tisdag 25 september 2018

Ett hem


Husfasaden
med sina fasettögon

Fönsterögon
Mönsterögon
Ögonmått
Panoramamått

Dörrmunnen och takhåret
trappstegsknät
och rabattfoten

Alla delar bildar ett hus
men inte ett hem
Ett hem är något helt annat

Ett hem är en fast punkt
Något fixt
Fast ändå flytande
Gränsen mellan dig och ditt hem är hårfinare än gränsen mellan sovrum och kök i en liten etta med kokvrå

I ett hem finns närmast obegränsat med plats för närhet
och viss välbehövlig distans

Värme
är centralt
Ljus
och värme
Mycket

Fönsterblecksnäsan
Och murbrukshuden
Tegelfasaden

Ett hem är banalt
Banalt bra
Förbenat banalt bra

Den svårbemästrade skorstenshårvirveln
Den som aldrig riktigt går att vattenkamma ner

Och gaveln sedan
som gav blanka fasen i hela resten av huset
Gav upp ett gavelskratt bara, och tog på sig äran för hela rasket

Med gråten - regnet - i stuprännan springer du hem det fortaste du kan. Inte så fort du kan. Fortaste!

Ett hus är bara en kropp
En huskropp

Ett hem är du och jag
och kärlek och värme
och extra allt

<3
/helena

måndag 24 september 2018

I början på veckan...


...lyser solen utanför vårt kök.


...vilar en kyrka upp sig i fåtöljen.


...extraknäcker notstället som inomhusspaljé.

:)
/helena

ps Säger man i början PÅ veckan? Eller i början AV veckan. Spontant blev det på, men sedan började jag vela. Kanske går det lika bra med båda? Eller finns det någon liten, liten innebördsskillnad, beroende på i vilket sammanhang man väljer det ena eller det andra? Asch, spelar roll. Förresten, har jag berättat att det finns en viss skillnad i betydelser mellan de två förvillande lika "orden" asch och äsch? Inte? Det får vi ta en annan gång, om ni inte har hunnit snabbgoogla upp SAOB direkt då, vill säga.

söndag 23 september 2018

Stenhårt soffmys


"Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus och ändå lyser det upp mer i ett hem"
/Theo Lingen (1903-1978), skådespelare och regissör


"Snabbhet krävs för att fånga loppor men inte för att skriva böcker"
/Michail Sjolochov (1905-1984), författare


"Jag skulle vilja tillbringa hela livet på resande fot, om jag bara kunde låna ett annat liv någonstans att spendera hemma"
/William Hazlitt, författare

Så många kloka ord. Så lätt det är att citera kloka människor när man kan hämta all(t)ihop ur en och samma källa. Ur Lantliv (Nr 11, 2009). Jajamensan.

Ur ett nästan tio år gammalt höstnummer av Lantliv hittar jag orden. Bland mycket annat matnyttigt. Bokstavligen och mera bildligt. Svamplunch och vintage i grönsakslandet. Och de 50 viktigaste böckerna genom tiderna. Som någon (över)modig tydligen har vågat sig på att skriva en bok om - Böcker som förändrade världen. Mustig inredning. Plommon var tydligen färgen på allas läppar - och kuddar och kläder - då.

Konstnären Madeleine Pyk står mitt i sitt charmiga hem med sin trotjänare till målarlåda i famnen. "...en gammal brödburk från barndomshemmet...".

Trädgårdsdrottningen Victoria Skoglund står med rosor på kind och spade i hand. Redo att flytta en planta eller två inför nästa säsong. Redo att dra in den beroendeframkallande doften av fuktig jord i näsborrarna, igen. Tidlösa. "Som en krokus om hösten...". Vilket poetiskt namn. Smaka på det bara...tidlösa...

