söndag 20 september 2020

Bokkärlek

Sitter och bläddrar i årets stora bokhändelse: Bokmässan. Läser ord som litteraturfestival och bildningshubb och blir oerhört inspirerad.

Så inspirerad blir jag; att det krävs något bokstavligt och påtagligt för att bevisa min kärlek till orden och alla de som håller på med dem, bokmässigt, på något sätt.

Alltså, sagt och gjort. Jag skred till verket. Och gjorde en egen logga. En kärlekslogga. Eviga kvinnor hjärtan böcker, typ. Vägen till den färdiga loggan ser ni här. Eller vägen och vägen - mer den snirkliga, snåriga stigen. 

Precis som alla intressanta romanintriger behövs det några vändor på vägen innan man hittar helt rätt. 


 Det blir ju ofta en del famlande i mörkret först.

Innan du ser ljuset.

Och finner kärleken mellan raderna. TILL raderna!

Men det är ändå i mörkret jag fastnar. I det goda mörkret.

Det ljusa mörkret. För det finns väl inget mysigare än att möta höstmörkret tillsammans med en god bok? 

Skulle väl möjligtvis vara tillsammans med flera goda böcker då!

 

Snart (sep 24-27, 2020) börjar en unik version av Bokmässan i Göteborg. En digital mässa - fylld av allt som bokmässor brukar vara fyllda av: ord, ord, ord och meningar. Men också, en helt annorlunda upplevelse. 

Blir spännande att ta del av en mässa som har potentialen att bli den mest interaktiva bokfesten ever. En där alla kan ta del. Bokmässan Play.

<3

/helena

ps Läs! Läs! Läs! Säger mässan. Läs! Läs! Läs! Säger lilla jag. Ska nog ta och kolla om mannen är redo för lite högläsning i mörkret snart igen. Alltid lite jobbigt att läsa vidare när man nyligen har avslutat en mycket bra bok och ska försöka hitta en lika bra bok igen. Vi får se var vi landar den här gången. Kanske hittar vi ändå något riktigt läsvärt här hemma, i den egna, dammiga hyllan?

Glöm nu inte att spana in det digra, digitala programmet. Där ord som demokrati och lärande klingar vackert i mina öron.

fredag 18 september 2020

Storstilad tjuvkik, för er som vill. Ni andra får väl blunda.

No Limit Borås Artscape Edition 2020 är igång! Tadaa! Fast nej, det här är inte Tadaa, det här är Elina Metso. 


Gatukonstfestivalen är alltså här igen. För fjärde gången får Borås lite mer färg på nosen. Eller husen då. Här är det Q som gör sin del av dealen måla hela världen lilla mamma. Typ. Eller äsch. Hursom. Verkar lovande, va?


Var nästan lite orolig att alla tolv konstnärerna skulle vara mer eller mindre klara redan, men som tur var hade de kommit väldigt olika långt i sina processer. Blev glad att kunna konstatera det, eftersom det är så himla kul att ta del av själva framväxandet av de stora "målardukarna". Släpade med mig bästa mannen ut runt mer eller mindre hela...

...Nörrby? Haha. Norrby har fått prickar. Någon har kanske blivit inspirerad av allt målandet i stadsdelen och velat sätta sitt avtryck, eller två små då. Ser ni att det är på väg att bli något - någon - där framme? Det är självaste Moder Jord, om jag förstod det hela rätt.


Flitens lampa? Här bakom håller de på: Korallpionen och Rickman. Pratade några ord med Rickman, han berättade att det var en vän som stått modell för kvinnoansiktet han håller på med där bakom till höger. 

Det var munnen som behövde en final touch, annars var han på väg att bli klar med sin del. Korallpionen skakade sprayflaskan för fullt, hon ville väl få sina blommor att prunka ändå mer än de redan gjorde. Kul med samarbeten, och mycket lärorikt och givande att ha ett bollplank att bolla olika idéer med, enligt Rickman. 

Delicious Brains, han kallar sig så, undrade om killarna som gick förbi gillade vad de såg. Jodå, de verkade tycka om hans spännande figur. Figurer. De nickade uppskattande, tummen upp liksom. Från oss också. Gillar särskilt att det verkar bli ett extra lager tegelstensmönstrat på tegelväggen.

Vädret visade sig från sin bästa sida. Himlen likaså, den var mest blå. Och det var också flera av verken. Åtminstone i de halvfärdiga stadier vi såg dem. Här är det Amara Por Dios som skapar uppe i det blå, även om hon nog vilade nu, eller då alltså.

