onsdag 22 oktober 2014

ÅteranVÄNDNING


Byter vatten på det mer än veckogamla blåbärsriset. Det tappar alla sina små vinröda blad i vasken och blottar sina ständigt lika gröna grenar. Det uthällda vattnet luktar gott.

Bläddrar i gamla böcker. En del har passerat sitt bäst-före-datum för längesedan. En del är tidlösa.

Drar fingrarna snabbt genom den torra manen. Bad-hair-day är bara förnamnet. Tar på mig mina nu äldsta, fortfarande hela och fullt fungerande, glasögon, för att försöka byta fokus lite grand. De måste vara över 20 år gamla. De heter Vaudevill. Lite kul att ha ett par bågar som heter "lustspel", fast på franska då. Konstaterar att jag ser lite klarare i dem, än utan. En konsekvens av höstmurrigheten. På nära håll kommer jag förhoppningsvis se ganska bra utan glasögon en oöverskådlig mängd tid framöver - till skillnad från de flesta som fyllt fyrtio. Det finns fördelar med att vara närsynt som ung. - Du har den perfekta närsyntheten, som en optiker sa till mig en gång. Tänk att man har/hade något som är/var perfekt. Alltid något liksom

Annars vill jag passa på att slå ett slag för avigsidan. Vände på några randiga kuddöverdrag inför att de skulle tvättas för ett tag sedan, och upptäckte då att de var väldigt annorlunda på den andra sidan. Insidan var ljusare på något sätt och mer subtilt randig. Bestämde mig för att använda dem i soffan med fel sida ut ett tag. Tycker det ser lite läckert ruffigt ut så där, med dragkedjan och sömmarna mer synliga. Avigt blev rätt på något sätt.

Så mycket bra det är på TV jämt. Som vanligt förstår jag mig inte på dem som säger att det aldrig finns något bra att se. Jag tycker alltid det finns något bra att se. Jenny Strömstedt verkade till exempel bra. Skulle visst handla om det icke-perfekta. Hörde ordet Feng Shit skymta förbi. Kul. Alla hennes program verkar förresten bra. Och nästan alla lyckas jag missa.

Sedan funderar jag på om det inte borde vara på sin plats med en kattdikt till? På tal om den, så hörde jag några ord från vår nya kulturministers mun nyligen, hon svarade ja på frågan om hon tror på Gud. Men hon menade att det är något ytterst privat och personligt för henne, inget hon "prackar på" någon annan, inte ens sina barn. Men alla tror väl på något, en del tror på AIK, som hon vidare sa. Själv tror jag på katter. Bland annat. Katter och dikter. Och djur i allmänhet.

- My kind of people - are not people, som jag råkade säga tidigare. Låter ju nästan som något riktigt smart ju! Om än lite asocialt. Jaja. En kattdikt till var det, bara för er skull, mina tvåbenta vänner:

Gud spinner som en katt
Universum är ändligt och slutar
i en vägg av rumstid, sägs det
Det är vad jag alltid trott
allt är inneslutet i en kupa 
utanför sitter Gud och skakar om
så stjärnor faller, kometer visar sig 
nya former av liv uppstår på nya planeter
Gud spinner som en stor katt 
- Den leken är oändlig


/av Barbro Dahlin (Döden kommer så försiktigt, 1988)
ur antologin: Dessa eldting bland all mänskotamhet. Katten i svensk poesi. 2002. En bok för alla. I urval av Björn Meidal.

:)
/helena

ps När någon hade tappat ett glasögonglas (eller glasögonlins som det heter) i morgongröten, brukade vi skratta lite förläget där bakom optikdisken. När någon hade tappat ett glas i soppan, brukade skämten om linssoppa fullständigt hagla.

måndag 20 oktober 2014

Katträd


Ser ni henne? Kom på att jag nog aldrig har visat er mitt allra, allra finaste kattkort. Fotot som jag tog för många år sedan, ståendes vid foten av favoritträdet. Hennes favoritträd. Och mitt. var stammen kal och bar. Nästan naken. Nu är den invirad i mossa och lav. Inlindad i tidens tecken. Tidens trädtäcken.


Ett träd - så många minnen. En gång fick jag nästan kedja fast mig vid det, för att det inte skulle sågas ner. Någon ville ha ljust och fräscht i sitt vardagsrum. Jag ville ha - mitt träd. Vårt träd.


Det hände att hon klättrade så högt upp ibland, att husse fick assistera vid den sista delen av nedklättringen. Han fick äran att agera levande hiss. Hussehiss. Men det gick bra, för hon hade ju den där lite småknasiga egenskapen som många katter har; hon litade på människor. Särskilt vissa.


Det här är det näst finaste fotot.

Bläddrade fram en liten dikt också. Av Bo Carpelan, från Måla himlen. Vers för små och stora, 1988. Ur Björn Meidals antologi: Dessa eldting bland all mänskotamhet. Katten i svensk poesi (2002). Ni kan säkert hitta denna rikligt illustrerade katt-En bok för alla på bibblan, om ni vill. Eller varför inte hos Bokbörsen?

