lördag 17 augusti 2019

Och bakom en blå dörr hittar jag Ulrica


Jag är brutal. Utan nåd. Rent utav hänsynslös. Den här gången ska det rensas rejält bland tidningshögarna. Jag slänger ut en massa nedsuttna, suddiga skinnsoffor och pixliga, gamla bokhyllor.

Men somligt sparar jag - förstås. Jag river ut och sparar. Hittar katter som måste få bo kvar i sina mysiga filthögar. Och hundar som viftar så kraftigt med sina små svansar - så att de glada rörelserna fastnar på bild.

Jag river ut en frostig rosaröd blomma. Den är liksom alldeles för vackert iskantad för att slängas. Den kommer ju trots allt aldrig att vissna mer än så här.

Jag bildar högar. Sorterar bort och fram och tillbaka. Alla tidningar med jultema får stanna. Det finns ju inget mysigare än att bläddra bland folks olika jultraditioner. Snart är det ju dags att kura upp sig i bästa läshörnet och drömma om ljusare tider igen. Stearinljusare tider.

Och bakom en blå dörr hittar jag Ulrica. Sprudlande, spännande, vackra. Hon som kunde få liv i glaset. Hon som kunde få det att spraka och glöda. Henne sparar jag. Och köksbordet där vännerna karvat in sina signaturer, sparar jag. Och lampan gjord av tratten till en gammal trattgrammofon, sparar jag.

Jag sparar någon annans köksbord också. Ett sådant med en hemlig låda undertill. En sådan låda som kan gömma skatter. Som små pennstumpar och för korta snören, några bortglömda ören och annat småviktigt som alltid blir kvar.

Jag hittar böcker som matchar varandra. Sagor och realiteter och konst och andra märkvärdigheter. Jag hittar utlästa böcker. Men mest hittar jag de med ett bokmärke någonstans strax innan mitten. Sådana böcker som man hittar hos alla tidsoptimister. Sådana titlar som alltid hamnar hos oss som tror att dygnets tjugofyra går att töja och böja och bända och styra och tygla och dryga ut.

Intressanta böcker, många intressanta böcker bor hos oss. Och några tråkiga. En slänger jag rakt ner i brännbart, bara för att jag hatar berättelser som förenklar och förvanskar. Som generaliserar och genererar negativ energi.

Jag hittar böcker jag nästan aldrig öppnat. De ska jag förstås få tid att öppna nu i höst. Tror jag jag. Jag, och alla andra tidsoptimister.

Jag fotar fast det är för mörkt för att fota. Regnet färgar inomhusljuset dovt.

Jag tittar på den stora högen av tidningar som fortfarande är kvar att rensa. Jag stirrar ut den. Den stirrar inte tillbaka. Den skänker mig inte en blick.

Men mitt hem är precis som jag alltid har velat ha det. En skattkammare. En upptäcktsfärd. Något som aldrig blir färdigupptäckt.

Här är patinerat och småsunkigt. Här är slitet och nött och omodernt. Här är helt enkelt - underbart.

Här finns allt det viktiga. Här bor han som jag älskar. Här finns minnen av människor vi känt. Här finns minnen av dem vi aldrig har känt, men ändå alltid kommer att känna. 

Mitt hem skänker mig ro. Och snart ska jag skänka bort en massa gamla tidningar. Och slänga en hel del. Och behålla allt det viktiga.

Sköt om er.

<3
/helena

fredag 16 augusti 2019

Filmrutigt & outslitligt


Den här broschyren alltså. Den, som följde med kökstrallen som ni såg i H5!V Linne & Linnea. Kökstrall är en lite större tygbit som skall klippas isär och sedan sys runt kanterna för att kunna förvandlas till två stadiga kökshanddukar. Just nu använder jag en "trall" till bordsduk, det funkar utmärkt. Var bara tvungen att visa er den näpet oskuldsfulla framsidan på trycksaken som följde med trallen.


"... För frukost- och lunchbordet, för balkong- och trädgårdsbordet använder vi Dalsjöfors kulörta hel- eller halvlinnedukar i vackra högäkta färger, lättvättade och praktiska. Kaffe- och tedukar av vackert Björnlinne är en heder för varje värdinna. ..."


