måndag 23 oktober 2017

Aldrig mer aska på Askungen!


Först tänkte jag ställa henne här, i köksfönstret.


Sedan insåg jag att alla de intrikata detaljerna skulle gå förlorade i motljuset. Här krävs medljus och närbild. Se bara, på den lilla kaffekvarnen uppe i hyllan, ovanför hennes trötta huvud. För visst är det väl Askungen som sträcker ut en hjälpande hand mot sina hungriga, vingprydda, små vänner?


Här sitter hon, med sopkvast och skyffel redo. Det är på armen och på fåglarna som det har askats mest. Klänningen och det långa håret har klarat sig bättre från halsblossarens varma restprodukter.

Tänk att skapa ett så här vackert föremål, att användas till ett så tråkigt ändamål som att aska och fimpa sina rökdon mot. Pipan och cigarillen och cigarren och cigaretten. Ingen av dem kommer någonsin mer att få komma i närheten av den ljusa, lätta gestalten på det tunga gjutjärnsföremålet.

Kan det finnas några förmildrande omständigheter här, tro?I bästa fall användes fatet kanske till att lägga använda tändstickor på? När man gjort eld i spisen eller så?

Hur illa man än tycker om rökning, så är företeelsen ändå en del av vår historia. Och jag kommer aldrig sluta fascineras över det arbete man la ner på bruksföremålen förr i tiden.

Ropade in Cinderella och ett par andra fantasifulla askfat för några år sedan på en auktion. Och det kan jag lova er - lika säkert som att "nobody puts Baby in a corner!" - ingen kommer någonsin mer att aska på Askungen!

:)
/helena

ps Imorgon är det FN-dagen, och för mig är FN mest förknippat med Unicef. För alla barn. A fair chance, står det bland annat på Unicef.org. A fair chance är väl ändå det minsta vi kan begära att alla barn och ungdomar ska få? Oavsett om de råkar vara födda i Afghanistan eller i Sverige eller någon annanstans på jorden? Det dör färre små barn än någonsin i världen, men över fem miljoner låter ändå väldigt mycket i mina öron. Låt oss försöka hjälpa så många vi kan. Genom att inte skicka tillbaka unga människor till "provinser som verkar säkra". Och genom att ge våra barn och ungdomar bättre verktyg att hantera sina inneboende krafter och frustrationer. Låt oss bli bättre på att hjälpa varje barn att hitta sin kreativa ådra. Skrivandet och läsandet ligger, förstås, nära till i mina tankar, men det kan handla om allt från idrott till körsång och rollspel. Allt som är kreativt helar och läker och rustar för en framtid som kommer innehålla frustration, rädsla och motgångar ibland. För så är livet konstruerat.

Låt oss hjälpas åt att skapa så många ljuspunkter vi kan, för så många medmänniskor vi kan. Ett sätt kan vara att köpa något riktigt livsnödvändigt i Unicefs gåvoshop, ett annat kan vara att bjuda någon i din närhet på ett extra leende. The sky is the limit, har jag hört. <3.

söndag 22 oktober 2017

Det är inte mitt fel att vi måste prata om julen


Hej. Här sitter jag. Har precis redigerat klart alla femtielva foton jag tog igår. En del blev bra. Jodå, ganska många blev bra. En del ingår/ska ingå i mitt pågående projekt, som jag lovar att prata mindre kryptiskt om inom en snar framtid. En del kommer ni att få ta del av alldeles snart. 

Och så var det det här med julen då. Vad ska vi göra med den? Fira, säger ni. Och självklart ska vi göra det, svarar jag. Men vad ska vi göra med alla stora varuhus som öppnar sina gigantiska försäljningar av julsaker innan nattfrosten ens har hunnit färdigbekanta sig med höstlöven?


Vi ska gå till motangrepp, såklart! Sätta oss till second hand-motvärn! Därför, som en del i nyanseringen av den masshysteriska julkommersialismen, kommer det lite inspirerande tankar runt vintage-julens budskap redan nu. Här ovan ligger förresten alla mina barndomsjular och bjuder upp till blåvit långdans runt granen.


Även om många är dåliga på att vänta på julefriden numera, så startar vi väl ändå i rätt ände - med advent. Inget är ju som väntans tider. Varför inte börja med att investera i en unik adventsljusstake? 

