tisdag 19 september 2017

Bakbord


Tänkte muntra upp er lite. Genom att visa upp vårt köksbord. Det har förvandlats till bakbord.

Det var nog bara det. Bara som i bar, som i rumpan bar, alltså.

:)
/helena

ps Och ett filmtips: LION. Vilken bra film. Rekommenderas varmt. Fram med näsdukarna. Dev Patel och Nicole Kidman glänser. Och den lilla pojken är så söt. Såå söt. Hade ingen aning om att det är så många barn som försvinner i Indien. Se den, om inte annat för att få se Nicole Kidman i oförglömlig 1980-tals frisyr och för att påminna er själva om att verkligheten, nästan alltid, överträffar dikten.

måndag 18 september 2017

Här är han ju - poeten


Ferlintallrik nr 2 1982. Så står det på baksidan av tallriken som är tillverkad i bästa benporslin, med klassisk avsändare: Gustavsberg. Design: Professor K.G. Bejemark. Förmånstagare är Nils Ferlin-Sällskapet som ytterligare ökar det årliga Ferlin-priset, står det vidare. Och på framsidan förklaras det att Ferlin står framför Café Cosmopolite på Vasagatan, där Bobergs Centralpost dekorativt speglar sig i rutan. Precis så står det, vid poetens fötter.


Här står han alltså, i egen hög och mager person. Grubblaren. Pessimisten. Romantikern. Humoristen. Cynikern? Ett barn av sin tid? I skuggan av krig. Ordtrollkarlen. Vemodets mästare. Med glimten i ögat.

Plockar fram min fina diktbok. En gång var framsidan säkert blank och ryggen slät. Nu är den blekt och uppfläkt. Men dikterna är lika bra som förr. Även om många av dem är svårmodiga och aningen uppgivna i tonfallet.

Lite svårt att hitta någon liten text som kan muntra upp. Om det inte ska vara själva Goggles då, och den kan ni säkert redan. Försöker hitta något annat. Något lite kul. Den här kanske? Nä. Den som heter "Gammal poet" då? Och börjar med att han sitter på en tavern i kyla och enskildhet? Nä. Men den här då? Lite självironi har väl ingen dött av? Men av "Överansträngning?" kanske. Kan kanske ändå vara bra med lite sund eftertänksamhet, tänker jag. Ja, den här tar vi:

"Överansträngning?
Det är överansträngning förstår jag.
(Man känner ju till min flit.)
Men det rycker åt höger och vänster
och rycker mig hit och dit.

En vän som jag har - en doktor,
han sade mig så och så.
Jag har ont här i mellangärdet
där Bob Fitzsimmons brukade slå.

Det är dåliga nerver, alltså.
(Sånt bär vi ju lite till mans)
- Ska vi ta oss en tripp till Rivieran
eller tripp någon annanstans?

Om man trillat bakut i styrka
och sprattlat sig platt och all:
ska man titta på Leksands kyrka
eller Trollhättans vattenfall?

Är det någon som rekommenderar 
ett billigt och bra pensionat
med kor och kanariefåglar
och gammaldags riktig mat?"


/ur Goggles
Dikter av Nils Ferlin



:)
/helena

Vad har de för rätt att använda vårt land i sitt namn?


Vi tog en promenad på stan, efter att vi varit och röstat. Och nu sitter jag här och känner mig ledsen. Oftast klarar jag att hålla humöret uppe, försöker vara den motpol jag stenhårt tror är enda vägen att vara. Men ibland vill man ju bara ge upp. Liksom lägga sig platt för alla egoister. För alla bortskämda egoister. Jag orkar inte le när jag ser att deras siffror har ökat igen. Orkar inte. 

Jag gjorde i alla fall mitt bästa, röstade för barnen och djuren. För en framtid där alla får plats och bryr sig om. Varandra. Och naturen. En framtid där vi känner att alla har något att bidra med. Där det känns meningsfullt och viktigt att vara den lilla kugge i maskineriet de flesta av oss är satta på jorden att vara. Att vara en kugge som kuggar i och hugger i där det behövs. 

Jag röstade i ett val jag knappt ens tror på. Bara för att jag vill fortsätta att mota de högervänliga/rasistiska Ollarna även i denna grind. Ibland vill man bara ge upp. Men det får man ju inte. För då vinner de. Överallt. Hela tiden. Och våra solidariska hjärtan kan de aldrig nå, får de aldrig nå.