"... Till festbordet hör brutna servetter. Man föredrar numera i allmänhet vikningar, som inte kräver att värdinnan eller någon annan måste handskas alltför mycket med servetten i förväg. ..."


" ... Att torka disk brukar just inte höra till de roligaste sysslorna. Men om köket är utrustat med handdukar av Björnlinne, så blir arbetet genast mycket lättare och roligare. ..."


"... En god linnevara i Björnlinne (hellinne) tål hundratals tvättar och är därför mycket billig i användning! ..."


Här kunde man beställa Linneboken när det begav sig. Såg att de hade några olika tryckningar till salu hos Bokbörsen när jag var inne där och kikade för ett tag sedan. Vet inte exakt hur gammal min söta trycksak är, men det rör sig troligen runt någon gång på 1960-talet eller så.



 Bara att porta då! (Alltså då, då på 1960-talet, eller så).


 "... Svalt, mjukt, hygieniskt är det att torka sig med en Björnlinnehandduk. Av ädelt, högabsorberande lin är den gjord, och dess styrka är lika stor i vått som i torrt tillstånd. De vackra mönstren i dräll eller jacquard tillfredsställer varje smakriktning. Ni kan välja mellan helvita, bårdiga eller helkulörta handdukar med allra högsta färgäkthet. Mycket praktiskt är att låta varje familjemedlem få sin egen färg på handdukarna, t. ex. rödbårdiga för Mamma, blåbårdiga för Pappa, grönbårdiga för Pelle osv.
Linne är välgörande för hyn! Vi rekommenderar därför linnehanddukar för ansikte och händer samt frottéhanddukar för den övriga kroppsvården. Torka ej handdukarna direkt på värmeelementet! ..."

Kunde inte låta bli att ta med hela texten just här. Så mycket praktiska råd, va? ;)

Annars så tänkte jag flika in ett par lättsamma filmtips här också. En film som kanske inte var så jättebra egentligen, och en som jag hade väldigt låga förväntningar på. Men båda var ändå helt okej. Sevärda. Tänkvärda.

Först brittiska Adult Life Skills med uttrycksfulla Jodie Whittaker (förmodligen känner ni igen henne från Doctor Who eller Broadchurch). Sevärd, tänkvärd, som sagt. Lite lättsam, men också en aning eftertänksam. Vad är det här med att vara vuxen egentligen? En fråga som ställs emellan raderna. En fråga som borde ställas oftare, tycker jag. Viktig fråga i en en tid när allt fler unga vuxna verkar stressade över att inte hinna med "allt man SKA hinna med innan en speciell ålder". Filmen handlar om saknad. Om att hantera förlust. Om att överleva. Det handlar om fantasi, och om vart den kan ta dig.

Destination Wedding. Bara namnet låter ju trist. Och här måste jag erkänna att jag sa till mannen att jag kände mig oerhört ambivalent inför de två huvudrollsinnehavarna (som visade sig vara de två ENDA talrollerna i hela filmen?! Inte så konstigt som det låter, men jag förstår om någon slutar läsa om den här annorlunda filmen här...). Den ena huvudrollen är en person som jag saknat så mycket på vita duken. Hon fyllde varje tum av filmrutan med sitt naturliga skådespeleri när jag - och hon - var yngre. Winona Ryder.

Den andra huvudrollen spelas av en av de manliga skådespelare som jag alltid har upplevt som en aning för stel. Lite för stel för att kännas som att han blir ett med sina roller. Men här överbevisade han mig rejält. Här kom han verkligen till sin rätt. Keanu Reeves. Efter att ha sett den här filmen blev jag så nyfiken på vem han egentligen är - bakom den där stoneface-fasaden - och det visade sig - efter ett par Google-tryckningar - att han verkar vara en så himla intressant och reko människa. Som dessutom har gått igenom saker i sitt liv som man önskar att ingen skulle behöva genomleva.

