tisdag 15 oktober 2019

High 5! vintage - En s(t)olklar vinnare


Solen skiner igenom molntäcket en kort stund. Ljuset, som silar mellan de sista löven, är så varmt att man nästan önskar att det gick att spara på burk.


Konserverad höstprakt.


Hela rummet känns varmt. Uppvärmt av glöden utanför.


"... Hösten 1944 kom Mari Simmulson som flykting i en öppen fiskebåt till Sverige. Här kontaktade hon Tyra Lundgren som under krigsåren disponerade en ateljé på Gustavsbergs porslinsfabrik. Lundgren såg till att Mari Simmulson fick träffa fabrikens konstnärlige ledare Wilhelm Kåge, som anställde henne vid fabriken på Värmdö. På nyåret 1945 började Mari Simmulson arbeta som konstnär på Gustavsbergs Studio, där hon skulpterade fritt i stengodslera. ..."
"... Flera av hennes figurer kom senare i produktion, däribland en serie små djur med grönspräcklig glasyr. År 1948 debuterade hon med en utställning i Gustavsbergs butik i Stockholm. Kritikerna lovprisade hennes kraftfulla kvinnofigurer och djur med mustiga, mångskiftande glasyrer. ..."
"... På ett flyktingläger i Roslagen hade Mari Simmulson lärt känna sin blivande make, estländaren Paul Saretok, som med tiden började studera vid Uppsala universitet. Hon sökte därför arbete vid Upsala-Ekeby AB i Uppsala, där hon blev anställd 1949. Som formgivare vid denna fabrik fick hon fria händer att utvecklas i lergods.
År 1952 ställde hon ut en kollektion fajanser och skulpturer på Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm. Utställningen fick mycket fina recensioner. Mari Simmulson betraktades vid tiden som en av Upsala-Ekebys främsta keramiker. Under sina 23 år vid denna fabrik arbetade hon främst med fristående figurer samt vaser, skålar, fat och annat nyttogods, både serietillverkade och unika föremål. ..."

Mari Simmulson, www.skbl.se/sv/artikel/Mari Simmulson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Märta Holkers), hämtad 2019-10-15.

  1. Krasse, krasse. Två gånger bara. För vi har bara två ex. av denna underbara engelska kopp. För testunden. Eller som färgglad minikruka åt valfri grön miniväxt, kanske?
  2. Klassisk yllefilt i klassiskt naturmönster. Den värmer. Tyvärr fäller den också. Gör svarta kläder vita. Som ett vitt ulligt får blir man då - åtminstone på byxorna. Snyggare än praktisk, igen. Det kanske borde bli mitt ledande ledord?
  3. Vasen. Den som skymtar där bak. Den smala. Randiga. Ett av de första "onödiga" föremålen som vi köpte till vårt hem. På en av våra första semesterresor. Färden gick till glasriket. Och glasvasen fick förstås följa med oss på returresan.
  4. Arvegods. Stolarna. Det finns nog fyra, sammanlagt. Men två målade jag om en gång för minst tjugo år sedan. Orkade bara måla en gång... Men det blev ju ganska bra så här, tycker jag fortfarande. Lite shabby. Lite grått.
  5. Det lilla lövet i botten. När man får syn på det blir man glad! För då vet man att Mari Simmulson har skapat vasen, eller vad det nu är man har hittat där ute i den stora vida vintage-världen. Tycker mycket om strecken runt om. Ett organiserat - snyggt - virrvarr.  På vasen, vars färg jag skulle kalla murrigt munter eller så.

:)
/helena

måndag 14 oktober 2019

Pink! - på engelska alltså ;)


Taa daa! Tyckte den här blev lite fin. För att påminna oss om vilken månad vi befinner oss i. Den rosa.

<3
/helena

Lämplig lampa?


Jag hittade den till slut - lampan. Den fanns verkligen allra längst in i prylgarderoben. Men det här är en annan lampa, som också stod där - längst in. Jag tror den här blir bättre faktiskt. Den är så liten och lätt och nätt. Lätt att flytta på, om man behöver ha utrymmet till att stå och bre många smörgåsar på eller så. Eller något annat smått och gott.

