tisdag 9 januari 2018

Nedräkningen har börjat


"... Redan år 1686 ålade Karl XI:s kyrkolag prästerna att inom sina församlingar tillse, att menige man fick lära sig läsa i bok. ..." 

"... Till en allmännare läskunnighet samt folkskolors inrättande med examinerade skollärare var ett stort steg. Folkskolor på landet uppstodo visserligen på flera ställen i början av 1800-talet, men dessa anlades och sköttes vanligen utan all plan. På en del ställen lade dock prästerna ned ett berömvärt arbete för folkskolors inrättande och meddelade i många församlingar själva en god undervisning, men för övrigt bekläddes den s.k. skolläraretjänsten av gamla soldater och klockare, vilka själva nätt och jämnt kunde stava sig fram.

Någon allmän plan för folkskoleundervisningens bedrivande fanns icke förrän 1840-41, då rikets ständer beslöto att fr.o.m. 1842 inrätta folkskolor över allt och även anslogo medel till skollärarnas utbildning och avlöning. ..."


På mitt foto (taget i augusti 2017) av Gustaf Ewalds fotografi (från omkring 1909) sitter lärarinnan Matilda Nordgren med skolklass utanför skolan i Herrljunga.

När jag tittar in i flickklassens svartvita, nyfikna ögon, far det många tankar genom mitt huvud. Först tänker jag på att det fortfarande inte då, i början av 1900-talet, var en självklarhet att få gå i skolan, trots allmän och välmenande uppmaning. Sedan tänker jag på ansvaret som vilar på våra axlar idag, ansvaret inför de här pigga flickögonen: Att deras framtidstro inte ska ha varit förgäves. 

De här flickorna, som med största sannolikhet tvingades leva sina liv i skuggan av två stora, fasansfulla världskrig. Vi måste påminna oss om att det inte är självklart att leva i en tid, i ett land, där alla har rätt - och möjlighet - att gå i en bra skola. Med kunniga och engagerade lärare! Det är inte så länge sedan det inte var en självklarhet här i vårt rika land heller. Det är inte så länge som vårt land alls har varit rikt. Det tål att tänkas på, det som kanske inte är självklart för alla att reflektera över längre.

Att det viktigaste av allt inte nödvändigtvis har med någon skolsal att göra - att behålla ett öppet sinnelag och en nyfiken blick - är ju självklart en helt annan historia.

Och självklart finns det andra ord i ordboken att variera sig med än olika varianter av självklarheter, men ibland måste man bara få utnyttja upprepningens ihärdiga och självklara effekt. ;)

Hursomhelst, nedräkningen har börjat - för länge sedan. Nedräkningen mot att alla ska räknas lika mycket. Oavsett kön, plånbok eller vilken plats på jorden man råkar vara född på.

(Citaten ovan är hämtade ur: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald, sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson.)

<3
/helena

ps Till alla flickor och pojkar, tjejer och killar, kvinnor och män - som börjar vårterminen i stort sett as we speak - vill jag skicka med de kloka orden som jag rev ut ur morgontidningen för ett tag sedan. De vill jag skicka med er, för att jag tror det är viktigare än någonsin att förstå att olika berikar och att det krävs mod att våga säga ifrån och verkligen tycka det man tycker. Och tänka det man tänker, oavsett vad någon annan tänker och tycker om det.

"Att vara sig själv i en värld som gör allt för att du ska vara som alla andra är bland det tuffaste som finns." 

/Ralph Waldo Emerson (1803-1882)

söndag 7 januari 2018

Kulmagar & Stenmarksmössor


Ett snabbt hej här från mej. Och från några av de andra kvinnorna här hemma: Blomsterflickan i kökshyllan, ängeln i sovrummet, och så hon som alltid fyller upp hela TV-rutan. Vi får väl snart uppdatera alla gamla klassiska Stenmarks-mössor till Shiffrin-huvudbonader av något modernare slag. På bordet framför TV:n står de tre vise männen och bränner ner julens sista stearinlågor.

-Blev de inte fina? frågade jag mannen några dagar innan jul. -Jo, men jag fattar bara inte hur du kan motivera dig till sådant där småpilligt pyssel, svarade han.

Det gällde de här två små figurerna i trä. Har alltid tyckt att deras mössor är så fina, men mitt på magen hade de varsin etikett i papper som var...ja...helt enkelt...fula. Och märkena som blev kvar, när etiketterna var bortpillade, var ändå fulare. Så då tänkte jag göra något åt det, till slut, för vi har haft dem jättelänge. De har bara stått och skräpat i något skåp, nu ville de få komma ut och pryda sin plats.

På med ett par bollfransar och fram med snören som matchar mössans sköna färger - och så var den heliga boll-treenigheten född!

