Ljus som suddar ut

Vet inte hur många gånger ljuset varit så ljust den senaste tiden att det nästan suddat ut alla gränser. Gränsen mellan ljus och mörker. Mellan rund och kantig. Allt mellan golv och tak. Mellan orsak och sak. Mellan ledig och upptaget. Mellan sak och person. Mellan färgad och ofärgad. Mellan färdigt och ofärdig. Mellan alla gånger jag skriver ordet mellan, för det gör jag ju onekligen ganska ofta emellanåt.

Äsch. Det där blev ju ingenting att hänga i julgranen. Eller så blev det bättre än ingenting? Eller något där  mitt emellan?

Hursomhelst ska vi titta på film strax och mysa i mörkret. För just nu är det mörkt. För att himlen är mulen. Själv är jag mest glad. Över att ljuset är så vackert när det suddar ut skillnaden mellan dag och natt. Och gör att allting blir mer som en helhet än ett uppdelat tudelat dygn. Det är fint när gränser suddas ut.

Bättre än inget? Äsch. Det får ni avgöra. Nu film.

Sköt om er.

<3
/helena

En givmild gammal kvinna

"... jag vill tacka livet/som gett mig så mycket/det har gett mig hörsel/som i all sin vidhet fångar natten och dagen, syrsor och småfåglar/turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn/och röstens ömhet hos den som jag älskar ..."

Går och nynnar på Arjas gamla dänga. Fast den inte är hennes helt och hållet. För det är förstås Violeta Parra som har skrivit både musiken och texten. Originalet på spanska alltså. Och jag vill, vill, vill lära mig att sjunga den på spanska. För att det är ett uttrycksfullt sångspråk. Även om den svenska texten av Brita Åhman (uppgiften hittad hos Sveriges Radio) är nog så eftertänksam och följsam mot den ursprungliga texten.

Ord. Ni vet vad jag tycker om dem. De är det viktigaste vi har. För de är materialet som hjälper oss att formulera våra tankar, som Violeta ungefär sjunger. Ord får vi inte ta lättvindigt på. Inte ens ordet lättvindigt.

Ni förstår säkert vart jag är på väg - mot orden som jag föraktar, de som reducerar människor av kött och blod till siffror i diagram. Volymmål. Smaka på ordet. Det smakar beskt och otäckt i min mun.

Vi måste vara smartare än så. Vi kan inte på förhand bestämma hur många människor som kommer behöva vår hjälp, oavsett om det är här eller där eller anywhere i världen. Vi kan inte bestämma ett tal som ska innefatta medmänsklighet och tak över huvudet. Vi måste prata smartare än så. Vi måste agera smartare än så.

I dessa extraordinära tider, som vi fortfarande i allra högsta grad befinner oss i, är det viktigare än någonsin att bry sig. Och det finns det också väldigt, väldigt många som gör. Solidaritet. Ömhet. En utsträckt hand. Oavsett om det är till din egen syster eller till någon helt annans bror. Oavsett om det gäller där du bor, eller på andra sidan jordklotet.

Min dag började inte så bra. Det första ansikte som mötte mig pratade om just volymmål. (Alltså det allra första ansikte som mötte mig i morse var ju världens bästa man!). Men när jag knäppte på teven var han där. Han som vet, sedan länge, att hjärtat bara har plats för ett specifikt antal.

Och jag vet att många kan uppfatta mig som naiv när jag pratar om hjärtat istället för integration och ekonomi. Men allt börjar med hjärtat, så är det. Man måste våga kika in i sitt eget hjärta och fråga vad det vill. Vill det volymmål eller flexibel medmänsklighet?

Att vi måste bli bättre på integration, det vet vi alla. Det är något vi alla kan jobba med i vardagen. Att sluta göra skillnad på människor utifrån fördomar, utseende och generaliseringar. Vi måste öva och öva och öva oss på att bli bättre på att se och möta individer. Därifrån börjar vi. Fortsätter vi. Men vi skippar ordet volymmål, för i det får ingen mänsklighet alls plats.

Runt omkring oss finns det människor som har det extra jobbigt nu. Vi får försöka göra vad vi kan för att finnas till för varandra. Glöm inte att i många länder är situationen redan så ansträngd att coronaviruset kan bli det som stjälper lasset. Bördan kan bli för stor. ÄR för stor. Vi får inte glömma de som behöver oss. Nu mer än någonsin. De som kämpar mot malaria, kolera, svält. De som lever i skuggan av ändlösa konflikter. För att bara nämna ett par exempel av otaliga sjukdomar och umbäranden som människor tvingas hantera varje dag. Plus covid.

