fredag 4 september 2015

Regnrealism. Under vingars beskydd.


Jag vill börja med att varna alla känsliga tittare; det här är ett helt oredigerat inlägg. Inte det minsta lilla redigeringsprogram har varit i närheten av mina foton. Och de allra bästa redigerarna; den glittriga eftermiddagssolen, och den kanske ännu vackrare tidiga kvällssolen, lyser helt med sin frånvaro. Det här är verkligheten som den kan vara en helt vanlig, ovanlig dag i Borås. Det betyder inte att det är tråkigt.


Det betyder bara att man måste anstränga sig lite för att se poesin i det hela. Moln-poesin. Även om jag gjorde mitt allra bästa för att fånga de färger som faktiskt redan finns.


Vi tar det ifrån början. Vår eftermiddag började med ett lyckat besök på Erikshjälpen. Det var nog många som hade börjat sin torsdagseftermiddag där, för hyllorna gapade ganska tomma när vi kom dit. Trots det lyckades mannen hitta en pin, till sin redan stora samling (det här måste nog vara pin nummer 352 eller så...), och en gosig tröja. Färgen på den var han lite tveksam till: - Du brukade ju alltid säga att jag såg så blek ut, på den tiden när jag hade orange arbetsskjorta... - Men den här är ju inte orange, den är aprikos. Det är en helt annan sak. - Jaha.


Jag hittade en ängel. Och en bok som var så fin. Ville ha den så fort jag fick syn på framsidan. När det sedan visade sig att innehållet var lika fint och bra och roligt, var tjugolappen redan halvvägs uppe ur fickan.



Första skämtet jag fick upp var gammalt. Hihi, för det här är en bok som handlar om just gamla skämt. Det allra första jag fick upp är daterat till 1898 och lyder, lite osannolikt nog, så här: - Varför bär så många damer fåglar i sina hattar? - För att folk inte ska kunna kalla dem för fågelskrämmor. 

 
Så fort jag hörde talas om Pichi & Avo förstod jag att deras verk hade potential att bli min favorit i årets street art-festival. De lägger en grund, bakgrund, med "klassisk graffiti" och målar sedan fram en "staty" av klassiskt grekiskt, antikt snitt ovanpå det. Gillar tänket, blandningen av modernt och klassiskt. Ser fram emot att få se det färdiga resultatet. Gärna i solljus...

Och haha, höll ju på att glömma kvinnorna som haffade mannen på andra sidan gatan när jag försökte fota här i den mörka gränden. Jag trodde att han kanske hade träffat på ett par jobbarkompisar, vet att det finns många kvinnliga sådana på flera av ställena där han undervisar, och jag känner bara ett fåtal av dem, tyckte det skulle bli kul att bli presenterad när jag gick tillbaka över gatan för att möta dem. Men när jag närmade mig sa de bara hejdå och log. Mannen log ansträngt tillbaka och jag frågade vilka de var och vad de ville. Han hade ingen aning om vilka de var, men de hade undrat om de fick prata lite med honom om meningen med livet. Jahaja.


Så, även om mina foton här inte kommer gå till historien som de vackraste som togs under No Limit Borås 2015, var det en lyckad eftermiddag, och kväll, i konstens tecken. Vi fick ju faktiskt både se en konstnär in action - Robert Proch - och, när vindrutetorkarna så behagade, en skymt av örnen som växer fram över högskolans gigantiska och smått utmanande vägg. Inte dåligt. Inte dåligt alls, mina vänner.

:)
/helena

ps Ett bonusskämt ur den roliga boken måste ni såklart ha. Scenariot är en modern herre (det står så), alltså en 1880-talsgentleman som lutar sig fram mot en välklädd, korsettprydd ung dam och säger: - Det är alldeles ofarligt att ta min arm, min sköna, den vaccinerades i morse!

torsdag 3 september 2015

Vädrar morgonluft. För gatukonsten.


Livet är inte en rät linje, därför kan man inte räkna med att alla tankar ska rätta in sig i raka led. Just nu surrar det i mitt huvud. Visslar och susar av saker som ska hinnas med. Vid foten ligger en morotsbit och påminner mig om det. I fotomappen ligger tjuvkiken från förra årets festival. I bakhuvudet ligger en oro och skaver. Oron över att inte hinna ut på gatorna och följa sprayburkarnas framfart. Oron över att inte hinna se vingarna på DALeast's örn breda ut sig över det stora väggpartiet vid högskolan.


För idag finns det ingen återvändo (bara en och annan avspärrad återvändsgränd kanske?), idag drar No Limit Street Art Borås 2015 igång. Och här sitter jag med en morotsbit alldeles intill lilltån och en massa osamlade tankar i skallen. Därför får ni ha lite tålamod idag, det här handlar om gatukonst, men inte bara.


