fredag 27 mars 2015

Life like a cartoon


Vore det inte skönt att få vara en seriefigur ibland? Att få vara någon som har alibi att leva lite platt och endimensionellt, så där? Eller att få lov att leka gud/serietecknare för en dag? Vore det inte skönt att få tillåtelse att bara väta pekfingret och sudda ut alla hårda gränser? Mellan fin- och fulkultur. Mellan vi och dem. Mellan dig och mig. Mellan helg och vardag. Mellan liv och död. Jag bara undrar? Det har liksom varit en sådan vecka, kan inte förklara det bättre än så.


Fast du kanske är en sådan som alltid föredrar verkligheten? Precis som den är? Oavsett? Även om det då inte går att blunda för det faktum att fågelns huvud har blivit "avklippt" och att blomman är något out-of-focus? Du kanske är en sådan som alltid ser det vackra i allt? Som lyckas se meningen med det halvfulla, halvfula och halvdana?


Fast vi kan kanske enas om att lite svärta (med betoning på lite), mitt i allt det glättiga, ändå kan göra det hela en aning mera begripligt? Kanske till och med vackrare? Eller är det bara ett önsketänkande? Ja, jag vet inte, som sagt, det har bara varit en sådan vecka.


Det enda jag vet är att; det här är bilden som jag till slut valde ut, bland alla mina stillebenfoton, till att bli mitt vårkort alternativt min vårplansch. Cartoon-versionen. Den mer verklighetsanpassade tar vi en annan dag. En annan vecka.

:)
/helena

ps Jo, det var ju en sak till. Något jag kom på. En enda mening som jag blev nöjd med: De riktigt bra sakerna i livet behöver inga extra adjektiv. De bästa ögonblicken behöver inga adjektiv alls faktiskt, de klarar sig alldeles utmärkt utan adjektivsällskap.

tisdag 24 mars 2015

Om nio månader...


Har hängt upp lite fint igen. En högaktuell sak, helt i min smak. Minns ni att jag berättade att jag hittade en mapp med fem vackra, tryckta dalabonader i? Färgglad kurbits på vitt papper. Rune Lindström heter konstnären bakom verken. Rune Lindström, det låter kanske inte som ett jätteupphetsande namn, men det är det! Rune Lindström sällar sig nämligen till den långa skara av ouppnåeliga multitalanger, vars supergeni det är svårt att inte önska att man åtminstone fått en tredjedel av. Författare, skådespelare, tecknare är bara början på listan som försöker beskriva Rune Lindström.


- Om nio månader smäller det! Sa ärkeängeln Gabriel till Jungfru Maria. Eller han formulerade sig kanske inte riktigt så, men någonting ditåt i alla fall. För den 25:e mars är det inte bara våffeldag, utan även Vårfrudagen, som den egentligen heter. Eller Jungfru Marie Bebådelsedag. Alltså dagen när Gabriel berättade för Maria att hon var havande med Jesus. Resten vet ni. Eller har ett slags hum om i alla fall.

Tänker jämt att jag, som säger mig vara så historieintresserad, borde visa lite större intresse för Bibeln och dess berättelser, men det har visat sig vara svårt att uppbåda intresse för just det. Jag är ju lite rädd för "allt det där religiösa" också. Beror säkert på min småländska uppväxt, missförstå mig rätt nu, jag kommer inte från ett religiöst hem, men i det lilla samhället där jag växte upp fanns det gott om frireligiösa församlingar, som det gjorde (gör?) i alla sådana små samhällen. Och jag tror att det har präglat mig en del, mer än jag trodde då. Tror faktiskt att det gjort mig något mera vidsynt och öppen inför tanken att det finns många religioner som har poänger, inte bara kristendomen. Bra och dåliga poänger.


Bonaden är i alla fall förbaskat vacker! Och historien om Jungfru Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen, Våffeldagen eller vad ni nu väljer ett kalla den, är himla intressant. Det finns en massa traditioner kopplade till just den här dagen. Denna dagen sas bland annat vara starten på våren, och då skulle man slippa tända ljus på kvällen för första gången på året och så skulle man gå runt något barfota för att något annat skulle bli bra sedan längre fram, eller hur det nu var... Det där lät flummigt, läs den något mindre flummiga versionen här på Nordiska Muséets sida istället. Om inte annat för att beskåda den söta skyltpojken i NK:s 1950-talsfönster. Han som gräddar våfflor!

:)
/helena

ps Vilken tur att man har blogg, det gör att man inte bara glömmer bort alla vackra dagar som kommer och går. Som den vackra dagen, i slutet av september, när jag hittade mappen med kurbitsbonaderna hos Röda Korsets second hand! För 25 kronor! Det var då som jag också hittade en fluffig, rosa tjocktröja som jag fortfarande inte har använt.

Barry White passar till skitigt barr


När fönstren känns lika stripiga som ditt eget hår. När solen påpekar allt vintern har låtit dig glömma. När det torra skinnet fortfarande kliar. När ingen annan är hemma. När blodpuddingen väntar otåligt i kylen. När alla drömmar känns långt borta och tusen och åter tusen saker väntar på åtgärd. Då. Just då, ska du lyssna på Barry White. Verkligen lyssna alltså.