Dessutom är han vänsterhänt. Jaha, vaddå då?! Undrar någon säkert nu. Nej, jag tyckte bara att det var så lustigt att det råkade vara vänsterhäntas dag, då, samma dag som vi såg filmen. I avdelningen oviktigt vetande, jag vet. Åter till filmen. Två bittra personer möts, så tror jag att den beskrevs, men jag skulle vilja säga cyniska. Krassa. Det pratas mycket. Väldigt mycket. Ni kommer inte hinna bli uttråkade mellan varven. Det händer inte så mycket, men en massa snickesnack blir det. Både intressant, udda, kvicktänkt och kul, faktiskt.

:)
/helena

ps Woodstock. På allas läppar nu. Och jag måste erkänna, på tal om det stora 50-årsjubileumsåret som vi befinner oss i, att jag hellre skulle velat uppleva de där tre magiska musikdagarna, än självaste månlandningen. Jag skulle hellre halkat runt i den där massiva lervällingen framför den snabbuppbyggda scenen på mjölkfarmens ägor, än gått det allra första steget på månen. Jag tror att det var en mer överjordisk upplevelse att vara en del av den stora, nästan en halvmiljon stora, publiken i upstate New York, än vad det var att sträcka ut sina ben mot mångubbens näsa. Vi såg dokumentären som SVT sände igår. Så himla bra. Se den, om du också vill försöka förstå hur det var att befinna sig på det där magiska lerfältet en helg i augusti 1969.

pps Dalsjöfors. En annan liten metropol. Kanske inte riktigt på lika mångas läppar, men ändå. Vi som bor i närheten och älskar second hand och vintage och gamla grejer i allmänhet, vi vet att i Dalsjöfors ligger en villa full med sköna prylar: Gärdhems second hand. Öppet nästan varje lördagsförmiddag. Bara ett tips, om ni skulle råka vara i närheten.

torsdag 15 augusti 2019

Här hemma - Hjärterum


Då var det dags igen, det slår aldrig fel. Det är som att ställa klockan, på slaget två gånger om året börjar jag bläddra i mina gamla inredningsböcker. Bläddrar bland god chi i Feng Shui-boken, ler åt de omfattande brittiska gardinomtagen, ögnar öppna ytor bland det avskalade skandinaviska.

Tänk, att Feng Shui var ett relativt nytt begrepp då, inom inredning alltså. Hur roligt man tyckte det var i början, det där med att man skulle ha akvarium i ett speciellt hörn för att bli mer harmonisk. Och att speglar i sovrummet var en absolut no-no.

Men hej, visst, jag tror fortfarande på det här med att det inte räcker med att ha en fin bostad, det måste till något mera för att kalla det ett gott hem. Harmoni och balans och en aning personlig touch och så vidare.


Ljust och fräscht har aldrig funkat för mig. Nej, tacka vet jag mörkt och ofräscht... Haha. Nej, skämt åsido, mysigt och inbott och färgmixat. Mest grönt och skönt förstås. Men idag får alla regnbågens färger plats hos oss. Även om de huserar i lite olika hörn.

Nej, hörni, hur ska jag göra för att kunna rensa ut bland mina snart små-antika inredningsböcker? Bara hiva ut allihop utan att blinka eller tänka efter? Jag behöver ju verkligen utrymmet till annat. Till...andra böcker - förstås!


I regel har jag inte svårt att skiljas från böcker. Det ger sig ganska lätt - vilka som känns värda att behålla och inte. Men i det här fallet fastnar jag alltid för något som gör att de får stanna kvar. Hur tråkiga de snart mer än 20-åriga inredningsböckerna än kan verka, så är det alltid något som säger stopp när jag ska bära ut dem. Det är alltid något som gör att jag tycker att de känns som fotoalbum från en svunnen tid. Visserligen opersonliga fotoalbum, men ändå.

Hör bara på Terence Conrans dedikation i Litet Utrymme Mycket Plats: "Till mina barnbarn. För att hjälpa dem att lära sig uppskatta små utrymmen. Sam, Max, Felix, Coco, Finbar, Rose och Harry samt Tom och Cynthias lilla som njuter av ett mycket litet rum medan jag skriver den här boken." Hur gulligt? Urgulligt, om ni frågar mig. Bara namnen är så fina. Och känslan av att det då yngsta barnbarnet kanske till och med fortfarande bodde i det allra minsta rum man kan tänka sig - mammas mage.

