torsdag 23 mars 2017

Amazing myller


"Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling,
du är en speciell individ"

På väggen har Anna och Mattias textat en vers ur favoritlåten "Little Willy John" av Peter LeMarc. Så står det i bildtexten bredvid bilden på väggen i Hus & Hem (Nr 12 2008). Jag har aldrig varit speciellt förtjust i väggord. Varken före, under eller efter perioden när det var som mest inne och rätt. Men ibland, när det känns på riktigt - äkta, personligt och speciellt utvalt - faller till och med jag.


Hade tänkt skriva färdigt en text om tid som jag håller på med, skulle blivit något in hit också på det temat tänkte jag, men jag hann inte... Allvarligt talat ligger jag rejält efter i mitt veckoschema på grund av den motsträviga kroppen, men jag har fått en del annat gjort istället. Bland annat bläddrat och sorterat i en massa gamla inredningstidningar. Oftast slänger jag eller behåller, antingen eller. Klipper sällan ur och sparar på någon enstaka sida. Men ibland hittar jag något helt oemotståndligt, i en tidning som för övrigt känns ganska färdigläst.


Amazing myller. Med en och annan inzoomad, sinnrik detalj. Det är nog det närmaste jag kan komma för att beskriva min egen inredningsstil, om jag inte får använda de givna orden: vintage och de-redan-använda-tingens-magi-och-historia.

Den som säger att inredningsmagasinen bara handlar om glättig yta, har nog aldrig läst någon. Jag menar verkligen läst. Förmodligen har den, som tror att hur man bor enbart är en världslig sak, bara bläddrat hastigt och tittat på bilderna. Vet inte hur mycket klokskap och praktiska råd jag fått mig till livs just via dessa månatliga hemmagasin. Just nu prenumererar jag inte på någon tidning alls (mer än morgontidningen), därför tycker jag det är extra kul att titta i dem som ligger här hemma och skräpar och har några fler år på nacken. Kan inte låta bli att åh:a och ah:a och förundras över hur snabbt minimalism förvandlades till maximalism för att sedan plana ut något igen. Hur lattefärgat övergick i det klassiskt Stockholmsvita, med en lätt, kort touch av puderpastell, för att sedan mörkna ner i nyanser som havsbottenblått och urskogsgrönt.

Roligast är det ju ändå att bläddra i de nyare årgångarna, även om bildredigering och styling verkligen har "löpt amok" på senare år, allt är så välregisserat. Nästan så att de naturliga skuggorna inte får falla naturligt längre. Till och med motljus motas bort. Visst är det snyggt med det krispigt klara och distinkta, men ibland tycker jag något väsentligt går förlorat i allt det knivskarpa. Charm kanske. Levande, tillåtande liv.

I den cirka sju och ett halvt år gamla septemberupplagan (NR 7 2009) av Elle Interiör - numera Elle Decoration - hittar jag den ständigt levande modeikonen Coco Chanel. Hon, som befriade den kvinnliga kroppen. Hon, som skapade kläder så att kvinnliga kroppar också kunde röra sig ledigt och lätt och luftigt genom tillvarons krokiga krumbukter och knasiga kringelikrokar. Tydligen tyckte hon bara till en enda gång om heminredning - åtminstone offentligt - då sa hon något evigt klokt. Förstås. "Våra hem är våra fängelser: vi måste återta vår frihet i sättet att inreda dem."

Amen.
   
:)
/helena

ps Ja, det är en dammtuss på golvet där nedanför stolen. Det yr lite när jag plockar bland de allra äldsta tidningshögarna, annars är det faktiskt ovanligt väldammat här just nu, för att vara mitt i en något påfrestande energisvacka. Om det finns någon nackdel med inredningsstilen Amazing myller, så är det väl just det tunna, vita dammlagret som ständigt vill hoppa upp och lägga sig till vila på alla tingen. Annars är det bara bra. Myllrande bra.

onsdag 22 mars 2017

No title


Såg snö genom rutan. Hörde spöregn på taket. Åt kroppkakor för första gången på jättelänge. Lämnade och hämtade i second handbutiken - sötnosar ut och ett par klädesplagg in. Redigerade en tupp. Rensande ut videofilmer - t.o.m. en dinosaurie som jag måste acceptera att VHS:ens dagar är över för länge, länge sedan. Åt glass - Himmelsk röra. Hade nästan inte ont i halsen alls. Sov för lite. Skrev ändå mindre. Var glad ändå.

