Här hemma - vintage-firande!!

Vi börjar väl med lite konfetti!!!! Här kommer ett spontant hyllningsinlägg till våra två - TVÅ - nyblivna OS-medaljörer. Fatta!! Stort V som i Victory! Och i Vintage också förstås!

Kvinnor, vin och sång? Jodå, lite så. Kvinnligt, för fotbollsdamerna och Fanny. Och för Khaddi som är på gång på allvar igen. Och alla andra kämpande idrottskvinnor förstås. Och ganska blommig - är den här segersången - som först och främst riktar sig till Daniel och Simon idag!

Var först lite tveksam till om den här gamla "OS-trasan" skulle få komma fram i år. Det är ju lite delade känslor, menar jag, inför ett olympiskt spel i pandemins kölvatten. Hemmapubliken, det japanska folket, är fullt förståeligt inte helt entusiastiska. Men men. Nu är OS ändå i full gång - och vi har redan vunnit TVÅ medaljer! Alltså fick vintage-scarfen från OS i Moskva 1980 komma fram igen. För att uppmärksamma all världens fantastiska atleter! Från den antika starten för länge länge sedan till dagens suveräna idrottspersonligheter. 

Spontant, som sagt. Lite suddigt och lite dammigt. Spontant! En linnea för allt träningsslitet i Småland - Växjö. Och en luktpion för resultaten - doften av ädla metaller i medaljform!

Några läckra vintage-medaljer letade jag inte upp, även om det nog finns något i den vägen här hemma någonstans, men väl de små tenn-pokalerna i två olika storlekar. De får symbolisera två blågula hjärtan med viljor av stål!

Tack för underhållningen grabbar!!

Den gav mersmak. Gärna mer guldsmak. Silver smakar också gott förstås. Och brons är väldigt snyggt, tycker jag. Ser ju nästan ut som koppar. Och koppargrejer är ju grejer det, för oss riktiga vintage-nördar alltså.

Sköt om er. Och fira lagom. Och covid-säkert!

<3

/helena

ps Lite kul med min så kallade konfetti överst, va? Olympiska spelen måste givetvis firas med gamla, nötta spel-pjäser! (Sorry, för overload av utropstecken. Men har man tagit två svenska medaljer i OS-finalen i diskus så har man!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)! Tjoho! Och tjohej, så länge!!

Plåtar. På väggen. Piggelin.

En katt. Såklart att jag var tvungen att plåta den. Kameran riktigt hoppade och log, när den fick något så mjukt och fint i siktet, kändes det som. På Hässleholmen bor den, den lilla kissemissen, strax bakom biblioteket och aktivitetshuset Hässlehuset. Tycker det ser ut som att den trivs där, kanske känner den doften av pizza sprida sig från den öppna dörren strax nedanför?

Ser ni mannen? På väg in genom en annan dörr där borta? På andra sidan torget går han in för att köpa ett par svalkande små isglassar till sig och sin tjej, förlåt, jag menar förstås tant. Piggelin. Finns det något godare? Jo, det gör det säkert, men en het sommardag känns det som att den lilla frysboxklassikern kan vara den godaste isglassen i hela världen. Håll med om det.

Där är han ju! I lite större format, beundrande storartad street art. Känns som att världens väggar håller på att bli färggladare, ja, gladare helt enkelt. Kanske har det varit så väldigt länge i världsstäderna, men i småstaden har det inte vunnit storskalig mark - väggutrymme - förrän på senare år. Även om Borås var ganska tidigt ute med konstnärlig street art i större volymer. Som ni bland annat har kunnat se och följa på en blogg nära er genom åren.

Graffiti. Street art. Väggkonst. Gatukonst. Muralmålningar. Alla orden gör en ju glad. Jätteglad. Häpp!

Sköt om er. Och njut av konsten att njuta av konst.

<3

/helena

ps "Nyfiken på koncept för skapande skola inom ny offentlig konst med inspiration från urbankonst och graffiti?

Vi arbetar utifrån vår egen metod för att göra konsten tillgänglig och uppmuntrar deltagarna att släppa lös kreativitet på ett spännande sätt som tilltalar alla...

...Genom att uttrycka sig bildligt i storformat kommer många möjligheter att tänka större inte bara i format utan också kring samarbete och läroprocesser. ..."

Raderna är hämtade från Streetcorners sida. Deras signatur - eller ska vi kalla det tag? - står bakom den stora, färgglada katten. På deras hemsida (streetcorner.se) finns bland annat information om deras arbete på skolor. Ett talande, målande arbete som syftar till att göra skolmiljö och omgivningar roligare, mer intressanta - och locka fram kreativiteten och samarbetsförmågan hos barn/ungdomar. 

Vem som har gjort den andra målningen är jag osäker på, lyckades inte se någon/några som satt sitt namn på den. Kanske är det ungdomarna själva i samarbete med Streetcorner? Jag vet inte, hittar som sagt ingen info om den glada målningen på baksidan av livmedelsaffären vid torget, som ni ser väl valda delar av ovan.

I vilket fall som helst läser jag på Borås stads hemsida om både skoltermins- och sommarlovsarrangemang med nämnda Streetcorner. I år verkar de ha insett hur regnigt Borås är. Eller? Haha. Det där är ett ständigt och hett omdebatterat ämne här i trakterna, men visst regnar det en del. Tur att man gillar regn, i lagom mängder. Då syns ju dessutom rainworks.

Anyway. Någon som har hört talas om rainworks? Borde kanske skrivas med stort R? Det är tydligen en stor grej world-wide. Att skapa konst som bara syns när det regnar. Kul grej. Med vattenavvisande spray. Allt började visst i Seattle, en annan stad vars gator ofta är blöta, enligt uppgift. Namnet Peregrine Church dyker upp som föregångsperson. Någon mer som gillar rejäla regnmängder, får vi förmoda. Och att glädja sina våta medmänniskor.

