torsdag 19 juli 2018

Kära Dagbok


I pennans sällskap, avslutar jag en dag som gått helt i Eviga Kvinnors tecken. Med kultur, natur, konst, historia, vintage, vänskap, läsning och skrivande på schemat. Det känns helt rätt att börja skriva det här för hand. Låta pennan få ha sitt eftertänksamma sammanträde med pappret. Överstrykningarna blir fler än de ord som får stå orubbliga kvar. Det gör inget. Flexibilitet är en nödvändighet. Bara man inte glömmer bort att stryka under allt det viktiga.

På kyrkogården, utanför kyrkan med de vackra gula fönstren, kommer en gullig hund fram och viftar med sina glada svans. Räddningskåren kör förbi med blåljusen på, just som jag synar ytterligare en bit snustorrt gräs. Hoppas ingen farit illa.

Jag läser de finska barnens namn en gång till. De som togs av nöden, i kölvattnet av andra världskriget. På en annan gravsten står det bara MOR. Tre stora bokstäver, rätt och slätt, utan krusiduller. Gossebarnen, står det på en mindre sten. En kvinna dog samma år som hennes son föddes (han ligger begravd där bredvid henne nu). Hon dog förmodligen i barnsäng, som det kallades. Sorgligt, är bara förnamnet.

Ännu en varm dag. Men när vinden får hjälp av de öppna fälten, när det vidsträckta landskapet hjälper vinden att ta fart, kan en svag pust anas. Den gör sitt bästa för att svalka. Jag tänker på det jag nyss läste: Att Anne Frank älskade att åka skridskor. Människor blir så levande då - när de avslöjar vad de älskar.

Den varma dagen bjuder på minnen av serverad äppelpaj och en salt smak på överläppen. Vi besöker Rydals museum och gör ett snabbt återbesök på sommarloppisen i Hindås. Och sedan; den långsamma promenaden längs de gamla gravarna. Lugnet. Stillheten. Känslan av sammanhang. Samhörighet, mitt i allt som ständigt är i förvandling. En känsla av att allt hänger ihop, trots att allt samtidigt verkar helt obegripligt. En slags känsla av att komma ikapp. Fast den där sista känslan försvinner runt hörnet lika snabbt som den kom.

Vi färdas genom gröna, trotsiga mossmarker. Bördiga våtmarker, där torkan sällan helt tar överhanden. Vi ser inga direkta regnmoln på vår väg, men ändå har regnet fallit. Älvdansen ringlar sig lätt och flyktig över ängen. På en svart motorhuv syns ett pärlband av droppar. En lokal skur har nyss passerat. Solen lägger sig sakta till rätta i det långa gräset längst bort, och jag undrar varför jag alltid måste formulera mig så romantiskt kring något så vardagligt som solnedgången.

Månen visar upp sitt kvällspigga, osymmetriska ansikte. Och jag tycker mig skymta ett mörkt fält alldeles i ögonhöjd. Två mörka ögon. Någon näsa syns inte till. Ingen mun heller. Det beror säkert på att månen inte bör/kan/ska prata, när vi snart ska sova. Inte föra oväsen, bara betrakta oss under tystnad. Begrunda.

Och beundra oss för att vi kan sova så gott om natten, i en värld som en gång i tiden - för inte särskilt längesedan alls - tvingade sexåringar att bära stora, gula, väl synliga stjärnor på sina små bröstkorgar. För att särskilja. Urskilja. Ursäkta mig om jag mår illa, säger månen med sin stumma, gula skära.

Om månen verkligen hade haft en mun, hade den säkert skrikit åt oss. Gallskrikit. Gällt. (Förresten går det kanske inte att gallskrika på något annat sätt?). Nu när världen är på väg att göra nya, gamla misstag igen. Misstänkliggöra. Titta snett. Anklaga. Leta syndabockar. Stirra sig blind på det som skiljer, istället för att syna allt det som förenar.

Låt oss lova månen att bättra oss. Lova månen att låta alla barn få göra det de älskar.

