lördag 18 februari 2017

Snabba (väder)växlingar


Det händer något med en när dagen avslutas tillsammans med en norsk gutt som tillagar sjöborre för första gången i sitt liv. När den är tillagad och upplagd på tallriken, tillsammans med torsk och potatis, sätter han sig ner vid det långa träbordet och smakar försiktigt på första tuggan...


Jo, det var inte så dumt, säger han, fast på norska då. Det är lite som att se färg torka. Trist, men man kan ända inte låta bli att titta. Slow-TV i sitt esse. Gammel-teve. Hederliga, gamla SVT. De kan man lita på. De köper in program av våra nordiska grannar och det första mycket norska avsnittet - av tolv! - beskrivs ungefär så här: Snabba väderväxlingar. Än yr snön, än kan man ana vår i luften. Severin tar en fisketur med båten. Haha, så gulligt och skönt och avslappnat och småknäppt samtidigt! Sorry Severin, jag har nog inte tid att se fler avsnitt. Lite synd, för tempot är verkligen vilsamt...


Jag ska inte dissa en hel serie bara för att jag råkade få syn på några minuter i slutet av första programmets repris. Höll precis på att stänga av, tror det var igår eller i förrgår, och fastnade mitt i sjöborretillagningen. Severin, han verkar annars väldigt fin...

Förlåt, jag ska sluta, verkar ha snöat in fullständigt här. Och det har jag förstås gjort. Försöker hålla TV-konsumtionen nere en aning numera, som ni vet. Men när det vankas VM på längden och bredden och brädden och tvären i backar och spår är det svårt att slita sig. Tjejerna kom ju sexa i skidskyttestafetten, bara en sådan sak!


Jaha, första vardagsveckan med solstädning är till ända. Ja, vårstädning låter fel, solstädning låter som vad det är: När solstrålarna når ända in i de vrår man inte ens fattar existerar när mörkret ligger som tätats runt de kalla golven. Alltså, solen visar vägen och det är bara att snällt gå efter med dammtrasan.

Veckan två viktigaste lärdomar, eller iakttagelser om ni så vill: Den finaste frisyren finns under mössan. Post-mössan-frisyren. Hår som bara är och finns och inte försöker vara något annat. Platt och rufsigt samtidigt. Veckans andra lärdom handlar om gardiner: Hur undviker man att sätta upp samma favoritgardiner för säkert tionde gången i rad? Genom att lämna in dem till närmaste second handbutik och låta dem bli någon annans favoritgardiner istället. Jodå, börjar redan ångra det tilltaget lite grand...

Hoppas att ni har en fin helg.

<3
/helena

ps En enda vägg. En enda vägg i Göteborg. En enda vägg i Göteborg var det enda jag fotade när jag var i Göteborg i söndags. Det var dagen innan solen kom. Det var råkallt och blåsigt. Jobbigt för de stela fingrarna att trycka på knappen. De ville hellre stanna i vantarna. Så var vi på väg hem, mannen behövde göra ett ärende, stannade, parkerade, gick ur och jag lyfte blicken och fick syn på det här. En enda vägg. Men en ganska fin vägg. Åtminstone när man upplever den från precis lagom avstånd. Tror det ska föreställa båtar va? Segel och vatten. Skepp som mötas i natten. Eller nåt.

torsdag 16 februari 2017

Barnsligt bra


Tänkte tipsa lite, om ett par saker jag inte tycker att ni ska missa. Först filmen vi såg först i år. Alltså första filmen vi såg i år (om man inte räknar den läbbiga exorcism-filmen på nyårsnatten, och det gör man inte...). Det känns nämligen alltid extra bra när filmåret börjar med en smäll. En lagom kraftig, men mjuk, smäll i solar plexus, that is.

"To bring Mary Poppins to life, he needs to work his magic."