Sommar'n kommer

 

Den tränger sig på

Är påträngande

grönt

grönt

grönt

i

alla

dess

nyans-

er

 

Mint

Avokado

Persiljegrönt

grönt

grönt

grönt

Och spenat såklart 

Sommaren tvekar inte

slänger sig om halsen på oss

med alla sina varma hälsningar och andra gröna överdrifter,

Och blå dunster i våra ögon kastar den, pussas blött, fast det är lite farligt med närkontakt i dessa tider, som vi snart hoppas att vi får kalla post-covid-tider

 

Hon är på gott humör - Fru Sommar, fröken är hon bara som längst till midsommar, sedan har det gröna ingen anständighet mer, när, där, det förför oss med sitt överdåd

Hon kittlar oss under fötterna med gräsgrönt

Hon kittlar oss under hakan med ett strå

på stråt trär vi vinterns längsta dag, blåser på den som en överblommad maskros och önskar oss evig sommar

Det kommer inte att slå in i år heller, det låtsas vi att vi inte vet

 

Sommar'n brusar upp

briserar

bränner

ändå älskar vi den, hen, henne

vi rusar blint mot solblindhet och brännmaneter och allt vad det heter

 

Sommar'n har ingen taktkänsla alls, ändå

svänger den sina lurviga i en skogsmullig vals

Tre takter kan den trots allt dirigera - juni, juli och augusti

 

Sommar'n kommer

inte

att

ta

slut

 

<3

/helena

Allt ljus på...

...mig? Nja. Visserligen är det ju så ens så kallade sociala medier kan fungera ibland, om man vill. Eller alltid, för vissa, har jag förstått. Men jag gillar att höja blicken en del, en hel del, som ni vet.

Men inte idag. Jisses. Jösses. Säger jag bara. Jag är nästan yr, så mycket har jag jobbat idag. Skryt? Javisst! Den häringa mackapären måste stängas av snart, men jag ville ju titta till er först, för det här handlar inte bara om skryt. Det kan nämligen vara så att det ligger ett litet tips inlindat här någonstans och väntar på er också. Vi får väl se. Ni får strax se, och veta.

Jo, det här med att hösten lurar runt knuten - inte som i höstväder, hoppas vi än på ett bra tag, men som i en annalkande höststart och termin. Det gör ju att hjärnan börjar snurra runt lite extra. I mitt fall runt minst tre, fyra oavslutade skriv-, foto- och bildarbeten. Några av dem kommer att bli klara, så småningom, det är jag nästan säker på. Några har jag tröttnat rejält på. Fet-tröttnat, som man väl säger idag? ;) 

Sedan har vi alla dessa nya idéer som poppar upp. De brukar ju få hamna längst bak i högen - eller hamna som smakprov här inne hos er. Jag gillar ju att jobba på uppstuds, som vi säger, men ibland gäller det att hålla kursen stadig mot de mål man stakat ut tidigare. Och då är det lätt att inget blir gjort, att allt känns lite motigt. 

Antingen rotar du bara runt i gamla tankegångar som inte vill komma någonstans, eller så börjar du på något nytt (över)ambitiöst som i bästa fall kan komma fram en bit eller två på vägen, halvvägs, om du lägger manken till, men inte mer.

Alltså. Idag kom jag på att jag skulle lura systemet fullständigt, genom att inte bara börja genomföra en ny grej, utan både börja och avsluta det - på en och samma dag. Puh, som sagt.

Sagt. Och gjort. Jag har producerat cirka femton illustrationer med text till, idag. Men det tog nästan hela dagen, det gjorde det. Men jag kan varmt rekommendera er som har förmånen, möjligheten, att i viss mån styra er egen tid och ert arbete (ideellt eller annat), att leta upp, tänka ut ett arbetsmoment som ni kan sätta igång med och slutföra på en kort, eller relativt kort, tid. För nu känns det som att jag har kommit väldigt långt med höstens jobblast utan att själva hösten ens har börjat!

Om det blev bra? undrar ni. Nja. Jo. Ja, jag tror det. Mitt bästa bollplank, han som ni känner som mannen, tyckte att det var över all hans förväntan. Fina ord, från en begåvad själ, vill jag lova. Alltså. Jag känner mig nöjd. För nu, som man säger. Vi får väl se hur jag känner imorgon.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Förlåt. Det finns inget tråkigare än någon som pratar runt och struntar i att tala ur skägget om vad det hela egentligen handlar om. Det handlar om barn. Berättelser för barn. Högläsning, vill jag tänka att det är. För en gemensam avkopplande, rolig lässtund för liten och stor. Det är förhoppningen. Mer kan jag inte säga. Kanske kommer något av det in hit senare under hösten. Alltså; efter sommaren, som inte är slut ännu, och efter sensommaren, som inte ens har börjat. Vi får väl se.

Fem särskilt fina - Thea and the rest

Ni vet ju vad jag tycker om det där allra minsta, det som först kan verka obetydligt. Det är de småsakerna man gärna missar, där ute i den stora vida second hand-världen. Som de här rosa äpplena. Små konsthantverk i trä att hänga upp på tråd. Med ett blad av filt till. Så söta. Nästan så att man vill äta upp dem!

Som jag gillar mina Silvac-krukor. Har någon blå och någon grön, som ni säkert har sett, och så den här i ljus rosa ton. Verkar inne igen, med blad-, löv- och växtmönstrat i allmänhet. Back to nature, som det verkligen blir när det handlar om återbrukade ting.

Stolen, tror det får bli den som blir den femte särskilt fina saken här, fast den inte syns speciellt bra alls i sin sköna hela form. Ni får tro mig på mitt ord, när jag säger att den är fin. Fin som i nött och välanvänd. Vi har två. Stålben och pressat, format trä att sitta på.

Flamingo-kvintetten. DET borde jag naturligtvis ha kallat det här femfaldigt fina inlägget. Haha. Eller hur? 

