torsdag 21 september 2017

Spår i gräset, del 5


I skenet av en lyktstolpe, som sagt, skrev jag ner "kladden" till del fem av min spännande skrivövning. Spännande är det, även för mig. Eller kanske framförallt för mig. Spännande att se om jag lyckas uppfylla tanken att skriva den här berättelsen utomhus. Brrr, säger jag bara. Fast jag har förstås redan fuskat. Suttit i bilen - märk väl - med fönstret öppet. Får väl plocka fram tjocktäcke och mössa, om jag ska fullfölja uppgiften. Och bara öppna en smal, smal springa mot frostiga vinterkvällar. Eller så får jag vänta med att skriva slutet till våren. Det är jag nog för nyfiken för, är jag rädd. För jag vet inte så långt i förväg, vad som kommer att hända, har bara ett hum om nästa del. Rätt som det är kanske det bara tar slut: historien, eller mina idéer. Eller både och. Som sagt, vi får se.

För er som behöver komma ikapp, eller påminna er något under vägen, kommer här först länkar till del 1, del 2, del 3 och del 4 av Spår i gräset.

Och nu, del 5:

Ibland glömde hon bort att hon hade ett levande barn. Hon frös. Hon skämdes. Hon blev arg. Hon insåg att hon lät irriterad, när hon frågade varför han undrade. Sedan när brydde han sig om vad hon gjorde, snäste Siri så högt hon vågade.
-Sedan polisen sökt dig här hos oss, och din granne ringt och klagat över att ditt kattskrälle jamar så att det ekar i betongväggarna!!
Pär. Snälla Pär. Eller Päääääär, som Albert brukade bräka fram när han trodde att pojken var utom hörhåll. Päääääär, dum som ett får. Sa Albert och vände på en pannkaka. Här och nu, där hon stod och huttrade i sin tunnaste sommarkofta, skämdes hon över alla gånger hon låtit det bero. Alla gånger hon låtit maken hållas, på pojkens bekostnad. Pär hade aldrig visat att han visste, men det var klart att han gjorde. Han var klok, redan då. Lillgammal. Hade huvudet på skaft. Brydde sig om. Både stora och små. La sig vinn om att inte missa dressyren, med sin hundvalp, en enda gång under hela grundkursen. Fast han bara var elva. Sa man "dressyr" om hundar, eller var det enkom angående hästar? Skit samma. Så var det i alla fall.
Jo, en gång hade han faktiskt skolkat. Eller missat. Men det berodde inte på bekvämlighet eller så, det var för den lilla hundens skull. Valpen hade blivit dålig i magen, av något den inte kunde låta bli att smaka på. Något som legat på marken utmed elljusspåret, där de två gick i ur och skur.
-Han orkar bara inte idag. Han måste vila. Och dricka mycket. Sa pojken, samtidigt som vattenskålen sköljdes skinande ren. 
Runda ögon, lockig päls. Det hade de båda två - valpen och pojken. Pär hade aldrig ställt till med ofog, varken som liten eller som tonåring. Han hade alltid vetat vad han ville. Behövde inte revoltera mot något. Banka sig blodig, och allt det där. Han hade alltid kunnat ignorera Alberts blängande blickar och elaka käft. 
-Han är ändå inte min pappa, brukade han säga, och ändå oftare tänka. Pärs pappa var död. Men Stefans själ fanns väl bevarad i sin sons gestalt. Någonstans innanför de runda, raka ögonen, såg hon alltid Stefan. Samma lockiga, nästan krulliga hår. När det var fuktigt ute blev det extra krusigt. Han liknade ett blomkålshuvud då, när det regnade ute. Det hjälpte inte hur tätt han än drog huvan runt de snälla öronen. Ett blomkålshuvud med två, runda blåbär i mitten. Ett blåbär på var sida om den ärliga näsan.
-Mamma, VAR är du? Ska jag komma och hämta dig? Han lät orolig. Uppriven. Varför svarar du inte? Har du glömt bort laddaren nu igen?
-Nej, Pär. Jag har inte glömt någonting. Och vad sa du? Hade polisen sökt mig - igen? Jag kom ju nyss därifrån. Hon kunde höra de små flickorna hojta i bakgrunden. Stina och Lisa. Fyra och två. Vad gjorde de uppe nu?
-Jag vet inte, något om någon bilmodell, tror jag. Mamma, ska jag hämta dig? Annars måste jag faktiskt lägga flickorna nu. De kunde inte sova, när de märkte att jag inte läste Pippi med samma röst som vanligt. 
-NÄE, NÄE, så låter INTE PIPPI! Stina hade varit bestämd.
-Läser du Pippi för en tvååring, undrade Siri.
-Ja, jo, men bara lite. Hon brukar somna efter ett par rader. Sedan kan Stina och jag beundra alla Pippis upptåg i lugn och ro.
Nu kände hon igen honom. Den varma rösten, som blev ändå varmare när han pratade om flickorna. Han hade alltså redan lugnat sig. Så fort han visste att hon inte var i fara. Fast vad visste han om hennes liv egentligen? Inte mycket. Hon var, minst sagt, snål med personlig information. Värnade sitt privatliv som om det var en helig graal.
-Nej, vännen, du behöver inte oroa dig. Jag är bara ett kvarter bortanför ytterdörren nu. "Kattskrället" ska få sin mat. Och imorgon ringer jag polisen och frågar varför de måste trakassera dig och dina barn. Man kunde ju nästan tro att det var JAG som gjort något dumt. Siri suckade. Pär nöjde sig med det svaret. Men hon blev tvungen att lova att ringa imorgon och berätta hela historien, om mannen med det uppskrapade såret.
-Ring vid åtta, då gör jag välling, för andra gången. 
-Näe du, då sover jag sött. Sa Siri. Förhoppningsvis. Ikväll tänker jag läsa många sidor. Ligger efter, förstår du.
-Nej, det gör jag inte. Har aldrig förstått mig på dig. Men det gör inget. Du är ju ändå inte min riktiga mamma.
De brukade skoja så. För att lätta upp stämningen. Hade gjort så ända sedan, ja, hur länge? Alltid? Länge i alla fall. Så fort de var på väg att börja bråka ordentligt. Höja rösterna och gestikulera. Då brukade han säga det; du är ju ändå inte min riktiga mamma. För att hon skulle bli påmind. Om att han var bräcklig. Om att han var en av dem som hade mist någon när han var alldeles för ung för att mista någon.
-Och du är inte min son, bara en bortbyting. Men jag byter aldrig tillbaka. Sa Siri och sköt upp den tunga porten. Nu frös hon inte längre.



