fredag 21 februari 2020

Vi måste våga (t)ro... del 2


Lite råare, naturligare version. Men samma budskap. Höll på att skriva busskap. Ja, varför inte? Vi borde nog busa mer. Busfrön är bra grejer. De borde få slå rot lite oftare.

Hjärtat, vi, månen och solens grödor. Lite så. Vi.

Hoppas ni gillar!

<3
/helena

ps Nu: påtår!

Vi måste våga tro på att framtiden är ljus, och grön.


Det började med att jag tänkte på gårdagens datum när jag skapade en ny bildmapp - 20200220. Så snyggt ju. Och säkert ett sådant datum när många valde att förlova sig. Eller gifta sig. Eller bara pussas lite x-tra!

Sedan tänkte jag på ett av mina absoluta favorit ord - VI. WE. Ordet som gjorde att jag valde det namn jag en gång valde på bloggen eVIga kVInnor VIntage. Vi. Vi. Vi. Vi måste våga tro på att vi kan göra skillnad, tillsammans. Att vi kan motverka de radikala högerströmningar vi ser runt omkring oss. Att solidaritet och kärlek över alla bredder och breddgrader ska leda oss framåt i kampen för vår jords överlevnad på alla sätt.

Därför gjorde jag en bild/ett kort till oss alla. Med den heliga - men inte nödvändigtvis alls religiösa - treenigheten: Tro, hopp och kärlek. Och ro behöver vi för att kunna tänka ut bra saker att göra. Hopp, behöver vi alltid. Kärlek kan vi aldrig få för mycket av.

<3
/helena

ps Publicerar strax den andra versionen också (samtidigt som jag go-fikar med bästa mannen!)

Hela rymden ryms


Hej, vänner. Ett snabbt hej här från mig. Hade tänkt att hinna så mycket mer idag, men plötsligt var tiden bara slut. Nu vill jag ta kväll med min bästa vän och kompis och kille. Jaja, "kille"då, så att ni kids inte får panik över att gubbar kallas killar och att hela er världsbild därmed vänds upp och ner och så där. Snart ska det tittas på hästar på tjock-teven. Bästa sporten ever! Ridsport. Hoppning. Yes!

Annars då?

Jo, planeringen framåt går lite trögt, men en bit fram i mars ligger nu halvt fastlagt ändå. Hemmakontoret har nästan glött av iver och pennans väg över blanka papper. Numera inte så blanka alltså. Mannen springer förbi, nyss hemkommen från jobb med små barn - han hälsar!

Och en annan dag ska jag skriva något längre om allt det som trängts (och trängs) innanför mitt pannben just nu. Jag funderar fortfarande mycket på varför så många unga människor mår dåligt idag. Varför så få känner framtidstro och hopp. Hur vi ska göra för att komma bort från hopplöshetskänslor och behovet av att söka sig till snabba kickar istället för att våga tänka längre.


Vad håller jag på med här då? Jo, jag plockade fram lite fina småsaker och gjorde ett kort/en bild till er. Kanske ska ta mig tid att publicera den nu också? Vi får se om jag hinner. Jo, det ska nog gå, klockan är ju inte slagen fem än.

Allt handlar om ordet vi. Om hur mycket som ryms i det ordet. Där finns du och jag. Men också resten av världen.

Fin helg till er!

<3
/helena

ps Snart kommer kortet då. Korten. Jag gjorde två versioner.

torsdag 20 februari 2020

Ta vårt småsunkiga badrum som exempel


Jo, jag använder tops, ibland. Har iofs snålat in och så. Köper de med pappersstång. Och ekologisk bomull.


Vi köper inte alltid det bästa toapappret ur klimatsynpunkt, det gör vi inte. Men å andra sidan använder jag två gamla handväskor att förvara diverse bra-att-ha-i-badrummet-grejer. En av väskorna är en riktig gammal tantväska, funkar finfint till badrumsförvaring i den mindre skolan.


Vi köper inte de miljömässigt bästa tandborstarna alla gånger, det gör vi inte. Men å andra sidan är mitt favoritbadlakan en avlagd bomullsgardin och de gröna ljuslampetterna köpte jag på Myrorna för säkert tjugofem år sedan. Hej, förresten! Rufsigt fokus på mig här idag. Som alla dagar...

