tisdag 21 november 2017

Kliv över och kom till vardagsrummet


Det kanske lät så, igår kväll, som att jag i första hand hyllar de traditionella färgerna till jul, och så är det ju inte alls, jag tycker mycket om att tänka långt - långt - utanför julboxen.

Klöverfatet som jag köpte - på Emmaus second hand - i somras till exempel, det har inte kommit på sin rätta plats förrän nu, och det kan man ju tycka är förfärligt sent för klövern att börja blomma nu, ikapp med frostrosorna. Men. Det tycker inte jag. Är mycket förtjust i att omge mig med sommar när det känns som minst väntat, när istapparna som bäst hänger med sin bästis hustaket.

Kanske blir det en nymodig jul i gammalrosa i år då? Nja, snarare en mycket blandad vintage-jul, som alltid.


Mina bästa vardagsrumsfärger påminner en hel del om de på ängen. Mycket grönt och skönt i alla nyanser. Inte så mycket prästkrags-vitt i och för sig, bara en gnutta, mer varma färger. Gulskalan är fin - från citron till knall till kanarie till aprikos och orange via senap, mässing och lejon. Plus rostrött, rost, träbrunt, svart, rosa och lite blått.

Lite så ser vår vardagsrums-äng ut, rent kulörmässigt. Ler lite, när jag låter blicken pendla mellan det tunna, vita lagret strax utanför fönstret och det runda, blommande fatet på bordet framför mig.

Klöver och timotej, kliv över och kom till mig! Var det inte så den klassiska poesiboks-strofen löd?

Glad Sommar! Eller nåt.

:)
/helena

ps Hur var det nu med den där ängen som jag fotade på? Minns ni?

Och "hieroglyferna" på baksidan då? De har jag helt sonika struntat i att forska vidare om, nöjer mig med att veta att någon har lagt ner sin själ i det fina arbetet. Men initialerna R. K. finns där bak, om någon är vetgirig nog att gå vidare.

måndag 20 november 2017

Men Danmark är snyggare


Det blir nog ingen...


...fotbollsgala för min del.


Har fullt upp med annat.


Håller på att skifta säsong en aning. Plockar ner och sätter upp och diskar och ställer in i prylgarderoben. Tänker vintertid, fast inte i den mest konventionella bemärkelsen. En och annan igelkott kan väl ändå få vara kvar? Som Lasse Åbergs lilla vänskap.


Först tänkte jag grönt, som i konstgräsplan och han den nya, gamla fotbollshjälten: Granen.


Sedan kom jag på att mina egna grantoppar redan sitter uppe, så då skulle det grangröna bli en aning tårta på tårta. Eller lårkaka på lårkaka, kanske?


Det fick bli blåa ljus istället (ja, jag vet att färgade ljus ofta anses mindre bra för vår miljö än vita stearinljus eller bivaxljus, men de flesta av mina kolorerade ljuskällor är ju inköpta second hand, därav mindre dåligt miljösamvete än om de var nyköp).

Och de tre vise männen, som ni kanske kommer ihåg att jag har döpt efter Nelson Mandelas tre namn? Funderade på att döpa om dem till Janne, Zlatan och Granen nu då...men...nej. Någon tycker säkert att det verkar väl tidigt för ett återbesök av dem redan - men jag säger att det inte är en dag för tidigt!

För det är väl just visa män, och kloka och vettiga män, som vi längtar efter mest av allt just nu?

Sedan kan jag inte för mitt liv begripa varför det finns de som resonerar som så: Att alla män måste ta ansvar för de män som beter sig illa, eller i värsta fall brottsligt. Varför ska de kloka männen ta mer ansvar, än alla vi kloka människor sammantaget borde ta, för alla dem som inte tar sitt civiliserade ansvar i kontakten med andra? Jag bara undrar. Fram för mer civilkurage - hos alla. Våga säga ifrån när någon beter sig illa mot dig! Eller mot någon av dina vänner. Eller mot vem som helst i din omgivning, för den delen.

Mm, det här börjar visst likna något. I köket alltså.

