Mycket rosa blir det. Och mycket annat.

Häromdagen bar jag mitt nya rosa band för första gången. Det blåste och regnade ute då.

Som tur var, är årets rosa band tillverkat av vattentåligt papper, om jag har förstått det hela rätt. I vilket fall som helst föreställer bandet en liten stege. Sju steg - från mörker till ljus. En symbolik som redan de gamla egyptierna använde sig av.

Häromdagen, en annan häromdagen alltså, tog jag fram den lilla påsen där jag har sparat några av de gångna årens band, beundrade kreativiteten bakom allvaret.

Nu tar Bea Szenfeld över den rosa stafettpinnen, genom att designa årets rosa kampband. Kampen mot bröstcancer fortsätter. Kampen mot all form av cancer fortsätter. Barncancer-kampen fortsätter!

Först det viktigaste - sedan raskt över till den ljuvliga doften av höstens frukt numero uno - äppelpäppelpirumparum! De doftar nästan ändå godare än de smakar, och då måste jag ändå säga att de smakar otroligt gott.

Vi avslutar väl med ett Pippi-citat. Snart. Först vill jag bara tala om att jag håller på att binge-titta-ikapp på en säsong (från 2016, tror jag) av Antiques Road Trip (på åttan och viafree), favoritprogram nummer ett, ni vet. Storbritannien från sin vackraste sida, långt bort från Brexit och annat "tjafs".

Pippi, var det ja:

"Ja tiden går och man börjar bli gammal, sa Pippi. Fram på höstkanten fyller jag tio år, och då har man väl sett sina bästa dar."

/ur Pippi går ombord
av allas vår Astrid Lindgren


Oktober. Välkommen igen.

<3
/helena

ps På tal om Pippi - kan ni singularformen av fräknar? Fräkne. Lite märkligt låter det, men det är rätt. Jag ville nämligen lägga fräken i Scrabble, men då sa mannen att det väl är en sjö... Och jag kontrade med att han väl ändå måste mena Fryken? Eller finns det en sjö som heter Fräken också? Förmodligen är mannen bara arbetsskadad. Skogman-skadad. Inte en så dum arbetsskada att ha egentligen. 

Kyssby?

Jodå, nu har jag ropat in min egen julklapp på auktion. Det gäller ju att börja i tid, har jag hört.

För vad vore väl en eviga kvinnor-blogg utan några knubbiga, goa gummor? Ingenting alls förstås.

Jag har alltid, alltid velat ha ryska gummor. Har spanat och spanat och tagit isär och räknat och räknat och satt ihop igen. Men det har aldrig blivit något köp, förrän nu. 

Och aldrig trodde jag väl att det - spanandet och isärplockandet och tillbakasättandet - skulle sluta med så här fina gummor! Handmålade. Små, runda, naggande goda. Röda och guldiga och glänsande. Som små sockersöta julkulor.

Öh, Öh, Öh, God Jul på er då.

:)
/helena

ps Men bara två, små, ryska gummor kan väl aldrig utgöra en hel liten ryssby? Nej, självklart inte. Ni kan lita på att det kommer dyka upp fler invånare, så småningom.

Ett hem

Husfasaden
med sina fasettögon

Fönsterögon
Mönsterögon
Ögonmått
Panoramamått

Dörrmunnen och takhåret
trappstegsknät
och rabattfoten

Alla delar bildar ett hus
men inte ett hem
Ett hem är något helt annat

Ett hem är en fast punkt
Något fixt
Fast ändå flytande
Gränsen mellan dig och ditt hem är hårfinare än gränsen mellan sovrum och kök i en liten etta med kokvrå

I ett hem finns närmast obegränsat med plats för närhet
och viss välbehövlig distans

Värme
är centralt
Ljus
och värme
Mycket

Fönsterblecksnäsan
Och murbrukshuden
Tegelfasaden

Ett hem är banalt
Banalt bra
Förbenat banalt bra

Den svårbemästrade skorstenshårvirveln
Den som aldrig riktigt går att vattenkamma ner

Och gaveln sedan
som gav blanka fasen i hela resten av huset
Gav upp ett gavelskratt bara, och tog på sig äran för hela rasket

Med gråten - regnet - i stuprännan springer du hem det fortaste du kan. Inte så fort du kan. Fortaste!

Ett hus är bara en kropp
En huskropp

Ett hem är du och jag
och kärlek och värme
och extra allt

<3
/helena

I början på veckan...

...lyser solen utanför vårt kök.

...vilar en kyrka upp sig i fåtöljen.

...extraknäcker notstället som inomhusspaljé.

:)
/helena

ps Säger man i början PÅ veckan? Eller i början AV veckan. Spontant blev det på, men sedan började jag vela. Kanske går det lika bra med båda? Eller finns det någon liten, liten innebördsskillnad, beroende på i vilket sammanhang man väljer det ena eller det andra? Asch, spelar roll. Förresten, har jag berättat att det finns en viss skillnad i betydelser mellan de två förvillande lika "orden" asch och äsch? Inte? Det får vi ta en annan gång, om ni inte har hunnit snabbgoogla upp SAOB direkt då, vill säga.

Stenhårt soffmys

"Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus och ändå lyser det upp mer i ett hem"

/Theo Lingen (1903-1978), skådespelare och regissör

"Snabbhet krävs för att fånga loppor men inte för att skriva böcker"

/Michail Sjolochov (1905-1984), författare

"Jag skulle vilja tillbringa hela livet på resande fot, om jag bara kunde låna ett annat liv någonstans att spendera hemma"

/William Hazlitt, författare

Så många kloka ord. Så lätt det är att citera kloka människor när man kan hämta all(t)ihop ur en och samma källa. Ur Lantliv (Nr 11, 2009). Jajamensan.

Ur ett nästan tio år gammalt höstnummer av Lantliv hittar jag orden. Bland mycket annat matnyttigt. Bokstavligen och mera bildligt. Svamplunch och vintage i grönsakslandet. Och de 50 viktigaste böckerna genom tiderna. Som någon (över)modig tydligen har vågat sig på att skriva en bok om - Böcker som förändrade världen. Mustig inredning. Plommon var tydligen färgen på allas läppar - och kuddar och kläder - då.

Konstnären Madeleine Pyk står mitt i sitt charmiga hem med sin trotjänare till målarlåda i famnen. "...en gammal brödburk från barndomshemmet...".

