måndag 23 juli 2018

Spår i gräset, del 15


Garfield. Siris katt heter ju så. Röd och stor och fin. Precis så såg den ut, katten som dök upp från ingenstans. Upp från grässlänten i utkanten av hästhagen där jag satt och skrev. Med en mus i munnen!

Belåtet travade den vidare mot ett närliggande hus. Kanske skulle den ge sin matte en oemotståndlig morgongåva? Jag hörde i alla fall aldrig något skrik, så om hon fick den presenten av sin rödhåriga vän, var hon nog redan van vid den sortens gåvor...

Garfield är inte med i den här delen, men en hel del annat inspirerat av platsen jag satt och skrev på. Inget mästerverk, den här delen heller. Den ambitionen har jag ju å andra sidan aldrig haft. Hoppas bara att ni gillar att fortsätta följa med i Siris softa spår.

Del 14 finns här om ni behöver den, och därifrån kan ni i vanlig ordning länka er hela vägen bakåt till första delen. Take it away, Siri!

- Men hur ska jag kunna känna igen någon jag aldrig har sett? Siri slog uppgivet ut med armarna, för att fysiskt understryka sin undran.
- Kanske hörde du ändå något. En förnimmelse. Något du glömt. Något då obetydligt, därför lätt bortglömt. Kommissarie Johansson såg bedjande på henne, lite som en hungrig hund.
- Du mindes ju helt plötsligt ränderna på bilens sidor, måhända kommer något tillbaka till dig här också. Vem vet? När du ser männen? Peter Johansson önskade nästan att han gått med på att närvara vid den där "övertalningskursen" han blivit erbjuden att delta i. "Hur du säger rätt sak till rätt person, vid rätt tillfälle". Så hette den visst. Han mindes tydligt hur han hade känt kräkreflexen aktiveras när han tvingat sig att skumma igenom första dagens kursinnehåll.
Siri hade aldrig trott att de verkligen sysslade med sådant inom den svenska polisen. En regelrätt line up. Hon skulle betrakta ett antal män på rad. Det kändes obehagligt. De skulle förstås inte se henne, hade kommissarien något överflödigt förtydligat. Han kunde i och för sig inte veta exakt hur många amerikanska kriminalserier Siri hade plöjt genom sitt liv. Det kunde ingen. Om det inte handlade om ett rent mattegeni.
Det Siri befarat skulle hända hände inte - att hon inte skulle känna igen någon det minsta. Något ännu värre hände - hon kände igen någon. Eller om han bara påminde väldigt mycket om någon? Om Bob. Mannen hon levt med en sommar. On och off, en sommar, skulle man kunna säga. Melodramatiskt värre. Men hon hade varit för ung då, för att förstå hur komiskt det skulle te sig nu i backspegeln - att hon kallat det för ett förhållande. Förhållandevis kort förhållande. Fnisset igen. Bubblande. Nervöst. De välbekanta stickningarna i näsborrarna. Ånej, inte näsblod igen.
Han hade känts så spännande. En så kallad frisk fläkt. Han kom avspänt släntrande genom det lilla samhällets vardagslunk. Med ett leende lika brett som cowboyhattens brätte. På bred amerikanska uppvaktade han henne en sommar. Den ljusaste sommar Siri kunde minnas att hon upplevt. Mörkret hade vägrat falla. Allt var upplyst. Genomskinligt. Inga tankar eller hemligheter gick att dölja. Han hade sett vem hon var. Vetat vem hon var. Kunnat berätta saker om hennes liv som hon inte ens själv visste. Han hade verkligen sett henne. Det var vad hon hade trott. Så hade det känts, i några soliga sommarveckor. Sedan hade Siri synat hans bluff. Lärt sig vad ordet solochvårare betydde.