<3
/helena

ps Plockade fram fina flagg-girlanden. Dags att en gång för alla återta det blågula från alla rasister och högerextrema, tänker jag. Flaggan är så fin att dekorera med. Även om jag tycker att de danska färgerna är snyggare till jul. Men bara till jul. Inte till VM! ;)

Två sorters toast


God Morgon. Hoppas att ni hade en sådan. Jodå, min började rätt bra, när tjockkängor och inneskor väl hittats och fixats till. Skönt att umgås en stund med strykjärnet också, nu när herr Celsius bjöd på flertalet morgontidiga minusgrader.

Toast fick jag dock inte, men annars är jag ju världens mest bortskämda - vad det gäller att få frukosten serverad på (silver)bricka, menar jag. Varje morgon. Helg som vardag. Det är min fina man i ett litet, nyttigt nötskal det!

Vad kunde passa bättre än ett vintage-toastställ en sådan här dag, när det brittiska regentparet firar 70-årig (!) bröllopsdag? Inget. Möjligtvis en gnutta te till då. (Det faktum att jag inte hade den minsta aning om att Queen E och hennes prins P firade just nu, innan jag hörde Pops och Karin nämna det, kan vi ju låtsas som att det regnar cats and dogs över...).



Som ett litet dragspel drar man det in och ut. Ut när de rykande, rostade skivorna ska svalna till ljumhet. Och in när frukosten är färdigavnjuten.

Återigen fascineras jag av äldre tings detaljnoggrannhet. Tänk att tänka på att brödet måste vila vackert den där lilla, korta stunden mellan brödrosten och munnen!

Vi rostar inte bröd så ofta längre, blir mest knäcke och grovbröd och en och annan fralla, så jag använder mitt ställ till annat. Som att torka små printade motivkort på. Funkar bra. Well, very well. Och supernajs.

:)
/helena

ps Lite offf-topic-ps idag, fast ändå inte. Högläsning. Jag måste slå ytterligare ett slag för att läsa högt för varandra. Det är oslagbart att bara få lägga sig ner, blunda, och få förloppet uppläst för sig med inlevelse. Det är klart att det hjälper helhetsupplevelsen på traven, om man har någon i sin närhet som är lika bra som mannen på att läsa högt, men det där är ju en sak som kan tränas upp. Övning ger färdighet.

Tänker mig att man aldrig behöver sluta läsa högt för sina barn, att man ständigt kan ha en familjebok i gång och att barnet/barnen rätt som det är får ta över som uppläsare. Att man avlöser varandra. Gäller bara att hitta rätt bok. Mannen och jag håller på med två parallellt just nu. Den ena började vi på - för vad som känns som en evighet sedan - den andra startade vi upp med, för att vi kände att vi behövde lite variation. Det går långsamt, långsamt framåt. Någon sida här och någon sida där. Mellan jobb och jobb och alla fritidsintressen (som dessutom ofta är samma sak hos oss). Trägen vinner. Det är en njutning att göra saker långsamt, som kontrast till alla de moment i livet som måste skyndas på. Orkar ni med två citat också? För det är här de två olika typerna av toast kommer in. Då kör vi. Måste bara nämna hur lustigt det var att vi råkade läsa de här båda episoderna, i de två helt olika böckerna, på samma dag. DÅ kör vi:
 
"... När jag vaknade var klockan nästan tio och jag var ensam. Gardinerna släppte in tillräckligt med solsken för att jag skulle kunna se att dagen var vacker. Det låg en lapp på byrån, där hon lagt min sedelklämma tidigare. 'Kära min gäst - har gått till jobbet. Du sov så gott att jag inte hade hjärta att väcka dig. Alltid roligt att se ett sådant vittnesbörd om ett gott samvete i denna onda värld. Du finner rakhyvel och rakkräm i medicinskåpet och ett stort glas apelsinjuice i kylen och en kanna kaffe på spisen. En god tjänare är sin lön värd. Jag hoppas du hittar din vän. E. C.'
Jag grinade glatt åt den sista meningen och gick sedan in i badrummet, rakade mig och duschade. Den kalla duschen gjorde mig ordentligt vaken och jag kände mig pigg och munter. Och - det måste erkännas - tämligen nöjd med mig själv. Mycket bättre färg nu.
När jag kom ut i vardagsrummet kände jag lukten av stekt bacon. Jag öppnade dörren till köket och upptäckte en ung dam som satt vid köksbordet iförd långbyxor och jumper och med en scarf om huvudet. Hon satt och läste tidningen och mumsade på ett rostat bröd. ..."