Vi åt sillunch. En lugn dag. Jag bläddrade i fel årstid, så där som jag brukar göra, ni vet. Hittade en julbok med en så fin gumma i. En givmild gammal kvinna, som det står på boksidan bredvid julkalendern. Visst vore det fint med ett sådant motiv på den hemmagjorda kalendern? Där man kan hänga upp en liten gåva till sina kära små varje dag från förste till tjugofjärde. Finns ett mönster att klippa ut bitar ifrån. Fast det kommer nog aldrig bli av. Kanske ger jag bort hela julboken istället, till någon med småbarn. Till någon som är lite mer händig och pysslig och verkligen kommer att klippa ut alla de där färgglada delarna i filt.

Och så har jag plockat fram en "ny" hög med antik- och inredningstidningar. Alltså skiftat lite på dem som ligger framme och de som ligger undangömda. Fastnar för en verklig favoritbild. En som jag säkert visat er förut. Ja, hela numret (Elle Interiör, nr 8, oktober, 2015) är väldigt bra. Innehåller allt man kan önska sig och lite till. Se bara på katten! Där den sitter och verkar studera bysten framför den frodigt grönskande väggen. Såå fin bild!

Och på framsidan syns orden som jag alltid återkommer till: Be the change you want to se in the world.

Allt börjar med hjärtat. Och slutar.

"... jag vill tacka livet/som gett mig så mycket/det gav mig ett hjärta ..."

<3
/helena

ps Se på Violeta. Och lyssna!

Öde & dött, två vackra ord.

Kvällen var ljus och ljummen. Det var den. Verkligen.

Och visst fanns där flera vackra, varma själar. Det gjorde det. Verkligen.

Ändå, trots det, trots allt det levande och högst närvarande i stunden, är/var det svårt att inte vilja dra lite åt det mörka. Dra ner ljuset. Öka på dimman och trolldansen. Lägga på lite Thriller i bakgrunden. Bara ett par strofer. Tona ut. Fade out.

Vissa platser har den effekten. De bygger stämningar och startar upp de längsta fantasibanorna. De skapar stämning och spänning genom sin historiska dynamik och fantasieggande magi.

Precis när jag tänkte att det här måste vara den mest fridfulla platsen på jorden, bräkte ett får så högt att jag säkert hoppade en meter rakt upp i luften. Och när pulsen precis hade landat igen, då skällde en hund glatt och hälsande. Och sedan kom ett sällskap till, som ville ta del av en plats där det rests en minnessten över ett stillestånd en gång i tiden. Visserligen ett kort stillestånd, men ändå. 

Vi känner oss lite närmre döden nu, lite till mans. Och kvinns. Och det är inget vackert med det. Inte alls. Döden är inte höljd i ett romantiskt skimmer. Sällan. Aldrig. Det blir den möjligtvis i backspegeln. I minnet. På pappret. Men det hindrar inte att det är en vacker tanke att veta att så många har funnits före oss. Och så många kommer finnas efter oss. Det finns något trösterikt i att vara en enda liten kugge bland så många kuggar. Att vara en mutter, eller en skruv, i ett tidens jättemaskineri.

Fast det var nog bra det - att det var lite liv och rörelse där mitt i stillheten - annars hade vi säkert trott att vi kastats in i början på en skräckfilm. Ni vet en sådan som alltid börjar med att allt verkar liite för lugnt och stilla...

<3
/helena

ps Kungsäter. Där ligger den här förunderliga kyrkoruinen och dess numera ganska öde kyrkogård. Det finns så många välbevarade historiska platser runtomkring oss. Överallt finns de här oaserna. Bara att hålla ögonen öppna.

Ofta finns det ett fikabord i närheten, där man kan avnjuta sitt medhavda kaffe och lyssna på tystnaden en stund. Bara alla håller rent efter sig. Hatar att se allt skräp som ligger och skräpar där ute. Snälla. Skräpa inte ner. Ha med er en extra soppåse istället. Och plocka upp efter någon annan. Hm. Egentligen tycker jag inte det är rätt att man ska behöva göra det. Alla borde plocka upp efter sig själva, men men.