Vad vill jag då ha sagt med det här egentligen? Jo, jag tycker inte om miljöhysterin som råder nu. Nu, nu, nu. Jo, visst det är bråttom. Vi måste ändra och vända och så, men ändå. Kom igen, lugna ner er. Det är en dag i morgon också. Miljöförstöringen började inte igår. Och inget blir bättre för att några hetsar som galningar. Jag tror på att tänka till, hela tiden. Inte bara just nu när det verkar ha blivit en trend att gå runt och vara panikslagen 24/7.

Jag vårstädar vårt gamla, småsunkiga standardbadrum lite. Byter ut några tråkiga plastgrejer mot några av mina vintage-inköp. Använder ett par fina värmeljushållare som förvaring till smått och gott. Kommer på att tandborstarna kan luta sig mot knivställen från Lindshammar. Försöker tänka ut nya användningsområden till det vi redan har. För inget, inget i hela stora, vida konsumtionsvärlden är så miljöovänligt som att inte först använda det man redan har.

Mannen använder engångshyvlar i plats ibland, det gör han. Av ren bekvämlighet. Och tandborstglaset som de står i är av plast. Hård retroplast. Plast är inte bara dåligt. Visst plastbantar vi också här hemma, men en del saker funkar bäst i plast. Gäller bara att återvinna bra och utveckla de olika plastmaterialen mer.

Förvaringshinkarna har jag också haft i mer än 20 år, de bara går och går och går aldrig sönder. DET är också miljövänligt. Att använda sina saker tills de inte går att använda längre är bra. Riktigt bra.

<3
/helena

ps Och du, gör lite som DU känner. Känn efter i maggropen vad DU kan och vill bidra med. Visst, fakta är bra, men ibland tar snacket/miljötrenderna över helt och all känsla av sunt förnuft och gammal nedärvd kunskap känns då som bortblåst.

Hitta DINA vägar framåt. Lyssna inåt också, inte bara på alla som larmar och går på (även om många av dem naturligtvis besitter och förmedlar mycket klokskap också).

Jag försöker lyssna till det jag alltid vetat är bra; måttfullhet. Vi har till exempel alltid bott litet - utrymmessnålt och kvadrateffektivt, som man säger. Vi har aldrig städat överdrivet ofta eller mycket, vilket också spar på jordens resurser i förlängningen - och nej, det betyder inte att jag tycker att man ska låta allt sunka igen helt. Men städa med måtta och lätt fuktad trasa. Säger hon som gärna slösar lite för mycket på både tvål och vatten. Fy, på mig! Men jag är duktig på att städa i förbifarten. Jag städar alltid lite, för att slippa städa mycket sen. Tvättar till exempel ofta händerna i milt diskmedel och passar då på att ta ett krafttag i handfatet samtidigt. Samma sak när jag duschar. Nej, inte riktigt samma sak, men jag brukar passa på att städa i och runt badkaret när jag ändå duschar.

onsdag 19 februari 2020

...och i soffan ligger Jens Assur.


I köket blommar den blå potatisen. Och bakom några andra loppistavlor och en del egna alster hittar jag en kvinna som vårstädar. Jag tror åtminstone att det är en potatis som slagit ut på köksväggen. Gillar i vilket fall den vilsamma färgskalan, och att något är på väg att gro. Och jag tror att hon vårstädar. Vi får väl se när den kommer upp här någonstans. Tror kvinnan på färglitografin kostade en femtiolapp eller så. Bara ännu en billig kvinna alltså - hehe. 

Och i soffan ligger Jens Assur. Hans talande bilder. Foton från platser där ingen vill vara. Planschen från utställningen med namnet: Och himlen därovan. Den har legat här i snart 20 år nu. Ja, inte precis där i soffan, men här hemma hoprullad bland andra planscher, affischer och papperssaker på rulle. 

