tisdag 22 januari 2019

Viktigt i veckan (det här inlägget kan mycket väl innehålla årets bästa bild)


Anne Frank. En av de vackraste dagarna - och varmaste! - såg vi en utställning som tog sitt avstamp hos Anne Frank. Hon som skrev dagbok. Hon som tyckte om att åka skridskor. Hon som var - ÄR! - en av de mest kända av alla dem som inte överlevde. Hon som bara var ett barn. Bara, inom citationstecken. Ett av alla barn som förvägrades ett liv. En av alla de människor som helt godtyckligt dömdes till döden.

"En mörk period". Jag läser en liten text som innehåller de tre orden, och jag kan förstå att det kan bli så, att man inte kan formulera det icke-formuleringsbara starkare. Jag vill använda ordet ohyggligt. Och lägga till monstruöst. Och ofattbart. Men det räcker ändå inte.

Det finns inga ord som räcker till för att beskriva Förintelsen. Det enda vi kan göra är att fortsätta minnas. Minnas alla dem som aldrig hann få några minnen. Fortsätta minnas alla dem som inte fick leva. Ta del av överlevarnas berättelser. Höra dem, de få som finns kvar, orka berätta för oss. Höra deras barn och barnbarn berätta vidare. Förmedla. Mun mot öra-metoden. Lova att lyssna. Och berätta vidare.

För att berättelserna aldrig ska tystna. För att det är ett livsviktigt, ljudligt eko. Förintelsens offer. Miljontals för tidigt avbrutna hjärtslag ekar som en evighetens sorgsna metronom genom tiden. Ekar. Mellan hav och land. Genom rymden. Inom oss alla.

På söndag, 27 januari, uppmärksammar vi Förintelsens minnesdag.
 
Med huvudet i sanden får vi aldrig leva. Det känns, tyvärr, som ett extra aktuellt budskap. Nu, när fler och fler länder väljer ledare med populistisk - för att inte säga rent rasistisk - agenda. Vi får aldrig glömma: Att vi bara har varandra. Och att det ständigt pågår konflikter och krig som ödelägger tusentals unika människoliv varje dag.

Nu ett av livets alla absurda hopp. Hopp. Hopp. Hopp från det ena till det absolut andra. Hopp. Hopp ut i vårkänslor och sommaridyll.

En vårdag på väg att förvandlas till sommar småsprang vi över torget i Ulricehamn, där Maria Miesenbergers fantasieggande skulptur Human Ostrich tillfälligt tog plats. Tog plats i många förbipasserandes medvetande gjorde den säkert också, skulpturen. Gav kanske någon, intet ont anande - och hungrig - på väg att hämta sin efterlängtade pizza, huvudbry?
 
Nu kommer Kalla och Company hit. Världscupen i längdskidor kommer till Västergötland igen. Till Ulricehamn, igen. Till vår kära grannstad. Kul. Kul. Kommer säkert sitta bänkad till helgen. Framför TV:n.
 
Och så ska jag fortsätta inspirera mig själv - och förhoppningsvis en och annan annan  - till ett liv tillsammans med de redan använda sakerna. Peka på fördelarna med patina. Peka på det vackert skavda. Och nötta. High five!-vintage. Den första delen blev jag faktiskt väldigt nöjd med.

Dessutom ska jag fortsätta ta tag i saker. Ta saken i mina egna händer. Lite lagom handpåläggning så där, i mitt återkommande bildtema: I min hand.
 
Filmfestival i Göteborg. Mmm. Min blick blir alltid lite dimhöljd när jag minns... Hur vi stretade i, vad som kändes som, ständig motvind. Västkustblåsten. Vinter. Snålblåst utanför. Varma hjärtan innanför. Hjärtan, som klappade för biomörkrets skull. Vi, mannen och jag, kunde säkert se tio filmer på en helg. Även om vi nästan sov oss igenom vissa. Vaknade mörbultade i stolarna, av upprätt sömn. Tog oss tillbaka till rummet vi hyrde för några timmars sömn i horisontalläge också. 
 