Åter till lugnet. Personligen tycker jag ju om att känna historiens vingslag (förlåt för väldigt utslitet uttryck...) under mina fötter. Känna in att någon gått på samma plats för så många hundra år sedan. Sett samma saker, åtminstone delvis. Men det kan också vara skönt att bara njuta av naturen på en av dessa platser, bara andas lite djupare, se lite längre. Och ta en paus.

Det är väl klart att jag inte kunde slänga den här photoshopade flätan

Dagarna kommer och går. Mannen trängdes - nej inte trängdes, det vet vi ju att vi absolut inte får göra längre - men han såg att det var fler som visste att det var en viktig dag idag. När han var i matbutiken igår alltså. Då överhörde han att det var någon mer som skulle köpa chokladpuddingpulver. För det är ju en livsviktig dag idag - chokladpuddingens egen dag! Fast vi fuskade lite, åt våran redan igår. Tjuvstartade, kan man nog säga.

Nåväl. Dagarna går, som sagt. Om mindre än sex månader är det jul igen. Och jag kunde givetvis inte slänga det där överblivna julkortet (som låg i en av pappershögarna som jag rensade bland för någon månad sedan eller så). För att det är så gulligt (får man säga det om saker man gjort själv? Ja, det är klart att man får!)

Eller gjort och gjort. Det är två hantverkstillverkade trätomtar som vi skannade in och fixade till. Gillar särskilt att en av de två flätorna som sitter på framsidan trollades bak till ryggen på tomte-nissan. En gång under bildredigerandets mer tidiga dagar.

Med dessa små tomtar, och en av mannens otaliga små trudelutt-kladdlappar, önskar vi er en bra start på denna varma helg!

<3
/helena

ps Puh. Termometern visade över trettio grader när mannen steg in i hallen nyss. Som ett rykande värmemoln kom han hem från vardagsveckans sista utomhusspelning bland våra äldre och funktionsvarierade medmänniskor. Visst är det varmt, men ibland är det ändå skönt att påminna sig att kyla och vinter bara ligger ett par månader bort. Själv har jag verkligen blivit bättre på att njuta med åren. Numera gillar jag alla årstider lika skarpt. Det allra bästa är att de skiftar. Bäst att passa på att njuta medan det som pågår pågår, liksom. Om ni förstår hur jag tänker här? Och, det är jag tämligen säker på att ni smartisar gör!

En prydnad för sin plats. Eller två.

Vad som helst kan bli en prydnad. Eller två. Gärna med lite lagom kvinnlig touch så där. ;)

En lek man alltid kan leka - när man har tid över... - är "Vilka grejer matchar?" Haha. Lite knasigt att matcha ett par sockar med lite mer coola, konstnärliga saker. Sockar gör sig ju allra bästa när de inte alls närmar sig ordet vintage, menar jag.

I vår lilla kontorshörna ligger ett par tonsäkra vykort på väg mot ny destination, via vintage-vägen, a.k.a. snigelposten.

Ett av alla överblivna askfat därute. För visst är det helt ute att röka? Ja!!! Men de gamla sakerna med rökanknytning kan vi använda till så mycket annat. Till snittar funkar det här askfatet jättebra. Eller till en sked med en liten god klick av något slag, vilande i de utstickande delarna där cigaretterna tidigare vilade.

Bläddrade i en gammal Lantliv. Och fann ett uppslag to die for! Kolla bara på zebran och den gröna lampan. Och allt det andra! Franskt så det förslår, men två så snygga stilleben borde väl funka överallt i hela vida vintage-världen, tänker jag.

Till slut bara, bonaden jag hittade bland mina textilhögar igår. Blev jättebra att sätta upp den med hjälp av ett par klädnypor utanpå en redan uppsatt tavla. En tavla med lagom tunn ram för nyporna att nypa runt. Om ni förstår hur jag menar.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Ett aningen lättviktigt inlägg, men det är ju sommar vetja! Dessutom tycker jag att de allra bästa prydnadssakerna är de som överraskar med sin oansenliga skönhet. Som gardinstångsknopparna på fotot överst. Man vet aldrig var man kan hitta sina allra bästa stilleben-beståndsdelar.

Text om textil

Där finns de där starka sjuttiotalsfärgerna. De blåaste rutorna. Och de grönaste. Med en storlek som ofta passar trädgårdsbordet som hand i handske. Eller att lägga på parkbänken, som en tunn pläd att skydda sig med, från fåglarnas avträde och annat.