Vad ger dem rätten att använda vårt land i sitt namn? Och vad ännu värre är - vad ger dem rätten att ens ta ordet demokrati i sina munnar? Jag bara undrar. Dessutom verkar de tycka att Sverige är jordens absoluta medelpunkt. Navet. Axeln allt kretsar kring. Vakna upp, säger jag bara! Världen är stor och vi är bara en liten klick som råkat ha turen att få födas just här. Vi som har det så bra har självklart skyldigheter mot de som är mindre lyckligt lottade! Vakna! Nu! Tur att socialdemokraterna fick så pass många röster i alla fall, alltid något.

Nog om det. Tillbaka till det som jag hade tänkt berätta, innan siffrorna räknade ut mitt glada humör för en millimeterkort stund. Lite av vad jag gjort i helgen, helt enkelt.

  1. Röstat för demokratins skull. För miljön. För framtiden. För oss alla. ALLA! - check!
  2. Lämnat in en annan tallrik på second handen. Istället för tallriken jag fann förra helgen, med en poet på. Snart ska poeten få komma upp på köksväggen och förgylla vardagen. - check!
  3. Sett en dålig film och hälften av en film som verkar väldigt bra. - check!
  4. Umgåtts mycket med världens bästa man - tänk att han är min! - check!
  5. Lyssnat på Lindemän. - check!
  6. Skrivit del 5 av Spår i gräset, i skenet av en lyktstolpe. - check!
  7. Gått ett extra kvarter innan jag gick in ikväll, bara för alla stjärnors skull! (Lite oromantisk nog hade jag en nyinköpt förpackning toapapper i handen hela tiden jag gick runt och tittade uppåt...) - check!
  8. Bloggat sent på söndagen. Och tidigt på måndagen. Två till priset av ett liksom. - check!
  9. Önskat er en riktigt bra början på den nya veckan! - check! 

<3
/helena

ps När till och med en gammal stofil som Carl XIV Johan kan tänka sig att prova lite skönt, virkat nytänk, då undrar man verkligen hur det kan finnas så många som vill åka tillbaka i tiden. Som inte förstår att det inte går att gå bakåt. Vi är här nu. Alla vi som bor i det här landet nu, 2017, måste hitta hållbara vägar framåt - tillsammans.

lördag 16 september 2017

Spår i gräset, del 4


Det hade regnat nyss, det verkar som om det alltid har regnat nyss den senaste tiden. Solen låg lågt och förstärkte känslan av frihet. Över gräset, över kullen, över hagen där hästarna betade. Utsikten var, som det brukar heta, bedövande. Efter att vi parerat kokor av hästbajs och fortfarande regnvåta sniglar, som ibland kan vara svåra att skilja från just bajs (dock ej hästbajs), skrev jag del 4 av Spår i gräset.

För er som missat början - på vad jag hoppas ska bli en njutningsfull och spännande berättelse om Siri - kommer länkar till del 1 och del 2 och del 3 här. Nu är det dags för fyran:

Nu ångrade hon att jackan inte var med, trots allt. Den hade inte fått plats, hur hon än knölade och knölade. Böcker tar mycket plats, och de hade hon alltid med sig. Med en bok i handen är du aldrig ensam. Siri tog mödosamt av sig ryggsäcken och ställde försiktigt ner den i gräset, alldeles intill knästrumpans nya, bästa kompis - maskan.
Någon satt vid köksbordet, nedhukad. Nerböjd, säger man väl om huvudet? Nerböjd. Djupt försjunken. Den lilla lampan i fönstret var tänd. Den illrosa skärmen satt som vanligt på sniskan. Idag lutade den åt vänster. Skrev han? För det var väl han? Pusslande han? Löste korsord? Löste livspusslet? De övriga rummen var mörka. Sov hon? Hade hon somnat medan nattsagan lästes? Nalle Puh. Det visste hon förstås inte om det var, men det kändes bra att tänka sig det. Och Nasse. Söta, rara, ängsliga Nasse. 
En smal ljusstrimma från bakre regionen. Ett plötsligt uppkommet toabesöket? Förmodligen den lilla. Siri hade lagt märke till mängden läsk som den unga mamman brukade lassa ner i sin kundvagn. Inte bra. För tänderna. För magen. Men det var så mycket som inte var bra, om man skulle ta hänsyn till allt det fick man väl helt sonika låsa in dem - till de fyllde femton eller så. Eller då, i den åldern, var det väl verkligen dags att låsa in dem. Allt som rapporterades i tidningen, alla gruppvåldtäkterna. Själv mindes hon inte att det varit så märkvärdigt att skicka iväg Lovisa på festivaler och andra typer av konserter. Hon hade inte känt sig rädd. Absolut inte. Tyckte bara det var skönt att få ha huset för sig själv en helg. Om Albert, han som vägrade att bli kallad Abbe, hade åkt på jobbresa till någon tysktalande del av världen. Förmodligen till Düsseldorf. Det var oftast dit han åkte, tyckte hon sig minnas. Hon önskade sig alltid en tur till Frankrike, då kunde hon tänkt sig att följa med. Det behövde inte vara Paris, nej helst inte en så stor stad. Helst något mera pittoreskt. En liten sömnig by. Med långa, vindlande vindalar runt omkring.
Det var en period när det nästan kändes som att han bodde där - i Düsseldorf. Det var något mekaniskt. Någon liten del, som tillverkades där. Siri tyckte sig komma ihåg att det började på auch. Auch...någonting. En oumbärlig del för att kunna bygga vidare på vad det nu var han byggde Albert, make nummer två. Nu tittade han upp! Tänk om han såg henne! Hon duckade, vad hon upplevde som blixtsnabbt. Fasiken också. Var hon upptäckt? När hon satt så här på huk, värkte det i vristen. Den som hon hade stukat en gång för mycket. På den tiden när hon brukade springa. På den tiden när hon alltid hade bråttom. Överallt sprang hon. Nästan på stället, för att hålla ångan uppe. Det höll inte i längden, det gjorde det aldrig. Men det visste hon inte då.
Knäna knakade när benen långsamt rätades ut. Ryggen ville förbli böjd. Han - den unga pappan - satt nerböjd igen. I skenet av den rosa lampan, med ett par stearinljus tända som förstärkning. Liljan-ljusstakar. Det visste hon inte heller. Men det kändes fint att tänka sig att det var just sådana som stod upplysta framför honom. Siri hade alltid gillat de stiliga, långa mässingsbladen som slog ut runt lågan. Dags att gå. Hög tid. Hon hade överskridit tidsschemat rejält nu. Fick kanske nöja sig med en snabbdusch istället, annars skulle hon inte hinna ringa till farbror Malle. 
När hon lyfte upp ryggsäcken, från snåret med resterna efter försommarens blåaste blommor, såg hon att det lyste i ytterfacket. Vilken tur att hon kommit ihåg att sätta den ganska skrälliga signalen på ljudlös. -Ja, hallå, viskade hon in i mörkret.
-Mamma!!! Var är du??!!?? Rösten lät hes, samtidigt gäll på något vis. Aggressiv.



/helena

fredag 15 september 2017

Som hand i handske


Seriöst nu - blir dagarna bara kortare och kortare, eller?

Jo, jag vet att det är en korkad fråga. Men det är så svårt att vänja sig vid att man har kortare och kortare tid på sig, innan skymningen gör en sömnig. Även fast man är nattmänniska av födsel och ohejdad vana, kräver solens semester mer av ens kropp. Tupplurar mig själv till att göra lite mer än jag borde, men det är ändå svårt att hinna med.

Därför sitter jag här nu igen, när veckan redan slagit elfte timmen, och vet inte hur jag ska reda ut allt som ligger ofärdigt framför mig. På arbetsbordet, på skärmen, i minnet. Överallt ligger det. Och liksom trycker på, för att få komma ut.

Önskar att alla idéer kunde vara flygfärdiga ifrån början, likt fågel fenix bara resa sig upp på sina nykläckta skrivbordsben och breda ut sina vingar. Men så fungerar inte livet. Och tur är väl kanske det. För de flesta idéer bli ju faktiskt bättre av lite marinad. Av att ligga till sig en stund i bakhuvudet och suga åt sig av all den goda hjärnsubstansen.... Hu, vilken äcklig liknelse. Förlåt.

Nu åskar det visst också. Bäst att lyssna noga så att det inte kommer närmre. Hade tänkt att - äntligen - renskriva del fyra av Spår i gräset, som jag skrev för två veckor sedan. Vill gärna att ni ska få ta del av den. Kanske hinner jag få in den hit redan ikväll. Åskan mullrar olycksbådande, när jag tänker tanken.

Inte har jag hunnit gå och förtidsrösta heller. I kyrkovalet, som jag hade tänkt. Bryr mig mest om deras viktiga sociala funktion, som ni vet. Vill att de ska fortsätta vara en av alla samlade krafter, som finns där när någon behöver en extra utsträckt hand. Vill rösta för humanismens fortsatta framfart. För solidariteten. För medmänskligheten. Får väl försöka hinna gå till vallokalen på söndag då. Hoppas jag orkar bara.

Avslutar med lite jobb. Lite roligt jobb. Mannen och jag lyckades med gemensamma ansträngningar hitta förlagan till Hasse & Tages Blå Stetsonhatt. The Velvet Glove, heter den. Av Harold Spina. Fin text faktiskt. Och lite kul.