"... Vi såg aldrig mer än hundra meter framåt längs vår glittrande väg. Där floden krökte, tycktes de två stränderna flyta samman till en obruten mur av skog, precis som de gjorde hundra meter bakom oss, så man hade intrycket av att färdas på en smal sjö, men en elastisk, ändlös sjö, som sträckte sig i evighet framför oss och drog ihop sig bakefter. Tillfälligtvis kunde sidorna sluta an emot oss för att återigen glida utåt när vi rundade en krök. Om vi inte tänkte på allt slitet i våra tre ensliga kanoter och på det rusande och sköljande vattnet, var det svårt att tro att vi rörde oss alls.
Timmar förflöt utan något utpräglat landmärke. Solen var som en bra brödrost, den stekte oss lika mycket på båda sidor och kopplade av sig själv när vi var färdigkokta. I skymningen kom vi till byn Apatou vid foten av gnistrande vattenfall. ..."


/Första citatet är hämtat ur Nattarbete (Nightwork), 1975 av Irwin Shaw, med översättning av Roland Adlerbeth.
Andra citatet är hämtat ur Djungeln och de dömda (The Jungle and the Damned), 1952 av Hassoldt Davis, med översättning av Birger Hultstrand.

söndag 19 november 2017

Jason, Jethro & en massa jättebra musik


Inside. Jag tror den heter så - låten av Jethro Tull. Känner musiken så väl, men har aldrig lyssnat ordentligt på texten. Skönt att upptäcka ord som talar till insidan. Tolkningen är, förstås, som alltid fri, men jag känner att den handlar om alla slags inuti. Inomhus. Inombords.

"... I'm sitting in the corner, feeling glad
got no money coming in, but I can't be sad,
that was the best cup of coffee I ever had,
and I won't worry 'bout a thing, because we've got it made,
here on the inside ..."

Det verkar som att många är lite rädda för att vara ensamma med sitt inre, det är en känsla jag får. Att allt helst ska stanna på ytan. Att vara rik, det handlar för många bara om pengar. Att vara rik tycker jag främst handlar om kärlek och fantasi. Att ha kärleksfulla relationer och känna att det ständigt flödar något kreativt i min hjärna - DET får mig att känna mig rik. Att kunna leka. Lattja och larva runt. Spela, sjunga, skriva. Många ord på s blir det. Det viktigaste stavas s-k-a-p-a. Att skapa sin tillvaro full av meningsfullhet. På sitt eget sätt.

För mig handlar det ju främst om skrivandet, fotandet och skapandet av ord och bild. Att få förmedla. Att berätta om saker och människor ur samtiden. Och ur historien. Hur de påverkade sin samtid, förändrade och konserverade. Hur deras erfarenheter har påverkat oss, och kan fortsätta att sätta spår i vår framtid. På ont, men mest på gott.

Min sanning. Jasons sanning i avsnitt ett. Jason Timbuktu Diakité. Han attraheras - också - av ord. Han säger alltid så kloka saker. Som att kärleken kan göra fantastiska saker med oss människor. Och att det är ens skyldighet att försöka. Inte nödvändigtvis att lyckas, man att i alla fall försöka. Att det är viktigt att lyssna, särskilt på de som sällan gör sig hörda. Att vi borde diskutera mera, istället för att bara stå i varsin ringhörna och skrika ut vår ståndaktiga ståndpunkt. Att det är viktigt att gå in i en diskussion med tanken att man faktiskt kan lära sig något, något som förändrar ens invanda mönster och synsätt. I alla fall får ens världsbild att rotera en millimeter bort från de vanliga inrutade rutinerna. Ungefär så.