Visst. Den sista julhelgen är slut. Imorgon börjar vardagen på riktigt, men jag tänker inte plocka ner en enda liten julig pinal förrän julens självklara final stundar runt knuten nästa helg! Konsten är ju att ha så ojuligt julpynt som möjligt, så att det smälter in.

Köksbordet har varit nästan avskalat under helgerna faktiskt. Nåja. Hehe. Finaste kaffekannan har verkligen prytt sin plats där. Nu kommer mitt arbetsbord, som köksbordet oftast kallas, snart fyllas av diverse nya projekt. Fint det med.

Funderar på om det inte börjar bli dags att plocka ner boken bakom julstrumporna snart - Mat för hjärnan. Känns som att det kan behövas lite extra sådant nu, för att vässa organet i fråga inför vårterminen.

Sköt om er.

<3
/helena

ps De fula pappersetiketterna finns kvar. Har tejpat fast dem i botten på paret istället. Så inget är "förstört", om ni undrar. Bara förfinat.

torsdag 4 januari 2018

Three wishes (med underrubriken - konsten att välja)


För det första: Önskar så att det gick att välja bort allt valtjafs.

Antar att jag har kommit till den ålder då det blir mer eller mindre oundvikligt att önska att man slapp höra eländet en gång till. Jag pratar om valet. Valet med stort V, i höst. Om det bara inte upptog så mycket av medieutrymmet (för att inte tala om hela luftrummet!), stal så mycket fokus från det som är viktigt på riktigt.

Min förhoppning är att valåret 2018 blir ett år där det gröna kommer på första plats, och att vi slipper lyssna på alla ofruktbara anklagelser mellan block- och partigränser. Att vi slipper ta del av fler partier som först öppnar och sedan stänger sina hjärtan igen. Låt dem då hellre förbli stängda hela tiden - då vet vi åtminstone var vi har er...


För det andra: Att fler ska våga inse att ingen människa är en ö. Att vi är här i världen tillsammans.

Så självklart, ändå verkar det som att så många har svårt att förstå att vi måste välja med utgångspunkt från allas bästa. Det går inte att välja bara utifrån min och de närmast sörjandes situation. Vi måste våga välja varandra. Välja de bästa alternativen för varandra. Våga vara feminister. ALLA är feminister egentligen - det är jag övertygad om. De som säger sig inte vara det - de har bara ingen aning om att det viktigaste f-ordet "bara" är en omskrivning för medmänsklighet, solidaritet och allas lika värde. Allas lika rätt- och skyldigheter.


För det tredje: Att alla ska ha en trygg plats att leva på. Att alla ska ha en plats där de kan välja mellan lugn och ro. Eller kanske ännu hellre; en plats där man slipper välja mellan lugn och ro.

För egen del längtar jag efter lugn och skriv-ro 2018. Och att min mapp där jag samlar på positiva nyheter ska växa sig större och större. Det kan vara något stort - som att kärnvapenfrågan sätts i fokus med hjälp av ett nobelpris - eller något i mindre skala - som att en elev räddar livet på sin lärare som satt en äppelbit i halsen!

Mappen med positiva nyheter ska få mig att orka fortsätta ta del av världsverkligheten, som den är. Även om jag inte önskar något hellre än att aldrig mer behöva läsa att 23 civila har dödats i Syrien igen. Eller att ekot från det bruna stöveltrampet ökar i volym i takt med att ignoransen, nonchalansen, okunnigheten, faktaresistensen och historielösheten ökar.

Låt oss suga åt oss alla positiva förändringar som kommer att försätta ske 2018! Låt oss suga i oss dem som törstiga läskpapper! Samtidigt som vi fortsätter vara vakna och hålla ögonen öppna inför jordens tuffa utmaningar och våra medmänniskors utsatta livsvillkor runt om i HELA världen.

<3
/helena

ps Och glöm inte att vi måste välja för miljöns bästa. Så ofta vi orkar och har möjlighet. Gärna göra ett aktivt grönt val varje dag. Vet att det kanske låter både snusförnuftigt och tjatigt i mångas öron, men... Om alla gör något, då behöver faktiskt ingen göra så mycket att den inte alls orkar fortsätta bry sig om.

tisdag 2 januari 2018

Tidens tecken


Något som jag håller extra kärt är de här gamla almanackorna. Lite fult kan det förstås kännas att titta in i en främlings kalender, men här handlar det mest om praktiska ting. Att klippa av ett hörn av bladet för att följa tidens gång. Så. Nu. Ja. Det var det det. Nu är den dagen lagd till handlingarna. Tillryggalagd. Tillgodogjord. Lite den känslan.


Tror bestämt att jag har visat er några av de här små fickalmanackorna förut, men de här blåvita tål definitivt en extra skärskådning. Blått och vitt. I kooperationens sanna anda. Fulla av snusförnuftiga "statements" och knökfulla av praktisk information. Och härligt belamrade med sitt charmigt daterade språk!