Trädgårdsdrottningen Victoria Skoglund står med rosor på kind och spade i hand. Redo att flytta en planta eller två inför nästa säsong. Redo att dra in den beroendeframkallande doften av fuktig jord i näsborrarna, igen. Tidlösa. "Som en krokus om hösten...". Vilket poetiskt namn. Smaka på det bara...tidlösa...

Mina vänner, vi står inför säsongen med soffmys högt upp på agendan. Personligen har jag gjort en omvänd resa mot Tove Janssons kloka ord:

"Det är alldeles för lätt att älska våren. Med tiden tycker man mer om hösten"

/Tove Jansson (1914-2001), författare och konstnär

Jag har alltid älskat hösten. Alltid väntat på den. På luften som får lungorna att vidgas. På ljuset, det guldgula, silat genom lövens färgprakt. På lugnet. På myset. På allt som känns möjligt när solstressen har landat mjukt i mattan under våra tjocksocksfötter. På det uppkrupna läsandets tid.

 "...Rummet vette mot öster och solen hade försvunnit för dagen. Det var kallt och skumt. Ida satte på gaskaminen och drog för de gamla mörkröda sammetsgardinerna för att stänga ute den grå himlen och skorstenarna. Sedan slätade hon till divanen och drog fram två stolar till bordet. Från ett skåp med glasdörrar stirrade hennes liv tillbaka på henne - ett trevligt liv: porslin som hon köpt vid kusten, ett fotografi av Tom, en Edgar Wallace, en Netta Syrett köpt antikvariskt, några nothäften, Priestleys 'De goda kamraterna', hennes mors fotografi, mera porslin, några djur av trä och gummi, similismycken som hon fått av den och den och alla andra, en världskrigsroman och Tavlan. ..."

/ur Brighton Rock
av Graham Greene
med översättning av Erik Lindegren


:)
/helena

ps Nu stundar Bokmässa. Med bland annat bildtema. Tanken svindlar när jag läser om hur vi idag kan titta på samma mängd bilder på en enda dag, som någon som inte levde för så jättelängesedan konsumerade under ett helt liv. Tanken svindlar, som sagt. Bildmätta, blir vi någonsin det?

I mitt allra närmaste bildminne bor Alice. Och Simone. Hästen och kvinnan som vann VM-hoppningen tillsammans. Och som, tillsammans med stora delar av ryttareliten i hoppning, har bjudit på en oförglömligt vacker och spännande hästhelg. Tack för den! Vi tog ju silvermedalj i lag vetja! Kul, kul.

Spår i gräset, del 18

I det ännu tvekande höstmörkret, under en nytänd gatlykta, skrevs senaste delen av den smått stillastående och samtidigt oändligt slingrande spänningsberättelsen med Siri i centrum. Håll till godo. Här kan ni länka er bakåt till del 17 och alla de föregående delarna, om ni behöver påminna er om något innan vi kör del 18:

Siri svor så högt att Garfield tittade upp från sin grundliga tvagning. Den röda katten stannade upp mitt i ett pälsslick, med tungan hängande utanför munnen som en rosa slips. Fan. Virus. En trojan? Hur hade det gått till? Den kvinnliga teknikern på tidningen hade sagt att brandväggen var säkrare än längden på självaste kinesiska muren. Hade den ändå brunnit upp - brandväggen?

Skärmen blinkade blå. En gång. Två gånger. Sedan nattsvart. Slut i rutan. Bara att baxa ut skrivmaskinen från garderoben då. Skulle hon välja den elektriska kanske? Facit? Nej, sladden räckte inte runt hela hemmet, och Siri ville kunna byta skrivställning ordentligt. Ofta. En gång i kvarten behövde hon sträcka på ryggen. Ruska loss lite av stelheten från axlarna. Det får bli tröskverket istället. Hursomhelst, den var tung. Svårroddad. Och så hängde A:et upp sig. Men den gick trots allt att flytta med sig.

En kvart i sängen. En kvart vid köksbordet. En halvtimma på golvet - för att det var för jobbigt att byta ställning där nerifrån snabbare än så. Och sedan en hel timma i badkaret. Mycket obekvämt och svårbemästrat. En avancerad balansakt, att försöka få skrivmaskinseländet att stå kvar så - lutad mot den löddriga badkarskanten, med andra halvan stödd mot hennes våta knän. Det vassa underredet skar in i knäskålarna. Till slut fick hon ge upp. Gå upp. Torka sig.

Handduken försiktigt över det röda rivmärket på undersidan av underarmen. Den tunna huden hade perforerats av en tagg när hon gick i svampskogen. Snarare när hon tillfälligt kommit av sig från skogsstigens lugna, monotona lunk. Inte vilse, bara överraskad. Från ingenstans hade de höga träden öppnat upp en glänta, där syrener, krusbärsbuskar och äppelträd stod kvar. Bortglömda. Från en tid när det funnits liv på gården. När det alls funnits en gård där. Nu fanns bara den tunga, vackra stengrunden kvar. Och de otuktade nyponrosbuskarna.

Sedan behövde hon gå på toa. Siri blev sittande en hel kvart extra, med den grönskimrande, trogna bokstavsknackaren lutad mot det ljusblå handfatet. Flow, kallades det visst. När allting flyter på. Tankar och fingrar och omgivningens tystnad i perfekt samklang. Endast det rara radbrytarplinget bröt tystnaden, på sina på samma gång ojämna och jämna ställen. Siri skrev om det som nyligen hänt. Om människor som sänts i döden på grund av sina övertygelser. Tunga brott hade begåtts, av de som tolkade lagboken (om det alls fanns någon...) som fan tolkar bibeln.

När Siri börjat forska runt dödsstraffsämnet, hade hon naivt, förstod hon nu, tänkt att det blir hyfsat lätt att greppa. Det blev det inte. Ju mer hon grävde, desto djupare blev gropen. Inget konstigt med det, logiskt på många sätt, men hon bottnade aldrig. Kände aldrig att hon kom närmare kärnan. Toppen på isberget är ett slitet uttryck, men det passade bättre här än någon annan stans. Den unge redaktören hade mailat flera gånger och undrat om det inte var klart snart. Nej, hade Siri sagt med utslagna armar. Även om de - armarna - var svåra att uppfatta genom mailets torftiga meningsuppbyggnad.

