fredag 30 september 2016

På fredagen...


...landar en duva i mitt kök. Och jag undrar hur många som tänker på att det, med lite god verbal fantasi, ingår fred i fredagen. Tänk bara, om alla konflikter kunde vila åtminstone en dag i veckan. Det skulle bli cirka femtio fredliga dagar på ett år. Bara tänk, hur mycket bättre det vore än ingen fredlig dag i veckan/världen alls.


...går en mamma och hennes två barn förbi, genom björkens fällda löv. Det verkar som att de lekt en stund, eller så genade de bara genom lekparken på sin väg hem.


...påminner jag mig (för vilken gång i ordningen?) om att det lilla är det stora. Och att aldrig ta det som faktiskt hinner bli gjort för givet.

...plockar jag med mina mest färgglada band, ser med viss förtröstan fram mot vinterhalvåret, även om jag tycker att det vore på sin plats att vänta med julbordsannonserna lite, lite till. Det är faktiskt fortfarande bara september. Lite, lite till.

<3
/helena

ps Se gärna dokumentären om Muhammad Ali (kan ses på Svt Play i några veckor till). Jag tänker lite på honom som en fredsduva som slogs. Slogs för sin rätt att ta plats, och för ett rättvisare samhälle. Fast jag hatar boxning, det gör jag. Hatar är ett stark ord, jag vet. Men hatar boxning gör jag. All form av våld förstås. Särskilt våld som många tar sig rätten att kalla för något så fredligt och fredsbejakande som idrott.

torsdag 29 september 2016

Grön påtår


Någon har tryckt på höstknappen, och kaffet smakar extra bra när vinden rufsar om i trädkronorna utanför. Någon - någon annan förmodligen - sa att det var kaffets egen dag idag. Hos mig firar kaffet triumfer varje dag. Som sällskap. Som värmekälla. Som falsk pigghet. Som det mesta faktiskt. Sedan vi började brygga det för hand, med hjälp av second hand-fyndad Melitta-hållare, blir det dessutom mycket godare. Och varmare. Mannen vill ha sitt riktigt varmt, jag vill helst ha mitt ljummet. Kallt går också bra, bara det inte är för varmt. Bränner så lätt den lilla, vassa tungan då...

Kannan, som det kanske finns en otydlig Rörstrandsstämpel under, har ni sett förut. Men den tål att tittas på. Som så många andra gamla, välgjorda saker är den svår att slita blicken från. Ni minns kanske att den bara kostade tio kronor på sommarloppisen förra sommaren? För mig är den ovärderlig.

På tal om ovärderlig, eller svår att värdera, så tittar ni väl på Bytt är bytt i fyran ikväll? Med antikstjärnan Karin Laserow i ständig huvudroll. Antikstjärnan-epitetet har jag lånat från tidskriften Antik & Auktions rubrik. För ni har väl inte missat att kika in hos den här sköna skånska bönan där, här? Bönan säger man väl kanske inte i Skåne, men vi hyllar ju kaffet lite extra allt idag, så då får det bli så ändå. Hon tycker om att blanda gammalt och nytt i sin inredning. Himla läckert är det. Mycket kontraster, färg och vitt och svart i ränder och rutor. Träskåp med historia. Brännförgyllda ljusstakar. Barock och contemporary. Vackra saker. Spännande saker. Saker som det inte går att slita ögonen från.

:)
/helena

ps -Ska vi titta lite på galningarna? Så säger vi till varann, mannen och jag. De kvällar vi har tid och ork samtidigt, vill säga. Breaking News (i femman) med Filip och Fredrik. Alltså. Visst kan man tycka att de bara är för mycket av allt. För rättframma, för lättviktiga och för vulgära. Men när de är som bäst är de bara bäst. Som en, två!!, riktigt stärkande koppar kaffe. Haha. Som när de inte tycker att publiken ger Malala en tillräckligt bra applåd. -Nej, nej, nej det måste vara en VÄRDIG applåd. Bra där. Haha. Och så fortsätter de med att fråga varandra om de har läst hennes, Malalas, bok. -Nej, men jag har köpt den och tänkt läsa den, svarar den ena och den andra kontrar med att han har tänkt köpa boken. Hahaha. Såå oemotståndligt kul. Och Idol för djur. Synd bara, att djuren har så kort tid på sig. De hinner liksom aldrig visa upp sig, och sina unika talanger, ordentligt. Förutom den gången när ankan "skitade ner" Jonas Leksells kavaj då kanske.

