Här följer en hyfsat sanningsenligt återgiven dialog oss emellan för inte så länge sedan:
”Om jag skulle åka utomlands över helgen, tror du att du skulle få hem mig på måndag?” frågade hon mig.
”Jag vet inte, skulle jag?”, motfrågade jag så där småtyket som jag brukade ibland.
”Nej, just det.”
”Vad föranleder frågan?” Jag tittade på henne över glasögonbågarna, och lät korsordet falla till knäet.
”Se här, notisen på SVT. Det har lyfts ett förslag till riksdagen, att människor som inte har ID-handlingar ska kunna stoppas vid gränsen”.
”Och?”
”Har jag ID-handling? Min gamla letimigation har inte förnyats på snart tio år, och passet… Vet du var det är”?
”Tja, jag såg det häromdan, när jag letade efter något annat. Men det….
”Det har också gått ut, ja. Jag kan inte lemigitera mig. Det kanske är det smartaste sättet att emigrera på. Ordna så att man inte FÅR resa tillbaka.
”Hmmm, du är något på spåret där. Men... heter det inte 'egirmera'?”
Jag påmindes om detta replikskifte när jag såg Helenas sparade anteckning om stadsministerns nationaldagstal. Sverige har urholkat det svenska medborgarskapet, var huvudrubriken – åtminstone på just den av henne sparade delen av talet. Hennes vidareutveckling av tanken, kanske på denna blogg, hade gissningsvis varit;
Vilken tur att det är Sverige som gjort det, och inte något annat land.
T.ex. Turkiet. Eller - ”Gud förbjude” - Ungern.
Även kriminella har lätt kunnat bli svenska medborgare, fortsatte den mäktigaste (?) av oss svenska medborgare. Utan att någonsin, sedan dess - så vitt vi förstått – fått motfrågan om det inte i ännu högre grad varit så att svenska medborgare lätt har kunnat bli kriminella. Men det kanske inte är lika intressant att belysa; då kanske vi skulle tvingas se systemfelet, vad detta beror på, i vitögat.
Svenska språket sägs vara vägen in, inte bara av Kristersson, och jag kan inte annat än att hålla med. Den dagen du kan förstå din omgivning kan du så mycket lättare bli en del av den. Men frågan jag och Helena ofta ställde oss i det sammanhanget, handlar om i hur hög grad den ”dåliga integrationen”, som är en betydande del av nämnda språkproblematik, i själva verket bromsas av dem som skriker högst och mest om hur dålig den är.
Puh, det är tur att vi har mycket kultur, som inte kräver något gemensamt talspråk. Här, t.ex
och här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar