som tipsare måste man ju berätta om en del dåligt man sett också. Så är det ju bara. 

Mannen orkade bara se två avsnitt, sedan somnade han nästan bokstavligen framför skärmen. Jag såg tre-fyra hela delar och två halva avsnitt, bara för att få veta hur det gick. "Snabbspolade" mig igenom sista sedan. Bara tryckte mig brutalt framåt i handlingen, för att slippa eländet. Synd på bra skådespelare annars. Vilket slöseri.

Påminner och länkar till sist om/till det jag började med: The Last Family (2016). Den sista familjen. Ostatnia rodzina - i original. 

Och om ni inte vill se en annorlunda, konstfull, skräckblandad vardag - då tycker jag att ni ska länka in er här på Wikiart istället. Där kan man ta del av flera hundra av Zdzislaw Beksinskis otroligt fantasifulla och otäckt spännande konst, om ni vill och vågar och så.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Lek med maten. Minns ni mitt fototema med den rubriken? Bilderna ovan är några som blev över när jag fotade den senaste delen i den bildserien. Mitt sötaste monster - kakmonstret. Gjort av mått och formar. Med en läskig, nåja, mun och tunga bestående av julgransljus. Sweet winter, kallar jag bilden som blev slutresultatet. Tycker den kan passa så här när det alldeles strax är Halloween.

Vill bara påminna om att vintage-saker från köksregionerna kan bilda de snyggaste och smartaste ljusstakar som finns. Gör en adventsljusstake av en gammal snygg sockerkaksform, vetja. Eller leta upp ett lagom nött vintage-fat bara. En terrin fylld av stenar blir också bra som underlag till de fyra ljusen. Använd det som redan finns, eller sök upp något på second hand-marknaden. Börja leta nu, om du ska hinna hitta något riktigt bra tills det är dags. Tiden går ju så fort. Kul med något annorlunda att lysa upp tillvaron med i vinter. Bara ett tips. Ett till då tydligen. Film och mys. Två bra grejer.

Här hemma - tur att det mest är härligheter

Hemmastudion börjar bli full av bildproduktioner. Eller mina små studios då, i pluralis. Mina många arbetshörn. 

Här i köket finns det både ljus och värme, vilket kan behövas när det blåser snålt där ute, tänker jag. När jag vilar ögonen mot mitt upphittade plåtskåp tänker jag ofta på vad mycket elände vapen ställer till. Ja, jag vet att det är människorna som ställer till det, men om vapnen inte fanns, mer än för nödvändig jakt och så, då skulle så mycket elände, våld och sorg kunna besparats. Nu och då. Genom århundraden. Genom årtusenden. 

Vapen har väl funnits lika länge som människan, i någon form. Jaktvapen har alltid kunnat användas på felaktiga sätt, men idag är allt taget till en annan nivå, det verkar knappt vara svårare än att knäppa med fingrarna för att kunna lägga händerna på ett skjutvapen. 

Hur livsfarligt? Att vem som helst kan få tag i en manick som kan förvandla leenden, hopp och framtid till svärta, aska, sot och sorg. Det borde inte kunna vara så. Här måste vi sätta ner foten ordentligt. Även om jag inte tror att längre straff och fler poliser är lösningen på allt. Så enkelt är det inte. Det måste till mera. Mycket mera.

Avhopparverksamheten är viktig, att visa de unga att det finns en väg ut. Många vägar framåt. Att ett så kallat vanligt liv inte är så dumt. Att livskvalitet inte finns i pengar och ägodelar, utan i medmänskliga relationer. Att det finns ett egenvärde i att bara vara. Att finnas till för några få utvalda, dina mest älskade personer. Att försöka göra gott och bra och nytta, varje dag, utan mer pengar i sikte än det du behöver för att överleva (och smålyxa till det någon gång ibland när du är extra värd det förstås).

Det viktigaste vi kan göra är att se till att ingen lockas in i det. Att inga unga lockas till ett liv som söker kickar och enkla lösningar. Att lära de små att livet finns i stenen du hittar, den som är så len och har en fin form. Livet finns i löven. Livet finns i grenen som blir kvar. Äsch. Nu blev det flummigt och töntigt, men ni förstår säkert vad jag menar. Det gäller att aldrig sluta förundras över livet. Det gäller att aldrig bli blasé och sluta se undret.