onsdag 28 september 2016

Avsändare okänd 23


Han öppnade en flik av täcket, smög in mellan lakanen. Långsamt, försiktigt likt en brevkniv som fått det delikata uppdraget att öppna ett resultatkuvert inför en andäktig, tillfälligt nedtystad miljonpublik. Här fanns ingen miljonpublik, inga spotlights. Bara katten, som följde minsta rörelse med sina lysande ögon. Forskande blick. Som om den fyrbenta varelsen aldrig kunde sluta fascineras, nästan imponeras, över människornas inbyggda klumpighet.
Hennes tunga andhämtning övergick i en lättare snusning när han kröp intill. Hon sa något - mest till kudden - när hans lår nuddade hennes rumpa. Hon vaknade inte, kunde bara märka hans närvaro, mest som en förnimmelse. Hon visste inte att de låg tätt som två bestick i en trång kökslåda. Hennes kropp, uppvärmd. Likt en tesked som varit nedstucken i hett, kryddigt tevatten för länge. Hans kropp, nerkyld, nästan nerfryst. Som om den legat för länge mot ett nyöppnat glasspaket. Jordgubbsglass.
De är jordgubbsglasskalla, mina lår, tänkte han omtöcknat. Överrumplad av den plötsliga temperaturväxlingen. Tankarna. Snåriga, svåra att bena ut. Men ingen av dem kom längre än till nattens händelser. Stranden, den osynliga horisonten, vattnet, kaoset, de desperata plasken, skriken och till slut det allra värsta: Tystnaden. De fick inte upp alla, det fick de nästan aldrig. 
Om han hade vetat att det skulle blåsa så, hade han tagit något annat än de tunna jeansen. Fanns ingen tid till eftertanke, när signalen ljöd. Likt en brandman som glider ner för stolpen och kliver in i sin föruppställda byx/stövelkombination drog han på jeansen och drog upp dragkedjan direkt över T-shirten. Den som hade en tydlig tomatsåsfläck ungefär i navelhöjd. - Du spiller ju alltid på dig! Hon hade skrattat med öppen mun. Spagettin flög över bordets blanka yta. Det kändes som det förflutit en evighet. De röda siffrorna vid sidan av sängen visade att det var fem timmar.
Sedan dess hade han upplevt en hel räcka overkligheter. Medan hon hade diskat och målat naglarna. Om några få timmar skulle hon stiga ur bussen mitt framför det stora sjukhuset och trä de tjocka gummihandskarna över fingrarna innan hon började moppa de långa korridorerna. Med svagt citrondoftande vatten i näsborrarna förflöt dagarna. Hon gillade sitt jobb. Gillade att hon hade tid att tänka. På annat. Nickade artigt mot de få som alls såg henne. Annars böjde hon huvudet nedåt, inåt. 
Han log åt hennes omedvetna tillbakaryggande, låren var fortfarande kalla. Hon skulle be om ursäkt imorgon om han berättade det för henne. Om han berättade att hon hade ryggat tillbaka. Då skulle hon be om ursäkt för något som mest av allt var en biologisk reaktion. Autonom nästan. Hon skulle ta hans trötta ansikte mellan sina händer och trycka en stor kyss på hans sammanbitna läppar, låtsas som om han inte luktade illa ur munnen han inte orkat borsta innan han la sig, och se bekymrad ut. Sedan skulle hon låta händerna fortsätta fumla med tekopparna när de välbekanta orden nådde honom. - Förlåt Älskling. Bedjande ögon. De snällaste han mött. De snällaste i världen. Världen var stor, men det var hennes ögon också; stora.
Imorgon, som redan var idag, skulle han komma ihåg att ringa killen som lovat asfaltera garageinfarten billigt. Grus lät så mycket när man kom hem sent. Asfalt skulle bädda för en mjukare inbromsning. Och så skulle han glida intill ännu långsammare. Tystare. Nästa gång. Som en katt.