Nej, inget är klart. Det mesta är oklart. Kanske måste de nöja sig med att konstatera att någon betydligt yngre kollega borde göra det till sin livsuppgift att förstå sig på dödsstraffets omfattning i 2000-talets upplysta sken? Jag är för gammal för att ge mig ut på den här typen av långa resor, tänkte Siri. Tankebanornas färd gick runt och runt och runt och landade allt som oftast i ett uppgivet strunt i det. Tankarna ville inte rätta in sig i tillräckligt raka led. Led som går att förmedla. Till det som populärt brukar kallas allmänheten. 

Pick-pock! Pick-pock! Varför lät inte hennes dörrsignal pling-plong som alla andras? Pick-pock! Ett dovt ljud, utan någon egentlig klang. Den har ingen resonansbotten, tänkte Siri. Precis som jag. Vid det sjätte pick-pocket hade hon hunnit knyta morgonrocken tillräckligt tätt, runt sin fortfarande rätt rödrosiga kropp, för att kunna öppna.

- Aha, oj, hade hon redan gått och lagt sig? Kommissarie Johansson verkade skamsen. Vek ner blicken i det gråmelerade, intetsägande golvet. Nästan som om han vore blyg. 

- Nej då, jag har min hemmauniform på mig bara, skrattade Siri med en urskuldande gest mot den blommiga, tunnslitna morgonrocken. 

- Kom in, kom in bara. Det drar. Siri flyttade sig från dörröppningen så att Peter Johansson kunde kliva in, med blicken fortfarande stadigt nedslagen. 

- Vad har nu hänt? För det har väl hänt något? Annats vore du väl inte här? Siri slamrade med ugnsluckan. För ovanlighetens skull hade hon hunnit vara riktigt huslig, bakat en äppelkaka. Efter farmorsmors välbeprövade recept. 

- Kaffe och äppelkaka! Siri ställde nöjt ner brickan på soffbordets smala, lediga yta. Den krämiga, gula vaniljsåsen doftade ljuvligt, där den låg halvt utskvimpad över själva brickan. Men Siri bara log. Hon hade fått för sig att det skulle hjälpa att le. Det kunde väl i alla fall inte skada?

Kommissarien hade lagt märke till både leendet och de darrande händerna. 

- Mmm. Gott. Nästan som mammas. Sa han. Är vaniljsåsen hemmagjord? 

- Nej, det är påsvarianten. Jag tycker den duger gott. Siri log vidare, sippade på sitt kaffe.

- Vi har hittat ett vittne. Orden kom långsamt, som om de gjorde ont. Kommissarien harklade sig så att de små, gula dropparna fastnade i den överbevuxna överläppen.

- Ett vittne?!? Till vad då?! Siri märkte inte att morgonrockens knutar löst upp sig.

- En person som har sett dig kliva in genom fönstret hos familjen Sköneborg-Solenna. Sa kommissarien med blicken fästad på något som kunde uppfattas som Siris nu djupa urringning.

Siri tappade sin halvfulla kaffekopp i golvet. Garfield tittade upp från sin just påbörjade 18- timmars-tupplur, och såg leendet på mattes läppar dö.

/helena

På f-dagen

Är det fredsdagen i dag? I min almanacka, i alla fall i en av dem, står det att det är Internationella Fredsdagen idag.

Men jag har ingen egentlig koll, har inte googlat eller hört något om det, inte hängt med alls faktiskt. Men det spelar ingen roll. Alla dagar borde vara fredsdagar i min bok. Alla dagar borde innehålla åtminstone en tanke åt något av alla de håll i världen där det pågår konflikter.

Såg ni reportaget från Syrien häromdagen? Om barnen som leker på gatan utanför där de bor, som barn överallt i hela världen gör. Bara gör sina bra barnsaker liksom. Och då riskerar de att få granatsplitter i sina små värnlösa kroppar. Riskerar att hamna i en sunkig sjukhussäng (sunkig - på grund av att kriget i mångt och mycket hindrar förnyelse och framåtblickande) och få magen röntgad för att kontrollera så att inga livshotande inre blödningar har uppstått på grund av splittret. Va?! Det är ju inte klokt! Tänka att leva så! Tänk att behöva kalla det vardag! Tänk att behöva undra om man alls ska våga låta sina barn leka utomhus!

Om de har tur, hamnar de där - i den småsunkiga sjukhussängen, om de har tur. Annars hamnar de i jorden.

Den lilla flickan i glasögon, i en av sjukhussängarna, fick mitt hjärta att blöda. Tänk bara, hon kunde varit ett av de glada, frimodiga barnen som lugnt och stilla gungar sig fram och tillbaka i den gnisslande gungan strax utanför mitt fönster.

När ska de stridande styrkorna ta på sig ansvar för konsekvenserna av sitt aggressiva agerande? Så att de åtminstone låter bli att strida (ofta på det fegaste sättet - med hjälp av robotar/drönare) i tättbebyggda områden? Runt skolor och sjukhus och så. Jag bara undrar.

Suck. Och förlåt om jag sabbar eran begynnande helgstämning totalt nu, men ibland är det svårt att låta bli att reagera.

I samma båt. Så har jag döpt min bild. Den får symbolisera hur skör vår tillvaro kan vara. Och skön. Paradoxalt nog. Två människor i en båt bara, som fiskar och njuter av den friska luften. Eller en röd och en blå som inte kan komma överens över de cementerade blockgränserna? Eller mänsklighetens litenhet i förhållande till elementen? Vår utsatthet. Miljöutsatthet. Stormar, värmeböljor, tsunamis, jordbävningar... Människan guppande i en liten, liten farkost ovanpå en stor, rytande vild värld? Allt beror på hur man ser på saken.

Men. Jag tror, att det alltid är bra att komma ihåg att vi alla sitter i samma båt. Om en liten flicka i Syrien får granatsplitter i magen när hon är ute och leker, så är det vårt ansvar att reagera. Och agera. Hur då då? Som vanlig, dödlig lekman? Jag vet inte. Jag har inga svar. Mer än att försöka stödja hjälporganisationerna så gott det går. Och att sluta tänka vi och dem.

Det kunde varit flickan på gungan utanför ditt fönster.

<3
/helena

ps Mannen sitter också uppe och nattjobbar. Gissa vad han gör? Skriver ner Astrid Lindgren-citat som han vill referera till i olika sammanhang. Bästa Astrid (och bästa mannen!). Ingen tog/tar barnen på allvar som hon. Ingen tog/tar barnens livsviktiga lek på allvar som hon.