När jag slänger en blick på almanackstallriken som tillverkades det år jag var tolv, då tänker jag på att det kanske inte gäller längre - att försöka behålla barnasinnet? Ibland känns det som om det finns så många ungar som aldrig har fått ha det - barnasinne. En obekymrad tid full av lek, glädje, äventyr och upptäckarlust. Tänk, om barnasinne är något utdöende? Något utrotningshotat? Som en art som inte klarar vilket tryck som helst från en så kallad modern och civiliserad, digital värld?

Det måste vi förhindra. Vi måste bevara barnasinnet hos så många barn - och vuxna - som möjligt. Vi får aldrig sluta förundras, över hur len den där stenen fortfarande är.

Livet är här och nu. Vi måste göra det bästa av det vi har. Göra det bästa av det var och en har. Vi måste guida barn och unga mot glädjen i att göra bra saker för andra. För varandra. Och för sig själva. 

Vi måste lära dem att leta efter, hitta, och få syn på de små glädjeämnena. Själv har jag aldrig behövt någon hjälp med att hitta lena stenar. Jag ser dem överallt. Och varje gång jag håller dem i handen, blundar jag. 

Blundar och känner hur huden förundras över att ha hittat en ny vän igen. Vi får bara en hud, men stenarna den får känna intill sig kan bli många. Det gäller bara att ha tid. Ha tid att lära barnen att förstå att det enkla livet kräver mycket arbete. Att leva ett gott liv kräver kunskap, övning och fingertoppskänsla. 

Tid. Det är den största gåvan vi kan få. Tid är den största gåvan vi kan ge. Jag tror den är en bristvara idag. Men det är nog bara gott om tid att lyssna på barn och unga som kan göra skillnad. Föräldrar måste få mer tid. Lärare måste få tid, föreningsfolket, fritidspedagogerna - och fler öron och ögon och händer som kan visa hur enkelt det kan vara att öva och öva och öva på att må bra och göra lite gott för någon annan då och då.

Vi vill inte tända fler ljus nu. Inte för någon. Inte för oskyldiga offer. Och. Absolut inte för någon som inte sett något alternativ till ett liv med snabba pengar, livsfarligt våld och en avtrubbning som leder till total avsaknad av respekt för andra människors okränkbarhet. 

Tur ändå, att det mest är härligheter som breder ut sig framför oss. Som Tareq Taylor som julvärd (ser mycket sällan på teve just på jul, men är det någon - förutom Lars Lerin, Ernst och några till - som skulle kunna få mig att lägga undan julnoterna och julnötterna och se upp ett slag, så är det såklart Tareq iklädd glad julstass och varma, tindrande ögon).

Musikhjälpen. Var bara tvungen att nämna det också. Ett ljus i mörkret. Barn ska inte arbeta, barn ska leka och lära och läsa och arbeta endast med det svåra arbetet att växa upp till bra människor. Det måste vi hjälpa dem med, på så många olika kreativa sätt som vi kan. Överallt i världen. Hela tiden. Tid. Tid det måste vi ha. Det måste alla barn få. Det kommer vara värt det. 

Och igår övade mannen Tänd ett ljus med några av alla våra smått amazing unga människor där ute. Snart blir det ljusare tider. Stearinljusare. Tid för eftertanke. Tid att finnas där för varandra.

Sköt om er.

<3

/helena

Målande måndag

Hej där.

Vet inte om det är en ny standardprocedur kanske, att måla på en måndag. Igår blev det i alla fall så igen.

Kladdar mest med mina egna projekt, men jag färglägger och adderar även en del till mannens små blyertskrumelurer. Här har vi en av dem, innan den ens har hunnit torka. Blev lite bra. Kul. Och ganska rosa-inspirerat, månaden till ära.