/helena

Letade nya färger


Ibland tröttnar jag på den sedan länge färdiga färgskalan. Ibland tröttnar jag på de tröttsamma, så kallade, nya färgerna som kommer och går snabbare än snabbtåget och ljuset. Då uppfinner jag väl lite "nya", egna nyanser då, tänkte jag rådigt. Och naivt. Och småstolt. Allt i en enda salig blandning, lite som vanligt med andra ord. Och eftersom gult är fint, och inget annat - basta! Ligger den till grund för mina tre nyskapade färger. Solmogengul. Vad sägs om det?


Och lenaste såprentgul.


För att inte tala om: Snällatamedmighemgul.

:)
/helena

onsdag 20 september 2017

Pauskatt


Den här plugghästen kände att hon behövde en paus. Ska snart brygga mig en kanna kaffe, men innan dess vill jag oja mig lite. Över vädret och tingens ordning. Eller i vanlig ordning; oordning. 

Vet inte hur många dagar som det har varit uppehållsväder precis när jag har bestämt att dagen "bara" ska innehålla "inomhustjänst". Och hur många andra dagar jag tänkt att jag skulle få det ena och andra fotograferat, men icke sa Nicke. Kan inte vara lätt att vara meteorolog i dessa ostadiga tider. Bättre att vara en renlärig spåtant då kanske?

Fast det vore väl knasigt att klaga, när man bor i ett land där man - oftast - kan lita på att ens hus står kvar när man kommer hem. Där man slipper oroa sig över att fastna i rasmassor. Eller blir tvungen att fly vädrets mest opålitliga makter hals över huvud. Men visst undrar man ändå lite vart brittsommaren tog vägen? Det var den jag hoppades på, när jag började planera att hinna starta upp ett fotoprojekt redan den här hösten, nu verkar det som att det mesta kanske får skjutas upp till nästa år. Vi får väl se, kanske slutar det regna snart. Kanske blir det en lång, torr, kameravänlig period snart.


Visst är det något med ögonen? Såg ni skillnaden? Mellan tam och vild? Önskar att det gick att tämja vädret så att jag kunde planera in när jag ska bege mig ut på "Den vilda jakten efter Bilden". Men istället läser jag på, om gamla tider.  

Om hur man förr firade ljushögtiden, som vi kallar Lucia, på ett långt mer ingående sätt. Att det ansågs vara en riktig högtid, en ljusfest. Nu skulle mörkrets makter besvärjas. Nu skulle det snart återvända - ljuset. 

Att kvinnorna redan strax efter midnatt började koka kaffe och steka fläsk och annat mer storstilat än vanligt, för att förbereda extra gott att äta just den morgonen. Som de sedan, tidigt tidigt, serverade karlarna på sängen. Det kunde även hända att djuren fick något litet extra då. En skvätt grädde till katten kanske. Att det kunde hända man hällde öl på vårdträdets rötter, som offer, för att hålla sig väl med småfolket, som man trodde bodde i jorden därinunder.

Att det fanns något som de kallade för lussegubbar eller "lussegubba". Karlar som klädde ut sig, fast inte i vita särkar, utan mer åt hållet lösskägg, lumpkläder och fårskinn. Sedan gick de runt från gård till gård för att bjuda på - eller bli bjudna på - "lussebete" av olika slag.

Visste ni att vintersolståndet förr, innan vår kalenderordning, ansågs infalla 13 december? Jo, det är tydligen det som är själva grunden till att firandet - och försiktigheten angående mörkrets makter - började just den natten.

Läser på ett annat ställe, om diktaren som hade sin skrivarlya uppe i en lövkoja i en stor trädkrona. Betraktar ett gammalt foto, där hela familjen står uppställd på gården, alldeles nedanför trädet. Iförda bästa finkläderna, förstås. En stege står uppställd mot stammen. Bara att ta steget.

Nu, kaffe.

<3
/helena

tisdag 19 september 2017

Bakbord


Tänkte muntra upp er lite. Genom att visa upp vårt köksbord. Det har förvandlats till bakbord.

Det var nog bara det. Bara som i bar, som i rumpan bar, alltså.

:)
/helena

ps Och ett filmtips: LION. Vilken bra film. Rekommenderas varmt. Fram med näsdukarna. Dev Patel och Nicole Kidman glänser. Och den lilla pojken är så söt. Såå söt. Hade ingen aning om att det är så många barn som försvinner i Indien. Se den, om inte annat för att få se Nicole Kidman i oförglömlig 1980-tals frisyr och för att påminna er själva om att verkligheten, nästan alltid, överträffar dikten.

måndag 18 september 2017

Här är han ju - poeten


Ferlintallrik nr 2 1982. Så står det på baksidan av tallriken som är tillverkad i bästa benporslin, med klassisk avsändare: Gustavsberg. Design: Professor K.G. Bejemark. Förmånstagare är Nils Ferlin-Sällskapet som ytterligare ökar det årliga Ferlin-priset, står det vidare. Och på framsidan förklaras det att Ferlin står framför Café Cosmopolite på Vasagatan, där Bobergs Centralpost dekorativt speglar sig i rutan. Precis så står det, vid poetens fötter.


Här står han alltså, i egen hög och mager person. Grubblaren. Pessimisten. Romantikern. Humoristen. Cynikern? Ett barn av sin tid? I skuggan av krig. Ordtrollkarlen. Vemodets mästare. Med glimten i ögat.

Plockar fram min fina diktbok. En gång var framsidan säkert blank och ryggen slät. Nu är den blekt och uppfläkt. Men dikterna är lika bra som förr. Även om många av dem är svårmodiga och aningen uppgivna i tonfallet.