Syntet må vara en miljöbov av vår tid, men med tanke på hur hållbara dessa halvgamla tyger är, får man ändå ta och tänka ett varv till innan man anklagar dem alltför mycket angående dagens akuta klimatfråga. De går ju nästan aldrig sönder. Inget slit och släng här inte. Bara att använda dem igen. Och igen. Tvätta dem försiktigt bara. De blir ju nästan rena bara man låter tvättmaskinen titta på dem. Ja, nästan så i alla fall.

Och där finns det smått antika lakanet. Som jag fick för mig att färga gult en vår för länge sedan. Påskgult. Med småfåglar i spets.

I köket ligger mera 70-tal. Stora blommor på blå botten.

Och så hittar jag den här broderade bonaden! Hur fin? Eller hittar och hittar, snarare återupptäcker. Fatta att den legat nerpackad i många år. Nu ska den fram!

Jag rensar bland mina textila högar. Hittar de slitna påslakanen med det oemotståndliga mönstret, de som skulle få bli gardiner på sin ålders höst. Och jag finner så många färgstarka dukar. En följd av att jag som nybliven vuxen (för tusen år sedan...) upptäckte Indiskas textila skatter. Har hur många små och stora dukar som helst därifrån. Eller hade, för de senaste tio åren har jag rensat ut regelbundet. För att det är så synd när saker och ting och textilier bara ligger oanvända hemma hos någon, när de skulle kunna komma fram och göra nytta hos någon annan.

Gladast blir jag när mina fingrar når de vita julbockarna på den blå julduken. För att jag nästan hade glömt att jag hade den. Och för att det är så fint med julsaker som är något annat än rött och så. Gärna blått. Men den duken syns inte här, bockarna är nog blyga, kanske vågar de sig fram först till advent.

Solrosor gladare än solen! Ljuva sjuttiotal! De här kan jag bara inte slänga. Fyra solgula och glada längder!

Det var det. Passade på att fota när jag ändå säsongsrensade bland mina textilhögar. Det är en verklig skatt att bo i en gammal textilstad. En med nya visioner och anor, hand i hand. Här kan man ropa in hela linneskåp på bondauktion. Här kan man köpa stuvbitar till mycket billigt kilopris. Här kan man känna mönsterglädjen långt uppåt väggarna i varje second handaffär värd namnet!

:)
/helena

ps Bra att rensa ut då och då, och skänka vidare. Till andra fönster och andras trädgårdsbord. Fast en del vill jag allt behålla. En dröm är att förvara några av de finaste tygerna väl synligt. Att exponera dem snyggt bakom glas i ett skåp eller så. Vi får väl se. Kommer tid kommer skåp. Eller nåt.

Här hemma - svartvita dagar, gröna nätter

På grön kvist i sovrummet. Och de älskade vintage-tingen därtill.

Demontering pågår? Nja, viktiga förberedelser inför lediga sommarstunder.

Gärna svartvita stunder. Schack. Ett inrutat nöje. Av med brickan bara och på med det schackrutiga brädet. Försöker hitta något snyggare än originalkartongen att lägga de tunga metallpjäserna i. Tror att jag lyckats med det ganska bra, men frågan är hur det blir ur dammsynpunkt? Kommer dammsugaren åt? Räcker tid och tålamod till för att dammtrasan ska nå varje liten förlupen bonde? Kanske något för dammvippan att jobba vidare med? Om den kan hålla takten med både springare och löpare, vill säga.

Kanske blir det svartvita nätter istället. Åtminstone kvällar. Och vill man hellre vara ute och spela under bar himmel går ju det alldeles utmärkt - om solen bara håller sig lagom närvarande. Och hällregnet håller till någon annan stans just då - under själva partiets gång.

Går ju lätt att ta med sig damen och kungen och company ut i det gröna och spela. Kanske vågar man till och med dricka en försiktig kopp kaffe mot den rutiga träskivan?

Hoppas att er vintage-sommar både blomstrar och håller en vinnande taktik - och temperatur - för att ni ska trivas!

Sköt om er.