Visst, ett skäl till att inte köpa varken nya eller begagnade julsaker är förstås att man redan har det man behöver. Men om man ändå känner att det börjar bli dags att förnya sig, då är det ett hett tips att köpa något redan använt istället för splitternytt. Är det dessutom något inom vintage-världen som brukar vara superfräscht så är det just högtidsbundna saker. De plockas bara fram en gång om året och ligger för det mesta väl emballerade och nerpackade övriga tiden. 


Mitt allra bästa köpa-julsaker-och-påsksaker-och sådant-tips kan ni redan: Köp off-season. Köp julsaker på våren och sommaren. Men eftersom det är försent att prata om det nu, kommer här mitt näst bästa tips istället: Tänk vidare. Vrid och vänd på sakerna och begreppen. Och titta på - och tänk runt - varje enskild sak. Det är lätt att få panikkänslor när man står inför en hel god och glad tomteparad. Allt verkar liksom flyta ihop i en enda röd/grön röra. Böj dig närmare. Plocka upp något enskilt, och se hur det plötsligt står ut ifrån mängden. Den där vita, gulliga tomten som ligger på något som verkar vara ett omålat - lika vitt - äpple, kanske inte är så dum ändå? 

Och alla jultallrikarna sedan, många av dem är finare än man först tror. Det behöver inte stå Stig Lindberg under dem, eller något upphöjt danskt, de kan vara fina ändå. Och ingenting kostar de heller. Sätt upp några som prydnad, som en utbredd julbonad i porslin, eller ställ bara fram en speciell på bordet, med hjälp av en tallrikshållare. Eller duka med dem. Till adventsfikat, glöggminglet och julfesten. Alla koboltblåa färger är kanske inte så nyttiga att skrapa med tårtgaffeln mot, men till att lägga knäcken och ischokladen och valfritt antal småkakor passar de utmärkt.


Alltid hittar man något, om man verkligen tittar. Ibland en vacker handgjord adventsstjärna i halm, ibland ett gäng julservetter. 


Allt är kanske inte guld som glimmar, men mer än man - först - tror, är det definitivt.

Sedan kanske mitt allra, allra bästa julsakstips är att tänka långt utanför julboxen. De bästa julsakerna är de som egentligen inte är tänkta som det. Som exempelvis en nysilverbricka fylld med helt vanliga små glaskulor. Tillsammans med några tända lågor blir de en glimrande, prisvärd stämningshöjare. Eller varför inte leta upp några andra året-runt-vintage-saker, som endast med hjälp av ett par ihärdiga ögonkast kan förvandlas till vilken unik julprydnad som helst.

Från mig till er alla - en önskan om en riktigt God Vintage-julsaksjakt!

:)
/helena

ps Vi var i Limmared igår. Den lilla, stora glasbruksorten som förvandlats till sakletar-mecka. Svängde bara in en snabb sväng innan vi for vidare. I Butik Återbruk, som bjuder på många välfyllda kvadratmeter, finns det plats för ett helt rum fullt av tomtenissar. Bara att välja och vraka. Där kan man hitta lite av varje. Allt från klassiska adventsstjärnor i näver och mässing, till valfritt färgad adventsljusstake. Fastnade särskilt för en i terrakotta med hjärtan på. Men igår var jag mest där för att rekognoscera och illustrera dagens juliga inlägg (utläggning).

fredag 20 oktober 2017

Är det här del 8 av Spår i gräset?


Är osäker. Vet ärligt talat inte. Om det här verkligen är nästa del i hobbyskrivprojektet Spår i gräset. Kanske är det del 7, och att det som nu är del 7 borde flytta sig till del 8 istället? Kanske är det här en ytterligare tidigare del? Eller en senare? Eller ingen del alls?

Kanske är det bara en fristående betraktelse? Kanske var jag alldeles för påverkad av platsen vi var på när jag skrev. Kanske blev mitt sinnelag för påverkat av tidens vingslag där intill platsen med anor från tidigare sekel. Platsen, som knallarna (de lokala gårdfarihandlarna) sägs ha haft som mötesplats. Kanske tog min fantasi med mig på en annan tur än det spår jag följt sedan i somras.

Jag vet inte, som sagt. Gör du? Om du vill läsa de föregående delarna (de som jag TROR är de föregående delarna) så klicka in dig till del 7 här. Behöver du länka dig längre bakåt, så finns de länkarna där, ovanför del 7. Nu del 8. Eller vad det nu är.

