söndag 16 maj 2021

Varsågoda - ert efterlängtade stök!

- Får jag påminna dig om att du har sagt till mig att jag måste säga till dig på skarpen när du kommer i det här läget, frågade mannen. Och jag sa ja, jag vet. Det slår liksom aldrig fel. När det ska fixas och donas och rensas och göras i ordning - jag kommer alltid till det där speciella läget. Vid någon punkt. Förr eller senare. Oftast förr. 

Läget när jag bestämmer mig för att behålla alltsamman eller slänga hela j-la skiten! Haha. Ja, det är alltid lika roligt på något sätt, när jag kommer till den punkten. Då börjar jag nästan alltid slänga sådant som jag vet att jag kommer ångra att jag har slängt sedan. (Och sedan brukar betyda redan dagen efter...). Eller så sätter jag mig ner och tänker att det får förbli så här. Vad gör väl det? Lite koppar i soffan? Vem har dött av det? Kasta in en vilsen skåplucka i leken också - och det hela känns plötsligt komplett. Komplett tokigt och skvatt galet. Alltså. So? Vem bryr sig? JAG!

Och på bordet ser det ut som dagen efter. Dagen efter ett bättre fest. Men det var det inte - fest alltså. Men lite festligt ändå; att ha så förfärligt många glas som man aldrig använder. Nu, efter cirka trettio år i vitrinskåpet ska de äntligen släppas fria, nu ska de äntligen få hitta något nytt hem. Till veckan räknar jag med att någon snäll och rar second hand-inrättning ska bli både tacksam och glad över att få ärva de här mycket dammiga, men för övrigt väldigt fräscha och ickenaggade glasen. Kan till och med tänka mig att diska dem lite, bara de kommer iväg.

Böcker, böcker, böcker. Minst fem, sex kassar är nu utrensade och på väg till återvinningen. För det här är böcker som inte tjänar så mycket till att lämna in i de redan överfulla bokhyllorna i välgörenhetsaffärerna. De kommer inte dra in några stålar, så är det bara. Bara att tugga i sig att alla böcker inte går att rädda. Inte går att använda på nytt. Men en hel del sidor, framförallt bilder, har jag rivit ut för kommande bildskapande och dekorerande. Några framsidor också, har jag sparat. Extra fina framsidor, har några roliga idéer och tankar för dem framöver. Får se vad det kan bli av det.

Hur är läget nu då? undrar ni. Har allt kommit på plats igen? Eller på sina nya platser då? Nej. Kort och koncist - nej. Det här är ett mycket mer komplicerat projekt än så. Det är många saker som ska hitta nya användningsområden, och andra platser, här hemma. Det kommer att ta tid. Soffan är fortfarande full av koppar. Och några fat också... Men skåpluckan till sovrumsskåpet är på plats igen. Och bakom den är rensat och klart och där finns nu en efterlängtad nyordning som får det att pirra lite lätt i magtrakten av nöjdhet och förväntan. 

Mannen säger att vi måste vila i det vi har uppnått och inte bara oja oss över det vi inte hann. Han är så klok så klok, min man. Har jag sagt det? ;)

Det var nog bara det. Lite stök - på begäran. Varsågoda. Håll till godo.

Och sköt om er!

<3

/helena

ps Har ni hört en humla nysa någon gång? Jag tror jag gjorde det idag. Den kom in genom den lilla öppna springan i sovrumsfönstret. Surrade sedan desperat runt de två gröna bladen i köksfönstret och försökte ta sig ut. Verkade nästan stånga pannan mot glaset, stackarn. Sedan hamnade den bakom elementet. Rasade liksom neråt, där bakom. Drog med sig en dammtuss som var mer än dubbelt så stor som dess egen vingliga, gulliga kropp. Sedan nös den. Tror jag. Den lät så konstigt. Började putsa sig så där i ansiktet med spröten också. Som om den inte såg något för allt det grå. Lille vän. Sedan föste vi den milt mot det nu på vid gavel öppnade sovrumsfönstret. Puttade den med en kudde. Eller inte puttade, visade vägen. Sedan flög den. Ut i det spirande gröna. Så gott de nu kan flyga, de små bulliga raringarna.

lördag 15 maj 2021

Här kommer en gammal pausfågel

Jodå. Så där orange badrum hade man. På sjuttiotalet och så alltså. Och åttiotalet. Inte alla kanske, men vi hade det. I mitt barndomshem.

