tisdag 31 mars 2020

Med kvinnliga förtecken. Och film.


Laleh. Hon står näst på tur att komma in i mannens sångrepertoar. Låtrepertoar.

Ni minns kanske att jag har som uppgift att få de kvinnliga noterna att växa. Öka antalet kvinnliga artister/textförfattare/kompositörer. Förvandla dem från blygsamma sextondelar till svulstiga helnoter, om ni förstår. Det går framåt. Sakta och säkert. Laleh står, som sagt, näst på tur. Eller Gwen Stefani. Kan ni inte se framför er hur min mogna man framför det där kavata, självlysande budskapet om att bara vara sig själv? Hehe. Eller höra honom sjunga om att han är just a girl? Det kan jag. (Nästan utan att fnissa.)

Under kvinnoveckan, veckorna runt 8 mars, framförde mannen nästan bara kvinnlig musik. Då, när inte hela samhället börjat smyga på tårna ännu. För att inte väcka Corona mer än nödvändigt och så där.

I nuläget är mannens normala pedagogiska/underhållande uppgift på äldreboenden och boenden för våra funktionsvarierade medmänniskor helt inställda, som ni säkert förstår och vet. Dörrarna hålls stängda om de vi måste skydda mest. Så är det bara. Men under tiden som vi väntar på bättre tider - och varmt väder som tillåter att man uppträder utomhus - växer de kvinnliga låtskrivarnas del av de redan överfulla låt-pärmarna vidare.


"The most important songwriter in the world"

Diane Warren. Låter namnet bekant? Citatet ovan är sagt om henne. Om man klickar sig vidare på engelska wiki och låter fingret följa den långa, långa listan med låtar som hon har skrivit är det kanske inte så svårt att förstå de stora orden. WOW! Vilken imponerande låt-CV årets Polarpristagare har. Vilka artister hon har samarbetat och skrivit åt/för. Beyoncé är bara en av alla mäktiga röster som Diane Warren har "tillverkat" toner till.

Jag fastnar en bit ner i listan. Filmmusik. Nominerad till en Oscar. Armageddon. I Don't Want to Miss a Thing. Med Aerosmith. Såå bra låt. Cher har förresten också sjungit Diane Warrens musik. Och Lady Gaga. För att bara nämna några av många namnkunniga musikaliska performers. Men det är hos Aerosmith jag fastnar. LIVE-versionen är också bra. Förstås.

Vi hoppar vidare från den imponerande Diane Warren, men stannar hos Aerosmith ett tag till. Vi hoppar rakt ner i det nostalgiska musikvideoträsket. Kommer ni ihåg de oförglömliga videos som Aerosmith gjorde till ett par av sina stora hits? Med Alicia Silverstone i huvudrollen.

Cryin'. Glömmer aldrig första gången jag såg den - det svindlande slutet. Och fingret i luften... Och Crazy. Också bra. Med en ung Liv Tyler vid Silverstones sida. För att inte tala om Amazing. Den är gullig och kul och knasig, videon alltså. Lite Tillbaka till framtiden känsla över handlingen. Fast tvärtom. Eller nåt.

<3
/helena

ps Hade tänkt ge er ett par riktiga filmtips också. Alltså långfilmstips. Några väldigt bra, som vi har sett i år. Med fler imponerande kvinnor i huvudrollerna. Men jag tror vi suger på den filmkaramellen ett tag till.

måndag 30 mars 2020

På skrivbordet, i tankarna, på pappret


Mina vänner. En ny vecka. Ett nytt blad att fylla. En blank sida, som för många av oss redan är fullklottrad med arbetsuppgifter, drömmar och mål och mening på vår färd. Och i mitt, och många andras fall, fylld med meningar vi ska fylla med innehåll och lagom mängd begriplighet. Det där med begripligheten är förstås helt avhängigt - och beroende på - om det handlar om något krasst som ska förmedlas på ett krasst sätt, eller om vi pratar om mer poetiska värden.


