måndag 11 december 2017

Såg han verkligen ut så där?


Nu stoppar vi undan alla tjocka läroböcker om svarta hål och andra nobla saker, och blickar ut över ett vitt landskap som smakar begynnande julstämning. Här vankas traditioner, här vankas hjärtesaker, här vankas...


...en himla massa bra musik! Nu kör vi - MUSIKHJÄLPEN 2017!

Men såg han verkligen ut så där - den gode Prince? Hittade julkortet i en korg full med blandade motiv, i en second handaffär. Kunde bara inte låta bli att köpa med honom hem, han tittade ju så bedjande på mig. Men erkänn att bilden är lite rolig - att det ser ut som att han har hårspänne och att det inte alls är särskilt likt?

Lite taskigt förstås - mot illustratören Lars-Erik Forslund - att skratta åt den faktiska likheten här, konst ska självklart kunna vara helt fri för tolkning. Kanske är det inte alls en avbildning, utan en tolkning? Ojämnt i kanterna är det i alla fall, kortet. Förmodligen urklippt ur en sådan där medföljande mittuppslags-bilaga till någon veckotidning i juletid. Gissningsvis anno sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal.

Anyway. Ett musikaliskt geni var han i vilket fall - mannen som ibland föredrog ett tecken framför sitt artistnamn. Kan mycket väl tänka mig att önska mig både en kyss och lite grädde på toppen. För att inte tala om den där rödaktiga baskern, som hon tydligen har köpt i en second hand store. Ni som känner er Prince vet precis vilka låtar jag snackar om och ni andra får väl googla, leva i ovisshet eller lyssna på Musikhjälpen. För jag kan mycket väl tänka mig att önska mig minst tre odödliga låtar med Prince.

Vad tänker ni önska er då? Förutom att inga barn i hela världen ska behöva betraktas som godtyckliga handelsvaror då förstås. Barn är INTE till salu!

<3
/helena

fredag 8 december 2017

I fickan på min gamla duffel


Där låg den; pennstumpen. Blå, i det närmaste turkos. En blyertspenna som inte såg ut mycket för världen. Liten. Kort i rocken liksom. Avskavd in till "stammen". Träet blottat. En vit del. Och en lysande röd del - som ett utropstecken.

Det är sådana saker som gör mig allra gladast. De små, obetydliga sakerna. Sådana saker som många (de flesta?) går förbi utan att lägga märke till. Nu är det ju ingen annan som går och rotar i fickorna på min gamla duffel, men här är pennan bara en symbol för det jag värderar högst. Det som inte går att värdera, egentligen.

"De redan använda sakerna". Så formulerade jag mig en gång för länge sedan när jag startade den här bloggen, och sedan dess har innebörden av den formuleringen bara sjunkit längre och längre in. Vintage-sakerna är ingenting utan människorna bakom dem. Tingen bär på en unik historia. De bär på det DNA som bara en människa kan fästa på sin omgivning. Om ni förstår hur jag tänker? På avtrycken människan lämnar i sina spår. Sakerna är ingenting utan människans fingeravtryck.

Pennan har inte skrivit historien själv, det har vi alla gjort tillsammans, det fortsätter vi göra tillsammans. För mig är kärleken till de grejer som överlevt - och förskönats av - tidens tand själva grejen.

Intill pennan låg en gammal inköpslista. Avbockad och klar och färdig för papperskorgen. Men något hade hindrat mig från att slänga just den lappen. Samma något som visste att jag skulle bli glad över att hitta något så obetydligt, oansenligt och oskattbart som en pennstump.

<3
/helena

onsdag 6 december 2017

Heja blåvitt! (för vilken gång i ordningen?)


Så lätt blir ni inte av med mig! Skämt åsido, kunde bara inte låta bli att hylla det blåvita lite extra idag. Finland i all ära, Finland på allas läppar just nu - självklart. Eller sälvkla-a-a-rt, som en äkta finne skulle säga. Förlåt, vet att man varken får skämta om folks uttal eller säga något annat än finländare idag. Å andra sidan har de väl inte tappat allt sitt sinne för humor, bara för att de fyller väldigt vuxet just idag?! ;)

Men det här skulle inte handla så mycket om vårt östra grannland, som om kärleken till det blåvita. Kärleken till allt det som finns på mitt foto ovan. En gammal, anrik byggnad med blåvita fönster. En gammal, anrik man (förlåt älskling...) med något av det coolaste som kan uppbådas i vintage-väg: Denim. Det blåa guldet.

Arbetarklassens outslitliga tyg. Som förvandlades till tonåringens hetaste plagg: Jeansen. Som förvandlades till var kvinnas och mans plagg. Som blev rumsrena och fick följa med in i finrummen tillsammans med den vitaste skjortan, åtminstone några gånger genom klädmodets ombytliga historia.


