torsdag 27 juli 2017

Den här fina flickan vill tacka...


...mig för att jag gav henne ytterligare ett liv? Det tror jag. Hon förtjänar verkligen ett till. För den fräkniga näsans skull. Och för de små rutornas. De blåvita blusrutornas.


Och för de hoppfulla blommornas skull. Särskilt för dem. De, vi, går förhoppningsvis en blomstrande vintage-framtid till mötes.


Med den här klara, öppna, oskyldiga blicken vill mannen och jag passa på att tacka kunderna i våra två lokala ICA-affärer för deras generositet! Era bidrag i mannens gitarrlåda, under helgen som gick (22-23 juli), gav möjlighet till fler barn att överleva och få en något drägligare tillvaro framöver - via Unicef och deras livsviktiga presenter.

Tack!

Och tack till mina trogna, tappra läsare - som liksom jag - har en benfast tro på att världen kan bli lite, lite bättre med hjälp av miljövänliga ambitioner, fantasifull återanvändning, kultur i alla möjliga och omöjliga former, och innerliga solidaritetstankar.

Det finns minsann några drömmar kvar - de vill jag gärna dela med er.

<3
/helena

onsdag 26 juli 2017

I kolerans tid


En kvällspromenad i skenet av en fruktansvärd sjukdom. Kolera kom till Sverige första gången 1834, läser jag. Den hade bland annat spridit sig till norden i kölvattnet av krigens härjningar. Och som en följd av den kraftiga urbaniseringen på 1800-talet. "... Detta år dog 1 550 000 i Europa i sjukdomen ...". Och med koleran kom Kolerakyrkogårdarna.


Återigen känner jag en djup tacksamhet över att leva i vår tid. I vår privilegierade del av världen.

Fortfarande härjar den fruktade tarmsjukdomen i stora delar av världen. Framförallt där det är svårt att hålla hygienen på en sund nivå. Fortfarande sprider sig kolerabakterien (via smittad mat och förorenat vatten) där naturkatastrofer och krig drar fram. " ... Kolera utgör ett globalt hälsoproblem och har mycket hög dödlighet. ..."

God hygien, rent vatten, välfungerande avloppssystem - tre viktiga nycklar för att slippa spridning. Läser vidare att måttlig kolera egentligen är en relativt lättbehandlad sjukdom numera - med mycket vätska, för att ersätta de stora vätskeförlusterna som de kraftiga diarréerna orsakar, och tillsatser av livsviktiga salter, som kroppen förlorar i samband med vätskeförlusten.


Men i krigens och naturkatastrofernas skugga finns ofta små möjligheter att ens bedriva grundläggande sjukvård eller kunna upprätthålla den mest basala infrastruktur. Med kollapsade avloppssystem sprider sig sjukdomen som vi idag, här hos oss - som fått förmånen att leva i en del av världen som oftast är förskonad från de stora naturkatastroferna - kan betrakta som en i stort sett utdöd epidemi.

En fornlämning. Något som hände en gång för länge sedan. På 1800-talet.

I juli 1834 visade sig de första fallen av kolera i Sverige. I juli 2017 läser jag några namn på en skylt, samtidigt som jag beklagar mig över futtigheter som knott och leriga skogsstigar. 

Därför sänder jag en ödmjuk tanke till några av kvinnorna som begravdes i en massgrav i kolerans fotspår: Kerastin (med a, ja), Vilhelmina, Betty, Eugenia, Josefina, Maja, Vilhelmina, Anna och Anna. 

/helena

ps Över 30 svenska kolerakyrkogårdar finns uppräknade hos Wikipedia. Bland annat en vid Skanstull i Stockholm.

tisdag 25 juli 2017

När sommaren bär frukt


Det här är ingen pausfågel. Men hade jag vetat att det skulle bli ett par dagars uppehåll så hade jag kanske skickat in min praktfulla påfågel - med det viktiga uppdraget att underhålla er - lite tidigare. Ibland måste man helt enkelt ta en andningspaus i allt det sköna sommarlivet och göra undan en aning hushållsarbete också. Annars skulle det ju bli för skojigt att vara ledig, menar jag. Och såå kan vi ju inte ha det.


Det var färgen jag först föll för. Grön såklart. Stark och livgivande grön. Sedan såg jag motivet. Och texten: Fancy Apples.


Undrar hur den har kommit hit - ända från Tasmanien/Australien? På ett inte så miljövänligt sätt, misstänker jag. Tur att jag jämnade ut det hela lite då, när jag hittade den vackert patinerade trälådan på loppis!