Böckerna är sorterade, de jag pratade om häromdagen, om ni minns. Puh. Tog ett par stadiga timmar i anspråk att skriva en lista över alla drygt trettio titlars innehåll och genre. Men där finns det mesta i den bokhögen, kan jag konstatera. För barn. För vuxna. För mindre barn. För de som älskar historia, spänning, poesi och allt det där andra.

Många av dem vill jag behålla själv. Men det ska jag nog inte. Syftet är ju faktiskt att föra ordet vidare. Men kanske tjuvläser jag ändå ett par innan de får ny adress. Som: Var kommer du ifrån, egentligen? På baksidan läser jag bland annat: "I den här boken har vi samlat berättelser om vardagsrasism, blandat med fakta och tips på hur vi tillsammans kan göra skillnad."

Tänk att få den där frågan jämt. Hur jobbigt? Bara för att man inte ser ut som normen. Tänk att alltid bedömas som annorlunda, på ett förutbestämt, stereotypt, rasistiskt vis. Tänk att inte ens hinna öppna munnen för att berätta vem du är, innan du får frågan. Fatta! Jag skulle bara inte klara av det.

Boken är fylld av berättelser som kommit in till plattformen TNKVRT. Vittnesmål, om hur det är att hela tiden tvingas bemöta fördomar. Om hur det är att aldrig få känna tillhörighet i landet där man bor, verkar och ofta även är född.

Kanske behåller jag den här boken själv. Åtminstone ett tag. Varje berättelse skär ett sår i hjärtat. Som storyn om lärarvikarien som kände ett pirr av förväntan inför att börja sitt nya jobb, i en ny klass, i en ny stad och bara möttes av frågan. En fråga som gjorde honom förvirrad. En fråga som väl bara kunde bero på att han pratade skånska, eller?

Här finns också så tänkvärda rader mellan de unika, individuella berättelserna. Hör bara på det här under rubriken: Erkänn att det finns rasism:
"För att kunna bekämpa ett problem krävs det att man kan prata om problemet. Det är därför det är så viktigt att inse att det finns orättvisor i samhället som baseras på hudfärg, kultur, etnicitet och religion. Visst är det fint att säga att man 'inte ser hudfärg och att alla är lika mycket värda', men faktum är att rasismen inte slutar existera bara för att man blundar för den. Då skickar man bara vidare ansvaret till någon annan. För att kunna arbeta mot rasismen måste man se sig själv som en del av både problemet och lösningen."

WORD!


Vi tände, vi släckte för miljön, vi tände igen och släcker när den ljusa dagen blir längre och längre. Vi ställde fram klockorna och suckade lite och sov för lite och gick upp till måndagens bestyr ändå.

Och vi håller andan i skuggan av vår nya följeslagare - den oberäkneliga pandemin. Men vi gör vad vi kan. Vi hanterar det nya begreppet "social distans" och kramas en aning mindre och med längre armar, men desto innerligare slängkyssar slänger vi omkring oss, och håller oss nära varandra med hjälp av goda tankar. Och vi när ett gemensamt hopp om att telepatin vi sänder våra kämpande medmänniskor världen över ska läka lungor och hålla knäande vårdpersonal på benen.

Vad ska ni göra den här veckan? Förutom att nysa i armvecket och tvätta händerna en femtielfte gång? Vad ska ni göra idag?

Personligen ska jag smälta dokumentären vi tvingade oss att se. Om Syrien. Om ett land i spillror, bokstavligen. Om ett krig som västvärlden försökte glömma och förtränga så länge det bara gick.

Vi hör om de bortskämda västerlänningarna som kom dit för att leka herre på täppan. Vi hör om kvinnorna som stängdes in tills någon kom dit och "befriade dem" genom att gifta sig med dem. Mycket ska man höra i en så kallad modern värld...

