måndag 29 augusti 2016

Ibland får jag en sådan märklig lust att skriva en saga


Sagan om Mr Blue. Sagan om nallen som ville passa in. Nallen som red bort från alla sina plågoandar och blev av med sin blåa färg, via en trollformel som går ungefär så här: Adobe, adoobee, adoooobeee!

Det är när jag fastnar i redigeringsprogrammet, som jag får en sådan stark lust att skriva en saga. En berättelse som passar till de "nya" bilderna. Ett helt vanligt vardagsrum, ett helt vanligt vardagsrumsfönster (förutom att alla inte har fönsterbrädan full med nallar då kanske...), som förvandlas till en spökberättelse bakom spindelvävstunna gardiner. Spooky, spooky.


Egentligen började det hela med att solen plötsligt bröt fram ur det massiva molntäcket. Då fick jag för mig att jag skulle visa er att jag hängt upp solrosen i fönstret. Sedan öppnade jag redigeringsprogrammet för att fixa till några gratulationskort och någon väggplansch och sedan, som i ett trollslag, hamnade även fönsterbilderna där. Själva skräckdelen består av en allvarlig fråga: Om den gamla snodden i torrt skinn, som den tunga solrosen hänger i, ska hålla eller inte. Scary, scary.


Om den inte håller, ramlar solrosen kanske ner och knäcker porslinshästen från Rosa Ljung på mitten. Om den dessutom skadar en av mina äldsta second handskatter - buteljlampan - på sin väg ner, blir det gråt och tandagnisslan av det allvarligare slaget. Scary, scary. Och spooky, spooky.

Och då får Mr Blue ångra sin heta önskan att passa in. Har vi riktig otur så ramlar väl månen ner också. Från sin nyfunna svartvita himmel. Kanske bäst att ta tillbaka den där farliga trollformeln igen då, så att ni kan få se ett par helt vanliga vintage-foton härinne igen. Eboda, eeeboooda, eeeeeeboooodaaaa!!

Oj då, det verkar visst inte funka...

:)
/helena

Tre tröga. Föga upphetsande.


Himlen är vit. Vitare än vit. Mjölkig. Inte alls svårt att förstå att vi bor på Vintergatan, en dag som den här. Eller säger man kanske i Vintergatan? När det gäller en hel galax och inte bara en enda futtig gata, menar jag.

Pelargonen envisas med att blomma, fast jag har sagt till den att det är okej att dö nu. Låter kanske hjärtlöst, men jag vill inte ha den kvar, när bladverket är så där litet och tråkigt och oansenligt. Men så fort jag är på väg att slänga den, skickar den fram en signalröd varningshälsning till mig.


Vinklar persiennerna inåt för att lura in det mulna ljuset. Funkar faktiskt bättre än att ha dem helt upprullade. Får lite gjort, trots allt. Det går trögt, jag är trött. Mannen myntade ordet "måndagstrött" om sig själv och några av sina arbetskamrater, när han var hemma en snabb sväng på lunchen. Men jag vet inte om det gäller mig. Det är något mer. En större trötthet. Men lugn, bara lugn, inget allvarligt eller farligt, bara en slags svagt ruvande eftertrötthet. Efter sommaren, efter ledigheten. Jag brukar få min djupaste, tröttaste svacka precis nu, vilket är synd, för jag känner mig väldigt inspirerad samtidigt. Hösten och jag kommer alltid ha ett passionerat kärleksförhållande. Ett speciellt gott öga till varandra. Blink blink, liksom. Även om både våren, försommaren och självaste högsommaren har lyckats förföra mig, med sina vackra egensinnen, de senaste åren.


Flyttar en sak hit. Och en dit. Slår an en tangent. Två, tre och se där har vi en hel mening! Man får glädja sig åt det lilla. Försöker förgäves låta bli att bläddra i Sköna Hem, som damp ner i brevlådan tillsammans med morgontidningen i morse. Smeker särskilt ömt över sidorna med sammetstema. Och blir glad av den pigga inredningen i Lärkstan. Gult och rött och rosa, till blåa väggar. Och en supersize, orange soffa! Den påminner mig om att det börjar bli dags att bulla upp med lite mer färgglada kuddar i soffhörnen. På sommaren gapar skinnsoffan ofta städ-bekvämt kal, nu börjar det kännas kallt att sitta direkt mot skinnet. Soffan behöver få på sig en varmare "jacka" igen. Och jag behöver salta S-märken, C-vitaminer och en kopp kaffe.