Mina vänner, vi står inför säsongen med soffmys högt upp på agendan. Personligen har jag gjort en omvänd resa mot Tove Janssons kloka ord:
"Det är alldeles för lätt att älska våren. Med tiden tycker man mer om hösten"
/Tove Jansson (1914-2001), författare och konstnär

Jag har alltid älskat hösten. Alltid väntat på den. På luften som får lungorna att vidgas. På ljuset, det guldgula, silat genom lövens färgprakt. På lugnet. På myset. På allt som känns möjligt när solstressen har landat mjukt i mattan under våra tjocksocksfötter. På det uppkrupna läsandets tid.
 "...Rummet vette mot öster och solen hade försvunnit för dagen. Det var kallt och skumt. Ida satte på gaskaminen och drog för de gamla mörkröda sammetsgardinerna för att stänga ute den grå himlen och skorstenarna. Sedan slätade hon till divanen och drog fram två stolar till bordet. Från ett skåp med glasdörrar stirrade hennes liv tillbaka på henne - ett trevligt liv: porslin som hon köpt vid kusten, ett fotografi av Tom, en Edgar Wallace, en Netta Syrett köpt antikvariskt, några nothäften, Priestleys 'De goda kamraterna', hennes mors fotografi, mera porslin, några djur av trä och gummi, similismycken som hon fått av den och den och alla andra, en världskrigsroman och Tavlan. ..."
/ur Brighton Rock
av Graham Greene
med översättning av Erik Lindegren


:)
/helena

ps Nu stundar Bokmässa. Med bland annat bildtema. Tanken svindlar när jag läser om hur vi idag kan titta på samma mängd bilder på en enda dag, som någon som inte levde för så jättelängesedan konsumerade under ett helt liv. Tanken svindlar, som sagt. Bildmätta, blir vi någonsin det?

I mitt allra närmaste bildminne bor Alice. Och Simone. Hästen och kvinnan som vann VM-hoppningen tillsammans. Och som, tillsammans med stora delar av ryttareliten i hoppning, har bjudit på en oförglömligt vacker och spännande hästhelg. Tack för den! Vi tog ju silvermedalj i lag vetja! Kul, kul.

lördag 22 september 2018

Spår i gräset, del 18


I det ännu tvekande höstmörkret, under en nytänd gatlykta, skrevs senaste delen av den smått stillastående och samtidigt oändligt slingrande spänningsberättelsen med Siri i centrum. Håll till godo. Här kan ni länka er bakåt till del 17 och alla de föregående delarna, om ni behöver påminna er om något innan vi kör del 18:

Siri svor så högt att Garfield tittade upp från sin grundliga tvagning. Den röda katten stannade upp mitt i ett pälsslick, med tungan hängande utanför munnen som en rosa slips. Fan. Virus. En trojan? Hur hade det gått till? Den kvinnliga teknikern på tidningen hade sagt att brandväggen var säkrare än längden på självaste kinesiska muren. Hade den ändå brunnit upp - brandväggen?
Skärmen blinkade blå. En gång. Två gånger. Sedan nattsvart. Slut i rutan. Bara att baxa ut skrivmaskinen från garderoben då. Skulle hon välja den elektriska kanske? Facit? Nej, sladden räckte inte runt hela hemmet, och Siri ville kunna byta skrivställning ordentligt. Ofta. En gång i kvarten behövde hon sträcka på ryggen. Ruska loss lite av stelheten från axlarna. Det får bli tröskverket istället. Hursomhelst, den var tung. Svårroddad. Och så hängde A:et upp sig. Men den gick trots allt att flytta med sig.
En kvart i sängen. En kvart vid köksbordet. En halvtimma på golvet - för att det var för jobbigt att byta ställning där nerifrån snabbare än så. Och sedan en hel timma i badkaret. Mycket obekvämt och svårbemästrat. En avancerad balansakt, att försöka få skrivmaskinseländet att stå kvar så - lutad mot den löddriga badkarskanten, med andra halvan stödd mot hennes våta knän. Det vassa underredet skar in i knäskålarna. Till slut fick hon ge upp. Gå upp. Torka sig.
Handduken försiktigt över det röda rivmärket på undersidan av underarmen. Den tunna huden hade perforerats av en tagg när hon gick i svampskogen. Snarare när hon tillfälligt kommit av sig från skogsstigens lugna, monotona lunk. Inte vilse, bara överraskad. Från ingenstans hade de höga träden öppnat upp en glänta, där syrener, krusbärsbuskar och äppelträd stod kvar. Bortglömda. Från en tid när det funnits liv på gården. När det alls funnits en gård där. Nu fanns bara den tunga, vackra stengrunden kvar. Och de otuktade nyponrosbuskarna.
Sedan behövde hon gå på toa. Siri blev sittande en hel kvart extra, med den grönskimrande, trogna bokstavsknackaren lutad mot det ljusblå handfatet. Flow, kallades det visst. När allting flyter på. Tankar och fingrar och omgivningens tystnad i perfekt samklang. Endast det rara radbrytarplinget bröt tystnaden, på sina på samma gång ojämna och jämna ställen. Siri skrev om det som nyligen hänt. Om människor som sänts i döden på grund av sina övertygelser. Tunga brott hade begåtts, av de som tolkade lagboken (om det alls fanns någon...) som fan tolkar bibeln.
När Siri börjat forska runt dödsstraffsämnet, hade hon naivt, förstod hon nu, tänkt att det blir hyfsat lätt att greppa. Det blev det inte. Ju mer hon grävde, desto djupare blev gropen. Inget konstigt med det, logiskt på många sätt, men hon bottnade aldrig. Kände aldrig att hon kom närmare kärnan. Toppen på isberget är ett slitet uttryck, men det passade bättre här än någon annan stans. Den unge redaktören hade mailat flera gånger och undrat om det inte var klart snart. Nej, hade Siri sagt med utslagna armar. Även om de - armarna - var svåra att uppfatta genom mailets torftiga meningsuppbyggnad.
Nej, inget är klart. Det mesta är oklart. Kanske måste de nöja sig med att konstatera att någon betydligt yngre kollega borde göra det till sin livsuppgift att förstå sig på dödsstraffets omfattning i 2000-talets upplysta sken? Jag är för gammal för att ge mig ut på den här typen av långa resor, tänkte Siri. Tankebanornas färd gick runt och runt och runt och landade allt som oftast i ett uppgivet strunt i det. Tankarna ville inte rätta in sig i tillräckligt raka led. Led som går att förmedla. Till det som populärt brukar kallas allmänheten. 
Pick-pock! Pick-pock! Varför lät inte hennes dörrsignal pling-plong som alla andras? Pick-pock! Ett dovt ljud, utan någon egentlig klang. Den har ingen resonansbotten, tänkte Siri. Precis som jag. Vid det sjätte pick-pocket hade hon hunnit knyta morgonrocken tillräckligt tätt, runt sin fortfarande rätt rödrosiga kropp, för att kunna öppna.
- Aha, oj, hade hon redan gått och lagt sig? Kommissarie Johansson verkade skamsen. Vek ner blicken i det gråmelerade, intetsägande golvet. Nästan som om han vore blyg. 
- Nej då, jag har min hemmauniform på mig bara, skrattade Siri med en urskuldande gest mot den blommiga, tunnslitna morgonrocken. 
- Kom in, kom in bara. Det drar. Siri flyttade sig från dörröppningen så att Peter Johansson kunde kliva in, med blicken fortfarande stadigt nedslagen. 
- Vad har nu hänt? För det har väl hänt något? Annats vore du väl inte här? Siri slamrade med ugnsluckan. För ovanlighetens skull hade hon hunnit vara riktigt huslig, bakat en äppelkaka. Efter farmorsmors välbeprövade recept. 
- Kaffe och äppelkaka! Siri ställde nöjt ner brickan på soffbordets smala, lediga yta. Den krämiga, gula vaniljsåsen doftade ljuvligt, där den låg halvt utskvimpad över själva brickan. Men Siri bara log. Hon hade fått för sig att det skulle hjälpa att le. Det kunde väl i alla fall inte skada?
Kommissarien hade lagt märke till både leendet och de darrande händerna. 
- Mmm. Gott. Nästan som mammas. Sa han. Är vaniljsåsen hemmagjord? 
- Nej, det är påsvarianten. Jag tycker den duger gott. Siri log vidare, sippade på sitt kaffe.
- Vi har hittat ett vittne. Orden kom långsamt, som om de gjorde ont. Kommissarien harklade sig så att de små, gula dropparna fastnade i den överbevuxna överläppen.
- Ett vittne?!? Till vad då?! Siri märkte inte att morgonrockens knutar löst upp sig.
- En person som har sett dig kliva in genom fönstret hos familjen Sköneborg-Solenna. Sa kommissarien med blicken fästad på något som kunde uppfattas som Siris nu djupa urringning.
Siri tappade sin halvfulla kaffekopp i golvet. Garfield tittade upp från sin just påbörjade 18- timmars-tupplur, och såg leendet på mattes läppar dö.