Sedan upp igen. På't igen! Film, film, film. Ruta efter ruta. Människoöde efter människoöde. Inget det andra likt. Även om surret från projektorn kan låta förvillande likt ett bi. Ett flitigt film-bi. Numera är vi för lata för att åka dit. För bekväma. Stannar hellre hemma och trycker på en strömningsknapp på datorn, eller på på-knappen på tjock-TV:n. Lite synd förstås. För på filmfestivalen finns det något för alla. På fredag (25 januari) börjar det! Jag ska åtminstone försöka lusläsa programmet. Fullt med bra filmtips ju, för kommande lata filmkvällar. 
 
Danielle Darrieux, heter den franska filmstjärnan. Hon med allvar i blick. Hon får symbolisera det kanske viktigaste med att titta på film - att man lär sig något varje gång. Antingen man vill det eller inte.

Tror jag väntade på att mannen skulle hämta bilen från parkeringen eller nåt. Plötsligt var den bara där, mitt i allt det grå. Eller bruna då. Den färggladaste av alla flaggor. Den viktigaste, enligt mig. Bara för att man lever i ett privilegierat land och tillhör en heterosexuell majoritet, ska man väl inte låta bli att bry sig om alla människors rätt att vara sig själva och älska vem de vill? Eller kanske just därför? På grund av det, ska man bry sig. För att man själv har fått förmånen att ha det så oförskämt bra.

Vad som är viktigt, och inte, är förstås väldigt relativt. Subjektivt. Och individuellt. Men en del viktiga saker är odiskutabla. För ALLA. Det är därför allt börjar med Anne Frank. 
 
Och slutar med påminnelsen om att det inte bara var judar som förföljdes och utrotades, utan alla möjliga "obekväma" medmänniskor. Handikappade. Homosexuella. Romer. Med flera. Med flera. Medmänniskor.

Mina vänner, det är vår plikt - vårt gemensamma ansvar - att minnas.

<3
/helena

ps Visste inte riktigt om jag skulle våga rekommendera er att se Remember (2015). Med en Christopher Plummer i högform. Men nu gör jag det. Ändå. Rekommenderar den. Fast den är brutal på sina ställen. 
 
Hur många fiktiva och verkliga öden man än tar del av, så slutar man aldrig att förundras och förfäras. Slutar aldrig att försöka förstå. Eller att vägra förstå.

pps Orkar ni läsa mer? I så fall tycker jag att ni ska läsa texten jag skrev kvällen efter jag såg utställningen jag nämnde överst i det här inlägget: Kära Dagbok. Om ni inte redan länkat in er dit, så gör gärna det nu, för det här kan mycket väl vara den bästa text som jag skrev förra året.

måndag 21 januari 2019

Tulpan(troll)konster


Det är väl lite typiskt mig, lite typiskt så som jag håller på när jag egentligen ska göra något annat. Jag ska skriva, är det tänkt. En del in hit, en hel del annat. Men ibland kommer orden av sig. De har väl inte vissnat direkt, men de behöver ny näring. Då får man ta en liten paus. Försöka vattna hela den stora, ogreppbara meningsbyggnaden och vänta på att de minsta bokstäverna ska suga upp tillräckligt mycket vätska för att orka fastna på pappret igen. Lite så. Fast inte fullt så flummigt och inte fullt så fyllt av knasiga metaforer...

Vad gör jag då istället? Medan jag väntar? Lattjar som vanligt med en bild. En bild som inte ens är min från början. Det är i och för sig väldigt ovanligt. 99, 99% av bildmaterialet här inne är helt mitt eget. Visserligen, när man förvränger ett original tillräckligt mycket, förvandlas det ju så småningom till något helt eget. Som bilden ovan.


En bra bild är en bra bild är en bra bild, som jag brukar säga. Den tål att trollas med. Och det här är verkligen en bra bild.


Den funkar till och med som kyrkfönster.