Haha. Den här blev mest knäpp faktiskt. Försöker ju återanvända papper så mycket jag bara kan. Gärna tomma pappersförpackningar av alla de slag. Här är det en grön påse som fått komma till ny nytta. Insåg lite försent att jag nog borde jobbat med påsens färger - inte mot dem. Borde fixat en grön gran här kanske, istället för en tjej i rött, eller rosa då. Fixade ben också. Ljusstake-ben. Jodå. Alla idéer är ju bra, utom de dåliga...

Stora runda knäckebrödsförpackningar är ju bara bäst. Rymmer hur mycket målande motiv som helst. Här trodde jag först att den här pippin var klar.

Men sedan bestämde jag mig för att jobba vidare. Och tur var väl det. Någon slags eldfågel? Eller en punkig papegoja? Ja, säg det. Gillar den i alla fall skarpt. 

Not even a pink ribbon around it all, can save us now. Mannens och mina gemensamma bilder utgör någon slags inlägg i miljödebatten, tror jag, om de inte bara är snygga. Tänker mig att det ska mer till än att försöka slå in alla gröna drömmar i snyggt papper med glansigt band runt - bildligt och bokstavligt - om vi ska rädda den här lilla planeten nu då - dags att kvala upp ärmarna på riktigt, ta i med hårdhandskarna och inte vara rädd att få lite skit på sig. Förkortade dock titeln på verket något: Not even a pink ribbon - så heter bilden/inlägget i klimatdebatten. Eller så är den bara lite snygg? Och färgglad.

Det var det. Lunchdags strax, tror jag bestämt. Om man skulle fylla näbben med en knäckemacka då kanske?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det allra roligaste motivet att måla inuti en tom knäckebrödsförpackning? Ja, det skulle faktiskt kunna vara det här. Minns ni det?

Reste till Tibet, utan att röra en vinge eller fena.

Ett litet steg i rätt riktning för människan och naturen - att återanvända allt det fina som redan finns där ute.

Tibet, från Gefle. Tillverkat på 1930-40-talen. En dekor vi möter relativt ofta på second hand-marknaden. Måste varit en omtyckt gasell - eller vilket hjortdjur det nu är - redan när det började springa fram för så pass många år sedan, med tanke på antalet som verkar vara relativt välbevarade fortfarande.

Vet inte varför jag aldrig loppat, ropat in, köpt en sådan här liten skön naturscen förut. Kanske har jag tyckt att den varit lite för brun bara? Lite beige? Fast den är ju allt annat än det. Älskar det enkla och ändå så livfulla i både mitten och runt kanten. Allt passar så bra ihop.

Tycker om att upptäcka något jag aldrig sett, även om jag studerat alltihop noggrant förut. Fiskarna i bäcken, de är nya för mig, även om de simmat där i mer än åttio år nu. Tala om leklust. Fast det ser ju inte ut att vara lax, va? Några andra glada fiskar är det ju. Randiga och glada.

Lite skavd, lite sprucken. Sådant som tillhör livets gång och tidens tand. En enda tallrik bara. På Myrorna. Precis vad jag vill ha - det lite udda och överblivna. Övergiven, för mig att hitta och ge ett nytt hem. Som fisken i vatten, hoppas jag att det lilla fatet ska trivas här hemma hos oss.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om ni inte är alldeles slut efter en mycket intressant - men utmattande - klimatdiskussion i SVT:s Agenda i kväll, så kan ni ju ta del av del ett och två i min egen lilla vintage-saga den här helgen. Bara att länka er bakåt en kort bit. Hit. Och dit.

Det är inte lätt det här med nödvändiga klimatsatsningar och högt satta miljömål. Ens inlärningskurva blir ibland så brant att det känns som om hjärncellerna håller på att bestiga ett berg. I Tibet, eller nåt. 

Önskar bara att mer handlade om mindre. Att överkonsumera mindre, och (åter)använda det mer - och längre - som redan finns. Minskad produktion och konsumtion. Då behöver vi inte vända ut och in på både hav och land och våra stackars överinformerade huvuden för att hitta mer energi. Förnybart och klimatsmart måste vi naturligtvis ha. 

