söndag 19 november 2017

Jason, Jethro & en massa jättebra musik


Inside. Jag tror den heter så - låten av Jethro Tull. Känner musiken så väl, men har aldrig lyssnat ordentligt på texten. Skönt att upptäcka ord som talar till insidan. Tolkningen är, förstås, som alltid fri, men jag känner att den handlar om alla slags inuti. Inomhus. Inombords.

"... I'm sitting in the corner, feeling glad
got no money coming in, but I can't be sad,
that was the best cup of coffee I ever had,
and I won't worry 'bout a thing, because we've got it made,
here on the inside ..."

Det verkar som att många är lite rädda för att vara ensamma med sitt inre, det är en känsla jag får. Att allt helst ska stanna på ytan. Att vara rik, det handlar för många bara om pengar. Att vara rik tycker jag främst handlar om kärlek och fantasi. Att ha kärleksfulla relationer och känna att det ständigt flödar något kreativt i min hjärna - DET får mig att känna mig rik. Att kunna leka. Lattja och larva runt. Spela, sjunga, skriva. Många ord på s blir det. Det viktigaste stavas s-k-a-p-a. Att skapa sin tillvaro full av meningsfullhet. På sitt eget sätt.

För mig handlar det ju främst om skrivandet, fotandet och skapandet av ord och bild. Att få förmedla. Att berätta om saker och människor ur samtiden. Och ur historien. Hur de påverkade sin samtid, förändrade och konserverade. Hur deras erfarenheter har påverkat oss, och kan fortsätta att sätta spår i vår framtid. På ont, men mest på gott.

Min sanning. Jasons sanning i avsnitt ett. Jason Timbuktu Diakité. Han attraheras - också - av ord. Han säger alltid så kloka saker. Som att kärleken kan göra fantastiska saker med oss människor. Och att det är ens skyldighet att försöka. Inte nödvändigtvis att lyckas, man att i alla fall försöka. Att det är viktigt att lyssna, särskilt på de som sällan gör sig hörda. Att vi borde diskutera mera, istället för att bara stå i varsin ringhörna och skrika ut vår ståndaktiga ståndpunkt. Att det är viktigt att gå in i en diskussion med tanken att man faktiskt kan lära sig något, något som förändrar ens invanda mönster och synsätt. I alla fall får ens världsbild att rotera en millimeter bort från de vanliga inrutade rutinerna. Ungefär så.

Annars är jag inte så förtjust i den här typen av intervjuteknik. Där journalisten avbryter och verkar vilja hålla sig till ett ganska förutbestämt manus. Det är ju precis när man känner lusten att avbryta och desperat vill föra samtalet i den riktning man själv vill, som man borde vänta. Det är då det verkligt intressanta kan börja. I det glappet. När den ställda frågan är besvarad och tystnaden som kan komma efteråt får komma. När man låter eftertänksamheten får ta plats. I släptåg kommer det ärligaste ärliga. Våga låta punkten få ta plats. Våga låta slutpunkten få dröja sig kvar. Inte skjutjärnsjournalistik, utan eftersläpningstrollbinderi. Lite så. Men Jason lyckades ändå vara tålmodig och vältalig, trots att han sällan hann till sin punkt.

"... take a walk around the block, and be glad that I've got... me some time to be in from the outside, and inside you! ..."

Musikhjälpen 2017. Utan Jason som programledare numera, och utan Kodjo... Snyft. Men det ska nog bli bra ändå, känns som att årets programledartrio är skön. Dags att börja tänka på vad man vill göra, hur man ska engagera sig i år. Med digitala bössor, egenkomponerade arrangemangspunkter och önskemusik. Det är ju några veckor kvar innan det drar igång i buren i Umeå, men det kan vara bra att förbereda sig lite innan. Läsa på om årets tema bland annat - barn är inte till salu! Uppdaterad info om allt möjligt läggs kontinuerligt upp på Musikhjälpens sida hos Sveriges Radio. Bara en påminnelse.

" ... and we laugh, and we sing, get some-one to bring...
...our friends here for tea in the evening, old Jeffrey makes three! ..."

Måste nog önska mig den här underbara låten av/med Jethro och flöjtmästaren Ian Anderson när det väl drar igång där i buren den elfte december. Eller vad tycker ni?

" ... take a walk in the park! does the wind in the dark...
sound like music to you? well, I'm thinking... it does to me! ..."

(citaten är hämtade ur mannens musikpärm, så jag reserverar mig för om han kopierat av fel eller så... Annars ska det vara så här, som de små utvalda delarna av Jethro Tulls Inside-text ska lyda).

"... counting lambs, counting sheep, we will fall into sleep,
and a-wake to a new day of living, and loving you so!"


<3
/helena

ps Det är den här typen av vintage-fynd som gör oss allra gladast. I finskåpet inne hos Myrorna låg ett nummer av en klassisk musiktidning. I fint skick. Ett gammalt nummer - från 1970. Fylld av musiken som dånade ur de knastriga högtalarna när jag föddes. Fleetwood, Stones, Beatles, Dylan, Elvis, Jethro. Har ni aldrig varit på en LIVE-konsert med Jethro Tull, då har ni aldrig riktigt levt! Det är ett av mitt livs bästa musikupplevelser, när jag gav mannen konsertbiljetter till dem i födelsedagspresent. TVÅ biljetter...

lördag 18 november 2017

Spår i gräset, del 9 eller så


Äntligen! Här kommer det som jag kallar för del 9 i det fortfarande heta spåret i gräset. Nåja, på sin höjd ljummet nu då kanske, men ändå, vi kör väl. Frågan jag ställde angående del 8 (eller inte) kvarstår, men jag tänker att den kanske fungerar bättre som del 7 och att 7:an får flytta fram ett steg och bli del 8. Länkar längre bakåt hittar ni här, via del 8 (som numera är del 7...) Komplicerat är bara förnamnet, men skit i det, för nu ser vi framåt!

Här kommer i alla fall nästa del i Spår i gräset:

Nu ville hon ha tillbaka sitt liv. Omgående. Det kändes nästan som att be om lov, när hon frågat kommissarien om de behövde henne något mera nu.
-Nja, tja, det är svårt att veta. Kan inte uteslutas att vi behöver ytterligare upplysningar. Sa Peter Johansson.
-Men, jag har inget mer att tillägga, försökte Siri invända. -Inget mer. Hon studerade de tjocka ögonbrynen en lång stund innan hon klämde fram det hon verkligen undrade: -Är jag misstänkt på något sätt, eller hur verkar det?
-Inte i nuläget.
Inte i nuläget. Inte i nuläget?!? Så kunde det alltså gå, när man bara försökte hjälpa en medmänniska i nöd. Man kunde misstänkliggöras. Tanken svindlade.
Datorns fläkt surrade upprört och Siri kände sig fortfarande missmodig vid tanken på det senaste samtalet de haft i det beige tjänsterummet. Hon försökte surfa sig något mindre obekväm. Letade sig långsamt fram bland researrangörernas varmare breddgrader. På nåder fick hon lov att resa bort. Bort från den snabbt annalkande vintern. Även om kylan inombords kändes värre.
-Var tillgänglig bara. Håll mobilen laddad. Poliskommissarien hade förmanat henne, som om hon var en skolflicka. Eller en gammal stolla. En stollig fjolla. Aha, det är väl det han tycker att jag är förstås. Tänkte Siri.
Hon hade lydigt följd med på det som de kallade för begravningen, fast det känts fasligt genant. Rentav pinsamt. Begravningen, som mer kunde beskrivas som en minnesstund. Det tekniska runt kroppen var inte klart. Obduktionsprotokollet och liknande pappersexerciser var inte insatta i sina rätta, slutgiltiga pärmar. Det tekniska läget var fortfarande komplicerat. Därav en mer informell ceremoni först. En minnesstund. I skuggan av höstens klaraste färger. Utomhus - i det långa, envisa gräset.
Den gröna sluttningen var täckt av blommor. Mest röda. Inte så många vita som man skulle kunnat föreställa sig. Några rosa, några brandgula, några lejongula. Nästan ingen var klädd i svart, utom hon och kommissarien. Siri hade tillbringat den största delen bakom ett träd, medan de kärleksfulla orden om "han som bragts om livet" ströddes för vinden. Tallens stam kändes tryggt skrovlig mot hennes fuktiga fingrar, när hon betraktade det oklädsamt stora porträttfotot  - som placerats så omsorgsfullt mitt i blomsterhavet.
De var ganska många, som samlats där, i minneslunden. Frun, Siri hade förmodat att det var frun eftersom hon grät så ljudligt. Det visade sig senare vara systern. Den verkliga frun - en grå mus med ditmålad, knallröd clownmun - var mera samlad. Verkade fokuserad på det praktiska. Höll koll på att alla visste var de skulle sitta sedan. Gravölet var verkligen öl. Och snittar med olika starka ostar och svart kaviar. Den löjliga dillkvisten överst ramlade bara av. Som barr som inte höll i sig tillräckligt hårt i tallgrenen. Golvet i den sparsamt inredda festvåningen fick snabbt en dilldoftande matta. Siri höll på att plocka bort en liten vippa från de trånga pumpsens ljusa sula, när den bleka kvinnan med den strama blusen och den talande munnen kom fram och undrade:
-Får jag prata lite med dig, innan ni går? Hon nickade lätt mot kommissarie Johansson, när hon formade det klädsamma ordet ni.
-Javisst, sa Siri.
Parkbänken var kall, men höstsolen var sällskapssjuk och Siri kände sig tacksam för inbjudan. En lång, lång stund fick hon sitta där, med ansiktet vänt mot himlen. Sedan visade det sig att kvinnan - som varit den döda mannens fru - bara undrade det som Siri hade trott att hon skulle undra. Två saker, undrade hon. Om han hade sagt något, när han låg där på marken. Och om det hade verkat som att han hade haft väldigt ont. Svaret var nej. Två gånger nej. Siri hade inte hört ett ord, möjligtvis något ofrivilligt ljud. Han hade definitivt inte yttrat något som hon kunnat tyda. Och ont verkade han inte ha. Han verkade medvetslös. Omedveten om sin utsatta situation.
Två veckor skulle hon unna sig. Två veckor, där ingen skulle påminna henne om det som varit. Varken det som förflutit den senaste tiden, eller det som pågått de senaste fyra åren. Snarare det som inte pågått. Saktat in. Avstannat. Fått motorstopp. Åren efter. Tankarna på Lovisa. Vem som hade dödat dottern. Och varför. Det ständiga malandet skulle kanske få drunkna en stund, i bruset från det stora vattnet. Tanken svalkade.
När de närmade sig parkeringen - plopp plopp - och kommissarien larmade av sitt privata grå fordon, med de tre bokstäverna K, I och A på, var det något som klack till i Siri. Det stod en röd bil intill vägkanten en bit bort. En röd bil med svarta revärer. Revärer. Hon kom ihåg att hon tänkt så, då, där i gräset, med rinnande näsa och den tunga kroppen framför sig. Långa, svarta fartränder längs den röda sidan. Den sida hon fått en skymt av när den forsade förbi. Bort från platsen där han låg. 
-Där är den! Sa Siri.


/helena 

fredag 17 november 2017

Vad Tomtemor önskar sig


Ja, inte är det väl en ny Tomtegubbe i alla fall, för den här verkar ju kul. Med fågel på luvan och allt.


Däremot kanske hon önskar sig en ny tomteverkstad, ett nytt hem, en ny uppgift här i livet. Det vet jag förstås inte, hon kanske trivs alldeles ypperligt där i second hand-hyllan, bland alla de andra inlämnade sakerna.

Men jag tror nog att hon längtar efter att bli vas till någon vattentörstande adventsblomma eller så. En vit blomma skulle nog göra sig bra i flaskan. Eller en vinröd kanske. Ett par runda, goa nejlikor. Världens hållbaraste tantblomma. För en tantblomma passar förstås Tomtemor som mandeln i den kokta julgröten!

:)
/helena

ps Haha. Ni undrar säkert vad jag håller på med? Vad jag yrar i tomtemössan om? Är inte helt övertygad om att jag själv vet vad jag gör ibland. Men i det här fallet är jag ganska så säker på att jag försöker påminna er om att gå ut och leta upp läckra vintage-julsaker, innan allt det bästa har försvunnit. För det här är sista helgen innan de riktigt stora handlingshelgerna kör igång. Ut och leta nya uppgifter till gamla jul- och adventssaker! Och glöm inte att ta med något fint att lämna in också. Förmodligen ligger det ett och annat - i lådorna märkta advent och jul - som inte kommit fram på flera år, bara för att de inte passar in längre. De sakerna kommer med största sannolikhet passa in någon annanstans, hos någon annan.

Ett tips kan ju vara att köpa någon extra speciell sak, med kommande helgtema, och sedan ge bort den i julklapp till någon extra speciell person. Känns som det är lite bortglömt att ge bort ett änglaspel eller ett halmhjärta i klappen. Kanske inte vore så dumt att återuppliva den gåvotraditionen? För ett riktigt fint pynt kan ju följa med en genom hela livet sedan., och ärvas vidare i generationer. Som min farmors tomte i trä - dess runda, hårda mage (haha, är den hård i magen...?) och pinniga ben gör mig ju julglad varje år!

torsdag 16 november 2017

Här kommer hela härligheten!


På riktigt, hur kan man bara komma på idén att göra en så här fin flicka till askfat?


Varje liten del - av den gedigna, gjutna metallformen - är så utsökt fascinerande. Från fingrarna till puffärmen till kjolens klockade volang.


Kunde inte låta bli att göra en "sagoboksversion" också. Den rara flickan är ju som gjord för det, vetja! Och kantiga prickar är ju de allra bästa prickar som finns.

<3
/helena

ps Dricker C-vitamin och försöker fota lite, för framtida bruk. Men. Himlen är för mörk idag. Tyckte de sa halvklart? Oklart, snarare.

Och till er som undrar vad som hänt med "vuxensagan" Spår i gräset, kan jag meddela att ytterligare två delar är på gång. När jag skulle renskriva den första delen visade det sig att kladden var mycket kladdigare än vad jag trodde, därför tar det lite tid innan den kommer in hit. Jag hoppas den är på gång snart. Visst är det kul att försöka fortsätta med ambitionen att skriva för hand - och utomhus - men det är tidsödande, särskilt när jag behöver tiden till annat (skrivande). Men skam den som ger sig! Skam den som ger upp inför petitesser som mörker och kyla och tidsbrist.

tisdag 14 november 2017

Nu gäller det bara att komma på sagan också


För de sagolika bilderna är redan klara. Fotona jag tog när snön just fallit. Fotona från dikesrenen, från skogsranden, från spåren. Fotona jag tog balanserande på en fot, när så behövdes.

Måste väl ändå handla om en vintersaga? Om någon som slits mellan äventyrslustan och längtan hem. Om någon som alltid bott precis där. I skarven. I mellanrummet. I det lilla, lilla rummet. Mellan dröm och verklighet.

I hörnrummet. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. I den delen där kylan inte får fullt fäste. Där mörkret aldrig lyckas tränga ända in.

Där. Hos drömmarna som sover i nymanglade lakan. Med alla löften lutade mot en huvudkudde som fortfarande doftar av sommarblommigt schampo. Där. Precis där, utspelar sig alltid sagan. Mellan långt, långt borta och väldigt, väldigt nära.

<3
/helena

måndag 13 november 2017

Hur många ord kan 250 pennor skriva?


Blyertspennan känner inga gränser, den talar alla språk.


Pennan känner värmen från din hand. Och ditt hjärta.


Det enda pennan inte gillar är att ligga overksam och ovässad.



Hur många meningar hinner tvåhundrafemtio blyertspennor skriva, innan det bara är tvåhundrafemtio små, glada pennstumpar kvar?

Det började med att mannen gav mig en liten gåva. Eller om det var jag som gav honom en? Det är något oklart. Kanske gav vi varandra etthundratjugofem pennor var? Jo, så var det nog. Så ÄR det nog. För vi gillar ju båda två pennor. Pennans kraft.

