måndag 28 juli 2014

Hundra år. En oändlighet. En blinkning.


"... Jean Gruyers konsthandel låg på Rue des St Pères 21. I det trånga, nästan kyffiga galleriet mot gården där kopparporträttet förvarades, hängde en hygrometer bland konstföremålen. Luftfuktigheten visade på 56 procent. Genom alla krigsåren lyste den lilla rörlampan inne i butiksradion med samma bedrägliga hemtrevnad, spelade Wagner och blandade med rapporter från skyttegravarna, från betongforten, från taggtrådsfälten som inkom med ett elektriskt knaprande över taveldukarna, ett slags vibrerande viskning om världen utanför där förlusterna steg till miljoner och människan förblödde.
Sedan 1895 hade Gruyer haft tavlor av Renoir hängande på väggarna - därför att ingen ville köpa dem. Han satte upp priset 100 guldfranc för Madame Morizot och hennes dotter. Ingen ville köpa den. En Cézannne gick för 40, en van Gogh för 30. Han erbjöd en Gaugain, Madonna med barn, för ett vrakpris.
För Yngling på guld ville Gruyer ha 60 guldfranc.  
Tio år senare, den 3 mars 1924, köptes den av konstsamlaren Frits Lugt för 17 250 gulden.
Prisutvecklingen efter världskriget var extrem och Rembrandts målningar var närmast klassiska föremål som borde ha stoppats undan i de statliga museernas reservförråd, men budgivningen stegrades och kände knappast några gränser.
Lugt var i högsta grad medveten om guldkopparmålningens värde. Han hade i många år, med livliga ögon och fladdrande jackett, genomsökt Europa efter dyrbara holländska mästare. 
En Rembrandt kunde försätta hans väsen i vemodig, sensibel trance.
Allt han målat nådde ned till tingens rot. ...

/ur Yngling på guld -
Roman om ett brott
av Ernst Brunner (2007)
Albert Bonniers Förlag



:)
/helena

lördag 26 juli 2014

Gamla vyer och nya perspektiv


Satt och bläddrade i en hög med gamla vykort. En del av dem är bara halvgamla, som det ovan från Postverkets Tryckeri 1975. Ett litet fniss undslapp mina annars så, hm, korrekta läppar när jag läste den tryckta baksidestexten: "Valkmoln (stratocumulus) består av små vattendroppar. Höjden till molnen är här ca 2000 m, men vanligtvis lägre. Valkmoln räknas till vackert-väder-moln. Kan upplösas under dagen. 'Mulen morgon ger ofta klar dag. ' ..."

Suck, tänker ni säkert nu. Och vad var det som var så kul med det då? Nä, det där var kanske inte så himla kul, men texten som står precis under det var faktiskt helkul: "...Skicka vykort inte bara för att glädja andra. Skicka dem för din egen skull. Annars kan folk tro att du vill vara i fred."


Då tänkte jag så här - för så kan vi ju bara inte ha det, tänk om någon skulle tro att vi vill vara i fred allihopa... Jo, så då tänkte jag tipsa er lite grann. Ett par ovärderliga tips om fina vykort man kan skicka, för att meddela folk (= nära & kära) att man har en riktigt bra semester. Och att man inte alls vill vara i fred. (När då då? Vad menas egentligen? När man kommer hem eller? Eller när man är borta?) Jaja, vi kör väl igång bara. Provar oss fram liksom.

Fast när jag tänker efter, när jag så smått börjar lura på vad vi ska skriva på korten, så kommer jag på att den allra bästa vykortshälsningen redan är skriven. För länge sedan. Kanske känner ni igen den? (Jag har tagit mig friheten att hoppa lite i texten.) Men nog snackat. Nu kör vi. Hög tid att skicka vykort!


Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...


...på sommarn och gör lite somrigt, då kommer blommorna snart. Jag gör så att blommorna blommar...


...jag gör hela kohagen grön, och nu så har sommaren kommit...


...för jag har just tagit bort snön. Jag gör mycket vatten i bäcken...


...så där så det hoppar och far.


Jag gör löven nya på träden...


