måndag 30 april 2018

Kanske heter hon längst ut till vänster, Valborg


Vad kvinnorna på fotot heter, har jag ingen aning om. Eller EN aning kan jag förstås ha, med tanke på vilka namn som var moderna då, några år före och runt förra sekelskiftet. Precis som idag döptes många barn efter tidens hetaste kungligheter och andra populära "kändisar".

Vad fotografen heter, är jag däremot ganska säker på. Inpräglat i nedre högra hörnet står namnet Hanna Wallin. Hanna Wallin och en plats och ett årtal. Ulricehamn 1906.


Har inte hunnit drömma och filosofera så mycket runt själva motivet ännu. Men visst väcktes min nyfikenhet så fort jag fäste blicken i de tretton kvinnorna på bilden. Kan det kanske vara en förgrundsfigur och hennes tolv lärjungar? Kan det vara en viktig sammankomst, som bara just dessa tretton kvinnor blev kallade till? Ett brandtal som skulle hållas? Ett planeringsmöte av något slag? Inför ett högtidlighållande? Ett jubileum? Inför någon annan festlighet? Eller var det kanske något seriösare som skulle avhandlas? Vårens viktiga ankomst?


Efter att jag hittat det vackra, spännande fotografiet, på Stiftelsen Vitrysslands loppis i torsdags, begav vi oss några kilometer åt rätt håll, mot Ulricehamn. Längs den gamla landsvägen stannade vi, för att ta ett par bilder.


Ett par bilder av bilden. Så småningom vill jag försiktigt lirka ut själva fotot ur ramen, för att kunna skanna in det och sedan jobba på att förbättra kontrasten lite grann. Öka styrkeförhållandet mellan det ljusa och det mörka igen. Försöka häva tidens och solljusets blekande effekter.


Men originalfotografiet vill jag, förstås, behålla precis som det är. Blekt och fuktskadat och alldeles underbart! Inom glas och ram. Även om min fantasi kommer ta sig/mig långt bortanför både glas och ram.

"... Huset med tornet till vänster är Nygatan 18, byggmästare Ekströms vackra villa. Här hade Hanna Wallin, känd Ulricehamnsfotograf, sin ateljé i början av förra seklet. ..." Den korta - men informativa - texten hittar jag i en par år gammal artikel ur Ulricehamns Tidning.

Huset på mina fotografier här, har inget med det huset att göra. Det här är bara ett fint gammalt hus. Med den rätta, skönt bedagade looken.

Forskningen om vem Hanna Wallin var, har jag bara påbörjat. Såg i ögonvrån att det finns ett och annat av hennes alster upplagda på nätet. Det/de ska jag försöka hitta tid att fokusera på framöver. Nu nöjer jag mig med att fortsätta fundera över vad kvinnorna på bilden gör. Och heter.

:)
/helena

ps Tror mig redan ha hittat den perfekta väggplatsen för den avskavda - men fortfarande rätt så guldskimrande - ramen. Ska bara kolla med mannen, att han tycker det är okej först. Men han brukar ju inte ha något emot att omge sig med kvinnor. Som tur är.

söndag 29 april 2018

Spår i gräset, del 12


Med ljumma vindar och en brusande å i bakgrunden, hittade mina tankar lugnet för att skriva. Rytande vatten kan ha den effekten. Berättelsen om Siri tuffar vidare. Och ni får stå ut med att den enda blå/vit/röda bild jag kunde hitta var...jag. Den röda jackan, som kostade ingenting - typ. Jeansblusen, som kostade ändå mindre. Second hand i första hand, ni vet. Min vintervita bröstkorg lyser upp som snö i det begynnande vårklimatet. Sorry, ni får ta på er solglasögonen. Då så. Del tolv är på g. Länk till del elva hittar ni här, om ni behöver påminna er om något bakåt i handlingen, that is.