Huge trotsade den annalkande skymningen. Han verkar ha något stort på gång här. Hehe. Sorry, för lite väl dåligt husväggsskämt. Men vi började väl bli lite trötta här. Inte trötta PÅ att få ta del av allt det kreativa, utan som i "vi är ju inte tjugofem längre", som mannen brukar säga. Är vi inte? säger jag då och kramar om honom en extra gång. 

Tadaa! Här är hon ju, eller hennes coola, lysande installation. Malin Bobeck Tadaa. Just när jag skulle fota den större, blinkande saken, släcktes den. Visserligen ytterst tillfälligt, men ändå. Men jag tänkte att det fick bli bra så, för allt ska ni ju inte få se, det här är trots allt bara en tjuvkik.


Appear37, Borås egen Adam Algotsson. Han hade musik på, högt. Ja, inte för högt, men så att det hördes ner till oss. Kanske ville han låta tonerna inspirera honom? Förmodligen. Det här verket var förmodligen det som tilltalade mannen allra mest, slog visst an en sträng eller två.

Det var det. Eller det här är ju bara början. På No Limits hemsida kan ni ta del av allt som händer under själva street art-festivalen (17-20 sep) och framåt. Där hittar ni - förutom presentationer av konstnärerna - program, karta och tider för guidade turer i mindre "corona-anpassade" skaror, och allt annat ni behöver veta för att gå en färgglad, konstnärlig promenad i en av Borås mest livfulla och vackra stadsdelar - Norrby.

<3

/helena 

ps Äsch. Fotot på det som kallas Calligraffiti blev inte bra. För suddigt. Synd. För det var verkligen häftigt. Snyggt. Språkigt snyggt. Men vi pratade lite med upphovsmannen - Etile. Han var väldigt trevlig, precis som de andra vi småsnackade med mellan spraytagen. Elina Metso såg till exempel till att mannen inte blev överkörd av en lastbil. Bra grej. ;) Alla de nya, spirande konstverken kom alltså inte med på bild den här gången, men vad gör väl det? Några saker måste ni ju få chansen att upptäcka på egen hand också.

torsdag 17 september 2020

En ljus, mörk historia

Det är något med isländska filmer. Språket? Javisst, gör det suggestiva språket sitt till, det adderar. Något läggs till stämningen med hjälp av språkljud och skiftningar, men det är inte bara det. Och självklart ska jag inte bunta ihop alla isländska filmer, för så många har jag faktiskt inte sett. Inte ens om jag bara tar hänsyn till de relativt få jag har sett, inklusive diverse serier, går de att bunta ihop till en homogen enhet. Men ändå, det finns något där - ett särdrag. En nerv, som kittlar ändå in i själva, ja, kan det vara själen? Jag tror faktiskt det.

A White, White Day (2019) är inget undantag från den själfulla regeln. I Hvitur, hvitur dagur - som den heter i original (fast med isländska i:n då) finns allt det bästa med en riktigt bra film, enligt mig. Starka, utmejslade, raka karaktärer - med en utsida som inte alltid matchar insidan. Nära relationer, i det här fallet mellan morfar och dotterdottern Salka. Ett lugn på ytan, som döljer något annat. En vardag som måste fortsätta fast inget är som det ska längre.

Saknaden. Den genomsyrar. Ett ögonblicks verk och din älskade är försvunnen. Och du måste leva vidare. Andas vidare. Gå vidare. Den känslan går in under huden när du ser En vit, vit dag

Som vanligt är det inte själva handlingen som stannar kvar mest hos mig efteråt, när jag har sett en film som tumlar om och omvälver, utan det är själva känslan som stannar, när den sista ljusa rutan har rullat bort.

Det här är en bildskön historia. Det är hästar i gryningsljus och dimmiga vägar, mjölk som välts ut och mycket annat som får ögat att vilja svälja och svälja för att det blir så mycket som ska tas in på kort tid. Men det är ingen skönhetstävling, det är på riktigt, eller så nära riktigt fiktion nu kan komma. Det är rynkiga, åldrade kroppar i omklädningsrum och hamrade blånaglar och konflikter på blodigt allvar.