Anyway. 

Flamingon är tung och härlig och lite lagom jazzig och kaxig med sin svängiga hals. Så snyggt med de många olika nyanserna av rosa i glaset. Och kontrasten med den svarta näbben gör det hela extra fotogeniskt. Vet inte alls vad den har för ursprung, har aldrig kollat upp det ordentligt, tror att de såldes på Åhléns bland annat - eller bara? Såg det i någon tidning en gång. Min är givetvis köpt på välgörenhetsloppis, för några år sedan. Tycker den andas lite av de exotiska djuren i några av glaspjäserna från Mönsterås, men jag är inte kunnig nog för att bedöma om den besitter någon sådan kvalité, förmodligen inte, förmodligen handlar det om någon form av massproduktion. Men snygg sådan!

Thea. Här är hon ju. Konstnären och apan. Konstnären, bakom det som mycket väl kan vara min absoluta favorit bland alla loppisfyndade tavlor som finns här hemma - Thea Tanner. Och apan har jag ju också döpt till just det - Thea. Givetvis vet jag inte vad apan heter/hette på riktigt, om den nu alls fanns i verkligheten, kanske är hon bara något som konstnären fångat upp ur minnet, diktat fram eller så.

Kanske är det inte ens en hona, men det spelar ingen roll, jag kallar henne ändå för Thea. Som en hyllning till konstnären som har fångat något ursprungligt, närvarande och vackert i det här motivet. Collage-teknik tillsammans med litografiskt tryck. Älskar färgkombon. Eller färg-trion. Rosa, brunrött (orangutangfärgat?) och svart.

Fick tavlan av en verkligt god vän. En sådan som också uppskattar vintage-världens vindlande skattjakt.

Borde verkligen byta ram. Och glaset, som inte ens är glas, bara väldigt repig plast. Thea förtjänar verkligen en bättre inramning. Eller hur? Hon är ju inte bara ett djur. Hon är så mycket mer än så. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nej, det blir ingen uppradning i sifferstil den här gången heller, håller mig hellre till talande textrader just nu. Hoppas ni gillar.

Poesi ute, poesi inne

Utanför Kulturhuset blickar Elin Odencrants ut över en värld som hon var med och skapade. "Cyklande doktor med stort politiskt engagemang", står det under hennes ungdomsporträtt, och jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle ha tyckt om dagens Borås - och världen. 

Jag hoppas hon skulle tagit fighten för miljön, för rättvisa och jämlikhet. Jag hoppas hon skulle stått upp för de kollegor, inom hennes egen yrkeskår, som vi hör det rapporteras om just nu. De som måste stå ut med att bli annorlunda behandlade på grund av utseende och namn. De som behandlas som skräp - bokstavligen ibland. De vars yrkeskompetens ifrågasätts, på grund av något som inte överhuvudtaget har med kompetens att göra. 

Men det här skulle ju handla om poesi, så nu måste vi gå vidare här, oavsett hur upprörda vi blir av att höra talas om att rasismen - generaliseringarna - tar sig in överallt. Ingen står fri. Och ingen står fri från ansvaret att ta fighten mot rasismen.

Det var nära att ni slapp, hehe, något inlägg idag, för jag har massvis att göra. Har redigerat flera olika grupper av bildkonstellationer - några ska in hit så småningom - och planerat för ett kommande, nej, två kommande skrivprojekt. Båda är gamla tankar som jag försöker blåsa nytt liv i. Idéer kan ju också vara återanvändbara.

Anyway. Poesi, var det ja.

Vi gick förbi huset där vi bodde ett tag när vi var unga. Det händer då och då att vi gör det. Medvetet eller för att vi råkar vara i närheten. Den här gången kunde jag inte stirra som jag ville, för någon satt på "vår balkong". Men jag kände min unga puls slå hårdare genom det sommarlätta tyget när vi passerade. Inte för att jag längtar tillbaka, inte alls, till att vara ung, menar jag, utan för att det är en speciell känsla att möta en annan version av sig själv. Alla de yngre versionerna lever ju och andas där inne fortfarande, innanför den mognare huden.

Himmel! Sommarhimlarna är så många, har ni tänkt på det? Ljusblå. Ljusgrå. Bottenlös. Hemlös. Glad. Grå. Gråglad. Gladblå. Och alla de andra himlarna där uppe.

"... Den vars dagar är lika och utan saknad lever i en form av evighet, och det var så Madelene såg på sitt liv. Som att hon hade önskat, sökt och funnit evigheten. ..."

Vi har börjat på en ny högläsningsbok, precis bara börjat. Eller ny är den ju inte, från nittiotalet. Kanske i det något lättsammaste laget, men det känns som att vi behöver lättsam läsning nu, efter att ha tagit oss igenom ett par, tre böcker med mer tyngd och eftertänksamhet än ett helt människoliv borde få innehålla. 

Civilisationskritik - ett ord som nämns i samband med Kvinnan och apan och dess författare Peter Hög (och nej, det trilskande gamla trotjänare-tangentbordet vill fortfarande inte ge mig något annat ö än det med prickar). Men det handlar om samma författare som skrev Fröken Smillas känsla för snö, om det är någon som minns den boken - eller filmen?

Mannen läser högt från Wikipedia. Om den danske författaren jag just nämnde. Tydligen gjorde han ett långt uppehåll, i sitt offentliga författarskap. Tydligen fick han kritik för att vara för politiskt korrekt, när han bland annat berörde det nedärvda, föråldrade manssamhälle som många kvinnor tvingats/tvingas inlemma sig i. 

Så typiskt, att få kritik för något sådant. Ett stort författarskap får aldrig anpassa sig, aldrig välja sida. Absolut inte "fel" sida, har jag förstått. Men kanske har tiden kommit ikapp de som tar fighten för den goda saken och de goda människorna, på gott och ont?