Hittade en version på tuben, där komikern Jerry Colonna sjunger den på ett minst sagt särartat sätt.

Vet ni förresten vad Colonna - som var både skådespelare, sångare och showartist - var särskilt känd för? Lååååååååååååååååånga vooooooooooookaaaaaaaaaaaaaler. Att kuuuuuuuuuuuuuuunna hååååååååååååålla uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut lääääääääääääääääääääänge på deeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeem. Lääääääääääääääääänge, alltså. Sorry, lite öööööööööööööööööööööööverdrivet, jag vet. Är trött. Och knäpp. Skyller i alla fall på det.

Här kommer texten också, för er som är intresserade:


THE VELVET GLOVE
av Harold Spina

Last night as I was strolling by
There on the ground I found a velvet glove
Whose can it be, and where is she
Is she for me at all, and will I fall in love

She must be lovely as the music of the night
She's lovely in the moonlight glow
Fairer than the roses that she wears
And dainty as a cameo
There must be firelight dancing in her hair
And where she walks the air is rare delight
How I wish I could be the one
To hold her in his arms tonight

Will she return to love and learn
That she's the dream that I've been dreaming of
I just know this, she'll understand
And let me kiss the hand that wore the velvet glove

La-da-da-de-dum the velvet glove
La-da-da-de-dum the glove I love

I know just this, she'll understand
And let me kiss each finger of the velvet glove

1, 2, 3, 4, 5,...6..., Egad!



:)
/helena

ps Lite konstig bild i sammanhanget kanske, men jag tänkte lite så här: Att det inte behöver vara svårare än att köpa ett par handskar second hand för att vara lite miljövänlig. Ett par i sammet, kanske? Eller något varmare nu när kylan närmar sig. Passa på att ta en kopp kaffe i Eriks fik om ni går in på Erikshjälpen någonstans. Eller hos Kupan, Röda Korset. Eller någon av alla de andra second handinrättningarna som serverar fika. 

Sedan vore det ju bra om ni tog med er något fint dit också - att skänka. Något som ni tröttnat på, som någon annan skulle bli själaglad över att få ta över. Som lådan jag hittade för ett tag sedan. Kanske är den gammal på riktigt, kanske låtsas den bara. Poserar liksom. Är uppbyggd av gamla delar. Ett så kallat "äktenskap", där delar plockats från olika håll och tider. I vilket fall är den fin. Och mycket prisvärd. Och bara min!

torsdag 14 september 2017

Nej, det här är höstens viktigaste accessoarer!

"... Jag gick baklänges ett par steg för att kunna lägga mig raklång på marken framför dem och kyssa drottningens hand. Då hörde jag ett smärtsamt skrik och vände mig om. Vad hade jag nu gjort? ...

... Jag fick syn på en gammal bondgubbe som förtvivlat höjde armarna i skyn.
- Och dessa rosor, kved han, som min farfarsfar en gång satte i sin gröna ungdom. Dessa rosor, dessa mitt livs blommor! ...

... Jag böjde mig ned till den stackars mannen vars rosor jag trampat sönder, lyfte upp honom till mitt ansikte och bad honom uppriktigt om förlåtelse. ...

... - Här har farbror, sade jag, kanhända det finns ett par rosor av samma slag som farbror kan köpa någonstans. ...

... Och jag gav honom ett av mina minsta guldmynt och släppte ned honom på marken igen. Han tittade storögt på den enorma slanten och försökte lyfta den.
Kungen harsklade sig och det sista jag såg av bondgubben var hur han med ett spett försökte baxa upp myntet i en skottkärra. ..."

Såklart är det boken som är höstens viktigaste accessoar. Och bokbagen. Och de långa, mörka kvällarna. Och alla lockande, blinkande stjärnor på litteraturhimlen.

Ögnade igenom Bokmässans digra program som hastigast tidigare ikväll, och fastnade i Irland. Lilleputtarnas och jättarnas Irland. Jonathan Swifts Irland. Och en mängd nya, spännande författares Irland. Tydligen är just Irland "The story-shit", just nu. Antar att det handlar om att framgång föder framgång och att inspirera varandra till stordåd, som det brukar göra vid positiva masspsykoser. Positiva prosa- och poesipsykoser i det här fallet då. Förmodar jag. För jag läser inte så mycket nya böcker nuförtiden. Fast jag verkligen vill det, så har jag svårt att hitta tiden. Skriver väl för mycket själv, antar jag. Och bloggar... Bland annat. Bland mycket annat.

