fredag 22 augusti 2014

Fjärilens baksida


Förra veckan gjorde jag något otroligt modigt. Ett 7-dagarslån på biblioteket. Jo, det är sant. Förstår om det verkar smått obegripligt för alla er Typ A-personligheter där ute, att kalla det för modigt, men för oss tillhörande den blygsamma skaran av personlighetstyp Ö, är det fullt begripligt. Bara tanken på att hinna med trestegsraketen: Låna, läsa och lämna tillbaka - på bara en vecka - ligger nästan bortom vår begränsade Typ Ö-fattningsförmåga, bortom vår sfär. Men jag svär, på lördag ska Klingsor vara tillbaka i bibliotekets snabbast roterande bokmalshylla igen. Att boken är helt utläst då, det vågar jag inte lova helt säkert. Men nästan.

Torgny Lindgren, en sådan sällsam bekantskap att göra. Jag har aldrig mött hans ord ordentligt tidigare, bara snuddat vid dem. Nu läser jag mig för första gången till en förståelse av hans storhet. Lågmäld och fantastisk, i samma lätta andetag, eller om man så föredrar - långsamma inhalering.

I DN hittar ni en recension, förstås - jag skummade den med bara ett öga öppet, för att inte få syn på något jag inte hunnit läsa än. I SvD hittar jag en recension (och en magisk bild på den kluriga Lindgren!) som jag helt instämmer i. Ironierna, mångtydigheterna, ambivalensen - undertecknad instämmer i allt. Alldeles som att man tror att man förstår vad författaren vill ha sagt, så tappar man det i nästa stycke. Då börjar man undra om han inte menar tvärtom istället?

Och jag beundrar det lättflytande språket. Enkelt, på ytan åtminstone, vackert i all sin skenbara oansenlighet.

Förlåt om min beskrivning låter något pretentiös, men det här är en bok som manar till en aning högtidlighet. Med en handling som höjer vardagen till stor konst. Eller tvärtom? I alla fall, bra grejer.

Ett litet citat måste vi så klart ha oss till livs, kanske inte så representativt för helhetsbilden om den ständigt stilleben-målande Klingsor, men talande för poesin, och samhällskritiken som finns mellan raderna.

Det är klart att det är alla de ofattbart stora människooffren från kriget, alla krigen, som vi aldrig kan sluta hedra genom att aldrig glömma dem. Och sedan dra lärdomar av allt som gick åt h-vete snett! Någon gång ska vi bli bättre på att älska varandra, inklusive olikheter som berikar och likheter som förenar!! Eller hur? Men några sekunder kan vi väl också ägna tanken åt allt mänskligt arbete som gick förlorat. Och vid all konst, som bara försvann:

"... Varför stannade han till i Darmstadt?
Vi frågade honom, men hans svar var oklart och mångtydigt. Det här är vår tolkning:
Alla visste att Darmstadt hade varit hem för otaliga konstnärer, många av de verkligt stora målarna vid sekelskiftet hade varit verksamma där, huvudparten av deras viktigaste arbeten hade funnits bevarade på Matildenhöhe; enkelt uttryckt: den lilla rest av genialitet som fanns kvar i Tyskland när nazismen bröt ut, den fanns i Darmstadt.
När sedan, flera år senare, de kraftfulla bombmattorna rullades ut över landet, så att säga som en ersättning för nationalsocialismen mot slutet av kriget, då pulvriserades alltsammans. Målningarnas färgflagor blev till fjärilar som flög genom luften, linnedukarnas fibrer blev stoftmoln, manuskripten blev sotflagor, läderbanden blev kolklumpar, ..." 

ur: Klingsor av Torgny Lindgren


:)
/helena


ps Hösten aviserar sin snara ankomst och jag hittar saker i det annalkande mörkret som gör mig lugn och glad: Korsstygnsfjärilens färger. Baksidan som någon har fodrat med glädje och kärlek - låt oss gissa någon gång på 70-talet... Bokcirkel med Lugn. Och Babel som säsongsstartar redan på söndag!

