tisdag 20 november 2018

Ta-ett-steg-tillbaka-staken. Eller ett framsteg.


Alltså. Vi börjar med att betrakta det hela lite på avstånd. Så...där...ja... Lite trist, om ni frågar mig. Glåmigt på något sätt.


Sedan tar vi ett par små steg framåt. Ett...två...tre... Ah, bättre. Mycket bättre, tycker jag. Färg. Färg gör en glad. Färgglad!


Det här är verkligen en man-tager-vad-man-haver-adventsljusstake. Vita blockljus, som legat och skräpat längst ner under något som de inte borde legat och skräpat under. Nu är de så där skönt slitna, med vekar som viftar och vevar och vinkar lite hit och dit och hit igen. Gult grus, förmodligen väldigt miljöovänligt grus. Ajabaja! Artificiellt dekorationsgrus - inget jag skulle lägga pengar på idag, men det här är minst femton år gammalt. Fanns lite kvar på botten av en påse bara. Och kulor. Kul kulor! Träkulor i glada färger, som topping på hela anrättningen. Har säkert haft dem i hundra år, kanske tusen. En gång - för säkert en miljooon år sedan - gjorde jag halsband av dem. Trädde på fyra röda på rad, på ett svart läderband. Blev rätt så fint, har jag för mig.


Och så själva staken då: En skimrande metallisk brödform, med ädel ålder och piffig patina.

Så, vad föredrar ni? Ett steg framåt? Eller två steg tillbaks?

Jag vet i alla fall vad jag väljer - FÄRG!!!!!! - anyday of the week. (Även om man alltid, alltid måste vara väldigt, väldigt försiktig med trämaterial och levande ljus i kombination!)

:)
/helena

ps Det är inte säkert att det här blir eviga kvinnor-hemmets officiella adventsljusstake 2018, har ett par andra idéer på gång. En knasig idé. Riktigt knasig faktiskt. Och en snygg idé. Riktigt snyggt tror jag bestämt att det kan bli.

måndag 19 november 2018

Hej(a) vardagen!


"... jag väntade så grufligt mycket på fredagen som du väl kan tro män var tillika rädd för den för jag tänkte om jag då ej får bref så blir det alt för svårt.
Christina Andersdotter till mannen Lars Andersson 6/3 1836 ..."

Inte så romantisk bild här från mig då kanske, så här i början på veckan, men en ganska talande bild ändå. Dags att kolla mailen, för många. Jobba, jobba, jobba järnet! Ingen rast och ingen ro, kanske. Allt ska hända i början på veckan. Planera, organisera, hyperventilera. Knappt hinner man äta, kanske. Bara en banan på stående fot, eller så. Och handla livets nödtorft (som man väl uttryckte det på Christina Andersdotters tid), med andan i halsen på vägen hem. Lite så, tänkte jag när jag var ute och promenixade och fick syn på förlagan till min bild ovan.

Men. Jag säger men. Men det gäller att gilla läget, tycker jag. Hylla vardagen så gott det går. Själv gör jag ofta inte så stor skillnad på vardag och helg. Jobbar ibland jättemycket på helgen och tar det, kanske, senare lite lugnare i början på veckan, som en slags kompensation. Men allt det där är ju lyx man kan unna sig när man i stor utsträckning sköter sig själv och är sin egen chef.

Helgen som gick var en sådan helg. Känner mig nästan vimmelkantig av allt som blev skrivet. En tre, fyra mindre skrivprojekt avslutades, påbörjades eller lämnades halvredigerade. Det känns bra, men jag är lite yr. Därför ska jag inte sitta så länge framför den häringa apparaten idag. Ville mest bara säga hej. Och delge er ett par citat ur en av böckerna jag håller på att studera.

Jag älskar ju brev. Vanliga, ovanliga brev. Sådana man stoppar i kuvert och lägger på en låda och sedan kommer de - kanske - fram. Förr verkar det som att de nästan alltid kom fram, oavsett hur långt det var mellan adressaterna. Och oavsett hur komplicerat det kunde vara på vissa sträckor med undermålig logistik, vägar och transporter.

"... Vad för en glädje är det icke, fastän så vitt åtskilda av havet, att kunna underrätta varandra.
John och William Freeman i Wisconsin till fadern Carl Friman 14/8 1841 ..."

I boken: Ack om du vore här - 1800-talets folkliga brevkultur, av Britt Liljewall, hittar vi breven som hittar fram över hav och land och åldersgränser. Jag fastnar särskilt för moderns brev till sonen:
"... Det var ock roligt se Er på dansskolan. Du behöfver ej känna dig underlägsen där, men en sak såg jag och vill rätta: 'stå ej på ena benet och lutad med det andra, då du konverserar med damen'. Det är så mycket vackrare och manligare att stå lika äfven därför att lägges det nu ej bort (liksom händerna i byxorna) så blir det nog kvar för lifvet.
Hulda Terner till sonen Erik 15/2 1911 ..."

Hur gulligt och formellt och omtänksamt och ändå helt onödigt på något sätt? Den ömma moderns omsorger anno 1911. Idag: Lägg undan paddan nu då! Då: Tag ut händerna ur byxorna! Tiderna förändras, men moderskärleken består. Lite så.

Breven som luktar, de starkt parfymerade, kärlekens - de ska jag strax ta och sniffa lite extra på, tänkte jag.

Nu; vardag. Egentligen bara så tråkig som man eventuellt tillåter den att bli.

<3
/helena

ps Brev-citaten är alltså hämtade ur: Ack om du vore här. 1800-talets folkliga brevkultur. Av Britt Liljewall. 2007. Nordiska Museets Förlag. Stockholm.

fredag 16 november 2018

Med hjärtat på rätta stället


Vad ska ni göra i helgen då? Jag vet i alla fall vad jag INTE ska göra - läsa en bok på nästan femhundra sidor. DET ska jag inte göra.

Förra helgen läste vi - vi ja - hela Binas historia av Maja Lunde. Och när jag skriver vi, så förstår ni att det handlar om högläsning. Mannen och jag, mest jag, läste alltså på drygt två dagar, femhundra sidor relativt tätskriven pockettext - högt. Nytt rekord! Nytt högläsningsmaratonrekord! Puh. Det ska vi inte göra om. Inte den här helgen i alla fall.

Men det var verkligen värt det. Vilken bok. Vilken läsupplevelse. En riktig bladvändare, som vi naturvänner brukar säga. Blad som blad. Och en och annan lus. Bladlus. Läslus. ;)


CCD. Den förkortningen lär jag aldrig glömma efter att ha läst de tre historierna i Binas historia. Tre liv. Tre olika tider. Tao, William och George. Och människorna - och djuren - som är livsavgörande för deras unika livsberättelser. Tre olika berättelser, om tre olika människoöden, men med fler beröringspunkter än någon av dem kan ana.

Så mycket mer än så vill jag inte säga, bara be er läsa den, om ni inte har gjort det. Och så kan jag väl tillägga att jag är rätt så trött på det så kallade moderna sättet att skriva - tillrättavisande, undervisande, i romanform (vilket jag själv i dubbelmoralens sanna anda såklart också gör...). Trött på färdigserverade sanningar. Ibland självklara sanningar. Ofta serverade på alldeles för skinande, tillrättalagda silverfat. Jag vill ha mera kaos i min läsning. Mer ologiska följder. Mer smuts och skit och verklighet och vardag. Och fiktiva, fabulerande fantasier och fantastiskheter också förstås. Men inget lättuggat, färdigrättsserverat, tack.

Med det sagt vill jag betona hur bra Maja Lunde är på att hitta balansen i sitt berättande. Inte peka på näsan mer än nödvändigt. Låta karaktärerna få ha sina tillkortakommanden, göra dem mänskliga genom dem.  Det minimala recensionsutdraget på insidan av den mjuka pocketpärmen, signerad Smålandsposten, beskriver det allra bäst tycker jag: "en finstämd roman, lågmäld men intensiv. Stilsäker och utan onödigheter."

Binas historia. Av Maja Lunde, som sagt. Ni får köpa eller låna den var ni vill, jag länkar inte eftersom den har ett par år på nacken (2015). Översättning av Lotta Eklund. Pocketförlaget (Svensk pocketutgåva enligt överenskommelse med Natur & Kultur). 

Läs den. Och sedan kan vi kanske läsa Blå tillsammans. Maja Lundes senaste roman. Hon blev tydligen så inspirerad av den stora internationella responsen med Binas historia, så hon bestämde sig för att fortsätta vända näsan mot naturens väsen och skiftande element. Låta oss fortsätta förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Vi måste bli snällare mot naturen. Och mot oss själva. För vi hänger ju ihop. Allt hänger ihop.

<3
/helena

ps Beroende på väder och vind, och andra saker som börjar med vi, vet jag inte riktigt vad jag ska göra i helgen. Men jag ska i alla fall titta på naturserien från BBC som vi började följa förra söndagen - Det vilda Nya Zeeland. Solfjäderstjärtar. Underbara! Googla upp ett par bilder på dem om ni har tid. Vackra, snabba, tar sitt byte i flykten, kan vända på en femöring i luften. Och pingviner. De kan gå hur långt som helst för att hämta mat till sina barn. Lite som vanligt folk, med andra ord.

torsdag 15 november 2018

Rumspoesi


"att se de mjuka linjerna dansa fram som lätta molnslöjor"

Gert Wingårdh. Igen. Det finns så mycket att spara i allt det kloka som han sa i sitt avsnitt av Hemma hos arkitekten. Jag har sett fyra delar av sex.

Sett Martina Eriksson göra sina noggranna vind- och solstudier. Hört henne prata om hur viktigt det är att öppenhet - rymd - har ett mått av intimitet i sig. För att inte hamna i tomhet.

Mina egna tankar och bilder flikas in:

Rum kan vara toppen på en kyrka. Som sticker upp ovanför en kulle. Som om tornet växte direkt ur den gröna myllan. En vanlig fyrkant. Ett spektrum av fönster. Något traditionellt med en twist. Som går som en dans över betong och ängar. Eller med en tvist, kanske? Något som bråkar lite. Med snickarglädje och carport. Fasaden kan vara diskret eller framfusig eller ful, huvudsaken är att den säger något. Tilltalar. Tallar på tomten. Långa tallar. Tall pine-trees. Som har byggs in i taket. Sådant är fint. Sedan solen, som lyser in genom märg och ben och alla smutsiga fönster. Suddigt, som suddar ut alla vassa kanter. Vackert, vackert.

Ska se de två sista delarna så fort jag hinner. För de fylliga, rumsliga halvtimmarna var mycket intressantare än jag trodde de skulle vara. Mycket mera fyllda med poesi. Inte bara stora glaspartier, mycket mera. Och små, viktiga detaljer överallt. Som spegelsocklar! (Och en svart katt som speglade sig däri!).

Arkitekturen ska ge en förhöjd huskänsla - var det någon som sa. Och Sandell pratade om konsten i att kunna skapa något storslaget i/av det lilla. Och vem skulle inte vilja ha en egen Moon-viewing-platform?

Så, om ni har en halvtimma över, se ett avsnitt av Hemma hos arkitekten. Låt Ann Victorin och hennes melodiska, varma röst guida er genom rumskaparnas alldeles egna rum.

:)
/helena

ps Man behöver inte vara på alla platser, tanken kan ju ändå vandra dit ut. Gert Wingårdh, igen. Ungefär så sa han, om rummen man inte använder så ofta (händer ju i o f s aldrig oss som bara har två rum och kök...). Men jag tyckte ändå det lät klokt.

onsdag 14 november 2018

En stjärna, en statsminister & Silvia


Hur gullig än luvan är med sina hjärtan, och fåglarna i kärven sedan då, är det ju den lilla stjärnan högst upp som allting handlar om.