Sedan betalade vi in den lilla, lilla summan till Unicefs gåvoshop och printade ut det sötaste gåvobevis man kan tänka sig. Två fåglar under ett paraply. De flaxar och tar tillfälligt skydd från snöflingornas framfart. Illustrationen är gjord av Isabelle N. Sällström.

Tänk att vara så där bra på att göra gulliga bilder, tänkte jag och funderade på om jag inte kunde göra ett par gulliga bilder av den gulliga bilden? Sagt och gjort; efter att ha printat ut två exemplar av det digitala gåvobeviset började jag laborera och trixa. Här ovan ser ni några av mina versioner. Den gamla ostformen (eller vad det nu är som har tillagats i den stjärnformade formen förut) fick komma fram. Den behövde inte ens dammas av, ett lagom tjockt lager damm fungerar finfint som extra snö...

"Du har fått 250 blyertspennor. De har skickats till barn som verkligen behöver dem.
Att ge barn grundutbildning är en av de viktigaste insatserna för att ett land ska utvecklas. En enkel blyertspenna kan ge barn en chans till utbildning och därmed vara en väg ur fattigdom. Pennorna används över hela världen i skolor som UNICEF stödjer.
Tack vare den här gåvan kan vi ge fler barn möjlighet att lära för livet."

Man behöver inte alltid ha ett särskilt skäl att ge bort något. Och summan behöver inte vara så stor för att göra nytta.

<3
helena

ps Men visst skulle det vara kul att kunna köpa en pedagogisk leklåda till någon liten som behöver tänka på annat än kris och krig? Eller att ha råd att köpa en cykel i julklapp - till någon liten behövande person där ute i världen? Så att hen kan ta sig till skolan nästa termin. Till skrivblocken. Till pennorna.

pps Vill du använda (eller inspireras av) någon av mina penn-fraser - de under bilderna ovan - när du ska skriva ditt gåvobevis, så står det dig helt fritt. Jag bjuder på de orden. De kostade mig ingenting, bara lite tid.

Snart, snart


Snart...


...tändas...


...alla stjärnorna.

<3
/helena

söndag 12 november 2017

Slipsblomma


-Pappa ska inte ha någon slips, pappa ska få det han vill ha! Tänker mig att det sägs med Lena Nymans sköna, busiga stämma. På samma sätt som när Totte inte skulle ha några kulor, ni vet. För visst ska vi låta pappa slippa slipsen?


Om det inte är det han mest av allt önskar sig alltså. En ny slips. Helst en ny vintage-slips då förstås.

Förut, för tiotalet år sedan, kunde man finna fina second handslipsar överallt, nuförtiden verkar det vara snålt med snygga slipsar kvar. Kanske är det alla roliga återanvändningsidéer som slukat upp alla slipsarna? Slipskuddarna och slipsgosedjuren har ju nästan stått som spön i symaskinsbackarna de senaste åren. Gott så. Bra så. Rent utav: Heja, heja!

Låt pappa slippa slipsen! Säg det snabbt fem gånger i rad, den som kan. Särskilt sådana där färdiga skjort/slips-kit tycker jag att far kan få slippa. Mycket hellre en myllrande blommig och prickig sak från Erikshjälpen i så fall. En sådan som jag hittade till mannen en vacker dag i maj.

Låt pappa slippa spilla på slipsen! Om ni tänker bjuda honom på något extra gott idag, menar jag.

Ha en fortsatt bra Fars dag! Where ever you are. Med eller utan slipstvång.

<3
/helena

torsdag 9 november 2017

Slingrande vas


"... Vad vi inte tänker på i dag är att vid denna tid var färska snittblommor året om ingen självklarhet utan vaserna i sig var dekoration nog. ..."

Citatet ovan är hämtat från ett svar i Arbetarbladet 12 dec 2010. Frågan gäller en vas. En så kallad flussvas.

För några veckor sedan hittade jag den sötaste flussvas jag någonsin sett. Visade er då en snabb skymt från dess nya utsikt i sovrummet. Där står den nu uppe på den gamla radion och blickar ut över sitt nya hem. Nämnde nog då, att vi skulle ta och reda ut några av de förvirrade begreppen runt fluss- och opalglas (glas som genom tillsats av olika medel görs grumligt). Nu är det dags, även om det inte blir någon ingående utredning.

Den här typen av vaser - i ogenomskinligt vitt glas med handmålad dekor - ser man relativt ofta ute på andra hands-marknaden. Parvaser. De kommer oftast två och två. Om båda fortfarande finns kvar i dugligt skick, vill säga. Min stod alldeles ensam, liksom övergiven av sin andra part. Tycker i och för sig att den klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Plockar ner min lilla glasbibel ur bokhyllan. Samla glas av Elsebeth Granlund och Hans Sundblom (Bonniers 1972), den som inleds med orden: "Människor har i alla tider fascinerats av glaset, dess sprödhet, ljusbrytande förmåga och skönhet. Glas var länge dyrbara objekt som bara ett fåtal kunde äga. ..."

Under rubriken Opalglas hittar jag den här korta, koncisa och klargörande texten:

"... Opalglas kallas även mjölkglas på grund av den grumliga, mjölkvita massan. Redan under 1400-talet förekom glas i Venedig av helt eller delvis genomfärgad massa, men opalglasets storhetstid kom under andra hälften av 1800-talet. Allt efter ingående komponent skiljer man mellan mjölkglas, flussglas, benglas, opalglas och alabasterglas. ..."

Benämningen opalinglas läser jag också här någonstans, i jakten på det mjölkvita glasets historia. Vet inte om vi blev så där värst mycket klokare, men lite mer fattar vi väl kanske, även om jag tycker det är onödigt att nörda in sig i för många tekniska detaljer. Den informationen finns förstås också där ute, för den som vill söka sig vidare. Om nu någon är väldigt nyfiken på exakt vilka olika ämnen som ska blandas i, menar jag, för att ge glaset den ena eller andra karaktären och det ena eller andra namnet.

Kärt barn har många namn. Om min lilla, vita goding är värd lika mycket som den frågvisas i Arbetarbladet 2010? Det ställer jag mig mycket tveksam till (även om dess skönhetsvärde är helt oskattbart för mig!). Värdet brukar ju dessutom sjunka när det bara finns en i det ursprungliga paret vaser kvar.

Jag gav åttiofem kronor på Myrorna, om någon är nyfiken grön. Det tyckte jag var prisvärt för en så kallad välgörenhetsvara - en vara som i förlängningen ska skapa mervärde för fler än mannen och mig.

:)
/helena

ps Botaniska i Göteborg. Underbart. Särskilt där uppe bland de asiatiska delarna. Grönt och slingrande. Utsikter och dalgångar. Klippor och skönt strama former. Tänker mig att det är perfekt att söka skydd från vindarna där, under något vintergrönt. Söka lä i vackrast tänkbara läge. Gillade läget, det gjorde vi verkligen när vi var där för några veckor sedan och fotade vasen. Och kudden.

onsdag 8 november 2017

Havrekakor, män och C-vitamin med äppelsmak


Efterklok, efterklok, efterklok. Ibland tänker jag efter före så länge att efter hinner bli före igen. I vilket fall sitter jag här och ångrar att jag inte gick ut i måndags när solen lockade och pockade. Hur mycket piggare hade jag inte känt mig nu då? Men nej då, här skulle skrivbordsjobbas. Igår hann jag inte ens tänka tanken att gå ut. Och idag ångrar jag mig. Nu när himlen ligger där helt vit, som en mjölkmustasch.

Äter havrekakor som smakar himmelrike. Någon har tänkt på det viktigaste mitt i allt det söta - det salta. En gnutta salt i det söta och simsalabim förtrollas dina smaklökar bortom vett och sans. De är glutenfria, äter lite sådant för att blidka min känsliga mage ibland. Inte för att jag är allergisk direkt, utan för att det är bra att gluten"banta" sin kost, som en slags kompensation för allt gott bröd som slinker ner emellanåt. Oj, Italien, jaha. Läser på förpackningen att de är bakade där, inte så miljövänligt förstås. Å andra sidan står det ett Göteborgsnummer på majsbröds-förpackningen.

Fast ibland blir man lurad av att det finns ett kontor nära. Ibland ligger tillverkningen ändå någon helt annan stans. I värsta fall riktigt långt bort.

Slänger i en brusande flinga C-vitamin i det kalla kranvattnet. Med smak av Grönt äpple. Friskt och starkt. På fruktfatet ligger clementinerna och undrar vad jag håller på med?! Vi är ju The real thing!, säger de. Och jag håller med, men det är gott att smaksätta vattnet lite. För variationen. Och jag släpper, som sagt, bara ner en flinga av tabletten i glaset.

Ska sätta på en kopp kaffe strax (och förstöra alla goda C-vitaminers goda intentioner i kroppen...), skala en banan och fundera på om jag ska ta ett par jungfrubröst till. Det blev en massa godis över förra veckan. Tablettaskar och klubbor och annat. Det var tydligen många fler barn som busade än som ville ha godis i år.


I det mulna, blå köket dröjer sig det somriga kvar. Börjar bli dags att åtminstone byta sommartavlan i mitten, känner jag. Undrar om de målade amaryllisarna ska smällas upp direkt, eller om något annat ska få ta plats en stund först? De stora frågorna hopar sig, som ni hör.

På tal om stora frågor. Männen. Vad ska vi göra med dem? Älska dem förstås! För att de allra, allra flesta är superbra och snälla och världsbäst! Men. Här kommer men:et som jag lurat på länge nu, för det känns konstigt att ha en blogg som hyllar feminismen och inte kommentera höstens stora tafs-tjafs-debatt alls.

Och det är just därför jag inte sagt något här, för att jag tycker det lätt blir så tjafsigt. Och att alla de viktiga korten blandas bort bland de andra. För det första gillar jag inte att enskilda individers byk ska tvättas offentligt. Det gillar jag aldrig. Oavsett vilket eventuellt brott någon har begått.

Sedan tänker jag på mig själv personligen, på vad det är jag saknar mest: RESPEKT. Respekt mellan människor. Har, så klart, som alla andra, blivit utsatt för diverse tjuvnyp genom åren, men de mentala har alltid varit värst. Särskilt de från andra kvinnor. Det är här jag tycker debatten borde breddas, till att handla om all form av diskriminering mellan människor. Gillar inte att polarisera och dela upp baserat på kön. För det finns, många, många feminister där ute. En hel del är kvinnor, många är män.

