onsdag 4 mars 2015

Stegen


Först fattar jag ingenting, undrar varför jag alls tog dem. Nio närbilder, flera av dem till  och med förvillande lika varandra. Bara någon vinkel som skiljer. Ett annat perspektiv? Men det måste väl ändå vara en slump? Att jag sprang runt med kameran häromdagen? Att just de här sakerna råkade fastna på linsen då?


Inget på fotona är nytt, fast det ska det förstås inte heller vara, på en blogg som mest handlar om vintage. Om, och av, en bloggare som är fullständigt besatt av serier som Antiques Road Trip. (Nya avsnitt går nu varje vardag på TV8!) Men, jag menar, ni har säkert sett allt på bilderna förut, ur någon annan synvinkel.

Jag ser alla stödorden, själva synopsisen, men inte sammanhanget. Inte den stora bilden. Kanske finns det inte någon stor bild? Kanske finns det bara fragment? Som vykortet med Carl Larssons vackra Bron från 1912. Och boken som är så grafiskt stilren och 50-talssnygg. Även om berättelsen skrevs redan på 1880-talet. Är det en slump att jag läser Dr Jekyll och Mr Hyde just nu? Vem vet? Säkert inte Robert Louis Stevenson.

Jag lägger huvudet på sned, lägger manken till, men jag ser det inte. Inte först. Det tar ett tag, innan jag börjar fundera på om det handlar om stegen. Om några av dem som jag har tagit. Många så kallade baby-steps, och några större kliv.

En Volvo. Det hade vi en ett tag. Även om hela det klassiska kitet med villa och vovve aldrig riktigt har varit våran melodi. Katten, den älskade svarta, finns däremot där. Och det lilla västtyska saltkaret med linneorna. Jag är född i Småland, i linneornas förlovade land. Jag var åtta år då, 1978, när saltströaren kom till. Men kossan då? Står den där som en blommig påminnelse om när jag träffade mannen, han som från första början var en lantis? Nu förvandlad till värsta stadsbon. Nåja. Och bonaden, den som jag fotade av direkt från teven, vad säger den? Den som satt uppsatt i sommarstugan där tv-bovarna gömde sig för tv-poliserna. Bonaden fastnade, det gjorde inte handlingen.

Längta ej till fjerran lycka
lyss till trädens sus vid
eget bo.

Handlar allt det här om att jag fyller år alldeles strax? Är jag rädd för att det bara är B-sidan kvar nu? Är det en ålderskris i antågande här månne? (Månne!? Hur gammal är jag egentligen?!) Fast jag brukar inte krisa så där. Eller det brukar jag visst det, men inte nödvändigtvis i samband med födelsedagar. Snarare jämt. Brukar kalla mig för varannandagskrisare. Det är inte så dumt som det låter, för varannan dag känns det mesta faktiskt oftast ganska okej. Till och med bra.

I alla fall. Om jag kisar lite, och tänker lite längre, så kan jag se några av stegen, där, bland de närgångna bilderna. Eller också är det bara några foton, tagna lite random så där.

:)
/helena

ps Mina minielefanter påminner mig om elefantens stora, akuta krissituation. Det förödande tjuvskyttet. Allt på grund av att det finns människor som vill tjäna pengar på deras betar. Cyniska människor som tycker att man kan slakta ett friskt djur och sedan bara lämna det vind för våg, när man har tagit det enda som man tycker att djuret är värt. Sedan den 3 mars 1947 är det förbjudet att handla med nyproducerade elfenbensprodukter utan särskilda tillstånd. Läs gärna mer om det på Jordbruksverkets sida. Hos Världsnaturfonden kan du bli fadder till en elefant. Eller till en tiger.

tisdag 3 mars 2015

Spirande hästhovar, slumrande lejon


Ända sedan jag såg filmen The Broken Circle Breakdown, har jag haft den på hjärnan. The Lion Sleeps Tonight. Mannen har lovat att lära mig, snarare repetera, de tre ackord som behövs för att kompa fram den på gitarren. Det är tydligen The Tokens (ett one-hit-wonder-band?) som har gjort låten känd, men jag hittade en annan version på tuben. Acapella Soul! Framförd en varm dag, på New Yorks gator. Lyssna!