Idag känns det som att vi lever i en värld som präglas väldigt av ytterligheterna som finns i begreppet politisk inkorrekthet, och den motsvarande korrektheten, fast världen nog skulle må så mycket bättre där emellan någonstans. Ärligheten bor nog där, mitt emellan. Eller vad tror ni?

En stupränna. Vad är det för poetiskt med det då? Regnets poesi rinner ner där, om man har tur. Har man otur lever man i närheten av en av de förödande väderfenomen som skördat - skördar - liv. I Europa. I Kanada. I Indien. Till exempel. Allt annat än poetiskt.

Men vi får aldrig sluta ta fighten. För miljön. Mot rasismen. För poesin.

Sköt om er.

<3

/helena

Juligranen, igen

Hej på er. Och fortsatt God Juli! Det slog mig, när vi fick syn på någon som åkte runt med något som såg ut som en julgran på släpet, att jag tyckte mig skymtat en liten gran bland alla de fina sjuttiotalsfotona i mannens gamla album.

Vi måste såklart ha en juligran härinne, igen. Det här året får vi skynda oss, för på något märkligt sätt verkar det som att juli snart - redan!? - är på god väg att ta slut. Aldrig, i hela mitt liv, har väl en månad gått så fort.

Och vad brukar jag göra mer så här mitt i sommaren, om jag hinner? Remember? Jodå. Bläddra i julnumren av mina gamla inrednings- och antiktidningar. Visst, det kan hända att jag plockar fram någon av dem när som helst. Redan i februari, om längtan efter strålande bling blir för svår i grådasket. Men på sommaren känns det allra bästa att ta del av hus fyllda med gamla, lagom nötta och stötta julsaker.

Det finns många hem som liksom klär i julskrud. I mina antikmagasin, som själva nu är fyllda med viss patina bland de välbläddrade sidorna, finns många favoriter. Det är bland annat ett danskt hem jag ofta återkommer till. Ett hem som naturligtvis tillhör ett antikhandlarpar med absolut fingertoppskänsla för de välanvända tingens charm.

I det rimfrostiga fönstret står ett blåvitt krus fyllt med trollhassel. Bland de trassliga, lustiga grenarnas böjar och svängar hänger bara gammaldags julgranssaker. Kottar, förstås. Säkert en och annan ängel. Någon klassisk rödvit svamp, finns säkert där bland de sagolika grenarna också.

Trots att det är ett danskt hem, eller just därför, har paret inrett med en utsökt blandning av franska och svenska möbler från svunna sekel. I köket känns allt levande. Inget andas standard där. Olika skåp pryder väggarna, förstås.

Ja, ni hör ju hur jag håller på. Ju fler varma juligrader ute i verkligheten, desto större glädje att följa den relativt småskaliga snömängden på trappor och fönsterbleck i det behändiga tidningsformatet.

Det var nog mest bara det. Lite så, med pudersnö på!

Sköt om er, alla jul-lovers därute (nu är det bara fem månader kvar, hör ni!). Och ni andra också förstås.

<3

/helena

ps Äsch. Hade tänkt mig ett miljömedvetet ps här, men jag hittar inte avsnittet i den fantastiska boken; Vackert och fult, som jag hade tänkt att återge här och nu. Får väl återkomma till det. Den här gamla boken som tar strid för det naturliga, för skönheten i knotiga ekar och brokig, slingrande otämjd grönska. Vi får titta närmre på den snart. En ordentlig titt, tror jag bestämt.

Det som slår mig är deras mod. Kraft. Och blicken - framåt.

- Ska vi titta på något, medan vi käkar bara? Tror det jag var jag som frågade honom så, eller om det var han som frågade mig. Hur som helst hade vi inte tänkt att titta mer än en liten stund, medan vi åt eller så. Men det blev inte så. Inte heller tittade vi bara på en kortfilm, eller började så smått på någon av dokumentärerna vi tänkt att se den närmaste tiden. Den om Maya Angelou. Eller någon av dem med Sara Lidman. Det blev inte så.

När vi slog upp svt play på kvällen, den 22 juli 2021, ville skärmen något annat. Det var inte det att vi hade glömt. Nej då, inte alls. Men vi har tagit del av det som hände så många gånger förut. Vi har sett den viktiga, svåra - och för många av de unga överlevarna säkert terapeutiska - rekonstruktionen av vad som faktiskt hände, vad som utspelade sig under den där förfärliga dagen. Vi tyckte inte att vi behövde höra mer om det som hänt.

Men. Det var något som viskade i mitt öra - du måste höra. Du måste ta del. Det här måste ni se. Det här vill ni inte missa. Och jag lyssnade till rösten, lät den bestämma. Det blev ingen liten stund framför skärmen medan vi åt. Det blev två timmar som jag inte vill vara utan.

Generation Utöya (förlåt mig, men jag vill inte bråka med mitt gamla tangentbord som vägrar ge mig något annat ö än det med prickarna över). Om det politiska arbetet som måste fortsätta. Om arbetet som görs av överlevare. Arbetet för dagens unga, för kommande generationer, men också för att hedra de många, många ungdomar som skulle blivit en stor, stark kör av unga engagerade vuxna, om de fått chansen. Om de inte mött något som absolut inte tror på kraften i de många olika rösterna.

Och Utöya - aldrig glömma, aldrig tiga. Med den alltid så ärliga och öppenhjärtiga Carina Bergfeldt som återvänder till ön och landet där så många människor miste livet en sommardag för exakt tio år sedan. Hon återser några av dem som hon träffade då, mitt i traumat, och en tid därefter. Vilka starka möten!

I båda dokumentärfilmerna möter vi överlevare. Och som de överlevde! Flera av dem har fortsatt att jobba politiskt eller på något annat sätt samhällsengagerat. Oförtrutet fortsätter de tro på framtiden. Någon pluggar statsvetenskap, en annan läser juridik.