Gubbjävlar. Det är så jag kallar dem. De som växer av att kliva runt på andra. Oavsett hur de gör det. Det kan vara en klapp på baken - eller nästan ännu värre - en nedlåtande klapp på huvudet. En mental klapp. En du-ska-minsann-veta-din-plats-klapp- Eller en kom-inte-här-och-tro-att-du-har-något-att-säga-till-om-klapp. Gubbjäveln är könlös. Eller tvåkönad. Vilket ni föredrar.

Men visst finns det många manliga svin. Länge hoppades jag bara att de skulle dö ut. Att evolutionen och kvinnokamps-revolutionen till slut skulle få allt sådant beteende att dö ut. Men icke. Det verkar hela tiden födas nya gubbjävlar. De blir bara yngre och yngre.

Det är här min viktigaste tanke kommer in: Ta dem redan med fostervattnet! Vi måste börja tidigt. Förebygga gubbjävligheten genom "bättre" uppfostran. Genom att inte glömma bort att vi har flera kön och att vi attraheras huller om buller mellan dessa, att det är en bra sak att vi är olika. Men. Men att könstillhörigheten inte är det viktigaste, utan det allmänmänskliga. Att alla är olika. Alla måste få vara som de vill vara. Älska vem de vill. Och kräva respekt för sitt sätt att leva. Så länge du inte skadar någon annan ska du ha rätt att leva som du vill. Bidra med det du kan i samhället och försöka vara en kreativ kraft. Lite så.

Som om något av det här gick att klämma in lite snabbt mellan en banan och ett par jungfrubröst.

<3
/helena

tisdag 7 november 2017

Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer...


Det är hög tid att presentera Gustaf Ewald (som inte är mannen på bilden), och mitt pågående fotoprojekt (ett av mina parallellt pågående projekt, alltså).

Fotografen, journalisten, hembygdsforskaren. Så beskrivs han i boken som är fylld av fakta, anekdotiska berättelser och talande fotografier. Gustaf Ewald föddes 1884. Fotot ovan tog han 1910.

Om den här bilden kan man säga mycket, men för mig är den främst en symbol för det eviga lärandet. Men det är en helt annan historia, som vi inte ska inveckla oss i här. Låt mig bara säga som så här: För den vetgirige är skolan bara en bisats, en station på vägen, en av alla vätskedepåer. Så är det bara. Nu går vi vidare.


"... Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer ut till Gillesängen för att se hur linet växte och frodades. ..."

Det är flera år sedan jag fann boken Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Då tänkte jag inte så mycket mer än att det var en intressant bok, med många fina bilder i. För något år sedan började jag bläddra ordentligt, läste stycke efter stycke, studerade fotografierna ingående.

En tanke började gro. En idé föddes: Tänk om jag skulle följa i Gustaf Ewalds fotspår? Bara lite grand. Se vyer som han såg. Se hur de ser ut nu. Vad som finns kvar. Vad som har förändrats, och vad som är sig ganska likt. Följa med på en tur runt omkring i bygden där jag bor, i närheten av där den vetgirige Gustaf Ewald levde och verkade. Tänk om.

Och så blev det. Eller blev och blev, jag har inte kommit så långt ännu, har inte hunnit gå så många steg i de stora fotspåren ännu. I fotspåren efter en av våra pionjärer. För de var inte så många som fotograferade då, när GE (som jag lite lagom nonchalant kommer tillåta mig att förkorta honom emellanåt) började sin trevande dokumentära karriär i början av 1900-talet.

"... Gårdsbilder från hemmet i Grimstorp samt bilder av föräldrar och syskon i dagligt arbete på gården blev de första motiven för den nya kameran. ..."

Det är främst till platser i städer och små samhällen - och kyrkor och andra intressanta byggnationer - som jag kommer följa. Så mycket dokumenterande av seder och bruk blir det nog inte. Fast vem vet? Kanske kan jag ta del av något hantverk som lever vidare, eller utforska något område som inte alls fanns i början och mitten av förra seklet? Någon form av avancerad dataprogrammering kanske? Eller kod, som man väl säger idag.

"... Han fick se det gamla Västergötland och dess jordbrukarsamhälle försvinna vid sekelskiftet och ersättas av ett modernare och mer industrialiserat samhälle. I tidningar och böcker gjorde han sig ofta påmind genom att på ett försynt sätt peka på farorna av att förändra utan eftertanke. Han visade alltid omtanke om det gamla och förstod dess värde för kommande generationer, vilket inte betydde att han alltid prisade 'den gamla goda tiden'. ..."

:)
/helena

ps Fotografierna och citaten är hämtade ur boken: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild - Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson. Skövde Offset, Skövde 1984. Falköpings Bokbinderi.

måndag 6 november 2017

Tttax, tttår, tttaggtråd


Ibland får man helt enkelt det som står: Tre saker på t. Lite sparsmakat tttråkigt, men jag tycker mycket om de här bilderna. Vet inte varför, kanske bara därför. Kanske av egoism - för att de är mina. Kanske för att världen verkar så grå ibland, och då får man göra sitt bästa för att trycka ner de grönaste reglagen.

Kanske för att morgon-tv-morgonen började med en recension av en musikal om flyktingkrisen.

!?!!??