Den måste få komma fram nu, känner jag. Som en påminnelse, om hur lyckligt lottade vi är i vår del av världen. Som en påminnelse om att det finns barn som aldrig kan slappna av efter skolan. Aldrig kan gunga bort en solig eftermiddag. Barn som alltid, jämt, ständigt måste vara på sin vakt. Som aldrig får vara barn på riktigt. Barn som bor i krigs- och konfliktområden. Barn på flykt, barn i osäkra flyktingläger. Barn. Och vuxna, förstås. Men det gör ändå ondare att se barnen få sin uppväxt stympad, mentalt och bokstavligen.

Sköt om er.

<3
/helena

tisdag 18 februari 2020

På Nyckelpigegränd. En skrivövning.


Jag kan egentligen inte ha någon åsikt om skrivarskolor, eller jo, det är klart att jag kan. Men jag borde inte, för jag vet inte så mycket om dem. Men ibland får jag en känsla av att för mycket skolning runt det personliga skrivandet gör texter opersonliga. Ibland får jag känslan av att det finns en skrivarfabrik där ute. En fabrik som förädlar sitt råmaterial lite väl bra ibland. Som om hela skrivprocessen gick att lära ut och in utantill. Som om regler gjorde alla ord mer läsvärda. Med det sagt är jag helt för det här med tips och trix.

Det här med att hitta nya vägar, andra infallsvinklar och sätt att kringgå rädslor och skrivkramp. Själv har jag ett knippe sådana knep. Några har jag delat med er genom åren, några har mannen använt sig av när han hållit i poetiska kurser (!!???). Jodå, jag har dubbelmoral. Det är helt okej att mannen och jag lär ut lite smått och gott på helt amatörmässig basis, men alla professionella skrivarskolor, de kan bara lägga ner allt från A till Ö. Nej då, inte så. Inte alls.

Det är bara en känsla som smyger sig på ibland; att vissa saker inte går att lära ut, eller in. Och även om de går att lära ut, så borde man kanske behålla lite mer av sitt originella råmaterial ändå. Vägra lära sig vissa saker helt enkelt. Bara för att det ger mer feeling.

Med allt det sagt vill jag dela en liten sak jag skrev med er. En fyrdelad sak. En slags skrivövning. Vad själva knepet går ut på i de här små texterna får ni själva försöka lista ut. Och kan ni inte det så finns "facit" i ps:et.

I ärlighetens namn använder jag mig sällan av skrivarknep. Varken mina egna eller andras. Mina små texter skriver sig oftast själva. Flödar fram på uppstuds liksom. Som om de bara måste ut. Som om jag bara måste få försöka överraska mig själv om och om igen. Fast det där lät kanske lite stöddigt? Lite väl självsäkert? Och det kan jag meddela att jag ofta inte är. Tvivlar ofta på om något går att använda till något annat än att dumpa in hit. Eh? Sorry, älskade papperskorgsblogg. En blogg kan vara så mycket. Ibland får den finna sig i att vara spyhink eller avfallshanterare eller både och. Oftast behandlar jag ju den - och er - med värdighet och respekt, hoppas jag. Och de här små meningarna som följer hoppas jag att ni tycker om. Jag gillar dem i alla fall. Here we go:

PÅ NYCKELPIGEGRÄND (i fyra små delar)
DEL 1
Låten var slut. Kvinnan i det skumma köket knipsade av två vissna blad från fredskallan och lyfte upp armen från skivspelaren. Fade out, tänkte hon. Det hade varit en sådan dag. En som aldrig riktigt ville börja och därför aldrig fick något slut. Dimslöjorna hade legat täta på morgonen. Fått de höga husen längs horisonten att verka mer som trevåningshus än något mer. Bara ett och annat tänt badrum avslöjade att dimman dolde några våningar till.
Låten igen. Samma. Monotonin, en välbekant melodi. En sådan som nynnade sig själv. Andra versen kunde hon fortfarande inte, fast hon lyssnat minst tusen gånger. Det var som om orden mellan brödsmulor och svanesång inte passade ihop. Åtminstone gjorde de inte det i hennes huvud.
Köttbullarna var klara. Låg och spred en svag doft av jullov omkring sig. Det var hennes mors recept, det var hon som lärt henne krydda dem gula. För att det var exotiskt. Exotiskt, som i spännande annorlunda. Currybullarna låg och svalnade i takt med att fler och fler fönster lyste upp på andra sidan gatan. Nu tändes lampan i 7B.