En så kallad tagline från filmen Saving Mr. Banks (2013). Kanske har ni redan sett historian om hur Walt Disney fick kämpa i tjugo år för att kunna hålla ett heligt löfte som han gav till sina döttrar - Att filma deras favoritbok om Mary Poppins - kanske inte. Och det är det där kanske inte som får mig att skriva det här, för det här är inte en film man får missa.

Tom Hanks. Har han någonsin varit riktigt dålig i en roll? Nej, jag tror faktiskt inte det. Ni som följer mig vet att han ligger i den absoluta toppen på min favoritskådespelartopplista. Är i och för sig ganska säker på att han ligger högt upp på mångas topplistor, så särskilt unik tror jag inte att jag är med den åsikten. I alla fall; Hanks gör en gemytlig (och tålmodig!) gestaltning av Disney. Paul Giamatti och Colin Farrell är klart sevärda i sina roller, men det är Emma Thompson som stjäl hela showen. Hennes porträtt av den envisa författaren P.L. Travers är oförglömlig. Hon gör en så kallad Meryl Streep här, med andra ord går hon så starkt in i hela rollkaraktären - all in, helt enkelt - så man glömmer nästan bort att det är Emma Thompson som finns där under de chica små koftorna.

Förresten, vi ska inte glömma Annie Rose Buckley, som gör rollen som den unga, fantasifulla flickan som älskar sin pappa över det mesta här i världen. En fin tolkning av ett barns perspektiv. I en verkligt fin film om barndomens magiska - och mindre magiska - ögonblick. Men framförallt är det berättelsen om en författares kärlek till sitt verk och sina karaktärer. Inte bara kärlek, utan även respekt. Respekten för sitt verk. Se Saving Mr. Banks! En barnsligt bra film för vuxna.

Tips nummer två snuddade jag vid i söndags. Om jag hade sträckt ut handen genom vindrutan hade jag nästan kunnat ta på Göteborgs Konstmuseum. Därinne pågår just nu en utställning om Tove Jansson. Mumins mamma, men inte bara, så mycket mer. Själv hade jag ingen relation till Tove och hennes berömda böcker när jag var yngre, hade väl alldeles för fullt upp med vår kära Astrids digra produktion. Och Elsa Beskow. Och Kalle Anka (!). Nu vill jag ta igen det, nu vill jag veta allt om den intressanta människan och den spännande konstnären: Tove Jansson.

"... I relief till den nuvarande situationen i Europa och världen framstår Tove Janssons konst och berättelser som mer aktuella än någonsin. Acceptans av mångfald och tolerans är teman som löper genom hela hennes produktion. ..."

Jag kommer säkert inte att komma iväg på den här utställningen heller. Brukar kanske snitta tjugofem procent av alla utställningar och event jag skulle vilja hinna med/ha möjlighet att ta del av. Men ni kan ju gå! Ni kanske inte har tusen järn i elden hela tiden, samtidigt som ni inte orkar ha mer än fem järn i elden egentligen, om ni skulle lyda er kropp alltså.

Anyway. Gå på Tove Jansson - Lusten att skapa och leva. En barnsligt bra utställning för vuxna. Och barn.

:)
/helena

ps Hade tänkt att tipsa om en krönika också. Av Rebecka Åhlund. Ibland undrar jag om hon är det enda riktigt starka skälet till att jag fortfarande prenumererar på Borås Tidning, men så kan det väl ändå inte vara?

Rebecka Åhlund lyckas alltid skriva på ett så engagerande sätt, vet faktiskt inte hur hon gör det. Alltid engagerande, roligt, opretentiöst och mänskligt på något underfundigt klurigt sätt. Oavsett hur bagatellartat ämnet ibland kan verka vid en första anblick. Nu senast skrev hon om sina barn. Om att hon bara har skaffat dem för att kunna reta dem. Kul. Och bra. Barnsligt bra. Men den gick tyvärr inte att länka till om ni inte prenumererar.