Löv på golvet. Löv i diskhon. Löv. Löv. Löv. Ingen hade städat i torpet på länge. Ingen hade överhuvudtaget varit där, på mycket länge. På byrån stod bilder av lyckliga människor. Eller människor som låtsades. Vem kunde se skillnad? Smaken av gammal spya kom över honom. I badrummet - den blåvita fyrkanten i hörnet, endast avskild från det övriga rummet med ett rutigt, fotsid tygstycke - erbjöd en spretig tandborste, som i bästa fall kunde anses bättre än inget. Den luktade mögel. Han fattade inte riktigt varför han lade tillbaka den på hyllan igen. Kändes som att den ville det, som att den tillhörde hyllan på något vis. Som att hyllan skulle känna sig ensam utan sin medfarna medbrottsling. Det enda brott som begåtts här var avbrottet. I tiden. I skeendet.
Det var bara naturen som rörde sig genom rummen nu. Löven. Och vinden. Annars stod allting stilla. Frusna leenden. Kallt kalkylerande unga människor, som räknade med att leva för evigt, som unga människor alltid har gjort. Snubblet över den höga tröskeln fanns kvar, men han höll sig kvar på benen. Det här var en plats som kunnat läka alla sår. Gungstolen. Den rockade fortfarande. Om man hade en kropp som tålde det. Vemod. Var det det han kände? Vemod kom långt efter mod i ordlistan. Listan på ord han borde använt oftare under sitt liv var lång. Tålamod stod överst. Empati en bit under. Avvaktan stod sist. 
Och vanmakten, den kom lika långt efter makten som gapet mellan två oceaner. Tänk att bordsduken låg kvar. Fastnaglad av fukten. Han mindes den ömma rörelsen som smekte ut vecken på duken lika lätt som de i hans panna. Avgörande ögonblick, när någon sett skuggan över anletsdragen. När det blixtrande adrenalinet kunnat stillas innan något hände. Sprickan i lädret på den tunga länsstolen. Den vars frukter karvats ut för hand. Spiken, där guldspegeln suttit. Den som sett mer än en människa kan för(e)ställa sig. 
Han mindes grimaserna, när det proklamerats att dagens middag skulle bestå av blodpudding med lingonsylt. Lingonsylt hade han aldrig gillat. När den vita tallriken ställdes fram på den välstrukna duken, låg det en liten klick jordgubbssylt på ena sidan den svarta maten och en liten klick hallonsylt på den andra. Blod med hallon. Mungiporna hade genast seglat upp. Som en glad barkbåt på sin jungfruresa. 
Fotpallen, som var en sypuff om man förstod att lyfta på locket, innehöll fortfarande allt som behövdes. Och en massa knappar. Gröna knappar, svarta, stora, några nästan fyrkantiga, silvriga. Och röda. Många röda knappar. I puffen låg också en trälåda han mindes väl. Och jodå, kritorna fanns kvar däri. De andra barnen hade ritat av sina långa bekymmerslösa dagar, medan han redan från början föredragit att sätta ord på allt. De vuxna trodde det berodde på att det var lättare att att skriva glad och gul än att fylla hela den runda cirkeln med den ljusa färgen.
I det höga, blå klädskåpet hängde klänningarna på rad. De flesta blommiga. Någon enstaka svart. En med spetskrage. Längst ner - skor. Låga. Två par. Finskorna och de andra. Han hade gått nästan hela det lilla varvet runt. På det kalla golvet låg ett löv och betraktade sin omgivning. Det hade två perfekt formade ögon. Två mörka prickar. Bruna, genomborrande. Han vågade inte titta tillbaka. Dörren kärvade, hade visst slagit sig. Svällt. Ville väl inte stänga in alla minnen. Han lät den vara. Fingrade bara förstrött den gamla nyckeln varm, innan han lät den byta plats med bensinmacksbullen i jackfickan. Bilen startade som den skulle. Han önskade nästan att den inte hade gjort det.


/helena

torsdag 19 oktober 2017

Skumt & mjölkvitt


Opalglas, opalinglas, flussglas, mjölkglas. Kärt barn HAR många namn. Hade tänkt att vi skulle bena lite i de där olika, likartade begreppen, men jag är för trött idag. Min vas är en typisk så kallad flussvas, en sådan som man ser på många auktioner.


