tisdag 31 maj 2016

Bella & det gröna ödehuset


Höga, gröna murar som dolde det lilla huset nästan helt. Som ett fort av syrener. De lila blommorna som ljuva försommarsignaler mitt i det gröna. Överblommade efter en blinkning. Pumpen, lite vinglig, påminde oss om andra tider. Strömmen dragen utanpå. En kakelugn därinne. I skjulet vilade en snöskoffa, som man säger. En skottningens släde. En sådan som man ofta behöver efter jul, precis när man gett upp tanken på att snön alls ska falla.

Det låter som en saga, och det var det också.

Vi tjuvstartade helgen redan på torsdagskvällen. Valde omsorgsfullt och mödosamt mellan en utställning, vars vernissage vi var inbjudna till, och att gå på välgörenhetsloppis. Vi valde loppisen, eftersom den bara har öppet någon torsdagseftermiddag då och då. Utställningen kan vi ju gå på senare. Bara det blir av...

Vi hittade burken med de blekgula blommorna på. Och Bella. En riktig skönhet från Rörstrand. Med de ständigt lika lockande, slingrande jugendformerna. Bella är minst 90 år gammal. Enligt stämpeln - och säker källa - tillverkades hon (en kanna med så sköna former måste bara vara en hon!) mellan 1884 och 1926. Kan man sin Rörstrandshistoria så vet man att det finns en viss logik i slutåret här, 1926 var nämligen året då den anrika porslinstillverkaren flyttade sin verksamhet från Stockholm till Göteborg.

Efter en snabb avsyning av det mer än överkomliga priset, och ett konstaterande att kannan var i mycket gott skick - bara en enda liten spricka upptill - var saken klar. På vägen mot kassan kunde de eftersläntrande, sista fyndjägarna höra mig kvittra ikapp med den dekorativa fågeln!

:)
/helena

ps Att Rörstrand fyller 290 år i år, i mitten på juni, är det säkert ingen som älskar porslin som har missat. Detta firas förstås på olika sätt, bland annat med en nyutgåva av mönstret Eden. Själv tänker jag verkligen försöka ta mig, de ganska få milen, till Lidköping och Rörstrand Museum den här sommaren. Eller hösten.

måndag 30 maj 2016

Jag dödade min mamma


"Mor... Den falska världens blindskär får min bräckliga farkost ur kurs
All min lycka har jag min moders kärlek att tacka för"


Jag kan inte franska tillräckligt bra för att kunna bedöma hur bra översättningen egentligen är, men det låter onekligen mycket vackrare i original. Fast det gör ju franska alltid, till och med svordomarna. Orden ska hur som helst komma från Musset, men jag har knyckt dem från textremsan under Xavier Dolan-debuten: Jag dödade min mamma.


Xavier Dolan! Han liksom kräver ett utropstecken efter sitt namn. Född 1989, tillhör han redan de mest hyllade filmmakarna i världen. Prisad i Cannes vid ett flertal tillfällen, senast för bara någon vecka sedan. Filmmakare är en mer korrekt benämning än "bara" regissör, för han vill gärna ha ett finger med i allt. Från manus, regi, skådespeleri till musik och kostym.

"Story, stil. Och skönhet." Som han själv uttrycker det i denna intressanta DN-artikel från 2012. En artikel som skrevs i samband den oförglömliga pärlan Laurence Anyways. En film som lämnar spår inombords. Om identitet. Om att våga vara den man är. Våga vara ALLT man är. Men framförallt en film om kärlek. Jag kommer inte ihåg handlingen och det är ett bra betyg, för jag kommer nästan aldrig ihåg handlingen till de allra bästa filmerna, jag minns mest känslan de lämnar kvar inom mig.

Håller han, Dolan, den här produktionstakten kommer han säkert vara uppe i  - minst! - 10 filmer innan han har fyllt 30. Jag har bara hunnit se tre av dem. Två av dem - de jag nämnt här ovan - tycker jag riktigt mycket om. Se, se, se dem!

:)
/helena

ps Ser väldigt makabert ut på J i filmboken just nu. Ni minns väl att mannen och jag betygsätter alla filmer vi ser? Från ett till fem, med plus och minus som extra decimalhjälp. Vi har sett två filmer som börjar på bokstaven J i år. Jag dödade min mamma och Jag med, av Antonio Naharro och Àlvaro Pastor (som går att se på svt play i ett par dagar till).

söndag 29 maj 2016

Terapi


Nu har jag rensat lite. 
Åkt med ett par saker till Myrorna. 
Flyttat Gipsi till sovrummet, där vaktar hen bra. 
Nu får almanackan plats igen, den med de nötta, vikna dagarna i. 
Det gröna har flyttat in i form av den bladrika kaffeburken. 
Och kannan med marängbotten...mmm...den lyfter den lilla hyllan till nya höjder. 
Som terapi. 
Att få flytta kossan lite, lite till vänster och snurra den minimala pennvässargloben ett halvt varv till. Kökshylleterapi. 
Nu ska jag snart leta reda på juni. 
Men först ska jag vända fram den 29:e. 
Mors egen dag!