Det här handlar också om att ha pippi på pippi. Såg ni att vi ska få en nationalfågel? Den kommer tydligen att presenteras i morgon, den fjärde september. Kan inte låta bli att hoppas lite extra på gråsparven, det är något med dess oansenliga frimodighet som jag bara inte kan motstå.

Och nu har de flugit in i sovrummet också. Blev så inspirerad av en filminteriör jag såg för ett tag sedan; på ett bord stod en lampa med en skärm full av fåglar. Och då mindes jag de här två, rosa prydnadsfåglarna i trä. Tror jag hittade dem på Emmaus en gång. Fram med häftmassa och så fylldes den gula skärmen av liv. Fågelliv. Hade tänkt att fixa lite annorlunda på fönsterbrädan innan jag visade er, men det hann jag inte. Den evigt blommande semesterpresenten, från mannen, får stå kvar ett tag till. Den trivs ju så bra där.


Annars, ska nog ha det lite lugnare runt lampfoten nu, nu när skärmen drar mer uppmärksamhet till sig. På gatorna i vår lilla stad kommer det säkert vara allt annat än lugnt de kommande dagarna. Läste att duon bakom Brooklyn Street Art kommer hit, för att rapportera om hur gatukonst tar sig ut - och tas emot - i en mindre stad. Spännande, minst sagt.

:)
/helena

ps Det ena leder lätt till det andra och plötsligt finner man sig själv surfandes på en norsk gatufestival - NuArt. Kul kul. Verkar som att den har funnits i Stavanger i 15 år. Och ändå har jag aldrig hört talas om den förut? Måste väl bero på alla små orangea morotsbitar som vägrar låta en koncentrera sig på det som är viktigt här i livet.

onsdag 2 september 2015

Läser baklänges och ser fram emot


Utanför gör en hund det en hund ofta gör.
Två går under paraply, de har varsitt. Vill inte bli blöta om nosen förstås.
Jag längtar av någon diffus anledning efter konkretare tider, fast jag egentligen är allergisk mot all överdriven konkretion som omger oss.
Läser ytterligare några av Maxim Grigorievs noveller och slås av hur allting verkar fladdra i dem. Tiden och gardinerna. Livet och meningen och vädret.
Känns som att det går nästan lika bra att läsa dem baklänges. Särskilt den om skoleleven och mannen som alltid dricker mjölk på sin balkong.


Plötsligt exploderar solen! Fast det fortfarande regnar.
Och jag ser fram emot att luften nu bara blir högre och högre att andas.
Tvära kast, gillar jag inte. Men vem tar hänsyn till det?
Kortfilmsklubben, gillar jag. Den hittar ni under K. Förstås. Bryr mig inte om att den har satts samman med högstadieelever, och en och annan gymnasieelev, i åtanke.
Sin respuesta. Det är spanska och betyder tydligen något i stil med "obesvarade" eller "obesvarad". Har sett den två gånger nu, kom inte riktigt ihåg slutet först, men nu gör jag det. Verkligen.
Kan ju inte mycket spanska alls, höjer därför ljudet för att försöka förstå lite mer. I framtiden.
Den här var också bra, liksom småsmart.
Gillar att man kan komprimera in så mycket innehåll i detta lilla - korta - format.

:)
/helena

ps Börjar faktiskt sakna mina ps, tycker de kommer något sporadiskt numera. Men, tänk om det betyder att jag inte är lika efterklok längre? Känns ju lite bra ändå, att tänka sig att jag börjar bli bättre på att tänka efter före. Eller så är det bara något tillfälligt, snabbt övergående, som ett virus ungefär. Och ja just det, höll ju på att glömma att länka till hela den långa listan hos UR Play: En massa klokskaper från A-Ö, varsågoda!

tisdag 1 september 2015

Hon har en blomma i sitt hår


Klivian blommar. Senast den sköt en lika överraskande, orange kaskad rakt upp i luften skrev vi januari i dagböckerna. Förbryllande blomma det där. Precis när jag moloket går fram för att klippa av ännu ett trist, gult blad så ser jag dem - knopparna. Och nu har de alltså slagit ut! Börjar bli något av en tradition att visa upp min förvåning varje gång den sköna behagar blomma.

Medan jag gnolar she´s up to the sun och vägrar släppa taget om känslor som mest hör sommaren till, omfamnar mannen höstterminen med Petronella och den söta visan som frågar sig om man kan köpa vantar eller stövlar här. Nä, det här är en klappa-händerna-affär. Eller en stampa-fötterna-affär. Eller hur det nu är. Tror det handlar om kalsonger (långa?) någonstans också.