 Stjärnor. Bästa sortens vintage. Visste väl att jag hade en till här någonstans - här var den ju!


Jag håller på att inventera i prylskåpet. Rensar och sorterar. Hittar både det ena och det andra, faktiskt. Som en gammal statsminister. Och Silvia och hennes man.


Alla dessa jultallrikar. En del ser man överallt, hela tiden, i högar, i staplar. Andra ser man inte lika ofta, den här danska, B&G, hade jag aldrig sett innan jag hittade den på en loppis förra sommaren. Sedan dess har den legat gömd i en tallrikshög i prylskåpet. Nu har den äntligen fått komma fram i ljuset. Hög tid.


Det var nära att Fälldin fick på foten, nära att han fick rulla vidare i återanvändningshjulet, men sedan fick jag kalla fötter. Visserligen är det fortfarande Palme jag vill ha (om det är någon som följt mig jättejättelänge så minns ni kanske att när jag hittade den här tallriken så önskade jag mig egentligen en med Palme på istället), men idag uppskattar jag även Fälldin. Tänker på det han stod för. Hur han stod upp för miljön och inte backade en tum i den fortfarande lika brännbara kärnkraftsfrågan.

Blocköverskridande. Det nya modeordet. En nödvändighet om vi ska slippa bli beroende av populism och rasism. En nödvändighet om vi ska kunna gå framåt, tillsammans. Om vi ska kunna blicka framåt med höjd blick.


Mot stjärnorna.

<3
/helena

måndag 12 november 2018

Blä-känslor & blandat blått


Minns ni när jag hade blå känslor? Det var i våras, i april, en dag när tiden stod still. Men min hjärna arbetade för högtryck, och just den dagen lyckades jag kanalisera känslor och tankemöda rakt in i mina bilder. Är mycket nöjd med slutresultatet!

Den översta heter Blå dunster. Den i mitten Blä-känslor. Och den nedersta Blå version två.

Vet inte säkert om jag har visat er dem förut eller inte, slutversionen alltså? Tyckte bara det kunde passa bra att visa er dem nu, nu när vi har kommit en bra bit in i den blåa månaden november. Blå, som i prostatacancer.

Boräs. Känner ni till den staden? Inte? Nej, inte jag heller. Därav blä-känslorna, för att våra små prickar över å, ä och ö är så viktiga. Borås. Det heter Borås! Vet inte hur många gånger jag försökt förklara det för människor som bor i länder helt utan prickar. Boras går ganska bra, tycker jag. Jag menar, så här i internettider är vi ju vana vid att leva i det pricklösa samhället. Pricklösa samhället...det lät något det...

Och alla kan självklart göra misstag. Även jag. Nähä?! Jo. Det kan till och med ha varit så att bilderna på Christina-ljuset och trätoffeln inte skulle ha haft någon blä-version om jag inte råkat trycka på ä istället för å. Så det så. Sä det sä.

:)
/helena

söndag 11 november 2018

Fängslad, fångad, fri.


En del bilder fastnar mer, så är det bara. Den här känns det som att jag aldrig har sett förut.


Förmodligen för att jag fastnat för något av de andra fotona, de gånger vi bläddrat och stannat upp.


De här fina flickorna till exempel. Vi vet inte vilka de är, bara att de står där år 1949. Med sina vita strumpor och glada leenden. Sedan bläddrar vi framåt i tiden. Cirka tolv år eller så. Eller fler. Tretton. Fjorton. Till och med femton, kanske?


Den här gången fastnar jag för ett annat leende. Det till höger. Pappans.


Kanske ler han åt sin yngste son? Kanske ler han med hela sin familj i tankarna - och samlad runtomkring sig? Kanske ler han mot solen?

Kanske ler han för att han känner sig fri, för en gångs skull. En ledig stund mellan alla sysslorna på gården.

Fri. Fångad av det eviga ögat. Fängslad av den lilla pojkens pladder. En vacker dag. Vad vet jag? Inget. Och allt.

<3
/helena