Ofta kommer de i par. Låt oss prata mer om det ogenomskinliga glaset vid ett piggare tillfälle, nu stannar vi bara till och vilar ögonen en stund i sovrummet. Hos Amelie och Prot. De har inte hittat sina rätta platser än, men jag funderar på att sätta upp dem på toadörren. !? Jo, jag tänkte lite så här: Vilken unisex-symbol kunde passa bättre att ha på två filmnördars toadörr än just ett filmpar. Eller par och par. Ett par oförglömliga karaktärer i två underbara filmer!


Här borta ser det ut ungefär som vanligt, även om jag är på gång att ändra lite. Men bara lite. Något rött blir det nog. Med vingar på.


Det är visst inte bara jag som är ofokuserad här, men äsch, vad gör det om hundra år...

Åsynen av min lilla blommande pärla gör mig lite piggare än jag egentligen är. Har faktiskt aldrig sett en flussvas med så rund och go' form och ljuvlig, blygsam dekor förut - även om jag vet att det finns många läckra varianter därute. Kombinationen av det rödbruna och det vita är så perfekt. Och blommorna blommar så rart runt omkring.

Tänk ändå, vad mycket vackert som tillverkades runt förra sekelskiftet. Sedan kom krigen.

Förlåt, det där lät som ett tråkigt slut på några trötta rader ifrån sovrummet, men faktum är att jag håller på att titta på en dokumentär om en judisk lärarinna som hade modet att sätta sig upp mot nazisternas absurda regim. Sådant mod - sådana motståndskraftiga människor - kan få vilken trött-maja som helst att orka le.

:)
/helena

onsdag 18 oktober 2017

Sprakande kudde


Som att få med sig en liten del av själva naturen in.


Det frodas och växer runt hela kudden.


Mönsterbilder, ornamentik, som tar oss med på en cirka sekellång tidsresa.


VÖHO!

Så känns det när man når toppen av utsiktsklippan! Särskilt när man har ett knasigt knä i släptåg...

VÖHO!

Tillbaka till framtiden. Fast baksidan är precis lika fager som framsidan, och skvallrar lika högt om det som varit.

:)
/helena

ps Kanske, kanske är det där lilla vita uppe på klippkanten - en lika skön skatt som kudden.

pps Göteborgs Botaniska Trädgård bjuder på ett makalöst färgspel bland lövverken nu. Överallt som brinnande buskar. En gigantisk trädgård att botanisera runt i. (Fota vackra vintage-skatter i...) Vegetera i. Varje dag, året runt.

Läser i programmet att det vankas pumpakavalkad. Och pumpaverkstad - tillverkning av lyktor - för de små. Senare kan man gå in i växthusen och värma sig tillsammans med orkidéer och andra tropiska typer. Julutställning. Sedan blir det vår igen! och japanskt firande i skuggan av körsbärsblommor. En trädgård som aldrig riktigt sover.

tisdag 17 oktober 2017

Kärleken färgar den vita duken


The Swedish Theory of Love. Smaka på den titeln. Kan det inte vara så, tänker jag, att själva ordet "teori" inte passar ihop med kärleken? Möjligtvis kan det passas ihop med själva ordet "kärlek", men absolut inte paras samman med ordets verkliga innebörd. 

Visste, ärligt talat, inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg den här filmen. En film, som jag innerligt önskar att det gick att kategorisera in i något annat fack än i just dokumentär-facket. För det mesta känns overkligt. Konstigt och världsfrånvänt. Är det så här vi är? Vi, så kallade svenskar? Har vi, moderna människor, blivit så självständiga att vi hellre skaffar barn med oss själva, än ger all vår ackumulerade längtan till alla de som redan finns här på jorden? Till alla de här i världen, som redan behöver oss. Tanken svindlar. 

Ensamheten, som radas upp ruta för ruta, kan få vem som helst att misströsta. Allt vi äger, men ändå verkar vi sakna det allra viktigaste. Kontrasten till läkaren som tillverkar sjukvårdsutrustning av cykelekrar, ekar i mitt minne, nu, fortfarande flera månader efter att jag såg Gandinis film. 

Och jag kan inte låta bli att skratta åt minnet av vad som skulle vara det viktigaste att lära sig om oss, oss svenskar, om man kommer hit som ny medborgare. Tragikomiskt, är vad det är. Är vad filmen är. Se den, om du vågar se dig själv i spegeln. Och i ögonen.

 
Oblivion. Vi byter kategori drastiskt här. Eller inte. Sci-fi. Under lång tid hade jag svårt att se fantasy-filmer. Ville inte. Förstod inte riktigt poängen med att låtsas och hitta på. Sedan blev jag vuxen, nåja, och fattade att låtsas kan vara det allra verkligaste som finns. Det kan vara det bästa sättet att beskriva ett obeskrivligt ämne eller scenario. Ibland det enda sättet att göra något komplicerat begripligt.