DEL 2
7B. Siffran och den behagliga bokstaven var så välbekanta att Vera inte såg dem längre. Endast de gånger när de inte satt där de brukade, la hon märke till att dem. Som när de skulle moderniseras. När det lilla rara b:t skulle uppgraderas, bli storvulet, överdimensionerat och bulligt. Då hade hon sett dem, 7:an och b:et, när de inte var där.
Hissen knirkade, men det var inget Vera hörde. Välbekanta ljud hörs bara när de tystnar. Hissdörren gled upp med en blandning av svischande och susande, följt av ett tillbakahållet tjut. Som om dörren alltid blev glad när den fick glida igen igen.
VÄLKOMMEN! Den slitna dörrmattan hälsade Vera på samma sätt som vanligt, men inte heller det såg hon, eller kände. Hon tryckte bara på knappen som fingrarna kände lika väl som sina egna knogar. Lampskärmens mjuka fransar mot handryggen, en snabb snärtig rörelse som satt i ryggmärgen.
Det cirkelrunda ljuset som inte lyste upp mer än det behövde. Bordet med den broderade duken med svanar på. Mattan med stora rosor. En ganska ny sak, som inhandlats efter saftolyckan sommaren innan. 
Lilla Olivia. Hon hade skrikit så. Inte för den utspillda saftens skull, eller för mattan, utanför för att katten plötsligt tröttnat på att bli klappad.

DEL 3
Hissen var upptagen. Vänta. Eller bära den sovande dottern upp för de tre trapporna. Bära. Försiktigt. Inte väcka lasten. Tunga steg, men lätta. Inte låta klackarna göra de ljud som de helst ville göra. Inte steppa eller dansa betong-flamenco, bara nudda de hårda trappstegen med tårna. Stödja det lilla huvudet mot armvecket. Inte låta tyget i vindjackan prassla flickan vaken. Bara ett par steg kvar nu. Flickan gnydde, gnuggade ögonen och förvandlades sedan återigen till en livlös, livfull last. Så tung så tung och jättelätt att bära.
Av med stövlarna. Lägga flicklasten i soffan och kissa innan telefonen skulle hinna börja ringa. Hon var sen. Trosor ner, kjol upp och en hastig blick på ett rufsigt leende. Det blåste idag och håret var ett segel. Kinderna glödheta och röda. 
Trosor upp, kjol ner. Tvätta händerna och välja mellan gourmet-falukorv och kulinariska fiskpinnar. Finaste F-maten till Flickan. Flickan som förmodligen skulle tugga maten i sömnen i vilket fall. Nu ringde det visst. Två uppfordrande signaler. Tre. 
- Ja, momo, vi är hemma nu. Mamma kissar!

DEL 4
Den viga kroppen sträckte på sig. Sträckte och sträckte och rullade ihop sig igen. Ljudet fick kroppsrörelsen att tvärvända. Tvärvänta. Nyckel i lås. Kattögon som såg allt som ingen människa kunde se. Mörkret som aldrig blev mörkt för den som har kattögon. En nyckel är aldrig något annat än början på en melodi som slutar med goda dofter i matskålarna. Tonfisk eller kycklingrester. Tonfisk OCH kycklingrester.
Nej, nyckelljudet var inget snart-är-det-mat-ljud idag. Nyckelljudet följdes av tunga steg och en duns ner på stolen som stod alldeles för långt ifrån matskålarna för att det skulle vara nära nog.
Tvätta tassen istället för att svepa smekande runt de korviga nylonstrumporna. Tvätta tassen som skulle tvätta gruset ur ögonen och smutsen ur öronen. Sedan balansera på bokhyllans översta hylla en stund, bara för att.
Stryka svansen över Dalai Lama och trycka nosen mot Lilla Spöket Laban. Jama hjälplöst, som om hon inte kunde komma ner. Jama högre, mer hjälplöst. Höra ljuden som betydde att det skulle bli mat i skålarna ändå. Kanske inte tonfisk, eller kyckling. Men något annat som förmodligen också gick att äta.