Vad tycker ni? Kan jag använda det här som gratulationskort till en vän, eller ska jag välja det mer naturliga fotot överst? Det översta är nog bättre. Tycker mycket om det ensamma bladet längst ner till vänster, det kommer mer till sin rätt på det översta.

<3
/helena

söndag 28 augusti 2016

Post OS


Om någon frågar mig; vilken jag tycker är den allra bästa maten, svarar jag tveklöst: Den som man kan äta med bara händerna. Den som inte nödvändigtvis kräver bestick. Den som går att äta på stående fot, om man så vill och behagar. Även om den alltid är att föredra sittandes framför ett jätteintressant TV-program. På tal om det - Vad tyckte ni om nya Fråga Lund, med Luuk vid programledarrodret? Tråkigt, tyckte jag. Lite som om frågorna ställts av barn, tråkiga barn. Och eftersom det, enligt min tvärsäkra definition, inte finns några tråkiga barn, så måste det vara vuxna som ställt de tråkiga frågorna. Tråkiga vuxna? Finns det? Haha. I rest my case. De verkar växa på träd. På tråkiga träd. Vissna. Dötrista. Liksom utdöda, åtminstone vad det gäller fantasi och påhittighet. Tomma kronor och kala stammar. Långt bortom höstträdens spännande, skiftande färger.

Ett riktigt hem har tusen historier att berätta, och mer än hundra obesvarade frågor. Så svarar jag om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast med ett bra hem. Och så läste jag en sådan vettig sak hos Alice Munro, om platser. Om platser som kan vara ett hem eller någon annan plats. Och så väver hon in en dikt i det hela också, som hon påstår är skriven av Walter de la Mare: "... Det finns ingen sorg
                                                                                          som tiden aldrig läker,
                                                                                          ingen förlust, inget svek
                                                                                          som inte går att sona.
                                                                                          Balsam för själen då
                                                                                          fastän graven ska skilja
                                                                                          älskaren från den älskade
                                                                                          och allt de delar.
                                                                                          Se den ljuva solens strålar,
                                                                                          regnet är över,
                                                                                          blommor yvs över sin skönhet,
                                                                                          Hur ljuv är inte dagen!
                                                                                          Grubbla inte för mycket
                                                                                          över kärleken, över plikten;
                                                                                          Vänner sedan länge glömda
                                                                                           väntar dig kanske
                                                                                           där livet slutför allt.
                                                                                           Ingen ska sörja länge över dig,
                                                                                           bedja för dig, sakna dig
                                                                                           när din plats står tom.

Dikten gjorde mig inte nedstämd. På något underligt sätt tycktes den stärka det beslut som jag så småningom kommit fram till, att inte sälja huset utan stanna kvar. Något hände här. I ens liv finns det platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. ..."

Vi läser Munros ord högt, och de flyger runt inuti min kropp som fjärilar. Lätta fjärilar, som har svårt att hitta en plats där de kan slå sig till ro. Så många långa meningar, vars betydelser är omöjliga att fånga lättvindigt. Underbart! Tur att vi gav Munro en chans till, för novellerna i För mycket lycka glöder av liv. Och ond bråd död. Och allt där emellan. Mina favoritmeningar hittills, ur den bästa novellen hittills; Vissa Kvinnor: "... När jag tittade på mr Crozier i det ögonblicket insåg jag något. Något som gjorde mig chockad och sorgsen. Han gillade att hon inte visste. Det märkte jag. Han gillade att hon inte visste. Hennes okunnighet väckte en njutning som smälte på hans tunga, som en kolakaramell. ..."

Efter OS, eller först snarare lite parallellt, såg vi det bästa kriminaldrama jag någonsin sett: Unforgotten (fint översatt till Saknad, aldrig glömd). Äntligen någon som har skrivit ett intelligent drama runt ett begånget brott, och samtidigt lyckats låta bli att skriva oss tittare på näsan. Vi får förtroendet att tänka själva. Tänka sig! Vilken sällsam upplevelse att få följa med i Nicola Walkers huvudkaraktärs inkännande och distinkt intuitiva tankebanor. Vem är offer? Vem är förövare? Vem låter det förflutna bli en boja, en kvarnsten? Vem går vidare som om ingenting har hänt, fast det ligger ett, för evigt ruttnande, lik i garderoben? Vem får förlåtelse? Vem får förståelse? Finns det oförsonliga handlingar? Hur går man vidare? Och så vidare. Riktigt bra, som sagt.