/helena

tisdag 27 september 2016

Den har ett hänge, fast det är en brosch


Stor, maffig och tung är den - broschen som låg i glasdisken vid kassan. Och väntade på mig? Ja, jo, det var nog så, fast jag redan hade hittat mitt ps och kände mig nöjd och glad. Det gjorde jag förresten redan innan jag hittade de två kryddiga bokstäverna, kände mig nöjd och glad alltså. Den saknar visserligen ett löv, men vilket träd med bladig värdighet gör inte det? En ganska stor del av året dessutom, om vi ska vara riktigt ärliga. Och det ska vi väl?


Ser ni? Där, längst upp till vänster är grenen avbruten. Eller kvisten. Björkkvisten. Vet inte om materialet möjligen kan vara gjutjärn, för det väger definitivt en del. Och jag får inte den minsta elastiska känsla, eller vibb, när jag varsamt hanterar den grönskande broschen i handen. Gedigen och skör, blir min slutsats.


Hänget. Fröställningen är så vacker. Det gamla smycket känns liksom redo att släppa ut en ny vår när som helst. Annars tycker jag att den monokroma färgställningen passar vinterhalvårets palett perfekt. Vet bara inte vilket plagg den kan passa på? Något som tål hål. Och lite tyngd. Den svarta, varma höstjackan? Eller den "nya" knallröda ullkappan, kanske? Den som jag inte ens har provat sedan jag köpte den. Kanske är det allra bästa att broschen får stanna inne. När gumman går ut, menar jag.


Fick den av mannen - Tack Älskling! När han hörde mitt åh:ande och ah:ande förstod han nog att det här verkligen var ett vintage-tillfälle som inte lär gå i repris i första taget.

Läste förresten om en riktig broschoman häromdan. Hon hade visst ett trettiotal vassa, små bröstsmycken i sin samling. Jag har bara tjugo eller så, räknas jag som en sådan då?

:)
/helena

ps Blommoman då? Verkligen inte. Hör riktigt, hur de få växter som jag har nuförtiden, nästan skriker efter omvårdnad. Fast, tydligen är jag en sådan som kan få Saint Paulior att blomma om. Kors i taket! Det har jag aldrig lyckats med tidigare. Tantvarningslamporna blinkar rött. Lika rött, som de små, bulliga knopparna signalerar sin snara, blå blomning.

måndag 26 september 2016

Slit och släpljus


Alla dessa fantastiska kvinnor! Jo, jag tänker på några särskilda, fast samtidigt inte på någon speciell. Sorry, om det låter för kryptiskt, men jag tänker mest på att det finns så många kompetenta kvinnor här i världen och att vi nu måste lära oss att bli bättre på att lyssna på dem, och ta det de säger på allvar. Nej, det är inte bara männen som måste lära sig det, det är även vi kvinnor själva. Vi måste bli bättre på att ta vårt eget ansvar också, för att inte ta för lite plats.


Det var nog bara det, förlåt om jag verkar lite instagram-kort i tonen, är trött efter en arbetsam helg. Mycket logistik, både fysiskt och mentalt. Tankar som har baxats hit och dit för att kommande projekt ska falla lättare på plats.

Och så tänkte jag att det kunde vara fint att få börja veckan med söndagens sista, trötta strålar. Ni vet, när någon är så där trött så att alla masker faller och huden blir genomskinlig på ett sätt som gör att man tycker sig se någons allra innersta.

Så trötta var söndagskvällens sista strålar. De släpade sig sakta över sovrumsväggen och la sig till slut en stund på sängen för att vila, innan de långsamt trollade bort sig själva.