Lite svårt att hitta någon liten text som kan muntra upp. Om det inte ska vara själva Goggles då, och den kan ni säkert redan. Försöker hitta något annat. Något lite kul. Den här kanske? Nä. Den som heter "Gammal poet" då? Och börjar med att han sitter på en tavern i kyla och enskildhet? Nä. Men den här då? Lite självironi har väl ingen dött av? Men av "Överansträngning?" kanske. Kan kanske ändå vara bra med lite sund eftertänksamhet, tänker jag. Ja, den här tar vi:

"Överansträngning?
Det är överansträngning förstår jag.
(Man känner ju till min flit.)
Men det rycker åt höger och vänster
och rycker mig hit och dit.

En vän som jag har - en doktor,
han sade mig så och så.
Jag har ont här i mellangärdet
där Bob Fitzsimmons brukade slå.

Det är dåliga nerver, alltså.
(Sånt bär vi ju lite till mans)
- Ska vi ta oss en tripp till Rivieran
eller tripp någon annanstans?

Om man trillat bakut i styrka
och sprattlat sig platt och all:
ska man titta på Leksands kyrka
eller Trollhättans vattenfall?

Är det någon som rekommenderar 
ett billigt och bra pensionat
med kor och kanariefåglar
och gammaldags riktig mat?"


/ur Goggles
Dikter av Nils Ferlin



:)
/helena

Vad har de för rätt att använda vårt land i sitt namn?


Vi tog en promenad på stan, efter att vi varit och röstat. Och nu sitter jag här och känner mig ledsen. Oftast klarar jag att hålla humöret uppe, försöker vara den motpol jag stenhårt tror är enda vägen att vara. Men ibland vill man ju bara ge upp. Liksom lägga sig platt för alla egoister. För alla bortskämda egoister. Jag orkar inte le när jag ser att deras siffror har ökat igen. Orkar inte. 

Jag gjorde i alla fall mitt bästa, röstade för barnen och djuren. För en framtid där alla får plats och bryr sig om. Varandra. Och naturen. En framtid där vi känner att alla har något att bidra med. Där det känns meningsfullt och viktigt att vara den lilla kugge i maskineriet de flesta av oss är satta på jorden att vara. Att vara en kugge som kuggar i och hugger i där det behövs. 

Jag röstade i ett val jag knappt ens tror på. Bara för att jag vill fortsätta att mota de högervänliga/rasistiska Ollarna även i denna grind. Ibland vill man bara ge upp. Men det får man ju inte. För då vinner de. Överallt. Hela tiden. Och våra solidariska hjärtan kan de aldrig nå, får de aldrig nå.

Vad ger dem rätten att använda vårt land i sitt namn? Och vad ännu värre är - vad ger dem rätten att ens ta ordet demokrati i sina munnar? Jag bara undrar. Dessutom verkar de tycka att Sverige är jordens absoluta medelpunkt. Navet. Axeln allt kretsar kring. Vakna upp, säger jag bara! Världen är stor och vi är bara en liten klick som råkat ha turen att få födas just här. Vi som har det så bra har självklart skyldigheter mot de som är mindre lyckligt lottade! Vakna! Nu! Tur att socialdemokraterna fick så pass många röster i alla fall, alltid något.

Nog om det. Tillbaka till det som jag hade tänkt berätta, innan siffrorna räknade ut mitt glada humör för en millimeterkort stund. Lite av vad jag gjort i helgen, helt enkelt.

  1. Röstat för demokratins skull. För miljön. För framtiden. För oss alla. ALLA! - check!
  2. Lämnat in en annan tallrik på second handen. Istället för tallriken jag fann förra helgen, med en poet på. Snart ska poeten få komma upp på köksväggen och förgylla vardagen. - check!
  3. Sett en dålig film och hälften av en film som verkar väldigt bra. - check!
  4. Umgåtts mycket med världens bästa man - tänk att han är min! - check!
  5. Lyssnat på Lindemän. - check!
  6. Skrivit del 5 av Spår i gräset, i skenet av en lyktstolpe. - check!
  7. Gått ett extra kvarter innan jag gick in ikväll, bara för alla stjärnors skull! (Lite oromantisk nog hade jag en nyinköpt förpackning toapapper i handen hela tiden jag gick runt och tittade uppåt...) - check!
  8. Bloggat sent på söndagen. Och tidigt på måndagen. Två till priset av ett liksom. - check!
  9. Önskat er en riktigt bra början på den nya veckan! - check! 

<3
/helena

ps När till och med en gammal stofil som Carl XIV Johan kan tänka sig att prova lite skönt, virkat nytänk, då undrar man verkligen hur det kan finnas så många som vill åka tillbaka i tiden. Som inte förstår att det inte går att gå bakåt. Vi är här nu. Alla vi som bor i det här landet nu, 2017, måste hitta hållbara vägar framåt - tillsammans.

lördag 16 september 2017

Spår i gräset, del 4


Det hade regnat nyss, det verkar som om det alltid har regnat nyss den senaste tiden. Solen låg lågt och förstärkte känslan av frihet. Över gräset, över kullen, över hagen där hästarna betade. Utsikten var, som det brukar heta, bedövande. Efter att vi parerat kokor av hästbajs och fortfarande regnvåta sniglar, som ibland kan vara svåra att skilja från just bajs (dock ej hästbajs), skrev jag del 4 av Spår i gräset.

För er som missat början - på vad jag hoppas ska bli en njutningsfull och spännande berättelse om Siri - kommer länkar till del 1 och del 2 och del 3 här. Nu är det dags för fyran:

Nu ångrade hon att jackan inte var med, trots allt. Den hade inte fått plats, hur hon än knölade och knölade. Böcker tar mycket plats, och de hade hon alltid med sig. Med en bok i handen är du aldrig ensam. Siri tog mödosamt av sig ryggsäcken och ställde försiktigt ner den i gräset, alldeles intill knästrumpans nya, bästa kompis - maskan.
Någon satt vid köksbordet, nedhukad. Nerböjd, säger man väl om huvudet? Nerböjd. Djupt försjunken. Den lilla lampan i fönstret var tänd. Den illrosa skärmen satt som vanligt på sniskan. Idag lutade den åt vänster. Skrev han? För det var väl han? Pusslande han? Löste korsord? Löste livspusslet? De övriga rummen var mörka. Sov hon? Hade hon somnat medan nattsagan lästes? Nalle Puh. Det visste hon förstås inte om det var, men det kändes bra att tänka sig det. Och Nasse. Söta, rara, ängsliga Nasse. 
En smal ljusstrimma från bakre regionen. Ett plötsligt uppkommet toabesöket? Förmodligen den lilla. Siri hade lagt märke till mängden läsk som den unga mamman brukade lassa ner i sin kundvagn. Inte bra. För tänderna. För magen. Men det var så mycket som inte var bra, om man skulle ta hänsyn till allt det fick man väl helt sonika låsa in dem - till de fyllde femton eller så. Eller då, i den åldern, var det väl verkligen dags att låsa in dem. Allt som rapporterades i tidningen, alla gruppvåldtäkterna. Själv mindes hon inte att det varit så märkvärdigt att skicka iväg Lovisa på festivaler och andra typer av konserter. Hon hade inte känt sig rädd. Absolut inte. Tyckte bara det var skönt att få ha huset för sig själv en helg. Om Albert, han som vägrade att bli kallad Abbe, hade åkt på jobbresa till någon tysktalande del av världen. Förmodligen till Düsseldorf. Det var oftast dit han åkte, tyckte hon sig minnas. Hon önskade sig alltid en tur till Frankrike, då kunde hon tänkt sig att följa med. Det behövde inte vara Paris, nej helst inte en så stor stad. Helst något mera pittoreskt. En liten sömnig by. Med långa, vindlande vindalar runt omkring.
Det var en period när det nästan kändes som att han bodde där - i Düsseldorf. Det var något mekaniskt. Någon liten del, som tillverkades där. Siri tyckte sig komma ihåg att det började på auch. Auch...någonting. En oumbärlig del för att kunna bygga vidare på vad det nu var han byggde Albert, make nummer två. Nu tittade han upp! Tänk om han såg henne! Hon duckade, vad hon upplevde som blixtsnabbt. Fasiken också. Var hon upptäckt? När hon satt så här på huk, värkte det i vristen. Den som hon hade stukat en gång för mycket. På den tiden när hon brukade springa. På den tiden när hon alltid hade bråttom. Överallt sprang hon. Nästan på stället, för att hålla ångan uppe. Det höll inte i längden, det gjorde det aldrig. Men det visste hon inte då.
Knäna knakade när benen långsamt rätades ut. Ryggen ville förbli böjd. Han - den unga pappan - satt nerböjd igen. I skenet av den rosa lampan, med ett par stearinljus tända som förstärkning. Liljan-ljusstakar. Det visste hon inte heller. Men det kändes fint att tänka sig att det var just sådana som stod upplysta framför honom. Siri hade alltid gillat de stiliga, långa mässingsbladen som slog ut runt lågan. Dags att gå. Hög tid. Hon hade överskridit tidsschemat rejält nu. Fick kanske nöja sig med en snabbdusch istället, annars skulle hon inte hinna ringa till farbror Malle. 
När hon lyfte upp ryggsäcken, från snåret med resterna efter försommarens blåaste blommor, såg hon att det lyste i ytterfacket. Vilken tur att hon kommit ihåg att sätta den ganska skrälliga signalen på ljudlös. -Ja, hallå, viskade hon in i mörkret.
-Mamma!!! Var är du??!!?? Rösten lät hes, samtidigt gäll på något vis. Aggressiv.



/helena

fredag 15 september 2017

Som hand i handske


Seriöst nu - blir dagarna bara kortare och kortare, eller?

Jo, jag vet att det är en korkad fråga. Men det är så svårt att vänja sig vid att man har kortare och kortare tid på sig, innan skymningen gör en sömnig. Även fast man är nattmänniska av födsel och ohejdad vana, kräver solens semester mer av ens kropp. Tupplurar mig själv till att göra lite mer än jag borde, men det är ändå svårt att hinna med.

Därför sitter jag här nu igen, när veckan redan slagit elfte timmen, och vet inte hur jag ska reda ut allt som ligger ofärdigt framför mig. På arbetsbordet, på skärmen, i minnet. Överallt ligger det. Och liksom trycker på, för att få komma ut.

Önskar att alla idéer kunde vara flygfärdiga ifrån början, likt fågel fenix bara resa sig upp på sina nykläckta skrivbordsben och breda ut sina vingar. Men så fungerar inte livet. Och tur är väl kanske det. För de flesta idéer bli ju faktiskt bättre av lite marinad. Av att ligga till sig en stund i bakhuvudet och suga åt sig av all den goda hjärnsubstansen.... Hu, vilken äcklig liknelse. Förlåt.

Nu åskar det visst också. Bäst att lyssna noga så att det inte kommer närmre. Hade tänkt att - äntligen - renskriva del fyra av Spår i gräset, som jag skrev för två veckor sedan. Vill gärna att ni ska få ta del av den. Kanske hinner jag få in den hit redan ikväll. Åskan mullrar olycksbådande, när jag tänker tanken.

Inte har jag hunnit gå och förtidsrösta heller. I kyrkovalet, som jag hade tänkt. Bryr mig mest om deras viktiga sociala funktion, som ni vet. Vill att de ska fortsätta vara en av alla samlade krafter, som finns där när någon behöver en extra utsträckt hand. Vill rösta för humanismens fortsatta framfart. För solidariteten. För medmänskligheten. Får väl försöka hinna gå till vallokalen på söndag då. Hoppas jag orkar bara.

Avslutar med lite jobb. Lite roligt jobb. Mannen och jag lyckades med gemensamma ansträngningar hitta förlagan till Hasse & Tages Blå Stetsonhatt. The Velvet Glove, heter den. Av Harold Spina. Fin text faktiskt. Och lite kul.

Hittade en version på tuben, där komikern Jerry Colonna sjunger den på ett minst sagt särartat sätt.

Vet ni förresten vad Colonna - som var både skådespelare, sångare och showartist - var särskilt känd för? Lååååååååååååååååånga vooooooooooookaaaaaaaaaaaaaler. Att kuuuuuuuuuuuuuuunna hååååååååååååålla uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut lääääääääääääääääääääänge på deeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeem. Lääääääääääääääääänge, alltså. Sorry, lite öööööööööööööööööööööööverdrivet, jag vet. Är trött. Och knäpp. Skyller i alla fall på det.