Han ville sko sig. Sno åt sig. Snylta. Att Siri, som skulle plugga till journalist och försöka klara sig på de få kronor hennes föräldrar kunde undvara, skulle råka ut för något sådant var otänkbart i hennes värld. Siri, som inte hade orkat torka kladdiga bord och ständigt bli klappad i rumpan, som Astrid blev. Astrid, bästa vännen som inte hade sina föräldrar i livet längre och därför var tvungen att ha mycket tjockare skinn på näsan. Astrid ja. Gulliga, världsbästa, arga, snälla Astrid. De behöll kontakten, osannolikt nog. De skrev fortfarande till varandra. Långa rader av pladder. Papperspladder. Lätta, fladdrande tankar. Följda av allvarliga meningar och mer seriösa försök att förstå sig på varandras rädslor för att inte räcka till. Ingen av dem gillade egentligen att prata. Men på pappret pratade de sig sönder och samman! Skrev så innerligt och hårt att det revs upp stora sår i det stadiga, vattenstämplade brevpappret.
Bobs honungslena ord hade snabbt förvandlats till en tirad av fucks istället. Fuck this! Sa han till sist och försvann i något som Siri trodde var en Jaguar. Ensam kvar, blev hon nu inte, hon hade fått en ny vän. En liten kompis, som sparkade innanför den tajta kjollinningen. Bob hade hon aldrig återsett, inte förrän nu. En man i cowboyhatt och stinkande, svarta boots hade gjort henne gravid! Vilken töntig kliché. Den töntigaste av dem alla. Siri som alltid hade trott på att något underbart skulle hända henne, om hon bara skulle orka hålla ögonen öppna länge nog. Nu önskade hon att hon hade orkat blunda tillräckligt länge för att vakna utsövd - och vuxen - och full med de färdigheter som en tonåring inte kunde förväntas ha.
Bob. Kunde det verkligen vara han? Baaauuub. Baaaaaauuuuub. Så hade det låtit när han presenterat sig. Som en för lång inledning till refrängen i en dålig countrylåt. Först hade han presenterat sig för någon annan blåögd, sedan för Siri, sedan för resten av de allra mest blåögda samhällsmedborgarna. Han hade skövlat. Gått fram som en kombinerad harv och plog och tröskat igenom alla feminina varelser på den här sidan landet. Det sista visste hon inte, men hon fann det inte för helt osannolikt. Men hon hade fått en gåva. Något värdefullt som han hade lämnat efter sig. Därför hade Siri aldrig lyckats hata honom på riktigt. 
Håret var tunnare. Hårfästet högre. Det fåniga leende var lika brett som hon mindes det. 
- Allvarliga nu! instruerade den kvinnliga assistenten. 
- Vänd er åt höger. Åt vänster. Och tillbaka framåt. 
Han hade fortfarande svans. Hästsvans på en karl!?! Då är det i alla fall ingen riktig karl! Siri mindes tydligt det krassa konstaterandet från någon avlägsen, så kallat manlig, familjemedlem.
- Känner du igen någon? Kommissarien pratade lågt, tätt intill hennes öra.
Siri skakade långsamt på huvudet. Samtidigt som hon betraktade mannen vars skratt hon en gång fallit för. Och hans sätt att alltid sätta sig ner på huk för att försöka prata med alla katter de mötte. En del sprang bara sin väg med svansen som ett streck efter sig, synbarligen livrädda. Hon önskade intensivt att hon hade varit en av dem. Även om känslan var något tudelad.
- Ska jag be dem säga något också kanske? Peter Johansson viskade fram frågan, som för att inte störa hennes koncentration mer än nödvändigt. 
- Ja, låt dem säga for fuck's sake. Sa Siri och bet sig i tungan.


/helena

söndag 22 juli 2018

Hästbiten


Vad gör ni i värmen? Känns som att det är väldigt svårt att få något vettigt gjort, tycker jag. Även om vi här på mellersta/nedre västsidan har fått en liten respit de senaste dagarna, när termometern har vänt kurs och skonat oss genom att peka en aning neråt.

Fast man ska såklart inte klaga, läste just om en man som tvingats lämna sitt hem mitt i natten på grund av bränderna som rasar runt om i de - framförallt - mer nordliga delarna av landet.

Heja alla snällisar som hjälper till! Läste att det var flera tusen frivilliga som anmält sitt intresse för att få logistiken runt släcknings- och räddningsmanskapen att fungera. De behöver ju också äta - och dricka! Och sova lite emellanåt.