Här sitter en trött pausfågel och tänkte komma ihåg att titta till er innan dagen är nästan slut idag. Tycker inte det är kul att stressa fem i tolv så där. Men kan du inte schemalägga inlägg då, förbereda och så? Undrar ni säker nu. Jo, det är klart att man kan, men jag har faktiskt aldrig gjort det. På mina tio år, på god väg mot elva, som bloggare har jag faktiskt aldrig schemalagt ett enda inlägg, så varför börja nu, tänker jag. Har varit på väg många gånger, med det här med schemaläggning, menar jag. Men det är något med nerven som går förlorad då, på något sätt. Vill vara i nuet, haha, säger hon som borde ha V för vintage stämplat i pannan, men ni förstår nog hur jag menar. När texterna bloggas in hit vill jag vara närvarande, även om jag naturligtvis förbereder en hel del innan. 

Putte. Tror säkert ni har fått se honom sitta där i det färggranna badrummet, på den lika färggranna badrumshyllan, förut, men nu har han aktualiserats igen, genom vår pågående organiseringsprocess här hemma. Både mannen och jag har gamla foton som liksom har spridit ut sig över flera album i onödan, nu ska några album kastas ut och fotona få samsas mer och därmed ta mindre plats, är det tänkt. Därför spanar vi på gamla foton, även om vi mest koncentrerar oss på logistiken runt dem.

Tillbaka i buren igen då. Det är lite före covid efter covid över bilderna, tycker ni inte? Hehe. Skämt åsido, dags att fortsätta pyssla lite, ska bara äta något först och umgås lite med mannen. Kanske tar vi en omgång Scrabble - om vi hittar någon fri yta att lägga spelplanen på... Eller så läser vi vidare i paus-boken vi började på igår: Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö. 

Fastnade i den gamla En bok för alla-pocketen när den skulle slängas, tänkte att det kunde vara lite lagom lättsam högläsning den här helgen. Sedan ska vi försöka ta slutet på Älskade. Den är svårläst. Inte svår, som i obegripligt avancerad, utan som i obegriplig bara. Ofattbart obegripligt vad människor har utsatts för. Jag gråter floder. För att det har funnits människor som betett sig så mot andra. Inhumant räcker inte som beskrivning. Älskade, av Toni Morrison, en av de bästa berättelser vi har högläst. Snart ska vi ta oss an slutet, som sagt. 

Men först lite mer Wahlöö. Kommissarie Jensen försöker lösa en gåta på det stora förlaget, de som har monopol på nästan all media. Kritiken mot monopolets makt är tydlig - för att inte säga övertydlig - i denna deckare med 1984-vibbar. 1964, skrevs boken som jag senare köpte i pocketform i början på nittiotalet.

Självklart är det den översta bilden, den flygfärdiga, som måste vara vår målbild för livet efter covid, eller hur? (Och då menar jag förstås flygfärdig som i frihet, inte nödvändigtvis som i att flaxa jorden runt med stålvingar).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Oj. Jag hade verkligen noll koll. Det är ju nästa vecka den sköna schlagerveckan äger rum! Ingen final ikväll alltså, som jag fick för mig. Måste vara för att det varit så mycket prat om mellon i vår vardag ett tag, som gjorde att jag var före min tid. Och för att jag har jobbat väldigt mycket den senaste tiden, och inte tagit del av mer än den allra nödvändigaste nyhetsrapporteringen.

Mannen nynnar på Nygammal vals. Och vi tänker på rösten som gjorde den. Rösterna - Lill och Svante, förstås. Men vi tänker extra på att vi aldrig kommer få höra Svante Thuressons röst livs levande mer. Sorgligt, såklart. Men mannen har tagit med den gamla schlagern i sin repertoar nu, känns bra. Och nästa vecka ska jag påminna honom om att han lovat lira Måns monster-mello-låt Heroes för en liten kille som fyller år. Då, DÅ, får jag inte virra till det. Blanda ihop dagarna och så. Nästa vecka ska vi följa Tusse och gänget i schlagern, hör ni. Måste göra plats i kalendern för det!

fredag 14 maj 2021

Året när Palme dog, är svaret på frågan.