:)
/helena

tisdag 21 mars 2017

Sitter och nattjobbar. Borde nog krypa till kojs.


Med ett öga på skärmen framför mig och ett annat öga på TV:n, tänker jag på hur märklig formuleringen om Dian Fossey är. Ett avsnitt om några av de märkvärdigaste djuren på jorden flimrar förbi och jag tänker på det jag alltid tänker på när jag ser de majestätiska silverryggarna - boken jag läste som tonåring. En av de där läsupplevelserna som stannat kvar.

Om en kvinna som valde ett liv dedikerat till djuren hon lärde sig att kommunicera så bra med. De dimhöljda bergens gorillor. En av de bästa böcker jag läst. Surprise va? Att en av de bästa böckerna jag har läst, handlar om djur. Eller hur. Men jag hittar den inte. Inte i bokhyllan i alla fall. Får titta djupare och längre in i bokskåpet. Imorgon. Om några timmar. Om några timmar är det (i)morgon. Hittar jag den inte där, då kanske, kanske jag köper ett av exemplaren på Bokbörsen. Fast ni vet ju hur det är, ibland blir man bara besviken när man försöker återuppleva en stark upplevelse man hade för länge sedan.


Nåväl, som vi gamlingar säger. Hehe. Borde nog sova istället, vet ju fortfarande inte om det blir något av det här nysandet eller inte, men något litet vill jag få gjort innan jag somnar. Skulle kanske vara lättare att få till några vettiga meningar om jag kunde fokusera på något annat än att surfa runt på IMDb OCH titta på TV OCH titta in här till er. Hm.

Nina Hoss. Låter namnet bekant? Astrid i Homeland. Att Claire Danes är en av världens skickligaste skådespelare är det väl knappast någon som tvivlar på vid det här laget, men hur många känner till Nina Hoss? Om du också kommer sakna henne i Homeland vill jag påminna om filmen Phoenix. Så bra. Riktigt bra. Skrämmande bra. Nina Hoss' sårbara agerande tillför handlingen en extra dimension, minst. Se den.

"En märklig kvinnas upplevelser under tretton år bland bergsgorillor i Afrikas regnskogar". Skulle man säga så om en man, en man som utförde ovärderligt vetenskapligt arbete? Märklig. Märklig formulering, tycker jag.

<3
/helena

ps Bli inte rädd, Spindelmannen bor här. Så skrev jag på en lapp som jag satte upp på dörren in till badrummet. Ett typiskt vårtecken att spindeln flyttat in under badkaret igen? Eller det kanske inte är samma? Måste erkänna att jag inte har en aning om hur gamla spindlar kan bli. Mannen är nämligen lite rädd för spindlar (han skulle säkert tycka att formuleringen "har respekt för dem", skulle passat bättre in här), tycker inte badrummet är stort nog för dem båda. Jag gillar spindlar. Tvestjärtar däremot, det är en annan sak, fast jag skriker inte längre när jag ser dem. Och tror inte att de ska flytta in i öronen när jag sover. Snart är det tid för kryp av alla de slag. Snart är det sommar, mina vänner. Ja, jag vet att snart är ett relativt begrepp. 

måndag 20 mars 2017

Pälsmössa av


Vårdagjämning! Även i bokhyllan.


Visserligen var hon väldigt söt i sin vintermundering, men nu börjar den allt bli lite varm.


SSSCCCHHH. Vi måste vara tysta. Hon läser ju - Malala.