VM!

- Hon måste väl ha varit på extra gott humör just den där dagen. Sa jag.
- Du menar Gud? Den dagen hen skapade hästen? Sa mannen.
- Ja. Sa jag.

Även om jag helst håller mig på lagom avstånd från dem - fålarna, pållarna - så tycker jag de är fullständigt magnifika! Så intelligenta. Verkar ha så mycket överseende med sina människor. Kompenserar för de mänskliga misstagen genom att säga ifrån på skarpen. De bara vägrar ta hindren, när den mänskliga faktorn har gjort någon slags felberäkning. De verkar vara fyrbenta, galopperande skyddsänglar.

Måste verkligen ta tag i den där hästmappen, som jag pratade om för ett tag sedan. Bara samla ihop de bästa bilderna jag har tagit på hästar genom åren och göra något gemensamt av dem.

Den ovan tog jag nyligen (vågade mig riktigt nära intill, som ni ser!), och den kallar jag för VM! Vilket inte betyder VM i ridsport - vilket man lätt skulle kunna tro - utan Vilken Man! Melerad, randig nästan, och med den lilla tofsen överst på svaj. I språnget, i vinddraget, på väg.

:)
/helena

ps Men självklart följer vi hoppningen i VM i ridsport som pågår för fullt på alla SVT-skärmar, i ett hårt väderprövat Tryon, USA. Heja Mary Lou, Christian K, Indiana och Cold Play! (Sedan kan jag - såklart - inte låta bli att hålla lite extra på tjejen med det skönaste hästnamnet Polle också. Även om hon råkar vara japan, och amerikan).

Svart på vitt i 20 band

Det var ett smått osannolikt fynd vi gjorde.

Den komprimerade versionen av NE i 20 band. Några delar var/är inte ens uppackade.

Jane Fonda, Fogelstadgruppen och två modiga flappers. Det är hos kvinnorna på F jag fastnar. Fruntimmer. "... ursprungligen benämning på 'frustugan', kvinnogemaket, särskilt det rum där en slottsfrus kvinnliga uppvaktning bodde. ..."

Ella, Ella! Ella får hjälpa mig att sjunga ut glädjen över att kunna hitta ett sådant här härligt fynd!

För etthundra (100!) kronor köpte vi det lilla, stora uppslagsverket i 20 band. På Röda Korsets second hand. Sådant händer bara i den stora vida vintage-världen. Bara där, mina vänner

:)
/helena

ps På Bokbörsen hittar jag några enstaka band av den här cirka tio år gamla, komprimerade versionen av NE. De verkar kosta runt femtio kronor styck där. Gulp. Det får mig att ytterligare inse vilket fynd vi har gjort. Tjugo gånger femtio...får se nu här... Ja, det var ett riktigt klipp det.

Sedan kan man ju alltid välja att läsa NE på nätet också. Men det är ändå något alldeles särskilt med att kunna bläddra bland alla fina, färgstarka bilder och få sig ny och uppfriskad information till livs, utan att behöva koppla upp. Vilken läsupplevelse liksom! (Visst, en del tryckt information blir så klart förlegad, där har nätversionen en klar fördel. Men gammal, beprövad kunskap och historiska händelser står sig förstås alltid. Det som har hänt har hänt.)

Kretsloppet - mitt alltså

Vattnet blänkte, träden sträckte sig mot sprickan i molnen. Vi tog en sviktande promenad på stigen täckt av tallbarr.

Sedan lämnade vi in ett par saker till second hand-butiken.

Kvinnan på tavlan blickar ut över sitt vatten. Klipporna skimrar i grönt och rödaktiga toner. Fast hon nästan inte syns, kan man ändå ana 50-talsvidden i kjolen. Längst ut i vattenbrynet, en segelbåt. Ekan ligger närmre land. Nu får den drömmande kvinnan på tavlan (som nästan känns som en serieteckning med sin flyhänta, sköna skissteknik) snart flytta hem till någon annan. Förhoppningsvis.

Och det bleka kärleksparet. Med sina märkliga kroppsställningar. Nu får någon annan älska och ta hand om och damma dem ett tag.

Sedan ett snabbt botaniserande i second hand-hyllorna - som inte ledde till något omedelbart köp, men väl till ett par tankar i stil med: "Om den där unika vasen är kvar nästa gång jag kommer hit, så kanske..." "Och den där glasstjärnan!" "Så fin!" "Och kungen och Silvia på kaffekoppar från Hackefors, minsann!".

Kretsloppet. En in och en ut. Eller tre ut och ingen in. Eller två ut och tre in en annan gång. Enkel matematik. Vintage-matematik. Kretsloppsmatematik.

:)
/helena

ps Det var ju den här tavlan som hängde där duvorna häckar nu. Visst gillar jag att ha en del olika motiv att byta emellan, men ibland måste man helt enkelt låta sakerna gå vidare. Och jag backar aldrig ifrån att lämna in något jag tycker riktigt mycket om. Även om jag verkligen såg hur fina färgerna i tavlan var (är!), när kvällssolen träffade mitt i dess miniatyrvattenbryn.

Duvor. Krig. Och fred. Och film.

"Kerstin Lundberg-Stenman

Född 1926 i Valdemarsvik. Dotter till direktör Sven Lundberg och hans maka Birgit, född Olsson.

Studerat måleri och illustration vid Anders Beckmans Konstskola, Stockholm 1946-48. Utlandsresor till England, Schweiz, Frankrike, Spanien, Grekland och Italien. Studier vid Kungliga Konstakademien i Aten 1954.

Utställningar bl. a.: Stockholm 1955 och 1961, museerna i Norrköping, Linköping, Örebro och Kalmar. Deltagit i Östgöta Konstförenings årliga utställningar sedan 1950. Representerad på Kalmar museum samt museerna i Linköping och Norrköping.

K. Stenman utför arbeten i olja, akvarell och fetkrita, glasmosaik, silver och tennsmide samt grafiska tekniker såsom etsningar, kopparstick och litografering. ..."

Så har de då äntligen kommit upp - duvorna. Ursäkta den konstiga vinkeln, men det blev bara så för att slippa så många ljusreflexer som möjligt. För att kunna studera motivet ordentligt, menar jag.