Men titta! Har jag inte lyckats få med en liten skylt med Antikt på, där borta bland det en aning gryniga som hände på den analoga tiden. Jodå. Stockholm. Gamla stan. Hade kanske en aning foto-skills redan då ändå.

När jag tänker på vilken traumatisk värld dagens unga växer upp i, med covid-19 som styr och ställer med dem, och den lurande - akuta - klimatsituationen, tänker jag oftast att vi som växte upp förut, innan den digitala revolutionen, hade det så mycket lättare. Sedan plockar jag upp ett av mina gamla fotoalbum och blir påmind om hur det var att vara femton, sexton år i mitten på åttiotalet.

Vi var på skolresa. Jag och min bästis ville hedra vår nyligen mördade statsminister. Vi köpte rosor. Vi besökte platsen där han sköts. Vi besökte graven. Här har jag fotat en ännu yngre flicka, som kanske inte vågar tro på det hon ser? Hon sneglar bara bakåt, som för att slippa ta in hela bilden, tänker jag.

Till vardags, i det lilla samhället där jag växte upp, växte sig häggmispeln stor utanför mitt vårfönster. (Lägg märke till gardinspetsen som skymtar i förgrunden).

Mindre än en månad tidigare såg utsikten ut så här. Aprilväder, säger jag bara. Det fanns redan på åttiotalet, mina vänner.


Vi avslutar med grönska. Här står hon ju, den unga helenan och lapar sol. Någon annan har tagit fotot, för det här var på den tiden då en 24-bilders eller 36-bilders film rullade fram med ett surr innanför den analoga kamerans lock. Det här var på den tiden då någon annan var tvungen att fota dig, om du skulle fotas. Ordet selfie var inte ens påtänkt. Och absolut inte selfie-pinnen. Och var och varannan svensson gick inte runt med en tripod på utflykten. Visst ser det lite romantiskt ut? 

Vad säger ni? Aha. Åhå. Ni vill ha en närbild alltså. Nä. Inte ska vi väl... Men om ni insisterar så... Okej, okej.


Men bättre än så här blir det inte. Varken jag eller den som hanterade kameran här hade kunskaper nog för att hantera motljus på ett bättre sätt. Men men. Drog lite i den digitala färgredigeringen och fick fram ett par tidstypiska nyanser åt er. Baby-gula mjukisbyxor - joggingbyxor, som vi sa. Och en turkos topp, linne som vi sa. Säkert från Ge-Kås hela pastellstassen.

Det var det. Hann knappt blogga klart innan dagen var slut idag heller ju. Hjälp vad vi fixar och donar och bläddrar i gamla bleka fotoalbum här hemma! Så dumt det där med att man inte kan låta bli med en massa tidskrävande sidogrejer när man borde fokusera på själva rensandet och stökandet. Och städandet. 

Som jag har röjt upp i mina pyssellådor idag! Hur kan man ens få ner så mycket märkligt i två ynka lådor, jag bara undrar?! Men nu så, nu kommer jag hitta det jag ska ha, utan att slita mitt hår och slita ut allt som ligger huller om buller ovanpå just det man vill komma åt.

Hann dock inte fota något stök till er idag heller, gissar att ni inte direkt gråter blod över det. Men imorgon är en annan dag. (Lördag! Final för Tusse, va? Eller har jag noll koll? Visst är det imorgon? Då ska jag verkligen försöka hinna ta mig tid att heja, och få med mannen på schlager-noterna dessutom!) Får se vad vi hinner med då. Vad jag hinner med då. Kanske hinner jag fota något nytt och fräscht till er, kanske inte. Kanske får ni hålla tillgodo med något semiantikt ur något annat gammalt fotoalbum.

