onsdag 23 augusti 2017

Grantoppar. Och dalar.


Det blir nog inget skrivet ikväll, inatt, är jag rädd. Ibland vill hjärnan skena iväg åt andra håll. Just nu är jag ändå rätt nöjd med att ha en stark, positiv känsla inför vad jag vill ha gjort den här hösten. Och att jag har hunnit redigera ett par grantoppar.

Vilken mäktig känsla det är att stå på en smal skogsstig när mörkret precis ska falla ner i buskagen runt omkring. Plötsligt blir granarna mycket högre. Och du känner dig så liten så liten där nere. Det är en skön känsla att känna sig liten jämte granarna. De förtjänar all respekt.

Att stå alldeles stilla på tå där nere, i grandalen, ger perspektiv på mer än himlen. Att stå blickstilla och lyssna efter minsta ljud ger fokus och själsligt bränsle. Fågeln, som hastigt flaxar upp från sin skymda gren. Musen som ilar över grusvägen. Knakandet. Kvirrandet. Malandet (kan det vara myror?). Tystnaden talar så högt ibland. Särskilt mellan granarna. Mellan grenarna. Mellan grangrenarna.

Två viktiga projekt vill jag hinna med den här hösten. Ett större skrivprojekt. Och en fotoidé som gör mig smått exalterad. Gud skrattar nog redan åt mina planer. Och den motsträviga kroppen lägger sig ner i försvarsposition bara den hör talas om ordet projekt. Men men. Kampen pågår. Kampen går vidare. Sista ordet är inte sagt i ork-sagan. Att orka eller inte orka, är den ständiga frågan.

Det här med att vara sin egen chef kan ha sina sidor. Och sina avigsidor. Vissa människor har svårt att acceptera att fritt, självvalt, konstnärligt, kulturellt (och därigenom många gånger gratis- och/eller ideellt-) arbete ens får ha statusen "arbete". Jag förklarar gång på gång att jag jobbar hårdare nu än jag någonsin gjort tidigare. Att ett jobb inte blir gjort utan ansträngning, bara för att jobbet är roligt och stimulerande. Det ska ändå göras. Tankemödan, ska göras. Koncentrationen. Ihopfogandet av alla olika bitar. Konst är inget konstigt arbete bara för att det börjar på samma fem bokstäver. Konst är på allvar, även om det också är på lek.

Att man måste välja en helt annan levnadsstandard än de som jobbar för att tjäna pengar i första hand, är en annan sak som det finns de som har svårt att förstå. Att man får vrida och vända på fantasin. Och handla det mesta, utom mat och sånt, second hand. Vilket jag i och för sig inte tycker är så där jättejättejobbigt, som ni vet. Det går ju att kombinera med mina skattjakter. Kläderna hänger ju där i närheten, och alla de praktiska sakerna man också kan hitta, om man är tålmodig och noggrann, vill säga. Men ändå, det kräver mycket mer planering, och ständig närvaro i affärerna ifråga. Att man väljer att vara mer fri, men fattigare på pengar, kan många ha svårt att fatta. Att man väljer att bli rik på alla andra sätt istället. På sig själv känner man andra, sägs det. DET vill jag påstå är en myt. "Folk" är många gånger sig själv närmast och vägrar inse att andra människor gör andra val. Andra, inte felaktiga. Inte konstiga - andra.

En sak jag funderar starkt på är att jobba mer utlokaliserat, för det känns som att människor (och med människor menar jag inte mannen, för han har alltid respekterat mitt arbete. Han har alltid tyckt att det jag gör är viktigt. Och inspirerande. Och lärorikt. Det låter kanske som skryt, det osar kanske lite illa här. Men jag lovar, han säger så. Och jag tror på honom. ;) förväntar sig att man ska vara tillgänglig under sin arbetstid på ett annat sätt när man jobbar hemifrån. Men du kan väl bara sticka ifrån och göra det här och det där och det ena med det andra ärendet. Nej, det kan jag inte. Jag är på jobbet. Mitt jobb råkar bara vara här hemma. I soffan. Eller vid skrivbordet. Eller på golvet. Eller på någon uppbyggd scen, där t. ex. en bild av något slag ska arrangeras. Därmed inte sagt att jag inte gör annat emellanåt, men det är annat som jag väljer själv. Saker som jag kan sticka emellan med, när det passar mig. Det är trots allt jag som är chefen.