Undrar vad jag ska ha i den? Vad ska förvaras här i? Förbjuden frukt, kanske.

:)
/helena

lördag 22 juli 2017

R som i rätten att inte behöva vara rädd


Klockan är exakt 22.00 när jag kopplar upp. Någon timma tidigare, när solen smög ner bakom det höga huset mittemot, kom jag på att jag skulle tända de röda lyktorna, ändå. Fast jag hade tänkt vänta med det.


Ytterligare någon timme tidigare, stod jag vid diskbänken och ojade mig över några små flisor. Sedan blev jag påmind. Om det som hände i Norge för sex år sedan. Om att livet är för kort och värdefullt för att ta sig tid att noja över bagateller. Jag, som dessutom tycker om flisor och nagg och skrynklor och rynkor och streck och små ärr. Det är spåren som påminner oss om att vi har fått förmånen att vara här ett tag.


Spåren som påminner oss om varför vi är här. "När det gäller fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste vi jobba tillsammans." Hittar orden när jag bläddrar i tidningen. Läser dem sakta. Orden som borde vara självklara. Läser, och känner tacksamhet över att de unga jobbar vidare på drömmen som aldrig får nöja sig med att bara vara en dröm.


"-Vi har en plikt att minnas våra kamrater, säger Amadou Sanneh, ordförande SSU Borås."

Och vi har en skyldighet att göra vårt bästa för att göra världen till en plats där ingen ska behöver vara rädd, tänker jag och bestämmer mig för att låta ljusen brinna så länge det bara går.

"-Det handlar om ungdomar som drömmer om att förbättra världen." 

Och. Känner jag de unga rätt, så låter de det inte bara stanna vid en dröm.

<3
/helena

fredag 21 juli 2017

R som i rött


Vad är det för märkvärdigt med det då? Undrar kanske den vane, luttrade vintage-jägaren. Två, röda ljuslyktor. Eller värmeljushållare, om vi ska vara petiga. So what? Lite retro-snygga, förstås. Javisst. Men vad då då? Vad är det med det? Inget. Inget särskilt. Men om det finns en etikett med ett stort "R" på då? R, som i Reijmyre. Blir den svårimponerade mer imponerad då? Ja. Jo. Såklart.


Men det var något annat som gjorde att jag köpte med dem hem från välgörenhetsloppisen. Något mer. Något som inte syns så bra här. Något extra fint.

Vi får titta närmare på det när jag har diskat dem ordentligt och skrapat bort prislapparna med två tvåor på. Och två femmor. Tjugofem kronor. Styck.

När jag har tänt dem, då får vi ta en närmare titt. Bränt barn sägs ju sky elden, men det gäller nog inte här.

<3
/helena

ps Då har jag tydligen lagt två röda ljuslyktor till sommarens övriga, mer julbetonade fynd: Julstrumpor, julkort, pepparkaksformar, och säkert något mer som jag inte kan komma på just nu. Det börjar visst att lacka så smått, mina vänner.

Spår i gräset, del 2


Då kör vi lite skrivövning igen då. Sommarens utmaning är att försöka skriva något spännande. Vi får väl se hur det blir med den saken, själva spänningen alltså. Här kommer i alla fall en andra del. Och här hittar ni den första delen, om ni har missat och vill läsa ikapp.