Här kommer texten också, för er som är intresserade:


THE VELVET GLOVE
av Harold Spina

Last night as I was strolling by
There on the ground I found a velvet glove
Whose can it be, and where is she
Is she for me at all, and will I fall in love

She must be lovely as the music of the night
She's lovely in the moonlight glow
Fairer than the roses that she wears
And dainty as a cameo
There must be firelight dancing in her hair
And where she walks the air is rare delight
How I wish I could be the one
To hold her in his arms tonight

Will she return to love and learn
That she's the dream that I've been dreaming of
I just know this, she'll understand
And let me kiss the hand that wore the velvet glove

La-da-da-de-dum the velvet glove
La-da-da-de-dum the glove I love

I know just this, she'll understand
And let me kiss each finger of the velvet glove

1, 2, 3, 4, 5,...6..., Egad!



:)
/helena

ps Lite konstig bild i sammanhanget kanske, men jag tänkte lite så här: Att det inte behöver vara svårare än att köpa ett par handskar second hand för att vara lite miljövänlig. Ett par i sammet, kanske? Eller något varmare nu när kylan närmar sig. Passa på att ta en kopp kaffe i Eriks fik om ni går in på Erikshjälpen någonstans. Eller hos Kupan, Röda Korset. Eller någon av alla de andra second handinrättningarna som serverar fika. 

Sedan vore det ju bra om ni tog med er något fint dit också - att skänka. Något som ni tröttnat på, som någon annan skulle bli själaglad över att få ta över. Som lådan jag hittade för ett tag sedan. Kanske är den gammal på riktigt, kanske låtsas den bara. Poserar liksom. Är uppbyggd av gamla delar. Ett så kallat "äktenskap", där delar plockats från olika håll och tider. I vilket fall är den fin. Och mycket prisvärd. Och bara min!

torsdag 14 september 2017

Nej, det här är höstens viktigaste accessoarer!

"... Jag gick baklänges ett par steg för att kunna lägga mig raklång på marken framför dem och kyssa drottningens hand. Då hörde jag ett smärtsamt skrik och vände mig om. Vad hade jag nu gjort? ...

... Jag fick syn på en gammal bondgubbe som förtvivlat höjde armarna i skyn.
- Och dessa rosor, kved han, som min farfarsfar en gång satte i sin gröna ungdom. Dessa rosor, dessa mitt livs blommor! ...

... Jag böjde mig ned till den stackars mannen vars rosor jag trampat sönder, lyfte upp honom till mitt ansikte och bad honom uppriktigt om förlåtelse. ...

... - Här har farbror, sade jag, kanhända det finns ett par rosor av samma slag som farbror kan köpa någonstans. ...

... Och jag gav honom ett av mina minsta guldmynt och släppte ned honom på marken igen. Han tittade storögt på den enorma slanten och försökte lyfta den.
Kungen harsklade sig och det sista jag såg av bondgubben var hur han med ett spett försökte baxa upp myntet i en skottkärra. ..."

Såklart är det boken som är höstens viktigaste accessoar. Och bokbagen. Och de långa, mörka kvällarna. Och alla lockande, blinkande stjärnor på litteraturhimlen.

Ögnade igenom Bokmässans digra program som hastigast tidigare ikväll, och fastnade i Irland. Lilleputtarnas och jättarnas Irland. Jonathan Swifts Irland. Och en mängd nya, spännande författares Irland. Tydligen är just Irland "The story-shit", just nu. Antar att det handlar om att framgång föder framgång och att inspirera varandra till stordåd, som det brukar göra vid positiva masspsykoser. Positiva prosa- och poesipsykoser i det här fallet då. Förmodar jag. För jag läser inte så mycket nya böcker nuförtiden. Fast jag verkligen vill det, så har jag svårt att hitta tiden. Skriver väl för mycket själv, antar jag. Och bloggar... Bland annat. Bland mycket annat.

Ett minst sagt digert program, som sagt, bjuder årets Bokmässa på. Hittar en hel del intressanta frågetecken och utropstecken, bland alla rader av intressanta punkter. Fäster mig särskilt vid livslångt läsande och olika frågeställningar (och förhoppningsvis även en del svar) angående vilka nycklar som måste till för att barn och ungdomar ska hitta hållbara vägar in i litteraturens berikande världar. Nödvändiga världar, för att kunna tillgodogöra sig språk och omvärld. Läste förresten en så bra krönika om det häromdagen, får nog lov att återkomma till den vid tillfälle. Men jag fastnade framförallt för hur viktigt det är för unga att ta del av andras berättelser för att börja utveckla sin egen förmåga till inlevelse, inkänning och empati redan tidigt i livet.

Empati. Smaka på det. M:et trivs så bra på tungan. Det känns så mjukt. Man vill ha ordet på tungan, länge. Men det får inte stanna där, det måste ut och göra nytta. Empati verkar vara en bristvara idag. Det känns åtminstone så ibland när man ser sig runtomkring i världen.

Merlin Holland. Vet ni vem det är? Nej, det visste inte jag heller förrän nyligen. Det är Oscar Wildes barnbarn. Merlin Holland kommer till Bokmässan för att berätta om sin berömde och slagfärdige farfar. Vilken grej va! Tänk bara, att få vara i samma rum som någon som är barn till min kanske allra största litterära idols barn. Hög wow-faktor på den!

Förmodligen tar jag mig inte tid och råd att gå på Bokmässan i år heller. Tiden och de stora guldmynten ska användas på annat sätt.

" ... Sedan tog jag upp min portmonnä och räckte den ödmjukt till den äldsta av dem. Den var emellertid så liten att han inte kunde gripa den med sina fingrar, utan han plockade fram en nål och stack den genom lädret och lyfte den balanserande upp mot sina ögon. Han höll den ett par millimeter framför sin högra pupill och såg ut att tänka. Det hjälpte tydligen föga.
Jag gjorde ett tecken att han skulle lägga portmonnän på marken bredvid mig. Det förstod han. Jag öppnade den och hällde femton guldmynt i hans kolossala handflata. Bonden vätte sitt pekfinger och fäste ett par slantar på det, lyfte upp dem mot högra pupillen och syntes tänka igen. Jag förstod att jag i varje fall inte skulle löpa någon risk att bli rånad.
Bönderna förstod mig inte alls. Den äldste bonden gjorde tecken till mig att lägga tillbaka de obegripliga små runda sakerna i min obegripliga lilla läderask och stoppa den i min obegripliga ficka. Jag gjorde som han ville.
Men bönderna insåg att jag i varje fall inte var något heldumt djur, för de talade till mig så jag trodde att trumhinnorna skulle spricka. ..."