Kanske måste jag flytta min verksamhet till något annat ställe, där inte vardagen pockar på så mycket. Där inte andras vardag stör så mycket. Där inte någon borrar i väggar eller klipper gräset precis samtidigt som det känns som att man är på väg att komma någonstans. Vi får väl se. Det slutar kanske med att jag köper hörselkåpor och skaffar mig hårdare hud. Punkt. Slut. Och en ny början.

Hösten är nog här, trots allt, fast bara jobbmässigt. Jag vägrar kategoriskt tro att sommarens sista suck är dragen. Det är bara på kvällarna det är höst. Inte på dagarna. På kvällen, i mörkret, hos de trygga, stadigt vajande grantopparna är det höst. Höst på bästa sätt. Höst som i allt börjar om igen. Lungorna tar sats mot den höga, klara luften igen. Syret får igång hjärnan på högvarv igen. Och granarnas sällskap hjälper den att tagga ner igen.

<3
/helena

tisdag 22 augusti 2017

Planscher för plugghästar


"... den verkliga planschboomen kom på 1920-talet och höll i sig till 1960-talet. ..." Även om de första svenska planscherna kom till redan på 1890-talet.

  
"... Bibliska scener blev ett väldigt vanligt motiv i början. Så kom också hantverk och yrken, liksom historiska händelser, geografi och olika folkslag. ..." "... det har producerats skolplanscher om jordbruk, husdjur, trädgårdsväxter, svampar, landskap, blommor, fåglar m. m. ..."

Tänkte att jag skulle visa er ett par skolplanscher till, från den fina utställningen som vi var på. Om ni inte hade möjlighet att åka dit, tänkte jag att det kunde vara kul för er att få vara den där berömda flugan på väggen en stund, och därigenom ändå få en liten inblick i historien runt de här konstfulla läromedlen.


 "... Under 1950-talet kom planscherna med nyttig samhällsinformation. Det kunde vara om spritens fördärv, trafikregler, ekonomiska kretslopp, mejeriprodukter och klädvård. ..."


"... Under 1960-talet var planschernas tid förbi. Lärarna tyckte att de var tunga och obekväma. Man hade fått modernare hjälpmedel. Bättre bilder i skolböckerna, skioptikonapparater, bildband och diabilder gjorde sitt intåg i skolan. Så kom också radion med sina sändningar och skolradiohäften. ..."


"... Den allra senaste och troligen sista skolplanschen utkom 1962 'Fridlysta växter i Göteborg'. Då hade skolplanscher tillverkats i Sverige i hela 70 år. Sverige var en flitig producent - av de c:a 5000 planscher, som producerats i Europa har 10% tillverkats i Sverige. ..."

Tänk, i en hel mansålder tillverkades och användes de, och nu känns de mest som reliker från en så kallad svunnen tid. Vackra reliker. Att ha på väggen. 

Varför inte i barnrummet? Åtminstone de lite snällare motiven. Örnens jaktinstinkt skulle nog kunna skrämma slag på vilken liten parvel som helst. Parvel? Säger någon verkligen parvel nuförtiden? Mer än jag då alltså.

:)
/helena 

ps Här hittar ni början på historien om skolplanscherna. (Och början på historien om när vi skulle gå på utställningen, som numera är avslutad).

måndag 21 augusti 2017

Sommarens sista fjäril


Hon flög förbi här idag - sommarens allra sista fjäril. 


Hon fladdrade hit. Till spöregnets dundrande ackompanjemang.


Hon fladdrade dit. Till minne av förra årets glödande höst.