Vi ser arbetet med de lokala klimatutmaningarna, vi ser möten med dagens arbetarungdom - och deras utmaningar med en arbetsmarknad som verkar ha svårare och svårare att få syn på det verkliga kapitalet - humankapitalet. Människorna som ska göra jobbet. De unga gymnasieeleverna som kämpar med att få praktik och jobb efter sina utbildningar. Jobb som måste göras för att ett samhällsbygge alls ska kunna finnas. Annars blir det stora logistiska och infrastrukturella konstruktionsfel i själva samhällskroppen - även bokstavligt. 

Sorry, nu blev det lite tekniskt, och det här handlar inte om något svårare än överlevnadsstrategi. Det handlar inte heller om något lättare än mod. Om modet att gå vidare. Om modet att stå i frontlinjen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Om modet att ta diskussionen, med de som vill stoppa våra mångfacetterade samhällen med hjälp av konservativa - och rent ut sagt rasistiska - åsikter. De som bakåtsträvar, när de flesta av oss vet att det bara finns en väg att gå - framåt.

Slutbabblat. För jag vill bara säga en sak, egentligen. Se de här båda dokumentärerna. Ta del av kraften, modet och den oftast stadiga blicken framåt hos några av dem som överlevde något som ingen människa i hela världen ska behöva uppleva, eller ens höra talas om. 

Det var ingen olycka, tänk på det. Det var en högst medveten och välplanerad attack på arbetarpartiet, och framförallt på dess unga lovande framtid.

Och tänkt lite extra på ordet tankegods. Tankegods. Hur oerhört viktigt det är att vi bemöter tankegodset som finns där ute även idag. Rasismen. Syndabockstänket. Generaliseringarna. Nazismen. Högerpopulismen. Det hårdnande språket. Tangentbordstrollen. Stockkonservatismen. De som kallar kultur för vänstervridet trams. De som vill censurera de fria medierna. De som vill styra över människors kroppar. Och deras själar. Deras rätt att älska vem de vill. Och så vidare och så vidare.

Vi får aldrig sluta vara motpoler till de som inte tror på gemenskap över alla gränser. Gränser som oftast inte ens finns.

Sköt om er.

<3

/helena

ps 99,9 procent av alla bilder/foton som visas på den här bloggen har mig som upphovskvinna. Eller fler förresten. 99, 999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999, förmodligen, minst. Men ibland letar sig något annat in, som här. Två skärmdumpar från Generation Utöya som jag har modifierat en aning. För att de var så talande. Handduken med symbolen vi älskar. Hur den vajar stadigt i vinden, trots vinden. Och på vanten. Även på vintern, när det blåser, snålblåser, överlever den. Symbolen som aldrig får stanna vid att bara vara en symbol. Kärleken överlever.

Fem särskilt fina - i dubbel bemärkelse

De här sötnosarna alltså, söt-näbbarna, de har ni sett förut. Många gånger. Tröttnar aldrig på deras runda, goa uppburrade form. Ju äldre jag blir, desto mer tilltalas jag av det handgjorda. Handens avtryck på sakerna. Här har händerna skapat magi. Ren och skär - och len - magi. Med lite hjälp av sandpapper också, får vi förmoda.

Overload av grönt? Ja, kanske. Eller nej, det kan det väl aldrig bli. Här är det lika grönt inne som ute. Och grejerna ifråga är sådana som man ofta hittar där ute - på second handmarknaden. På diverse auktioner och bättre loppisar, hittar man ofta gamla glasflaskor och gamla mått. Och diverse vackert porslin naturligtvis.

Minns ni att de här bruna flaskorna blev så eftertraktade för några år sedan att vintage-marknaden nästan blev överhettad, för att inte säga utplockad? Jodå, det började nyproduceras en hel del liknande glasprodukter då. För att alla ville ha en brun flaska att ställa i stilleben-mixen, eller att sätta sin överdådigt utblommade hortensia-stjälk i. Våra två är arvegods, tror vi har haft dem i mer än tjugo år nu. Ibland får de fungera som vaser. Ibland som ljusstakar. Men oftast får de bara vara som de är. Vackrast är de när solljuset silas genom den grumliga glasmassan.

Årets material - trä. Jodå, jag läste den meningen någonstans, nyligen. I något trendigt inredningsmagasin, förmodligen. Något digitalt orakel som utnämnde det mest naturliga som finns till trendigt. Lite kul. Lite knasigt. 

Men visst, bara vi inte avverkar en massa viktigt virke för att tillverka nya träsaker, så är jag nöjd. Det räcker väl i och för sig oftast med spillvirket där? Stolar och bord och annat livsnödvändigt måste vi förstås fortsätta tillverka i det mest naturliga materialet av dem alla. Men "oviktigheterna" får vi nog börja spara in på, även här, är jag rädd.

De gamla sigill-krönta måtten kan jag aldrig se mig mätt på, de är både vackra och funktionella. Använd dem, försiktigt, som kruka eller skål. Trendigt otrendigt. Vi har två, en enliters och en tvåliters, som har gått i arv i släkten.

Alla dessa skolplanscher. Lärorika och praktiska. En gång i tiden ovärderliga i undervisningssyfte. Idag fungerar många av dem som konstverk på 2000-talets väggar. Vardagens konst. Den bästa. Den här, med verklig växtkraft på, är inropad på auktion en gång i tiden. Tror inte den kostade mer än femtiolappen eller så då, nuförtiden ska du ha mycket tur om du kan hitta en hyggligt välbehållen plansch under hundralappen.

Hedera. Det heter så; mönstret med just murgröna på. En by skymtar i bakgrunden av det idylliska motivet. Och ett par små fåglar. Mycket gulligt som ska få plats på liten tefatsyta.

Det var det. Fem särskilt fina, gånger två. Tror vi nöjer oss där, ingen sifferexercis, ingen uppradning. Ibland räcker det med poesin i det hela. Vintage-tingens magi, poesi och skönhet. Eller återbruk, som man säger idag.