...och små fågelbon här och där.

(anm. "Visby: Sveriges minsta bebodda hus" enl. den förtryckta baksidestexten)


Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär.

(anm. Baksidestexten informerar här något oromantiskt att: "Det drar ihop sig till dåligt väder. De trådlika molnen (cirrus) avslöjar varmluftens framfart. Molnen består av iskristaller och ligger på ca 6000 m höjd. I dagsljus är de helt vita. Det kommer att mulna. Molnen blir mäktigare. Vinden ökar. Senare kommer regnet.")


Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom kan få, och andra små roliga saker som passar när barnen är små.


Och jag gör så roliga ställen, där barnen kan springa omkring, då blir barna fulla med sommar...


...och bena blir fulla med spring.


Bästa sommarhälsningar från Ida.

Och från allas vår Astrid L. förstås. Georg Riedel finns såklart med där på ett ganska stort musikaliskt vykortshörn. Och så lilla jag då!

:)
/helena

fredag 25 juli 2014

Bara bullshit?


Skriva om djurplågeri? Publicera foton som har anknytning till djurplågeri? Tro inte att det var ett lättvindigt beslut, även om det "bara" handlar om en scarf. Man kan säga att det blev en rejäl holmgång inom mig. En tjurfäktning rent utav. På ena sidan skynket - den ömmande djurvännen. På andra sidan - den ständigt nyfikna historieälskaren. Som ni förstår, ingen lätt fight. Ingen given vinnare.

Det blev en kompromiss. Historieälskaren får berätta lite om den vida kände tjurfäktaren Luis Miguel Dominguin om, men bara om, djurvännen med det blödiga hjärtat får börja med att ta ett rejält, officiellt avstånd från allt som har med plågeri av djur att göra! (Att bara läsa om det faktum att dessa stora, så kallat macho-manliga män, dessa bull-fighters, tog troféer - i form av ett eller två avskurna tjuröron - får djurvännen att vilja storböla. För att inte ens börja tala om själva dödandet).

Men visst är den vacker? Souvenir-scarfen med dagens datum på. Fast det året var det lördagen den 25:e juli. Vilket år det handlar om, vet jag inte exakt, men förmodligen tilldrar det sig under 1950-talet någon gång. Eller kanske i början av 60-talet.

Se så färgerna på scarfen (och dräkten!) fullkomligt sprakar och glöder! Och det var förstås, den av scarfen nyväckta, nyfikenheten hos historieälskaren som drog iväg på en liten virtuell snabbresumé genom Dominguins liv och karriär.

Madridfödde Luis Miguel Dominguin (1926-1996) gick tidigt i sin fars farliga fotspår. Knappt hade han hunnit bli tonåring innan han lät sig tjusas av den eldiga sporten. Som vuxen blev han mycket berömd och rik. Uppskattad både för sin skönhet och sin skicklighet. Kvinnor var något annat han lätt tjusade. I början av 50-talet, innan han stadgade sig och bildade familj, hade han bl.a. en omtalad romans med den välkända skådespelerskan Ava Gardner.

Bland vännerna fanns fler machomän: Picasso, som t.o.m. designade en speciell tävlingsdräkt åt honom. Och Hemingway, vars postuma bok The Dangerous Summer tydligen utspelar sig runt vännen Dominguin och en av dennes värsta rivaler.

Asch, så där mycket skulle historieälskaren inte få breda ut sig. Ni kan väl läsa lite mer själva istället. Om ni vill.

Djurälskaren hälsar att hon ska ta sig en rejäl funderare på vad hon ska göra med den läckra, helt oanvända, handfållade scarfen. Låta den hänga framme och pryda sin plats ett tag nu bara? Skrynkla ihop den lite lagom och bära den runt halsen i höst? Ta fram den exklusivt till jul och låta den bli en hyllning till alla Ferdinands där ute? Alltså en hyllning till alla som vågar gå sin egen väg.

:)
/helena

ps Här hos Getty Images finns det en massa ögongodis för tjurälskare. Kanske finns det någon där ute som vill ha ett foto på just Dominguin in action på väggen där hemma?