Tänk att någon kan bli förvånad över det jag har sagt hela tiden: När vännen prövas - i nöden - det är DÅ det gäller. Det är då det gäller att stå för alla fagra löften. Alla fina ord som börjar på human. Humanitär hjälp. Jo, pyttsan. Världens bästa land på att skryta om asylpolitik och vi-bryr-oss-minsann-så-mycket-om-varandra-retorik. Det är lätt att ställa upp - i teorin. Men om man tvingas göra det minsta avkall på sin egen bekvämlighet, då är det lättare att sätta upp lite ny taggtråd runt den egna tomten, vissla lite som om ingenting hade hänt, och gå ut och gå med hunden en stund istället. Istället för att bjuda in, bjuda till, bjuda upp.

Tänk en sekund på de konfliktdrabbade ländernas grannländer. De fattiga grannländerna. De har visat sig vara mycket mer generösa än vi. Av nöden tvungna, javisst. Men de har ändå ställt upp. Dörrar och hjärtan.

Och visst, om en musikal kan hjälpa någon att få upp ögonen för hur "vi" betedde oss när nöden var som störst, så fine with me. Om någon kan få syn på hur "vi" betedde oss när världen bokstavligen knackade på vår dörr. När någon verkligen behövde vår hjälp. När alla fagra löften sattes på prov. När det plötsligt var lättare att stå försagd och stammande och stirra ner på sina egna tår, än att stå upp för mänskligheten. För allas rätt till ett drägligt liv. För i spegeln kunde vi verkligen inte se oss själva längre. Inte på riktigt. Inte enligt min mening i alla fall. 

Min gräns gick långt innan röntgen av traumatiserade unga människors kroppsdelar och lagförslag mot människor som bara försöker överleva dagen. För att inte tala om att skicka hem unga, ensamma till så kallade "säkra provinser".

Det är självklart en helt annan sak om man begår regelrätta lagbrott eller stör eller kränker andra på pin kiv. I samhället, i gatubilden. Men att bara försöka överleva, det kan aldrig vara ett brott i min bok.

Men kom på en lösning själv då! Replikerar säkert någon upprört. Jovisst, gör så här bara: Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad, om du hade tvingats hamna i samma situation. Någon kan kanske svagt påminna sig den gyllene regeln... Och sätt inte så stor betydelse i en siffra. Det spelar väl ingen roll om någon är 16 eller 17 eller 18 eller 25, låt unga människor få prövas enligt samma humana asylregler. Det är ingen större skillnad på att vara 17 eller 18 år eller 25. Det kommer nog de flesta ihåg. Och utrota fattigdomen, innan du börjar skylla något på någon som haft oturen att födas in i fattigdom, eller hamna där på grund av omständigheter som ingen enskild människa kan rå för eller råda över.

Jag står också här och stirrar på mina tår. Men jag tror fortfarande på allas lika värde. På att kappans riktning kan stå pall för vilken flyktig vind som helt. För stormar och orkaner. Och på att göra mitt bästa varje dag för att efterleva den devisen.

Bevisen på att vi är ett folk som vill många väl är många, men bara om det inte svider. I det egna skinnet. Eller, gud förbjude, i plånboken.

<3
/helena

söndag 5 november 2017

En helt vanlig, ovanlig dag


Jag fick med mig en man hem igår.


En musikaliskt man. Nej, två män blev det faktiskt. Eller tre, om vi ska räkna så där väldigt petnoga. Tre musikaliska män, fick följa med mig hem. En - den sötaste, raraste, snällaste - hade jag visserligen med mig redan när jag kom.


Tiden går, sommartiden gick ändå fortare, men vad gör det när den är så här vacker. Ångrar nästan att jag inte frågade vad den så kallade "sillalådan" kostade. Så fint sliten den var, med det centrala motivet hyfsat välbevarat. Stanna tiden, tänker jag när jag ser sådant här utmärkt hantverk.

Åter i Bruk (i stadsdelen Göta i Borås) passade på att hålla extra öppet denna ljusets lördag. Annars har de oftast öppet tre eftermiddagar i veckan. Second hand-möbler och byggmaterial, har de gott om. Och ett och annat ömtåligare vintage-objekt. Vi fick med oss lite smått och gott. Och en tavla - de hade 75% rabatt på just tavlor - som jag inte fick syn på förrän vi stod i kassan redo att betala våra små fynd. Såå fin. Tavlan alltså. Men ramen, den lämnar en del i övrigt att önska. Man kan inte få allt, för mindre än femtio kronor.


Sedan ägnade jag en stund åt att studera molnen. Den stora frågan riktades uppåt: Skulle de hålla tätt eller inte? Ljus brinner liksom bättre när de slipper vatten, har jag hört.


På Hilda växte det mossa. Eller lav? Har jag nämnt att mossa är något av det vackraste jag vet? Ja, det har jag naturligtvis gjort.


När vi promenerat runt i mörkret, tänkt ett tag på dem som saknas oss, och stängt grinden ordentligt om kyrkogården (nej, det gjorde vi egentligen inte. Det var inte lönt, folk kom och gick hela tiden. Mysigt att så många hjälper till att hålla den ljusa traditionen levande)...


...blev vi hungriga.


Så då åt vi lite innan vi åkte vidare till djurkyrkogården. Trots att vägen dit just nu är ganska svårtillgänglig (på grund av något slags större rörarbete), var det fullt av levande lågor överallt. Hos Lady och alla de andra bästa vännerna.

Skänkte en extra varm tanke till min egen svarta pälskling, hon som följde oss så troget i hälarna i mer än sexton år. Känns fortfarande inte (vår kisse dog i början av 2012) som att någon kan fylla hennes plats, även om jag längtar intensivt efter ett eget djur ibland.