tisdag 19 augusti 2014

Avsändare okänd 7


Inbillningssjukan har tagit med henne på ännu en irrfärd. Bort från det rationella, bort från det som en del envisas med att kalla verkligheten. Verkligheten med stort V. Som om den vore en helig graal. Stadiet när hon trodde att idéerna skulle komma till henne, det har hon visserligen lämnat för länge sedan, men hoppet om att de lätta, osammanhängande drömmarna ska visa henne något som hon inte redan vet, har hon inte förlorat. 
Soffan. Igen. Den hårda, obekväma. Hur kommer det sig att man vänjer sig vid nästan allt? Om någon skulle knacka på dörren nu och erbjuda henne en splitterny, omsorgsfullt stoppad skönhet, så är hon nästan säker på att hon skulle tacka nej. Inte av snålhet. Eller lathet. Av rädsla. Rädsla för att lämna allt det hon vant sig vid hos soffan, inklusive det obekväma. Rädsla att rubba balansen.
Hon har kommit fram till att det är så hon ser på livet numera, om man nu alls kan se på livet - som en balansakt. Akta dig för att rubba balansen! Det spelade ingen roll om det som eventuellt väntade runt hörnet var något så kallat bättre, hon vågade inte rubba balansen. Eller tappa fattningen. Tappa den inte, om du väl har lyckats plockat upp den!
Maskorna i filten verkade vara större nu, men det var kanske bara draget ifrån det ständigt sommaröppna fönstret som blivit kallare. Hon tänker på huden igen, den tunna, sköra och samtidigt så motståndskraftiga. Kroppens största organ - var det inte så? Hon tänker på stranden som hon inte besöker längre och alla de nakna kropparna som hon slipper se.
Vad är det de tror att de kan tatuera över? Ömsom allvar ömsom lek? Ömsa skinn? Och fattar de hur dessa, så ytligt liggande konstverk, kommer att se ut om en sisådär 50 år? Uttänjda. Urblekta. En berättelse som de glömt bort. Med ett budskap som de för länge, länge sedan har växt ur.
Det är som om vissa människor vill dölja alla sina hemligheter extra noga, skyla över något, som om de vill täppa till alla porerna, i tron att de ska undgå att släppa ifrån sig något alldeles för privat. För innerligt. För intimt.
Hon undrar vad hon ska välja för motiv? Kanske en hund. Eller ett födelsemärke.

:)
/helena

Valår


Sommarens gladaste lax! Det var precis vad jag blev när min Skansen-fisk äntligen nappade. Direkt uppfiskad från Skansenakvariet skulle man kanske kunna tro att den är. Nästan så, är det faktiskt. Fisken med den glada stjärtfenan kommer nämligen från Stockholms Glasbruk Skansen. Ture Berglund heter upphovsmannen. Skansen-glas kallas det, för glasbruket så typiska, krackelerade glaset. På auktioner, och andra andrahandsinrättningar, träffar man ofta på det gröna Skansenglaset, i form av dryckesglas, skålar, pluntor, diverse konstfulla fiskar etc.

Det var en sådan, ljusgrön fisk-vas, jag länge drömde om. Men så dök den blå upp, på auktion, och så var den junidagen räddad! Fisken blev min för en femtilapp. Tillsammans med min lilla Argentagröna Kåge-konvalj betraktar jag fisken som sommarens bästa vasfångst!

Den marina vasen kluckar så gulligt när man häller vatten i den. Nästan hela fiskkroppen går att fylla med vatten. Det är endast den "ihopklämda" delen allra längst bak, som alltid håller sig torr, så att säga.

Kunde inte låta bli det där med valår. Men för säkerhets skull vill jag poängtera att den målande vackra blåklinten här ovan inte har någon som helst politisk agenda. De är "bara" vackra sommarblommor. Jag är dessutom mycket mer av A dandelion kind of girl, som ni säkert redan vet.