Nej, hörni, det här går inte. De får nog bli kvar ett tag till. Ett halvår till eller så. Får väl ta och slänga ut våra gamla uppslagsverk från Bonniers istället. De är faktiskt ännu äldre. Förmodligen minst 30 år. Ja, så får det nog bli.

:)
/helena

ps Men visst stämmer det - att all inredning blir så mycket bättre om man tänker på att få in alla elementen? Låta dagsljuset sila in genom en vacker glasvas. Lägga något skinande metalliskt i det jordnära träfatet. Lysa upp mörka hörn. Blanda in något varmt bland de kalla färgerna och tvärtom. Låta en bostad förvandlas till ett älskat hem med hjälp av patina och levnadskonst. Inte bara konst på väggarna, utan låta själva livet spegla sig i det som är just Ditt och Din väns saker och ting. Jag kallar det inte nödvändigtvis för Feng Shui, men jag tror ändå på det.

onsdag 14 augusti 2019

Musikalisk inramning


Sitter och bläddrar bland höstens skörd av låtar. Snarare sommarens - de "nya" låtar vi plockat fram den senaste tiden - inför mannens kommande spelningar på äldreboenden och boenden för våra medmänniskor med särskilda funktionsutmaningar.

Mannen är just nu iväg och gör ytterligare en höstupptakt hos våra kära äldre medborgare. Många av dem uppskattar verkligen ett musikaliskt avbrott i vardagen. Och en påminnelse. Ett tonsäkert sätt att få hjälp att minnas saker som inte längre sitter så hårt fast.

Med lite lätt joggning av de musikaliska hjärnmusklerna, kan både den ena och den andra bortglömda delen av livet hitta/titta fram ibland. Gott så. Att bara bli underhållen en stund är förstås inte heller något att fnysa åt. För att inte tala om allsångens välgörande kraft på både knopp och kropp.
  • Filosofisk Dixieland
  • Kyssande vind
  • Message in a bottle
  • En valsmelodi
  • Aldrig mer
  • Che sará (heter den verkligen så?)
  • Blue Turk
  • Gutter Cats vs. The Jets
  • Walking on the moon
  • Allt är gjort av plåt
  • Blomman
  • Du skall ta gitarren med dej när du dör
  • Do Wah Diddy Diddy (Que?)
  • Tom Tom turn around
  • Fjäriln vingad (Den fanns i repertoaren förut, men någon upphittad strof har visst tillkommit här)
  • Waiting for love
  • Now that we found love
Där har ni dem, några av låtarna som kommer komma med i mannens redan lååååååååååååååååånga låtlista någon gång senare under hösten.

Visst, det är många äldre visor och sånger, men om ni repriserar det jag skrev överst angående hur minnet behöver triggas ibland, så förstår ni varför merparten av låtarna är av aningen äldre snitt. Men här finns också 1970-tal. Och 1980-tal. Och ingen mindre än vår djupt saknade Avicii. En skön blandning, där jag inte kan låta bli att fördjupa mig en stund extra i en av texterna av Olrog. Den som handlar om att det är bäst att göra som Svenssons gör. Den som handlar om hur farligt det är att sticka ut.

Om det hade varit så; att jag skulle kunnat ge ett enda råd till mitt yngre jag - då skulle det bli att aldrig backa för att sticka ut. Att aldrig backa en tum från att vara den du vill vara. Att gå fram med din vision, din talang, dina unika förmågor utan att ifrågasätta så mycket. Utan att blinka så mycket. Idag vågar jag. Idag bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker. Folk tycker och tänker vad de vill ändå - oavsett vad du gör. Så varför inte göra det som DU vill göra?

Avslutningsvis tycker jag att vi tar ett par tänkvärda strofer - eller varför inte hela - ur Filosofisk Dixieland:
"Huka er grundligt grabbar,
för en filosofisk dixieland.
Kant han tar sin dragbasun,
och Freud sin klarinett,
Nietzsche på trumpet,
han lirar solo stup i ett.
Huka er grundligt grabbar,
för här är djupa snubbars band.
Nu har dom grälat slut på vårat gäng,
och enat sig om en refräng:
den skrålar vi allt vi kan:

Du ska göra som Svenssons gör, och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror, om du tror nå't alls.
För att jämt vara den som stör, kan inte löna sig i längden.
Du skall göra som Svenssons gör, om du gör nå't alls.