/helena

ps Kände ni skrivövningskänslan? Inte? Bra. Det är inte meningen att vara för övertydlig. Men visst kan man tänka sig att de olika personligheterna bor längs samma gata. Kanske till och med känner varandra. Men det behöver inte vara så. Att försöka få sjok av text eller strofer att höra ihop eller inte, kan bli lite som en gåta för en själv. Och visst skulle det kunna vara ett sätt att få igång skrivlusten och känna lite extra skrivnerv i det hela? Att låta karaktärerna snudda vid varandra. Dra fiktiva linjer mellan våningar och år och tid och rum och liv.

I mitt fall var det mest en slump. De bara kom till mig, orden och människorna som bor däri. Kanske hör de ihop, eller inte. Det här är med andra ord ingen riktig skrivövning, mer en efterkonstruktion. Gott nog. Gott så. Kanske var det någon som fick sig ett knep till livs ändå. Kanske såddes ett frö till en ny berättelse här någonstans. Kanske är det någon som vill skriva något ur den lilla flickans perspektiv också. Eller ur någon helt annans. Någon helt annan på Nyckelpigegränd.

måndag 17 februari 2020

Högt och analogt och luffarschack med twist


- Herregud, hur många tändsticksaskar har människan egentligen? Hörde jag någon fråga det? Jo, vi har väldigt många tändsticksaskar. Det är nämligen en typisk sådan sak som man kan hitta second hand. En sak som kan verka helt obetydlig, men som ju är jättebra att ha.

Vi ropade in någons hela tändsticksasksamling en gång för några år sedan, tror det var en hel hink full med diverse olika sorters förpackningar. Vissa roliga och ovanliga, andra mer vanliga. I vilket fall som helst behöver vi nog aldrig mer köpa några tändstickor, känns som att vi har för en hel life-time. Eller två.


Annars då? Jo, helgen var lugn och skön. Bara vinden som hade bråttom igen. Vi spelade Pentago och en del andra analoga spel. Ett slags luffarschack där man som vanligt vinner om man först får fem i rad. Men här gäller det inte bara att tänka endimensionellt, här lägger man inte bara ut sin kula och turen går vidare till den andre spelaren, här vrider man också. Spelplanen består av fyra mindre - vridbara - spelplaner. Och jag tycker det är så klurigt - och jobbigt för nacken - att förstå hur det hela blir när en fjärdedel av planen vänds i nittio grader efter varje drag. Men kul är det. Särskilt när man vinner. Och den här gången vann jag (var givetvis tvungen att fota av den gången när jag lyckades vinna med 6 i rad. Fotade förstås inte någon av alla de gånger som mannen vann... Hehe).

Idag har jag äntligen lagt sista fingret på den sista bilden i en serie bilder som jag borde blivit klar med för länge sedan, men det har hela tiden känts som att det har fattats något, men nu så. Och så skrev jag en liten stump också. Blev inget vidare, åtminstone inte som helhet. En strof eller två blev ändå okej, kanske ska vi avsluta med dem? Jo, det gör vi.

Sedan ska jag sno det där gamla bananskalet. Efter att mannen ätit upp den för min smak alldeles för övermogna bananen. Har säkert tipsat om det förut, men påminner igen om att insidan av ett bananskal funkar superbra att gnida mot smådammiga krukväxtblad. De blir som nya igen, nästan. Blanka och fina.

Nu ett par okej strofer ur en halvtaskig helhet:
Hon diskade upp kaffekoppen, slängde den tunna kappan över axlarna,och gick ut för att fråga pojken på cykeln om han möjligtvis mindes en gammal farbror som brukade sitta på gården om somrarna. Serena kände ett skriande behov av att få bekräftat att det som numera mest bestod av ett sprucket armbandsur och ett par väl igentejpade kartonger, hade varit en verklig människa av kött och blod.
Pojken kom inte ihåg någon annan farbror än sin egen morfar. Och Serena förstod att farbror var ett annorlunda begrepp i en sjuårings värld. Förmodligen var pojkens morfar inte mer än femtio-sextio år, som hon själv ungefär. Medan den farbror hon själv refererade till hade varit en bra bit över nittio, när han satt av sina tomma förmiddagar på den gröna innergården.

Hoppas er vecka börjat bra. Bättre än en halvtaskig berättelse.

:)
/helena