:)
/helena


ps I höst vill jag gärna hinna besöka Smålands museum i Växjö, och då framförallt utställningen som pågår där på Sveriges glasmuseum - Gate/Hald. Simon Gate och Edward Hald, de konstnärliga glasgiganterna som gjorde Orrefors och det svenska glaset känt långt utanför Sveriges gränser, redan på världsutställningen i Paris 1925.

" ... Genom inlån kan Smålands museum nu visa ett tjugotal konstglas samt ett antal bruksglas - pjäser som vanligtvis inte är tillgängliga för allmänheten - till exempel en blå Fyrverkeriskål av Hald, Gates De fyra vindarna samt ett par av hans Tritonvaser och graalglas. ..." Hämtat ur ANTIKVÄRLDEN.

Om ni blev väldigt sugna på att kika på mer tjusigt glas redan nu, så har Eli på Femtiotalsjakten besökt Reijmyres glasmuseum i sommar. Dessutom har hon en massa andra braiga glaslänkar i direkt anslutning till detta kristallklara (!) inlägg, om ni känner för att glassurfa vidare.

Att jag sedan bor väldigt nära Sveriges äldsta igångvarande glasbruk och det spännande Glasets Hus, är en helt annan historia.

måndag 18 augusti 2014

Svaret, på en fråga som aldrig ställdes


Det finns förstås en del saker som man aldrig vill skiljas ifrån. Och saker som man inte har en aning om vad man ska göra med. Som mitt gamla studentfoto. Förra året, när min mamma flyttade till en mindre bostad, fick jag med mig det sedan länge sparade, och nu lätt mögeldoftande, stora, fotot hem hit. Och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra med det? Skänka det vidare - känns konstigt. Sätta upp det på väggen - känns helmärkligt. Kasta det - känns fel, för att inte säga omöjligt. Så, innan det åker in i förrådet igen, tänkte jag använda det på något bra sätt. Varför inte här inne hos er?

Först funderade jag på att göra som de kreativa och spännande bloggkvinnorna Sandra och Jenny gjorde, berätta 20 saker om mig själv. Lite lagom egocentriskt och härligt så där. Sedan funderade jag vidare. Kom på att jag kunde göra som smarta Anna, eller egentligen inte Anna - utan Chuck Close (och CBS) - via smarta, sköna Anna. Note to Self. Alltså skriva ett brev till mig själv som 14-åring. Berätta ett och annat för mitt yngre jag, saker som man snappat upp på vägen. Men jag vet inte, oftast känns det som att jag vet mindre nu, än då. Som att frågorna bara blir fler och fler. Aha! Det är kanske själva lösningen? Det är kanske 20 frågor jag ska passa på att ställa istället? Frågan är bara till vem? Till mig själv? Till er? Rakt ut i cyberrymden? Asch, vi får väl se. Kanske ställer jag ut det - fotot alltså - i förrådet redan nu. Fast det vore allt lite synd, jag är var ju så himla gullig ju!

Nu till själva frågan. Vet inte exakt var jag läste den, det var inte så länge sedan, men jag minns ändå inte riktigt var. Förmodligen hos någon av de s.k. vintage-bloggarna. Eller kanske var det hos någon av retro-bloggarna? I vilket fall, det var hos någon av dem, jag läste frågan, som mer var en förklaring, eller kanske t o m en bekännelse. Det handlade om någon som hade tröttnat, eller åtminstone börjat tröttna - för trots allt befann sig vederbörande fortfarande kvar där, just på den plats som hon (minst 80% chans att det var en hon, så jag chansar på det) påstod sig ha börjat tröttna på.

Vad var det då för en fråga, eller snarare icke-fråga, det handlade om här? Jo, det handlade om det kommersiella. Det evigt kommersiella. Den ständiga frågan om att köpa eller inte köpa. Hon, vederbörande i kommentarsfältet, skrev helt enkelt att hon började tröttna på att så mycket hos dessa bloggare handlar om att köpa. Att handla. Att konsumera.

Och nu vill jag svara, på denna egentligen ej ställda fråga: Varför handlar så mycket här om saker som man köper? Svaret är enkelt: Det gör det inte.