Jag har alltid velat ha en lampa just här, på köksbänken. För att det alltid ser så mysigt ut när folk har en vanlig lampa här. Inte bara lysrör eller spotlights eller plafonder eller annan takarmatur, utan en mysig myslampa. Också. För självklart måste man ha bra arbetsbelysning i köket, annars kan man ju skära tummen av sig istället för att skära upp en fralla eller två. 


Och strax ovanför har den glada gubben kommit upp! Så blev det både mys- och tavelbelysning i ett, på något knasigt och kul sätt. (Det där med att det blir svårare att öppna köksskåpet på vid gavel, det struntar vi faktiskt i. Hellre kul än praktiskt. Åtminstone nu. Nu när både tanken och idén fortfarande är lika pinfärska som ett nybakat frukostbröd).

Jaha ja. Det börjar bli sent. Eller tidigt? Mannen och jag sitter fortfarande uppe och jobbar med ditten och datten. Och snart måste jag packa tillbaka x-antal saker i prylgarderoben igen - eftersom de ligger utspridda över sängen.

Håhåjaja. Och så såg vi ett par bra filmer i helgen också. Två väldigt olika filmer, fast ändå inte. Eller jo. Nej, kanske inte. Äsch. Vi pratar/utreder mer om det en annan dag.

:)
/helena

ps Jag har jobbat en hel del med ett par bilder ikväll. Därav den sena timman. Kanske ska jag blogga in en färgglad bild till er också, innan jag släcker helt här? Jo. Det gör jag nog.

lördag 12 oktober 2019

High 5! vintage - Nu tjatar jag visst om julen igen


Prylgarderoben är öppen. Utanför har regnet svårt för att bestämma sig för att falla eller låta bli. Glassbilens glada plingelingande hörs en bit bort och jag pillar och plockar och försöker egentligen hitta en lampfot som jag vet ska finnas där längst inne någonstans. Puh. Man måste få andas ut när en mening blir så lång att den nästan tar andan ur en...


Det finns nästan ingenting som jag tycker så mycket om som hösten. Hösten gör mig löjligt glad. Därför är jag extra glad att den verkar bli längre i år än förra och förrförra året. Det känns alltid så tråkigt att gå direkt från en (visserligen skön men ändå) ljummen sensommarbris till en isande kall vind. Nu blåser det bara. Det blåser bra. Lite blåst och lite regn, det är bra grejer det. Särskilt om man vill ha alibi för att stanna inne och plocka med sina kära saker och ting.


Här inventeras det bland julgrejer och andra grejer. Här hittas en nybliven mor. Och där hennes omtalade son. En sak jag nästan - nästan - glömt bort att jag hade. Gillar ju att pynta på lite olika sätt från år till år. Det blir så enahanda att alltid använda samma julprylar ju. Den här ska få en hedersplats till advent, tror jag bestämt. Om jag hittar den då, i december, igen.


Nya kombinationer. Smått och gott som kanske inte säger så mycket var för sig, men tillsammans snackar de desto mer.


Strax dax att inventera vidare, men först gör vi väl den här H5!V:n en aning mer officiell och uppstyrd:
  1. Mor och barn, som sagt. Två av världens mest berömda personer. Även om vi inte helt säkert vet om vi vågar tro på att de verkligen fanns... Att julpynta med ikoner känns både seriöst och lättsamt på samma gång. Särskilt när de är så här fina. Kakelplatta målad av elsi.
  2. En brosch. En liten rosett bara. Fin att slå in sig själv i.
  3. Täcket. Det låg bara där i second handbutiken för några år sedan. Såg nästan nytt ut. Det gör det nästan fortfarande. Funkar fint som överkast och fotvärmare och så vidare.
  4. Ett blåvitt hjärta som talar till mitt hjärta. Visserligen pratar det danska, så jag fattar väl inte riktigt allt det säger, men ändå... Från B&G.
  5. Ett blåvitt hjärta till. Ett litet och naggande gott. Färgmatchar det stora ypperligt. En liten obetydlig loppissak bara, som blev mindre obetydlig när den hittade sin mer prominenta partner. Par i hjärter!