Ett minst sagt digert program, som sagt, bjuder årets Bokmässa på. Hittar en hel del intressanta frågetecken och utropstecken, bland alla rader av intressanta punkter. Fäster mig särskilt vid livslångt läsande och olika frågeställningar (och förhoppningsvis även en del svar) angående vilka nycklar som måste till för att barn och ungdomar ska hitta hållbara vägar in i litteraturens berikande världar. Nödvändiga världar, för att kunna tillgodogöra sig språk och omvärld. Läste förresten en så bra krönika om det häromdagen, får nog lov att återkomma till den vid tillfälle. Men jag fastnade framförallt för hur viktigt det är för unga att ta del av andras berättelser för att börja utveckla sin egen förmåga till inlevelse, inkänning och empati redan tidigt i livet.

Empati. Smaka på det. M:et trivs så bra på tungan. Det känns så mjukt. Man vill ha ordet på tungan, länge. Men det får inte stanna där, det måste ut och göra nytta. Empati verkar vara en bristvara idag. Det känns åtminstone så ibland när man ser sig runtomkring i världen.

Merlin Holland. Vet ni vem det är? Nej, det visste inte jag heller förrän nyligen. Det är Oscar Wildes barnbarn. Merlin Holland kommer till Bokmässan för att berätta om sin berömde och slagfärdige farfar. Vilken grej va! Tänk bara, att få vara i samma rum som någon som är barn till min kanske allra största litterära idols barn. Hög wow-faktor på den!

Förmodligen tar jag mig inte tid och råd att gå på Bokmässan i år heller. Tiden och de stora guldmynten ska användas på annat sätt.

" ... Sedan tog jag upp min portmonnä och räckte den ödmjukt till den äldsta av dem. Den var emellertid så liten att han inte kunde gripa den med sina fingrar, utan han plockade fram en nål och stack den genom lädret och lyfte den balanserande upp mot sina ögon. Han höll den ett par millimeter framför sin högra pupill och såg ut att tänka. Det hjälpte tydligen föga.
Jag gjorde ett tecken att han skulle lägga portmonnän på marken bredvid mig. Det förstod han. Jag öppnade den och hällde femton guldmynt i hans kolossala handflata. Bonden vätte sitt pekfinger och fäste ett par slantar på det, lyfte upp dem mot högra pupillen och syntes tänka igen. Jag förstod att jag i varje fall inte skulle löpa någon risk att bli rånad.
Bönderna förstod mig inte alls. Den äldste bonden gjorde tecken till mig att lägga tillbaka de obegripliga små runda sakerna i min obegripliga lilla läderask och stoppa den i min obegripliga ficka. Jag gjorde som han ville.
Men bönderna insåg att jag i varje fall inte var något heldumt djur, för de talade till mig så jag trodde att trumhinnorna skulle spricka. ..."

/citaten är hämtade ur Gullivers resor
av Jonathan Swift


:)
/helena

ps "När Jonathan Swift gav ut Gullivers resor år 1726 var det som en satir över förhållandena i sitt fosterland Irland. Här har Beppe Wolgers gjort en fri bearbetning, som gör de humoristiska sagorna om Gullivers äventyr bland lilleputtarna och jättarna till fängslande läsning också för yngre läsare. ..."

Så står det på baksidan, av den lilla bok som jag hittade på loppisen i helgen. Natur och Kultur 1953, 1990. Mitt ex. av Gulliver's Travels i svensk översättning - av självaste sagofarbror Beppe - är tryckt 1990 och verkar - tyvärr - vara helt oläst. Jag ser fram emot att ta mig an denna lättlästa, illustrerade munsbit. Har nog inte läst Swifts klassiker i någon form alls, sedan jag gick i högstadiet eller gymnasiet eller så. Ska bli kul att återuppta bekantskapen med Lemuel Gulliver.

pps Hos Adlibris finns några olika utgivningar att välja på. Och nästa år kommer det visst fler. Att jag väljer att länka till just Adlibris här, kan bero på att det står så någonstans på min book bag. Jag har, förstås, fått min i samband med något second hand-bokinköp, vilket i sig känns som ett sympatisk sätt att återanvända den på.

onsdag 13 september 2017

Höstens viktigaste accessoar?


Scarfen. Den mjuka, goa. Stor som en sjal. En duk som sveper in den frusna halsen likt en boa. Gärna med höstens skörd på. Axen, som vajar bland de fortfarande ganska gröna bladen. Med blåaste blommorna, likt en sommarens allra sista blues.

Nej. Svaret är nej. Oavsett hur skön och grön och go second hand-scarfen än är, så är den inte höstens viktigaste accessoar.  

Vilken är då den viktigaste? Kan ni gissa? Ett par ledtrådar syns uppe till vänster i bild.

<3
/helena