Kan varmt rekommendera er att läsa Land.se, om ni inte redan gör det. Där finns alltid en massa intressanta artiklar och värdefull information, nu bland annat om hur man bäst ska försöka att - bokstavligen - hålla huvudet kallt och kroppen lagom fylld med vätska.

Kunde inte låta bli att lägga ordet "brand" i Scrabble. Och förra natten drömde jag om konståkning. Antagligen en blandning av att jag nyligen påmindes om att Anne Frank älskade att åka skridskor och en allmän längtan efter svalka. (Plus att jag såg en rubrik någonstans, om att en välkänd konståkare har dödats. Kan det verkligen vara sant? Brrr. Otäckt.)

Annars har vi mest tittat på friidrott. Och sett ett par halvbra filmer på TV. Det blev ingen Kaktusblomma, den får snällt stanna kvar i sitt inplastade DVD-fodral ett tag till. Istället blev det: The face of love och Kärlekens båda ansikten. Är det inte lustigt, nästan småkusligt, hur filmerna liksom själva kan tematisera sig så där? Kärlek, är väl en sak, det heter var och varannan film något med, men ansikte?! Det enda som de två filmerna uppenbart hade gemensamt - som gjorde att vi tyckte de kunde anses sevärda - var skådespelare som sällan, eller aldrig, gör en besviken.

Annette Bening, hon verkar aldrig ens spela, hon bara ÄR sina roller. Uppfyller varje millimeter av sina scener med fullständig närvaro. Ed Harris har varit en favorit ända sedan jag såg honom i The Abyss för snart trettio år sedan. Och Robin Williams. I en av sina mer allvarliga roller. Som han gör det, lilla lågmälda porträttet av grannen i The face of love. Som han gör det! Jag vet att jag borde använda "tempuset gjorde". Men det kan jag inte. Vissa stjärnor dör aldrig, de bara fortsätter att glöda lite längre bort.

Lauren Bacall och Jeff Bridges (som jag avgudat sedan favoritfilmen The Fisher King, där han ju dessutom matchas väl av Robin Williams) i Barbra Streisands skugga i Kärlekens båda ansikten. Den skönsjungande, magnifika artisten kommer väl kanske aldrig att, i första hand, bli betraktad som aktris ut i de långa, välmanikyrerade fingerspetsarna, men hon gör ändå alltid gedigna dramaturgiska insatser. Dessutom kan hon ju sedan länge lägga den avundsvärda titeln Filmskapare till sitt mer än välfyllda CV.

Och om vi inte kan sova i natt, blir det kanske en "kärleksfull" filmtitel till: Mr. Morgans sista kärlek. Med Michael Caine och kvinnan med det poetiska namnet: Clémence Poésy.

Funderar på om jag ska orka ge mig på att renskriva en stund. Senaste delen av Spår i gräset. Kommer svalare kvällsvindar, kommer mera ork. Typ.

Sköt om er. Och glömt inte att dricka, lagom mycket, vatten!

<3
/helena

ps Och så till själva hästbiten då. Det verkar som att jag har blivit det - biten av hästar. De är så underbara att försöka fånga med linsen! De står där i sina hagar och ser stiliga ut (om de inte har fått ett fult, praktiskt, skyddande täcke på sig då förstås...) Vet inte hur många bilder på fålar jag lyckats knäppa de senaste åren? En hel del. Väntar bara på att hitta den där fulländat prickiga Pippi-hästen. Funderar på att samla ihop dem, göra en egen liten hästmapp. Den här senaste pållen stod och tittade på mig i Småland. Undrade väl varför människor alltid ska hålla upp en sådan där tingest framför sig.

Jag kallar den "Horse whisperer". Hästviskaren. Eller kanske snarare Hästviskaren som viskade för lågt. Höhö. Och ni behöver inte oroa er, jag har självklart även sparat bilden helt utan onödig, tramsig text.

fredag 20 juli 2018

Filmblomma


Goldie, Goldie, Goldie!


Och bästa Ingrid B!

"...En uppfriskande komedi..." "...full av absurda förvecklingar..."