På Youtube kan man få en liten suddig filmglimt av tjurfäktaren och hans flamma Ava Gardner.

torsdag 24 juli 2014

Vilket klipp va'!


Superbloggarna Clara och Eli redovisar några av sina loppis- och auktionsinköp i inläggen Fyndat och Så här vet du om du har ropat in en äkta fyndlåda. Så då vill förstås inte jag vara sämre. I en av lådorna - det var förmodligen inte den med paraplyet som matchar inredningen - låg det en sax. En lagom sliten och lagom fin sax. Och alldeles lagom vass!


I lådan med den nya plånboken - den som mannen verkligen behövde - låg det gamla pengar. Polska och ryska pengar, tror jag att det är. På en av dem står årtalet 1918.


Som sagt: paraply som matchar inredningen. Ett riktigt gediget paraply dessutom. Kvalité stavas det. Sådana tillverkas nog inte längre. Nu har vi ett umbrella som definitivt klarar mer än en regnperiod till.


Här är den - mannens nya plånbok. Lite i onödan bling-blingig kanske, men funktionell. 20 meter blått presentsnöre fanns också att finna i samma blandade kartong.


Liksom en röd och häftig häftpistol.


Ihop med paraplyet som matchar, ja ni vet vad, låg det en massa färgsprakande scarfar. Eller säger man scarves? I alla fall, jag behöll två. Scarfar/scarves. Resten ska lämnas in på Myrorna.


Slutligen hittade jag de här skitsnygga metallkrokarna i botten på plånbokslådan! Vet inte riktigt vad de ska få hänga, eller var, men snygga är de.

Det var det. Dessa "skitsaker" kan nog inte direkt mäta sig med snyggissakerna hos Clara och Eli, men de gav å andra sidan flera hundra kronor för sina fynd och sin låda. Mannen och jag ropade in alla dessa praktiska skitsaker för...en skitsumma.

:)
/helena

ps Just det, höll på att glömma tumstocken. Nu har vi en extra tumstock. Att ha i bilen. Alltid är det något som ska mätas.

pps Såg ni förresten scrabble:t i bakgrunden? Mannen la stolt ut ordet komapatient. Ett typiskt semesterord?

måndag 21 juli 2014

Isbjörnar och andra djur under klubban


Varje auktion med värdighet bör väl ha minst en vovve på finbordet? Vet dock inte riktigt vad den här kan vara av för ras? En afrikansk variant kanske? Om det mot förmodan skulle vara en extra illaluktande dog som vi dealar med just här, så ser det där som ligger till höger - praktiskt nog - ut som en gasmask.

På tal om djur; alldeles nyss såg jag det senaste avsnittet av Engelska Antikrundan. Hörde den mest hjärteknipande historia där. Om en kär återförening. Ett återseende mellan en kvinna (som blev helt föräldralös redan som 10-åring och som därmed vid en flytt miste alla sina tillhörigheter) och hennes älskade nalle! Nallar! Och inte vilka nallar som helst, utan två isbjörnar. Ivy och hennes lilla dotter Brumas. Två isbjörnar som har funnits på riktigt. 1949 föddes Brumas på London Zoo och blev en av djurparkens största (fast hon var så liten) attraktioner någonsin. Här kan ni klicka in er och se en fullständigt bedårande filmsnutt. Den visar en sekvens från ett tillfälle när lilla Brumas skulle vägas in. Mamma Ivy verkar superstolt över sin telning, och pappa Mischa går runt och sträcker på sig.

I kölvattnet av den lilla isbjörnens omåttliga populäritet började flera företag (förstås!) att tillverka böcker, gosedjur och annat. Här hittade jag en ganska gammal försäljning - på anrika Christie's - av mor och dotter isbjörn. Om ni vill se hur de ser ut alltså. Och prisbilden verkar dessutom bestå ungefärligt sedan början av 2000-talet, i alla fall om man får tro på TV-expertens utlåtande.


En riktig utomhusauktion var det. På landet. I strålande väder. Alla var väl inte riktigt där. Men en hel del hade i alla fall letat sig dit.