Annars är jag inte så förtjust i den här typen av intervjuteknik. Där journalisten avbryter och verkar vilja hålla sig till ett ganska förutbestämt manus. Det är ju precis när man känner lusten att avbryta och desperat vill föra samtalet i den riktning man själv vill, som man borde vänta. Det är då det verkligt intressanta kan börja. I det glappet. När den ställda frågan är besvarad och tystnaden som kan komma efteråt får komma. När man låter eftertänksamheten får ta plats. I släptåg kommer det ärligaste ärliga. Våga låta punkten få ta plats. Våga låta slutpunkten få dröja sig kvar. Inte skjutjärnsjournalistik, utan eftersläpningstrollbinderi. Lite så. Men Jason lyckades ändå vara tålmodig och vältalig, trots att han sällan hann till sin punkt.

"... take a walk around the block, and be glad that I've got... me some time to be in from the outside, and inside you! ..."

Musikhjälpen 2017. Utan Jason som programledare numera, och utan Kodjo... Snyft. Men det ska nog bli bra ändå, känns som att årets programledartrio är skön. Dags att börja tänka på vad man vill göra, hur man ska engagera sig i år. Med digitala bössor, egenkomponerade arrangemangspunkter och önskemusik. Det är ju några veckor kvar innan det drar igång i buren i Umeå, men det kan vara bra att förbereda sig lite innan. Läsa på om årets tema bland annat - barn är inte till salu! Uppdaterad info om allt möjligt läggs kontinuerligt upp på Musikhjälpens sida hos Sveriges Radio. Bara en påminnelse.

" ... and we laugh, and we sing, get some-one to bring...
...our friends here for tea in the evening, old Jeffrey makes three! ..."

Måste nog önska mig den här underbara låten av/med Jethro och flöjtmästaren Ian Anderson när det väl drar igång där i buren den elfte december. Eller vad tycker ni?

" ... take a walk in the park! does the wind in the dark...
sound like music to you? well, I'm thinking... it does to me! ..."

(citaten är hämtade ur mannens musikpärm, så jag reserverar mig för om han kopierat av fel eller så... Annars ska det vara så här, som de små utvalda delarna av Jethro Tulls Inside-text ska lyda).

"... counting lambs, counting sheep, we will fall into sleep,
and a-wake to a new day of living, and loving you so!"


<3
/helena

ps Det är den här typen av vintage-fynd som gör oss allra gladast. I finskåpet inne hos Myrorna låg ett nummer av en klassisk musiktidning. I fint skick. Ett gammalt nummer - från 1970. Fylld av musiken som dånade ur de knastriga högtalarna när jag föddes. Fleetwood, Stones, Beatles, Dylan, Elvis, Jethro. Har ni aldrig varit på en LIVE-konsert med Jethro Tull, då har ni aldrig riktigt levt! Det är ett av mitt livs bästa musikupplevelser, när jag gav mannen konsertbiljetter till dem i födelsedagspresent. TVÅ biljetter...

lördag 18 november 2017

Spår i gräset, del 9 eller så


Äntligen! Här kommer det som jag kallar för del 9 i det fortfarande heta spåret i gräset. Nåja, på sin höjd ljummet nu då kanske, men ändå, vi kör väl. Frågan jag ställde angående del 8 (eller inte) kvarstår, men jag tänker att den kanske fungerar bättre som del 7 och att 7:an får flytta fram ett steg och bli del 8. Länkar längre bakåt hittar ni här, via del 8 (som numera är del 7...) Komplicerat är bara förnamnet, men skit i det, för nu ser vi framåt!

Här kommer i alla fall nästa del i Spår i gräset:

Nu ville hon ha tillbaka sitt liv. Omgående. Det kändes nästan som att be om lov, när hon frågat kommissarien om de behövde henne något mera nu.
-Nja, tja, det är svårt att veta. Kan inte uteslutas att vi behöver ytterligare upplysningar. Sa Peter Johansson.
-Men, jag har inget mer att tillägga, försökte Siri invända. -Inget mer. Hon studerade de tjocka ögonbrynen en lång stund innan hon klämde fram det hon verkligen undrade: -Är jag misstänkt på något sätt, eller hur verkar det?
-Inte i nuläget.
Inte i nuläget. Inte i nuläget?!? Så kunde det alltså gå, när man bara försökte hjälpa en medmänniska i nöd. Man kunde misstänkliggöras. Tanken svindlade.
Datorns fläkt surrade upprört och Siri kände sig fortfarande missmodig vid tanken på det senaste samtalet de haft i det beige tjänsterummet. Hon försökte surfa sig något mindre obekväm. Letade sig långsamt fram bland researrangörernas varmare breddgrader. På nåder fick hon lov att resa bort. Bort från den snabbt annalkande vintern. Även om kylan inombords kändes värre.
-Var tillgänglig bara. Håll mobilen laddad. Poliskommissarien hade förmanat henne, som om hon var en skolflicka. Eller en gammal stolla. En stollig fjolla. Aha, det är väl det han tycker att jag är förstås. Tänkte Siri.
Hon hade lydigt följd med på det som de kallade för begravningen, fast det känts fasligt genant. Rentav pinsamt. Begravningen, som mer kunde beskrivas som en minnesstund. Det tekniska runt kroppen var inte klart. Obduktionsprotokollet och liknande pappersexerciser var inte insatta i sina rätta, slutgiltiga pärmar. Det tekniska läget var fortfarande komplicerat. Därav en mer informell ceremoni först. En minnesstund. I skuggan av höstens klaraste färger. Utomhus - i det långa, envisa gräset.
Den gröna sluttningen var täckt av blommor. Mest röda. Inte så många vita som man skulle kunnat föreställa sig. Några rosa, några brandgula, några lejongula. Nästan ingen var klädd i svart, utom hon och kommissarien. Siri hade tillbringat den största delen bakom ett träd, medan de kärleksfulla orden om "han som bragts om livet" ströddes för vinden. Tallens stam kändes tryggt skrovlig mot hennes fuktiga fingrar, när hon betraktade det oklädsamt stora porträttfotot  - som placerats så omsorgsfullt mitt i blomsterhavet.
De var ganska många, som samlats där, i minneslunden. Frun, Siri hade förmodat att det var frun eftersom hon grät så ljudligt. Det visade sig senare vara systern. Den verkliga frun - en grå mus med ditmålad, knallröd clownmun - var mera samlad. Verkade fokuserad på det praktiska. Höll koll på att alla visste var de skulle sitta sedan. Gravölet var verkligen öl. Och snittar med olika starka ostar och svart kaviar. Den löjliga dillkvisten överst ramlade bara av. Som barr som inte höll i sig tillräckligt hårt i tallgrenen. Golvet i den sparsamt inredda festvåningen fick snabbt en dilldoftande matta. Siri höll på att plocka bort en liten vippa från de trånga pumpsens ljusa sula, när den bleka kvinnan med den strama blusen och den talande munnen kom fram och undrade:
-Får jag prata lite med dig, innan ni går? Hon nickade lätt mot kommissarie Johansson, när hon formade det klädsamma ordet ni.
-Javisst, sa Siri.
Parkbänken var kall, men höstsolen var sällskapssjuk och Siri kände sig tacksam för inbjudan. En lång, lång stund fick hon sitta där, med ansiktet vänt mot himlen. Sedan visade det sig att kvinnan - som varit den döda mannens fru - bara undrade det som Siri hade trott att hon skulle undra. Två saker, undrade hon. Om han hade sagt något, när han låg där på marken. Och om det hade verkat som att han hade haft väldigt ont. Svaret var nej. Två gånger nej. Siri hade inte hört ett ord, möjligtvis något ofrivilligt ljud. Han hade definitivt inte yttrat något som hon kunnat tyda. Och ont verkade han inte ha. Han verkade medvetslös. Omedveten om sin utsatta situation.
Två veckor skulle hon unna sig. Två veckor, där ingen skulle påminna henne om det som varit. Varken det som förflutit den senaste tiden, eller det som pågått de senaste fyra åren. Snarare det som inte pågått. Saktat in. Avstannat. Fått motorstopp. Åren efter. Tankarna på Lovisa. Vem som hade dödat dottern. Och varför. Det ständiga malandet skulle kanske få drunkna en stund, i bruset från det stora vattnet. Tanken svalkade.
När de närmade sig parkeringen - plopp plopp - och kommissarien larmade av sitt privata grå fordon, med de tre bokstäverna K, I och A på, var det något som klack till i Siri. Det stod en röd bil intill vägkanten en bit bort. En röd bil med svarta revärer. Revärer. Hon kom ihåg att hon tänkt så, då, där i gräset, med rinnande näsa och den tunga kroppen framför sig. Långa, svarta fartränder längs den röda sidan. Den sida hon fått en skymt av när den forsade förbi. Bort från platsen där han låg. 
-Där är den! Sa Siri.