<3
/helena

ps Oj. Där låg det visst en dansk sak till. Den ska jag nog fota och använda som illustration till en av mina mer barnsliga stories. Alla små berättelser måste ju ha sin alldeles egen magiska sagoby. Kanske redigerar jag in ett par klickar vit, fluffig snö på de små hustaken också.

fredag 11 oktober 2019

Moder Svea levererar och sprättar upp


En sak slår mig, eller flera egentligen, när jag tittar på fotot som jag tog för ett par månader sedan - att jag har döpt min senaste huvudperson efter ett äpple. Nej, inte Jona Gold, även om det skulle vara ett fint namn på en karaktär. Inte heller Ingrid Marie, denna rödkindade pärla. Nej, en annan äppelsort. Men lika god.

Anyway.

Ville nog mest skryta med att jag kommit en bra bit på en ny berättelse - en ny början, ni vet. Alltid en ny början... Haha. Nej då, det händer faktiskt att jag avslutar en del saker också. En hel del faktisk. Fast mest av allt gillar jag ju att börja. Det vet ni.

Tänkte haft helt skärmfritt idag. Eller nästan, för vi ska titta på nästa avsnitt av The Sinner sedan. Annars tänkte jag mest legat lågt vad det gäller digitalt skrivande idag. Analogt. Hehe.

Men sedan kände jag ändå för att sända in ett hej till er, och sammanfatta veckan lite. Vi tar det väl ifrån början?

What Happened to Monday (2017). Den enda sedda filmen den här veckan. Och så var den inte ens särskilt bra. För våldsam för min smak. Men Noomi Rapace gör ett jäkla bra jobb, som inte mindre än sju syskon. Hon spelar alla sju. Och här talar vi verkligen om alla för en. Alla sju för en. Sju kvinnor till priset av en, skulle man kanske också kunna säga. Om man ville uttrycka sig extra kryptisk, och det vill man ju...

Som sagt, en bra grundstory. Skrämmande. En nära förestående framtid? Nja. Nej, det tror jag ändå inte. Men men. Willem Dafoe och Glenn Close i två mindre, men viktiga roller, höjer temperaturen på en aningen för småljummen thriller. Men se den för all del, Noomi briljerar! Och hunken är hunk-snygg. Tittvänligt, om ni lovar att blunda när det blir alltför våldsamt.

Det var ju en annan Glenn Close-film jag ville se, egentligen - The Wife (2017). Bygger på bok av Meg Wolitzer. En film som känns extra aktuell nu i dagarna. Om en nobelpristagare och hans fru. Haha, det där lät torftig och trist beskrivet, men jag vet faktiskt inte så mycket mer om den här annars så omtalade filmen av Björn Runge. Har inte riktigt hängt med här, missat alla recensioner och så. Har ju varken läst boken eller sett filmen - ännu.

En munter intellektuell. Ungefär så formulerade sig någon i TV-studion igår, angående Olga Tokarczuk. Tyckte det var en kul formulering. En anmärkningsvärd reflektion som får en att undra om den generella åsikten annars är att de flesta intellektuella är "omuntra". Ett surmulet och allvarligt gäng. Nagelbitande, inbitna pessimister som försöker skyla över sin brist på entusiasm genom att rycka på axlarna och kalla sig själva för realister. Är det så? Hoppas inte. För jag tror på munterhet. Jag tror att det är rätt väg att gå. Om inte annat så för att skratta åt hela skiten.

För ibland bombarderas vi verkligen med så mycket skit nu, så att det sprutar ur öronen. Det är tiggeriförbud här och övervakningskameror där. Och jag bara önskar mig ett förbud mot att få lägga så mycket idiotiska förbud. Jaga riktiga bovar istället. Folk som gör någon mer än en fluga förnär. Alla vi andra kan väl få fortsätta med vår fredliga tillvaro? Och en kamera, i min värld, är något som man har för att föreviga saker som aldrig får glömmas. Eviga ögonblick. Gärna ögonblick med positiva förtecken.

Nej hörrni, hur långt ska det gå, det här med att alla vi vanliga, fredliga, dödliga ska behöva anpassa oss efter de kriminella? Vi måste väl få röra oss fritt på våra gator och torg, utan att minsta fis registreras? Inte för att vi har något att dölja, mer än dålig andedräkt och fett hår och så då, utan för att vi alla har rätt att röra oss fritt och sköta våra privata business utan att storebror tittar på.