Men det är det suveräna samspelet och skådespeleriet mellan/av Ingvar Sigurdsson (morfar) och Ida Mekkin Hlynsdottir (barnbarn) som bär helheten. Och känslan. Känslan av liv och sorg och glädje och vardag som stannar kvar. 

Håll gärna någon hårt i handen när du ser Hlynur Palmasons vackra film, allt känns bättre när man delar.

Trots att det är en sorglig film, är den inte sorglig. På slutet växer tillförsikten inombords. Känslan av att det viktiga är att ha fått förmånen att vara en del av en älskad människas liv.

<3

/helena

ps Under the Silver Lake (2018). En av de märkligaste filmer vi har sett. Smått obegriplig. Åtminstone innan man analyserat sönder den, som jag var tvungen att göra efteråt. Mmm, hmmm, visst, sa mannen ungefär när jag bla bla bla babblade efteråt. Andrew Garfield är galet bra i huvudrollen. Galet. Och all nostalgisk musik får en verkligen att gå i gång. En riktig filmfestivalare, som vi brukar säga om det lite mindre lättsmälta och lättfattliga. 

Fast samtidigt är den enkelt uppbyggd, och det är här vi kommer till min analys - Spoiler Alert! Sluta läsa här om ni vill se och tänka och analysera och greppa och förstå helt själva istället! 

Filmen är uppbyggd som en serietidning. Allt det ologiska blir logiskt när man tänker på filmens uppbyggnad på samma sätt som en traditionell serietidningsberättelse. Sekvenser som slutar hemskt och sedan inte förklaras närmare när storyn fortsätter. Övernaturligheter som verkar helt naturliga. Tid och rum som kastas om och runt. Långa skuggor som lurar. Mystiska mördare och väldigt konstiga samband och förklaringar som bara godtas. Kvinnor som kommer och går och drömkvinnan som bara försvinner. Koder som ska knäckas till varje pris och präriehundar som ylar. En riktigt bra film, faktiskt. Fast konstig. Väldigt konstig. Konstigt bra. (Man skulle bra gärna vilja kika in under den kreativa huvudskålen på David Robert Mitchell = writer/director).

onsdag 16 september 2020

Det här är en T-shirt


Mina tankar fortsätter i street-artens fotspår, eller snarare närmre armhålorna. Jag funderade på det här med alla tröjtexter vi ser runt om oss hela tiden. Skulle man inte kunna göra en interaktiv tisha? En där det...


...byts budskap hela tiden?


Jag menar så här: Tänk er en husvägg, en grandios sådan. Tänk er sedan att man målar dit en stor T-shirt. Och att...


...de som vill - och råkar gå förbi - får leka loss med orden bäst de vill sedan. Texter som redan finns där ute - på magarna och bröstkorgarna. Eller egna, påhittade ordföljder och meningar. Meningsfulla. Eller inte.


Man suddar ut de tidigare orden, eller snarare målar över och börjar om. Kanske blir det något helt nytt, eller så...


...ändras bara något litet.


Lägger till och drar ifrån. Och lägger till!


Visst är det en ganska kul idé? Som någon street smart street art-arrangör någonstans i världen kanske nappar på?


Om T-tanken inte redan är tagen alltså? Upptagen? Fixad och färdig och målad och klar och tvättad och urtvättad? Nä, det tror jag inte.


Fast man kan förstås aldrig så noga veta, så många bra tankar är ju redan tänkta, genom alla passerade århundraden. Men någon småoriginell...


...tanke borde väl vi 2020-talsmänniskor ändå kunna uppbåda? Även om de flesta budskapen på just den här blogg-tishan är inspanade på diverse befintliga magar runt omkring.


Jojo. Pojkarna måste ju också få vara med framåt. Åtminstone på ett hörn. ;)


Lite mer detaljer så blir det riktigt bra.


Det var det. En styck lite småknasig graffiti-tanke. Stor T-shirt på jättevägg, med text som ändras och varieras av allmänheten allteftersom, check! Som en enda stor, ständigt pågående tanke.

Då kanske jag kan ta på mig den översta igen då? Tycker den är rätt kul, särskilt om man skulle komma till ett jätteviktigt möte i den. Särskilt om det var under en alldeles vansinnigt, superbusy jobbperiod eller så. Tänk er chefens min. Fast det är kanske chefen som har den på sig? En chef med humor? Där ser man.


Var ju bara tvungen att sluta med den här, som mannen ofta bär. Tycker den är så fin. Den säger allt, i all sin enkelhet.

