fredag 25 maj 2018

Djungeln utanför. Djungeln inuti.


- Frågade du just om vi ska läsa i Kalle Kanin? Frågade mannen. Och jag kunde inte svara eftersom jag höll på att kikna av skratt. Tala om Saltmannen! Tala om att höra helt fel!

- Nej, jag frågade om vi inte ska ta och läsa vidare i Kallocain? Karin Boye, du vet. Du vet, den där boken som vi just håller på med. Dystopin. Framtidsdystopin. Där frihet är lika med att alla vet allt om alla. Den som vi har kommit en bra bit in i nu. Tror vi stannade på sidan 120 senast. Hahahahhaha. (Kunde nästan inte andas för skrattet som bubblade över. Kalle Kanin!??).

- Jaha, vad det det du sa... Sa han.

Ungefär så lät en konversation, en slags konversation, som vi hade nyss. Sedan gick mannen ut och köpte en påse påskharar till mig. Hihi. Utförsäljning av påskharar pågår tydligen fortfarande. Hoppat ut har de inte heller hunnit göra (läs: datumet har inte gått ut).

Allt det gröna utanför växer så det knakar. Och det gäller, som vanligt, att inte glömma bort att stanna upp en stund då och då för att hinna smell the roses. Kanske mer än vanligt ett år som detta. När allt kom igång så sent, och sedan går så fort. I raketfart. Starlight. Pionen som nästan hunnit blomma över, hette visst så. Annars står de flesta i pionparken i knopp nu. Bulliga knoppar. Som bara väntar på att få brista ut i unison lovsång till grönskan.

I helgen börjar biennalen. Här i den lilla, stora skulpturstaden. Staden som måste sjungas. Två gånger i rad dessutom: Borås, Borås. Den sjätte upplagan av Borås Internationella Skulpturbiennal kallas: A Grin Without a Cat, och anspelar på Alice i Underlandet och det surrealistiska.

Den typen av konst som många anser vara konstig. "Det där är väl inte konst!", kan vara en reaktion. "Det där ser värre ut än något jag gjorde i slöjden hösten 1997", kan vara en annan. Men om man vågar se, vågar öppna upp. Öppna sinnena och verkligen uppleva. Om man är beredd att vidga vyerna. Då, kan det här vara den bästa typen av konst. För att den kan få en att se saker man aldrig trodde att man skulle få syn på. Saker som handlar om en själv. Och om samhället. Om din lilla plats i det stora hela. Till exempel. Alla ser ju olika saker. Det är det som är själva grejen. Bra konst ger inga färdiga svar. Bra konst ställer "bara" frågorna. Jobbet att besvara dem får du göra själv. Lite så.

Kanske går vi ut en sväng och tittar på konstig konst (fast det inte är så fasligt bråttom egentligen - biennalen pågår ju hela sommaren, ända in i september). Kanske stannar vi hemma.

Bläddrar bort tankarna bland blommor och blad och stirrande kattdjursögon i The Dream. I en lånad bok (Henri Rousseau Jungles in Paris, Tate 2005) om fantasins, gröna djungelmästare: Henri Rousseau.
"Having fallen into a gentle sleep
Yadwigha, in a dream, 
Heard the sounds of a musette
Played by a benevolent magician.
While the moon shone down
Upon the flowers, the green trees,
The wild serpents listened to
The instrument's merry tunes."

Kanske gör vi något helt annat. Ett par kapitel i "Kalle Kanin", ska vi definitivt försöka hinna med.

:)
/helena

ps Här kan ni ladda ner katalogen till Borås Internationella Skulpturbiennal 2018.

Och här kan ni läsa lite mer om tulltjänstemannen Henri Rousseau. Läsa lite till om mannen som började måla först i fyrtioårsåldern. Om den egensinnige målaren som reste i fantasin, och använde fler nyanser av grönt i sin palett än de flesta visste fanns. Han, som först blev utskrattad av kritikerna för sin naiva bildvärld och som sedan välförtjänt fick upprättelse av en hel konstvärld. Han, som 1910 - i slutet av sitt liv - målade, och skrev introt till, The Dream.

onsdag 23 maj 2018

Vad mor helst vill ha


Friska barn. Och glada. Friska och glada barn, såklart. Det måste väl vara varje mammas högsta önskan. Men om vi bortser från det ett tag, så vill jag påminna om att mor vill ha något bedagat. ?!? Ja. Något skönt bedagat (lite som hon själv har blivit av att ta hand om oss hela långa dagarna...;), måste hon ha - på sin egen dag. Så, ut och shoppa Morsdagspresenter second hand i första hand!

Minns att jag hittade en broderad duk ett år. I tunt, tunt tyg. Genomskinligt tyg, med blommor och texten: Till Mor tydligt och tätt broderat på. Tycker mig komma ihåg att jag virade den lilla duken runt en vanlig trist blomkruka (med en väldigt otrist blomma i!) av plast. Virade, så att den för dagen M så viktiga texten kom fram på ett bra sätt.

Annars räcker det förstås med en blomma. Något gott till fikat. Ett fint kort. Eller ett SMS fyllt av röda hjärt-emojis. Fast visst är det extra kul att få - och göra - något personligt? Bara fantasin som sätter gränser, som vanligt.