Stick inte opp, stick hellre ner,
stick offside för det lönar sig mer.
Huka er grundligt grabbar,
för vi håller föredrag i dag.
texten den är ganska svår,
med snudd på filosofi
kanske går den bättre
till en enkel melodi.
Huka er grundligt grabbar,
här är en allmängiltig lag.
Den gamla sedelagen inom oss
där bättre jag och sämre slåss
behöver du ej mera idag.

Du skall göra som Svenssons... "

Funderar på om jag skall skriva en ny text till Ulf Peder Olrogs gamla dänga. En omarbetning i alla fall. Byta ut grabbar mot girls. Byta dixieland mot rockig rap. Byta dragbasun mot oljefat. Kant och Freud mot Silvana & co. Och byta sticka ner mot något som inte låter så våldsamt i våra moderna öron... Byta ut ironin, som de yngre generationerna ändå inte alls verkar förstå... Byta till Gör inte som Svenssons gör, bara för att gör'at. Gör det som blir bäst för så många som möjligt - att du bara skulle bry dig om dig själv känns mest bara löjligt. Bry dig särskilt om de som inte verkar bry sig. O.s.v.

Vad tror ni? Kan det vara något?

Och kids, hörni - gör inte som Svenssons. Våga vara er själva, oavsett efternamn!

<3
/helena

ps Jaja. Och tänk vilken nytta vi tjockisar kan göra i inredningssammanhang, va? Där ser man. Mage upp!

tisdag 13 augusti 2019

Tyst, och mindre tyst, passion.


Lite spoiler alert på det här, men jag kan inte låta bli att tänka på scenen när den unga Emily frågar sin far om hon får vara uppe och skriva på natten. Tanken med natten som en tyst och koncentrerad plats har alltid tilltalat mig, som ni trogna läsare vet. Sedan har jag lärt mig att skriva på dagen också, kan ju till och med njuta av att sätta pennan mot blocket en varm dag i en solig sommarglänta, numera. Men natten alltså. Natten är en sådan fantastisk plats att bo på. Orden trivs där. De tittar gärna upp ur de skumma vrårna, liksom.


Annars är A Quiet Passion (2016) allt annat än tyst, egentligen. Filmen om Emily Dickinson flödar av välformulerade personligheter. Det skulle vara stört omöjligt att endast välja ett kärnfullt citat härifrån. Även om - eller på grund av - att flera karaktärer formligen sprutar ur sig kvickheter man vill samla på sig och för alltid lägga på minnet. Ord som lägger sig som vältaligt balsam runt skrivarsjälen. Se A Quiet Passion för ordens skull, och för att vi aldrig ska glömma Emily Dickinson och hennes livsgärning - en poetisk passion.


Det ljusnar. Solen skiner på den plats där det stora varvet en gång fungerade som arbetsplats och levebröd för många av ortens invånare. I skuggan av det sitter ett gäng ungdomar som går en slags skrivarkurs. De är satta att skriva något med gemensamma krafter. Med hjälp av en välkänd kvinnlig författare ska den brokiga samlingen unga människor försöka enas om tema, genre och handlingens plats. De är inte överens. (Hade de varit det så hade det nog inte blivit någon bra film... reds anm.)

Filmen heter Gruppen på svenska, L'atelier på originalspråk och The Workshop (2017) på engelska. (Blanda för guds skull inte ihop den med en film med samma titel som verkar handla om några lättklädda gurus !?! Eller för den delen med någon av alla andra filmer med samma titel).

Ska inte avslöja för mycket om hur det går, men den unga naturbegåvningen Matthieu Lucci spelar den unga naturbegåvningen Antoine på ett sätt som får alla masker att falla. Och jag blir både gripen och rädd. Rädd för vad ickekanaliserad passion kan få människor att göra och känna. Rädd för vad likgiltighet kan skapa. Eller låta bli att skapa.