Men om vi minskar våra avtryck i form av att alltid behöva så mycket nytt, nytt, nytt vad gäller framförallt sådant som kläder, bilar, vitvaror, inredning och teknik, då kommer det göra skillnad. Så är det bara. 

En liten skillnad är också en skillnad, oavsett vilken del av världen du bor i. Och om alla bär sin tesked full med skillnad, då blir det snart ett helt containerfartyg som kommer lastat med verklig skillnad. Eller hur? Det fattar ju minsta djur. Och amöba.

Nu är det djur igen!

Jo, det var ju den här vintage-sagan, som jag nämnde igår. Här kommer den. Där ingår förstås sol, en man som håller upp en konstig isbit, och en kvinna med kamera i högsta hugg. 

De två gigantiska skuggmänniskorna (med extremt små huvuden...) tyckte att skogen kändes spännande, även om en del verkade vara lite upp och ner. Här kan vi nog hitta skatter, tänkte våra två skattjägare. Hurra! Nåja.

Men se där! Där har vi något som växer bland mossa, bark och lav. Något som verkar glänsa ikapp med alla skogens mångfaldiga blad.

Vid den magiska sjön låg några megastora flyt-block på rad, de verkade vänta på någonting. Sommaren?

Det låg förstås romantik i luften, som i alla bra sagor. 

Sjön sög och skogen bjöd frikostigt på sitt syre. Det var nästan som att befinna sig i ett slott, tyckte vårt rara radarpar. Ett luftslott. Häpp!

Gammelgäddan, eller om det var hans fru, ville ömsa skinn och dra till fjällen, eller om det var tvärtom?

Här står de ju, gammelgäddorna. Hej hej.

Sedan vinkade de farväl till den gamla, vackra svanen som simmade längs kajen långt där borta. Hej hej. Då.

Men hur var det nu med det där glänsande vackra? Skulle vi våga plocka med det hem? Eller är fyrklöver fridlysta? Nä.

Snipp, snapp snut så var den alldeles sanna vintage-sagan slut.

<3

/helena

ps Eventuellt kan man ju komplettera sagan lite, med ett par snustorra fakta eller så. Som att det kanske gjordes ett par snabba besök på Myrorna under fredagen och lördagen. Och där kanske våra gigantiska skuggpersoner (med extremt små huvuden...) hittade ett par second hand-skatter som de köpte med sig hem.

Tre skatter som de tog med sig ut på utflykt i bästa staden på B och boråsarnas älskade lilla utflyktsområde Almenäs. Sjö och skog och små klippblock på halvön där, som ger känslan av ett Bohuslän i miniatyr. Vilket hemester-äventyr! Att fota och dela med er. 

Om det låg skräp på marken även här, på det här viktiga, härliga, gemensamma rekreationsområdet? Hm. Var det kanske därför som vissa vinklar nästan gav vår kamerakvinna både gamnacke och tennisarmbåge? Tja. 

Fast hela den här faktaspäckade informationen är ju sagolikt överflödig, egentligen. Eller hur?

Tre? Såg ni att det stod tre? Tre skatter, inte bara två alltså. Hm. Det kanske kommer mera då? När då då? undrar vän av ordning. Sen. Sedan. Det vill säga sen.

En alldeles ny - och sann - vintage-saga

Jodå. Har just redigerat klart en hel liten saga till er (istället för att ta tag i de där oändligt många fotona som utgör den första trevande delen i mitt nyaste, hemligaste fototema. Haha. Så hemligt är det väl inte, men det är i sin linda än så länge, nyfött och lite kinkigt att komma igång med, kan man säga. Men jag delar säkert något av det med er inom en snar framtid). 

Sagan innehåller en man. Och en kvinna. Låter kanske lite traditionellt och trist, men det är det inte - jag lovar. 

Magisk natur, innehåller den också naturligtvis. Och ett och annat intressant vintage-fynd förstås. Men allt det mysiga och mytiska, mystiska och härliga har vi såklart inte tid med nu, nu får ni nöja er med en häst. Ser ni den? 