Åt just upp min sista ägghalva, med handen. Och resterna av gårdagens potatissallad, som låg och vilade sin dagsgamla saftighet mot ett delikat russinbröd.

:)
/helena (alldeles ägguppfylld i kroppen. Och alldeles, alldeles Alice Munro-uppfylld i själen.)

fredag 26 augusti 2016

För många citat


"Tomma tunnor skramlar inte mest, det är först när någon lyfter locket på en tystad tunna som du alls förstår vad skrammel innebär. Som ett efterskalv. Ett efterskrammel."
"Konsten att överleva är en historia utan slut."
"Tänk vad ensam man skulle känna sig utan alla sina tillkortakommanden. Sa labyrinten som inte hittade ut, och fortsatte sedan: Tänk om de inte fanns, vem skulle då hålla en sällskap hela långa dagen?"
"Nästa gång man återskapar sig själv måste man ha fötterna på jorden."

Två eller tre av citaten är mina egna - lite knasigt att citera sig själv förstås - men vad ska man göra när den ena briljanta tanken efter den andra bara dimper ner i skallen? Undrade hon, ehum, blygsamt. Minst ett av citaten är hämtade ur en film. En bra film. En riktigt bra film.

Om det fanns en tävling för snygga skådespelare, för snygga skådespelare som är mästare på att göra sig fula, skulle Christian Bale vinna med hästlängder. Han är en mästare i genren förvandlingskonst. I begåvade skoj/allvarsfilmen (eller om allvars/skoj beskriver det jag menar bättre kanske?) American Hustle bevisar han det slutgiltigt. Som han spelar! Vi tror alla på att Amy Adams verkligen kan falla för denna musikälskande, halvsluskiga, smågangster. Han kammar över håret så övertygande dåligt att skrattet fastnar någonstans mellan tungan och tänderna. Han är grundad i sin sexighet. För hur det än är, hur han än ser ut, lyckas han utstråla en sexighet, som jag efter djupa analyser, bara kan tolka som att den grundar sig på hans starka, självförvärvade självförtroende i kombination med att han är en sådan samvetsgrann (så samvetsgrann en självupptagen småskurk nu kan vara...) far till sin fosterson.

Nu ska jag inte avslöja mer, om ni inte har hunnit se den än. Kanske borde jag skrivit spoiler alert i början av förra stycket? Nej, jag tror det klarar sig ändå. Men jag måste få tillägga att scenen där Jennifer Lawrence städ-dansar så att håret gör alldeles egna dance moves är helt obetalbar. Jag skrattade så jag grät!

Nu lämnar jag er en stund, så att ni kan fortsätta grunna på vilka citat som är mina, och inte. "Nu måste jag skynda mig, vill ju inte komma försent till mitt eget liv." Det är i alla fall mina alldeles egna ord. Ni får gärna citera mig, om ni vill.

:)
/helena

ps Christian Bale. Vet att jag skrivit om det här förut, men jag kan inte låta bli att reflektera igen. Över att han förmodligen är den skådespelare vars karriär jag följt längst. Allt började 1987, med Mio min Mio. Eller rättare sagt Jum Jum. Jag blev kär på ett ögonkast, och sedan har det bara fortsatt. Scrollar mig ner genom hans digra karriär och konstaterar att mycket har jag sett, men inte allt. En del filmer har han fått mig att se, läs The Fighter, fast jag avskyr våld, och boxning. En del filmer har jag blivit ordentligt besviken på, som den där Terminator-uppföljaren han spelade så stolpigt dåligt i. Alla karaktärer har han inte klarat med bravur, och det är först i och med American Hustle som jag ser ett skådespeleri med riktig tyngd. Det är först nu han verkligen kan spela som de riktigt stora grabbarna. De som bara blir sina roller. Som Tom Hanks, Morgan Freeman och Jack Lemmon. De som kan hitta allvaret bakom gabflabbet och få glimten i ögat att skymta fram ur det mest nattsvarta.

onsdag 24 augusti 2016

Tre snabba. Och en konstig story.