/helena

fredag 21 september 2018

På f-dagen


Är det fredsdagen i dag? I min almanacka, i alla fall i en av dem, står det att det är Internationella Fredsdagen idag.

Men jag har ingen egentlig koll, har inte googlat eller hört något om det, inte hängt med alls faktiskt. Men det spelar ingen roll. Alla dagar borde vara fredsdagar i min bok. Alla dagar borde innehålla åtminstone en tanke åt något av alla de håll i världen där det pågår konflikter.

Såg ni reportaget från Syrien häromdagen? Om barnen som leker på gatan utanför där de bor, som barn överallt i hela världen gör. Bara gör sina bra barnsaker liksom. Och då riskerar de att få granatsplitter i sina små värnlösa kroppar. Riskerar att hamna i en sunkig sjukhussäng (sunkig - på grund av att kriget i mångt och mycket hindrar förnyelse och framåtblickande) och få magen röntgad för att kontrollera så att inga livshotande inre blödningar har uppstått på grund av splittret. Va?! Det är ju inte klokt! Tänka att leva så! Tänk att behöva kalla det vardag! Tänk att behöva undra om man alls ska våga låta sina barn leka utomhus!

Om de har tur, hamnar de där - i den småsunkiga sjukhussängen, om de har tur. Annars hamnar de i jorden.

Den lilla flickan i glasögon, i en av sjukhussängarna, fick mitt hjärta att blöda. Tänk bara, hon kunde varit ett av de glada, frimodiga barnen som lugnt och stilla gungar sig fram och tillbaka i den gnisslande gungan strax utanför mitt fönster.

När ska de stridande styrkorna ta på sig ansvar för konsekvenserna av sitt aggressiva agerande? Så att de åtminstone låter bli att strida (ofta på det fegaste sättet - med hjälp av robotar/drönare) i tättbebyggda områden? Runt skolor och sjukhus och så. Jag bara undrar.

Suck. Och förlåt om jag sabbar eran begynnande helgstämning totalt nu, men ibland är det svårt att låta bli att reagera.

I samma båt. Så har jag döpt min bild. Den får symbolisera hur skör vår tillvaro kan vara. Och skön. Paradoxalt nog. Två människor i en båt bara, som fiskar och njuter av den friska luften. Eller en röd och en blå som inte kan komma överens över de cementerade blockgränserna? Eller mänsklighetens litenhet i förhållande till elementen? Vår utsatthet. Miljöutsatthet. Stormar, värmeböljor, tsunamis, jordbävningar... Människan guppande i en liten, liten farkost ovanpå en stor, rytande vild värld? Allt beror på hur man ser på saken.