<3
/helena

ps Kära Dagbok, det har varit en givande dag, i mitt i många stycken banala, lättsamma sommarliv. Låt oss också lova varandra att skriva av oss våra tankar och känslor, så att saker inte ligger och gnager och skaver inom oss. Låt oss dela bördan att vara människa. Och glädjen! (Hjälp, jag börjar visst låta som en präst, så ickereligiös jag är. Men tror gör jag ju förstås ändå, alltid, på kärleken. Inte på den blinda kärleken, utan på den som gör sitt bästa).

pps Anne Frank - Om jag bara får vara mig själv (en utställning som väcker frågor kring unga människors rätt att bestämma över sin identitet.) och Inte glömd (en utställning av Birgitta Jorlind Jonsson. Måleri och skulptur inspirerat av Anne Franks liv och berättelser.) pågår hela sommaren, ja faktiskt en bra bit in i vintern också.

onsdag 18 juli 2018

Sju bilder på en sjöstjärna


Den gula, glada ryan - som ett piggelin-piller! Hantverk at it's best, liksom. Någon, någon annan än jag, någon med tålamod och bokstavlig fingertoppskänsla, har knutit sig fram till det charmiga mönstret. En blomma, en stjärna, en komet - vem vet?


Och se så på sjöstjärnan sedan! Bräcklig och hård och ömtålig och genomskinlig. Blank som en vattenyta. Len som den vita stenen i Den vita stenen.


Gräs genom glas. En enda gräsplätt som undgått att förvandlas till ökendamm, den här den torraste av somrar sedan mannaminne. 


En golvprydnad så rar att den borde få sitta uppe på väggen!

Men. Jag tror bestämt att den ska få värma fossingarna vid läsfåtöljen, när de svalare vindarna har hittat hit igen.

(Sju bilder var det kanske inte ändå - på själva sjöstjärnan. Det var nog bara sex. Eller fem? För många, var det hur som helst.)

:)
/helena 

ps Gärdhem second hand, som sysslar med hjälpverksamhet, det var där jag fann mina två "stjärnvinster".

måndag 16 juli 2018

...och en sagolik road trip till Småland


Som alla bra sagor börjar den här med en sagohäst, en borg och ett riktigt bra fordon.


Och eftersom det här är en sann saga är den förstås full av män. Män som behöver räddas - från sig själva eller varandra. ;)


Mannen berättade om för längesedan. Landet Längesedan. När han var ung och spelade banjo och anlitades för ett antal spelningar djupt inne i de täta Smålandsskogarna (på ett hotell där alltså). Själv kontrade jag med kusinresan som gick i Emils fotspår när jag var liten. Tror bestämt att jag satt i snickerboa en stund då. (Hur nu någon så snäll som lilla jag alls kunde släppas in där!?!)

Mörkret föll. Till slut. Men bara för en kort, kort stund. En-liten-som-en-tesked-stund. Den nästan tusenåriga eken utanför Rumskulla var precis så magisk som ett träd i en spännande saga ska vara.


Jag ville förstås jättejättejättegärna krama den urgamla eken. Men det gjorde jag förstås inte, för det ska man inte. För den mår inte så bra. Fast för att vara så jättegammal tyckte jag allt den verkade förhållandevis pigg ändå. Glatt vinkande med sin enda frodigt gröna gren.

Jag fick nöja mig med att krama ut ytterligare en klichéartat vacker vy ur kameran: Gryning över bryggan.


På tal om vacker vy... Med blicken ut över hästhagen (ser ni inte den vita lilla hästplutten där?) skrev jag en ny del i min spänningsberättelse om Siri - Spår i gräset. Vet inte om den blev så gräsligt bra, den här delen. Känns som att den innehåller en cowboyhatt och en kliché för mycket. Vi får se. Kanske går den ändå att publicera härinne. Efter en stenhård redigering eller så.

Vilken fullspäckad helg, hör ni! Fotbollsfinal och Falsterbo-hästshow på alla de upplysta skärmarna. Och så en snabb road trip genom väl valda delar av Småland på det. Förbi bland annat Värnamo, Vrigstad, Sävsjö, Vetlanda, Katthult, Eksjö, Nässjö och Jönköping.

Sedan körde vi över Västgötagränsen och började närma oss hemma (Borås) igen. Borta bra och allt det där.

Kan varmt rekommendera att resa genom stad och landsbygd i sällskap av skymningslandet och soluppgången. Allt var så tyst. Folktomt, förutom raggarna som åkte genom Vetlandas centrum på lördagskvällen då. I Nässjö körde raggarna förresten fortfarande runt vid fyratiden på morgonen. Bilfolket som aldrig sover.

:)
/helena

ps Den bästa bilden, som jag fångade under vår lilla Smålandsturné, får ni inte se. Inte nu i alla fall. Blir ni förvånade om jag säger att det finns ett djur med på den? Nej, jag tänkte väl det.

fredag 13 juli 2018

Lite loppis, lite Liseberg


Fem minuter herrgård, fem minuter skärgård. Lite så blev vår torsdagseftermiddag och kväll. Ni vet, lite som i Galenskaparnas och After Shaves husvagnslåt. Lite Lasse Dahlquist och lite The Sounds.