Sköt om er.

<3

/helena

Grön teaser

Har just blivit klar med en Fem särskilt fina till er. Lägger precis sista handen vid redigeringen. Tänkte att jag skulle ge er ett litet smakprov. Ett lockande grönt och skönt smakprov, på de fem vintage-saker som har fått ta plats tillsammans, i en slags ny konstellation, den här gången. Och på ett sätt blir det faktiskt fler än fem ting den här gången. Mer säger jag inte. Inte nu.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Inom kort kommer alltså en kvintett - minst - av prylar med patina att nå era längtande näthinnor. Håll ut!

Bara ett franskt filmtips

Man är ju ingen Nerman direkt. Jag menar; en sådan begåvad och flyhänt konstnärstyp som kan fånga karaktären hos en stjärna med bara några väl valda streck och krumelurer. Som Nerman gjorde med Greta Garbo, ni vet. Men jag gjorde ändå ett försök att fånga något av essensen med den så klart lysande Catherine Deneuve. Hur många bra filmer har vi inte sett henne i, genom åren? Hur många som helst. Och ändå, när jag scrollar igenom hennes digra rollista på IMDb, känner jag bara igen ett fåtal av alla pärlor hon har varit med i.

The Hunger, från 1983, till exempel - någon som minns den? Där spelade hon mot/med bland andra David Bowie. Det är där jag hittar inspirationen till prickarna, hon har en sådan fin blus eller klänning på sig där, svart med vita prickar på. Håret, det fylliga, på svaj, hade hon redan på sextiotalet. 

Och det vackra håret, som ramar in den levande blicken, har hon fortfarande i filmen vi just har sett henne i: Sage-femme (2017). The Midwife. Barnmorskan. Här spelar hon mot/med en annan Catherine. Frot. Catherine Frot. Frot gör den på pappret svårare rollen, tror jag. En mer till synes kontrollerad person. En seriös, stolt yrkeskvinna. Hon gör det med den äran. Utan överspel.

Deneuve äger som vanligt varje ruta som hon visar sig i. Hur gör hon? Det verkar så självklart för henne. Larger than life, vad nu det kan tänkas heta på franska? Men det är det hon är, när hon äger scenen. Sårbar. Känslig. Överdriven, men ändå bara en kvinna som lever sitt liv så gott hon kan. På sitt sätt. Utan att väja. Fast nu blandar jag säkert ihop karaktären med skådespelaren? Men det är sådant som händer när någon behärskar sitt yrke så till fulländning.

Vad är det med fransk film egentligen? Hur gör de? Varför känns allt så äkta? Och ändå så storvulet och magiskt och fantastiskt samtidigt? Jag fattar inte. Musiken levererar stämningar. Till och med eftertexterna är utsökt komponerade i sin stiliga, stilrena linje. Stiliserat, utan att för den skull kännas det minsta stramt.

Det här handlar om två helt olika kvinnor. Eller är de så olika - egentligen? Ett utsnitt ur två kvinnors liv. Den ena på väg mot något nytt, den andra är också på väg, kan vi säga. De möts igen, efter lång tid. Efter att en gång i tiden skiljts åt på ett dramatiskt sätt.

Älskar när filmer handlar om en liten avgränsad tid i någons/någras liv bara. Särskilt när filmskaparen ändå lyckas få en att känna det som om man har känt karaktärerna i hela sitt - och deras - liv. På bara någon timma, känner man så. Magi.

Fast tro nu inte att det här handlar om något annat än själva livet. Det många gånger lilla livet. Sådant som kan hända vem som helst, nästan. Det lilla är ofta det stora, som ni säkert vet vid det här laget

Ska nog inte avslöja mer. Ni får själva se. Och njuta. Av fransk filmkonst när den är som bäst. Och Catherine. Gånger två.

Sköt om er. Och se bra film.

<3

/helena

Sommarhäng - konsten att ta i med klädnyporna

Den där stunden på kvällen när solen kommer in i köket. Nästan som en invasion, fast en välkommen och glad sådan. Älskar att följa strålarnas väg genom hemmet. Först sovrummet. Sedan vardagsrummet. Strålarna glider sedan in genom grönskan och klättrar lättjefullt, långsamt, sin väg över köksväggarna. Sedan sovrummet igen, efter att den lågt stående solen får tillfälligt motstånd. Mänskligt motstånd i form av höga hus som skär av strålar och horisontlinje. 

La ju den där utställningsplanschen i press, nästan i sträckbänk, för att få fason på den. Nu börjar den likna något. Den har väntat i tjugo år, som jag skrev förra veckan, på att få en permanent plats här hemma. Det verkade aldrig som att den skulle få det. Nu eller aldrig, tänkte jag när jag plockade med mina affischer och planscher för någon vecka sedan. Antingen hittar den äntligen sin plats, eller så får vi skänka den vidare. 

Så är det bara. För den förtjänar en plats. Dels för att den är ett minne av utställningen med/av Jens Assur - Och himlen därovan - dels för att den påminner oss om alla konflikter som ständigt pågår där ute. Påminner oss om vilka liv många människor tvingas leva. På flykt. På ständig jakt efter något att äta. Den påminner oss om barnen som lever i skuggan av de vuxnas tillkortakommanden. Och som om det inte vore nog, tampas de med flertalet åkommor med ofta dödlig utgång (om de inte behandlas och/eller förebyggs rätt och i tid) som exempelvis kolera och malaria - och covid-19.

Kom på det här smarta med att sätta upp planscherna/affischerna utanpå en befintlig ram. Medan du funderar på om det ska bytas motiv där eller inte. Samtidigt hänger den "snurriga pappersbonaden" till sig, så att säga. Hänger ut sig (nej, det lät konstigt...).