Egentligen bläddrade jag fram många dikter, det är en sådan tid nu. Tid att läsa kattdikter. Många av dikterna i den här antologin är så bra, på olika vis. En del är det lite mera klös i, om vi säger så. Och jag kan inta låta bli att tänka att det är fint att tänka på att så många fina människor har tagit sig tid att skriva om något så fint som katter. Nu, kattdiktdags:


Katten
Katten
är svart som natten 
och som natten
smyger den fram 
för att fånga
en ljusstrimma 
med sin tass


:)
/helena

ps "Till Sirikit, Edgar, Nike, Snuttis, Tigran, Kissinger, Korremifalius Caesar och Pia ..." Kan man annat än att le åt litteraturvetaren och Strindbergsforskaren Björn Meidals dedikation?

söndag 19 oktober 2014

En klok mur


Skulle velat hinna, orka, delge er en lite smårolig skrivövning som jag kom att tänka på igår. Men det gör jag tyvärr inte, det får bli en annan gång. Och att prata om sakerna/händelserna som har bidragit till min trötthet, det orkar jag absolut inte... Vi kan väl låta bilden tala oss tillrätta istället. Tala oss rätt in i den närmaste framtiden.

:)
/helena

fredag 17 oktober 2014

Två ord man inte hör varje dag


För några månader sedan visste jag knappt att det fanns något som hette mjölksugare, men nu vet jag. Bröstpumpar har jag så klart hört talas om, men mjölksugare, really? Nu har jag i alla fall en. Kan vara bra att ha liksom. Nädå, tyckte bara att den var ett så fint tidsdokument. Originalförpackningen som den låg i när jag fann den på Röda Korsets second hand tyder på att det är ett retroobjekt. 1950-tal eller så. Förundrar mig över att den lilla glasbehållaren är alldeles hel och fin fortfarande och att den runda plastdelen är så skinande blank. Mannen tycker att den ser ut som en tuta. Biltuta? Eller brösttuta då kanske? Anyway...

Igår lärde jag mig ett nytt ord - igen. Ett ord jag faktiskt mer än gärna hade varit utan i mitt vokabulär: Pungvattenlås. På riktigt?!? P-U-N-G-V-A-T-T-E-N-L-Å-S. Hursomhelst, ni kan väl hålla tummarna för att våra avloppsproblem snart är helt lösta? Och så pratar vi inte mer om den saken!

Nä, vad säger ni? Nu tar vi på det rosa bandet, tjocktröjan, vandrarkängorna och går ut och går en riktig långpromenad i helgen va? Ska bara flytta årets vackra band från kavajen till regnjackan först.

Trevlig helgstart till er, mina vänner!

:)
/helena

torsdag 16 oktober 2014

Over my shoulder


Jag gör det nästan aldrig, vänder mig om. Det skulle kanske annars vara lätt att tro det om en person som så gärna håller gårdagens föremål och företeelser i handen. Och som mer än gärna vill bevara de många förflutna människoödena så långt in i hjärtat som det bara går. Skulle vara lättförståeligt om någon fick för sig att stämpla det-där-ständigt-blicka-bakåt-draget på en person som så lätt fastnar i olika delar av historien. Att det skulle handla om en person som ser mer bakåt än framåt. Men så är det inte. Inte för mig, personligen. Jag är i allra högsta grad en produkt av nuet. I mitt eget vardagsliv alltså. Ingenting i mitt liv var egentligen bättre förut, allt skiftar färg och ton med tiden, men inte till det sämre. Till något annat. Och några riktigt högtflygande framtidsplaner har jag aldrig burit på, skulle nog ändå bara ha knäat under tyngden. Har alltid hållit mina drömmar nära marken, de slår lättare rot där. Alltid varit jordbunden. Jordnära. Och trivts med det. Trivs med det.
 
Men det hindrar inte mig från att drömma mig bort. Att ofta tänka på minnen. Andras minnen. Någon annans minnen. Mångas minnen. Kollektiva och selektiva. Hur minnets vindlingar skiftar, förändras, färdas och byter riktning. Glasklara fragment. Diffusa meningar. Glasklart. Diffust. Osynligt beslöjat, avslöjat dolt.
 
Häromdagen såg jag orden looking back skrivna på ett papper, det handlade inte, där och då, om sången som jag sedan dess inte har kunnat släppa. Men det brydde sig inte min hjärna om. Min hjärna hakar lätt upp sig på ord, som ni vet. Ord och ljudslingor. Mitt huvud är som en kassettbandspelare som har stannat med play-knappen nedtryckt (ända sedan 80-talet?!). Och nu väntar vi tålmodigt - hjärnan och jag - på att en överlevd, numera förmodligen lätt mossigt grånad, kassetbandspelarmekaniker ska dyka upp här...vilken dag som helst nu...
 
Tills dess får vi snällt stå ut med att gnola, nynna, lalla och tralla på Over My Shoulder. Men sämre låt kan man definitivt ha på hjärnan. Videon är dessutom sockersöt. Och övertalningsförsöken angående att få mannen att ta med den på sin gitarr-repertoar har bara börjat. Fast kanske blir det inte så svårt ändå, han antydde något om att han tyckte den var "okej".
 