Sitter här och kan inte låta bli att fnissa lite. Åt kick off-mentaliteten som råder. Ni vet, den här febrila aktiviteten som alltid startar vid den här tillbaka-i-rutinerna-igen-tiden. Hetsen alltså. Tittade runt lite i bloggvärlden och kunde konstatera att många, som verkat nästan avsvimmade under sommarmånaderna, nu har kört igång till 120%. Med recept och säsongskläder, säsongsinredning, säsongsläsning, säsongsväxter, säsongsträning och en massa så-här-gör-du-för-att-komma-igång-med-vad-det-än-är-du-behöver-komma-igång-med-tips. Och så-här-rensar-du-slutgiltigt-upp-efter-sommarens-lättsamma-lata-bohemliv-tips. Puh.


Och det är väl inget fel med det egentligen. Vi behöver alla nystarter ibland. Av olika slag. Men när man har gått några varv på den här jorden, inser man hur komiskt det måste se ut, ur ett ovanifrånperspektiv, med våra extrema säsongsväxlingar. Inte så att jag klankar ner på våra årstider eller så, eller att jag inte inser att vi till viss mån måste anpassa oss efter deras olika förutsättningar. Men numera kan jag tycka att växlingarna vi människor gör kan verka lite onödigt statiska, lite konstruerade för sakens skull. Masshysteriska. Sommaren kommer ta slut i år också, så småningom. Och sedan kommer snön. So what? Nu förenklar jag, hör jag, men ni förstår nog hur jag menar. Just det här att man tror att man behöver förnya hela sig själv hela tiden. Det känns som en del i det stora, snurrande maskineriet vi ingår i. I det penga-/konsumtionsfixerade samhälle vi lever i. Nej, jag har inte dubbelmoral (inte just nu i det här sammanhanget i alla fall), för jag tycker inte att återanvändningskulturen räknas in i det pengafixerade. Eller att ja-jag-älskar-alla-mina-saker-som-kan-berätta-en-historia-för-den-som-orkar-lyssna ingår i det stora, masshysteriska konsumtionsmaskineri jag nuförtiden ofta betraktar med skeptiska ögon.


Tre snabba var det ja... Jag tänkte på fotona då, inte antalet ord som tydligen behövde komma ut. Och så var det storyn jag börjat skriva på. Den är konstig. Lite knepig att förstå sig på kanske, men jag har ett syfte med den. En tanke som jag möjligtvis berättar om, efter att ni läst den. Om ni orkar läsa den, vill säga. Och vill. Vet faktiskt inte om det här är början av berättelsen eller någonstans mitt i. Slutet är det förmodligen inte, för ett sådant slut vill jag nog inte ha. Även om det på ett sätt skulle vara logiskt.

Den krökte sig längst fram. Om vad som fanns där bortanför, visste de inget. Till vänster krökte den sig - floden. Men det visste de inte. Vänster, höger? Nej, inget av dem verkade bekanta för någon av dem.
De gick mest och log hela tiden. Åt solen och varandra. Dagarna var ändlösa ända tills natten tog vid. Och när den tog vid återstod bara drömmarna. Utlämnade åt drömmarna, såg de allt som fanns bortom kröken, men det visste de inte. På morgonen var allt glömt.
Allt började om igen. Solen, leendena och arbetet på fältet. Stora stenar som skulle baxas bort. De la dem till höger om fältet, men ja, det visste de inte. Livia log mot Alfred. De hette så. Åtminstone trodde de det. Ingen hade berättat sanningen för dem, därför trodde de det. De log och föredrog det så. Ända tills högra sidan var full.
Allt slit och släp gjorde dem trötta. De lagade gröt när solen gick ner. Tittade djupt ner i tallrikarna, så att den andre inte förstod att den förste inte orkade le längre. Den andre orkade inte heller le, men det visste de inte, för de tittade aldrig upp förrän båda log igen. De gick och la sig, tätt intill. Värmde sina stela leder mot den andres restvärme. Lovade varandra att le imorgon, och det gjorde de.
Sedan då? Kom STORA, stygga vargen och åt upp dem!? Nä. Det var en fågel som kom. En liten en. Den drillade i två dagar, sedan trillade den ner - död. Men det visste de inte. Döden fanns inte för dem.
Livia la fågeln i fönstret, tänkte den skulle vakna när solen blev starkare. Imorgon. Eller till våren. Alfred matade den med frön, samma sorts som de gjorde gröten av. Livia blåste ut dem genom gluggen, den som de inte kallade för fönster. Varje dag blåste hon, när Alfred inte såg. Han verkade nöjd när han tittade till den lilla. Ända tills något började lukta, och fjädrarna gav plats åt något annat. Något de aldrig sett förut.