/citaten är hämtade ur Gullivers resor
av Jonathan Swift


:)
/helena

ps "När Jonathan Swift gav ut Gullivers resor år 1726 var det som en satir över förhållandena i sitt fosterland Irland. Här har Beppe Wolgers gjort en fri bearbetning, som gör de humoristiska sagorna om Gullivers äventyr bland lilleputtarna och jättarna till fängslande läsning också för yngre läsare. ..."

Så står det på baksidan, av den lilla bok som jag hittade på loppisen i helgen. Natur och Kultur 1953, 1990. Mitt ex. av Gulliver's Travels i svensk översättning - av självaste sagofarbror Beppe - är tryckt 1990 och verkar - tyvärr - vara helt oläst. Jag ser fram emot att ta mig an denna lättlästa, illustrerade munsbit. Har nog inte läst Swifts klassiker i någon form alls, sedan jag gick i högstadiet eller gymnasiet eller så. Ska bli kul att återuppta bekantskapen med Lemuel Gulliver.

pps Hos Adlibris finns några olika utgivningar att välja på. Och nästa år kommer det visst fler. Att jag väljer att länka till just Adlibris här, kan bero på att det står så någonstans på min book bag. Jag har, förstås, fått min i samband med något second hand-bokinköp, vilket i sig känns som ett sympatisk sätt att återanvända den på.

onsdag 13 september 2017

Höstens viktigaste accessoar?


Scarfen. Den mjuka, goa. Stor som en sjal. En duk som sveper in den frusna halsen likt en boa. Gärna med höstens skörd på. Axen, som vajar bland de fortfarande ganska gröna bladen. Med blåaste blommorna, likt en sommarens allra sista blues.

Nej. Svaret är nej. Oavsett hur skön och grön och go second hand-scarfen än är, så är den inte höstens viktigaste accessoar.  

Vilken är då den viktigaste? Kan ni gissa? Ett par ledtrådar syns uppe till vänster i bild.

<3
/helena

tisdag 12 september 2017

Skickar kärleksbrev


Kära Miljösabotör! Så ska jag nog inte börja. Snarare något i stil med: Hej. Jag heter XX och undrar om du som mottar det här mailet skulle vilja vara så snäll och hjälpa mig? Jag har ett problem, förstår du. Jag försöker leva så miljövänligt jag orkar och kan. Är förstås inte världsbäst på allt, även om det händer att jag kallar mig själv för miljömupp. Nej, snälla, sluta inte att läsa nu, bara för att jag är en mupp innebär det inte att jag är en total knäppgök. Även om det händer att både jag och andra kallar mig för det också... ;)


Kretsloppsveckan pågår för fullt och jag kan naturligtvis inte bara låtsas som att det regnar när ett så viktigt miljöprojekt äger rum i min lilla, miljöambitiösa stad. Och även om jag förmodligen inte hinner prioritera att delta i så många av veckans alla lockande aktiviteter (med kretsloppis och kläd- och leksaksswopping och ekomat och en massa andra miljösmarta saker på programmet), tänkte jag ändå bidra. Tänkte bidra på mitt sätt. För om ALLA gör något, behöver inte någon enskild göra allt. På det sättet kommer vi faktiskt framåt. Sakta och säkert. Ja, sakta och säkert, inga men här inte.


Det är självklart bra och viktigt med tidsbestämda projekt som agerar väckarklockor, påminnelser och informationskällor, men annars är det ju det som görs varje dag, i vardagen, som räknas mest. Vägen är målet.

Och ni vet ju att jag försöker leva med ÅTERANVÄNDNING som rubrik, så ofta jag kan. Därför känns det kanske inte som att jag måste göra något extra just nu, egentligen. Men det vill jag ändå göra. För att det alltid är bra att försöka bli liite, liiiite bättre. Därför ska jag skicka brev till alla de företag som skickar ut adresserad reklam i den vanliga snigel-postlådan. Kanske inte till precis alla, men åtminstone till dem som skickar väldigt frekvent. Till de som fortsätter skicka fast man aldrig nappar på något av deras "Helt enastående och fantastiska erbjudande!". Till dem ska jag skicka mail. Och förklara att jag fortfarande har dåligt samvete över hur länge jag drog ut på att sätta upp den kanske allra viktigaste skylten man kan sätta upp på sin dörr: INGEN REKLAM, TACK!

Nu vill jag gå vidare, genom att försöka stoppa flödet av all onödig adresserad reklam också. Därför ska jag skicka mail. Har samlat på mig en hel bunt reklam som kommit, adresserad till mig och mannen, det senaste året. Nu ska jag få tummen ur och börja fila på formuleringarna som ska få ett eller annat företag att förstå att det är bättre att annonsera i tidningar - som ändå redan finns och trycks - eller att skicka mail.

Om de nu alls måste göra reklam.

Inget slöseri med (onödiga) papper, tack!

Och så ska jag titta på film. Känns inte så där jättejättebetungande... Before the Flood känns för viktig för att bara få passera i den ständigt strömmande filmfloden. Tror inte att den har släppts på svenska ännu, får väl ta och fixa fram originalet på ett eller annat sätt, tänker jag. Såg Leo göra reklam för den hos Ellen. Tydligen släpptes den i USA före valet förra året, för att få folk att öppna sina ögon inför de miljöhot som inte längre kan avfärdas som avlägsna hot.

Nu ska jag skriva kärleksbrev till framtiden. 

Sköt om er.