Det var bättre förr. Jag brukar inte tycka så. Jag brukar inte tänka så. Jag brukar inte säga så. Men ibland, i vissa sammanhang, är det svårt att låta bli att göra en sådan tankevurpa. För det är klart att det inte var bättre förr - inte generellt. Men vi måste våga ifrågasätta att nationalister, extremister, nazister och alla rasister ska sätta vår dagordning. Vi måste våga ifrågasätta, när rädslan kryper längre och längre in - och upp - i maktens korridorer.

Låt oss bemöta rädslan med kärlek. Kärleken till varandra. Vi måste fortsätta hålla ord som frihet, demokrati och solidaritet högst på alla våra dagordningar.

Visst ska vi bekämpa våld och brottslighet, som alltid. Men vi får inte göra avkall på vår frihet. Vi får inte låta rädslan sätta vår agenda. Vi måste sluta generalisera och leta syndabockar. Vi måste förebygga, jobba underifrån, så att färre unga människor söker sig till enkla lösningar och istället väljer att använda sina inneboende krafter - och sin kreativitet - till kärleksfulla och meningsfulla liv och handlingar.

Och jag måste sluta skriva att jag bara ska skriva något kort hej eller så. Och sedan slutar allt med att långt tal. Dessutom samma tal varje gång. Nåja. Åtminstone nästan samma tal. Men man blir ju bara så förbannad, hela tiden. På allt skitsnack om kriminalitet. Och allt uteblivet snack om hur vi ska bli bättre på att ta tillvara alla människors unika potential till att göra verklig samhällsnyttig skillnad. Eller hur?

Fast jag vet att det finns en massa positiva saker som pågår också. Hela tiden. Suger åt mig människors välvilja och uppfinningsrikedom, som biet suger nektar. Doftar på trycksvärtan som förmedlar självlysande solskenshistorier om givmildhet, självuppoffring och civilkurage. Heja er! Ni är bäst! För att ni vågar! För att ni orkar bry er!

Anyway.

Nej, jag har inte läst något av Olga Torkarczuk. Men jag känner verkligen att jag borde. Världen behöver fler gränsöverskridande, multibegåvade, rättframma, kunniga och ambitiösa optimister. Människor som tror på de besjälade tingen. Som tror på att behålla barnets blick. Som tror att vi kan lära oss något av det som varit. Som tror på att vi måste vara rädda om varandra - människor och djur. Ja, allt levande, måste vi våga vara rädda om.

<3
/helena

ps Nu ska jag försöka skriva ett stycke till om "min äppelsort". Sedan ska jag krama mannen. Ta helg liksom. Bara mysa och kanske se en riktigt bra film. Eller så läser vi högt. Om Per Åhlin, kanske. Eller ur Kerstin Ekmans bok.

pps Haha. Rubriken ja. Ni kanske undrar över den? Jag ville mest raljera över det här med att hitta en tillräckligt spekulativ titel på sitt konstnärliga verk. Något som sticker i ögonen och verkligen lockar till att slå upp sidan ett, eller trycka på play eller gå på bio, eller stiga in på den där utställningen eller vernissagen. Lite så. Med smör på. Och så tänker jag mig att litteraturpriset - Nobelpriset - alltid har ett sådant där mått av sensation över sig, oavsett om det är ett år när akademien tar sina första trevande steg efter skandalen, eller inte. Sedan är det ju faktiskt en brevkniv på mitt foto. Min finaste med Svea på. Och det är väl det den gör; levererar genom att sprätta upp?

torsdag 10 oktober 2019

O R D


Jag älskar dem
deras förmåga att tillhöra både dig och mig samtidigt
och ändå tillhöra var och en på ett självklart sätt
Fast ändå inte
rent geografiskt och kulturellt och och och

Jag älskar hur de skrockar
när de och och och:ar

Och hur de rockar

Jag älskar dem
för deras sätt att ständigt bilda nya trollformler
trollformuleringar
Fast i det här fallet snälla troll
Sådana som tycker att en cyberkram är viktig och spelar roll

Jag älskar dem alla
från a till ö
från det att den lilla, lilla runda sätts i jord
tills versalen reser sig modig och rak där ur myllan