Vi hör om alla de unga männen - med öppen blick och framtidstro - som snabbt förändrades, hårdnade. Unga, förvirrade människor på jakt efter mening och mål, som förvandlades till maskiner. Till vapen, i en kamp, en förlegad dröm om vi och dem och en maktfullkomlighet som osar av otäcka minnen och obehagligt bekanta ord som propaganda och ockupation. En omodern dragkamp med sadistiska, rasistiska förtecken, som de flesta unga rekryterade nog inte ens själva förstod det verkliga syftet med.

Vi hör dödssiffrorna. De svindlar. De stavas sexsiffrigt. Vi hör om alla de civila offren. Vi hör om den utstuderade tortyren. Vi hör om mördare. Mördare. Vi hör om bomberna som föll urskiljningslöst, för att "lösa" en konflikt som man blundat för så länge.

Vi undrar varför ingen kunde medlat och hanterat och agerat annorlunda för att verkligen löst något på ett mycket tidigare stadium?

Syrien. Inte bara ett land långt bort. Ett sargat land, som sörjer alla sina kära anhöriga. Dödade. Det ofattbara antalet civila, helt oskyldiga, offer. Varför tog det så lång tid innan våra blickar riktades mot ett av de värst konflikt-, krigs-, terrordrabbade områdena i världshistorien?

Den där sista frågan ska jag ställa mig själv idag, imorgon och på onsdag och torsdag och sedan vilar jag kanske lite på fredagen. Den sista frågan vill jag ha besvarad. Så är det bara. Vi måste bli bättre på att agera i tid. Vi måste dra lärdom av historien. Och historien, den både slutar och börjar idag.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Visst är mitt översta foto fint? Med sol över rödfärg och mossig grindstolpe. Men det är inte bara en idyllisk bild. För mig symboliserar vyn över en välbekant del av min myllrande stadsdel något mer. Den förmedlar känslan i att välja var man lägger sitt fokus. Vart man riktar blicken. För om jag hade valt att vända kameran aldrig så lite åt andra hållet, hade allt sett annorlunda ut. Där finns den stora, kommersiella byggnaden som inte är så vacker. En nödvändig fyrkant. En kontrast till gammalt trä och målad charm.

Vi kan alltid välja att rikta blicken dit vi vill, det kan ingen hindra. Men vi får aldrig blunda för verkligheten. Vi måste tvinga oss själva att se - och förstå - hela bilden. Världsbilden. Och det utanför bilden.

söndag 29 mars 2020

Sportnytt, med betoning på vintage


"Född den 14 juli 1937 i Berlin. Numera amerikansk medborgare. John blev föräldralös under kriget och adopterades när han var 12 år gammal av en amerikansk familj.
Uelses lät på allvar tala om sig under inomhussäsongen 1960-61 då han hoppade 4.59 och blev trea vid USA-mästerskapen.
Under påföljande utomhussäsong började John använda sig av en stav i det nya materialet - glasfiber - och han förbättrade snabbt sina resultat. Detta hade till följd att han uttogs att representera USA vid landskampen mot Sovjet i Moskva och därefter mot Tyskland i Stuttgart. John gjorde fina insatser vid båda tillfällena och förbättrade efter hemkomsten från Europaturnén sitt personliga rekord till 4.73.
Under den gångna inomhussäsongen har han slagit sig fram till den absoluta toppen inom stavhoppning.
Inom loppet av två dagar höjde han det inofficiella världsrekordet, den 2 februari i år svingade han sig över 4.88 och dagen efter 4.89.
Dessa resultat väckte en enorm uppmärksamhet, men dessutom bitterhet på en del håll. Don 'Tarzan' Bragg, tidigare världsbäst i denna gren, anser absolut att den stav av glasfiber som Uelses använder borde förbjudas, då DEN istället för hopparen, så att säga 'gör' hoppet. Tack vare den enorma svikten i en stav av detta material, blir hopparen skjuten upp i luften och behöver inte alls arbeta, vilket är fallet med en vanlig stav.
En av de största stavhoppsspecialisterna anser dock, att det trots denna 'mirakelstav' fortfarande är mannen, hopparen, som betyder mest, och att John Uelses framgångar beror på att han använder en modifierad teknik som utnyttjades redan så tidigt som 1928.
Det 'kalla kriget' till trots fortsätter John Uelses att hoppa som om ingenting hänt. Vid tävlingar utomhus vid Santa Barbara i Californien den 30 mars förbättrade han det officiella världsrekordet i grenen till 4.89, 6 centimeter över George Davies, USA, notering från den 20 (här är texten otydlig och därför är jag inte helt säker på om det står 20, 23 eller 29. reds. anm.) maj 1961."