Fast vi kom egentligen försent till Liseberg för att hinna lyssna på något annat än måsarnas hungriga skrin och alla sommarlovslediga barns glada karusellskrik. Och det var helt okej, för vi ville ändå mest ha en väldigt underhållande kvällspromenad och en välgräddad våffla till kaffet. Och det fick vi!


Ibland är det tråkigt att bo i en mindre stad som ofta lite styvmoderligt behandlas som en förort till stora, starka Göteborg. Å andra sidan, är det vid andra tillfällen helt oslagbart att ha storstadens utbud mindre än en väloljad timma bort. (Men glöm aldrig att en liten och kavat stad också kan vara superstark. Rena rama småstädernas Pippi Långstrump faktiskt!)

Någon mil utanför Borås, åt andra hållet, mot Jönköping, ligger Dalsjöfors (på tal om liten och stark!) och Gärdhem second hand. En hel, vacker, gul villa full av spännande saker. Möbler och tavlor och kläder och allt det andra som klyschan allt mellan himmel och jord så stolt proklamerar.

De, Gärdhem second hand, har under större delen av året öppet på lördagsförmiddagar (och stängt under själva högsommartiden), men en sommartorsdag i juli brukar de öppna dörrarna för alla semesterlediga second hand-fyndare. I år slår de på stort och öppnar upp alla sina tre våningar, plus extra tillhörande biyta, TVÅ hela (10-18) torsdagar i rad.

Så vi bestämde oss för att åka dit en sväng. Vi hann nästan gå igenom alla de små, välfyllda rummen och fick med oss en del matnyttigt hem. Och en del annat. Lite som vanligt, med andra ord.

Med det sagt, mina vänner, vill jag önska er en riktigt bra helg!

:)
/helena

ps För mindre än trehundra kronor köper du ett årskort till Liseberg. Personligen kan jag inte tänka mig en bättre investering i musikunderhållning och gott kvällsfika. Eller vad man nu föredrar att göra där. Känns som att det finns något för alla.

Fast det ska erkännas, att det skar lite i hjärtat, när jag såg att de har monterat ner sagoslottet, som har funnits där i all evighet (läs; sedan min barndom), till förmån för sin nya, häftiga åkattraktion.

Tänk på att du kommer in även vid Halloween och jul, om du köper ett årskort. Bara ett tips.

tisdag 10 juli 2018

Kallocain, korsord, kod


"... Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.
- Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de bor hos en statsfarlig individ som jag...
- Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och tillägna sig den riktiga. 
Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med genast göra ett utkast till mitt kommande tal.
- Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som helst - då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så upprörd som du nu.
Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok och stark. Men varför skulle hon låta så trött?
- Du är väl inte sjuk, Linda? frågade jag ängsligt.
- Varför skulle jag vara sjuk? Vi hade läkarundersökning förra veckan. Jag blev ordinerad lite friluftsbestrålning, annars var jag prickfri. ..."


Äntligen! Har vi läst ut Kallocain. Det tog sin rundliga tid. Det är Hanya Yanagiharas fel. Det är Ett litet livs fel. Jag hade ju tänkt att läsa den drygt sjuhundra sidor långa, finstilta pocketboken tyst för mig själv. Men det gick inte. Allt var så bra.

-Hör på det här! Sa jag till mannen. Och det här! Bara det här stycket också! Hör på språket. Formuleringarnas vattentäta skott. Liknelsernas sätt att bilda oförglömliga avtryck i bildminnet. Allt, som sagt.

Därför förvandlades den tjocka, tättskrivna - tysta - boken till ytterligare ett högläsningsprojekt. Vi har kommit till sidan fyrahundrafemtioåtta nu. Och allt är verkligen så bra. Hemskt bra. Hemskt och bra. Jude är vår nya bästa bokkompis. Och det känns som att vi aldrig vill skiljas från honom och hans begåvade och omtänksamma vänner.


Som ni säkert redan förstått handlar det här om boktips. Om man önskar sig lite mer märg och must i sin sommarläsning. Be bibliotekarien springa ner i magasinets katakomber och hämta ett gammalt välläst ex. av Kallocain. Läs berättelsen om Linda och Leo. (Kan inte låta bli att undra om Karin Boye bläddrat i almanackan och stannat på junisidan när hon döpt paret i sin samhällskritiska framtidsdystopi...).