En förtrollad sagohäst, tror jag bestämt att det är. Och det där längst fram? Ja, det är kanske en grej vi fann på vägen där någonstans och plockade med hem. En slags primör, eller nåt. Vänta bara, så får ni väl se.

Sköt om er, så länge.

<3

/helena

Tror vi behöver lite snäll vintage bara. Och bär.

Hej där, höll nästan på att glömma bort er idag. Sorry, men den här veckan har varit mer än busy. Busy på ett bra sätt. Har skrivit något jag tänkt skriva länge, det blev väl ganska bra, tror jag. Okej, åtminstone. Har också påbörjat ett fototema jag lurat på länge, nu har jag sakta joggat igång den idén. Hade nästan tänkt dela någon liten bild med er därifrån, men jag hann inte gå igenom alla och välja ut till er. Det är över hundra foton som ska sorteras fram och bort och in. Puh. Men ett roligt puh, som sagt. 

Har er vecka varit bra? Det hoppas jag. Hoppas att ni orkat, fast vi hör om unga människor som dör på onödiga sätt nästan varje dag. Åtminstone känns det ju så emellanåt. Och alla våra (många gånger äldre och sköra) medmänniskor runt om i världen som kämpar för sina liv i viruset vi alla kan namnet på. 

Och sjukvårdpersonalen som går på knäna av överansträngning till följd av ökad smittspridning i öst och även en del i väst. Suck och stön. Vi tänker på er. Hjältar. Det är ett för dåligt ord vid det här laget, för att beskriva det ni gör.

Önskar så att alla som lever i länder där det finns gott om vaccin gick och tog det. Och att de rika länderna skärper till sig och jämnar ut vaccin-orättvisan i världen. Dela med er - oss - nu! Även om det är väldigt sent att låtsas solidariska och givmilda från många egoistiska håll, är det väl bättre sent än aldrig? Skärpning! 

Och ja, jag vet att många av världens rika länder skänker överflödiga/överblivna vaccindoser nu, men det är för lite och för sent. Det här viruset har verkligen satt fingret på exakt hur orättvis och egoistisk världen är. Det gör en ju lite ledsen, eller hur?

Sedan har vi allt det bra också. Som att mannen kunde börja spela på ett av sina äldreboenden i veckan som gick. För första gången på väldigt länge fick han underhålla inomhus. Försiktigt, försiktigt glädjer vi oss. Ett litet försiktigt framsteg i taget. Eftersom han jobbar med många barn och unga också, måste det finnas aktsamhet i samröret med de äldre. 

Vi, som i vi alla, vet ju faktiskt inte säkert hur mycket vi smittar andra, trots att vi är vaccinerade, trots att vi inte känner av några symtom. Och det gäller ju oss alla, som sagt. Särskilt vi som, direkt eller indirekt, möter många människor i vardagen bör ju fortsätta iaktta viss försiktighet bland våra äldreäldre framförallt. 

Vi alla får tänka oss för när vi umgås mer inomhus framöver, i stundande vintertider, för vi vet ju inte alltid vem som är vaccinerad eller inte, när vi möts där ute i offentlig inomhusmiljö och så, menar jag. Och inga vacciner är ju hundraprocentiga. Bla bla bla, jag hör ju hur jag låter, när jag upprepar allt det där ni redan vet, sedan länge. Tyst på mig. För nu är det ju helg, vetja!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jahaja. Hade funderingar på att komma med något filmtips också, men sedan kom jag på att de filmer vi har sett har varit lite hemska och så, bra också, men hemskt bra. Haha, det lät fel, men låt mig uttrycka det så här: Vi har sett ett par väldigt bra filmer den senaste tiden, men de har varit ganska realistiska, för att inte säga grafiska, och jag tror inte att det är vad vi behöver just nu. Jag tror vi behöver lite snäll vintage bara. Därför bjuder jag er på en välbekant vintage-vy från vårt hem bara. Och solens vackra väg genom saker och ting.