Älskar att hitta helt "otittade" filmer second hand. Otippat att hitta en sådan här klassiker, fortfarande inplastad och allt. Kaktusblomman. En filmblomma som fyller hela femtio år nästa år.

Cactus Flower. Passar väl finfint i superhettan vi har den här sommaren.

Annars är det väl lite som att svära i kyrkan att säga att man är sugen på att titta på film när det är så soligt och vackert ute. Fast ibland kan det ju vara något av det bästa som finns - att svära i kyrkan.

:)
/helena

ps Ibland hittar jag faktiskt mannen i de dammiga DVD-hyllorna på diverse second handetablissemang!?! Jodå, ni minns kanske att han ägnade en del av sin dyrbara fritid åt att agera som statist, i olika filmer och TV-serier, för ett antal år sedan? Hursomhelst, hittar jag honom där i hyllorna ibland. Hyllvärmare...det var nog ingen titel mannen någonsin trodde att han skulle få äran att få. Haha.

torsdag 19 juli 2018

Kära Dagbok


I pennans sällskap, avslutar jag en dag som gått helt i Eviga Kvinnors tecken. Med kultur, natur, konst, historia, vintage, vänskap, läsning och skrivande på schemat. Det känns helt rätt att börja skriva det här för hand. Låta pennan få ha sitt eftertänksamma sammanträde med pappret. Överstrykningarna blir fler än de ord som får stå orubbliga kvar. Det gör inget. Flexibilitet är en nödvändighet. Bara man inte glömmer bort att stryka under allt det viktiga.

På kyrkogården, utanför kyrkan med de vackra gula fönstren, kommer en gullig hund fram och viftar med sina glada svans. Räddningskåren kör förbi med blåljusen på, just som jag synar ytterligare en bit snustorrt gräs. Hoppas ingen farit illa.

Jag läser de finska barnens namn en gång till. De som togs av nöden, i kölvattnet av andra världskriget. På en annan gravsten står det bara MOR. Tre stora bokstäver, rätt och slätt, utan krusiduller. Gossebarnen, står det på en mindre sten. En kvinna dog samma år som hennes son föddes (han ligger begravd där bredvid henne nu). Hon dog förmodligen i barnsäng, som det kallades. Sorgligt, är bara förnamnet.

Ännu en varm dag. Men när vinden får hjälp av de öppna fälten, när det vidsträckta landskapet hjälper vinden att ta fart, kan en svag pust anas. Den gör sitt bästa för att svalka. Jag tänker på det jag nyss läste: Att Anne Frank älskade att åka skridskor. Människor blir så levande då - när de avslöjar vad de älskar.

Den varma dagen bjuder på minnen av serverad äppelpaj och en salt smak på överläppen. Vi besöker Rydals museum och gör ett snabbt återbesök på sommarloppisen i Hindås. Och sedan; den långsamma promenaden längs de gamla gravarna. Lugnet. Stillheten. Känslan av sammanhang. Samhörighet, mitt i allt som ständigt är i förvandling. En känsla av att allt hänger ihop, trots att allt samtidigt verkar helt obegripligt. En slags känsla av att komma ikapp. Fast den där sista känslan försvinner runt hörnet lika snabbt som den kom.

Vi färdas genom gröna, trotsiga mossmarker. Bördiga våtmarker, där torkan sällan helt tar överhanden. Vi ser inga direkta regnmoln på vår väg, men ändå har regnet fallit. Älvdansen ringlar sig lätt och flyktig över ängen. På en svart motorhuv syns ett pärlband av droppar. En lokal skur har nyss passerat. Solen lägger sig sakta till rätta i det långa gräset längst bort, och jag undrar varför jag alltid måste formulera mig så romantiskt kring något så vardagligt som solnedgången.

Månen visar upp sitt kvällspigga, osymmetriska ansikte. Och jag tycker mig skymta ett mörkt fält alldeles i ögonhöjd. Två mörka ögon. Någon näsa syns inte till. Ingen mun heller. Det beror säkert på att månen inte bör/kan/ska prata, när vi snart ska sova. Inte föra oväsen, bara betrakta oss under tystnad. Begrunda.