Jag älskar parveln
inte bara för att han är söt och på väg att lära sig gå långt
utan också för att i hans närhet, med bara några få handgrepp
kan parveln enkelt omvandlas till någons bästa arvedel

Jag älskar strukturen
varje bokstavs böjliga ihålighet
varje stavelses rätt att böja sig bakåt om den vill
En plötslig saltomortal mot historiens öronbedövande larm, omöjlig att förutsäga

Jag älskar havet mellan de som skriver bra
och de som skriver bättre än bra
för att det havet bara existerar på pappret
Eller på usb:t

Jag älskar avståndet mellan dem
för att de så demokratiskt gör plats för de som behöver lite mer benutrymme
som om de verkligen trivdes att dela samma lott
samma kupé att resa genom, delandes hela kontinenter av nedplitad färdkost

Jag älskar att bada i dem
bokstavligen

Jag älskar att gosa med dem
krypa ner under samma filt och mysa tillsammans

Jag älskar hur badvattnets framfart över boksidan låter mig gissa hur meningen ska sluta...

Jag älskar att de bara kommer till mig ibland
när de vill
när jag inte vill

Jag älskar deras självständighet
deras egensinne
deras sinne för humor

Jag älskar hur de tar plats
bara tränger sig in i en redan pågående debatt
låter det lilla f:et stå på tå för att viska något till stora K

Jag älskar Flickan bakom F:et och kvinnan bakom k:t
för att de två är en

Jag älskar att vi lägger manken till för att läsa det finstilta också

Jag älskar alla dem som skriver
och jag älskar dem som kan skriva men ändå väljer att låta bli, för att de kan

Jag älskar allt det blåa
för att jag tycker om att å får träffa a ibland
fast de sällan når att hålla varandra i hand

Jag älskar ljuset över skrivbordets snabba lapp
den som bara en ska läsa
en FÅR läsa

Jag älskar hästens ögon
för att de ser så bra
åt båda håll
utan att hålla på å skryta med det 

Jag älskar naveln
för att det får rum minst två n i den
åtminstone om man, och den, är riktigt bestämd

Jag älskar mitt tangentbord
för att jag måste låta fingrarna bestämma över det som har suddats ut över tid och rum
för att tangenterna berättar något om vår samtid
om vår framtid
att e är så himla populär och ändå eftertänksam på något vis

Jag älskar stolen
för att den ligger så nära solen
utan att låta sig förföras
eller bli evigt avundsjuk

Och jag älskar att z och x låter r och a rasa i fred medan de bara lugnt sitter kvar i båten och tittar på
för att z tycker om x
inte för att z är sen x-antal gånger
utan för att de verkligen trivs ihop
för att de inte behöver forcera och forsa fram varje gång någon drar en pekfingervals

Jag älskar - Ä L S K A R - ord.
Om nu någon skulle ha missat det.

<3
/helena

onsdag 9 oktober 2019

Köksbestyr. Och färger som gör mig yr. Not.


Vad pågår här då? Är det en High 5! vintage på G? Nej, faktiskt inte. Bara tre saker som jag funderar på.


Tycker om den här blomman. Som en slags tussilago, fast på hösten då. Ett "intryckt", jordaktigt mönster som talar till mitt kallare jag. Kallare, som i vinterhalvår. För jag brinner ju alltid varmt för årstidsskiftena, som ni vet.


Fast den här tavlan? Nja, jag vet inte. Är den inte lite trist? Och inte kan jag väl sakna den redan, tog ju liksom nyss ner den från lång och trogen tjänst i den gröna bokhyllan ju?

Nej, jag saknar den inte. Inte än. Det var nog mest det att den färgmatchar vasen - och den lilla börsen med fyrklöver på.

Fatta, att det knappt finns några mynt längre. Det flesta vet knappt hur de nyaste mynten ser ut, eller vilka valörer vi har kvar. Och några nya slantar har vi väl också fått, va?

De är utrotningshotade - plånböckerna. Särskilt de här gamla myntbörserna. Just därför tycker jag extra mycket om den. Och för att den färgmatchar förstås.

Hm.

:)
/helena

ps Funderar på att sätta upp lite annat på köksväggen. Möblera om lite uppåt väggarna. Och sätta fram några andra saker på bordet. Får nog fundera ett varv till. För jag känner att det behövs lite mer färg här nu.