1946. Vi rör oss lite fram och tillbaka på fyrtiotalet.


Baksidorna är lika fina som framsidorna.


Som små glada - hoppfulla - konstverk. Se bara på de skönt stiliserade stjärntecknen.


Jodå, baksidan fullföljer zodiaken runt. Och så lite kloka ord på det.


Oj, här hamnade visst "baken" först.


Så där ja, rättvänt igen. Jubileumsåret 1949. Nu ser vi framåt, tänkte man säkert redan då.

"Allmänna regler för flaggning". Bara en av alla informativa punkter som får plats innanför de mjuka ryggarna. Bläddrar lite extra i 1948. Kollar in vad som var The Shit för exakt 70 år sedan. Orkar inte läsa den minimala stilen så länge, men hinner ändå fastna för några goda råd på sidan 31. Tänkte att vi kunde avsluta med dem:


"Tio råd till lomhörda och döva:
  1. Var inte generad för att Ni hör illa.
  2. Isolera Er inte.
  3. Låtsas inte förstå, när Ni inte hör vad som sagts.
  4. Tappa inte modet.
  5. Var inte misstänksam.
  6. Gör Ert allra bästa i Ert arbete.
  7. Begagna utan skygghet de hjälpmedel, som står den döve till buds.
  8. Besök Hörselfrämjandets apparatsamlingar och avläsningskurser.
  9. Akta Er för humbugsmedel. Fråga Hörselfrämjandet till råds.
  10. Varje döv bör stödja de dövas egen förening. ..."
Haha. Inte särskilt schysst att skratta åt handikappade, förstås. Men åt de här gamla, välmenande råden måste man väl ända få lov att dra lite på smilbanden? Råd fyra och fem är ju bara obetalbara, och behöver jag nämna att ordbehandlaren höjer avsevärt på sina digitala ögonbryn inför ett ord som humbugsmedel.

Vi tar väl de tio råden till den övriga befolkningen också:


"...Tio råd till hörande:
  1. Betrakta den döve på samma sätt, som Ni betraktar andra människor.
  2. Låt ej den döve stå ensam i sällskap.
  3. Vänd Er till den döve, då Ni talar, och laga, att Ert ansikte är belyst.
  4. Antyd från början i få ord, vad samtalet skall röra sig om.
  5. Tala långsamt och tydligt, men utan att göra överdrivna läpprörelser.
  6. Skrik icke, framförallt icke i den döves öra.
  7. Om den döve ej förstår, upprepa icke samma ord utan begagna en omskrivning.
  8. Visa Er icke otålig och skratta aldrig åt den döves missförstånd.
  9. Visa den döve till Hörselfrämjandet för att få upplysningar om lämpliga hjälpmedel.
  10. Stöd de dövas förening."

Ettan är ju inte så dum förstås... Det betyder alltså att den gyllene regeln gällde även i samröre med dem man dåförtiden kallade för döva. Hm. Där ser man.

:)
/helena

ps Läser på första uppslaget att den sjuttioåriga almanackan är tryckt av Almqvist & Wiksell och att "exemplar säljes häftat och skuret för 30 öre."

söndag 31 december 2017

På årets sista dag, kommer jag inte på någon rubrik som känns god och glad nog.


"Vi drömmare måste hålla ihop." Kanske är citationstecknen lite onödiga här, dels kunde det mycket väl ha varit jag själv som sa så först, dels är jag osäker på om det var exakt så det formulerades i den hoppfulla familjefilmen som mannen och jag såg igår.

I vilket fall är det sant: Drömmare behövs. Och för att drömmarna ska orka fortsätta drömma om en bättre värld - måste vi hålla ihop. Ingen orkar drömma ensam. Allt bygger visserligen på enskilda drömmar och egna initiativ, men utan den nödvändiga multipliceringseffekten landar den mest fluffiga dröm platt på marken.

Happy och Gott, javisst. Men så Nytt har jag alltid svårt att känna det. Förmodligen för att mitt liv rör sig i helt andra banor än årens. "Öppen för något nytt", så löd min rubrik när oktober just skulle till att börja. En rubrik som skapad för årets sista skälvande dagar, kan man tycka. Nu är den tanken - och överskriften - redan använd på bästa sätt - för jag visste att min höst skulle bli intensiv. Full av arbete med ord och bild. Och ganska mycket tid lades dessutom ner härinne, hos er. Åtminstone en tid.

Nyårslöften brukar jag aldrig avge, som ni vet. Inte så mycket för att jag är rädd att bryta dem, snarare för att jag är rädd för att hålla dem. Rädd att den duktiga flickan inuti mig ska ta på sig för mycket. Rädd att inte våga lita på mina egna avvägningar. Inte rädd att misslyckas, det var länge sedan jag slutade tänka på livet i termer av lyckat eller mindre lyckat. Allt DU gör med de bästa intentioner och med hjärtat på rätta stället - ÄR lyckat, oavsett utgången/utfallet av dina ambitioner. Glöm aldrig det!