Nu sitter de i alla fall där, och kuttrar. På väggen ovanför arbetshörnan. Som symbol för den eviga längtan efter världsfred kanske? En ouppnåelig längtan? Nja, jo, visst kan det känns så, men små steg i rätt riktning är ju också steg, även om de kan kännas väldigt små ibland.

Anyway. Citatet ovan är hämtat direkt från etiketten på baksidan av den loppade (fågelloppade? Hehe) tavlan från 1961.

Tror det var förra våren jag köpte den "fjäderlätta" färglitografin, för en femtiolapp eller en hundring eller så. Sedan dess har de vita fåglarna stått i hallen och väntat på att få ta en mindre mörk och undanskymd plats i hemmet.

Och nu äntligen så!

<3
/helena

ps Vi var uppe och såg en så bra film i natt. På åttan. The Monuments Men (2014). Har ni inte sett den - OCH är intresserade av konst - tycker jag verkligen att ni ska ta och åtgärda den filmmissen.

George Clooney myser fram sin konstkännande, modige, initiativrika karaktär. Han har, förutom att han spelar huvudrollen - Clooney alltså - både regisserat och varit med och manusskrivit för filmscenen.

Berättelsen, om konsten i andra världskrigets stora skugga, bygger, som så många andra verkligt intressanta berättelser, på verklighet och bok.

Bara att få se Bill Murray i en liten allvarlig, nåja, roll är värt mycket. Cate Blanchett gör en gedigen insats, som alltid. Hela casten är perfekt, faktiskt. Och det filmen eventuellt saknar i rent filmtekniska element, kompenserar den stort med hjälp av värmen mellan människorna. En film om konstens betydelse! Och om dessa modiga mäns enastående insatser för att rädda ovärderlig - oersättlig - konst till eftervärlden. Till oss.

Lek med orden

Ett snabbt hej här från mig. Hej! Och en nostalgisk bild. MonICA & ICAnder. Min barndoms ICA-Stig, skulle man kanske kunna säga. Har inte gjort någon research angående hur länge de här två utgjorde själva kärntruppen i den stora matkedjans reklam, men de matglada tu tillhör definitivt många barndomars bästa matminnen.

När jag hittade dem i den här skönt bedagade versionen, påklistrade utanpå den gamla lanthandeln, kunde jag inte låta bli att föreviga dem. De får bli en del i min bildserie Leka med maten. Tänkte kalla den för: ICA barn leka bäst. Vad tror ni om det?

Nu VM-hästar i ett blåsigt USA. Och god mat. Och en önskan om att er helg också ska börja riktigt, riktigt bra!

:)
/helena

Skymningsdofter

"... Än en gång, i regnet, får jag se dej

lösas upp i vimlet - som en fe

Skymningsdofter glömda vill du ge mej

och allt gott vår jord har kvar att ge ..."

/ur låten Höstkänning
av Ola Magnell
(från albumet Höstkänning, 1977)

Hämtat ur boken:
Ord och inga visor
Låtlyrik 1973-2013
Lindelöws bokförlag, 2018



:)
/helena

Skrivövning - eviga kvinnors väg

Det finns ju mängder med knep att ta till, för att få igång sitt skrivande. Övningar för nybörjare och knep för gamla rävar. En sak som jag ofta använder mig av är just - mina saker. Mina vintage-saker inspirerar mig ständigt. Som häromdagen när jag städade, då råkade ett par ramar hamna i en hög på varandra och så sattes fantasin i rullning.

Ovanpå ramarna hade den nötta plånboken landat. Den med de gamla sedlarna i.

Året 1918. Etthundra år sedan. Ett händelserikt år, precis som alla år. Demokratins födelse, här hemma. Krig och snart mellankrigstid, där ute. En brännbar och framåtblickande tid. Ett år att spinna vidare på. Ett år som alla andra. Eller inte?

Sedan behöver man ju inte ta allt så bokstavligt. Bättre att låta inspirationsgrejen/grejerna vara just det - inspiration. Spinn sedan vidare därifrån. I vidare och vidare cirklar, om du så vill. Det kan handla om ett fotografi. Eller om en sedel. Eller om ett annat land. Eller om alltihop. Eller inget. Låt tankarna ta avstamp någonstans och gå sedan vidare. Din alldeles egen skrivväg ligger öppen. Lite så.

Som sagt, det finns en himla massa övningar och knep man kan ta till för att lösa sina skrivkrampsknutar. Några har jag tipsat om förut. Som att skriva berättelsen från andra hållet istället.

• Börja bakifrån liksom. Från där allt egentligen slutar. Börja med döden istället för födelsen, så att säga.
• Eller utgå ifrån en handfull ord, som du på måfå slår upp i en roman eller i en tidning. 
• Låt en bilds/ett konstverks (påhittade) innebörd bli till dina unika ord. 
• Skriv tillsammans med någon annan. Varannan mening, eller ett stycke var. 
• Lyssna på musik, gärna klassisk melodiös, som för dina tankar långt ut över bokstävernas mest meningsfulla vidder. Äsch, det där sista lät kanske lite pretto. Men ändå. 

Mannen och jag har provat det där med att skriva tillsammans några gånger, men det vill sig inte riktigt. Vi föredrar att sparra och sporra varandras olika skrivstilar istället. Men det är kul - att skriva tillsammans. Får väl se om vi ger det en chans igen, och om vi får tid. För ofta handlar det ju om att tajmingen inte stämmer. När jag vill skriva, hinner inte han, och tvärtom. När han har en skrividé, nappar inte jag, och tvärtom.

En sak som vi gjorde i somras, när jag inte kände för att skriva vidare på någon av mina egna alster - då skrev jag en barndomsversion av mannens huvudkaraktär istället. Eller snarare en ungdomsversion. En rolig idé, som han kanske kan få nytta av senare i skrivprocessen, om han vill spränga in lite personlig historia runt sin huvudperson här och var under skrivresans gång.

Nu skrivövning, med utgångspunkt från sakerna som samlades på städhög då:

Hon stod i köket. Betraktade sitt ansikte i den böjda, buckliga skedens baksida. Allting har en baksida, tänkte hon. Allting har en framsida också, glöm inte det! Sa hon till sig själv. Men hon lyssnade inte riktigt, tyckte inte att hennes egna ord var så märkvärdiga, mest tomt prat. Så hade hon aldrig känt när Karl var i livet. Han hade alltid kunnat få henne att se saker från den ljusa sidan. Från framsidan.