Kärleken till kreativiteten, den som ingen kan stoppa. Den som får en att dra på smilbanden, när någon har skapat fritt och stort och sedan bemödat sig om att fästa ett blåvitt hjärta på stuprännan. Kärleken till regnet, som föder liv, som föder kreativitet.

Kärleken till allt det som är blått och vitt. Särskilt det vackra porslinet i alla sina tunna, sköra och kraftfulla former.

Kärleken till en man som hejar på både vårt gulsvarta och vårt blåvita lag!

<3
/helena

ps Det är inte ett så långt steg som man kan tro, bara ett par små kliv med pressarfoten faktiskt... - mellan Finland och ett litet blåvitt textilhjärta i närheten av Borås. En gång i tiden behövde vår lilla textila stormakt all arbetskraft den kunde få, då var arbetskraftsinvandringen från öster mycket värdefull. Utan all den blåvita arbetskraften hade symaskinernas surrande inte hörts så långt utanför vår flitiga stads gränser. Lite extra kärlek till alla blåvita boråsare idag!

måndag 4 december 2017

Stjärnan lyser på samma citat


Röda koftan. Med paljetter på. Framplockad för tjänstgöring i den rödaste av månader. Den ska nog få följa med på en och annan julkonsert.

Bli spilld på, ska den kanske också. En fläck Jansson här och lite senap där. En skvätt spad från löksill där och en och annan nyans av rödbetssallad här. Nej, förhoppningsvis ska den slippa fläckar, men fram och sjunga om tusen juleljus ska den minsann! Och åka på julauktion, om det blir någon sådan i närheten här framöver. Tycker det verkar bli färre och färre live-auktioner ute på landsbygden. Har nätet fångat upp för många antikintresserade för att de gamla, hederliga slagauktionerna ska kunna fortsätta leva och frodas? Vore synd i så fall.

Hittade den nästan helt oanvända koftan på sommarloppisen i juni. Eller var det en bit in i juli? Tog av prislappen förra veckan, innan hela den röda härligheten åkte in i tvättmaskinen. Vad det stod på den? Trettio kronor. För en tjock och fin och lång och röd och värmande kofta. Sådant händer bara i second hand-världen, mina vänner. Bara där.


I den gamla, gröna bokhyllan Ivar (läste ni att det stora möbelvaruhuset har fått något slags pris för främjandet av det svenska språket/svenska ord...?) läser Malala på om årets nobelpristagare, medan jag studerar...


...en del annat.


Känner plötsligt en solkatt spinna i högra ögonvrån. Den kommer från den blåa bussen. Den som alltid passerar i glipan mellan de höga husen. Har för en gångs skull fällt upp persiennerna nästan helt. Folk påstår att de inte tror att det bor någon här, för att persiennerna så ofta är fällda mitt på dagen. Men mitt arbete kräver både disciplin och koncentration, och då kan jag inte tillåta mig att bli distraherad av förbipasserande utsikter hela tiden. Även om jag älskar att följa alla påpälsade barns väg till skolan. Och något mindre påpälsade, på vägen hem. Sedan är det ju faktiskt så att det händer att jag sover här i vardagsrummet också. I soffan. Mitt på dagen. Med tänkar-hatten på. Skriver man halva nätterna, så måste man vila på dagen, det borde inte vara så svårt att förstå.

Under bordet skymtar tidningshögarna som ska sorteras, och i en skål en bit bort står grankottarna. De, som jag har planer för. Plockade dem smala och blöta en sensommardag. Nu är de torra och utfällda - liksom uppblåsta av torktiden - och redo för dekorativa syften. Inget är ju så fint som det gröna guldet, skogens egna skatter.

Stumpa-staken får agera adventsljusstake i år. Kände för att göra något annorlunda, lät därför den gröna Gabriel-staken stå (haha) kvar i skåpet. Tittade mig istället runt, och kom fram till att det kunde vara smart att ha ett femte ljus. Ett femte-hjulet-ljus, som kan tändas när de andra fyra måste vila. För att de inte ska brinna ner oproportionerligt mycket, alldeles för fort. Stadig står den där, den tunga gjutjärnsstaken från Skeppshult, på bordet framför laptopen .


Laptopen, som fortfarande påminner mig om att Indira var en klok kvinna. En av alla dessa kloka kvinnor. För man kan inte skaka hand med en knuten näve. Så är det bara. Så var det bara. Så är det bara. Ja, fortfarande. För alltid.

Nej, det här duger inte. Får nog fälla persiennerna en stund, om jag ska få något mer gjort. Kanske väntar jag med att skriva till ikväll istället. Månen får göra mig sällskap i tystnaden.