<3
/helena

ps Vi kör en ps-text här va? Ja, det gör vi. En liten en. På temat sommardagar och nätter:

Långsamma dagar
Korta nätter

Smeksamma ord långt in på småtimmarna

Om Ditten
Och Datten
Mest Datten
För han kan inte sova när det blir för varmt

Vakna av det inre tidtagaruret
Avlägga rapport om snurriga drömmar och alla de andra

Sedan sträcka på sig
Sekundsnabbt
Kutig kattrygg
Kliva i sommarskrud
I ett steg

Korthuggna kommandon
Badbyxa på?
Filten?
Termosen!!!
Kylklamparna!!!!!!!!!!!!!!!!

Nåde den som klampar i klaveret och glömmer kylväskan
Fast det finns ju glass att köpa förstås
Fast inte i kohagen
Fast nästan ändå

- Livet är bra härligt ändå, sa den rinnande dajmstruten till den dykande truten

Långgrunt

Och lite tungrott
Åratal sedan man sågs allesamman (och nu kanske Covid säger nej till en efterlängtad återförening...)
Årtag efter årtag är tagna sedan dess

Kort i rocken
Lång i syn
Men ändå sig lika

Uttryck som ingen utom mormorsmor säger längre
Utdaterade
Utsålda
Utombordaren överröstar ändå de exakta orden

Vi hör ändå det vi vill höra

Och vi vill höra!

Surret och skratten

Snattret och skvalpet

Och valpen!

Långtråkiga dagar
Kortlekar
Och Fia med knuff

Nattmanglingar
Oändliga ljusa promenader
För att samtalsämnena knoppas, hoppas, blomstrar och slår ut

Och natten vägrar gå och lägga sig

Fönster fyllda av vintage-drömmar

Ser ni oss? Mannen och jag? Däri fönstret? Den stora kvinnan och den lilla mannen på armen? Haha. Alla som känner oss vet ju att det är så. Den stora kvinna och den lilla mannen. Mm. Jojo. Nästan så jag skulle kunna ta honom så där på armen ju...

Skämt åsido och allvarligt talat, vilket ställe vi hittade! När vi körde lite vilse (se förra inlägget) hittade vi bland annat det här stället istället. Vi kunde inte låta bli att stanna. Vid vad som verkade vara en affär.

Skyltfönster, fast det inte verkade finnas någon skylt längre. Något namn på affären eller så. Men titta bara, vilka sköna ting! Färgat glas och en fisketina (eller vad de kallas). Parvaser och en utsirad metallskärm av något slag. Mumma för oss vintage-lovers!

Kanske gjorde vi oss skyldiga till något brott, när vi smög runt det gamla huset så där. Men jag tyckte det vore mer brottsligt att inte ta del av det - och att dela det med er!

Det var det. Ett varv runt en affär fylld av spännande saker med patina. Nu verkade den väldigt stängd. Men en gång i tiden så...

Och för vintage-drömmar finns det ju alltid tid.

<3
/helena

I stövelskaften

Hoppas ni inte är alltför nerkörda däri, i stövelskaften. Jag menar, på grund av väder och vind och regn och rådande omständigheter. Jag hoppas ni fick en fin midsommar ändå. Trots allt. Med sång och musik och mytisk naturkänsla, precis som det ska vara. Kanske dök Näcken upp i bäcken? Eller ett skogsrå på tå? Vad vet jag. ;)

Om de som varit snälla, och skickat digitala midsommarhälsningar till oss, tycker att vi varit lite trista som inte svarat, så förklarar vi det med nedkoppling. Total nedkoppling - och avkoppling - i helgen. Det handlar inte om nonchalans eller otacksamhet, bara en helt analog helg för vår del.

Det var faktiskt meningen att jag skulle fått ett fotojobb gjort ändå, men så blev det inte riktigt. Vi hittade inte dit?!? Haha. Jo, det är sant. Vi körde lite vilse där på landet. Och tur var väl det, för jag hittade en massa annat att fota. Det mesta nu inplanerat för kommande utflykter här i vår mycket varierade och vackra Västgötabygd, men också något litet som fastnade på bild redan nu i helgen.

Och så hittade vi till ett helt livsverk därute i vår storslagna, gröna hage. En man med ett brinnande intresse för naturen och växternas artrikedom. Honom och det berättar jag säkert mer om en annan gång.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Publicerar strax (inom en timma skulle jag tro...) lite skavt och nött och slitet och annat på vintage-tema.

...en GLAD MIDSOMMAR!

