lördag 20 september 2014

Spinn-samling!


Det här är nog min absoluta favorit. Kan man annat än att älska någon, som är vindögd och samtidigt har ett evigt stort leende på sina små kattläppar? Vid första anblicken kan man dessutom lätt få för sig att den har blivit trampad på, att det är trampdynor som den har över mage och rygg. Men det är nog blommor.


Jag tror att det var med den här lilla gynnaren det hela - kattbroschsamlandet - började. Fick den i present en gång för säkert 15-20 år sedan, av någon snäll. Sedan hamnade den förstås i tvättmaskinen, några omilda varv, och skadade morrhåren. Tur för den då, att den bor hos någon som älskar det böjda och skavda mer än något annat!


Kanske är det någon som minns att jag i våras blev påmind om att jag hade den här blå "märkes-skölden" gömd i djupet av min prylgarderobs mörkaste hörn?


Det tog ganska så exakt ett halvår för mig att placera den mjau:ande lilla samlingen på den knallblå fusksammeten. Det är lite så jag jobbar nämligen...långsamt. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag först funderade - under några av de förflutna månaderna - på om jag borde klä "skölden" med något annat tyg. Varför inte ett lejontyg? Eller ett lagom slitet jeanstyg kanske? Fast sedan bestämde jag, till slut, att knallblått-tyg passar de små olurviga katterna alldeles utmärkt.


Som ni vet är katter svårflirtade. Och svårfångade. En del vill inte alls vara med på bild, vilket är synd eftersom den här verkligen är fin. Sedan finns det de som är på utflykt, som den stora som sitter kvar i hallen och jamar. På mitt kavajslag alltså.


De är sannerligen en brokig samling. Några är omgjorda kylskåpsmagneter, som den här i trä. Andra är egentligen inte broscher, utan så kallade pins. Men vad gör väl det? Bara det spinns!

:)
/helena

fredag 19 september 2014

Något i luften


En märklig dag som just passerade. Konstigt nog är jag på ganska gott humör. Fast att jag fick en riktigt läskig - ja, otäck - kommentar härinne. Fast det kändes lite snopet när biofilmen som vi trodde skulle vara både kul och intressant, mest visade sig vara trist. Fast att vi blev försenade på grund av en krånglande P-automat och därför missade början. Jag menar, tänk om början var det enda i hela filmen som var riktigt bra?

Nej, jag tänker inte berätta vad det var för film, för jag tycker helt enkelt inte att ni ska se den. Jag unnar er att spendera en och en halv timme på ett bättre sätt.

Varför är jag då fortfarande på så gott humör? Jag tror det var något i luften. Doften av färska äpplen som mötte mig så fort de morgontrötta fötterna steg över kökströskeln. Och sedan, något senare, en aromatiskt välbekant kaneldoft som steg upp som en sensommarens Fågel Fenix genom gliporna i den gamla ugnsluckan.

En fin fredag önskar jag er alla. Och magen full av äppelpaj!

:)
/helena

ps Just det ja - håll ut! - receptet är på g.

torsdag 18 september 2014

Septemberblues


Det här är berättelsen om texten som skrev sig själv. Allt började med en oskyldig kvällspromenad.


Och en stilla, men också smått desperat, tanke: Kretsloppsveckan! Måste hinna skriva något vettigt om Kretsloppsveckan. Fast att det redan har gått flera dagar nu. Men om det ska vara någon idé att kalla sig miljövän, så kan jag inte bara hoppa över den här veckan.


Vill förstås gärna gå på Kretsloppis, auktion och kanske vågar jag även gå en sväng på gatufestival? Fast att jag är lite för mossig för att ha någon riktigt bra koll på hiphop-gruppen Mohammed Ali.


Hade tänkt ut allt så bra, in i minsta detalj. Till och med en lämplig rubrik hade jag funderat fram: Det eviga kretsloppet. Men sedan hände något. Något som störde min koncentration. Någon som störde min koncentration.


Det är visserligen inte första gången det händer, men ändå. Fingret slant. Häromdagen. Snarare häromnatten. Och tryckte på egen hand in mig till Kristian. Där förvillade jag mig än en gång, i de eviga tankelabyrinterna. Tänk om han hade kunnat skriva något om det som händer här och nu. Om något av det i alla fall. Om han hade kunnat förklara för oss. Om någon hade kunnat formulera hur vi ska gå vidare, så hade det varit Kristian.