Och så börjar jag leta efter vilken slips som passar bäst till mannens nya skjorta istället. Av bästa märke och kvalitet, är den. Inköpt second hand, för den berömda spottstyvern. Jag tycker den ser ut som en blandning mellan en medaljongtapet och ett riktigt snyggt julklappspapper. Hehe. Nu ska jag bara hitta något passande snöre att slå in honom med också.

Allt det bästa till er, som fortfarande läser här!

<3
/helena

ps - Det visste jag väl, att det inte var en skilsmässa som skulle hålla. Sa mannen och smålog, när han såg mig blogga igen. Egentligen hinner jag ju inte blogga. Det insåg jag när jag satt och grät en novembernatt. Grät över alla ord som aldrig hinner bli skrivna. Nästan hela november hade hunnit gå, utan att jag kommit igång ordentligt med min senaste skrividé - det som jag än så länge bara kallar för "Pjäsen" - och det kändes inte bra. För november är en av de bästa koncentrationsmånaderna, tycker jag. När mörkret omfamnar alla tankar och gör formuleringarna både navel-luddiga och knivskarpa. Då måste man passa på. I den inofficiella skriva-roman-månaden. Och så gick tiden bara åt till annat.

Nu är det december och allt sätts i ett annat ljus. Juleljuset. Vet inte hur ofta jag hinner titta in här framöver. Hur ofta jag hinner skriva något särskilt till er. Vet inte hur ofta det blir tid att fotografera mina skatter, in hit. Vi får helt enkelt se. En dag i taget. En natt i taget.

Sedan måste jag erkänna något - att jag bloggade så där extra mycket i oktober (31 inlägg = nytt rekord på en månad!) var ett högst medvetet val. För i oktober fyllde den här bloggen sju år. Tyckte att det kunde vara kul att fira (av) den, genom att öka frekvensen en aning, även om det var temporärt. Älskar ju att blogga. Om ni-vet-vintage-vad. Om allt som är poetiskt här i världen. Älskar att dela med mig av både ditten och datten. Sedan får det förstås inte bli något som går ut för mycket över min övriga konstnärliga verksamhet. Det var därför jag tvingades ta ett så abrupt avbrott. Nu tar vi det som det kommer. Att blogga eller inte blogga - det är frågan? Kanske är det dags att gå vidare. Bloggens tid känns på många sätt över. Inte bara för den här gammaldags bloggerbloggen, som ni sitter framför just nu. ALLA bloggars bäst-före-datum är kanske förbi i dessa insta och snap och alla andra snabba-sociala-medier-tider? Ni får gärna komma med synpunkter - eller frågor. Lämna gärna input i kommentarsfältet, eller skicka ett mail om ni är blyga... ;).

Får jag bjuda på ett par julkort?


Här kommer två nya produkter av mitt bildproducerande. Kanske kunde jag redigerat upp färgerna en aning här och var, men jag har lämnat dem helt oredigerade och råformat-vackra här. Saker med äkta vintage-känsla, ligger till grund, som ni ser. Saker med genuina vintage-fingertoppar.

Hoppas att ni uppskattar dem. Två julkortsförslag: Ett till gottegrisen och ett till naturälskaren.

:)
/helena

ps På/i det ena vintage-julkortet ligger dessutom ett annat självtaget "julkort". Inget är ju vackrare än det naturen själv har fått vara med och bygga upp. Och sedan långsamt, långsamt fått vara med om att riva ner igen.

Men först lite suddigt från den ostökiga delen av köket


Är det ens möjligt? Att uppbringa en suddigare, tråkigare bild? Svaret är förstås nej.

Men hej ändå! Här är jag ju! Och hoppas att ni mår bra. Och har saknat mig? Eller det kanske ni inte har hunnit? Decembers stök rivstartade med adventsmyset och jag började som vanligt i fel ände... Först julpynta lite, sedan adventspyssla en aning, och sist och minst damma och städa - om det blir någon tid över för det.

Någon kanske upplever det som att jag förespråkar att ha det ostädat, så är det förstås inte, även om jag själv trivs i mitt stökiga kök. Vad jag däremot förespråkar är att inte låta städningen bli en börda och ett påhäng. Städa mycket och gärna - om det är vad DU vill, men inte för att man SKA eller BÖR göra det. Städa så att DU trivs. Städa inte för att någon konvention säger si eller så. Det är bara DET jag säger. Så det så. :)


Vårt så kallade köksbord är stökigare än på länge, för det är här de flesta av mina bilder arrangeras. Kvar står rekvisita-leftovers. Ska bara göra det här och det här först, innan jag stökar tillbaka sakerna på sina mer undanskymda platser i prylgarderob och skåp. Ska bara, mitt bästa mantra. Häromdagen skulle jag bara vattna min minsta växt - och det slutade med att jag klippte ner den (så att den blev ändå mindre), diskade krukan, bytte till en annan kruka, konstaterade att det inte såg klokt ut, bytte till ytterligare en kruka. Och nu är jag nöjd. Så kan det gå när man bara ska ta en minut på sig för att vattna och sedan hamnar i en utdragen procedur som slukar en hel timma av ens dyrbaraste liv - det enda. Det var det så kallade ska-bara-syndromet det.