/helena 

fredag 17 november 2017

Vad Tomtemor önskar sig


Ja, inte är det väl en ny Tomtegubbe i alla fall, för den här verkar ju kul. Med fågel på luvan och allt.


Däremot kanske hon önskar sig en ny tomteverkstad, ett nytt hem, en ny uppgift här i livet. Det vet jag förstås inte, hon kanske trivs alldeles ypperligt där i second hand-hyllan, bland alla de andra inlämnade sakerna.

Men jag tror nog att hon längtar efter att bli vas till någon vattentörstande adventsblomma eller så. En vit blomma skulle nog göra sig bra i flaskan. Eller en vinröd kanske. Ett par runda, goa nejlikor. Världens hållbaraste tantblomma. För en tantblomma passar förstås Tomtemor som mandeln i den kokta julgröten!

:)
/helena

ps Haha. Ni undrar säkert vad jag håller på med? Vad jag yrar i tomtemössan om? Är inte helt övertygad om att jag själv vet vad jag gör ibland. Men i det här fallet är jag ganska så säker på att jag försöker påminna er om att gå ut och leta upp läckra vintage-julsaker, innan allt det bästa har försvunnit. För det här är sista helgen innan de riktigt stora handlingshelgerna kör igång. Ut och leta nya uppgifter till gamla jul- och adventssaker! Och glöm inte att ta med något fint att lämna in också. Förmodligen ligger det ett och annat - i lådorna märkta advent och jul - som inte kommit fram på flera år, bara för att de inte passar in längre. De sakerna kommer med största sannolikhet passa in någon annanstans, hos någon annan.

Ett tips kan ju vara att köpa någon extra speciell sak, med kommande helgtema, och sedan ge bort den i julklapp till någon extra speciell person. Känns som det är lite bortglömt att ge bort ett änglaspel eller ett halmhjärta i klappen. Kanske inte vore så dumt att återuppliva den gåvotraditionen? För ett riktigt fint pynt kan ju följa med en genom hela livet sedan., och ärvas vidare i generationer. Som min farmors tomte i trä - dess runda, hårda mage (haha, är den hård i magen...?) och pinniga ben gör mig ju julglad varje år!

torsdag 16 november 2017

Här kommer hela härligheten!


På riktigt, hur kan man bara komma på idén att göra en så här fin flicka till askfat?


Varje liten del - av den gedigna, gjutna metallformen - är så utsökt fascinerande. Från fingrarna till puffärmen till kjolens klockade volang.


Kunde inte låta bli att göra en "sagoboksversion" också. Den rara flickan är ju som gjord för det, vetja! Och kantiga prickar är ju de allra bästa prickar som finns.

<3
/helena

ps Dricker C-vitamin och försöker fota lite, för framtida bruk. Men. Himlen är för mörk idag. Tyckte de sa halvklart? Oklart, snarare.

Och till er som undrar vad som hänt med "vuxensagan" Spår i gräset, kan jag meddela att ytterligare två delar är på gång. När jag skulle renskriva den första delen visade det sig att kladden var mycket kladdigare än vad jag trodde, därför tar det lite tid innan den kommer in hit. Jag hoppas den är på gång snart. Visst är det kul att försöka fortsätta med ambitionen att skriva för hand - och utomhus - men det är tidsödande, särskilt när jag behöver tiden till annat (skrivande). Men skam den som ger sig! Skam den som ger upp inför petitesser som mörker och kyla och tidsbrist.