:)
/helena 

ps Läste ni om floden (vårfloden?) som fått mänskliga rättigheter? Jo, det är sant. Åtminstone enligt artikeln, under rubriken "Flod får status som person", på SVT-Text den 16 mars: "Är naturen ett levande väsen - juridiskt sett? Vissa delar är tydligen det. Nya Zeelands parlament har gett Whanganui-floden status som person. -Den kommer att ha en juridisk identitet med tillhörande rättigheter och skyldigheter, säger justitieminister Chris Finlayson. Det unika beslutet innebär att floden kan representeras av advokater i en rättsprocess. Floden är viktig för ursprungsbefolkningen maorier. En lokal grupp har kämpat för flodens rättigheter sedan 1870-talet." Heja! Säger jag. Förstås. Även om jag inte kan låta bli att undra över den spännande frågan - vilka skyldigheter en flod kan tänkas ha?

söndag 19 mars 2017

Hittar inte rätt metafor, vi kör ändå


Orden har kommit ut. Sagt sitt. Talat till hjärtat. Pennan är nedlagd. Tangenterna tillfälligt tysta. Poesitävlingen är avgjord. Juryn har kliat sina huvuden klart. Vinnaren är utsedd, och förhoppningsvis alldeles snart också hyllad.

Mannen har guidat några högstadieklasser i konsten att uttrycka sig med hjälp av diktformatets oändliga möjligheter. Så få ord kan säga det mesta - och största - som finns att säga. Det blir så tydligt när man läser ungdomarnas texter, att det mörka och det ljusa går hand i hand. Tror det var Eva Dahlgren som skrev något i stil med: Svarta ord på vita papper blir så svarta... Kontrasterna är aldrig så tydliga som när man är ung. Skrattet som ständigt bubblar i magen, tårkanalerna som alltid står på glänt.

Som fotspår på en nykrattad grusväg. Som fuktig jord under torra vinternaglar. Som kaksmulor mellan lakanen. Som...

Jag hittar inte rätt metafor, men jag vet att hoppet är det som lever längst. Och att vi behöver kontrasterna, hela registret av toner. De mörka också. Men det vita, ljusa, lyser mest. Även när allt känns becksvart lyser något annat snart igenom. Det måste vi tro. Det måste vi fortsätta tro på. De unga människornas ord får mig att tro. På framtiden. En ljus framtid, där vi inte blundar för mörkret.

Ni kanske tycker att det här är väldigt fräckt, men jag tänkte ta mig friheten att börja med att publicera fragment ur dikterna som lämnades in. Meningar, som gjorde extra stort intryck på mig. Jag publicerar dem utan namn, som en enhet. Låter varje fras tala för sig själv, samtidigt som den får ingå i ett sammanhang. Som en ordens mini-antologi:



"... Jag glömmer aldrig dom dagar jag var med dig. ..."


 "... en känsla som jag gömmer mig ifrån men jag kan inte gömma
 mig själv från den så länge till ..."


"... Ingen kan simma, ingen kan rymma ..."


"... Jag kan skriva om sommar, vinter eller vår...
men de vill ju ingen läsa om längre! ..."


"... den som gråter
gråter inte för att den är svag ..."


"... Vi är parallella linjer... ..."


"... med en duns känner jag marken under mina fötter,
du räddade mig, ..."


" ... Denna dikten innehåller många rim som slutar på å.
Det är nog för att jag vill att allting ska bli så
bra som det kan bli.
Nu så slutade det på i. ..."




<3
/helena 

ps Passar på att tacka Borås Tidning för de substantiella priserna, som vi hoppas ska inspirera till vidare utforskning av skrivandets och läsandets världar. Ett stort tack riktas till snälle Herr Bokrecensenten som låter oss "ärva" nya, intressanta böcker att förmedla vidare till de unga deltagarna. En varm tanke går också till berörda lärare på Särlaskolan, samarbetspartnern Studiefrämjandet och de engagerade jurymedlemmarna (klappar mig själv lite på axeln nu).

lördag 18 mars 2017

Kärnfullt?