/hämtat från Rekords Samlaralbum, 1962


<3
/helena

ps När jag vänder på samlarbladet hittar jag Real Madrid FC och den lilla informativa texten som talar om att klubblaget, som bildades 1902 och har vunnit Europa-cupen fem gånger, anses vara ett av världens bästa. Heja Spanien och kämpa på, tänker jag, och vi blir återigen påminda om allt som händer runtomkring oss just nu. Men en liten stunds distraktion bidrog kanske den nostalgiska texten ovan med? Hoppas det.

Om inte annat så är det kul att konstatera att vissa saker aldrig förändras. Att ny teknik alltid har sina belackare och sina påhejare. Att vissa alltid kommer att tro att så mycket hänger på redskapen och så lite på människan, och tvärtom.

Och för oss här hemma är det förstås svårt att inte jämföra med vår egen supertalang Mondo Duplantis. Eller hur? (Mannen och jag har dessutom en släkting som bor ganska nära Mondos morföräldrar - eller om det var deras sommarstuga? Anyway. Det gör i alla fall att vi tycker oss ha ett alldeles extra gott öga till den unge stavhopparen som charmat en hel friidrottsvärld).

lördag 28 mars 2020

Ljus i mörkret


Ikväll släcker vi för planetens skull (Earth Hour), om än symboliskt. Och tänder samtidigt en och annan brinnande låga för våra medmänniskors skull. För det ansträngda världsläget. För en tuff arbetssituation, särskilt inom vården och andra sociala- och samhällsvitala instanser. För de som kämpar för andra. För sig själva. För varandra. För oss alla.

Ett extra varmt ljus tänder vi för alla dem som inte finns med oss här på jorden längre.

Sköt om er.

<3
/helena

fredag 27 mars 2020

Titta, vad mannen fick!


En glasburk? Ja. En helt vanlig återanvänd glasburk, med en ovanligt fin utsida. Barnen på förskolan där mannen vikarierade igår gjorde ljuslyktor. En av sötnosarna gjorde en speciellt till mannen också. Gullisar!


Och inte vilka ljuslyktor som helst, de ska symbolisera jorden. De ska lysa upp under Earth Hour. När allt annat är släckt ska de lysa.


Den är så fin från alla håll.

Tänk, så bra det kan bli med lite olikfärgat silkepapper och klister. Visst ser vi haven? Sanden? Och träden? Ja, de finns alla där, och så vill vi ju att det ska förbli. Särskilt för barnens skull.

Imorgon släcker vi ner en timma, för jordens skull. Och havens.

<3
/helena

ps Vad är det för märklig idé, att mannen har olika kläder - åtminstone ärmar - på sig här då? Jo, jag tänkte att det skulle symbolisera att vi alla släcker ner en eftertänksam miljötimma imorgon - oavsett om vi ska äta finmiddag i snyggskjorta och stearinljusens sken, eller gå och lägga oss i myskläder och bara mysa. Eller bara gå och lägga oss bara... ;)

Hej hej våren 2020!


Ljuset. Du knäböjer dig ner för att leta tecken på liv i det döda ytlagret. Men din blick söker sig till något annat än knoppar.