 :)
/helena

ps Alltså, den handlar väl/ska väl handla om det här med olika inlärningsprocesser, åtminstone delvis. Något som ju också är säsongsaktuellt... Och jo, jag har nog dubbelmoral ändå, för jag känner en slags förväntan inför det som komma skall. Inför det som väntar strax bakom hörnet. Inför några av höstens projekt. Så var det med det. Och så hatar - hatar - jag ordet (orden?) kick off.

tisdag 23 augusti 2016

Tusen tankar. Om träd.


Jag skulle kunna börja det här på tusen olika sätt. Skulle kunna börja med att berätta om ett kärleksbrev jag funderar på att skicka. Eller om det franska ordet flamboyant. Skulle kunnat börja med att oja mig över tingens oordning. Skulle också kunnat börja med att berätta att jag ofta få en känsla av att vi börjar i fel ände. Att vi verkar se på naturen som något som ska ge vika för oss, istället för tvärtom. Att träden ska flytta på sig för att vi ska få bättre utsikt, det känns som en dåligt underbyggd insikt.


Det finns så många träd. Som Neem-trädet. Det är snabbväxande och kan bli 35-40 meter högt. Fröna är oljerika, antibakteriella och anti-inflammatoriska. Bladen är avgiftande och blodrenande. Saften från bladen används mot sår, bölder, eksem, malaria, magsår m.m. Blommorna används som hostmedicin. Virket gör man möbler av. Låter som ett riktigt "second hand-träd" i mina öron. Och ordet second hand klingar ju alltid extra fint mot mina trumhinnor, som ni vet.


Tar en tugga till av den minst mogna bananen, medan jag funderar vidare på om jag ska säga upp ytterligare en tidningsprenumeration eller inte. Inte så mycket för att jag har miljödåligt samvete, utan av andra skäl. Jag har inte så dåligt samvete över miljön egentligen, vet att det jag gör aldrig kommer att räcka ändå - det är det vi gör tillsammans, sammanlagt, som räknas. Vet att vi, som i jag och mannen, åker en del bil, men å andra sidan flyger vi väldigt sällan. Vi sorterar inte allt till punkt och pricka, men köper nog mer varor second hand än många tror är möjligt. Som de randiga pappersservetterna från IKEA, de köpte jag i Röda Korsets butik. Någon hade lämnat dem där, helt orörda i sin förpackning. Bara att tacka och ta emot.


Borde nog gå ut och ansa klematisen lite. Det är så mycket man borde, och jag gillar inte att ansa för mycket i det gröna. Tycker ofta att vår tid känns lite för besatt av det välansade och korrekta. Lite för räddhågsen för att våga låta det vilda växa, både utomhus och inombords.


 Brevet till Olof ja. Tror åtminstone att han heter så. Artikeln med hans namn i är försvunnen.


Har snurrat och snurrat och snurrat, flera varv runt alla mina antecknings- och urrivna lappar. Icke sa nicke. Men till Olof vill jag skicka en kyss. På kinden. Jo. Det handlar om ett träd, förstås. Eller flera, gamla. De står mitt i stan. Och nu har ett av de uppstagade träden tappat en stor, stor gren över en upprörd restaurangägares uteservering och Olof, som är ansvarig för planteringar och sådant på något sätt, håller mer på trädens befintlighetsrätt än restauranggästernas valfrihet att äta sin efterrätt lika lätt och luftigt som spunnet socker. Själv spinner jag som en katt när jag läser sådant, även om man naturligtvis inte unnar någon att få ogräs i maten, eller en pinne i brasan. Haha. I huvudet, menar jag förstås. Missförstå mig rätt här, när jag säger att jag älskar Olof och hans sätt att ge ägaren en känga för att han vågar riskera sina matgästers hälsa genom att placera en uteservering under de gamla träden. Så modigt att ta ställning för naturen mot människans ständigt självpåtagna rättighet att breda ut sig överallt! På bekostnad av allas vårt mer långsiktiga välbefinnande. Puss på dig, Olof!