Eller jo, det är klart att det finns bloggar som handlar om det - både vintage-, retro- och i allra högsta grad en hel del andra bloggar, men, det finns ett stort MEN här. Om man har som intention att handla second hand, begagnat, brukat och åter brukat, så mycket som möjligt, eller åtminstone så mycket som man själv väljer, så bör man också ha intentionen att låta allt gå runt. Och runt. Många varv runt.

Jag har självklart skrivit om det här förut, men det tål att upprepas: Om det ska vara någon vits med att köpa vackra, roliga, spännande, praktiska och nödvändiga saker second hand, så gäller det att skänka (eller sälja) väl valda delar av dina ägodelar vidare, i sin tur, i din tur. I min tur. Annars är det ingen vits alls, med återbruket, med re-cyclingen. Då kommer dessa två viktiga, inledande prefix-artade stavelser förlora sina betydelser helt.

Så, då var det besvarat, än en gång. Och jag kan gå vidare och berätta att; denna sommaren har jag, vi, verkligen skänkt vidare. Ljuslyktor, tavlor, korgar, böcker, krukor, vaser och allt möjligt annat har lämnats in på Myrorna och Emmaus och så. Särskilt en söt liten tavla var det svårt att skiljas ifrån - den som hade den förklarande raden på baksidan: 1 jan 1952 av faster Ellen och farbror Viktor. Det handlar visserligen inte om mina släktingar, ingen sak som jag personligen har fått. Det handlar om en tavla jag hittade second hand och sedan stolt ägde vidare, ett tag. Men jag unnar någon annan att få äga den lilla tavlan ett tag nu. Det gör jag, verkligen.

:)
/helena

ps Hur som helst, så tycker jag att ni ska lyssna på vad porträttkonstnären Chuck Close har att säga till sig själv som 14-åring. Så många kloka ord. Jag fastnade särskilt för de här: "... Sign on to a process and see where it takes you. You don't have to invent the wheel every day. Today you'll do what you did yesterday, tomorrow you'll do what you did today. Eventually you will get somewhere. ..."

söndag 17 augusti 2014

Anna-kanna


Ibland måste jag hålla det som är bra i tillvaron extra hårt i handen.
Vissa dagar tillåter min kropp mig knappt att vara glad.
Men med åren har jag blivit bättre på att se det stora i det lilla.
Även om det inte alltid är lätt.

Idag träffade jag en så fin tant.
Anna.
Gröna Anna.
Liten till växten är hon.
På något sätt ganska stadig ändå.
Känns bra att hålla henne i handen.
Röra fingrarna långsamt runt det snirkliga handtaget.
Dra med fingertopparna över ställena där det fattas lite.
Kanske inte så lite egentligen, men det låtsas vi inte om.
Vi konstaterar istället att ingen går genom livet utan att få sina spår, sina sår.

Känns bra att luta mig mot hennes långa erfarenhet.
På nära håll ser man skadorna, skavankerna.
Rynkorna, linjerna, sprickorna.

På långt håll ser hon fortfarande välbevarad ut.
Nästan ung.
Men, stämpeln hon har skvallrar om att det har gått mer än hundra år sedan hon föddes.
Göteborgs Porslinsfabrik.
Jag tror vi kommer trivas ypperligt tillsammans.
Tant Anna och jag.

:)
/helena

ps Det var på Erikshjälpen-second hand vi mötte varandra...

fredag 15 augusti 2014

Skratt kan aldrig dö


Självklart tänker jag inte efterkonstruera min skådespelarlista. Listor är ju dessutom ganska larviga, egentligen. Men till min listas försvar vill jag säga - att den inte handlar om ranking, ville bara visa er några av mina favoritskådespelare, i olika åldrar.