De sjunger och spelar förstås mycket annat också - mannen och hans elever. Men en dag på stranden blir det nog inte lika ofta nu. Och inte så mycket ta av dig skorna heller. Men heroes spelar han säkert för alla vardagshjältarna runtomkring. Och working class hero får han förstås spela för mig precis när han vill.

Skulle börjat med att säga att han nog inte fyller så mycket trots allt, eftersom han önskade sig popcorn på födelsedagen, det glömde jag ju. Men vad gör det? All ends with beginnings, eller hur det nu var. Och just i dag med ett stort: GRATTIS ÄLSKLING!

:)
/helena

måndag 31 augusti 2015

I det ögonblicket märkte jag att även myror har ett hjärta.


" ...

Så småningom sänkte sig lugnet över myrstaden. Inget mer surrande, kravlande och rusande. Det här var alltså inte 'the city that never sleeps'. Det var bara jag som inte lyckades somna, hur mycket min kropp än längtade efter det.

Så här hade jag inte föreställt mig döden. Sanningen att säga hade jag aldrig ens tänkt på den. Jag var för upptagen med mitt hektiska liv. Med oviktiga saker (t.ex. deklaration), viktigare saker (t.ex. min karriär) och extremt viktiga saker (t.ex. wellness-massage). Senaste gången njöt jag av en massage medan Alex satt på dagis med Lilly och tvingades tillverka fåniga påskägg...

Lilly! Gode Gud! Jag skulle aldrig få se min lilla dotter igen!
Jag svalde hårt. Jag skulle inte få uppleva när hon tappade sin första tand. Eller vara med på hennes första skoldag. Hennes första biobesök. Hennes första pianolektion. Hennes pubertet...nåja, den var väl inte helt omistlig.
Men det var allt det andra!
Lilly måste hädanefter leva utan mig.
Och jag utan henne.
I det ögonblicket märkte jag att även myror har ett hjärta.
Det satt i min voluminösa bakkropp, precis bakom bakbenen.

... "

/ur Dålig Karma
(Mieses Karma)
av David Safier (2007)
svensk översättning: Ulrika Junker Miranda
Bazar Förlag AB, Stockholm 2013


:)
/helena

fredag 28 augusti 2015

En snabb hälsning från fågelboet


Den glatt balanserande fågeln från Abbekås...


...den mäktiga, guldglänsande berguven från Gustavsberg...


...den tofsprydda, lyckobringande pippin från Gefle... (som syns lite bättre här)


...och jag. Vår lilla flock, vi flyger in här för att önska er alla en riktigt bra helg!


Och medan de sista skälvande styrkemätningarna äger rum i Peking, undrar jag om den något solfattiga väggen ovanför soffan ska få vara så här nu, eller om jag ska plocka fram ett par fåglar till. Kanske någon blå också? Blue-bird. För vemodet. Och poesin.

Annars är jag mest uppfylld av alla starka insatser som passerat (ibland rekordsnabbt!) under veckan som varit. För friidrott kan vara, kan mycket väl vara, den idrott som ligger allra närmast poesin.

När det andra steget i tresteget tas till exempel, när atleten närmast ligger stilla i luften, viktlös, trotsande tid, tyngdlagar och andra världsliga ting, då känns poesins närvaro så påtaglig.

Eller som Anders Gärderud uttryckte det, under en av alla vackra, förbispringande löpsekvenser: en löpningens stilist. Kommer inte ihåg vem han avsåg just där och då, men det kan mycket väl ha varit Allyson Felix. Eller David Lekuta Rudisha. Eller Mo Farah.

Idrott och poesi; som två kaneldoftande äppelklyftor i samma paj!

:)
/helena

ps Kom på sedan, efter att gårdagens filmtips redan var färdiginskrivna, att det finns vissa beröringspunkter mellan vår egen tids snabbaste man, fenomenet från Jamaica, Mr Bolt himself och ett par scener i Boktjuven. Lite otippat kanske, men sant.

torsdag 27 augusti 2015

Boktjuven


Fyra filmer om fyra kvinnor. Det är vad jag ser i sommarens filmbackspegel. Först när jag tänker på den senaste tidens "rörliga bilder", känns det inte som att det finns så många där, men när jag sedan börjar skärskåda minnet, då ser jag dem. Och ett mönster. De mest minnesvärda filmer vi har sett, har alla handlat om kvinnor. Flickor, tjejer, damer. Kvinnor i olika åldrar helt enkelt.