Men i år ska jag ändå avge ett löfte, hör och häpna! Konsten är bara att hitta ett löfte som är omöjligt att bryta. Alltså: Jag ska fortsätta att vara nyfiken! Inte som i lägga-näsan-i-blöt-nosy, utan som i vetgirig-vill-veta-och-förstå-mer-och-mer:aktig. Även om jag konstaterat för länge sedan att det inte går att bli riktigt klok på/i den här världen.

Jag ska fortsätta vara nyfiken på de människor som banat väg. De som varit nyfikna före oss. Som gjort sina liv till de bästa liv de kunde. Som fortsätter inspirera oss till att leva inspirerande liv. Lite så.

Julia Margaret Cameron. Hon får bli mitt bästa nyårslöfte. Hon, som fick en kamera av sin dotter när hon fyllde 48. Hon, som fotade mot tidens konventioner. Hon, som hade ögat. Hon, som fångade många själar på sina porträtt. Hon, som såg det vackra i det suddiga och oklara. Hon, som gick sin egen väg. Hon, som kände så många av sin tids kändisar - bland andra han som diktade så kärnfullt om självaste Nyårsklockan. Hon - får bli mitt bästa nyårslöfte.

Det godaste och gladaste året önskar jag er! Men inte så mycket nytt va? Mera åt vintage-hållet.

:)
/helena

fredag 29 december 2017

Eviga partypinglor!


Julgrej? Så står det på pappret som jag omsorgsfullt lindat runt flickorna på den runda gipstavlan. Följt av orden: Glada partytjejer på galej!

Årets finaste "julkula" köpte jag för den knappa hundralappen på Myrorna i Göteborg i oktober. Hela 3,25 kostade de en gång i tiden, åtminstone antyder blyertsanteckningen på baksidan det.


Några glada årtionden har de allt på nacken redan - flickorna, därför är jag inte förvånad över de små skador som finns. Snarare tvärtom, för det billiga "ersättningsmaterialet" gips stora nackdel är förstås att det är stötkänsligt.

Sedan kan jag tycka att det är synd när skadorna ser så här relativt nya ut (när gipset som skiner igenom ytbehandlingen fortfarande ser vitt och helt rent ut), för det betyder ofta att skadan har skett i affären. Alltså i själva second hand-hyllan, vilket ju alltid är tråkigt. Men allt kan förstås inte få rum bakom glas i finskåpen, men ändå. Synd på så rara, ärtiga ärtor.


Oavsett de få avskavda bitarna, tycker jag att den runda tavlan är hur fin som helst! Med de tidstypiska frisyrerna och kläderna. Med ballonger och party-blås. Gillar särskilt 3D-effekten på hela härligheten.

Och det där med Julgrej? har jag strukit bort från emballaget nu, funderade på att skriva dit Nyårskaramell! istället, men nu tror jag bestämt att jag har bestämt att flickorna måste få en mer permanent plats på väggen. För är det något vi alla verkligen behöver 2018, så är det väl mer fest i vardagen?

<3
/helena

ps Har ingen aning om vem DS är. På vänster sida, nertill, finns bokstäverna som jag förmodar är upphovspersonens initialer. Kanske finns det någon annan därute som vet vem DS är? Eller var? Eller kan det möjligtvis vara en firmaförkortning?

onsdag 27 december 2017

Trött på rött?


Funderar på hur det gröna bäst ska förädlas.


Genom att tillsätta en gnutta svärta?


Eller mycket?


Genom att grotta ner sig i detaljer? Bara se de minsta beståndsdelarna. Minns att jag myntade begreppet att löven var naturens minsta pixlar en gång i tiden. Inte så dumt tänkt faktiskt. Om jag får säga det själv...


Eller varför inte göra en etthundraåttio - en kovändning - go all pastell!


Nja, nu ska vi inte krångla till det i onödan va? Lite rött räcker långt.


Fast ingenting kan naturligtvis härma naturens egen inneboende känsla för skönhet. För grönhet. Grön och het.

Förändra, förvanska och förvalta, kan vi. Men aldrig förädla, på riktigt.

Vi behöver verkligen skogsbada oftare, även om vi aldrig tidigare behövt använda just det ordet.

Bara några tankar som slog mig när jag började jobba med den här bilden.

<3
/helena

ps "Vad Du behöver till Nyårsfesten". Rubriken på ett av dagens spam-mail (de andra handlade mest om 50% off och Winter Sales. Och om alla de andra nyorden då.) fick mig att börja fundera. För jag vet precis vad vi behöver till nyårsfesten, bara en enda sak: Framtidstro.