Robin Williams. Ni har säkert redan räknat ut att det är honom jag vill komma fram till. Som mångårig filmälskare - läs filmnörd - är det omöjligt att inte skriva något om denne multibegåvade man. Visst ska han få vila i frid, men först måste vi få minnas, och sakna det som var hans unika röst i bruset. Men han platsar inte riktigt på min lista, det gör han inte. Förlåt om det upprör någon, men det är sanningen. Därmed inte sagt att det inte fanns stunder då jag njöt, och tjöt!, för fulla filmmuggar av hans skådespelarinsatser. Särskilt när han beträder psykets skuggsida i en av mina absoluta filmfavoriter, iklädd en sorg av oöverskådligt format (och en oförglömligt löjlig melon-pyjamas!) borrade sig hans sorgsna rollfigur i (The) Fisher King in i fler hjärtan än mitt.

Tänkte berätta något om filmerna som berörde mig mest, på olika sätt. Nej, ingen lista. Ingen best of någonting. Inga detaljer, för sanningen är att jag sällan minns detaljer. Det är känslan en film lämnar efter sig i bröstet, i magen, som oftast stannar kvar. Alltså inga stora gester här och nu. Bara en värdig hågkomst. De "stora" filmerna minns vi förstås alla, men de lite mer media-undanskymda är nog de som stannat kvar hos mig mest.

Jumanji! Visserligen en stor kassasuccé, men klassad som en familjefilm och därmed automatiskt lite mer undangömd för vuxenpubliken. Jag älskade den filmen! Såg den en gång när jag låg hemma sjuk. Det är något alldeles speciellt tröstande med att titta på äventyrs - läs barnfilmer - när man är snorig, hostig och ynklig. Oavsett hur stor man tror att man har blivit.

Jakob the Liar. En rolig och varm berättelse, i ett allvarligt sammanhang. Scenen är ett av andra världskrigets alla ghetton. Robin Williams spelar polske Jakob, han som hittar ett sätt att hålla modet uppe. Göra den miserabla tillvaron där lite drägligare. Inte bara på sig själv.

The Final Cut. Sci-fi på hög nivå. Människors liv kan redigeras. Klippas om. Ruggigt tema. Bra film.

The Night listener. Kommer inte ihåg någonting alls här, trots att det nog är den film jag såg senast med Mr Williams. Kommer ihåg en radioröst och en ung man? En tonåring?

Patch Adams. Based on a true story. Robin Williams gestaltning av en läkare som visste att kroppen inte läker utan att knoppen får sitt. En roll som klippt och skuren för Williams. Skrattets läkande krafter har aldrig varit mindre av en kliché än här. Även om allt i filmen inte direkt är skrattretande.

Jag tror det får räcka så, nu. Vill bara först, inspirerad av dotterns ord, slänga ut en äkta filmkyss i rymden, som tack för alla fina stunder vi fick uppleva framför the big screen, och the small one, teven.

:)
/helena

onsdag 13 augusti 2014

Sköna Helena & Vackra Victor

 
Hej vänner! Hinner knappt säga hej, timman börjar bli sen och här ska strax tittas på inspelad friidrott. Ville bara visa er Victor först. En sådan snygging va? Och vilket passande namn när man gärna vill se någon vinna, eller åtminstone kämpa väl. En liten välanvänd 17 centimeters tallrikssnygging. En 97-åring från Gustafsberg minsann. Denna "gamling" fann jag nyss, strax innan stängningsdax, när det togs ett par snabba spaningssprång inne i en välgörenhetsaffär.
 
Halva priset hade de dessutom - på porslin och kläder. Så då tänkte jag att halsen kunde få sig en värmande blomma också. En scarf-blomma. Flera scarf-blommor. På bilden försöker jag visa minister Ullenhag att det är mycket snyggare med röda blommor. :)
 
Lite kul när det finns en gammal prislapp kvar på baksidan. 90 kronor har Victor tydligen kostat en gång i tiden. Nu kostade han 25. Minus rabatten då.
 
Var bara tvungen att leta upp ett bakgrundshus värdigt ett snart hundraårigt fat, på hemvägen. Tyvärr blev det lite mycket lutande-huset-i-Borås av det hela. Svår konst det där - att jonglera en scarf, ett paraply, en kamera och en tallrikssnygging. Samtidigt.
 
:)
/helena
 
ps Nu friidrott. Och sömn. Sedan måste jag surfa mig onyfiken på det danska magasinet Costume.