Våren 2020 är annorlunda. Så är det bara. Men vi säger väl hej hej till våren ändå, va?

<3
/helena

ps Men det var ju något helt annat jag skulle visa er. Det kommer strax, i nästa inlägg. Nu. Nu. Ja, strax.

Men poesin lever ändå


Så. Skönt. TV:n är avstängd. Även om det är tillfredsställande, nästan njutbart, att ta del av allt som människor vill bidra med för att hjälpa varandra i nöden, i osäkra tider, är det ändå skönt att stänga av ibland.

Här ska jobbas med analoga, eviga, värden. En av dagens uppgifter handlar om att sortera böcker - jippie! Och då pratar jag för en gångs skull inte om gamla böcker, utan nästan helt nya faktiskt. Vi har nämligen  "ärvt" ett par kassar blandade titlar av snälle herr bokrecensenten igen, och ska återigen försöka göra vårt bästa för att sprida ordet.

Förut, när vi höll på mer med poesitävlingar av olika slag, var böckerna givna som priser och uppmuntran till fortsatt skrivande och läsande. Numera försöker vi klura ut nya vägar, som tegelstenar och tunnare band kan vandra.

Ibland hamnar de i ett väntrum, någonstans där väntan kan bli extra lång utan sällskap. Ibland hamnar de i ett sjukhusbibliotek, eller ett skolbibliotek. Den här gången funderar vi på om de skulle kunna hålla någon i handen i karantän-väntan? En litterär vän i nöden liksom. Något att förströ sig med, något att bryta ofrivillig isolering med, någon att skratta med, någon att fälla en tår tillsammans med. Kanske frågar vi runt bland våra grannar. Kanske sträcker vi oss lite längre. Kanske skickar vi ut en digital förfrågan. Först till pixel-kvarn?

Vi får se. Först ska de sorteras lite mer ordentligt, har bara stjälpt upp dem på bordet här framför mig än så länge. Såg något textilt skymta förbi, någon metamorfos, något om synd och skam (kan det möjligtvis vara två av de vanligaste orden i svensk litteratur?), något om ursprung, hästar, morfäder, något lokalt om Borås - förstås, en ALMA-pristagare, stöpis, om att vara modigast i världen, ett engelskt arv och en hel del annat. För stora och små. För blödiga och luttrade. För de som vill roas och för de som vågar oroa sig.

Anyway. Allt står på ända i vår värld, och ändå lever ordet vidare. Världspoesidagen kom och gick, men jag tycker poesin borde firas oftare, jämt, varje dag. Så nu skriver jag något litet till er igen. Bara för att jag vill. Och kan. Och vill bidra på mitt sätt.

Tittar kanske in lite senare med en sak som jag vill visa er. Vi får se vad som hinns med. Men nu. Lite poesi.


Som namnet på en flicka

Som flirtar med oss

Vill locka oss med sig

Hon höjer på ögonbrynen, menande

Undrar varför du dröjer på stegen

Undrar varför du tvekar

Varför du håller distansen

Varför du nyser i armvecket

Flickebarnet, det nyfödda

Hon har dina ögon, men näsan är definitivt någon annans

En bortbyting?

Eller var det brevbäraren?

Nä.

Brevbäraren kommer ju inte ens varje dag längre...

Hon ser ut som en blomma

En sådan som man bara vill äta upp, men inte får för mamma, eller Anders Tegnell

Hon finns mitt ibland oss

Sprider ordet

Håller oss på avstånd

Binder oss samman

Som bindestreck

Som tvättstreck

Som väderstreck

Håller oss på sträckbänken

Som det ständiga vädersnacket

Fast nästan ingen pratar om vädret längre, utom Nils

Som namnet på en flicka

Som vi önskar satt på/i en annan bänk, i en annan motståndskraftigare galax

Men hon är här nu

Någon måste byta blöja

Någon värma vällingen

Och trösta den som gråter


<3
/helena