måndag 21 juli 2014

Isbjörnar och andra djur under klubban


Varje auktion med värdighet bör väl ha minst en vovve på finbordet? Vet dock inte riktigt vad den här kan vara av för ras? En afrikansk variant kanske? Om det mot förmodan skulle vara en extra illaluktande dog som vi dealar med just här, så ser det där som ligger till höger - praktiskt nog - ut som en gasmask.

På tal om djur; alldeles nyss såg jag det senaste avsnittet av Engelska Antikrundan. Hörde den mest hjärteknipande historia där. Om en kär återförening. Ett återseende mellan en kvinna (som blev helt föräldralös redan som 10-åring och som därmed vid en flytt miste alla sina tillhörigheter) och hennes älskade nalle! Nallar! Och inte vilka nallar som helst, utan två isbjörnar. Ivy och hennes lilla dotter Brumas. Två isbjörnar som har funnits på riktigt. 1949 föddes Brumas på London Zoo och blev en av djurparkens största (fast hon var så liten) attraktioner någonsin. Här kan ni klicka in er och se en fullständigt bedårande filmsnutt. Den visar en sekvens från ett tillfälle när lilla Brumas skulle vägas in. Mamma Ivy verkar superstolt över sin telning, och pappa Mischa går runt och sträcker på sig.

I kölvattnet av den lilla isbjörnens omåttliga populäritet började flera företag (förstås!) att tillverka böcker, gosedjur och annat. Här hittade jag en ganska gammal försäljning - på anrika Christie's - av mor och dotter isbjörn. Om ni vill se hur de ser ut alltså. Och prisbilden verkar dessutom bestå ungefärligt sedan början av 2000-talet, i alla fall om man får tro på TV-expertens utlåtande.


En riktig utomhusauktion var det. På landet. I strålande väder. Alla var väl inte riktigt där. Men en hel del hade i alla fall letat sig dit.


Som den här söta flickan. Tulpaner på burk, skulle man kunna kalla den.


Och många av The usual suspects var förstås där. Beethoven och Nalle Puh bl.a.
 
 
Allt som glimmar är förstås inte äkta guld. Men den sköna 70-tals skärmen verkade göra sitt bästa för att lysa ikapp med solen.


Alla har sin egen strategi för att se och uppleva allt som sker. En del ligger ner. Själv stod jag högst upp på en sten. Och därifrån såg jag definitivt inte allt, eftersom en del av det utropad godset stod gömt bakom ett träd. En bit bort ifrån huvudladan fanns det möbler och sånt.


Och med "sånt" menar jag förmodligen den här söta taxen. (Ja, det fanns en hund till!)


Eller den här räknemaskinen. Bra att ha vid summeringen av dagens inköp kanske? Särskilt om man har köpt lite, lite för mycket. Det verkade det vara många som gjorde. Det kan jag förstå, för många saker fick en väldigt liten och nätt prislapp. Buden haglade inte direkt. Åtminstone inte hela tiden.


Kanske blev det något hetare om buden när de röda sammetsmedaljongerna kom under klubban? Eller den rart utsmyckade, blå kistan? Eller den alldeles lagom utsirade pigtittaren? Jag vet faktiskt inte.


För vid det laget hade vi åkt hem. Men många andra hugade spekulanter satt förväntansfullt kvar i den idylliska omgivningen. (Lägg gärna märke till husvagnen i bakgrunden, den orangea med vita moln på! Så söt, men jag har en bestämd känsla av att den inte var till salu.)

:)
/helena

ps Från det ena till det andra igen - det blir ingen riktig ordning med TV-tittandet nu mitt i sommaren (i alla fall inte sedan fotbolls-VM tog slut...). Men det ena beror säker på det andra. Utomhusauktioner och andra aktiviteter lockar nog bort de flesta ifrån sommar-tablåerna. Men jag försöker i alla fall att inte missa alltför många avsnitt av Engelska Antikrundan (tyvärr visas varje avsnitt bara i en vecka på play, men de går säker att finna någonstans på brittisk tv eller webb).

Sedan har jag upptäckt det danska antikprogrammet Guld på godset också. Detta är kanske inte ett så där jätteintressant upplägg, vissa sektioner känns lite för konstruerade, nästan konstlade, för min smak. Men jag gillar förstås att ta del av alla duktiga danska designers och konstnärer. Som Salto och Jensen. Och att det hela äger rum i diverse vackra slottsmiljöer gör ju inte saken sämre. (dessutom visas alla avsnitten hyfsat länge efteråt, i 30 dagar på Play!)

pps Om ni, liksom jag, inte kan få nog av djur, så kan ni gå in på den här engelska sidan och läsa lite mer om Brumas och några andra historiskt kända djur. Bland annat om gorillan Guy (!) som med försiktig hand gärna tog sig en extra noggrann titt på sparvarna som kom in i hans hägn.

söndag 20 juli 2014

När solen fick sovmorgon


I det gulligaste villakvarteret möttes vi - solen och jag. Vi slog följe en bit. Vinkade imponerat till ett par flitiga - morgonpigga! - gröna fingrar, gjorde vi. Sedan smet vi tillsammans förbi hästarnas betesmarker, och skylten där i närheten som berättar om när laga skifte skedde här en gång i mitten av 1800-talet.