En filt låg nonchalant slängd över skinnfåtöljens slitna armstöd. Mattan under ekbordet var färgglad och livligt mönstrad. När Siri synade de tjocka sammetsgardinerna uppifrån och ner, erfor hon en känsla av engelskt gemyt. Det var bara en snabb ilning, av brittiskhet, sedan blev hon varse att allt var på låtsas. Den stora golvkudden skvallrade om något överdrivet och påklistrat. Det intrikata och välkända blå-vit-röda på kudd-flaggan ropade: Jag vill vara britt! Britt Eklands blonda sjuttiotals-look genomfor Siris bakhuvud. Hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på sitt eget misslyckade blondinförsök. En enda gång i livet hade hon försökt vara glad och fnittrig, som en sagans goda fe. Men, vemodet och eftertänksamheten hade alltid varit hennes trognaste följeslagare. Till och med när hon skrattade högt, hade hon nära till allvaret.
- Mamma, vill du ha kaffe? Pär stod med den minsta på armen och den kalla, tomma kaffekannan i den andra handen.
- Ja tack, och gärna en Maryland till.
- Går det bra med en Ballerina?
- Jodå, om det är det enda ni har så.
Siri lät pekfingret skotta en mörk väg genom bokhyllans dammflingor. Här och var ville fingret stanna och begrunda ryggens raka budskap. Fingret stannade hos Åsa Linderborg. Mig äger ingen. Fingret tog sedan hjälp av sina fyra vänner, för att få titta på framsidans foto en gång till. Synd att man aldrig hinner läsa om något - hann fingret tänka när det passerade namnet Doris Lessing, innan det effektivt skottade vidare. Snabbt förbi något postumt av Kafka. Liksom något allmänt överskattat av Hemingway. Sedan tvärnit! Bromspedalen i botten på skottfingret! Fingret smekte ömt över Lennart Nilssons Ett barn blir till och över Astrids älskade Mio min Mio. De två hade Pär fått av henne. Siri var stolt över att just de böckerna stod så väl synliga. I mitten. Mitt på. Mitt i. Mitt i smeten av pocketar, nyligen inköpta inför sommarens lataste hängmatte-dagar. Och Torgny Lindgren. De är många bra som heter så, tänkte Siri. Klingsor, det namnet skulle hon aldrig glömma. Sagan, snarare skrönan, eller dokusåpan, om honom skulle hon aldrig glömma. Man vet aldrig riktigt var man har den där finurlige filosofen Lindgren. Lugn bara lugn. Det var nära att Siris nyfiknaste finger letade upp en av dikterna som det saknat alldeles särskilt den senaste tiden, men då var det plötsligt dags för hela den lilla tiomannastyrkan att greppa både kaffekopp och kaka.
De, Pär med familj, skulle passa Garfield i ett par dagar. Siri behövde vara ensam och tänka i fred, och katten förde så mycket oväsen när den försökte backa sin väg genom hela lägenheten. Backa ur den stora tratten, som satt stadigt fastsatt på dess olyckliga, röda huvud. 
- Så går det när man ska slåss med sina grannar jämt! Siri bannade och skrattade åt allt backandet, men hur det än var fick hon inget vettigt gjort när plastkonen skrapade över den gamla parkettens många repor. Repor från glada dagar. Härstammande från en tid när de höga klackarna inte bara slog i taket. Jodå, dansat hela natten lång hade hon gjort många gånger. Oftast ensam. Till soundtracket från Flashdance. She's a maniac, maniac...
- Orkar ni verkligen passa honom i tre dagar då? Undrade Siri lite lagom urskuldande.
- Det ska nog gå. Det blir säkert kul. Eller vad säger ni, flickor?
- JAAAAAAAAA!!!!!
Glädjedansen visste inga gränser. Jo, för katten, som slokörat slank in med bakdelen under den prunkande, plyschgröna soffans franskant.
- Då så, tack för kaffet. Siri gav sin son en öm klapp på kinden.
- Men ring direkt om han blir för jamig och jävlig.
- Mother, the language, please! Pär spände sina runda ögon i sin mor och blickade menande ner mot Stina och Lill-Lisa. 
- Jaja, sa Siri och konstaterade att den gigantiska högen med legobitar, som låg utspridd runt golvversionen av Union Jack, verkade betydligt intressantare än farmors farligt frimodiga språkbruk.
På vägen ner för trapporna mindes hon att hon glömt att instruera om den exakta mängden torrfoder som måste hällas upp på kvällen, för att katten åtminstone skulle hålla sig någotsånär lugn till sextiden på morgonen. Äsch, jag får väl ringa om det sedan. Först skulle hon sätta sig på Grillbaren och beställa in en stor, stark kopp kaffe och skriva vidare på tråden som handlade om hängning. Hängning. Rep och knopar hörde i Siris värld ihop med scouterna. Lägereld och gitarrkomp i något skogsbryn på kvällen. Efter en het dag, där alla iklädda scarfar skulle överglänsa varandra i konsten att göra pålstekar och allt vad knutarna kunde tänkas heta. Tänk att ha som regelbunden sysselsättning att förbereda inför avrättning. Dubbelkolla repets hållfasthet. Checka öglans storlek en extra gång. 
Siri bestämde sig för att skriva något lättsammare först, som en slags uppvärmning. Kanske en hyllningsdikt till den trevande våren. Inte så originellt förstås. Men varje vår var trots allt den första i någons liv. Tänkte Siri och sörplade ljudligt i sig sin fjärde kopp kaffe.