Bella har köpt en ny baddräkt

Det här skulle kunnat handla helt om Jonas Gardell, bara för att jag ofta blir nyförälskad i honom på hösten. ?! Jo, när bokmässe-tider stundar, sedan sker och händer, och därefter sakta glider undan i nyhetsflödet igen, för den här gången - då minns jag alltid den första gången jag såg den gode Jonas. När jag var tonåring eller så.

Mest hörde jag honom. Där, på en av de första bokmässorna som jag besökte live, stod han och läste högt ur Vill gå hem, tror jag det var. Den med smörkniven och slöjden, ni vet. Eller ni kanske inte vet, ni kanske mest vet att Jonas Gardell jobbar hårt för att påminna om en historieskrivning som sällan uppmärksammats eller alls hörts. 

Nu har han skrivit om Pontus och Herman och deras omöjliga kärlek. Bland annat. För det görs skutt framåt också, om jag förstått det hela rätt, har inte läst den själv, ännu, och det är inte säkert att jag kommer hinna det heller. Men jag vill ta mig en minut eller två för att hylla en författare som gör skillnad för så många. Som lyfter och gräver fram och visar upp i ljuset.

Det här skulle kunna handlat helt om Jonas, eller helt om någon av följande personer: Sara Stridsberg, Chimamanda Ngozi Adichie, Kerstin Ekman, Göran Greider, Bernardine Evaristo, Liv Strömquist, Agnes Lidbeck, Mats Jonsson, Julia Ravanis, Abdulrazak Gurnah, Kjell Johansson eller Lauren Groff.

Varför då då? Undrar säkert någon som har varit alldeles för upptagen med allt annat som måste göras här i livet. Är de ett gäng eller? Undrar säkert någon annan. Och de som bor på ställen där de kanske inte har ett lika förträffligt litteraturmagasin som Babel (eller en lika engagerad, magisk och proffsigt frågvis Jessika Gedin!) känner kanske igen ett och annat namn, men inte alla, förstår inte storheten i helheten, och inte hur de hör ihop.

De är alla författare, med något (relativt) nyutgivet med sig i bagaget och in i den trivsamma Babel-studion. Det här skulle kunna handlat om alla dem, för att de gör något viktigt: Skriver, förmedlar och delar sina tankar, känslor och djupa kunskaper med oss. Det är visst det som är författares jobb, har jag hört. ;).

Men det här ska bara handla om Bella. Och om klipporna. De som fortfarande är varma. Jonathan Johansson har skrivit en sådan lågmäld - och samtidigt storslagen - låt. Klipporna är fortfarande varma. Gåshud räcker inte för att beskriva vad jag kände när hans säregna, lugna, inkännande röst nästan viskade:

"Himmelen är svart som en tavla, lyssnar och alla fönster är helt uppslagna. någon spelar Beethovens sjua och jag är säker vad vi måste göra. vattnet kommer hålla oss vakna, klipporna är fortfarande varma. nätterna är fortfarande våra. ..."

Ber om ursäkt om det inte är korrekt citerat överallt, för jag har bara skrivit av så gott jag kunde från själva sången.

Beethoven. Tänk, att han skulle få lite välbehövlig produktplacering i Jonathans finstämda tidsdokument. Sådan produktplacering gillar jag:

"... någon spelar sjuan, spelar sjuan på repeat. alla fönster öppna, det är större än musik ..."

Bella har köpt ny baddräkt där i mitten någonstans. Och kidsen, de borde ju alltid få vara med:

"... aldrig varit lättare att somna och aldrig varit svårare att andas. om ni har någon eld eller låga, jag lovar tömma kontot på tändvätska. å ta med alla kids, de kan väl drömma i vagnarna, låt dem bara vara ..."

Några spridda strofer, lite blandat, hullerombuller. Nu ska ni lyssna själva. Höra poesi, odödlig, kanske till och med evig? Samtidspoesi sjungen vackrare än på länge, först bara ett par strofer till, sedan lyssnar vi:

"... jag vill höra era kroppar slå mot ytan, kolla hör ni Beethovens stråkar, ser ni hur de lättar och de klättrar. Vattnet kommer hålla oss vakna. Klipporna är fortfarande varma. Nätterna är fortfarande våra."

Nu lyssnar vi.

<3

/helena