<3
/helena

ps "... Varje dag dör 7000 bebisar under sin första månad i livet. Det är över två och en halv miljon barn varje år. Det här är oacceptabelt eftersom de flesta sjukdomar kan förhindras. ..." (ur brev från Marion Keith, UNICEF Sverige). Var med och gör världen bättre för alla barn och mammor! Gå in till Unicefs gåvoshop och köp en morsdagspresent som bokstavligen räddar liv. Där finns allt från hela överlevnadskit till de livsviktiga myggnäten och mässlingsvaccin. Skrivböcker, måste man ju också ha. För att skriva av sig allt jobbigt, och dela med sig av allt underbart! Hitta den bästa gåvan till just din mamma.

måndag 21 maj 2018

...och en försmak av sommarlov.


Mitt i. På stora gatan. Där fanns saker från förr. Saker som andades andra tider. Ändå anades den ständigt lika närvarande tidlösheten. Det eviga.


Vi stannade upp för att titta på både det ena, och det andra.


Och det tredje.


Eavesdrop. Ett av mina absoluta favoritord på engelska. Låter så mycket bättre än tjuvlyssna. Eaves betyder förresten takfot, takskägg. Ett par inbitna music-lovers kunde inte låta bli att stanna till utanför musikskolans fönster: Hm. Så fint det låter. Idas sommarvisa, förstås. Och en del annat. Övar de på en söndag? Tydligen. Flitens lampa och allt det där.


Men vi skulle vidare. Efter väl förrättat värv. Som man säger. Sa. Som man sa.

:)
/helena

ps Det var en smakbit från vår pingstutflykt till Herrljunga det. Fint som snus! Som man säger...

söndag 20 maj 2018

Jag kommer med en teaser till er


Kunde bara inte låta bli; att visa er lite, lite av det fina som jag hittade på Myrorna igår!

Hoppas att ni har det bra!

:)
/helena

lördag 19 maj 2018

Salig, solig blandning


Med de här osorterade, oredigerade bilderna från min fredag, vill jag önska er en präktigt prima pingst!

<3
/helena

ps Väggkonstverket är gjort av Christina Angelina.

fredag 18 maj 2018

Korta tankar. När maj snart gifter sig med juni.


Det är någonting med balkonger
Någon sitter där och häckar
Som fågelholkar
Befolkas bara när något ska pånyttfödas, och växa

Flickan, i tunn klänning, gungar i takt med klockan
Exakt på slaget
Som en pendel
Medurs
Medsols
Moturs
Motvalls
Ont i halsen, av vinden som visade sig inte vara så svag ändå

Koltrasten vägrar vara tyst
Sjunger ut sin längtan till gryningen
Längtan efter svar
Om svar anhålles
O.S.A.
O.S.V.
Lite till och lite till och snart är holken tom igen

Eller vad säger du, Tomas?
Tvivlaren?
Nej, Ledin såklart!

Solklart.


:)
/helena

torsdag 17 maj 2018

En sten, som nog inte har så mycket med Karin att göra


- Men ska vi inte ta och åka till den där stenen nu då? Undrade mannen. Vi var ju ändå i Alingsås. Och hade lite tid över. Tid att döda, skulle jag kanske sagt, om det inte känts så makabert.
- Nja, det regnar ju och så. Sa jag lite motvilligt. Fast jag blev tvungen att medge att jag hade tjatat länge om att få stanna till där en stund. Men det var ju någongång, inte nödvändigtvis just idag, när det regnade och allt.

Hur det var, for vi dit. Lite svårt att hitta var det. För vi fuskade inte, via någon förklarande turistsajt eller så. Vi bara körde på. Ja, långsamt alltså. Mot Trollhättehållet, till att börja med. Sedan svänga av. Nej, vi hamnade för långt ut på landsbygden, men tur var väl det - för ponnyn var ju så söt! Och rådjuren!

Vända. Köra tillbaka en bit. Bolltorp, hette något. Svänga av igen, gamla Vänersborgsvägen var det visst. In bland villorna. Vi måste väl kört vilse nu va? Men se, där borta finns en liten parkering! Och en skylt. Och en stor sten, men det var inte den. Först några steg neråt skogsstigen. Upp med paraplyet, och där låg den. Mitt bland ekarna.

Någon hade stuckit in en ros i stenen. En enda röd. Som hunnit bli så där vacker som den blir efter några dagar, kanske en vecka.

Strax intill låg en något malplacerad grillplats. Överallt ligger de numera. Alla måste visst gilla att grilla. Hela tiden. Inget fel med det. Men överallt? Nåja. Nåväl. Förde handen långsamt över gråstenens skrovliga, laviga yta. Följde sprickorna. Där ljuset kommer in, ni vet. Och tackade Karin för att hon finns kvar. Via sina ord. Via sitt engagemang.

Läste någonstans, att Karin Boyes symbol framför andra var; trädet. Det klack till i mig då. Trädet. Det som reser sig mot himlen. Okuvligt. Törstande efter molnen. Efter oändligheten bakom dem. Trädet. Antitesen till stenens hårdnackade stillhet.

Karin finns inte här. Hon finns överallt. Hon bor i bokhyllan. Hon borde bo i allas bokhyllor. Som en hyllning. En hyllning till någon som vågade försöka förändra något. Få stenen i rullning. Få oss att uppleva något för första gången, igen. Öppna ögonen mot dröm, dikt och verklighet. Även om det kan göra ont ibland.

<3
/helena

ps I helgen blev vi äntligen klara med högläsningsboken som vi började på förra året. Den slutade trist. Med att en man satt och grät framför några tavlor med glödande motiv. Nu läser vi Karin. En sida då och en sida då, i det tempo som vardagen tillåter. Vi har kommit till sidan sextiofem.