<3
/helena

lördag 24 september 2016

Några faluröda råd


"... Jag har också reparerat kameran vilket kostade mig 17 shillings och mina bästa byxor blev jättebra. ..." Vem kan med tvärsäkerhet säga vilken text som är bra eller inte? Jag kan med säkerhet säga att den totalt bristande kommateringen, i meningen på det gamla vykortets baksida, är något av det bästa i minitextformat som jag har läst. Haha. Ett vykort som jag hittat bland andra små trycksaker i en låda på auktion någon gång. Säkert, som amen i kyrkan, har jag sparat det för att den store Shakespeare finns på framsidan, och för att en ung Drottning Elisabeth anno år 1964 sitter och glänser i det rosa frimärket på baksidan. Ja, jag vet att jag nämnde något om det senast, men ni vet ju att jag älskar ps och hela den här veckan har faktiskt känts som ett sådant. Som en vecka när någon försökt viska något viktigt i mitt öra. Någon som har lutat sig försiktig, förtroligt in mot min axel och blåst luftbubblor av iver i min öronsnäcka. Virvlande iver. Mest när jag sovit, har jag känt ivern och värmen mot min trumhinna. Särskilt i drömmen där Bill Murray var med. Den lämnade mig så lätt till sinnes, gjorde hela dagen lättare än jag åtminstone tror att den skulle ha varit annars.

Vart tog texten vägen? Frågan ställdes i Borås Tidning i söndags (18 sep -16) av chefredaktören himself: Stefan Eklund. Han refererar till den senaste filmhysterin på sociala medier. Alltså, att var och varannan verkar tycka att man måste spela in sig själv på film och uttrycka sig rörligt numera. Att bilden vinner över orden på något vis. Känns så tokigt att tänka så, tycker jag. Ordet borde aldrig kunna få konkurrens av något. Film har sitt territorium, text har sitt. Ibland kan de förstås mötas och trivas riktigt bra tillsammans, men att vi skulle ha blivit så slöa, lata och likgiltiga inför varandras ord att vi föredrar att se film istället för att läsa varandra, känns, tja, tråkigt. Och trist. Minst sagt. Vidare reflekterar Eklund över kändiskulten i bokvärlden. Den, som så att säga alltid funnits, men framförallt den som finns nu. Den som verkar få folk som inte läser att läsa. Tragiskt. Att kändisarna liv har tagit över litteraturens viktiga roll som berättelsebärare.

Här har jag ett radikalt råd. Rådet handlar om anonymitet. Rådet är riktat till alla bokförlag, alla redaktörer. Läs aldrig en text med känd avsändare. Låt ALLA som vill skicka in sina texter för bedömning göra det inkognito. Bedöm bara texten, låt den stå helt på egna ben, utan höga Hollywood-pumps eller nernötta, trygga rågummisulor. Låt texten stå helt fri från redan kända urbana eller urskogsklingande dialekter.

Naivt? Javisst. Nydanande? Knappast. Melodifestivalen, schlagerfestivalen, har använt sig av något liknande. Vad tror ni om det? Skulle man säkert klara av att urskilja vem som är etablerad och vem som bara skrivit luntor av ord för sig själv och byrålådan genom åren? Bland alla dessa potentiella böcker som skulle skickas in utan bomärke. Visst är tanken lite spännande ändå? Tänk om självaste Guillou skulle bli refuserad. Av sin egen fru.

Det var dagens naiva det, nu kan vi gå vidare med livet. Tänker med ett leende på när jag städade sovrumshyllan för någon dag sedan. Tala om städiver. Gnodde ett par extra varv med trasan över singeln som har Gunnar Wiklund på framsidan, innan jag fattade att det var röken från cigaretten i hans hand som jag försökte torka bort... Kanske symptomatiskt för min aversion mot rök och rökning? Förmodligen.

Slutligen, på tal om rökning, hittade jag Socialstyrelsens broschyr från 1977 gömd någonstans långt bak i Stringhyllan. Även den en sådan där rolig liten trycksak som legat och tryckt i botten på en auktionslåda full med någons gömda skrivskatter. "Råd för rökare", heter den. "En liten bok om tobak. Utgiven av Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning." Jojo. Förnumstigt så det stänker om sidorna. Råden skriker ut svensk - uppfostrande - lagomhet. Hör bara här, på punkt fyra i avdelningen "Besvär i samband med rökavvänjning:
  • Du känner dig deprimerad och nere. I så fall bör du i första hand försöka sysselsätta dig aktivt. Sitt inte stilla framför TV:n. Ge dig ut i skog och mark om du känner för det. Eller slå dig ihop med någon vän att spela bordtennis, bowling eller något annat bollspel. Gå på teater eller bio (där det är naturligt att inte röka!) Kort sagt: aktivera dig så mycket som möjligt så har du inte tid att känna efter så mycket. Lyckas inte detta utan du fortfarande känner dig nere, är det dags att tala med en läkare. ..."