Hon har dammat Karl idag. Lyft ner den utsirade guldramen från sin krok, fört den rutiga trasan fram och tillbaka över hans stora, vältrimmade mustascher. Fört det tunnslitna tyget varsamt runt munnen och kring de klara, blå ögonen. Extra långsamt vid näsvingarna. De som brukade darra när han närmade sig hennes mun. För en kort, förstulen, stulen kyss. Mellan sängen och rakningen. Mellan matbordet och de raska stegen upp för trappan. Mellan aftonbönen och utandningsluften som blåste ut läslågan. Mellan meningarna i den bok han höll på. Ofta något tungt, något tjockt, något juridiskt. Mellan arbetet på arbetet och arbetet hemma, så att säga.

Ledig var han aldrig. Jo, en stund på söndagar. Efter kyrkkaffet kunde han gnola fram en sång framför pianot. Något lidelsefullt. Något ganska långt ifrån hans egen strävsamma personlighet. Något hon gärna fick sätta ord på, sa han. Hon tyckte ju så mycket om ord. Långa ord. Korta också. Och varma. Varma som fårskinnsmuffen. Varma som vårlängtan i januari. Varma som hundarnas andedräkt efter apporteringen i parken.

Öronen stod ut. De var lätta att damma. Hon log alltid när hon dammade dem. För att de stod ut. Och för att de var så bra på att lyssna. Han hör allt allting, din karl! Brukade hennes mamma säga, med låtsad irritation. När Karl hade köpt henne något fint, något som han hört henne mumla om att hon aldrig någonsin skulle ha råd att köpa. Eller aldrig skulle ta sig råd att köpa. Sådant slöseri! Värsta sortens ringaktning för penningarna! Sa hon, innan hon fick det där underbara, oemotståndliga, mjuka mot kinden. Klänningstyget. Eller något litet att smycka sig med. En brosch med två hjärtan på. Fingrarna sökte sig till halslinningen, till den tunna huden i halsgropen, där broschen alltid satt numera. För att påminna om de hjärtan som inte längre slog. För att påminna om att de alltid skulle fortsätta att slå ändå, via hennes eget känsliga blodomlopp.

Blopp, blopp. Det var ytterdörren som trilskades igen. Blopp, blopp. Och en glad röst som ropade efter mor! Dörren, mor! Du måste hjälpa oss att öppna. Den lilla nådde knappt upp. Den lilla, som var hennes barnbarn. Barnets far var hennes son. Deras son, Karls och hennes. Det gick inte att ta miste på. Inte bara för de utstående öronens skull. Jaja, dörren ja! Jag kommer!

Efter sju sorters kakor och munnen full med vetebröd, satte hon sig tungt i den blåa sammetssoffan, med den lilla i knät. Sjöng en stump i den lillas varmröda öra. Gnolade mest. Gnolade om våren och om vintern som varit hård. Gnolade bort en tår på den lillas runda, mätta, bortskämda kind. Gnolade om tider som varit, gnolade in det i den lillas innersta väsen. Sedan gnolade hon framåt igen. Lyfte den lilla upp mot taket. Lyfte sinnet samtidigt. Lyfte sinnet från vardagen och vemodiga minnen. Lyfte och lyfte. Hissade den lilla på raka armar ända upp mot det sotiga taket! Du lilla. Hon skrattade. Högt och länge och på ett sätt som många skrattat före henne. Särskilt Karl, hade skrattat så. Högt och länge. Men inte länge nog.

<3
/helena

Huvudet upp i 10 steg

Inte för att jag är någon jäkla positivitetskonsult, men... Det här är ett inlägg i den kategorin. Håll i hatten, för här blir det dagen-efter-ödesvalet-tröst! Ska bara berätta en liten händelse från igår kväll först, innan punkterna kommer. Det här är i och för sig också en punkt, ett steg. Det viktigaste kanske.

- Vi fortsätter göra det vi är bra på. Så sa han - mannen.

Jag stod i dörröppningen in till sovrummet och kände mig lite gråtfärdig efter att ha konstaterat att ingen bryr sig tillräckligt om miljön för att rösta på den. Nästan ingen. Frågade då min kloka, kloka man vad vi ska göra nu!!??!! Med en sisådär femtio frågetecken efter. Och då svarade han så.

Och det är ju självklart! Vi fortsätter göra det vi är bra på. Hur självklart liksom? Du och jag och du och du och du. Vi fortsätter göra det vi är bra på!

I mitt fall innebar det bland annat att jag genast satte igång med att redigera en bild som - förhoppningsvis - ska skildra både vår styrka och vår sårbarhet. Men att det viktigaste är att det finns ett vi. Inte ett vi och dom. Ett vi bara. Inte så bara. Ni får kanske se bilden så småningom.

Dessutom förbereder jag en skrivövning till oss härinne. Återkommer om det. Nu fler punkter. Steg.

Köp dig en blomma. En höstfin en.

Det behöver inte vara en ros... (även om jag måste säga att Stefan Löfven har blivit en verklig förebild för mig under den här valrörelsen. Hans rakryggade inställning till vårt land. Jag är stolt över vad vår regering har åstadkommit de senaste fyra åren!)

Själv köpte jag en grön sak på ICA, efter att vi varit och röstat. En sådan som ska tåla att stå lite bortanför solljuset. Kommer säkert att glömma vattna den. Nej, positivt tänkande var det ja! Vi går vidare.

Kasta dig in i vardagen med hull och hår! Som om det inte fanns något igår...

Ta dig sedan tid att lägga huvudet på sned, och reflektera över allt här i livet som inte är grått.

Som gröna bakelser!

Försök se på det hela med humor. Även om rasismen knappast går att skratta bort.

Det finns faktiskt en framtid! Och i bästa fall kan den leda till nyordning och sällan skådade samarbeten. Anständig nyordning. Anständiga samarbeten. Utan rasistiska inslag.

Och jag är ganska säker på att framtiden kommer bli mer jamlik - som katten skulle sagt. För mindre jämlik än den har varit bakåt i tiden, genom århundraden där minoritetsgrupper av alla de slag aldrig har haft något att säga till om, kan den verkligen inte bli. Det måste vi se till! VI!

Ett steg i taget bara. En fot framför den andra. Så ska ni se att det ordnar sig.