Boken, som gavs ut när andra världskriget härjade som värst. Boken, som mellan raderna talar om människans okränkbarhet och nödvändiga fria sinnelag. Boken, som skulle bli hennes sista. Sorgligt nog. Men jag tänker som så här - visst hade det varit bra om hon tänkt en aning lättviktigare tankar ibland, än hon uppenbarligen gjorde, men då hade det inte blivit lika mycket intressant, vackert och odödligt skrivet. Till oss. Att förvalta. Att förmedla vidare.

Det enda som förvånar mig med texten är hur en uttalad poet kan skriva så kallblodigt sakligt. Sakligheten, som verkligen fyller sin funktion här. Sakligheten, som laddar bokens kritiska batterier. Laddar kylan som utstrålar från Världsstatens kommandon. Men visst bryter poesin fram. Som en ostoppbar våg av kärlek och känslor, där den landar i något mjukare, i något som inte går att dölja ens med stenhårda pokerface och pådyvlad pliktkänsla.

Läs Ett litet liv. Av Hanya Yanagihara. Om du bara ska läsa en enda samtida bok i sommar - läs den. Om du vågar. För mörkret finns där, verkligen, även om kärleken lyser upp som ett irrande, målsökande bloss genom alla raderna. Läs den, om du, som recensenten i Borås Tidning ungefär uttryckte det; vill läsa en bok som ger varje läsare precis vad den behöver och letar efter. Måste även få framhålla översättaren, eftersom vi läser den på svenska och tycker att språket och flödet är helt enkelt underbart: Niclas Nilsson.


Eller lös ett spännande och utmanande korsord! Ovan delar jag med mig av korsordet som mannen knåpade ihop till mig i våras. Han trodde att jag skulle lösa det på ett kick, minns jag att han sa. Det gjorde jag inte. Tyckte faktiskt att det var lite svårt - trots att det är specialtillverkat med tanke på mig. Så om ni tycker det är svårt, behöver ni inte känna er dumma ;).

Vet inte om det finns flera fel i det, men ett fel finns det i alla fall. Mannen kunde tydligen inte stava till Walesas förnamn, ni vet fackföreningsmannen från Polen. Han, som företrädde Solidaritet. Jo, det hette (heter fortfarande?) så. Om nu någon född senare än 80-talet till äventyrs läser här inne, får ni nog ta och djupgoogla för att alls fatta vad jag babblar om.

Tror bestämt att ni ska kunna se texten i de små rutorna ordentligt, om ni klickar upp formatet på bilden, annars får ni höra av er, så mailar jag ordflätan till er istället. Behöver ni ledtrådar? Ja, kanske. För säkerhets skull lämnar jag ett par åt er i ps:et längst ner.

Vi avslutar med ett tidlöst, tänkvärt (och otäckt aktuellt!) citat ur Karin Boyes Kallocain:
"... - Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet... Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare. --- Var kan en enda rest av hälsa ha gömt sig kvar för att växa och bryta sig igenom pansaret! ..."


<3
/helena

ps Att göra en härlig utflykt är ett annat hett sommartips, förstås. Varför inte till ett slott? Varför inte till Läckö? Historia och vackra omgivningar ingår. Det är där jag tagit fotot på porten, tyckte det/den passade in här, på flera sätt. Fotot är ett riktigt bevis på det jag kallar för "tidsmarkörer". Vilka utgör en viktig del av mitt pågående fotoprojekt i fotografen Gustaf Ewalds stora, västgötska fotspår.

Ledtrådar till korsordet var det ja... Tänk på vad den här bloggen handlar om. Verkligen handlar om. Förutom vintage och gamla saker då förstås. Tänk kvinnor. Tänk konstnärliga kvinnor. Tänk kvinnorna bakom mannen. Bakom, men egentligen mera framför, om ni förstår hur jag menar. Tänk så, då får ni ett par, tre nyckelord på er intrikata kors- och tvärsväg.

söndag 8 juli 2018

Han tog på sig sin kavaj...


Sjön glittrade.


Himlen var blåare än blå.


Utsikten var bedövande.


Kavajen var både blå och lite glänsande, nästan glittrig faktiskt.


Och den satt som en smäck!

Eller nja, hundraprocentig passform har den kanske inte, men det är lite mycket begärt att det alltid ska kunna vara det, när man handlar second hand. Bra passform är det, bra nog.