Hann passera all betongen och Spirande liv (Ida Isakssons en gång så hoppfulla 1960-talsskulptur, som numera håller på att vissna...) innan jag kände hennes första mjuka strålar knacka mig försiktigt på skulderbladen. Som om hon likt ett morgontrött litet barn ville berätta att hon visst var vaken nu. Så det så.

Idag var det nämligen jag som väckte solen. Nästan. Klockan 04.45 gick jag ut genom dörren. Ville hinna andas lite innan värmen tog över hela luftrummet.

- Hejdå solen, viskade jag strax innan ytterdörren åter stängdes bakom min rygg. Då hade klockan i hallen precis hunnit slå åtta.

:)
/helena

fredag 18 juli 2014

Med hjärtat på halv stång


Vissa dagar är det så svårt att känna att något spelar någon roll. Känslan av vanmakt överskuggar allt. Tänder den lilla ljuslyktan för flygplansoffren i Ukraina. Tänder den stora för alla andra oskyldiga offer i konflikterna som ständigt verka pågå. Alltid. Någonstans. Det är särskilt barnen jag inte kan låta bli att tänka på. De oskyldigste av de oskyldiga. Tryggare kan ingen vara va?


Även om skrattet lätt fastnar på halv stång med alla extra långa nyhetssändningar, så fick jag mig en liten dos ändå. Ladies fight (sorry att jag inte orkar länka till svt just nu, men jag vet att den kommer att gå i minst en repris på teve i alla fall, om ni missade) bjöd på en massa flabb och fniss. Jag säger bara Anna Blomberg! Sättet hon tar sig an gestaltningen av både Lill-Babs och han-vars-namn-jag-helst-inte-skriver, men det börjar på Å och slutar på kesson. Makalöst pricksäkert!


När den vita duvan kom ut ur prylgarderoben i våras - varje hem behöver nog en sådan - minns ni vad mannen sa då? Inte konstigt att den ligger ner...den måste vara trött. I dessa dagar känns det svårt att låta bli att tänka att fred på jorden, hur självklart det klichéomvandlade och urvattnade begreppet än borde vara, känns väldigt långt borta.

Ta hand om er.
<3
/helena

torsdag 17 juli 2014

Lägesrapport & en text som bländar


Häromdagen var vi på auktion, en massa fina saker gick under den glödande heta klubban. Bl.a. en jättefin plåtburk. En gammal en. En rar en. Med allmogemotiv. Folkdräkter och höskullar och hästar och sådant var det på den - tror jag - för den hade patina på de rätta ställena, vilken gjorde det lite svårt att urskilja alla ytans detaljer. Den gamla biscuit-burken gick för över 700 kronor! Så här står jag och tröstar mig med min lilla moderna teburk. Den som kostade 15 kronor på Myrorna. Den är i alla fall gjord i England. Och så är den ju ganska snygg också förstås.


Mattan har kommit på plats. Med den ljusa sidan upp. Känns som att den trivs rätt bra här inne.


Mannen är ute på ett litet jobb, och jag diskar, viker tvätt och funderar på ekvationer.


Som det här med det invanda, det rutinmässiga kontra nyhetens behag, och oändliga variationer. Jag vet inte om ni är som jag, men oftast älskar jag att gå runt i mina rutinmässigt invanda varv, samma gamla tillvaro. Men ibland vill jag inget hellre än att bryta mig loss, bryta ny mark, se nya saker. Förändring för förändringens egen skull? Fast Ferdinand:en i mig vinner nästan alltid. Åtminstone i längden. Korkeken slutar aldrig helt att locka. Samma gamla sköna tillvaro. Min tillvaro.


Sådant funderar jag på. Och så funderar jag på vilket ljus som passar bäst i den lilla kopparstaken. Den som skapar ljuv musik när de små metallöven rör sig. Pling-pling. Och lite rassel. J J 1975 står det inristat undertill. Funderar på om det är någon som har gjort den i slöjden då. Vore kul och lite knasigt om det var så, för jag köpte den vid samma tillfälle som jag lämnade in den lutande solstolen som jag själv knåpade med under några svettiga slöjdtimmar någon gång på 80-talet.


Bestämmer mig för att det turkosa passar bäst.


När eftermiddagssolen lyser som starkast på stolen som jag nu inte förstår hur vi klarade oss utan, plockar jag upp de tre små kladdiga kladdlapparna igen. Lapparna med mannens kråkfötter på. De älskade kråkfötterna. Kommer inte ihåg att jag läst den här texten förut. Fast den måste ha minst fyra år på nacken. Ordvindlingarna bländar mig. Jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Åldrandet? Livets gång? Förändringsrädsla? Men det spelar ingen roll, för det är så vackert.