:)
/helena

ps Och här ger de sig på min favoritlåt också. Me like!

måndag 2 mars 2015

Slumpen, Sundin & en vas med vita sippor


Nu fick Sundin snällt flytta in i vykortsbyrålådan igen. Och...


...vitsipporna fick komma upp istället!

"Efter ett original av
CAROLINE GRINDA-CHRISTENSEN" står det på baksidan.

Och ja, jag brukar hitta en hel del fina vykort second hand. En krona styck tror jag bestämt att de kostade, på Myrorna - sipporna & Sundin.

:)
/helena

ps Och så var det det här med slumpen. Ibland undrar jag... Om slumpen verkligen är en slump. Ibland känns alla tillfälligheter så underligt sammanfallande. Som nu, det här vykortet med Höganäskruset och den vackert slitna blå stolen. Jag googlar namnet på konstnärinnan, för jag känner inte igen det direkt, säkert på grund av att Grinda-Christensen var hennes namn senare i livet. När hon träffade Raoul Wallenberg (!) var hon mycket ung och hette Jacobsen i efternamn. Fatta! (Förlåt om jag tjatar lite mycket om den gode herr Wallenberg just nu, men det är svårt att inte bli uppfylld av en bok på över 700 sidor, som dessutom utspelar sig under en så dramatisk tid). Men fatta! Jag söker på konstnärinnan till det söta sippvykortet och det första jag får upp är en sida till Raoul Wallenbergs minne! En bit ner på sidan står det att läsa om Carolines romans med Wallenberg. Och vi, mannen och jag, som läste om just det här i Ingrid Carlbergs bok, för bara ett par hundra sidor sedan!

Vid den här tiden arbetade det unga stjärnskottet (hon slog igenom som tolvårigt underbarn!) Caroline Jacobsen som sångerska. Under andra världskriget uppträdde hon en hel del för militären, som fältartist. Vid några tillfällen träffade hon Raoul Wallenberg mellan sina turnéer. Enligt Ingrid Carlbergs bok, "Det står ett rum här och väntar på dig...", brukade de promenera på Stockholms gator tillsammans. Ibland smet de in på Filips konditori på Regeringsgatan, för att dricka choklad med vispad grädde.

En kväll gick de på restaurang Hasselbacken. "De åt gratinerad sjötunga och talade om livet." Och arkitekt Raoul Wallenberg ritade upp en stor skiss över sitt drömhus på bordsduken. En duk/skiss som Caroline Grinda-Christensen senare förvarade i sitt kassaskåp. Enligt Wikip. avled hon förra våren, och när jag scrollar lite längre ner bland sökträffarna så hittar jag en länk till riksarkivet: "721467 Caroline Grinda Christensens gåva 1940-tal/01 Raoul Wallenberg: Skiss av ett hus, ritad på en bordduk på restaurang Hasselbacken i Stockholm" 

Så nu finns den tydligen där, i Riksarkivet, förhoppningsvis i tryggt förvar för framtiden - skissen på drömhuset. Och slumpen, var finns den?

söndag 1 mars 2015

Brev, med tyngd.


Den är välanvänd, liksom lite skrovlig utanpå det som en gång bara var blankt och glasklart. Brevpressen. När jag stryker den med handen, varsamt över dess repade yta, tänker jag på allt som vi inte skulle vetat idag, om människor inte hade skrivit en massa brev till varandra.

Nu, när jag läser boken om Raoul Wallenberg, tänker jag på alla breven som han skrev till, ja till alla möjliga. Till sin syster Nina och sin mamma Maj. Och när hans farfar Gustaf ännu fanns i livet, och levde och verkade på andra sidan jordklotet, så kunde de ändå ha regelbunden och nära kontakt, tack vare breven. Och så alla de formella breven då, de till olika handelskontakter. Och de till UD. Under kriget, var en del av breven som han skrev, krypterade. Ett eget språk uppfanns, för att kunna föra över information utan obehöriga ögons inblandning.

Strindberg skrev en massa brev, en del arga, en del upprörda och en del andra. Tove Jansson skrev brev. Selma Lagerlöf skrev brev. Alla möjliga skrev brev. Jag skrev brev, när jag var liten och ung. Innan vi bodde permanent på samma adress, hände det till och med att jag skrev till mannen. Och han skrev tillbaka. En gång skickade han med mintstänger i brevet. Så gulligt. Det som var mitt favoritgodis. Då.