:)
/helena

ps Glöm inte att titta på Babel imorgon!

torsdag 22 september 2016

Om ni får ett par kärleksfulla rader...


...av mig på slutet, orkar ni lyssna på några av mina röriga tankar då? Hoppas att svaret är ja.


Först lite kort om mannen, när han kom hem från sitt kvällsjobb igår sa han ungefär så här: - Förr trodde jag att det skulle bli färdigt någon gång. Så sa han till mig. Och jag som känner att jag bara har börjat.


För jag älskar ju det här! Att leka dockskåp. Flytta saker hit och dit och tillbaka igen. Lämna in något till second handen, hitta något annat att ta med hem. Ofta räcker det med något litet byte för att jag ska känna mig nöjd, det är sällan jag flyttar på några stora saker - ta bara den gröna bokhyllan, den har stått där den stått i vardagsrummet i över tjugo år nu och där står den bra. Och ja, jag leker faktiskt med mina saker ibland. Sätter ihop ett barnsligt pussel. Låter åsnan med de brutna benen försiktigt galoppera till ett nytt hyllplan. Läser lite på ett vykort med Anne Hathaway's cottage på framsidan. Ler åt den unga drottningen i den frimärksstora, rosa fyrkanten på baksidan. Dammar tafatt de gamla böckerna. Drömmer mig till andra världar. Inte bättre, bara andra.


Fingrar på mitt "nya" ps. Ordens salt och peppar. Påtänkt Senare, skulle det kunna betyda. För det man kommer på efteråt är ofta kryddan i texten. Efterklokheten är den enda sanna klokheten. Nja, kanske inte, men det är skönt för oss lite mer eftertänksamt lagda att få tänka så. Vissa skulle kalla oss tröga. Ser ni filmtiteln framför er: De kallar oss tröga... Haha.


Snart kommer de kärleksfulla orden, inte för att jag är färdig redan, varken med hyllan i sovrummet eller mina röriga tankegångar här, men det känns som att vi börjar bli redo för lite love. Hade annars tänkt berätta om recensionen av Som hundarna i Lafayette Park, som jag läste i måndags. Verkar vara en så intressant berättelse, skriven av en intressant författare - Anneli Jordahl. Önskar jag hade all tid i världen, då skulle jag läsa hela tiden. Sida upp och sida ner. Sluka ord. Oavbrutet. Nä. Det skulle jag inte, måste ju se ett par bra filmer då och då också. Och sova lite. Och leka dockskåp. Och kramas.

Nu kärlek. Skrev ner de här raderna lite snabbt på morgonen innan vi skulle på bröllopsfest på kvällen, tillägnade brudparet den lilla texten. Sedan kom jag på att den kan angå flera. Alla som är två. Ska bli två. Två nya tillsammans.


Alla kärleksdikter är kanske redan skrivna
Alla smeksamma ord redan uttalade
Men
Känslan mellan två människor kan aldrig bli färdigbeskriven
Berättelsen om den unika känslan mellan två människor som älskar varandra
kan aldrig bli färdigskriven

Vi som redan kommit en bit på vägen, 
bytt kompass ett antal gånger
Bytt manus, bytt väg
Vi vet att allt inte står skrivet i stjärnorna,
mycket finns gömt i våra hjärtan
All lust, all längtan, alla förhoppningar

Berättelsen, novellen, romanen om er kärlek
kan bara ni två skriva
Med osynligt bläck i blicken ni hastig kastar
Med lätta blyertsstreck i kramen ni delar - 
när någon har en dålig dag
Med nätt rödpenna när ni ger varandra ros och ris, 
mest ros förstås
och ofta med en guldstjärna markerad i kanten

Så, 
sluta aldrig skriva er egen, unika, kärlekssaga


<3
/helena

ps Sedan sa han att han tyckte det var mysigt att se mig pyssla. Tur för honom det.