/helena

fredag 27 april 2018

Blommande sky


Mannen jobbar med låttexter. Jag försöker komma igång med att renskriva en del av den senaste tidens textmaterial. Men, som vanligt går det lättare att göra det som egentligen inte står på dagordningen just nu... Därför får ni ett litet smakprov från platsen jag fotade på igår. Tyckte så mycket om den här taknocks-utsmyckningen - eller vad det kan tänkas kallas. Gillar att blomsterurnan sträcker sig så lustfyllt mot ljuset.

Ett par bilder till, ska jag redigera, innan jag faktiskt börjar skriva. Loppisbesöket igår gav förresten napp. Kvinnligt napp. Något vackert bedagat och spännande historiskt. Precis som platsen vi valde ut för att föreviga det på. 

- Hur kan jag vara så bra på det jag gör, mamma? Jag menar, jag går ju mest runt och kisar hela tiden. Ser sällan sanningen rakt i vitögat.
- Jag tror det är för att du vågar blunda vid rätt tillfälle. Med rätt öga. Dessutom oftast med den viktiga glimten kvar.

Där fick ni ett litet, litet smakprov ur det jag håller på att skriva. Det som jag en aning storvulet - och smått hybrisaktigt - fortfarande kallar för Pjäsen med stort P.

Ytterligare ett stycke ur hobbyprojektet "Spår i gräset", ligger också i renskrivningshögen. Kanske hinner jag fixa det redan i helgen?

Aha, nu spelar han visst spel - mannen. Hm. Innebär det att han redan är klar med sitt?! Och jag som knappt har hunnit börja!

Men jag har i alla fall gjort det viktigaste: Betraktat den ständigt skiftande himlen. Från grå till vit till ljust, ljust blå till vit till grå igen. Och önskat er en riktigt fin start på helgen!

<3
/helena

tisdag 24 april 2018

Och katten slickade alla koppar och fat rena.


"... Sen ropade gumman på katten. 'Kisse, Kisse, slicka alla koppar och fat rena, annars skvallrar jag för hunden.' ..."
Någon viskade barnboksvecka, och jag log från öra till öra. Barnboksvecka, ordet låter som musik i mina öron. Viktig musik - inget skval, ingen muzak - riktig, viktig musik.

Lapar i mig ny statistik om ökad läsförståelse bland våra skolbarn. Sätter hjärtan runt rubriker som skvallrar om nya satsningar på skolbibliotek och läsecirklar. Lovsjunger alla kreativa barnboksförfattare därute. Prisar fantasins ständiga vägran att bara låta sig rutas in i något fast och färdigt ABC-tänk. ABC är bra, men det är ABRAKADABRA också.

Plockar fram boken med den lilla gumman i. Den teskedsstora gumman, ni vet. Den rådiga gumman, som kan få stekpannor att hoppa upp på plattor helt av sig själva och hundar att bädda sängar. Alfs berömda lilla gumma, ni vet. Boken, som jag fick i födelsedagspresent för en sisådär fyrtiofem år, en månad och drygt två veckor sedan. Björn Bergs bilder glöder fortfarande lika starkt av färg, fantasi, fart och fläkt!