Brevvänner. Jag har säkert berättat något om tyska Jutta förut. Och om Anna, från den lilla halländska orten. Fast det spelar inte så stor roll vilka de var, det viktiga var själva skrivandet. Från tanke till handling, från hjärnan till handen, via pennan och pappret. Ibland fantiserar jag om att skaffa vuxna brevvänner. Nu. Funderar på hur det vore att sätta pennan mot pappret och våga formulera något av allt det jag tänker, och tycker. Och känner. Det begripliga och det obegripliga. Göra det obegripliga lite mindre obegripligt kanske. I bästa fall lite mer begripligt. Skriva naket, äkta och nära. Till en främling.

Ibland fantiserar jag om vilka jag skulle vilja skriva till, levande som döda. Oscar Wilde står överst på listan. Tänk bara, vilken ära att få utbyta tankar med någon som kunde formulera sig som ingen annan. Någon som verkligen använde humorn, och pennan, som vapen. Fast han hade säkert fullt upp som det var. Med allt skrivandet, menar jag.

Sedan tänker jag att Victoria verkar vara en klurig typ, en sådan som säkert kan dryfta ett och annat, behöver dryfta ett och annat. Fast frågan är om hon, vår kronprinsessa, skulle våga anförtro mig - en för henne helt främmande kvinna - något av värde? Något av vikt? Något riktigt viktigt? Troligen inte. 

Jonas Karlsson då? Skådespelaren, ni vet. Han, som kan gestalta allt som överhuvudtaget är möjligt att gestalta. Han, med det osvikliga gehöret för människors tics och tricks. Han, som till och med var riktigt trovärdig i rollen som kvinnlig pilot (jag nynnar fortfarande på den där låten; det sitter en ängel vid spakarna...). Han, som också är författare. Tyvärr har jag inte lyckats läsa någon av hans böcker, än, men jag funderar ändå allvarligt på; om inte han vore en intressant, potentiell brevvän?

Eller Jonas Hassen Khemiri kanske? Han verkar så egensinnig, på ett bra sätt. Med känsla för dramatik. Eller varför inte en historiskt spännande kvinna som Mary Shelley? Eller en klokare än klok kvinna som Marie Curie? Eller...?

Fast jag har ju er förstås. Ni är minsann inget tröstpris! Jag gillar att skriva till er! Ni är mina brevvänner, på något sätt. Fast det är lite fusk att använda moderniteter som tangentbord och sådant när man ska skriva riktiga brev. Hjärnan behöver sin vän handen. Och handen behöver sin vän pennan. Och ibland behöver man svar.

Välanvänd är den, som sagt, brevpressen. Och jag kan inte låta bli att undra över alla orden. Alla ord och meningar som legat under dess skyddande tyngd.

:)
/helena

ps Vem skulle Du skriva till? Om Du vågade skaffa en vuxen, främmande, brevvän?

fredag 27 februari 2015

Allmoge my way


Självklart är inte heller jag, opåverkad av trender och tillfälliga modenycker. Även om jag aldrig låter tillfälligheter styra min smak på djupet. Men på ytan låter jag dem gärna ligga och flyta. Och i mitt bakhuvud. Där låter jag mig gärna influeras av det som visas upp just nu.


När jag nu läser, "överallt", att folklore och allmoge har kommit rejält i ropet igen, så hänger jag på. Fast på mitt eget vis. Plockar fram saker som har stått i skymundan ett tag. Ett och annat som jag helt glömt bort att jag hade, som loppiskudden med "star-quality"! Uppskattar verkligen alla dessa kvinnor, som broderat för glatta livet, och för alla oss hantverksälskande. Nu ligger alla dessa kuddar och dukar bara där, på diverse vintage-inrättningar, och väntar på att någon ska återupptäcka dem!