Sedan flög hon igen. Bortåt. Mot skuggorna. 

-Än är inte sommarn slut, sa hon, liksom i flykten. 

Hon lät övertygande.


<3
/helena 

Vem behöver inte lite stöd här i livet?


Om man skulle ta och smaka på de där röda blommorna...hm...de ser ju så mumsiga ut...eller är de giftiga?


Kanske bäst att hålla sig till den vanliga grönsalladen där ute i djungeln ändå.


Här har vi då den nyaste medlemmen i vårt hemma-zoo. Möt giraffen, som mitt på bokhögen står. 

Och där står lampan, fortfarande bara till lyst, som man säger. Dags att ta tag i ny el till den trogna foten av trä och gedigen metall. Hittills har den bara stått och agerat lampskärmshållare. Men nu, när dunklet kommer och knackar på tidigare och tidigare för var dag som går, är det hög tid att se över hemmets ljuskällor igen. 

Allvarligt talat, tycker jag att många nyare armaturer går sönder alldeles för fort. Förra säsongen la två nya lampor av, det vill säga två lampor som inköptes "first hand" inom den senaste 15-års-perioden eller så. 

Till skillnad från min stadiga, S-märkta skrivbordslampa som jag läste alla läxor under, under nästan hela min uppväxt, den bara lyser och lyser och lyser. Den verkar dessutom gilla 2000-talets hållbara LED, lika mycket som den tvingades respektera den varma glödtråd som den en gång skapades för.


Oj, giraffen blev visst lite trött av allt lampsnack. Ett bokstöd måste väl också få vila sitt trötta huvud (och sin långa, nyfikna hals) mot ett par sköna "tegelstenar" ibland? Här hemma finns det många, tunga huvudkuddar att luta sig mot, även om jag rensade ut en hel hög i helgen. 

Fyrkantiga, intressanta livsöden och meningsfulla, spännande historier - de kan vara det bästa sängsällskap som finns.

:)
/helena 

ps Älskar hur prickarna (fläckarna?) har blekts på ena sidan. Någon - den förra ägaren, eller förrförra - har haft sina böcker stående i solen. På andra sidan giraffens snidade träskalle är de fortfarande mörka - fläckarna. Och på insidan av benen. Lite gulligt. 

söndag 20 augusti 2017

Den bästa guldkanten är oredigerad


  1. Anna och Tomas hade varit där före oss. Eller Albin och Tora, kanske. Eller Tore.
  2. Utsikten. UTSIKTEN! Låt mig få viska Viskan i era öron. Och den vidunderliga naturen runt den.
  3. Ljung heter landskapsblomman. Och oj, vad lila den var! Precis samma färger som marken, hade min snygga tidning. Och nej, jag har inte smutsat ner bibliotekets egendom. Det här är ett ex som jag köpte second hand i helgen, efter att jag lämnat tillbaka den stora, inspirerande traven till bibblan. Fick liksom abstinens direkt.
  4. Sedan började det regna igen. Tur att vi hade med oss ett stort paraply.
  5. Det vackraste trädet hade inga löv. Var inte det minsta grönt faktiskt, bara grått. Stilrent, skulle man kunna säga.
  6. Kvällen kom tidigt. Innan jag hann fota det jag hade tänkt att fota. Något fint och "fyndigt", som jag ville visa er. Och då menar jag inte rakhyvlarna. Näthat, visst är det tråkigt att det finns, men ett lite kul ord att lägga i Scrabble är det ändå. Liksom bogsera och dötid. Och pålle. Och goja. Och jag kom just på att jag hittade en ny ras till mitt hemma-zoo i helgen också. En riktig snygging. Låt mig få säga som så här; om den skulle få ont i halsen, så, då har den ganska mycket hals att få ont i...
  7. Sådana här skyltar borde verkligen växa på trän! Håller ni inte med?