Hur tråkig kan en vägg bli? År efter år hade hon stirrat in i de där koögonen. Ängen var förstås fortfarande lika grön och fin, men tavlan hade suttit där så länge att den nött ut hennes näthinnor. Siri kisade trött mot solstrålen som träffade kon i magen. Skuldran värkte, som en eftergift. Hon hade sovit i nio timmar i sträck. Det hade inte hänt sedan studietiden. Efter-tenta-koma, brukade de kalla det. Hon reste sig mödosamt, masserade skuldran, bäddade med en arm och bannade sig själv ytterligare en gång för att hon aldrig kom till skott med att köpa nya skärmar till sänglamporna. Den på andra sidan var fortfarande ljus och slät. Den på hennes sida var gulnad och nästan bucklig av alla utbrända watt.
De goda flingorna var slut, kvar stod bara de som smakade sandpapper. Med ett förbrukningsdatum som löpte ut för fyra år sedan. På många sätt hade tiden stannat då. Hon slängde i sig en alldeles för brun banan medan hon funderade på vilket som skulle vara värst: En dl sandpapper eller en skopa torrfoder. Ställningen blev 0-0, hur hon än vände på steken. Det var bara att pallra sig iväg ut för att handla. Livets nödtorft låg inte i hennes intresse, särskilt inte idag. Idag ville hon äta storstilat. Kanske på Grands Grillbar. Hamburgarna där var saftiga och välkryddade - inget snabbmatstjafs. Dressingen var inte klibbig och seg, utan lätt och fräsch. Krispiga salladsblad och fasta tomater. Och lite rå lök. Lite lagom.
Kaffet på maten smakade välsignat. Bästa kaffet på flera veckor. Med en skvätt grädde i. Utanför stannade en gul taxi. Var alla taxibilar gula nuförtiden? Siri hade bara åkt taxi en handfull gånger i sitt liv. Den gången när Stefan tappat bort både plånbok och vett och etikett, så att ingen ville låna honom sitt öra. Eller minsta öre, så han kunde ta sig hem från flygplatsen där han blivit strandad. Ett par gånger när hon var gravid och stukat foten olyckligt. Eller vrickat. Hur som helst kunde hon inte ta sig fram särskilt bra för egen maskin då. Ur taxin steg en överförfriskad kvinna. Eller om hon var sjuk på något sätt? Hon vinglade oroväckande. En man med stor mustasch klev ur på andra sidan. Han verkade mer intresserad av att baxa upp en röd- och svartrutig resväska från bagageutrymmet, än av att hjälpa den obalanserade kvinnan.
-Peter, har du mitt druvsocker där? Frågan lät skakig. Dallrig liksom. Kvinnan med kornblå, skrynklig Jackie O-dräkt och blodsockerfall, satte sig tungt. Vid bordet närmast utgången, satt hon nu med ansiktet i händerna. Mannen letade febrilt i den stora, tunga väskan. Fortsatte sedan letandet i en annan mindre blå. -Här! Han sträckte henne paketet och skyndade sedan fram till disken på andra sidan lokalen. Kom tillbaka med något slags gul dryck i ett glas. Siri undrade om hon stirrade. -Ja, du har ju alltid haft glosögon! Hon kunde höra sin mors strama röst i bakhuvudet.
Hon tittade hastigt ner. Studerade bordsdukens äventyrliga fläcklandskap. Drog åt sig stolen där ryggsäcken låg. Slängde ett öga på mobilen, konstaterade tre missade samtal. Från ett okänt nummer. Hon lyssnade av meddelandet. Det var från polisen, en kriminalare vid namn Johansson. Han undrade om hon kunde kika förbi för ett kort samtal, angående incidenten som hon hade bevittnat föregående dag. Det vore värdefullt med kompletterade uppgifter. Hon kunde komma in när hon ville under eftermiddagen eller kvällen, fram till klockan 21. Han hade visst inomhustjänst, eller hur han nu uttryckte det. Om inget extraordinärt inträffar. 
Siri suckade. Mest av mättnad. Drack upp den sista påtåren och knöt koftan runt halsen. Den behövdes inte idag heller, men man kunde aldrig så noga veta med de där molnen. Eller med dagens väderleksrapporter, för den delen. Rätt som det var kunde det börja regna. Bli en lång regnperiod igen. Som om koftan skulle hjälpa då. Lite skulle den väl skydda. Åtminstone axlarna. Det var nog mest en känsla - att inte behöva känna sig så utlämnad. Så naken.

 
/helena

torsdag 20 juli 2017

Bland måndamm och drömsmulor


Känns det inte lite desperat på något sätt, att sälja de där gamla månstenarna nu, till 48-årsjubileet av månlandningen? Eller är det någon som verkligen har tänkt till här? Någon som har tänkt ett extra varv?


Någon som har tänkt ut att om man väntar tills 50 år har gått, då kommer den rymdliga utauktioneringen drunkna i allt firandet? Drunkna i allt allmänt surr och mediabrus? Nu, 48 år senare ligger det hela lite vid sidan av, nästan som i radioskugga. Nu, kanske någon har räknat ut att dammet kommer samla in som mest deg? Kosing, pluring. Money. Money.


Läste någonstans att stenarna, och dammet, som Armstrong plockade upp från den mytomspunna ytan beräknas vara värt mellan 17 och 33 miljoner kronor. Gulp. Där satte jag visst en drömsmula i halsen.


Tänk att allt är till salu. Allt. Alla drömmar kan reas (nåja) ut. Kvar blir bara resterna. Drömresterna. Och mina fina fat.

Ska bara brygga en kopp kaffe till. Eller två.

 -Älskling, vill du ha den sista drömmen?

:)
/helena