<3
/helena

ps Det här inlägget (och förra inlägget och även förrförra!) är en personlig hyllning till - och ett sätt att visa min uppskattning för - vår lilla stads stora konstambitioner. Street Art-festivalen No Limit Borås är på tapeten igen. Just nu. Den här gången i Artscape Edition.

Det här är min street art-VÄGG!


Jodå. Här fortsätter mina storslagna tankar och funderingar från igår. Hm, igen. Fast nej, inget mera hm, DET HÄR ÄR MIN VÄGG!!! Hur fin?

Eller min och min. Mannen har tagit fotot på den urgulliga tishan. (Och det stolt uppvisande lika urgulliga barnet i den!).

Och texten är ju - förstås - inte heller min. Det är tydligen något ordsmart spanskt (kläd)företag som ligger bakom ett av mina favorit-T-shirt-citat ever: WHAT IS THE NAME OF EACH ONE OF YOUR LEAVES, MR. TREE?

Vilken bra fråga, va? Vad heter vart och ett av löven på träden? En fråga som barn och andra miljösmarta personer ställer sig. En fråga alla borde ställa sig. Vi borde naturligtvis vara rädda om varenda löv. Och varenda människa - som löven kanske också kan få symbolisera, i en vidare bemärkelse.

Vad tycker ni? Skulle motivet göra sig i storformat? På en lagom avlång yttervägg?

Tycker det är fint att det inte syns exakt vad det står, att man får gissa lite. Eller googla. Eller fortsätta undra och fundera runt det. Tänker mig att det skulle bli fint med vecken i tyget, precis som det ser ut på fotot, och en liten bakgrundsglimt - plus mina ditlagda effekter som jag tycker blev passande i sammanhanget.

Varje löv är viktigt, tänk på det.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Nu är det ju (som tur är!) inte jag som ska måla väl valda delar av den lilla stadens stora väggar färggranna och glada. Det är tolv olika konstnärer. Hög(hus)intressanta. Och mycket begåvade. Tolv olika stilar, olika uttryck, i bästa street art-stil och i en del mycket originella och personliga framtoningar. Gå in på hemsidan och läs på lite om dem, vetja. För nu börjar No Limit Borås, Artscape Edition 2020!

tisdag 15 september 2020

Inga gränser för vad jag skulle hitta på på No Limit


Det är dags att plocka fram den stora färglådan igen - No Limit Artscape Edition 2020 är här! Och det fick mig att börja fundera...


...på vad jag själv skulle fixa för gigantiskt motiv om jag var med i årets upplaga av den storstilade Street Art-Festivalen. Vad skulle jag måla, om jag fick en alldeles egen husvägg att laborera med - och om jag hade sådan storartade talang och begåvning som krävs för att fylla ut ett sådant konstnärligt utrymme? Hm.


Förmodligen skulle jag fundera mig både grön och grönare. Och tänka tramsigt, som i meta - en vägg. Varför inte måla en vägg på väggen? En inomhusvägg på en utomhusvägg. Känns kul, fast ändå en aning gjort kanske?


Eller ett djur? Ja, varför inte. Jag älskar ju djur! På alla sätt och vis och håll och kanter. Särskilt katter.


Ett kvinnligt djur? Ja!


Kanske skulle jag använda mig av ett gammalt foto? Mmm, kunde nog funka.


Eller ett nyare foto? Ett av mina egna. Och skriva något snusförnuftigt på det? Jojo. Eller nä. Vad tror ni?


Nonsens. Bara skriva nonsens?


Ord med många prickar på? Känns ju lite lagom svenskt så där.


Konfetti! Lite lagom osvenskt så där.


Något ljust, just bara för oss nattmänniskor?


Eller något mest bara för helgens riktiga nattsuddare?


Nej, jag återvänder nog hem igen, lite som Ferdinand: Jag sitter hellre här... Vår egen sensommarljusa köksvägg. Fast jag kanske hellre vill ha...


...en rosa - och  gärna vidöppen - grind på min tavla! Yes!

<3
/helena

ps Thea Tanner. Hon heter så. (Eller hette. Men konsten lever ju för alltid kvar!). Konstnären med lokal anknytning som gjort tavlan föreställande en bakgård i Borås. Det är kanske det som är den allra roligaste tanken här - att förstora upp något älskvärt motiv från någon av konstnärerna som bott och verkat - och spritt glädje, färg, budskap och eftertanke här förut? Mm.