Med några små saker, som är speciella för mig, vill mannen & jag önska er den bästa av midsomrar. En med naturens bästa i åtanke. Vintage-midsommaren, ni vet. Med vissna blommor i håret, eterneller. Eller? Haha. Nej, självklart ska vi ha lite fräscht grönt också. Både i magen, på trädgårdsbordet och i håret!

<3
/helena

...en gång...

...är ingen gång. Nej, se det där är fel. Det kan vara den där enda gången som du går för nära någon som blir ödesdiger. Särskilt för den som är extra utsatt på något sätt. Och det kan vara den där extra handtvätten som gör skillnad, även om det känns tidsödande, tjatigt och smått meningslöst emellanåt.

Tänk så här: Vi går för gult nu. Inte grönt, som i att allt är fritt fram. Och absolut inte för rött, som i att backa bort från allt som är kul och bra, och bara kapitulera inför corona, covid och company.

Vi går för gult. Försiktigt framåt. Men absolut framåt. Särskilt i helgtrafiken tar vi det piano och släpper vänligt fram gubbe i keps (mannen...!) istället för att hytta med näven åt bromsklossen framför oss.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Länkar bakåt till midsommarkorten jag gjorde till er. Kanske vill ni skicka ett till någon ni inte kan träffa in person, som man säger. Här finns det lite gladare kortet, för er som vågar hoppas och har tillförsikt. Och här finns det eftertänksamma, reflekterande, för er som inte känner er så glada just nu. Till alla er som tänker på någon speciell som ni inte får fira midsommar med igen.

Det var...

...en gång en midsommarafton. Eller egentligen dagen innan. Kvällen innan. Stången var grön och redo för små grodor och större djur i sommarklänningar och ljusa skjortor. Det var inte så länge sedan. Allt var prunkande vackert, precis som nu. Som sommaren alltid är, även om det mesta regnar bort och glassen smälter för fort resten av tiden. Och allt går med vindens fart. Plötsligt börjar frosten bita i kinderna igen, och i blåsten anas snart en lätt doft av pepparkaka...

Äsch. Lite nostalgisk får man ändå bli mellan de krassa varven, när man tittar tillbaka på saker som känns som igår och samtidigt en evighet bort. För den här våren, som vi just lagt bakom oss, har satt allt det invanda i perspektiv. Världen på paus. Därför måste vi njuta desto mer av det vi har kvar. Liv och lust och varandra. Och en längtan efter att dansa och sjunga och spela. Bara lite försiktigare än vanligt.

Tyckte att vi kunde behöva några av mina bilder/foton från juni 2018. Lite Throw Back att vila ögonen mot innan vi mental-joggar oss framåt igen. Och som en påminnelse om allt fint kameran har hjälpt mig att fånga och få syn på.

Vi dansar inte så många samtidigt nu. Vi får försöka dansa digitalt. Små grodor på burk. Oj, förlåt, det där lät inte särskilt bra. Jag menar förstås på skärm.

:)
/helena

ps Och här hemma har vi ju våran fina mini-stång i pappersformat!

Det räcker ju med ett par strån

Ett par ståtliga strån är ju allt som behövs egentligen. I en riktig favoritvas.

Världens vackraste tallrik/fat? Ja, jag tror nästan det. Rörstrandstallriken Strå - som brukar dyka upp i minst ett sommarinlägg per år... - är ett gammalt, vackert bevis på att det räcker med just bara ett par strån, för att få in lite äkta sommarkänsla.

Lite grönt är allt som behövs.

Och ett och annat litet djur.

Eller ett aningens större djur. Bambi!, som mannen brukar utropa. Akta dem - och er! - därute på de ljusa, löftesrika sommarvägarna, tänker jag.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Harry Martinson. Miljökämpe, nästan innan ordet alls var uppfunnet. Han gillade inte "hysterin" med att samla in blomster i herbarier. Det som populärt brukar kallas att pressa växter. Ett tag såg man de gamla växtsamlingarna överallt där ute i vintage-världen. Numera tror jag att det mesta är uppköpt. Många har bevarat och ramat in bladen med sköra blommor och blader på, och satt upp dem som levande döda tavlor på väggen där hemma. Och visst känns det fint att de finns sparade. Blommorna insamlade av barn och unga mest, framförallt runt mitten av förra århundradet. Men Harry hade förstås rätt; plocka med måtta. De flesta blommorna måste få stå kvar där ute. För att föda insekterna. Och ge honung. Och föröka sig. Så att kidsen och deras kids också kan plocka ett och annat strå i framtiden.