Hoppas ni har det bra, anyway.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och vad är då frågan till svaret i rubriken? Jo, vilket år som jag gick ut nian - året när Palme dog.

torsdag 13 maj 2021

Falsk bambu, äkta känslor

Oj, oj, oj, säger jag bara. Om ni kunde se det jag ser just nu. Det här lilla hemmet alltså. Fullständigt upp och ner. Ja, jo, vi bestämde oss för ett rensningsrace, ändå. Om inte Bonniers uppslagsverk ville lämna byggnaden, så måste något annat - läs andra böcker - göra det.

Bokrensning 2.0, säger jag bara. Jösses. Jisses. Vilket kämpande. Men vi är ett bra team, mannen och jag. Det blir tämligen effektivt ändå när vi slår våra kloka huvuden ihop, även om vi fortfarande är mitt uppe i det hela.

Målet med rensningen? Flera delmål, faktiskt. Ett av dem har vi lyckats uppnå idag: Att få fram mina drygt tjugo band med måleriets historia. Har liksom aldrig blivit av att jag läst i de här auktionsfynden förut knappt, för att de funnits längst in i ett oåtkomligt hörn av skåpet som vi använder som bokskåp. 

Nu finns konstböckerna lättillgängliga i det gröna vitrinskåpet istället. Men där var det ju också fullt - förstås, så för att kunna få in dem där var jag tvungen att städa och fixa och dona och arrangera om rejält bland alla de älskade vintage-tingen. Blev lite småhärligt resultat, måste jag säga, med lite ny känsla i det hela. 

Check på det delmålet alltså! Eller de två då, inklusive det i vitrinskåpet. Nu är det bara några delmål kvar. 

Målbilden ser ni ovan. Att dörren till skänken i sovrummet, som vi använder som bokskåp, ska få en ny ordning innanför sina luckor. Lika lugnt och fint på insidan som på utsidan, med andra ord. Zen, eller nåt. Lättare att hitta det man letar efter i alla fall.

Om inte regnet och åskan och den mulna himlen hindrat mig så hade jag kanske förevigat lite av stöket till er, men nu slapp ni se röran. Skönt för er. Fast i morgon är ju en annan dag. Kanske hinner jag fota lite röra till er då. You can't wait, förmodar jag. ;)

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vet ärligt talat inte säkert om det är äkta bambu eller inte i handtagen på den fina virkade vintage-väskan, men en sak vet jag: Att mina känslor, när mannen visade mig en bok vi letat efter länge, var helt äkta. Tårarna föll i stora blöta sjok, tävlade med störtregnet utanför. En diktbok av vår kära kära vän. Han som gick bort alldeles för tidigt. Och vi saknar hans värme och medmänsklighet och dialekt och intellekt och poetiska ådra ofta ofta. Nu ska vi läsa hans ord igen. Böla och skvätta och minnas och le genom tårarna. Han fattas oss. Han var en sådan person som världen verkligen behöver. Vi behöver fler jordnära, vackra, högljudda, ärliga poeter.

onsdag 12 maj 2021

Sune och Rolf, de undrar nog (en slags forts.)

Blomman signerad Sune, den satt förut i fönstret ovanför det lilla hemmakontoret, som ni säkert minns. Nu sitter damen med hunden där, eller jag kallar ju henne Coco, eftersom hon påminner om den frigjorda Chanel.

Nu, efter att ha dammat av den målade ytan med sminkborsten - försiktigt, försiktigt - funderar jag på att sätta upp den röda blomman här i köket istället. Börjar tröttna på att ha de där päronen i blickfånget, även om jag aldrig tröttnar på den här tavlan på riktigt.

Bläddrar lite förstrött i böckerna jag plockade fram tidigare idag. Känner mig lite uppgiven över att det verkar som att de flesta åker tillbaka på sina platser igen, som jag nämnde tidigare att jag befarade att de skulle göra. Har lyckats rensa ut en bok. EN. Det här är Rolf förresten, målad av Dardel - och nej, han ska definitivt inte lämna det här hemmet. Önskar att jag hade honom här hemma livs levande istället, haha. Eller nej, så menar jag inte, som äkta tavla i naturlig storlek, skulle jag vilja ha Rolf alltså. Tänker inte byta ut världens bästa mannen, om någon fick för sig det. Lila väst, gul rock och byxa, med rödaktig slips till. Såå snyggt ju.