Sedan är det kanske en annan sak att lilla jag har klippt sönder flera av sidorna rätt så rejält. Ritat stora runda, glada pennstreck över den vita delen av vissa textsidor. Och klistrat in Disney-figurer här och var. Som om den lilla gumman skulle behöva lite sällskap av Joakim von Anka ibland. Tycker om att boken är sönder. Tycker om att den är använd. Älskad och sönderläst.

Bläddrar försiktigt fram sidan där hon nästan får solsting av den rödglödgade, uppretade solen:
 "... Sen satte sig gumman ner och gnällde igen. 'Nog har jag levt både länge och väl', sa gumman, 'och förr i tiden då var det så att solen brukade titta fram ibland, men nu för tiden har solen mist sin makt, det är då visst och sant.' ..."
Också ett sätt att få solen att visa sig, tänker jag och lyssnar snällt till regnets och vindens stilla, samstämda melodi utanför mitt fönster.

:)
/helena

ps Citaten är hämtade ur "Göta Petter, sa teskedsgumman" av Alf Pröysen och Björn Berg. Översättning av Ulf Peder Olrog. Rabén & Sjögren. 1968. 

måndag 23 april 2018

Där tankarna får fritt spelrum


Inte den insmickrande - går inte på den lätta
Inte den med små lätta moln överallt
Utan den andra
Den tysta
Den avvaktande
Den utan hyllningskör
Den full av geggamoja
Den vars avtryck ingen ser; eftersom alla har fullt upp med att se var man sätter ner fötterna
Inte kopparnas tid, kaffekoppen på trappans tid
Inte hoppa hage-tiden
Utan den innan
Innan
Och efter vintern
Den fuktiga
Risiga
Den som det är så innerligt svårt att orka betrakta tillräckligt ömt, eftersom alla oömma kläder alltid är i vägen
Lervällingens tid
Den som bara de riktigt insatta ler åt
De som har varit med ett tag
De som inte tar någonting för givet längre
Inte ens lervällingen, tar de för given
Tiden där tankarna får fritt spelrum
Från fri horisont till fri horisont
Den våren vill jag besjunga
Och buga mig ödmjukt inför
På samma sätt som jag underkastar mig att den här dikten kommer arkiveras bland alla andra överflödiga blad, när allt det gröna tar över
Bugar mig - igen - när något rör vid min hårbotten
Ingen farlig beröring
Bara nuddar
Snuddar, gör den; kvisten
Den lilla trädgrenen
Samma gren, som förra veckan levde alldeles obemärkt, några ynka millimeter ovanför mitt huvud
Nu får jag buga
Böja mig
Böja mig inför överheten
Trädkronorna
Och deras längtan efter att få svalka oss, igen


<3
/helena

fredag 20 april 2018

Nu vill jag gå till kyrkan varje dag


- Kostade kyrkan femtio kronor? Frågan kom från mannen som var inne på Röda Korsets second handbutik samtidigt som vi. Förvåningen i rösten var påtaglig, och den förvåningen delar jag verkligen med honom.


För hur ett sådant här intrikat hantverk kan säljas för under hundralappen kan inte, enligt yours truly, ses som något annat än ett guds mirakel. Se bara! På taket! På fönstren! På "plupparna" uppe på tornet! På klockan!


Västsvensk som jag är, var det väldigt nära att rubriken; Näver have I've seen any more beautiful näver, slank ur näven...


Men jag hann skärpa mig innan handen nådde publicera-knappen. Som tur var. Ett av mina absoluta favorituttryck måste jag i alla fall få upprepa här och nu: God is in the details. För aldrig har väl det känts mindre som ett overstatement än här?
 
På den gamla kyrkogården hittade vi den perfekta platsen för fotografering. Kyrkan kräver ju sin plats, hur otidsenligt det än kan tyckas i vår så kallade sekulariserade tid.