:)
/helena

ps Och när uppkopplingen krånglar och tvingar dig att lägga in de två bilder du redan trodde att du hade lagt in, en gång till. Keep on listening!

söndag 22 mars 2015

Det kittlar i mitt öra


Krokusen.
Och kvistarna på marken.
De lätta skyarna. Den höga himlen.
Poeterna, de har gjort det till sin livsuppgift.
Jorden, med sin nu nästan ljudliga lukt.
Barnen, särskilt i sandlådan.
Och gungornas långsamma vals, långt efter att de små har somnat.
Det modigt nattöppna fönstret. Celsius nyckfulla morgonhumör.
De fuktiga lakanen. Och örngottet som lyssnat på alla drömmarna.
Björnen som har väckts.
Du.
Och jag.
Alla.
Alla viskar.
Om våren.

:)
/helena

lördag 21 mars 2015

Hur långt är steget från Judas Priest till våfflor?


Jag älskar dagar som fylls av musik, dagar som fyller mig med musik. Jag älskar dagar när mitt stackars ljudkänsliga, fullproppade huvud tillåter mig att lyssna på musik. Mer än en kort, kort stund i taget.

Mannen tog fram gitarren för att kompa ett par verser som jag kom på (berättar mer om det senare), och satte sig sedan nära diskbänken och spelade några låtar för mig. Lite U2, ABBA:s Fernando - den är verkligen så sockersöt och fin och rar och bra och säkert några adjektiv till. Sedan spelade han något av Anders F Rönnblom, en strof stannade kvar, tror den gick ungefär så här: "... trots att avstånden är långa mellan deras värderingar och tro... trots att den ena är en flod som rinner och den andra är lika bräcklig som en bro ..."

Hur kommer det sig att man inte kan sluta prata med ur-ändelse på alla ord när man har sett en isländsk film? - Detur varur en himla braur filmur hörruduur. Typ. Och vilken bra film det var! Såg ni den? Metalhead? (Kolla in den coola filmaffischen! Eller ska jag kanske säga koola?)

Ragnar Bragasons film handlar om en ung tjej - suveränt spelad av Thorbjorg Helga Thorgilsdottir - som fått uppleva ett allvarligt, livsavgörande trauma tidigt i livet. En hemskt bra film. Lite hemsk och mycket bra. Särskilt om man gillar musik, hård och snabb sådan.

Då, på åttiotalet, när jag var tonåring, uppskattade jag knappt alls när Peter - klassens värsta, eller enda, hårdrockare - släntrade runt korridorerna iklädd svarta tishor med skallar och kors och sådant på. Och musiken, alltså falsettsången och de vesslesnabba gitarrerna, uppskattade jag verkligen inte. Idag kan jag mer se, eller snarare höra, charmen i genren. Om nu ordet charm överhuvudtaget får användas i samma mening som metal? Mitt förstahandsval kommer den aldrig att bli, den allra hårdaste rocken. Men ibland är det skönt att inte allt är så tillrättalagt och lättsmält.

Sedan lyssnade vi på Peter Gabriel. Digging in the dirt. Videon är fortfarande bra. Den håller, som man säger. Och jag frågade mannen om det inte borde räknas som en riktig vårlåt ändå? Den måste väl ändå handla om det stundande vårbruket? Eller?

:)
/helena

ps Ska ni grädda våfflor snart? Kanske redan i helgen? Kom på att jag gjorde ett så himla fint och bra inlägg (om jag får säga det själv...) om våfflor förra året. Med recept hämtat ur den gamla rutiga kokboken. Både fras- och äggvåfflor. Och med den där viktiga ingrediensen i. Kommer ni ihåg vilken det är? Snöur.

torsdag 19 mars 2015

Charles Solenna är inte hemma


Det var mannen som kastade om dem - bokstäverna.
Och jag tycker att det har något förfinat över sig. Liksom en air av något. Något svunnet?

Måste bara googla lite först, innan jag vågar godkänna. Man kan aldrig så noga veta.
Hittar dock ingen massmördare, eller någon otäck kommersiell produkt.
Hittar en kvinna som heter Solenn. Utan a. Charles i efternamn
(- Aha, Solenna Charles kan kanske få bli mitt kvinnliga alias då?)
Och ordet "solenn" med anor från 1600-talet. Solenna i plural.
Högtidlig. Festlig. Något om en årligt återkommande högtid. Inte så dumt att heta.

I korgen ligger våren och väntar. Bullerbyvåren.
Och en dammig sälunge.
Och så de där tyglapparna då, som aldrig verkar bli något annat än tyglappar.

I tevefönstret sitter Carrie och plitar. Varje natt finns hon där. Bakom fladdrande New York-gardiner.

Charles Solenna är däremot inte hemma, just nu.
Mitt manliga alias. Som om jag behöver ett alias. Det gör jag inte. Men det är roligt att leka med tanken, och bokstäverna.


Annars tänker jag mest på tulpaner. Att det vore underbart att få åldras som en.
Med värdigheten i behåll.

:)
/helena