Försöker bli bättre på att ta saker, meningar, livet till mig utan att analysera så mycket. Låta det sjunka in bara. Övning ger färdighet sägs det. Och jag tänker att jag måste dela med mig av denna vemodiga, vintriga text. Vintern är aldrig så vacker som när den är långt borta. Det heter den inte. Men kanske borde den göra det? Ska fråga honom om det strax. Han som kom in genom dörren nu. Här kommer texten för er som vill, och har tid, att läsa lite mer.

"Han har väntat länge nu. På vintern som kostar för mycket, på att kaktusen skulle dö, att bakplåten skulle svalna. Att fokusera blicken blir allt svårare med åldern, men väntan blir mindre olidlig. Han har frusit länge nu, i vinden, i frosten, i den korta dagens högst tillfälliga sol. Att stå emot yttre omständigheter blir allt svårare med tiden, men kylan blir mindre personlig.
Han har tvekat länge på ett ben mitt i ett språng utan tydlig riktning. I mjärden i gölen där vattnet står stilla och allt är sig likt och slammet på bottnen är ogenomträngligt. Bortglömdheten i sig glöms också bort och den gilla gången är lika trög som den stilla sången en gång var hög och klar. Tonen förändras under isen och liknar upptagettonen för var gång ett svar uteblir. Så småningom uteblir frågan också och drunknar i sin egen vinter där inget är tinat nog.  
Det sänker sig över havet, över landet.  
Det som står på första sidan ska räcka och mångfalden censureras för den gemensamma sinnesrons skull. Så väntan fortsätter, göder sig själv. Tvekan leker med såpbubblor och kylan hotar sabotera dem. Ögonblicket stelnar och grimasen som ska komma att bli dess enda bevis på kvarvarande liv hamnar aldrig på första sidan.
Och resten är som vi vet inte bara by the way. Utan dessutom ersatt av vars och ens personliga fobier som överskuggar allt annat."

/av Mannen



:)
/helena

onsdag 16 juli 2014

Man vet att det har varit en rätt grå dag när...


...det enda som egentligen har fastnat på linsen är en kattformad buske och...


...en annan katt. En som satt stilla som en staty.




Cat-close up!
 
Vissa dagar blir inte bättre än så. De är mest grå.
:)
/helena

tisdag 15 juli 2014

Inget att hetsa upp sig över


Ett litet tips till att börja med - inget nydanande eller upphetsande direkt - men ett bra och praktiskt; är att plocka bort ramarna från tavlor som ni köper billigt second hand. Det finns massvis med fina, målade motiv som man kan köpa billigare än vad de flesta tryckta affischer och planscher kostar. Många med härliga, färgglada, naiva penseldrag. Men ramarna är ofta trista och sönder. Ta av dem då bara! Knips, knips med en tång så har du en lätt, behändig och lättplacerad duk eller pannå sedan. Om det är en uppspänd duk som är bemålad, passar den dessutom utmärkt att ställa i ett fönster. Jag älskar att betrakta hur ljuset sipprar in som starkast där färglagren är som tunnast pålagda.

Det var det tipset det. Annars tar vi mest dagarna som de kommer nu.


Med mycket mañana mañana-attityd.


Vi gav bara varandra ett löfte - att det inte ska vara stökigare här hemma när semestern är slut, än när den började.


Ambitionsnivån är låg. Projekten få och små. Ackumulerad trötthet kräver sin vila.


Men visst finns det många, många saker vi vill se. Och göra! Utflykter att åka på.


Men kanske är det bäst att viska lågt om dem? Mannen tycker att jag ska låta bli att vara så vidskeplig, men när jag skrev om tykobrahedagar för ett tag sedan fick jag verkligen en riktig sådan själv strax därpå. Så vissa drömmar - hur modesta och lagom de än kan verka i dagsljus - väljer jag att viska tyst till natten om.

:)
/helena

ps Schröder lyder signaturen på tavlan med den lite småkitschiga parasolldamen, hon som fick följa med oss hem från en auktion för några veckor sedan. Vet inte vilken av alla Schrödrar det handlar om här, med all säkerhet inte barockmålaren G E Schröder, som har målat Juno, i alla fall. Juno med de bara brösten, ni vet. Hon som hängde i riksdagens gästmatsal ända tills en kvinna (!) bestämde sig för att tavlan var alldeles för - ja, vad? Provocerande? Upphetsande? Könsdiskriminerande? för att kunna ha framme längre. Haha. Hur kan ett par flera hundra år gamla bröst väcka så mycket felriktad uppmärksamhet nu? På 2010-talet? Ett par bröst med ett ovärderligt konstnärligt och historiskt värde. Jag bara undrar.