Men då kom jag på att jag skulle länka till något annat bra som Rebecka Åhlund har skrivit om istället (för hon recenserar andras ord också). Bra och viktigt. Livsviktigt. Om en bok. En bok av Hédi Fried. En av de få överlevande som finns kvar. En av dem som lyckades överleva andra världskrigets fasor. En överlevare som fortfarande orkar berätta. Tidigare har jag tipsat om hennes skildring av lägren, som hon och hennes lillasyster tvingades genomleva - genomlida! - (Skärvor av ett liv). Nu har hon skrivit en ny bok: Frågor jag fått om Förintelsen. Precis som titeln förklarar försöker Hédi Fried besvara några av alla de frågor som hon har fått under de föreläsningar/levande vittnesmål hon har gjort i svenska klassrum genom åren. Frågor som: "Vad gjorde ni när ni hade mens? När förstod du att det pågick ett folkmord? Drömde ni på nätterna? Vad var det bästa? Var ni alltid hungriga?". Läs en barnsligt bra recension.

Och nu, om inte förr, förstår ni säkert att jag med barnsligt menar något positivt. Genom ett barns ögon. Som om ni aldrig har sett eller hört något förut. Som om ni inte kan låta bli att ta något till er. Till hjärtat. På allvar. Och på lek. Ofta i kombination: allvarlig lek och lekfullt allvar.

onsdag 15 februari 2017

Frostnupet i ishinken


Som en marsipanros, ljuvligt rosa.


Mannen fick en ros igår. Av de snälla, supergulliga på hans jobb. Och jag som inte kan sköta rosor, alls. De vill bara nicka. Så kom jag på världsbästa lösningen: Låta roshuvudet luta sig mot kanten av vasen redan från början, liksom möta upp problemet innan det uppstått.


Tre S bjuder jag på, och gårdagens rester. Några Snabba, Skeva och Spontana klick från mig här idag. Helt oredigerat. 

Åt just den allra sista hallongrottan. Den allra sista är alltid godast, för då måste man komma ihåg att njuta mer, eftersom det kommer dröja ett bra tag tills smaklökarna får sätta tänderna i något så obeskrivligt sött och gott igen.


Kanske bäst att sätta tillbaka den våriga videvasen jämte det soliga Australien igen. Det andra såg aningen ostadigt ut.


Å nej, tänker ni säkert nu. Å nej, inte den där amaryllisen igen! Förlåt, var bara tvungen att visa er det här knasigt smarta arrangemanget: Sätt ett provrör med vatten i vasen som du inte vill sätta vatten i egentligen. Funkar faktiskt riktigt bra. Om man bara har någon enstaka stjälk, vill säga. Jag använder ett sådant glasrör som vaniljstänger brukar säljas i ibland. Så slipper man avlagringar och missfärgningar i de kärl man vill vara extra rädd om.


Satte i ett jättelångt, mörkt rött ljus i ljushållaren igår. Verkar som att det blir stearin över för en och annan kärleksfull kväll till under veckan. Lågan har ju inte ens kommit i närheten av hjärtedelen ännu.


Det bästa med att använda den vackra ishinken som vas är; att den går så lätt att bära med sig från rum till rum.


Oj, rosen blir allt lite blek om nosen härinne, på bordet framför mig, ljuset faller in helt annorlunda här. Eller föll, för nu försvinner snart de allra sista solstrålarna ner bakom de höga husen längst bort vid horisontlinjen.

:)
/helena

ps Två grejer här: Först och främst: Rosen. Den var nog inte frostnupen i alla fall, blev mest bara en bra rubrik av det. Trodde först att den hade skadats i kylan, den såg så märkligt "ihopskrynklad" ut. Men kanske berodde det bara på vattenbrist, trots allt. Trots allt är det ju bra om man säger de magiska orden: -Älskling, tar du hand om den lilla blomman, är du snäll? lite snabbare än tre timmar efter att man har kommit hem från jobbet. Hm. Och sedan; ordet frostnupen finns inte enligt SAOB. Nähä, så synd då, jag som gillar det ordet jättemycket. Frostbiten finns. Och frostdimma. Och Frostfjäril, visste ni det? Jodå. "...typ av liten, gråbrun fjäril vars larver kläcks efter de första frostnätterna...".