I ett reklamavbrott i sporten förra veckan, läste jag, under rubriken Stadsträd kartläggs för bättre miljö, på 3:ans text: "Olika trädarter gör olika mycket nytta i städer. Nu ska svenska forskare, med hjälp av träd från Botaniska trädgården i Göteborg, skapa en modell för att se hur mikroklimatet i städerna påverkas av trädens varierande kapacitet. Mycket av städernas tillväxt grundas på tekniska byggelement och siffror".

Nähä!?! Menar du det!?! Säger jag bara om den sista meningen. Men. Jag inser också att det kan bli många träd-pussar att dela ut så småningom. Puss, puss på er.

:)
/helena

ps Vi-skogen. Behöver jag säga mer än så? De planterar träd som tar människor ut ur fattigdom. Vi - du & jag - kan plantera träd som tar människor ut ur fattigdom! Förra året planterades fler än 5 000 000 träd i området runt Victoriasjön.

måndag 22 augusti 2016

Fullmatad. Och hungrig.


Kan man så ett frö på hösten? Definitivt.


Förälder och barn? Visst. Såklart. En händelse om våren, när fågelungen föds och sedan under en relativt kort period går från totalt beroende till flygfärdig. Men jag ser också något annat i motivet. Läraren. Och eleven. Ett frö som ska sås under hösttermin och vårtermin (och sommarlov - för förhoppningsvis är de egna erfarenheterna och föräldrarna de bästa läromästarna av alla), år efter år ska fröet sedan växa och blir stort och starkt och livskraftigt.


Förra sommaren. Där stod den i finskåpet på Emmaus. Krackelerad och fullkomligt oemotståndlig, med sitt talande motiv. Ett riktigt vintage-fynd. Eller snarare ett kap. Inte när man tänker på ordet pengar i första hand, utan när man tänker på saker som får en att omfamna historiens vingslag. Vintage är ett för ungt ord, antik är den med största sannolikhet. Mugg? Eller ölstop? Svensk? Eller brittisk? Eller något annat? Jag vet ärligt talat inte. Stämplarna undertill säger mig ingenting.

Och det är det som är kärnan här: Att jag inte vet om jag vill veta mer eller inte. Förut kunde jag vara besatt av att få veta. Vetgirigheten kunde gränsa till besatthet. Idag är jag inte lika säker på att jag vill fortsätta fylla min hjärna med så mycket fakta. Kunskap måste vi ha, för att förstå och utvecklas. Men. Vi måste också ha känsla och fantasi, för att inte bli mentalt utarmade. Framförallt behöver vi fantasi och fritt tänkande för att kunna processa och förstå oss på all fakta vi omger oss med. Och för att kunna bli bättre på att skilja mellan fakta och "fakta".

Vi måste bevara utrymme i vår hjärna för fantasin. Så är det bara. Det tycker jag känns som en bra tanke att ta med in i höstterminen. Ett visst mått av korvstoppning kommer vi nog aldrig ifrån, men det viktigaste är att fortsätta utveckla fantasin och kreativiteten. Och att aldrig sluta vara nyfiken.

:)
/helena

ps Om man vill undvika att upplåta alltför mycket utrymme i skallen till ren faktakunskap är facklitteraturen en guldgruva. Där kan man inhämta tillfällig kunskap. Plocka upp det man för tillfället behöver och sedan släppa det igen. Och alltid fastnar det väl något, som man vill bevara och spara. Just nu har jag lånat hem en riktig porslinsbibel: Rörstrands serviser - Dekorer och modeller under 290 år, av Bengt Nyström & Peter Stenberg, utgiven på Carlssons. Den version som jag har lånat på biblioteket är lite äldre, men bra nog. Härligt att bläddra bland dekorer som får en att minnas måltider och fikastunder man haft på olika platser med olika personer. Som Signe. En ängsblommig dekor som brukade gömma sig bakom potatisen och såsen hemma hos svärföräldrarna. Då visste jag bara att det var något välsignat med att få sitta där och bli serverad på dessa blommande fat. Nu vet jag också, tack vare den välarbetade boken, att den heter Signe och har sitt ursprung från 1960-talet.

pps På tal om att så ett frö, på tal om hösttermin, på tal om skolstart, ni har väl sett de underbara barnen som berättar vad de vill bli när de blir stora? Om inte - ta er 22 minuter och gör det! Finns på svt.