Ett par knappar behöver fästas och ett par fläckar behöver behandlas, och till hösten - när luften är hög och klar - ska de (mannen köpte två snygga kavajer för etthundra kronor!) få sig en ordentlig genomvädring.

De luktar gott! Någon har haft sitt bästa lukta-gott-vatten på när han gått på galej. Hoppas att de mörka finplaggen inte bara har varit på begravningar. I så fall får mannen se det som sin uppgift att blåsa lite liv i dem. Ta med dem ut på stan liksom. Han gillar ju att använda kavajer som jackor. Gärna till vardags över en jobbskjorta eller en piké.

Som ni hör, fortsätter sommarloppisen i Hindås att leverera! Vi hittade både det ena och det andra vid årets första sommarloppis-besök. Mest praktiska saker den här gången:
  • En mjuk och go' morgonrock (verkar nästan ny).
  • En oanvänd sax (kvar i sin originalförpackning), i form av en röd fågel.
  • Music Maestra! - Laleh. Och Maestro! - Cornelis (lite kul att det var just de två artisterna som fick följa med hem i CD-format den här gången, eftersom Cornelis tillhör de som influerat Lalehs musik).
  • En tröja.
  • Stora Yatzy-tärningar (för oss åldringar som har svårt att se supersmå prickar...).
  • Ett nytt set med babylakan och babyörngott ??!!?? Jo, jag tänkte använda det lilla, gulliga lakanet - med djurmotiv på - som örngott till en stor kudde. Och det lilla örngottet tror jag ska användas till en speciell grej. Eller många speciella, små grejer. Låter flummigt, jag vet. Men jag visar er säkert senare, om min idé funkar.
  • Två kavajer, som sagt.
  • Ett par byxor.
  • Och en varm sak, som jag tänkte visa er separat.
Summa summarum; drygt trehundra kronor!

Lions sommarloppis i Hindås gamla, fina stationsbyggnad pågår till och med 28 juli. De har öppet mellan 16 och 19 på vardagar och mellan 11 och 14 på lördagar. Pengarna går till välgörande ändamål!

Så skynda att fynda! Bara att vika av en bit från riksväg 40 mellan Borås och Göteborg (någon petig storstadsbo skulle säkert påpeka att jag borde skriva mellan Göteborg och Borås i stället, men sådana storstadsfasoner struntar jag förstås helt sonika i ;).

<3
/helena

ps 2017 lyckades Lions sommarloppis i Hindås samla in nästan 75 000 kronor till barnen i Syrien! I år är det välgörande ändamålet lika behjärtansvärt: Barndiabetesfonden.

lördag 7 juli 2018

Med höjd blick


Datorn och jag kunde inte låta bli att lägga ett vattenfärgat, mörkare skimmer över väggmålningen på bygdens stora fotbollsson (Fotbollsson, haha, det låter det, vilket efternamn!). Ni hör, min töntiga, västsvenska humor har jag inte förlorat (synd, tänker säkert ett antal nu...), trots att vi är utslagna ur VM.

Med höjd blick ska vi blicka tillbaka på ett historiskt blågult VM. Laganda, när den är som bäst. Även om vi kanske hade behövt en Zlatan, trots allt. Åtminstone en halv-Zlatan. Någon som kunde stuckit upp huvudet ur mängden, när motståndaren minst anat det. Lite så. Efterkonstruktioner är ju så trista. Analyser är viktiga för att gå vidare, men nu får vi deppa en stund innan vi höjer blicken igen.

Personligen tycker jag att det har varit/är lite dubbelt att fotbollen pågår så länge, det hindrar allt annat jag vill få gjort under dessa dyrbara, lediga sommarveckor. Saker som ska göras. Många roliga saker, en del mindre roliga och en hel del välbehövlig tankevila. Lyxproblem, kallas det visst. ;)

Snart, snart - var inte oroliga - kommer det hända annat härinne än fotboll, var så säkra. Men nu laddar vi inför ännu en högklassig match. Jag hoppas på ett dramaturgiskt mästerverk, när värdnationen möter de rödvitrutiga.

Här hemma hejar vi odelat, ohämmat på Kroatien! För att det runtomkring oss i vår närhet finns många, många med en del av sitt hjärta i Sverige och den andra delen i Kroatien.

<3
/helena

ps Shai Dahan heter konstnären bakom muralmålningen på Borås Arena. När jag fotade den förra hösten var den inte riktigt färdig, men så här såg den i alla fall ut i mitten av oktober 2017. Utan sorgligt filter, klar och fin i färgerna.