tisdag 14 februari 2017

Kärleken ligger i

 

Det händer ganska ofta att jag tänker på hur lyckligt lottad jag är; som har någon. Någon som verkligen älskar mig, som ser att jag är bra. Inte bara duger, är bra. Någon, som dessutom gör mig bättre. Någon som får mig att bli mitt bästa jag, mycket oftare än jag skulle vara det utan honom. Börjar nästan gråta när jag tänker på det, särskilt nu, nu när jag kan ana hans lugna andetag här strax intill. Hihi, ibland hörs det förstås en och annan snark(ning) också.

Den har ju så himla fullt upp just nu - kärleken. Allt på en gång. Som en för ivrig tubtryckning. Men så kan vi ju inte ha det, vi måste försöka sprida (ut) den till många fler (dagar) (och nätter) också.


Vintage. Kvinnor. Kärlek. Tre. Ord. Jag. Alltid. Vurmar. För. Tre. Ord. Jag. Älskar. Ja. Faktiskt. Älskar.

Därför vill jag skicka lite blogg-love till Elsa idag. Vintage-ikonen, så ung hon fortfarande är. Men framförallt mamman och kämpen. Ni läser säkert redan Elsa Billgren, men jag kan inte låta bli att länka till henne ändå. Just idag. Precis som alla nyblivna mammor har hon världens gulligaste unge. Men. Hon går samtidigt igenom en jobbig tid (förhoppningsvis har hon det värsta bakom sig). Och hon är modig nog att förmedla både högt och lågt och allt där i mellan till oss som vill hänga med på ett hörn. Hon uttrycker sig så bra, skriver så nära och innerligt. 

Alexandra Pascalidou! En av dessa kvinnor som det inte går att låta bli att skriva ett utropstecken efter. Hon engagerar sig. Hon bryr sig. Hon står rakryggad i alla orkaner och mikrostormar. Hon myntar samma begrepp - masspsykos - som jag själv ofta använder i samband med tidens bortskämda klagosång (haha råkade skriva klagosäng): -Varför ska just vi behöva hjälpa ALLA andra i hela vida världen? (Buhu liksom, på alla jättebortskämda jättebäbisar.) För att vi kan. Och för att det är det rätta att göra. Punkt. Slut.

En massa Love till Alexandra alltså! Gå gärna in och läs hennes senaste krönika i Impuls nätversion (Studieförbundet Vuxenskolan). En tidskrift som för övrigt alltid är full av intressanta artiklar om ditten och datten och om vikten av att fortbilda sig.

Annars? Annars går jag och smådansar och småsjunger hela tiden. Till Dark Dark Dark och deras låt In Your Dreams. Ni som följer den spännande thrillerserien Thirteen (som går på fyran på måndagar och fullständigt domineras av trovärdiga, livfulla, kvinnliga skådespelarinsatser. Jodie Comer i huvudrollen som Ivy känns verkligen som en coming woman!) vet säkert vad jag snackar om.

Om nu någon skulle ha missat: Lyssna och titta på videon, så förstår ni. Älskar sångerskans röst! Och tänk att dragspel kan låta så bra! (Haha, hon syns ju knappt där bakom bälgen.) Valde att länka till en LIVE-version, bara för att de ser så sköna ut allihop. Annars är album-versionen bättre. Tempot (eller takten?) lugnare. Men vem har inte träffat på de där trummisarna som så himla gärna vill slå ett extra snabbt slag på skinnet ibland? Precis som hjärtat.

<3
/helena

söndag 12 februari 2017

Tre snabba


Hur många gånger kan man blogga om samma blomma? Många. Men nu är det nog snart färdigsjunget för den här högljudda skönheten. Den sista utslagna knoppen sjunger på sista versen i sista anhalten - vasen. Förresten. Kunde ingen av er vana amaryllis-vänner varnat mig för att det röda färgämnet de utsöndrar verkar sitta som berget i botten på en av mina favoritvaser nu. Suck. Tips på bra borttagningsmedel, tack! Ättika, eller?