Se Gruppen för historiens skull. Och för framtiden.

Vi måste vara rädda om våra passioner. Låta dem tillföra oss själva - och andra - något positivt. Något meningsfullt.

<3
/helena

ps En smått absurd känsla att först ta del av Cynthia Nixons briljanta gestaltning av Emily Dickinson, och sedan se henne passera än en gång i ögonvrån i Sex and The City-filmen någon dag senare. Haha. Men det är nog som mannen säger: Det är hon som är den bästa skådespelaren bland de fyra sköna kvinnogestalterna i New York.

pps Fatta. Den här förteckningen, långa långa listan, över de många hundra - tusentals - av Dickinsons dikter alltså. Fatta. En dag ska jag ha läst dem alla. En vacker dag. Promise.

måndag 12 augusti 2019

Lyckad aforism


LYCKAN KOMMER I GOTT SÄLLSKAP

<3
/helena

ps Plötsligt bara tänkte jag det. Oj, liksom. Det lät bra. Det lätt rätt. Kort och gott, som en slagfärdig aforism ska vara. Visste ni att grekiskans ursprungsord - aphorismos - betyder just begränsning. Kortfattad måste en lyckad aforism vara. Och gärna dubbeltydig. Jag tror bestämt att jag har lyckats! (Om ingen annan har tänkt precis samma tanke förut förstås). Men ändå, vad gör väl det, om så flera hundra skulle ha tänkt exakt samma tanke genom årtusenden? Den är ju ändå bra. Och tidlös. Eller hur? Får jag börja kalla mig för aforistiker (ja, det är ett riktigt ord, på någon som skapar aforismer) nu då?

söndag 11 augusti 2019

I min hand - I ljungen


"Lisa: Vad det är ljuvligt att sitta här i ljungen! Luften är så ljum, och inte ett ljud hörs.
Hans: Nu hörde jag j-ljudet fyra gånger, och det är ju j-ljudet, som vi har i läxa.
Lisa: Då kan vi sitta här i ljungen och läsa läxan, Hans. Det är ljust nog.
Hans: Kan du förstå, varför j-ljudet ska skrivas på så många olika sätt? Sex olika sätt är det visst.
Lisa: Ja, det är med j, g, hj, lj, dj och gj.
Hans: Om jag var kung, så skulle jag förbjuda folket att skriva j-ljudet med annat än j. Och de, som inte lydde mig, skulle jag sätta i fängelse."

Himlen är vit. Träden rör sig lojt, liksom joggar på stället. Och det riktigt känns i luften att vi närmar oss skördetider och skolstart. Då bläddrar jag, som så många gånger förut, i en av de mest inspirerande böcker jag vet: Vill du läsa?, av Elsa Beskow och Herman Siegvald. Kanske den mest klassiska av alla läseböcker? Definitivt en av de mest rikt och fantasifullt illustrerade. På I hittar vi inte bara igelkotten, utan också indianen - och isbjörnen på sitt iskalla flak.

Isflaken, som nu cirka åttio år efter att boken gavs ut, smälter i en fart våra förfäder aldrig kunde anat.

Skogens färger är så levande nu, innan skiftet mot allt det multnande och gulbruna sätter i gång. Ljungens lila toner sätter fart på markens grönbruna myller. Och i vägrenen står renfanans lejongula prakt i stark kontrast.

Ljust lila och mörkt gult, två nyanser som verkligen gifter sig med varandra. Jag tänker mig att ett hus skulle må extra bra med just den kombinationen på fasad och dörrar. Fast tänk, om man sedan ändrar åsikt likt kameleonten? Tänk om man hellre vill ha en mintig pastellfasad när våren kommer? Tänk om man bekänner färg lika flyktigt som en rodnande ros? En sådan som först verkar vit, och sedan helt frankt bestämmer sig för att skifta mot skärt. Äsch.

Min brosch, med den skira ljungens enskilda grenverk så väl synligt, ska få pryda kavajslaget snart. Och snart sitter ännu en kull färska förstaklassare i bänkarna, för att försöka lära sig att skilja på alla olika J:n.

Livet. Årstiderna. Det går verkligen med vindens fart.

<3
/helena