Eller serieteckning.


Originalets färger ser ut ungefär så här. Även om bilden är beskuren på mitt foto här.
"Visst kan man köpa ett tiopack tulpaner och slänga dem i närmaste vas. Men med nya arrangemang och roliga vaser kan buketten från snabbköpet bli ett riktigt konstverk."
Så står det i inledningen på den inspirerande tulpanartikeln i Hus&Hem nr 2, 2008. Ett favoritnummer, som jag nämnde i förbifarten häromdagen. Med ett av de vackraste tulpanreportagen jag någonsin sett. Jag bara älskar dessa platta papperstulpaner! Eviga favoriter. Särskilt de små avklippta blomhuvudena, placerade en och en, i glaskandelaberns armar!


En riktigt bra bild gör sig lika bra utan färg.


Åtminstone nästan lika bra. Det här blev mitt bästa slutresultat. Inte så dåligt tulpantrollat va?
"På vårvintern kan man byta ut stearinljusens sken mot glada tulpaner. ..."
Inte ett så dumt sätt att börja vintage-veckan på ändå va? Med sju bilder på återvunna, återupplivade tulpaner.

<3
/helena

ps Sigbrit Kvarning är "mamman" bakom de vackra arrangemangen i nämnda Hus&Hem-nummer. Texten är skriven av Nina Sederholm. Och fotona är tagna av Kent Billequist. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag har lattjat lite med deras fina Tulpankonster. Hoppas att de ser det som den hyllning det är menat att vara!

pps Är glad att kunna konstatera att de förordade svenskodlade tulpaner redan då, för mer än tio år sedan.

söndag 20 januari 2019

I min hand - En havstulpan?


Det här är en sådan där typisk liten sak, som man kan hitta därute - i den stora vida second hand-världen, ni vet. Eller två små saker egentligen. Två små tyglappar. Med, vad jag tolkar som, ett stiliserat tulpanmotiv.


Har haft dem i många är nu. De har mest legat och "skräpat". Min initiala tanke var att de skulle kunna fungera som bordstabletter. Men då krävs det att "någon" tar tag i kanterna. Fållar och så. Därför är det stor risk att de får fortsätta att ligga och "skräpa". Eller så skänker jag dem vidare. Säkert finns det en massa, massa flitiga sömmerskor där ute. Mycket flitigare än "någon" någonsin kommer att bli med nål och tråd.

<3
/helena

ps Det är säkert ingen som missat att säsongens antikprogram på SVT har kört igång. Klassiska, jubilerande Antikrundan. Sommarfagra, "slagfärdiga" Auktionssommar. 

Och Li Pamps lilla, informativa Antikmagasinet

Hinner inte se alla avsnitt av allt numera. Prioriterar min tid hårdare nuförtiden. Föredrar att hinna se fler filmer, och sedan använda merparten av skärmtiden till eget skapande. Plockar alltså mest ut antikrussinen ur antikkakan nu då, eller binge-tittar ikapp när jag inte orkar ägna mig åt något annat än passiv skärmtid. 

Har sett ett avsnitt av Antikrundan, en ljuvlig sommardag i Auktionssommar och underbara Joakim Bengtsson hos Li Pamp. Haha, fatta att han har femton-tjugo serviser!?! Hur onödigt? Och hur kul. Han är tydligen en flitig värd, så han kanske faktiskt använder alla sina konstifika porslinspjäser för Matbordet. Så heter avsnittet, som avhandlar en liten naggande god del av måltidens historia. Kan varm rekommenderas. Trodde att jag redan kunde en hel del historia om kniv och gaffel och sked och sådant, men här slank det ner ny kunskap, ungefär som en len och varm termos saftsoppa en kall vinterdag vid skridskobanan.

lördag 19 januari 2019

High 5! vintage - Hav förtröstan


Fem saker. Fem favoriter, igen. Den här gången inspirerade av en film. Med Alicia Vikander, igen.