<3
/helena

fredag 27 maj 2016

Blommor på burk


Med de här slitna, blekta, avskavda och fullkomligt gudomliga burkblommorna, vill jag önska er den bästa starten på den här sista maj-helgen!

:)
/helena

ps Och vad kan det vita i gräset vara för något då? Kan det möjligtvis vara en kanna? Ja, det kan det. Den vackraste jag någonsin sett! Ja, jag vet att jag säger det ganska ofta. Men den här gången är det, hm, sant.

torsdag 26 maj 2016

Härligt från Herend


Jag har alltid varit väldigt förtjust i sådana här små ungerska lockaskar. Genombrutna porslinsdrömmar, som skiraste spets. Handmålade, prunkande, små färgglada grönskor (grönska i pluralis alltså...). Locket brukar ha ett bär högst upp. Ett rött bär, som knopp att lyfta i.

Så när jag hittade de här små sötnosarna, i ett av skåpen på Erikshjälpen för ett tag sedan, blev jag helt till mig! Bagateller, som att burkarna saknar sina lock, bekymrade/rar inte mig. Såå fina. Och billiga. På grund av de avsaknade locken, förmodar jag. För bara tjugofem kronor fick jag ta med mig de två, handmålade Herend-askarna (titta gärna in på den informativa, vackra och smått romantiska hemsidan här) hem. 

Visserligen har de inga lock, som sagt, men vad gör det när jag redan i butiken kom på att de skulle bli de bästa värmeljushållare man kan tänka sig. Skänker vår- och försommarkvällarna ett milt sken genom sina små runda "gallerväggar". Bästa återanvändningen ever? Jo, så kan det faktiskt vara. I alla fall den sötaste.

:)
/helena

ps Och här kan ni följa den ungerska porslinstillverkarens historia. Intressant att parallellt få följa Herends och världens utveckling, från det första trevande fotografiet för nästan 200 år sedan och fram till idag. 

onsdag 25 maj 2016

Dagar när


De kommer
och går
dagar
när jag
helst av allt
vill krypa in
i en Van Gogh-målning.

<3
/helena

tisdag 24 maj 2016

En kruka full av konvaljer


På baksidan av boken står det under rubriken; Det låter som en saga: "Den 13-årige Peter Wilhelm Berg fotvandrar från Helsingborg till Göteborg år 1786. Han är faderlös sedan 1-årsåldern och måste försörja sig själv. Han söker sin lycka i Göteborg och får arbete som bodbetjänt. 


Peter Wilhelm slutar som slottsherre på Nääs Slott och grundare av Nääs Fabrik.


Under mellantiden upplever han stora omvälvningar i Napoleonkrigens spår och tragiska dödsfall inom familjen. Som ständig följeslagare genom åren har han sin lilla bönebok. Stor kärlek och stor sorg löper som en röd tråd genom berättelsen."


Men det här handlar egentligen inte om boken - Peter Wilhelm Berg, Nääs Slott och Nääs Fabrik av Ingvor Berg och Kerstin Sandberg, 1992 - som mannen hittade på Erikshjälpen bara några dagar efter att vi hade gjort en vårig utflykt till Nääs, utan om en enastående vacker kruka.

Eller ett ytterfoder, som man sa. Gunnar Wennerberg (1863-1914) har formgivit förlagan till de slingrande liljekonvaljerna på krukans utsida. Blommönstret fullkomligt skriker jugendstil. "Liljekonvalj Gustavsberg Sweden" går det att utläsa på undersidan. Och en 3:a. Jag förmodar, att när krukan åter kom i produktion 1996, fanns den att få i ett flertal storlekar. "Min" kruka kanske är tillverkad då, på 1990-talet. Men det vet jag inte med säkerhet. Däremot vet jag helt säkert att det går att köpa en ny kruka från Gustavsberg, online om man så önskar. En skål och en underbar mattallrik finns också i dagens aktuella Liljekonvalj-utbud.


Att jag hittade "min" Liljekonvaljkruka på Emmaus second hand är ju en annan - och väldigt lycklig - historia.

Och att jag envisas med att kalla krukan för "min" istället för min, beror på att den nu har fått en annan lycklig ägare. Tänker mig därför att det här mycket väl kan vara en av de bästa för- och högsommarpresenter som man kan tänka sig. Kanske till mor. Eller till brudparet, studenten eller någon lämplig jubilar. Eller vem som helst för den delen. För vem som helst skulle nog bli lite, lite lyckligare av en kruka full av konvaljer.

:)
/helena

ps Glöm inte att besöka lusthuset om ni gör en utflykt till Nääs Slott. Tänker mig att det måste vara som en riktig lövkoja där nu. Nu när löven äntligen har spruckit.