Kökets rhododendron-kvist visade sin inre skönhet en kort sekund innan de spröda blommorna skrumpnade ihop vid blotta tanken på den torra inomhusluften. Tur att bladen är så snygga i sig själva. Kan varmt rekommendera att ta in en radda gröna blad för lite tidig vårkänning.

Cyklisterna, skulpturen av Erik Höglund, har inget med min kvist att göra. Skulle inte falla mig in att stjäla ens den mest oansenliga kvist. Jag kvistade över till ett buskage här i närheten, där jag får lov att ansa bort en gren eller två, när jag så behagar.


Vi avslutar med en extra blick på min födelsedagspresent - bonaden med stort B! Här kan ni kanske börja ana vad motivet faktiskt föreställer. Lovar att fota den bättre och mer överblickbar vid ett senare tillfälle. Har inte hunnit göra några efterforskningar runt dess ursprung ännu. Kanske är det någon av er som vet vad signaturen AN kan betyda i det här fallet? Tar tacksamt emot tips.

Sköt om er.

<3
/helena

fredag 10 februari 2017

Titta, allt är inte bara grått!


Ett tunt, tunt, vitt lager utanför fönstret. Tunt, men viktigt. För det lyser upp i allt det grå! Tror bestämt att det är precis vad vi behöver mer av just nu - upplysning. Fritt för tolkning här. Alldeles fritt. Som himlen och tanken och ett par andra bra saker fortfarande är, har jag hört.

Det var nog bara det. Jo, just det - en riktigt bra helg önskar jag er, oss, alla!

:)
/helena

ps Mina två bästa vintage-köp den senaste tiden: Den grå koftan och den blommande lampskärmen. Fryser lite i koftan, känner jag. Den blir nog lagom varm, eller sval då, en bit framåt våren. Stock-vintage, som vissa kallar det, alltså ny med prislappen kvar på, men ändå köpt i second handaffär. Och lampskärmen då? För en tjuga fick jag in våren i fönstret, fräsch som en nyponros är den. Eller som en azalea? Hursom ljuvlig.

torsdag 9 februari 2017

Visst är det så, men ibland behöver man bli påmind


Letar bland mina fotomappar efter bilder som ska illustrera ord i olika sammanhang, och hittar den här.


Eller egentligen den här. Vid första anblicken verkar den oskarpa ögonblicksbilden inte speciellt märkvärdig, men ju längre man tittar desto mer ser man. Ser. Verkligen ser. Blandningen av människor är helt oslagbar! 

När de går där tillsammans, i Borås första Pride-tåg sommaren 2016, och håller upp banderollen med det hoppfulla budskapet, så känns det så himla lätt att tro på det som står där. 

Jag tror på kvinnan i röd kofta, på mannen i vit keps - och mustasch - på killen i skinnjackan och på barnet i den gula barnvagnen! Framförallt tror jag på flickan i cowboyhatt! Det känns liksom luftigare och lättare om hjärtat när man har tittat på bilden en stund. Känner ni det?


Eftersom bilden är så extra fin, vill jag gärna göra något mer av den. Datorn föreslår att jag ska omvandla alla sköna människor till färgkuber, som en slags modern konst. Nja, jag vet inte.


Något mer åt akvarell-hållet då kanske? Nej. Svaret är nej, eftersom varken jag eller redigeringsprogrammet någonsin kommer bli någon Lars Lerin. 


Men så här då?! Ja, varför inte? Varför inte sy korsstygn av alltsammans. Av all hoppfull kärlek. Synd bara, att man ska ha så himla dåligt tålamod med pilliga grejer. Annars. Annars skulle jag vilja trä nålen nu, nu, nu, nu meddetsamma! 

<3
/helena