Vi befinner oss under ytan. Nästan på botten. Bokstavligen och mer bildligt. Havet. Djupet. Färgerna. Det glittrande blåa. Det bländande gröna. Turkost. Marint. Smaragdgrönt. Tång och Barriärrev. Klimatfärgat.

Under ytan, igen. Submergence (2017). En så mycket mer talande - och bättre - titel än Kärlek över haven.

Superfilmmakaren Wim Wenders har förvandlat den vita duken till ett skimrande, sorgset, eftertänksamt, passionerat, reflekterande hav av tankar. Och färger! Duken glöder. Glimrar. Det är blått. Och gult. I både ögonen och naturen och inredningens detaljer. Och ljuset! Och bottenlöst, men på något sätt ändå hoppfullt, mörker.


Här kanske ni förväntade er en närbild, eller två, men den här gången blev det inte så. Vi zoomar ut istället, för att få bättre överblick. Vi rör oss bakåt för att se helheten. Vi grottar inte in oss i alla detaljer, vi ser hur skönt saker och ting kan samverka och bilda något nytt, eget, tillsammans.

Poetiskt. Trösterikt. Och jag ska kanske inte avslöja filmens innersta kärna, det som blev det viktigaste budskapet, åtminstone för mig? Eller ska jag det? Ja, kanske. Men vi nöjer oss med att avslöja det i ps:et. För er som vill ha den här filmupplevelsen intakt, för er själva att upptäcka. Att upptäcka, utforska, som filmvetenskapliga upptäcktsresande. Filmvetenskapsmän. Filmvetenskapskvinnor. Filmvetenskapsmänniskor, vetja! Och nu något litet om sakerna...

  1. Den är ganska liten - vasen. Och alldeles kantig. Handmålad. Med olika mönster runt om. Har alltid tänkt på den som björkstamsmönstrad. Eller havsfärgad. När jag var liten brukade jag få ett färgglatt björkris fullt med fjädrar i den till påsk. Tror det finns något roligt foto på det någonstans...
  2. Ett av mina bästa auktionsinrop! Askfaten. I plural ja. Lika starkt som jag avskyr, ja, faktiskt avskyr, tobaksrök, avgudar jag det tidiga 1900-talets formspråk. Hur man upphöjde föremålen till någonting mer än det nödvändiga. Kvinnan på det utsirade askfatet väcker min fantasi och får mig att tänka på skeppens galjonsfigurer. Kuttersmycken. Stävornament, där de satt framtill och visade vägen, farleden, över de stora, farliga vattnen.
  3. Som en havsfrukt. Såsskålen. Med krackelyr under den släta ytan. Som böljor. Vågor. En idé om att allt det vackraste finns där under. ORCHIDÉE. Så står det under såsskålen. Och ORIGINAL. Och GÖTEBORG.
  4. Broschen. Jag vet, den syns nästan inte på botten av den lika blå asken. Men så kan det vara i vattnet. Saker ömsom förstoras och förminskas där. Gäckar ögat. Bland maneter, musslor och flundror undrar man vad allt det vackra, ursprungliga livet egentligen kommer ifrån.
  5. Själva vattnet. Det blåsfiskblåa. Det alggröna. Mattan. Den som låg i rummet på övervåningen där vi brukade sova när vi hälsade på. Den ärvda matten. Vars kant fortfarande trasar sig. Som en uppriven sandstrand. Så snart livets fotosyntes, fot(o)svett, har trasat upp tillräckligt mycket ska vi knyta fast det som finns kvar med lätta - vattenlösliga? - knutar.

Sisådärja. En havsinspirerad High five-vintage. Ohoj på er!

<3
/helena

ps Filmen, Kärlek över haven, ska såklart inte ses på pluttig skärm, som vi gjorde. Den ska avnjutas, insupas som saltfylld luft, på stor duk av något slag. Hoppas att ni har möjlighet till det. Se allt piggt Yellow så. Och det stora vemodiga Blå. Och det paradisiskt Gröna!