I sovrummet hänger den otroligt fina tyg-konsten fortfarande provisoriskt framför vikväggen. Den måste också hitta en mer permanent plats snart - en bra plats, där solen inte kommer åt att bleka dess utsökta, starka färger.

Oj, den här stackars plansch-gossen måste visst hänga till sig ett tag till, verkar det som.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Carl. Kommer ni ihåg Carl? Jag tror han heter så. Han var en storsäljare på sin tid. Fanns i flera olika versioner och utföranden. Jag fick min sailor-Carl i present för länge sedan, sedan dess har han legat i sin rulle. Nu ville han komma ut! Åtminstone för att få lufta sin sjömanskostym ordentligt i bästa sommarbrisen. 

Sammy Rose. Jag tror butiken hette så, förut. Ett tag - ett ganska långt tag - hette blogg och koncept Dos Family, som ni säkert minns.

Jenny o Jens, kallar de sig och sin konst - och webbutik - idag. Jenny och Jens Grönberg, tror jag bestämt att de heter. Carl har de kanske inte kvar i sitt sortiment, men väl en massa andra kul och intressanta motiv. This is art. En av deras bästsäljare. När det klassiska neonljuset blir modernt och tidlöst. Sedan har de ju en obetalbar bild på Barbie också, där hon håller upp ett visst finger... Love it! Gör gärna ett besök hos jennyojens.com.

Vilken utflyktstyp är du då?

Är du en sådan som bara tar med dig det allra nödvändigaste? Hjärtevännen och något för vätskebalansen.

Eller måste du alltid ha den där speciella koppen med dig? Den som är den enda som kaffet smakar bra i. 

Behöver du ha den där klänningen på dig? Den från fina gatan, som alla andra tycker får dig att se tjock ut. Den som alltid får dig att känna dig så fri. 

Är du en sådan som inte tycker att något känns komplett utan en av dina bästa blåvita tallrikar?

Är du en sådan som tycker att allt var bättre förr, när vattenmelonen alltid innehöll för många kärnor och så?

Lyssnar du på lugnet när du är där ute? Eller pratar du så mycket att till och med gladan blir ledsen?

Köper du med dig blommor på hemvägen? Sådana som ingen kan uttala namnet på, inte ens du. Bara för att allt det naturliga i gräset "såg så visset ut"?

Eller så är du en sådan som bara tar med det viktigaste: En fikakorg, en rutig termos, några goda kakor, lite frukt - och hjärtevännen!

Sköt om er.

<3

/helena

Maya, Margot, Helena, Anne, Vera, Gun och hon Lidman

Visst, det är en pojke (mannen!) på bilden, men det är också allt. Här vimlar det av kvinnor. Vi har sett den jordnära kommissarien Vera Stanhope lösa ännu en obehaglig historia i helgen. Småputtrigt? Javisst. Men inte bara. Det är kanske inte helt verklighetstroget, men okej ändå.

Annars förstår jag inte mig på nutidens fascination för mordgåtor. Vad handlar det om? Alla krim-poddar och sådant? Vad gäller det? Och True Crime-genren sedan då, den känns så spekulativ och smetig på något sätt. Som om vi inte hade nog med grym och brutal kriminalitet i verkligheten, tänker jag. DEN kriminaliteten ger i all fall mig rysningar, och inte av det behagligare slaget.

Hästar. Tvärt ämnesbyte, jag vet. Men så är livet ibland, och så var helgen vad det gäller underhållningen på våra skärmar. Falsterbo, med en lika engagerad publik som vanligt. Även om den var decimerad med tanke på världen vi lever i. Hästarna var i alla fall lika uttrycksfulla, vackra, starka och begåvade som vanligt! Antina. En bestämd dam, som vill göra saker på sitt eget sätt. Ungefär så tror jag hon beskrev sin vinnarhäst - Helena Lundbäck.

"... Vad är Anne Franks dagbok - utöver det mest världsberömda vittnesbördet om Förintelsen..." En fråga översättaren till vår version av Anne Franks dagbok ställer sig. Där finns också tankarna om att den här unga kvinnans efterlämnade anteckningar från familjens gömställe i det så kallade Gårdshuset skulle vara något som många i eftervärlden tyckt stulit uppmärksamhet från andra/andras vittnesmål och berättelser. I min litterära värld känns det fel att tänka så. Kanske kan det också handla om avundsjuka? Alla har inte samma förmågor. Alla kan inte skriva på ett sådant här sätt. Alla har inte Annes fallenhet för skrift. Alla har inte Annes flit. Det krävs övning och övning och övning, för att bli bra på att skriva. För de allra flesta är det så. Och var det något hon fick chansen till, under den långa instängda tiden i gömslet, så var det att öva - på att förmedla sina tankar, känslor och upplevelser. Även om deras undanskymda dagar också bestod av många tunga vardagsbestyr.

Jag tänker på Anne Frank som en individ bland många individer. Jag tänker på henne som den känslosamma tonåring hon är. Jag tänker inte på henne som en i mängden, samtidigt som det naturligtvis också är så, som det är för oss alla. Vi är unika individer. Samtidigt som vi är en sten i havet, som hon sjunger det så bra - Laleh.

Tycker det är djupt orättvist av eftervärlden att ens antyda att Anne är något mer - eller mindre - än en flicka, en ung kvinna som tog uppgiften att förmedla och berätta på allvar. Samtidigt som hon hade nära till skrattet och ironin. Hon kunde se det komiska i en situation som de flesta skulle kalla allt annat än komisk. Hon tvingades bli vuxen i förtid, som så många andra under krigets omänskliga påfrestning, belastning och tyngd - själsliga och kroppsliga.

Och hon fick till slut betala det högsta pris någon kan betala, som vi vet. Hon mördades. Hon fick aldrig börja sitt vuxna liv på riktigt.

"...I går fick jag en ärlig komplimang av Peter och för artighets skull tänker jag återge vårt samtal på ett ungefär.