Och beundra oss för att vi kan sova så gott om natten, i en värld som en gång i tiden - för inte särskilt längesedan alls - tvingade sexåringar att bära stora, gula, väl synliga stjärnor på sina små bröstkorgar. För att särskilja. Urskilja. Ursäkta mig om jag mår illa, säger månen med sin stumma, gula skära.

Om månen verkligen hade haft en mun, hade den säkert skrikit åt oss. Gallskrikit. Gällt. (Förresten går det kanske inte att gallskrika på något annat sätt?). Nu när världen är på väg att göra nya, gamla misstag igen. Misstänkliggöra. Titta snett. Anklaga. Leta syndabockar. Stirra sig blind på det som skiljer, istället för att syna allt det som förenar.

Låt oss lova månen att bättra oss. Lova månen att låta alla barn få göra det de älskar.

<3
/helena

ps Kära Dagbok, det har varit en givande dag, i mitt i många stycken banala, lättsamma sommarliv. Låt oss också lova varandra att skriva av oss våra tankar och känslor, så att saker inte ligger och gnager och skaver inom oss. Låt oss dela bördan att vara människa. Och glädjen! (Hjälp, jag börjar visst låta som en präst, så ickereligiös jag är. Men tror gör jag ju förstås ändå, alltid, på kärleken. Inte på den blinda kärleken, utan på den som gör sitt bästa).

pps Anne Frank - Om jag bara får vara mig själv (en utställning som väcker frågor kring unga människors rätt att bestämma över sin identitet.) och Inte glömd (en utställning av Birgitta Jorlind Jonsson. Måleri och skulptur inspirerat av Anne Franks liv och berättelser.) pågår hela sommaren, ja faktiskt en bra bit in i vintern också.

onsdag 18 juli 2018

Sju bilder på en sjöstjärna


Den gula, glada ryan - som ett piggelin-piller! Hantverk at it's best, liksom. Någon, någon annan än jag, någon med tålamod och bokstavlig fingertoppskänsla, har knutit sig fram till det charmiga mönstret. En blomma, en stjärna, en komet - vem vet?


Och se så på sjöstjärnan sedan! Bräcklig och hård och ömtålig och genomskinlig. Blank som en vattenyta. Len som den vita stenen i Den vita stenen.


Gräs genom glas. En enda gräsplätt som undgått att förvandlas till ökendamm, den här den torraste av somrar sedan mannaminne. 


En golvprydnad så rar att den borde få sitta uppe på väggen!

Men. Jag tror bestämt att den ska få värma fossingarna vid läsfåtöljen, när de svalare vindarna har hittat hit igen.

(Sju bilder var det kanske inte ändå - på själva sjöstjärnan. Det var nog bara sex. Eller fem? För många, var det hur som helst.)

:)
/helena 

ps Gärdhem second hand, som sysslar med hjälpverksamhet, det var där jag fann mina två "stjärnvinster".

måndag 16 juli 2018

...och en sagolik road trip till Småland


Som alla bra sagor börjar den här med en sagohäst, en borg och ett riktigt bra fordon.


Och eftersom det här är en sann saga är den förstås full av män. Män som behöver räddas - från sig själva eller varandra. ;)


Mannen berättade om för längesedan. Landet Längesedan. När han var ung och spelade banjo och anlitades för ett antal spelningar djupt inne i de täta Smålandsskogarna (på ett hotell där alltså). Själv kontrade jag med kusinresan som gick i Emils fotspår när jag var liten. Tror bestämt att jag satt i snickerboa en stund då. (Hur nu någon så snäll som lilla jag alls kunde släppas in där!?!)

Mörkret föll. Till slut. Men bara för en kort, kort stund. En-liten-som-en-tesked-stund. Den nästan tusenåriga eken utanför Rumskulla var precis så magisk som ett träd i en spännande saga ska vara.


Jag ville förstås jättejättejättegärna krama den urgamla eken. Men det gjorde jag förstås inte, för det ska man inte. För den mår inte så bra. Fast för att vara så jättegammal tyckte jag allt den verkade förhållandevis pigg ändå. Glatt vinkande med sin enda frodigt gröna gren.

Jag fick nöja mig med att krama ut ytterligare en klichéartat vacker vy ur kameran: Gryning över bryggan.