Gå nu upp och läs det första steget igen, för det är så himla bra!

<3
/helena

ps Och vi miljövänner som råkar ha förmånen att bo här i vår lilla kavata stad, Borås, kan glädja oss åt att årets Kretsloppsvecka har kört igång för fullt. Med föreläsningar om solceller och naturlig hudvård. Med loppis, plogging, Kretsloppet och mycket mycket annat. Läs hela programmet här!

...sina bästa stämningars längtan...

Tänkte att vi kunde bära med oss Olof Palme idag. Att vi alla kunde bära honom nära hjärtat idag, oavsett vad vi röstar/röstat på. Oavsett vad vi vet och tycker/tyckte om Olof Palme. Även ni som såg honom som ett rött skynke, kan ta det här till er, en dag som idag. Det är jag säker på.

För mig var han symbolen för uppväxtens trygghet. Han, som alltid fanns där. Med sin hesa, engagerade stämma. Han, vars ögon brann. För mänskliga rättigheter och allas lika värde. När jag var sexton år försvann han, och jag la ner den rödaste ros jag kunde hitta vid hans gravsten. Men Palme är inte död. En sådan glöd kan aldrig falna.

Låt oss ta del av Olof Palmes hälsningstal vid socialdemokratiska arbetarepartiets kongress i september 1984 (den sista partikongress han fick uppleva):

"Stig Dagerman skrev en gång att 'i tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden'. Vi socialdemokrater har emellertid alltid sett framtiden som en lockande möjlighet, just därför att vi aldrig ens i dystra tider förlorat tron på det demokratiska framstegets möjlighet, på människornas förmåga att gå samman och uträtta storverk.

Vad vi socialdemokrater eftersträvar är ett samhälle som ger alla människor möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. De skall kunna finna utlopp för sina bästa stämningars längtan. Det är innebörden i frihetens samhälle. Ty vi är och förblir en frihetsrörelse. Låt oss med bestämdhet tillfoga att detta samhälle måste bygga mindre på oförsonlig strid och konkurrens och mera på samhörighet och gemenskap. Det är egentligen detsamma som idén om folkhemmet, visionen av samhället som det goda hemmet, där vi har förmåga att visa omsorg och ta ansvar för varandra. ..."

Och så avslutar vi på samma sätt som Palme gjorde där och då, på 1984 års partikongress, med att citera slutet av en dikt av Ragnar Thoursie (Sundbybergsprologen):

"... En öppen stad,

ej en befästad, bygger vi gemensamt.

- Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."

<3
/helena

ps Orden är hämtade ur: 100 år i Sverige, Vägen till Folkhemmet. Av Sven Aspling, Tidens Förlag Stockholm. Kristianstads Boktryckeri AB. Kristianstad 1989.

En bok som jag för övrigt har ropat in på auktion en gång. En bok som påminner oss om hur verkligt kort vårt lands moderna framgångssaga är. Under fotot på sidan 47 - där människor köar sig fram i en svartvit, lång och hungrig massa - kan vi läsa att: "Paltbrödskö 1918 i hörnet Skomakargatan-Stortorget i Stockholm. Svälten och högerns motstånd mot alla reformer skapade runt om i landet en närmast revolutionär stämning."

På bilden till höger syns en man - med högburet huvud - lotsad med armarna bakom ryggen av två poliser. Bildtexten lyder: "En demonstrant har gripits av polis efter mötet på Gustaf Adolfs torg i Stockholm 1917, som utmynnade i krav på lika och allmän rösträtt. "

Har ju inga maskrosor att hänga upp

Nu har ni tur, förkylningen kom och segrade och tog bort allt vettigt jag hade tänkt få gjort den här veckan. Som att försöka påverka er att rösta rätt. Rösta för medmänsklighet och miljövänlighet! Men nu hinner jag inte det. Skönt, tänker säkert någon som inte orkar höra ett enda politiskt ord till. Jag förstår er.

Men jag måste ändå få säga något litet. Som att maskrosor är de vackraste blommor jag vet. De blommar och blommar och blommar. Trots att många kallar dem för ogräs fortsätter de att sprida ljus runt omkring sig. Många, små gula solar som lyser i gräset. De strålar, även i regn.

Just nu pratar de kärnkraft på TV:n, och jag hör Fälldin rulla runt många varv i sin grav. Miljöneutralt, tror jag bestämt JÅ kallade det häromdagen. Att gräva ner radioaktivt avfall långt - låååångt - ner i berggrunden i flera tusen år är knappast något någon kan kalla neutralt på minsta lilla sätt!

Att det överhuvudtaget finns partiledare som seriöst tycker att vi ska låta bli att vara i framkant - rent av förebilder - "bara" för att vi inte kan få Kina att halvera sina utsläpp i en handvändning, är för mig en olöslig gåta? Att det finns medborgare som är missnöjda med hur vår vardag ser ut, och därigenom väljer att missnöjesrösta, är inte lika obegripligt. Men jag tycker att det är synd, att så många väljer en sådan otäck genväg - avväg! - att ventilera sin frustration över sin situation på. 

Förut var jag mest upprörd över att de använde vårt land i sitt namn, numera är jag ändå mer upprörd över att de har mage att använda ordet demokrati i sitt namn! Jag vägrar att skriva någon del av deras namn här inne!! De är inte bara faktaresistenta - som inte tror på världens samlade vetenskapsmän som varnar för den globala uppvärmningens katastrofala följder- de tycker dessutom att kultur är rent nys. Det som är det enda som på riktigt, på djupet, kan rädda våra unga människor från att söka sig till kriminalitet och gängmentalitet - att utveckla sina kreativa muskler - är något som de - JÅ och hans gäng - verkar tycka är onödigt lullull.

Det enda som är bra nu, bättre nu, är att ingen kan ha missat att de är rasister. Fullblodsrasister. De tycker att de är bättre än andra. De tycker att det finns något absolut svenskt. Men det finns inte. Det är en chimär. En vrångbild. Sverige är vi. Vi som bor här. Nu. ALLA vi som bor här tillsammans. Vi som vill jobba för att göra vår framtid TILLSAMMANS bättre. Vi som vill se att ALLA människor har något att bidra med. Du och jag och du och du och du! 