-Har du lyft på locket till burken med äpplen nyss, undrade mannen. -Nä, sa jag och la till ett -Hurså? Så kom han ut från köket och fram emot mig med ett äpple i högsta hugg: -Lukta, så förstår du. Och jag förstod. Ljuvligt! -Något rätt måste de väl göra i Polen ändå, frågade sig mannen retoriskt. -För nu finns det ju inga äpplen att köpa från något mer närliggande ställe, och då måste de väl göra något rätt, när de kan dofta så här gott trots ett antal fraktade mil? Eller finns det äppelparfym som de sprutar på dem, för att man inte ska kunna låta bli att köpa? 


Mannen alltså, en kul typ. Men faktum är att det är svårt att göra rätt med maten. Vad ska man köpa och inte? Brukar åtminstone försöka köpa frukt och grönt från så närliggande områden som möjligt, när det är möjligt. Det vill säga inga Granny Smith (mitt gamla favoritäpple, som ett grönt sagoäpple...) längre. Äpplen från övriga, hyfsat närliggande delar av Europa, när de svenska är slut. Men det är svårt, för bananer växer ju inte direkt på björkar - och bananer är det ju jättesvårt att leva utan.

Så det är bara att jämka och försöka och göra så gott man kan. De israeliska/palestinska apelsinerna är så underbart goda, men ibland få man stå över det mest exotiska till förmån för något mer närliggande, ibland får man unna sig en Jaffa-apelsin. Sallad på vintern odlas i energislukande växthus, säger de som vet, så då får man äta lagrad vitkål istället. Och morötter och potatis från i höstas. Det ÄR svårt att vara miljövänlig vad det gäller maten, det är svårt som lekman att veta vad som egentligen är det mest miljövänliga alternativet. Man kan bara göra så gott man kan. Alla kan göra något, tänker jag medan jag hör mannen mumsa på sitt ljuvligt doftande äpple.


Men det här kanske inte blev så dumt ändå? Först tänkte jag, med förkylningsviruset fortfarande hängande över mig som ett hotande orosmoln, att det här blir nog inget annat än ett inlägg i den berömda - för att inte säga ökända - kategorin "Hellre än bra", men nu undrar jag om det inte blev lite bättre än så, trots allt. Hittade några eftersläntrande foton från utställningen med färgsprakande retrobroderier. Lite småsuddiga är de förstås, men de känns ändå okej att visa er.


Verkar vara en vacker, men något snålblåsig, helg utanför fönstren. Känns nästan som om det kunde varit påsk. Den hägrande påsken ligger fortfarande några veckor fram, kanske inte så dumt att den är sen i år, då hinner det bli lite varmare - och mindre grådaskigt - tills vi får de sköna, gula semesterdagarna. Bjuder er på några mjuka fjäderfän som lite längtansfull uppvärmning.

Som sagt, det har inte brutit ut än, eller läkt. Inbillningssjukan, eller vad det nu är som kliar i ögonen. Längtar ut, gör jag. Och kameran.

Sköt om er.

<3
/helena

ps På tal om kunskapens frukt. Om det finns en enda person i hela världen, som på riktigt är smartare än en femteklassare, så måste det väl ändå vara hen som kom på själva programidén Smartare än en femteklassare? Så himla bra program!

fredag 17 mars 2017

Inbillningsbacill


Man vet ju aldrig, vad som göms i snö. Vad som sedan bara smälter bort. Och vad som till slut blir kvar. Lite sådant funderar jag på just nu, alltmedan det svider i halsen och sticker i näsan.


Önskar så hett - lika het(t) som en kopp honungsvatten - att det bara är en inbillningsbacill. Om jag klarat mig utan vinterförkylning hittills, så ska jag väl inte behöva möta våren så - med snor. Håll alla tummarna, för en snorfri vår. Lät ju nästan lite poetiskt, så poetiskt snor nu kan vara. Olika färg kan det i och för sig ha...

Nej, förlåt, det blev äckligt. Ville mest titta in och önska er en bra start på helgen. Alltså: Bra helg på er!

<3
/helena

ps David Zinn heter konstnären som kan få gatubilden att börja leva. Och jag skulle, mer än gärna, bläddra bort en stund i den här boken: Temporary Preserves, Chalk Art by David Zinn.