På tal om vacker vy... Med blicken ut över hästhagen (ser ni inte den vita lilla hästplutten där?) skrev jag en ny del i min spänningsberättelse om Siri - Spår i gräset. Vet inte om den blev så gräsligt bra, den här delen. Känns som att den innehåller en cowboyhatt och en kliché för mycket. Vi får se. Kanske går den ändå att publicera härinne. Efter en stenhård redigering eller så.

Vilken fullspäckad helg, hör ni! Fotbollsfinal och Falsterbo-hästshow på alla de upplysta skärmarna. Och så en snabb road trip genom väl valda delar av Småland på det. Förbi bland annat Värnamo, Vrigstad, Sävsjö, Vetlanda, Katthult, Eksjö, Nässjö och Jönköping.

Sedan körde vi över Västgötagränsen och började närma oss hemma (Borås) igen. Borta bra och allt det där.

Kan varmt rekommendera att resa genom stad och landsbygd i sällskap av skymningslandet och soluppgången. Allt var så tyst. Folktomt, förutom raggarna som åkte genom Vetlandas centrum på lördagskvällen då. I Nässjö körde raggarna förresten fortfarande runt vid fyratiden på morgonen. Bilfolket som aldrig sover.

:)
/helena

ps Den bästa bilden, som jag fångade under vår lilla Smålandsturné, får ni inte se. Inte nu i alla fall. Blir ni förvånade om jag säger att det finns ett djur med på den? Nej, jag tänkte väl det.

fredag 13 juli 2018

Lite loppis, lite Liseberg


Fem minuter herrgård, fem minuter skärgård. Lite så blev vår torsdagseftermiddag och kväll. Ni vet, lite som i Galenskaparnas och After Shaves husvagnslåt. Lite Lasse Dahlquist och lite The Sounds.

Fast vi kom egentligen försent till Liseberg för att hinna lyssna på något annat än måsarnas hungriga skrin och alla sommarlovslediga barns glada karusellskrik. Och det var helt okej, för vi ville ändå mest ha en väldigt underhållande kvällspromenad och en välgräddad våffla till kaffet. Och det fick vi!


Ibland är det tråkigt att bo i en mindre stad som ofta lite styvmoderligt behandlas som en förort till stora, starka Göteborg. Å andra sidan, är det vid andra tillfällen helt oslagbart att ha storstadens utbud mindre än en väloljad timma bort. (Men glöm aldrig att en liten och kavat stad också kan vara superstark. Rena rama småstädernas Pippi Långstrump faktiskt!)

Någon mil utanför Borås, åt andra hållet, mot Jönköping, ligger Dalsjöfors (på tal om liten och stark!) och Gärdhem second hand. En hel, vacker, gul villa full av spännande saker. Möbler och tavlor och kläder och allt det andra som klyschan allt mellan himmel och jord så stolt proklamerar.

De, Gärdhem second hand, har under större delen av året öppet på lördagsförmiddagar (och stängt under själva högsommartiden), men en sommartorsdag i juli brukar de öppna dörrarna för alla semesterlediga second hand-fyndare. I år slår de på stort och öppnar upp alla sina tre våningar, plus extra tillhörande biyta, TVÅ hela (10-18) torsdagar i rad.

Så vi bestämde oss för att åka dit en sväng. Vi hann nästan gå igenom alla de små, välfyllda rummen och fick med oss en del matnyttigt hem. Och en del annat. Lite som vanligt, med andra ord.

Med det sagt, mina vänner, vill jag önska er en riktigt bra helg!

:)
/helena

ps För mindre än trehundra kronor köper du ett årskort till Liseberg. Personligen kan jag inte tänka mig en bättre investering i musikunderhållning och gott kvällsfika. Eller vad man nu föredrar att göra där. Känns som att det finns något för alla.

Fast det ska erkännas, att det skar lite i hjärtat, när jag såg att de har monterat ner sagoslottet, som har funnits där i all evighet (läs; sedan min barndom), till förmån för sin nya, häftiga åkattraktion.

Tänk på att du kommer in även vid Halloween och jul, om du köper ett årskort. Bara ett tips.