Allt (utom det gröna kuddöverdraget som är ett nyinköp, och den lilla "skinnkrukan" som är en prenumerationspresent från Sköna Hem) är förstås vintage på något sätt. Inropat på auktion eller köpt i välgörenhetsaffär.
  • Den gröna vasen, (tror den kommer från Nittsjö från början) som med sin algliknande relief påminner oss om att sommaren bara ligger runt nästa årstidshörn. 
  • De långa bordsljusstakarna, som låter mig se mitt älskade middagssällskap djupt i ögonen. 
  • Den lilla lustiga soffan, som någon tyckte såg ut som ett gammalt bilbaksäte, hindrar oss från träsmak alla dessa mörka kvällar som fortfarande ligger framför oss. 
Dalahästen, som mannen fick i present när han var 9 eller så. Och mina älskade, evighetsblommande maracas, som jag fick i gåva när jag var 10 eller så. Saker som minner om var man varit, och vart man farit. Framåt, utan att glömma ögonblicken på vägen.

:)
/helena

ps När jag hittar en riktigt fin broderad kudde - köper aldrig de mest mögelstinkande, eller de värst insuttna - låter jag den spendera en tid i plastpås-karantän innan jag plockar fram den i inredningen. Tänker mig att jag dödar diverse, eventuell, ohyra på det viset. Jag kväver de små stackarna. Grymt. Men grymt effektivt. Don't let the bed-bugs bite.

torsdag 26 februari 2015

Falu(n)färgad


Hallå där, mina vänner!

Här är det fortfarande rätt snorigt. Försöker kurera mig med hjälp av lite städterapi. Eller kanske snarare stilleben-terapi.

Hinner inte mer just nu, mannen kom just hem och vi ska titta på en inspelad version av skidstafetten. Helst innan någon hinner avslöja hur det har gått... Heja Sverige! Heja Bleckur, Kalla, Maria R och Stina N! Heja hela kvinnourkraften!

:)
/helena

ps Och när jag hejar på kvinnourkraften så tänker jag lika mycket på alla underbara kvinnor, som av en eller annan musikalisk anledning, befann sig på gårdagens Grammis-gala! Heja Gina! Heja Lill! Heja First Aid Kit! Heja Tove S! Och Tove L! Heja Sverige!

tisdag 24 februari 2015

Kontakt sökes!


För ett tag sedan blev jag påmind om den här lilla boken som stod väl gömd i vår gröna bokhylla. Det var Li Pamp som påminde mig. Ja, inte bokstavligen, hon ringde mig inte personligen och talade om att boken hade hamnat bakom en mycket större bok och därför var i stort sett omöjlig att hitta... Men i avsnitt 6 av Antikmagasinet hade hon, bland andra, bjudit in konstnären och satirikern Christer Themptander, för att prata om affischer.

Affischens 150-åriga historia berördes i denna informativa halvtimma. Med fokus på några av affischens verkliga storhetsårtionden, 1960-70-talen. Då, när politiken fanns på "allas" läppar, och det högljudda missnöjet stod på "alla" barrikader, spelade affischen en viktig roll. Ofta brännbar och politisk. Färgglad och psykedelisk. Tankeväckande. Oroväckande. En kombination av stilla illustration och rörligt intellekt. Asch, det där lät pretto, men jag tror att ni förstår vad jag menar.

I min bok, Themptanders bok, finns det en massa små konstverk. Sextio svartvita minikonstverk, utformade som kontaktannonser. Samma kontaktsökande huvudtema hos alla, men uttrycken varierar. De pendlar mellan allvarets konturer och mera lättsinnighet. Melankolin, svartsynen, ironin och en skön portion lätt galenskap finns där. Som hos oss alla. Glädjen finns förstås där. Och en illa dold desperationen.

Jag har många favoriter, en av dem lyder så här: "Var finns du med Halsbränna och sur mage/Mjäll/Hemorrojder/Näsblod/Skavsår/Röda ögon/Flytningar/Diarré/Förstoppning - svar till MYSIGA HEMMAKVÄLLAR"

Hehe.

Themptanders sida (fullkomligt älskar underrubriken där; "sätter krokben för vaneseendet!") kan ni tjuvkika på några av dessa illustrativa små mästerverk ur boken Kontakt sökes! (Magnus af Petersens & Hjärnstorms förlag, 2000). Gör det. Och se avsnitt sex av Antikmagasinet.

:)
/helena

ps "P.S. För dig som vill använda bokens annonser i aktivt kontaktsökande har sidorna perforerats, så att de lätt kan rivas ut."