Tiden väntar som bekant inte. Inte på någon. De fyra årstiderna rullar på. Det eviga kretsloppet.


Snart är det fyra årstider sedan han gick ut i trädgården och in i något annat. Men i min lista, i min långa blogglogg med kloka människor och deras tankar, kommer han att stanna. Fingret kommer säkert fortsätta att slinta, ibland.


Det luktar förmultning, det luktar nedbrytning. Det luktar sen september. Det luktar hopp. Hopp om att den som hänger ut sin randiga tröja på tork så där, i skymningen, är en medmänniska som bryr sig.

- Hej, hur mår du då? Vad gör du för något? frågar jag en katt. Den svarar inte, men det betyder säkert inte att den inte har något att säga.

Jag går in igen, med förvissningen att texten än en gång har skrivit sig själv. Nästan.

:)
/helena

onsdag 17 september 2014

Plåster på såren


Ovanpå byrån står en grön låda. Ovanpå den gröna lådan står en annan låda.

Den gröna lådan gjorde jag i slöjden. I den finns dolda skatter, som mitt allra första armbandsur. Inuti ser man hur illgrön lådan verkligen var, när den var ny.

Den lilla, slitna byrån har följt mig genom livet. En gång stod den i mitt barnrum. Ett rum fyllt med gula blommor och gröna bladslingor, en sådan tapet som är modern igen. Vet inte hur länge färgen grön har varit min kulör att föredra framför andra. Kanske sedan den allra första gången jag kikade ut?

Den andra lådan är en förbandslåda. Räddningskårens. Årtalet 1957 fladdrade förbi. Den här lådan hittade jag hos Röda Korsets second hand, förra veckan. Den är fortfarande fylld av diverse förband. Någon har haft tur i livet. Som sluppit plåstra om så mycket, menar jag.

:)
/helena

ps Mannen har också gjort en låda i slöjden, den finns här någonstans. Kanske ska jag gräva fram den med? Three is a charm!

tisdag 16 september 2014

Otyglat


Trodde nog att jag skulle klara det lite bättre. Hade förberett mig på att resultatet kunde bli ungefär så här. Men det blev ändå en dag fylld av berg-och-dalbane-känslor. Hade bestämt mig för att inte gråta. Jag grät en hel natt efter förra valet. Lyssnade hela den natten på Wiehe och Afzelius. Fröna växer sakta... Det känns inte riktigt så nu.


Men jag hittade lite tröst ändå, på stan. Den snart 90-årige konstnären Sven-Erik Johanssons nyinvigda skulptur: Ryttaren. Det är nästan alltid hos kulturen jag hittar trösten. Och jag kan inte låta bli att undra; om inte många fler skulle må mycket bättre om kulturen oftare fick stå högre upp på dagordningen? Kultur enar, förenar, berikar och bildar. Kulturen borde få större utrymme i valrörelser. Kulturen borde få större utrymme i hela vårt samhälle. Kulturen som helar och läker oss.


Kulturen som får oss att gråta. Och att skratta... Ser ni att hästen betar?


Och här är den visst på väg att äta upp en cyklist. Hihi.


När jag tog de här bilderna, strax innan solen skulle gå ner, visste jag inte att just det här fotot skulle komma att trösta mig, oss, lite extra. Jo, det är nämligen så här; strax bakom hästens gängliga bakben ligger stadens estetiska gymnasium. Om hela landet hade röstat som eleverna på den här skolan gjorde i Skolvalet, så hade många av oss känt oss mindre modstulna nu: Miljöpartiet fick 22,7% och Feministiskt initiativ fick 6,12%. Och partiet-som-jag-helst-inte-skriver-namnet-på fick under 4%! Det finns hopp om framtiden, mina vänner.


Sedan gjorde ju inte nyheten om att en välbekant sportröst hade tystnat, för alltid, måndagen direkt muntrare. Roger Blomquist. Mr Konståkning. Mr Simhopp. Mr Ridsport. Och många fler idrotter, som han kommenterade under sina många år i SVT-Sports tjänst. Med värme, kunnighet och en omisskännlig personlig touch. Alla ni andra sportnördar där ute, ni vet precis vad jag talar om.