Får jag bjuda på en liten bit Dardel till? Den här är spännande - och hemsk. Och rolig också, på något makabert sätt. Titta bara på hembiträdet i bakgrunden, som tappar sin bricka. Och alla hundarna. Påfåglar? Jodå. Ont och gott och blandat i denna bild som tydligen skildrar ett passionsbrott. Inget att leka med, även om färger och interiör känns fantastiska i uttryck och färgstyrka. Priset för den äkta målningen är säkert inte heller att leka med, eller vad tror ni?

Vad tror ni? Ska jag låta den här sitta kvar? Känns kanske lite stor här? Men lugn och trygg där i mitten av allt ändå på något sätt. Nattbild, Borås. Av K. Johansson - 32. Ska jag behålla det här dubbelexponerade kyrktornet från 1932 uppe ett tag? Eller den röda blomman målad av Sune 1941? Vad tycker ni? Kanske svårt att råda mig när ni inte fått se den andra på plats?

Jo. Jag tror att det får bli den här vyn över Viskan och den vackra vita Caroli-kyrkan som får stanna uppe ett tag framöver. Den är så rätt, på så många sätt. Älskar ju Borås. Älskar ju natten. Så vad kan bli bättre än en reflekterad kombination av de två?

Sune och Rolf och Dardel och K. Johansson undrar nog varför jag velar så. Men de kan ju inte veta hur många fina, billiga, prisvärda, sköna, spännande second handtavlor jag har lyckats fynda genom åren.

Önskar er en bra start på helgen gör jag i alla fall bestämt och definitivt!

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om natten, eller på tal om att sova i alla fall. Mannen tar en välförtjänt tupplur på maten och jag ska nog väcka honom snart och fråga vad vi ska hitta på resten av den här rosa kvällen. För visst måste man kunna kalla kvällen innan en röd dag för rosa? Så där lite halvröd, lite rodnande, på gång att gå över i röd. Kräftsill och wok-sallad, om ni undrar vad vi åt. Första gången för säsongen som vi väljer helt kall middagsmat, med de ljumma, tidiga försommarvindarna runt knuten som smaklökarnas säkra guidning.

Ska nog föreslå att vi ska titta på Kulturfrågan Kontrapunkt. Ja! Kul! (Och jag tänker inte berätta att jag har tjuvpluggat konst en god stund i dag. Bäst att han får fortsätta tro att jag har rensat och städat en massa. Fast han kanske blir lite misstänksam när han snubblar över Bonniers Stora Lexikon - STORA alltså. Och stöter i alla tavlor som fortfarande står framme och väntar på damning? Nä. Han märker nog inget. Är säkert för trött. Nyvaken och sådär. Och ni säger väl inget, va?)

Hittar Dardel. Dammar daffodils. Är en mes.

Hej på er. Det här är väl egentligen ett typiskt Här hemma-inlägg som ville heta något annat bara. Här hittar vi påskliljor så rara (och en bloggerska som är på rim-humör, tydligen...).

Här ska dammas, blå himlar, och hav.

Och här ska rensas en del bland böcker. Fotoböcker och andra. Fast hela America får så klart vara kvar.

Det är främst de här gamla uppslagsverken som äntligen ska kastas ut, var det tänkt. Hoo-Kar. Gam-Hon. Jag rensar från fel håll. Om jag nu alls klarar att rensa bland alla de underbara orden. Är absolut ingen hoarder, en stor mes är jag däremot definitivt. Gillar ju att rensa och låta saker och ting åka vidare i återanvändningshjulet. Men böcker. Böcker! Böcker är en svag punkt. Love them! Dessutom städade vi faktiskt ut minst fem kassar fulla med books med stort B för ett par år sedan. Så det så.

Måste ta på mig den stränga blicken för att kunna skiljas från böcker med så mycket kunskap i, även om den är gammal och förlegad, och googlandets tid är här för länge sedan, är det svårt.


Så mycket färg och form överallt. Det bästa vore om jag kunde riva ut några av de vackraste sidorna att använda i framtida kollage, men jag vet inte om jag klarar att riva i dem. Vänder blad efter blad och hittar så många sammanhang som skulle gå förlorade om något enskilt revs ut. Och jag tror att det är sammanhang vi behöver mer än någonsin just nu, i en splittrad värld.