Mest minnesvärd är Boktjuven, det är en sådan filmupplevelse som alltid kommer att stanna hos mig. Det vet jag. En film som bygger på en bok (av Markus Zusak) - som så många bra filmer gör. Men vi kan väl snacka lite om de andra tre först:

Den gröna cykeln (originaltitel: Wadjida). En berättelse som berör det faktum att så många kvinnor runt om i världen fortfarande, på 2000-talet, får kämpa för att alls räknas som likvärdiga, jämställda människor. Wadjida  (spelad av begåvade Waad Mohammed) vill cykla ikapp med grannpojken - han som har ett extra gott öga till just henne. Men för att cykla ikapp måste man ha en cykel. Och lära sig att cykla. Två saker som inte är så självklara överallt i världen som man gärna vill tro. Sevärd. Klart sevärd. Med en charmig, uppfinningsrik, egensinnig flicka i huvudrollen.

Big Eyes av Tim Burton. Inte en helt given Burton-film vid första anblicken. Inte en massa absurda, supercoola, fantasieggande, historiska eskapader (ofta med Johnny Depp i någon viktig roll), utan något så spännande som en nästan helt sann historia. Historien om konstnären Margaret Keane (suveränt gestaltad av Amy Adams) och hennes, minst sagt, excentriske make. Det börjar med en romans - gör det inte alltid det? - utvecklar sig till något som verkar vara en smart idé, men som sedan urartar fullständigt. Mer än så vill jag nog inte säga. Det här måste ses! Och som vanligt överträffar verkligheten det mesta. Som ett litet ps kan jag tillägga att jag inte fattade någonting när en lokal filmkändis annonserade att; om någon skulle spela honom i en eventuell självbiografisk film, så önskade han att det skulle vara Cristoph Waltz. Huh?, tänkte jag när jag läste det. Visserligen har jag sett honom ligga i fosterställning efter att ha förlorat hela sitt liv - sin smarta telefon... - i den kalasbra filmen Carnage, men nu när jag har sett honom agera ut hela sitt register som Mr Keane, så förstår jag plötsligt fullständigt!

Georgia O'Keeffe. Ytterligare en film om en kvinnlig konstnär. En sedermera väldigt känd/erkänd sådan. Tyvärr tycker jag filmen handlar lite för mycket om hennes äktenskap och lite för lite om hennes konstnärsskap. Hade gärna velat se mer av hennes färger, blommor och brända landskap. Men, men. Joan Allen och Jeremy Irons och flera andra duktiga skådespelare - i så kallade supporting roles - lyckas ändå hålla mitt intresse vid liv.

Och så Boktjuven då. En film som på vissa plan skulle kunna ha utspelat sig under vilken tidsperiod som helst, men som ur andra aspekter har andra världskrigets vardagsliv som nödvändig utgångspunkt. Sophie Nélisse i huvudrollen får mig än en gång att undra var alla fantastiska barn- och ungdomsskådespelare egentligen kommer ifrån? Som hon spelar! Å andra sidan är det kanske inte så svårt när man agerar med två riktiga mästare i genren: Emily Watson och Geoffrey Rush. En berättelse om inlevelseförmåga, empati och ordens magi. Om konsten att ta sig in under någon annans ögonlock. Se vad någon annan ser. Om kärlek och familj. Och om det faktum att man inte alltid vet ifrån början vilka som blir ens viktigaste människor. Att familj är något man blir, inte nödvändigtvis är ifrån början. Och sedan skulle jag kunna säga en massa mer om denna ljuvliga filmpärla, om berättarperspektivet till exempel, men om ni har lyckan att fortfarande ha denna filmupplevelse framför er, så vill jag inte förstöra den genom att berätta för mycket. Men vi kan väl säga så här; att slutscenen var så vacker, rummet där, så jag var bara tvungen att veva den fram och tillbaka säkert tio gånger. Jag vet, jag vet att rummet säkert är konstruerat av en scenograf och en attributör, men hemkänslan där toppar ändå det mesta. Tycker jag. Och om ni ser filmen via DVD-skiva så kan jag varmt rekommendera att titta på de bortklippta scenerna också. Efteråt alltså! De kommer att få er att le. På olika sätt.

:)
/helena

ps På perrongen i Mollaryd stal vi med oss ett par böcker, det gjorde vi. Det är ju faktiskt ett perrongbibliotek helt utan nödvändiga återlämningskrav.  Men, jag lovar ändå att vi ska ha med oss flera sköna berättelser, nästa gång vi svänger förbi den lilla, gula stationen. Inte nödvändigtvis samma som vi lånade med oss hem i somras. Kommer ni ihåg när vi var där förra året förresten?