:)
/helena

ps I somras fick jag en liten skymt av honom live, Roger Blomquist. I samband med att SM-veckan gick av stapeln här i Borås. Tror det var utanför den stora "buren", där squash-bollarna som bäst smattrade kring de publikvänligt genomskinliga väggarna, som jag såg honom. Nu vill jag gärna dedicera mitt bildinlägg från denna febrila idrottsvecka till en röst som jag, och många andra, verkligen kommer att sakna. 

måndag 15 september 2014

Tack Elin!


Med den blåa kattbroschen på kavajslaget, med den gamla nyckeln runt halsen, med de små hjärtformade örhängena på sina rätta platser, med prinsessringen stolt på fingret gick jag till vallokalen. En del tycker kanske inte att symbolerna ska tillskrivas så stor makt. Men för mig kändes det tryggt att ha djurens självklara rättigheter på kavajslaget.

Och nyckeln som påminner mig om att vi måste bli bättre på att dra lärdom av historien. Nyckeln som alltid får mig att tänka på Sarahs nyckel. Filmen som handlar om en av alla dessa ytterst omänskliga och högst odemokratiska händelser, som har upptagit en så stor, och ledsam, plats i mänsklighetens historia. (Borde vi inte ha lärt oss mer vid det här laget, av Vel' d'Hiv-roundup och alla andra avskyvärda, diskriminerande krigshändelser?)

Kanske valde jag att ha hjärtan så nära öronen, för att försöka bli mindre förbannad över folks egoism och istället bli bättre på att lyssna på deras innersta rädslor? Jag vet inte. Jag vet bara att vi var många som röstade med hjärtat. Att vi är många som står starka mot framtidsskygga, främlingsfientliga krafter. Glöm inte det!

Det kändes som att jag höll henne hårt i handen - min inre nio-åring. Runt, runt snurrade jag den rosa prinsessringen, på samma sätt som hon - den lilla helenan, säkert gjorde många gånger. Några år innan Palme sköts. Några år innan vår trygghet sattes på verkligt hårda prov.

Mannen och jag röstade för henne, den lilla. Och för alla jordens kommande nio-åringar. Vi röstade för att de ska ha ett beboeligt klot kvar, när de blir 40-nånting.

Men framförallt röstade jag med journalisten, författaren, akademiledamoten Elin Wägner (1882-1949) i tankarna. Denna feministiska förebild. Denna tidiga miljökämpe. Denna pacifistiska föregångare. Denna, den kvinnliga rösträttens förkämpe. Tack Elin! För allt du gjorde för att försöka få jorden att bli en bättre plats, för både djur och människor. Och för att du påpekade att kvinnor också var - är - likvärdiga människor. Med rätt att rösta. Med skyldighet att rösta.

Gläder mig - trots allt - åt att vi var många som använde vårt privilegium att få rösta. Visst blinkar jag gärna bakåt, men jag tycker mycket om att vända blicken framåt också. Nu ska vi göra det.

:)
/helena

ps Just nu läser jag Elin Wägner av Boel Hackman. Sedan ska jag leta efter romanen Pennskaftet (1910) på biblioteket. Det är aldrig för sent att lära av och om historien. Och det är hög tid att fler börjar förstå allt det hårda arbete som faktiskt ligger bakom den demokrati som vi, i vår tid, så ofta tar för given.

pps Och här kan ni se hur hon såg ut, om ni är nyfikna. När hon var liten. När hon arbetade. Och i hatt!

söndag 14 september 2014

En del saker förändras inte...


Söndag 15/9 September 1985
Kära Dagbok! 
Det måste vara ett helt liv, sen jag sist skrev, så känns det i alla fall.
Klockan är 00.10 på Söndagsmorgonen!
Idag (igår) har jag varit i Värnamo och tittat i affär. Jag tog 9.10 bussen dit o. spenderade några härliga timmar i "storsta'n", alldeles ensam!
Från det ena till det andra: Du kom ihåg honom.......
Han finns inte längre! 
Ja, han är inte död.
Alltså han existerar inte för mig längre!  
VÄND!
Läxor o. prov på hög, Puh! 
Men en rolig sak är i alla fall att jag ska prao:a på sjukstugan. 
Idag är det riksdags-val i Sverige.
Vi hade skol-val i torsdags i skolan. Vad jag röstade på är hemligt, men så mycket kan jag säga: Det var inte på Moderaterna.
Och så har jag lärt mig att sticka (jag har bara rivit upp tre gånger)!
Nä, nu måste jag tänka på skönhets-sömnen 
God Natt! 


:)
/helena