Peter har så ofta sagt: 'Skratta en gång!' Det är något jag har tänkt på, så i går frågade jag: 'Varför måste jag skratta hela tiden?'

'För att det är kul. Då får du gropar i kinderna, hur kommer det sig egentligen?'

'Det är medfött. Det är likadant med hakan. Det är mitt enda skönhetstecken.'

'Inte alls, det är inte sant!'

'Jodå, jag vet att jag inte är någon snygg tjej, det har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli!'

'Det tycker jag inte alls. Jag tycker du är söt.'

'Det är inte sant.'

'Om jag säger det så menar jag det!' Sedan sa jag förstås detsamma om honom. 

Din Anne M. Frank

Onsdagen den 29 mars 1944

Kära Kitty,

I går kväll talade minister Bolkestein på Oranjesändaren om att man efter kriget tänker samla in dagböcker och brev från det här kriget. Självfallet störtade allihop genast över min dagbok. Tänk dig själv om jag skulle ge ut en roman om Gårdshuset. Om de bara såg titeln skulle folk få för sig att det handlade om en detektivroman.

Men allvarligt talat, redan tio år efter kriget måste det låta som ett skämt när man berättar hur judar en gång levde, åt och pratade här. Trots att jag berättar mycket om oss, så känner du bara till en liten bråkdel av vårt liv. Hur rädda damerna blir när man bombar, som exempelvis i söndags när 350 engelska flygplan släppte en halv miljon kilo bomber över IJmuiden, hur husen då darrar som grässtrån i vinden, hur många epidemier som härjar här. ..."

/ur Anne Franks dagbok

Den oavkortade originalutgåvan

Originalets titel: Het Achterhuis. Dagboekbrieven 12 juni 1942 - 1 augustus 1944

Översättning från nederländska: Per Holmer

Tvära kast igen. Gun. Min fina svärmor. Hittade den här lite småroliga bilden på henne. Ett foto som finns i hennes yngsta sons (mannens!) gamla album från tonårstiden. Hon ser så glad ut. Hon var en person som hade lätt till skratt. Fast det var ganska länge sedan hon försvann från jordelivet hör jag hennes fniss inombords, som en kommentar till något, ja, det kan vara lite vad som helst. Hon finns ofta i mina tankar, så som människor som lämnat unika spår i ens inre gör. Vila i frid, vackra själ. Jo, just det. Hon var också bra på att skriva, mannens mamma. Kunde konsten att skriva talande brev. Fnissiga brev, och lite allvarligare.

Maya. Maya Angelou. Vi ska se dokumentären om henne. And still I rise. En kraftkvinna utöver det vanliga. En kvinna med många - många! - strängar på sin lyra. Poet. Dansare. Sångare. Medborgarrättskämpe. Skådespelare. Ja, listan är lång. Säkert var hon bara människa, också. Som vi alla. Men jag är nyfiken på att lära mig mer om hennes engagemang i världen. För världen.

Jag minns det där raka håret som stod rakt upp. Kort, spikrakt, argt. Om nu hår kan vara argt? Hur hon fanns där på TV:n med sitt unika patos. Hennes dialekt, språk, röst. Sara Lidman. En mer brinnande eldsjäl får man leta länge efter. På svt play finns flera filmer om henne. Någon av dem ska vi också ta oss tid att se här under veckan, tänker jag. Även om jag nog borde läsa någon mer av hennes böcker istället.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Margot. Margot Frank. Enligt Anne ville hennes storasyster bli barnsköterska. Margots öde finns också. Alla andras unika öde finns också. Bara för att de inte skrev sin historia med penna, bläck och papper, så finns de.

Tolv månader innan Covid-19

Var huden lika tunn?

Böckerna lika långa? 

Stod hästarna lika tysta i kvällsmörkret?

Var himlen lika klar?

Doftade blommorna likadant?

Kände du musiken lika starkt?

Hände det att kaffet blev för svagt?

Var augustimånen lika påträngande? Och vacker? Och rund?

Var tyget under höstens första jackdag lika varmt?

Gick allting med vindens fart?

Var barken lika tjock?

Var längtan framåt lika stark? Och frågorna lika många?

Ja, det är frågan.

<3

/helena

ps Ni som inte gillar att få konst och andra konstfärdiga saker förklarade för mycket, eller alls, ni slutar läsa nu. (Ni som bara vill ha lättsamheter, färgglatt och vackert väder så här mitt i sommartiden, ni har säkert redan slutat läsa för länge sedan, så er adresserar jag inte i det här ps:et...). Men ni som vill ha lite kött på benen vad det gäller bildtolkning, angående vad ni just har sett och läst, ni ska fortsätta läsa här en stund till. För jag vill förklara, lite.

Tolv av mina foton. Tagna under 2019. Jag gjorde om dem. Lät varje bild ha något att säga i sig själv - hoppas jag. Men lät dem också få ett sammanhang tillsammans. Som en slags frågvis almanacka. Från årets första månad till den sista.

Smakar kaffet likadant som innan pandemin? Skrattar måsarna lika högt? Är badvattnet lika varmt fast det ändå alltid känns kallt på något sätt? Och så vidare. Jag tänkte mig en kommentar till livet innan. Before. Jag tänkte mig, som vanligt, att frågorna är många. Svaren, finns de alls? Objektivt sett? Är det någon som på riktigt kan minnas om allt var bättre förr? Eller sämre?

Det här är en kommentar till livet. Hur det förändras. Hur vi förändras. Men hur allt ändå, på samma gång, kan kännas precis likadant.

Men du känner kanske något helt annat när du ser min bild av tiden före? Hoppas det. För jag vill att DU ska se något som förargar dig. Förvånar dig. Tilltalar dig. Just dig. 

Eller också bryr du dig inte så mycket. Om då. Tycker att nu:et och framtiden är nog. Och det är helt okej för mig.