Den är hemsk också. Som livet självt. Pendlingen, mellan det våldsamt fula och det storslaget vackra, gör nästan ont i ögonen. Och i själen.

All vetenskaplig data gick inte in i min tjocka skalle, men jag fick ändå ett hum, vilket säkert kan anses vara gott nog.

Sedan själva andemeningen; det gamla, urtida. Den ovedersägliga sanningen. Ovädersseglivade sanningen? Skämt åsido: Ingen människa är en ö.

Om någon av dina medmänniskor far illa, far också DU illa. Allt hänger ihop. Under alla ytor är vi alla ett. Om någon fäller ett träd i Amazonas, fäller någon ett träd i din trädgård. Lite så tolkar jag. Känner jag. En film som tar sig in. In under den vintertorra huden. Inte en film för alla. Men för alla som vägrar sluta tro på kärleken. Till din älskade. Till sin nästa. Till medmänniskorna. Till PLANETEN.

fredag 18 januari 2019

Fredagsmixen


Pupill. Visst är det ett lustigt ord? Pupill. Smaka på det. Mmm. Gott, men lite skarpt. Veckan har verkligen varit ansträngande för ögonen. Varannan dag har snön och solen tagit varandra i sina ljusaste händer, de andra dagarna har molnen och det svarta gräset haft murriga konferenser.

Snö som smälter bort dagen efter är tristare än snö som inte faller alls, om ni frågar mig. För det känns så hoppfullt när flingorna faller. Som början på något nytt. Liksom dovt, men ljuvt. Som ett täcke som täcker över allt det gamla kacklet och lovar något nytt.

Som en ny regering. Eller något annat viktigt. Ett nytt löfte. Eller ett förnyat.

Läser om "De ovilligas koalition". Stavningsprogrammet godkänner inte formuleringen. Och jag, som älskar vilda ordkombinationer, är benägen att hålla med den här gången. Jag tror att det korrekta epitetet borde vara "De villigas kompromiss!". Nu godkänner stavningsprogrammet visserligen inte den formuleringen heller, men det struntar vi i nu...

Jag tror på det här. Även om mitt hjärta alltid kommer vara rött. Rödare än den här regeringen någonsin kommer att kunna vara. Men mitt hjärta klappar hårdast för de gröna värdena, och de finns där, högt på agendan. Skönt. Som sagt, jag tror på den här kompromissen, även om hjärtat fastnade i halsgropen vid ett flertal av punkterna som förhandlats fram mellan de osannolika parterna i målet.

Fast visst känns det ändå bra att konstatera att vi ska befinna oss på mitten nu? Att vi, så många som möjligt, får möjlighet att mötas i så allmänmänskliga värderingar som möjligt. Att vi får landa lite i känslan av att alla ska med. Alla som vill alla väl, vill säga. Alla som vill bygga framåt. Snegla bakåt, javisst, alltid. Men aldrig stagnera där. Aldrig tänka tanken att allt var bättre förr. Aldrig börja gå bakåt.

Nu ser vi framåt! Som min optimistiska man brukar formulera det.

Tänk att vi fick en ny regering just idag, den artonde januari, mannens och min årsdag som lyckligt ogifta. Jag skrev en liten sak till honom häromdagen, tänkte att ni kunde få ta del av början på den. Först bara ett par ord om att jag har jobbat mycket med bild i veckan (därav trötta ögon nu). Redigerat fram en del som är på väg in hit bland annat. Några i mina nya tema-kategorier: High 5 vintage och I min hand. Och så har vi sett bra film. Igen. Men mer om det en annan dag. Nu tar vi och tjuvkikar på ett par ord om mannen. Han, som ger mig något viktigt varje dag - en del av sig själv och sitt hjärta.