:)
/helena

onsdag 15 oktober 2014

Framför bussen bakom trädet


Framför bussen, bara förbi den rara miniparken med den kurviga häcken, så är man där - på Brämhultsvägen. I Borås. Där ligger Galleri Karlenström (vet tyvärr inte varför de inte uppdaterar sin evenemangssida regelbundet). I alla fall, i detta lilla galleri trängs just nu över 100 alster av - ingen mindre än - Anders Zorn. Inga stora kända målningar, men en massa intressant grafik. Ja, allt kan ju inte vara färgglatt bara för att det råkar vara höst, menar jag. En del av de grafiska Zorn-verken som visas är visst ansedda som riktiga rariteter, sådana som inte dyker upp till offentligt beskådande varje dag precis. I ytterligare en dryg vecka (t o m 24 okt.) kan den som vill, och har möjlighet att ta sig till Borås en vardag, njuta av grafisk konst signerad Anders Zorn. Här kan ni läsa en liten notis om utställningen.


Nästa helg (24-26 okt.) är det dessutom dags för Västsveriges stora Antikmässa igen. Som brukligt numera håller mässan till i de anrika gamla lokstallarna på Åhaga.

Får se om jag lyckas komma dit i år då?! I år har jag nämligen bott i vår lilla älskade textilstad i exakt 23 år, och varje år, hittills, har jag lyckats med konststycket att undvika att besöka denna omvittnat spännande Antik- konst- och samlarmässa.

Hoppas verkligen att hösten 2014 blir hösten när jag - äntligen! - lyckas bryta denna negativa trend.

:)
/helena

ps Om ni inte får möjlighet till varken det ena eller det andra, så kan ni ju alltid spana in mina konstfulla tallrikar en gång till: Den med de två små flickorna på kanske? Eller varför inte den här exklusiva, vattenglittrigt vackra?

tisdag 14 oktober 2014

Meryl, Margaret, minnen


Här kommer ett filmtips: Järnladyn. Om ni inte har hunnit göra det ännu; se Meryl Streep teckna ett ömt porträtt av en kvinna som var tvungen att vässa både sina armbågar, och sina argument, för att överhuvudtaget göra sin röst hörd i den då fullständigt mansdominerade "branschen" som hon gav sig in i - politikerbranschen.

Nu kan jag riktigt höra hur näshuden rynkas av misstro när ni läser själva p-ordet. Ni tycker säkert att det kan få räcka nu, med politikertjafs. Nu när vi äntligen har rott den större delen av detta supervalår i hamn. Men det här är, konstigt nog, inte i första hand en politisk film. Absolut inte en partipolitisk sådan. Det här är en film om kärlek, bland annat om kärleken till maken Denis (suveränt gestaltad av Jim Broadbent!) Det här är en film om minnen. En film om att utvecklas. Och invecklas. En film om att göra bokslut.

Men visst, det ska erkännas; det var väldigt nära att (även?) jag struntade i att se den. Kände mig mest ointresserad av den så omvittnat konservativa Margaret Thatchers liv. Visserligen tycker jag oftast att det kan vara extra intressant att ta del av tider och händelser som skedde då, när jag var lite för ung för att lägga allt sådant "allvarligt vuxensnack" på minnet, men i det här fallet kände jag mig ändå inte särskilt lockad. Kanske berodde det på titeln?

Men så kom mannen hem en dag, efter att ha rotat i en av alla dessa välfyllda korgar med REA-DVD-skivor. Dessa korgar som verkar finnas precis överallt nuförtiden, i dessa blomstrande strömningsstjänsttider. Oftast ligger det mest femtioelva skivor med samma skumma B-filmstitel i de där korgarna. Men inte den här gången. Mannen hittade något som han trodde att: Vi bara måste se!

Och visst hade det varit ett stort misstag att missa Meryl Streep här, när hon gör ännu ett av sina praktfulla porträtt. Hur hon, superskådespelarnas superskådespelare, alltid lyckas med konststycket att fullständigt förvandla sig till en annan person, slutar aldrig att fascinera mig.

Att det intrikata, intelligenta återblicks-manuset dessutom är skrivet av en kvinna, förvånar inte mig ett dugg. Inte heller att det är en kvinna som regisserat, och därmed också varit ytterst ansvarig för den delikata uppgiften att sammanfoga dessa ömsint komponerade minnesfragment, får mig att höja på ögonbrynen.

:)
/helena

ps Blir glatt överraskad när jag hittar färsk film-info som talar om att det är ännu en historiskt hyperintressant film på g: Suffragette. Med allas vår Meryl i rollen som kvinnorättskämpen Emmeline Pankhurst. En riktig kostymfilm med många namnkunniga skådespelare i den digra rollistan: Helena Bonham Carter, Carey Mulligan och Romala Garai, bara för att nämna några. Här hos Daily Mail Online kan ni tjuvkika på foton tagna under några av de mest dramatiska scenerna som redan har spelats in (om ni lovar att blunda för de läskigaste skvallerrubrikerna på online-sidans högerkant...). Kan knappt bärga mig till nästa år för att se slutresultatet!