<3
/helena

ps Letter to my dear. Så heter utställningen på Borås Museum. Nu måste jag gå på den, för snart är den slut (24 sep). Känns också för viktig för att missas: "Letter to my dear tar avstamp i ett verk av Lennart Grebelius, baserad på en bok med samma titel och handlar om det radioaktiva avfall som förvaras djupt ner i marken i 100 000 år, vilket motsvarar 3000 generationer. Kärnan i verket är ett brev till ett barnbarn i framtida släktled. Vilket är vårt moraliska ansvar inför framtida generationer? Kring teman som natur, miljö och människans fotavtryck och dess långtgående effekter samlas fyra konstnärer med koppling till specifika hantverkstraditioner. Utställningen visar både inom- och utomhusverk och pågår fram till 24 september. Utställningen är en del av den internationella konferensen och textilkonstfestivalen Crossover i Borås 12-19 september."

måndag 11 september 2017

Livets krydda


Hur dum i huvudet får man vara?!? Jag bara undrar.

För, på loppisen - som vi besökte i helgen - låg den. Och väntade på att rätt person skulle rädda den från sin förtvinande, fuktiga förrådstillvaro. Den lilla, platta boken från 1960-talet. Signerad Hasse Alfredson. Jag minns inte ens vad den hette nu, men den var en aning solkig på framsidan - kan ju hända den bäste som har hängt med i femtio år - tänker jag nu. Nu när jag ångrar min nya restriktiva bokpolicy bittert. Ni vet, (nästan) bara hjärte-böcker kommer numera in innanför tröskeln. Men det här var ju en hjärtebok! Verkligen!

Hasse & Tage är ju för all framtid hjärte-personer! De kommer alltid att finnas nära våra hjärtan. Inte bara för alla skratten de gav oss. Inte bara för alla revyerna. Och alla Lindemännen. Utan också för allvaret. Allvaret bakom skratten. Hasse & Tage kommer alltid bli ihågkomna för sitt samhällsengagemang, hoppas jag. För de oförglömliga, nödvändiga inläggen i miljödebatten. För sitt historiska intresse. För att de brydde sig, om att också barna skulle få leva ett bra liv, gärna med lite humle i. De brydde sig om framtiden. De såg längre än näsorna räckte.

Nu får de väl fortsätta där de slutade. Någonstans har de förhoppningsvis mötts igen. Hör ni hur det ekar? Av fniss. Av skratt. Av gabflabb. Av ett uppdraget smilband. Av livets viktigaste krydda: humorn. Tappar man förmågan att skratta åt eländet, då tappar man nog allt. Det sista som lämnar människan är inte hörseln, det är hoppet. Och humorn.

:)
/helena

ps Ska snart äta något gott och titta på nyinsatt program om Hasse, men innan dess måste jag få fråga er en sak: Vilken är livets mest talande krydda? Vet ni det? Lämnar lite tid för eftertanke här... Svaret kommer strax här nedanför, efter ett par radbrytningar...

Kummin, såklart. Man måste ju kunna kumminicera. Annars kommer man ju ingenstans här i livet. Ju. Sa jag ju.

söndag 10 september 2017

Urban & rural fikar. Möte med konstnärliga förtecken. Inte så tråkigt som det låter.


Landet gick ut hårt, med växter som aldrig vissnar. Staden ville inte vara sämre, svarade upp färgstarkt med JM Rizzi.


Staden fortsatte med regndans. De Två dansande (Eric Grate, 1955) dansade och dansade och regnet fortsatte och fortsatte att ösa ner. På landet blev det fika med dopp och finfint vintage-fynd.


-Har du något speciellt roligt att visa mig? Frågade jag mannen på loppisen (vars dotter hade målat den rara, fikande damen). Hm. Vet inte riktigt hur han uppfattade mig, för han tog fram en handdammsugare och visade upp. -Nja. Sa jag. Då frågade han vad jag letade efter och jag svarade helt sanningsenligt: -Det vet jag först när jag hittar det. Utanför turistbyråns fönster växte något spännande, av Bordalo II, fram. 


 "... Varför spets? Därför att varje spets har en estetisk kod, som ligger djupt inbäddad i varje kultur. I varje spets finns en symmetri, en slags ordning och harmoni, är inte det vad vi alla instinktivt söker efter? " Säger NeSpoon

Som visserligen såg liten och nätt ut där hon stod på jättekranen, men att hon skulle vara född 2009, som det står i programmet för No Limit Street Art Borås, ställer jag mig mycket tveksam till. Men år 2000 kanske. Hursom, såg hon kraftfull ut där hon stod och trotsade vädrets makter tillsammans med sin manlige assistent. Tror jag sa något om att hon var modig, förutom att jag sa det givna ordet BEAUTIFUL! förstås. 

På landet, nåja, på Röda Korsets second hand i Fristad, träffade jag någon. Någon jag tycker mycket om. Någon som kunde trolla med orden. Kan ni gissa vem? Ledtråd: Mycket passande att just han hamnade på just en parkbänk... 


Landet bjöd på ren och skär magi. Och Röda Korset bjöd på riktigt fina saker. Som det gamla spelet, som det stod Anders på. 


Sedan började det mörkna. Över stad och land. Över stor och liten. Över Christina Angelina och AnonyMouse. 


På landet kände man sig lite stöddiga och skålade segervissa. Men. Men. I centrum satt två tjejer (mor och dotter, tror jag bestämt) på huk och beundrade stadens oändliga utbud. 

Ibland får man helt enkelt nöja sig med oavgjort. Och med att ha fått förmågan att kunna se det stora i det lilla!


Vi ses snart. Eller Expect cheese, som AnonyMouse skulle sagt.

:)
/helena

fredag 8 september 2017

Kära, skära hälsningar!


Kära nå'n, vad tiden sprang ifrån mig idag. Hade tänkt mig något helt annat in hit. Men, men. Livet består - nähä? - av så mycket mer än att gräma sig över förlorad tid. Och förlorad är den trots allt inte, för jag har hunnit med en hel del annat jobb. Research inför nästa vecka bland annat. En del kommer ni säkert också att få ta del av. Sorry, alltid tråkigt att teasa så där diffust och flummigt, men nu får ni helt enkelt stå ut med det.

Som kompensation får ni här mitt blygsamma, första bidrag till årets mest rosa del. Rosa Bandet-kampanjen drar ju snart igång för fullt igen, och jag blev så glad när jag hittade precis den vy jag hoppades på tidigare i somras: Rosa, runda balar så långt ögat nådde!