Annars såg vi en hel del roliga typer på stan. Pumpor på två ben och så. Det gulligaste jag såg var en pirat. ?!? Jo, det är sant. En lång man i svart Kapten Krok-kappa. I handen (kroken?) höll han en liten liten flicka. Hon tultade glatt fram vid hans sida. I sin finaste klänning. Grön och skimrande blank.


Och överallt höll månen sitt vakande öga. Får ni också för er att den skrattar åt oss ibland? Att månen lägger sitt runda ansikte på sned och skrattar åt oss människor, och våra små försök att göra tillvaron bra för oss själva och varandra? Inget elakt skratt. Bara ett snett överseende, välmenande leende.

<3
/helena

fredag 3 november 2017

...vi må undfå visa hjärtan.


Det var en grön dag i augusti. En av dessa dagar när klorofyllen verkar fylla hela pupillens svärta med grönt.

Djupt grönt. Genomgående grönt. Vi var på väg till ett utflyktsmål. Glada och lediga. Uppfyllda av allt det fina vi är bortskämda med att ha runt omkring oss, nästan vart vi än ser. Hur långt vi än ser. Eller kort. Makro-kort.

Då låg den bara där, den stillsamma oasen. Grön och skön. Med ett lätt, porlande vatten som enda ljudkuliss till trädens sus och fåglarnas busvisslingar efter insekter. Vi stannade, för att bara andas och ta in allt. Landa. Bara låta tankarna vandra och gå som de ville, över den stilla platsen.

Tror till och med att mannen somnade en stund där, medan jag och kameran respektfullt inspekterade omgivningarna. Läste långsamt de tänkvärda orden, särskilt de längst ner:

"... Lär oss betänka/huru få våra dagar äro/för att vi må undfå visa hjärtan" 

Med sommarens vackraste - mest längtansfulla - ros, vill jag önska oss alla en fridfull, eftertänksam och ljusfylld helg.

<3
/helena

ps Jag har skrivit nästa del av Spår i gräset, men eftersom den delvis utspelar sig på en kyrkogård, så vet jag inte om det är god ton, eller inte, att publicera den under just den här helgen. Vi får se om den kanske får vänta. Eller så kommer jag fram till att det ändå känns okej, att delge er den redan så snart. Vi får se. Ni får se.

torsdag 2 november 2017

Det här är inte ett helt inlägg, det här är bara en snutt(efilt) långt


Då så. Då tar jag väl och drar ur tummen och lämnar in dem nu då. Till en välgörenhets second hand-butik.

Äntligen! På tiden! Heja!

Ja, inte bästa fika-nallarna, förstås. De trivs bättre här, i den hullerombullriga hyllan. Och självklart inte påskgumman med katten. Hon borde visserligen åkt in i påsklådan för länge sedan, men hon säger att hon helst vill stanna framme i ljuset. Bland tomtar och troll och Pelle Svanslös och Djungelboken och August Strindberg och älvor och Agatha Christie och Världens bästa citat och Gårdarna runt sjön. Röda Nejlikan lurar också här någonstans, bland alla de slitna ryggarna.

Snuttefiltarna. Det är ju de som - äntligen - ska få komma till sin rätta nytta. Eller så blir det väl någon annan filur som hittar dem - och får en annan konstig, annorlunda idé...

Men spöket behåller jag, som ni vet. Och en liten fågel med hjärtat på rätta städstället.

:)
/helena

onsdag 1 november 2017

Änglar finns!

 
Det är aldrig för tidigt att plocka fram dem. Änglarna behövs. 

Särskilt nu när ljuset saknas. När mörkret har fallit. När sommartiden är slut, på riktigt.

Här handlar det om en av de finaste advents-/julprydnader jag någonsin har hittat. Först gick jag bara förbi dem, såg inte det fina som låg framför mig i Emmaus hylla. Det här handlar inte bara om second hand, eller vintage, det här handlar om en semi-antik (minst 50 år gammal) liten gipstavla.

 
Den 25:e oktober 1947 fick Eivor den som gåva, om jag tolkar baksidans bokstäver rätt.

Datumet går inte att ta fel på, och tiden stämmer. Stämmer med en tid när det billiga, tillgängliga materialet gips fick komma till mycken användning. Det fanns inga pengar till överdåd och lyx i de breda, folkliga lagren under och runt krigstiden, men lite fina saker ville man - förstås - ändå omge sig med. En fin present ville man kunna ge bort ibland, även i hårt ransonerade tider. En tid av materialbrist. En tid, som i mångt och mycket handlade om överlevnad och sparsamhet.

Då fick Eivor tre änglar. Tre änglar som nyss fyllt 70 år. Inte illa för något så ömtåligt som vingar av gips.

Eivor ingår i de Eviga kvinnornas krets nu. E-vig. För ni minns kanske att det var så det började för mig? Att det var så det började för bloggen ni just nu läser. Med kvinnor på E. Med att jag hittade flera intressanta, vackra saker som tillhört kvinnor på E.

Tavlan, som Elsy fick av fröken när hon hade varit extra flitig. Esters pennskrin i trä. Evas låda, som någon prytt med ett personligt motiv. Poesiboken, som kamraterna satt sina snällaste kråkfötter i. Och nu Eivors änglar.

Låt oss hoppas att de goda krafterna alltid kommer finnas där för oss. Att vi får träffa många fler ljusa änglar.

<3
/helena