Blanda inte orden brottslighet och invandring! De hör inte ihop! Brott finns överallt. Högt och lågt. Ekobrotten är värst, de pågår bakom stängda, tunga ekdörrar. Bakom kristallkronor och portföljer. Brottslighet skall bekämpas! All brottslighet ska bekämpas. Och framförallt förebyggas. Bland annat genom att få alla människor att känna sig värdefulla! Att få alla att känna meningsfullhet i sina liv. 

Att göra så att alla får den självklara förmånen att känna att de behövs. Där har kulturen och folkbildningen nyckelroller.

Och hör jag ordet splittring en enda gång till så sprängs jag i bitar! Ju fler gånger vi skriker om splittring desto svårare blir det att höra ordet sammanhållning rulla på våra tungor och gator och torg och skolor och bussar och i föreningar och i studiecirklar och i idrottshallar och i våra vardagsrum.

Om jag hade haft tid skulle jag skrivit något långt och invecklat och förklarande om att jag själv vet vad jag pratar om. Vi. Mannen och jag. Vi bor nämligen i ett så kallat utsatt område. Och om jag kunde förklara på några korta rader hur mycket jag avskyr just begreppet "Utsatt område", så skulle jag göra det. Men låt mig bara få säga så här: Att sätta en negativ stämpel i pannan har aldrig hjälpt någon, varken enskild individ eller område. Varför inte kalla det för OMRÅDE MED SÄRSKILT HÖG UTVECKLINGSPOTENTIAL istället? För om man ska tro vissa politiker rätt, så har vi inte mycket positivt att komma med i våra områden, alltså borde våra utvecklingsmöjligheter vara oändliga. Från noll till hundra liksom. 

När jag går till valurnorna på söndag, går jag dit med framtiden i blick! Jag går dit med tanke på tjejen som bestämde sig för att samla motkrafter till nazisterna på huvudstadens gator! Gymnasieungdomar som gick ut enade - bortom partipolitiken - mot nazism och främlingsfientlighet! Det är med de ungdomarna i tankarna som jag orkar bry mig. Det är för deras framtid jag röstar. En gemensam framtid, som har dragit lärdom av historien och går vidare därifrån visare och klokare och smartare.

Rösta inte på rasisterna! Rösta på Annie Lööf, om du måste rösta åt höger. Annars röstar du på något som är mer hållbart för så många människor som möjligt. Rösta på maskrosorna.

Rösta för jordens bästa. Tänk inte så mycket på att du råkar vara svensk. Tänk på att du är medborgare i hela världen. Rösta först och främst för allas bästa. Var en rakryggad världsmedborgare. Och rösta för att jorden ska få fortsätta att finnas ett litet tag till. Bara ett litet tag till. Snälla.
 
Hahahaha. Nu tror ni inte att jag är riktigt klok, nu när jag slutar med att skratta här. Men vad kan man annat göra? När debattens vågor går så höga att det blir komiskt? Valdebatt är kul. Borde kanske införas lite oftare än en enda kort, försagd period vart fjärde år?

<3
/helena

ps Visst finns det mycket som jag är besviken på, som regeringens sätt att hantera flyktingfrågan - lova runt och hålla tunt. Först öppna armar och sedan stängda gränser, rimmar dåligt i min solidariska ordbok. Och det här med indragen assistans för våra kära medmänniskor med särskilda utmaningar och behov?!? Det är under all värdighet att inte ge dem som behöver det - ett inte bara drägligt - utan ett välfungerande, intressant, meningsfullt och roligt liv! Men. Men trots att jag är besviken på vissa saker väljer jag att visa solidaritet med den sida av verkligheten som jag alltid har trott på. Hjärtat sitter nästan alltid till vänster, glöm inte det.

pps "Den tilltagande rasismen är något som plågar människor som kommit hit från andra länder mer och mer". Ett mer eller mindre direkt citat från debatten som pågår i min ögonvrå just nu. Den tilltagande rasismen plågar många fler än de som kommit från andra länder! Den plågar många, många av oss!! Vi vill ha tolerans och överbryggande förståelse. Vi vill inte ha generaliseringar. Vi vill ha ett samhälle där vi vågar se varandra som individer. Inte som grupper. Inte som problem, utsatta eller svaga. ALLA människor besitter styrkor och kämpar med sina svagheter. Vi. Vi. Vi!

Tavelrockad & tärningar på tillväxt

Kände att det begynnande säsongsskiftet krävde ett tavelbyte här. Flickan med famnen full med blommor fick maka på sig och ge plats för, ja, ser ni vad det är?

De här supergulliga två! Coco Chanel-kvinnan, som jag kallar henne, och den urgulliga hunden. Se bara på de små bakbenen! Och den hoprullade svansen!

Berättade ju, i söndags, att jag ändrat om en del bland de dammsamlande småsakerna på sovrumsskänken - några saker hamnade i hattasken, några andra i miniväxthuset. Ytterligare några grejer hamnade faktiskt under ostkupan. Jodå.

Minns ni Britt-Maries och Peters ostkupa? Kommer inte helt säkert ihåg om det var så de hette, men det är inte svårt att kolla, bara att vrida på kupan ett halvt varv så står deras namn ingraverade där. (Eller så får ni googla runt lite härinne, vet att jag berättade om den här kupan när jag köpte den. Tror jag var fyndigare än vanligt den dagen och döpte inlägget efter serien som pågick på femman då: Under the dome...).

Vintage-saker under vintage-kupa! Nu får parets bröllopspresent komma till verklig nytta igen. För visst borde det vara en bröllopspresent? Med namnen ingraverade så där? Undrar om de fortfarande är gifta? Skulle kupan verkligen hamnat i second handhyllan i fall de fortfarande var det? 

I vilket fall är jag tacksam, för här under kommer saker och ting skifta med säsong och humör. Bästa, vackraste brevpressarna ligger där just nu. Och en och annan sexa.

:)
/helena

ps Och jodå, nu har jag ont i halsen. Mannen är bättre, inte bra, men bättre. Han jobbar på fast han är småhängig. Jag käkar taggtråd och längtar efter svalkande isglass. Och jag som har så mycket att göra... Det vackra, något bedagade dagsljuset lockar på mig. Lockar och pockar och påminner. Påminner mig om allt jag har kvar att föreviga innan vintermörkret faller igen. Mannen erbjöd sig att gå och köpa glass - fast han behöver vila. Vem har den snällaste mannen i stada? Ba undrar.