Det här är en av bilderna jag gjorde av de foton som jag tog då. Jag kallar den för "Kära, skära hälsningar!", och jag tänker mig att man skriver precis vad man vill i det tomma fältet överst.

Jag tänker mig att man trycker ut det (eller mailar förstås) på ett hyfsat tjockt papper och sedan skickar det som en glad hälsning - med seriösa, rosa undertoner. Till någon vän. Till någon som behöver uppmuntran.

Eller till någon som behöver bli påmind om att det går att göra skillnad i världen som enskild person/enskilt företag, genom att till exempel skänka pengar till Cancerfonden.

Busy, busy här skickar nu sina bästa rosa helghälsningar till er, mina (s)kära vänner!

<3
/helena

ps Hinner jag så tittar jag nog in med del fyra av "Spår i gräset" under helgen, eller med något annat mer vintage-betonat helggodis kanske.

torsdag 7 september 2017

Säg det med en bonad


En av de roligaste sakerna med att röra sig i vintage-, antik-, second hand- och loppisvärldarna är alla samlingar. Alla ugglor. Alla hästar. Alla elefanter. Många, många elefanter snablar runt där ute i second handland. Gröna elefanter. Elefanter i trä. Elefanter med betar. Utan betar. Med brutna ben. Och så vidare.

Särskilt på så kallade dödsboauktioner blir de tydliga - samlingarna. När de ropas ut i klump. När de står uppradade tillsammans. Och ståtar med all den skattjaktsglädje som bara en sann samlare kan känna, när hen hittar ytterligare en...elefant.

Det finns ingen hejd på vad folk samlar på. Ofta smyger det sig på en. Som mina vita Rörstrandslyktor (värmeljushållare). Inte visste jag att jag samlade på dem, förrän de var tre. Och sedan tre gånger tre.

I ett av alla ljuvliga nummer av månadsmagasinet Hem & Antik (nr 3, 2013) finns en samling med broderade ord. Bonader. Hon som samlat dem heter förresten Helena. Fint namn, va? 3000 väggbonader! Det blir många tre gånger tre det. Puh. Tur att de går att rulla ihop, tänker jag.

Tänkte att jag skulle dela min favoritbonad och den lilla faktarutan om bonader med er:
  • Under 1800-talets senare del blev bonader en fluga i borgerliga hem.
  • I början av 1900-talet hängde broderade väggbonader i vart och vartannat hem. Storhetstiden varade in på 1920-talet.
  • Bonaderna var spridda över hela landet, men var vanligast i Småland och Västergötland.
  • På 1930-talet kom funktionalismen och väggbonader ansågs vara lite löjliga. 
  • I slutet av 60-talet togs bonaderna fram igen, den här gången av nostalgiska skäl.
/hämtat ur Hem & Antik nr 3, 2013
som i sin tur hämtat det ur boken:
"Små, små ord av kärlek..." (LT:s förlag) av Jane Fredlund

Och så min favorit då:
"Ett gästfritt hus är som en kornrik lada
Der (Där) tusen fåglar höja röster glada"

Fint va?

:)
/helena

ps Oj, vilken resa! Titta här! Hos Hem & Antik. Vilken härlig resa de erbjuder sina läsare! Under rubriken "Engelska konstnärshem & trädgårdar". Till Eastbourne. I Virginia Woolfs fotspår. I Lee Millers. I Churchills och William Morris'. Spännande! Skulle gärna åkt med, om jag hade haft möjlighet. Tyvärr är det för sent att anmäla sig. Men jag tänker att man kan göra en egen copy paste på hela resplanen och upplägget. Jag tänker i alla fall kopiera av det. I fall någon skulle känna för att bjuda mig på en englandstripp snart...

Vi som snällt får stanna hemma den här gången, får nöja oss med ett par avsnitt av Antiques Road Trip på åttan. Och att lusläsa min blogg på fakta (och vidare länkar) till Lee Miller (ni får själva söka härinne, om ni vill). Och så kan jag varmt rekommendera filmen Churchills hemlighet (Churchill's Secret, 2016), om ni inte har sett den. I den åker han till sitt vackra familjehus Chartwell. Med suveräna skådespelarinsatser av bland andra Michael Gambon och Romola Garai. Garai spelar en sköterska med det underbara namnet Millie Appleyard. Bara en sådan sak!

onsdag 6 september 2017

Med kartan i hand. Och Karin i tankarna.


Visste inte riktigt vad jag skulle börja med, men det fick bli med det bästa. Kanske lite väl monetärt tänkt - att tycka att det som inhandlades på Erikshjälpens second hand, var det bästa som hände på hela, långa tisdagen. Men så var det verkligen, i just det här fallet. Även om fikan var god. Och sällskapet trevligt.


Fast det allra, allra bästa var väl trots allt det vi lämnade in på Erikshjälpen. ATT vi lämnade in. En grön skål och en blå kruka. Och den här byggnaden ovan. Caroli. En hel kyrka. Fast den vi skänkte var förstås en aning mindre. Och något plattare. 


Vi genade förbi kyrkan av en speciell anledning; ett av konstverken under den pågående Street Art-festivalen No Limit Borås, ska växa fram där. Bara att vända på klacken, så ser man att förberedelserna är i full gång.


Här alltså, strax utanför kyrkportarna. Flaggstängerna stod uppställda och väntade på HOTTEA. Som ska göra något textilt, tror jag. Snart, snart ska det hända något här. En del av årets konstnärer har inte hunnit komma så långt ännu.


 Andra desto längre, som Fintan Magee.


 Sedan gick solen ner, mina vänner.


Ännu en dag hade sprungit förbi. 

:)
/helena 

ps Varje dag, under det att street art-festivalen No Limit pågår, händer det någonting extra. Förutom själva konstens framväxande och diverse guidade visningar. Här kan ni läsa hela det resterande programmet. 

Och Karin då, vem är det? Jo, när jag köpte min fina, fina sak (som ni säkert kommer få se mer av senare) tänkte jag på Karin Laserow och hennes passion för gamla saker. På torsdag börjar en ny säsong av Bytt är bytt. Jag gissar att ni vet vem som kommer sitta bänkad då. Även om det är näst intill omöjligt att gissa allt rätt.