:)
/helena

ps -Är det fåren som låter så? Sa han. -Det är väl råmer? Med å alltså. Svarade jag, när jag hörde ett mystiskt, gutturalt ljud från andra sidan ån.

fredag 18 augusti 2017

Två tomma hål


Vad är en människa egentligen?
Kött?
Ben?
En massa drömmar?
Förhoppningar?
Framtidsutsikter?
Diverse fyllnadsmaterial?
Blod?
Tårar?
Hår?
Sår?
Uppfläkt hud?

Vad är en enda människa värd egentligen?
Allt?
All möda i världen?
Allt man kan tänka sig,
och ytterligare lite till?
Eller ingenting?
Ingenting alls?
Inget att bry sig om?
En människa är ingen människa?
Mister du en står dig miljarder åter?

Vad är din älskade egentligen?
Högt älskad?
Oskattbar?
Ovärderlig?
Oersättlig?
Unik?
Oerhört underbar?

Vad är ett par övergivna skor egentligen?
Omöjliga att fylla?

Vad innehåller de egentligen?
Blod?
Svett?
Tårar?
En lilltånagel?

Vad innebär det varje gång en människa förlorar sitt liv i det meningslösa våldets namn?
Att en unik, högt älskad hög med ben och kött och drömmar aldrig kommer gå dig till mötes igen.
Att det kunde varit din älskades skor som är övergivna nu.
Tomma på sitt fyllnadsmaterial.
Oersättligt tomma.
Två tomma hål.
Två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger en oändlig massa onödiga tårar.

<3
/helena

torsdag 17 augusti 2017

En uppochnervänd jordgubbe är väl också en jordgubbe?


Det var bara därför jag köpte mappen med mönsterblad, för att få den sötaste jordgubben. Tänkte ramat in den i den här färgmatchande ramen, men nej då, det var inte rätt mått, förstås. När man äntligen hittar en vanlig - snygg - A4-ram, då är givetvis inte det man vill rama in i A4-format, bara nästan. That's life. Har ju varit en jättedålig jordgubbssäsong tydligen, så då tänkte jag kompensera er lite genom att bjuda på några broderade godingar istället.


 Fast jag tycker det ser bättre ut på det här hållet. Men då blir texten uppochner.


Men då får väl texten vara uppochner då, tänker jag, för annars bildar ju inte de små jordgubbarna en så här läcker, större jordgubbe tillsammans. 

En lite uppochnervänd dag går mot sitt slut. Lite kaosig dag. Men bra ändå. Fick en del gjort. Och hittade en lapp som gjorde mig glad, den låg kvar i en liten låda som jag fick en fin present i en gång. Bara några ord från min kära svärmor. Men oj, vad minnet och påminnelsen gjorde mig glad! 

Underskatta aldrig ordens kraft, mina vänner. Ta chansen, skriv en lapp till någon kär vän (eller till dig själv kanske? Till ditt glömska, framtida jag...), lägg den på ett ställe där man nästan kan glömma bort att man kan hitta en lapp. Sedan är det bara att vänta på att smilbandens magi kommer att ske. Ni ska få se. Vänta bara.

:)
/helena

ps Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Det beror på spontanitet. Spontanitet är överskattat, hävdar visst vissa. Anyway. Hade tänkt göra ett riktigt fint stilleben med den stilrena träramen och jordgubbarna. Uppställd på byrån tillsammans med den mirakulösa orkidén (som blommar om med inte mindre än fyra, fem blommor på samma gång och stång! Eller stängel, heter det väl?) i en rosa och vitprickig kruka på fot. Skulle blivit så där totalt jättejättefint, ni vet. Sedan visade det sig att ramen inte passade och jag förpassade hela stilleben-idén rätt ner i papperskorgen och fortsatte jobba med annat. Då kom mannen hem från jobbet, samtidigt som en enda solstråle letade sig in till det höstsäsongsuppvaknande skrivbordet. Eller var det två? Hursom, klick, klick, klick. Så var det klart. En oförhappandes färgmatchande man och några, söta, uppochnervända jordgubbar från 50-talet, var plötsligt ett faktum. Ett småsuddigt faktum.