Som den här söta flickan. Tulpaner på burk, skulle man kunna kalla den.


Och många av The usual suspects var förstås där. Beethoven och Nalle Puh bl.a.
 
 
Allt som glimmar är förstås inte äkta guld. Men den sköna 70-tals skärmen verkade göra sitt bästa för att lysa ikapp med solen.


Alla har sin egen strategi för att se och uppleva allt som sker. En del ligger ner. Själv stod jag högst upp på en sten. Och därifrån såg jag definitivt inte allt, eftersom en del av det utropad godset stod gömt bakom ett träd. En bit bort ifrån huvudladan fanns det möbler och sånt.


Och med "sånt" menar jag förmodligen den här söta taxen. (Ja, det fanns en hund till!)


Eller den här räknemaskinen. Bra att ha vid summeringen av dagens inköp kanske? Särskilt om man har köpt lite, lite för mycket. Det verkade det vara många som gjorde. Det kan jag förstå, för många saker fick en väldigt liten och nätt prislapp. Buden haglade inte direkt. Åtminstone inte hela tiden.


Kanske blev det något hetare om buden när de röda sammetsmedaljongerna kom under klubban? Eller den rart utsmyckade, blå kistan? Eller den alldeles lagom utsirade pigtittaren? Jag vet faktiskt inte.


För vid det laget hade vi åkt hem. Men många andra hugade spekulanter satt förväntansfullt kvar i den idylliska omgivningen. (Lägg gärna märke till husvagnen i bakgrunden, den orangea med vita moln på! Så söt, men jag har en bestämd känsla av att den inte var till salu.)

:)
/helena

ps Från det ena till det andra igen - det blir ingen riktig ordning med TV-tittandet nu mitt i sommaren (i alla fall inte sedan fotbolls-VM tog slut...). Men det ena beror säker på det andra. Utomhusauktioner och andra aktiviteter lockar nog bort de flesta ifrån sommar-tablåerna. Men jag försöker i alla fall att inte missa alltför många avsnitt av Engelska Antikrundan (tyvärr visas varje avsnitt bara i en vecka på play, men de går säker att finna någonstans på brittisk tv eller webb).

Sedan har jag upptäckt det danska antikprogrammet Guld på godset också. Detta är kanske inte ett så där jätteintressant upplägg, vissa sektioner känns lite för konstruerade, nästan konstlade, för min smak. Men jag gillar förstås att ta del av alla duktiga danska designers och konstnärer. Som Salto och Jensen. Och att det hela äger rum i diverse vackra slottsmiljöer gör ju inte saken sämre. (dessutom visas alla avsnitten hyfsat länge efteråt, i 30 dagar på Play!)

pps Om ni, liksom jag, inte kan få nog av djur, så kan ni gå in på den här engelska sidan och läsa lite mer om Brumas och några andra historiskt kända djur. Bland annat om gorillan Guy (!) som med försiktig hand gärna tog sig en extra noggrann titt på sparvarna som kom in i hans hägn.

söndag 20 juli 2014

När solen fick sovmorgon


I det gulligaste villakvarteret möttes vi - solen och jag. Vi slog följe en bit. Vinkade imponerat till ett par flitiga - morgonpigga! - gröna fingrar, gjorde vi. Sedan smet vi tillsammans förbi hästarnas betesmarker, och skylten där i närheten som berättar om när laga skifte skedde här en gång i mitten av 1800-talet.

Hann passera all betongen och Spirande liv (Ida Isakssons en gång så hoppfulla 1960-talsskulptur, som numera håller på att vissna...) innan jag kände hennes första mjuka strålar knacka mig försiktigt på skulderbladen. Som om hon likt ett morgontrött litet barn ville berätta att hon visst var vaken nu. Så det så.

Idag var det nämligen jag som väckte solen. Nästan. Klockan 04.45 gick jag ut genom dörren. Ville hinna andas lite innan värmen tog över hela luftrummet.

- Hejdå solen, viskade jag strax innan ytterdörren åter stängdes bakom min rygg. Då hade klockan i hallen precis hunnit slå åtta.

:)
/helena