Kommer snart in med ytterligare ett inlägg. Eller kanske till och med två? Men först ett par ord om solen. Hur vågar den ens visa sitt ljusa, glada ansikte på en måndag? En måndag full med administration och goda skrivarambitioner? Modig jävel alltså, den där solgula saken. Känner nästan för att ge den en rak höger, där den så obekymrat silar sin väg in genom fällda persienner och smutsiga fönster.

Kommer ni ihåg de här julstrumporna? Hittade dem i somras på Myrorna. Eller var det redan i våras kanske? Hursom, nu är de uppe! En för mannen och en för mig. Vi har båda varit supersnälla hela långa året, Kära Tomten...just saying...

Tror bestämt att några amerikanska barnbarn har köpt de här strumporna till sina blågula mor- eller farföräldrar, för inuti låg en etikett med två namn som är vanliga i de något äldre generationerna och en dollarsedel. EN dollarsedel, med han Washington på. Den andra kanske morfar köpte sig något fint för? Kul. Med lite mer vintage-historia på fötterna, skulle man kanske kunna säga.

:)
/helena

ps Julkort is strax coming up. Och kanske lite bilder på staken.

måndag 27 november 2017

Om en månad är det över


Det är på kvällen den tjugosjätte som jag kommer på att hela spektaklet är över om en månad. Oavsett om man gillar spektaklet eller inte. Julspektaklet. Jag gillar det. Skarpt. Myset och ljuset och alla tindrande ögon. Det är stressen jag inte gillar, särskilt stressen över att inte hinna låta bli att stressa...

För om man stressar sig fram hinner man inte njuta. Njuta av lugnet. Av förväntan. Av att umgås med andra som också gillar spektaklet. Av att pepparkaksfika tillsammans.

Duns duns, där kom morgontidningen. Redan?! Och jag som inte hunnit njuta av nattens stillhet ännu. Åtnjuta stillheten som kan ge mig det jag behöver för att komma vidare i mitt skrivande. Har nog inte berättat om vad jag håller på med just nu, har väl helt enkelt inte hunnit.

En pjäs. Tror bestämt att det kommer att bli en pjäs. Den har inte kommit så mycket längre än till idéstadiet ännu, men jag känner förväntan pirra ända ner i tårna - när jag tänker på själva grundtanken. Sedan är det förstås en helt annan sak att försöka förvalta idén och få ned den på papper, eller via tangentbordet då.

Försöka duger. Idén kom till mig i en dröm. Många av de bästa idéerna kommer därifrån. Halvt medvetna, halvt undermedvetna. Behöver jag berätta att huvudpersonerna är kvinnor? Nej, jag tänkte väl det.

Har skrivit och suddat följande mening minst tio gånger nu. Meningen, som är själva anledningen till att jag avbryter mitt egentliga "nattarbete" för att komma in och "prata" allvar med er: Jag hinner nog inte blogga mer. Så. Då var det sagt. Det tar för mycket tid och kraft, och jag gillar inte att göra saker halvdant.

Vintage. Gamla saker. Mest halvgamla, men alla med någon typ av historia, kommer alltid ligga mig mycket varmt om hjärtat. Och bloggen har lärt mig så mycket. Om sakerna. Om mig själv. Om världen. Om alla människor som kämpat/kämpar för att göra världen till en bättre plats - för oss som lever här nu och för framtida generationer.

Det finns några halvskrivna inlägg kvar i utkast-mappen. Det finns många fler bilder, foton och idéer. Kanske tittar jag in med någon/några av dem framöver. Har ju till exempel inte hunnit visa er mitt senaste tavelfynd. (En tavla till av Thea T). Det borde jag förstås ta mig tid att göra. Fotoprojektet i Gustaf Ewalds fotspår, det vill ni kanske bli uppdaterade om? Och kanske, kanske hinner jag skriva in något mer här av historierna som ni har fått bli delaktiga i: Hobby-projektet Spår i gräset och familjeberättelsen om Leka och Snällisen, den som går under arbetsnamnet Ett Nytt Kapitel.

Önskar er allt gott!

<3
/helena

ps Mannen hälsar!