Nej, jag klarar det inte. Får helt enkelt lyfta in de tunga tegelstenarna i sitt skåp igen. Får väl rensa ut något annat istället. Något tjockt och platskrävande (nej, jag pratar, hehe, inte om mig själv...). Något som används väldigt lite och sällan numera. Hm. Vad skulle det kunna vara? Hm. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad det är som ligger där uppe på då, i en väl samlad hög, undrar ni? Jo, det är tiden. Tiden som passerat. 1934 råkar ligga överst. Och nej, alla åren som någon har samlat på före oss, de ska heller inte slängas. Små tunna år bara. Som inte tar så mycket plats.

tisdag 11 maj 2021

Fem särskilt fina - kosläpp!

Jodå, här kommer en ny mix av gamla, och för många av er välkända, saker. Vi börjar med en ko. Eller två.

Går sedan raskt vidare med ett par kannor.

Nästan alla fem vintage-tingen är kannor den här gången.

Knasiga kannor. Kul kannor. Lite konstiga kannor, annorlunda. 

 

1. Savoy, minsann. Jojo. En liten hotell-kanna som jag köpte i en second handbutik en gång för några år sedan. Kan fortfarande tycka det är lite spännande att fundera på hur den kan ha kommit dit... Hursomhelst. Brukar kalla den för tredje-advent-kannan, för att den har tre tändstickor i sitt typiska Jönköpingsmotiv. Passar fint att ställa fram tillsammans med adventsljusen. Men den funkar ju ganska bra nu också. Det finns all anledning att tända ett ljus i eftertanke och reflektion i den tid vi lever i. Det är många medmänniskor runt om i världen som har försvunnit det senaste dryga året. Och väldigt många fler som har mist någon när och kär och oersättlig.

2. Gräddsnipan formad som en ko. Lite naggad är den allt, men så har den också hängt med ett tag. Minns att jag hade den på mitt skrivbord i barndomshemmet. Tror den kommer från farmor från början. Eller farfar.

3. Blommorna jag rivit ut och använt överallt. Tänk, de bästa vintage-sakerna är ofta de enklaste. De man minst anar ska göra så mycket nytta - komma till så mycket användning och glädje. Blomsidorna ur den här boken har förgyllt många många av mina bilder genom åren. Och fortsätter att göra det, som ni ser.

4. Den knasiga kannan, i form av någon slags snäcka, har ni också sett förut. Eller kanske dess ännu knasigare kompanjon sockerskålen? Den som har ett lock med något som ser ut som en majskolv på!!?? Kul med kul grejer. De livar liksom upp. Åtminstone om de levt ett tidigare liv. Ett loppisfynd som fortsätter att leverera.

5. Thina Segerström. Konstnären, som signerat kannan med en ko på, heter så. Minns inte om den var med i en blandad auktionslåda en gång i tiden? Förmodligen. Tycker den passar nu i maj. För på andra sidan kannan pågår vad som verkar vara en viktig demonstration. Mot kärnkraft bland annat.

Kosläpp! Tjolahopp!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Blir alltid så glad av djur, ni vet. Läste ni om åsnorna i öknen? De som gräver fram vatten ur den torra marken för att överleva? Blev så gråtmild när jag läste det. För det de gör, även om det skulle vara av ren betingning och naturligt drift - kanske till och med i rent egenintresse - bidrar till fortlevnaden av många andra djur, som kanske inte har samma förmåga att gräva med mulen eller nosen eller så. Dessutom får de öknens växter att växa till sig genom att vätan dras upp mot deras tåliga, men likväl törstiga, rötter. Hur bra? Ja, jag tänker alltid på hur mycket vi människor har att lära oss av naturen. Av djuren. Av djur och natur, helt enkelt. 

pps Sorry, om bilderna blev lite väl murriga och blurriga här och var. Som jag nämnde tidigare, hade jag min fotostund under mulen himmel idag. Slutbilden blev ändå bra. Och förhoppningsvis blev de här ovan hyfsade i alla fall.