Det behöver inte handla om små gröna män (även om de också kan vara söta). Tom Cruise och framtid och rymden. Tre ingredienser som inte direkt gräddar min favoritfilmkaka. Men här funkar det. Vi blandar i en del Morgan Freeman, plus ett par oväntade vändningar, och plötsligt smakar det hela inte alls illa. Det här föll mig både på läppen och tungan, faktiskt. Kan rekommenderas. Verklighetsflykt i sin mest oförställda, sanna bemärkelse. Eller?


The Fault in Our Stars. Den svenska titeln är inte lika bra. Förr eller senare exploderar jag, antyder åtminstone helt riktigt att det här handlar om något brännbart. Hazel och Gus. De är kärleksparet jag aldrig kommer att glömma. De, som har oddsen emot sig, lyckas ändå skapa sig en liten evighet tillsammans.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om filmen jag först tänkte strunta i att se. För att citera mig själv: Nej usch. Jag orkar inte med en enda sentimental ungdomsfilm till! 

Som jag fick äta upp de orden. Den är INTE ett dugg sentimental. Och det handlar om människor, punkt slut. Allt går inte att sortera in i schablonmässiga filmfack och sucka vuxendjupt åt. Här handlar det om livet. Och döden, hur mycket vi än vill mota bort den.

Alltså, jag kan skriva spaltmeter här, utan att ni skulle förstå hur bra den är. Så nu nöjer jag mig med att nämna att det ingår en knasig författare som gillar svensk rap i filmmixen också. Eller om det var hip-hop? I vilket fall, en film ni måste se. Bygger på en bok, som så många av de allra bästa filmerna gör.

Shailene Woodley och Ansel Elgort. Vilka är de då? Ja, det kan man undra, för de spelar så bra att man nästan helt glömmer bort att de "bara" spelar. De ÄR Hazel Grace och Augustus Waters. En film jag aldrig glömmer. En film som gör mig tacksam för det jag har. För åren jag har i ryggen och kärleken vid min sida. Se den, och gråt. Och tacka din lyckliga stjärna för det som just du har fått.


1.000 Times Good Night. Eller Tusen ganger god natt. Utan ring över a:et. För det är danska Erik Poppe som står bakom kameran när jag än en gång blir påmind om att Juliette Binoche kan vara den bästa skådespelaren ever. Hon spelar krigsfotografen som också är mamma. Eller tvärtom? Det är frågan.

Måste man välja? Karriären eller kärleken? Kallet eller kärleken? Samma gamla fråga, tänker ni. Och svaret då, det är lika oklart som alltid. För att det inte finns något bra svar, bara ett famlande bland alla svåra frågor. Men vägen dit är väl värd mödan att trycka på play, eller enter.

För den här filmen trycker på viktiga frågor hela vägen. Hela vägen från de tunna tältväggarna i flyktinglägret till den trygga, nedsuttna vardagsrumssoffan. Och Juliette Binoche gör det igen. Spelar skjortan av allt och alla. Även om unga Lauryn Canny spelar tonårsdottern med intelligent, känslig, trulig trovärdighet.


Det var det det. De bästa - mest minnesvärda - filmerna som mannen och jag såg sommaren 2017. Jag lovade ju att berätta om dem, bättre sent än aldrig liksom.

Vad har då de här olika filmerna gemensamt, mer än att de alla är relativt nya (mindre än fem år gamla)?
 
Allt handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till jorden, djuren, varandra och livet. Kärleken till filmen får mig att omfamna den mörka tiden. För visst går det bra att fälla ner persiennerna framför solstrålarna, men det går ännu bättre att sjunka ner i biomörkret när det redan är mörkt ute.

En riktigt God filmhöst - och vinter - önskar jag oss alla!

<3
/helena

ps A Street Cat Named Bob. Vet att jag har skrivit om den tidigare, och att de flesta av er säkert har hunnit både läsa boken (böckerna) och se filmen vid det här laget. Men jag måste ändå nämna den. För Bobs skull. För att den berättar historien om vad djuren kan göra med oss. FÖR oss. Göra oss - och världen - bättre, på alla tänkbara sätt och upptänkliga vis. En i många stycken allvarlig vuxenfilm, om en katt. Bara en sådan sak.