Men. Jag tror, att det alltid är bra att komma ihåg att vi alla sitter i samma båt. Om en liten flicka i Syrien får granatsplitter i magen när hon är ute och leker, så är det vårt ansvar att reagera. Och agera. Hur då då? Som vanlig, dödlig lekman? Jag vet inte. Jag har inga svar. Mer än att försöka stödja hjälporganisationerna så gott det går. Och att sluta tänka vi och dem.

Det kunde varit flickan på gungan utanför ditt fönster.

<3
/helena

ps Mannen sitter också uppe och nattjobbar. Gissa vad han gör? Skriver ner Astrid Lindgren-citat som han vill referera till i olika sammanhang. Bästa Astrid (och bästa mannen!). Ingen tog/tar barnen på allvar som hon. Ingen tog/tar barnens livsviktiga lek på allvar som hon.

torsdag 20 september 2018

VM!


- Hon måste väl ha varit på extra gott humör just den där dagen. Sa jag.
- Du menar Gud? Den dagen hen skapade hästen? Sa mannen.
- Ja. Sa jag.

Även om jag helst håller mig på lagom avstånd från dem - fålarna, pållarna - så tycker jag de är fullständigt magnifika! Så intelligenta. Verkar ha så mycket överseende med sina människor. Kompenserar för de mänskliga misstagen genom att säga ifrån på skarpen. De bara vägrar ta hindren, när den mänskliga faktorn har gjort någon slags felberäkning. De verkar vara fyrbenta, galopperande skyddsänglar.

Måste verkligen ta tag i den där hästmappen, som jag pratade om för ett tag sedan. Bara samla ihop de bästa bilderna jag har tagit på hästar genom åren och göra något gemensamt av dem.

Den ovan tog jag nyligen (vågade mig riktigt nära intill, som ni ser!), och den kallar jag för VM! Vilket inte betyder VM i ridsport - vilket man lätt skulle kunna tro - utan Vilken Man! Melerad, randig nästan, och med den lilla tofsen överst på svaj. I språnget, i vinddraget, på väg.

:)
/helena

ps Men självklart följer vi hoppningen i VM i ridsport som pågår för fullt på alla SVT-skärmar, i ett hårt väderprövat Tryon, USA. Heja Mary Lou, Christian K, Indiana och Cold Play! (Sedan kan jag - såklart - inte låta bli att hålla lite extra på tjejen med det skönaste hästnamnet Polle också. Även om hon råkar vara japan, och amerikan).

onsdag 19 september 2018

Svart på vitt i 20 band


Det var ett smått osannolikt fynd vi gjorde.


Den komprimerade versionen av NE i 20 band. Några delar var/är inte ens uppackade.


Jane Fonda, Fogelstadgruppen och två modiga flappers. Det är hos kvinnorna på F jag fastnar. Fruntimmer. "... ursprungligen benämning på 'frustugan', kvinnogemaket, särskilt det rum där en slottsfrus kvinnliga uppvaktning bodde. ..."


Ella, Ella! Ella får hjälpa mig att sjunga ut glädjen över att kunna hitta ett sådant här härligt fynd!

För etthundra (100!) kronor köpte vi det lilla, stora uppslagsverket i 20 band. På Röda Korsets second hand. Sådant händer bara i den stora vida vintage-världen. Bara där, mina vänner

:)
/helena

ps På Bokbörsen hittar jag några enstaka band av den här cirka tio år gamla, komprimerade versionen av NE. De verkar kosta runt femtio kronor styck där. Gulp. Det får mig att ytterligare inse vilket fynd vi har gjort. Tjugo gånger femtio...får se nu här... Ja, det var ett riktigt klipp det.

Sedan kan man ju alltid välja att läsa NE på nätet också. Men det är ändå något alldeles särskilt med att kunna bläddra bland alla fina, färgstarka bilder och få sig ny och uppfriskad information till livs, utan att behöva koppla upp. Vilken läsupplevelse liksom! (Visst, en del tryckt information blir så klart förlegad, där har nätversionen en klar fördel. Men gammal, beprövad kunskap och historiska händelser står sig förstås alltid. Det som har hänt har hänt.)