Älskling, du sover fortfarande
i rummet här intill
Jag hör dig nästan andas
De finaste andetagen på jorden
Hoppas att de förökar sig
Blir fler och fler
Att de har ett nionde liv
Ett tionde
Tolfte
Vi är redan på vårt 28:e
Du sa 27
Du kan inte räkna så långt, fast du är ett mattegeni
Vi har fler än katten
Är räddare om knäna också
Lever väl
Om
Och om igen
Det var igår vi träffades
Och idag
Och alla andra dagar
Det var då jag såg de snällaste ögonen...

<3
/helena

ps Önskar oss alla en fin dag. En fin början på något nytt. En fin fortsättning. God fortsättning, som mannen och jag säger till varandra idag.

torsdag 17 januari 2019

"... Jag har stämt möte här med det förgångna ..."


 
"... Han doppar pennan i havet och börjar skriva ..."

"... Det är gulsparvens timme
en eftermiddag
med solen tung över stigen
djupt i en skog som knappt vågar andas ..."

"... Ensam i natten trivs jag bäst
ensam med den hemlighetsfulla lampan ..."

"... Och fönstrets sneda solkors över golvet
kom obevekligt krypande allt närmre sängen ..."

"... blir det din höga lott, poet
att ingå med din själ
i de blygsamma blommor som finns kvar ..."

"... Dessa skuggor under de mörka träden
ej nämner de för mig sitt namn och öde ..."

"... Detta oerhörda,
barocka liv:
En hancell råkar nå fram till en honcell
och bland ett stort antal friare
blir jag till
Undra på att jag betvivlar
att jag är jag ..."

"... På himlens blåa duk
är molnen färger
för vindens lätta pensel ..."

"... men den enda raden för honom skrivande så långt
att han hamnar utanför horisonten ..."


/av Gunnar Ekelöf
ur Skrifter 2
Dikter 1955-1962
Albert Bonniers Förlag, Stockholm
1991
"Gunnar Ekelöfs Skrifter
utges under redaktion av
Reidar Ekner"



<3
/helena

ps Svårare än så behöver det inte vara. Eller lättare? Att plocka ihop några bilder med några ord. Mina bilder med någon annans ord. Ett hopkok. En sagolik blandning. Skogen och sjön, och ett drömskt hem jag alltid återvänder till (ur ett mer än tio år gammalt nummer av Hus&Hem ), och blomsterflickorna som bor i vårt sovrum, och glasklara genomskinligheter, och ett genom tiden fritt flygande notblad. Som ljuv musik. Som soppa på en spik. En poetisk guldspik. Som att jag kokat ihop något eget av det som redan fanns - finns - där ute.

tisdag 15 januari 2019

High 5! Tulpanspecial


Här kommer fem till, av bara farten. Fast formatet att visa er fem vintage-favoriter i en ny form, i ett nytt sammanhang, har inte riktigt antagit sin slutgiltiga form ännu, känner jag.

Vi testar lite olika först, känner oss för så här i början. Medan snön faller utanför, plockar jag fram nummer 3 av Elle Interiör. För den hette ju så då, 2003 - Interiör. En favorit, helt klart, som har fått stanna kvar i mina tidningshögar. Med vintage-våren på framsidan!


Metallasken. Vet inte riktigt vad jag ska säga mer om den? Mer än att den är väldigt fin. Den rymmer inte mycket, men den ryms ändå i mitt blödande vintage-hjärta.


Vasen, med sin bulliga form och sitt glada bubbelgumsmönster! Inte alls i min smak, egentligen. Kanske just därför som jag finner den smått oemotståndlig? Tavlan. Påminner om den jag hade på väggen i mitt barnrum. En klassisk vårbukett med alla de rätta ingredienserna. Gult och rosa tulpaner och blått och vide och annat smått och gott. Och så måste man ju ha glasögon med ett snyggare än praktiskt fodral. För att kunna läsa det finstilta med stil.

<3
/helena

ps Ni har väl sett Tulpanfeber (Tulip Fever, 2017)? Med bästa Alicia? Den vackra och överjordiskt begåvade tösabiten som bara kommer en liten, liten bit härifrån? Jaså, det har ni ja? Ja, jag tänkte väl det.