Här och var har något limmats om. Någon liten "bjälke" i ett minikyrkfönster har gått av. Tiden har satt sina spår. Golvet behöver dammsugas. Och jag har redan spanat in den där tunna sommarblusen i garderoben, den som ändå aldrig kommer bli lagad, tror dess tunntunna tyg kommer göra sig bra som kyrkoglas. Ska kanske ta fram någon ljusslinga sedan, och se hur det hela tar sig ut i mörkret också.

När jag var liten hade jag en klassisk vit kyrka med svart tak och röda fönster. Den spred sitt hemtrevliga sken över min barndoms jular. Skapade adventsstämning och julefrid. Nu har jag hittat en lite vuxnare variant på den, och känner att jag knappt kan bärga mig till juletiden nalkas igen!

Nä, nu tar vi väl och ringer in helgen, va?

God helg, på er! God och varm och skön vårhelg!

:)
/helena

ps Det finns en signatur undertill. Och ett årtal: 96. 1996, för vi förmoda. Jo, självklart är det så. Inte så gammal med andra ord. Knappt vintage-mogen ens. Men hantverket, mina vänner! "Pillet", liksom. Och världsklass på tålamodet som måste krävts.

torsdag 19 april 2018

Blå känslor


Kände mig lite blå. Så varför inte förstärka den känslan lite till då? Genom att skapa blåtonade vintage-bilder.

Sagt och gjort. Med det sista Christina-ljuset i högsta hugg. Ljuset som blivit kvar för att det är brutet. Och trätoffeln, den som verkligen är värd namnet träsko på riktigt. Trätoffel-tider vankas ju snart.

Blå vintage-bilder fyller mina tankar. Och jag tror slutresultatet blev bra. Åtminstone hyfsat. Kanske delar jag det med er en dag. Nu får ni nöja er med ett par blå smakprov längs vägen. 

Och en bluesblå post it-PUSS!

<3
/helena 

ps Och som vanligt har jag något rött på mig när jag fotar. För vilken gång i ordningen liksom? Ser ni mig inte, i ljusmanschetten? Skynda er att "glutta" då, för snart ska jag redigera bort mig. Redigera bort sig, det är väl precis det man vill, när man har sina blåaste, blåaste dagar.

För full hals!


När våren står i blom. Så sjunger han, Gunnar. Gunnar W. W, som i Wiklund. Sitter och tar ut den romantiska, men något vardagsrealistiska texten (som jag inte har någon upphovsperson till ännu, kanske finns det någon därute som vet vem/vilka som skrivit och komponerat? Maila mig gärna i så fall!) med hjälp av ett svartvitt klipp från 1966. "Jag är med dig när våren står i blom. Jag är med dig när dagen tycks dig tom. ..."

Det börjar bli dags för ett rejält vårskrik: En dos första maj-feeling, en itsy bitsy bikini och så Gunnar då. Men jag tycker vi börjar med lite Nils. Nils F. 

"Om Våren

Det sitter en gumma med blommor
på huk i en gatuvrå -
Och grosshandlar Bergman J:r
stannar och tänker så:

Du gamla och stillsamma gumma
med ögon skumma av sorg,
du säljer ju blåsippor, ser jag
- nu köper jag hela din korg!

Och gumman blir glad, kan man veta,
som fattiga gummor bli -
Och somt är väl sant, och somt är väl blott
en fattig poets fantasi."

/av Nils Ferlin
(ur Barfotabarn)


I sångboken Vispop 4, hittade jag en alternativ första maj låt. Mannen har redan smygstartat med den, på jobbet och så. Birger Sjöberg står som ensam upphovsman här, i nämnda visbok, men det kan kanske hända att någon annan poet skrivit själva stroferna ursprungligen, har inte dubbelkollat den uppgiften. Hur som helst, lite "ny" eller åtminstone en aning annorlunda besjungande av vinterns efterlängtade uttåg, kan väl aldrig skada? Här följer de tre första verserna:


"Du Granna Första Maj

1. Jag bugar mig så vackert för dig, o första Maj,
som kommer skön med fanor i alla färgers svaj.
Jag tackar dig så mycket för blomstren som du gav mig.
Du vet jag håller av dig,
du granna första Maj.

2. Nu drager jag väl av mig min tunga paletå,
som suttit hela vintern och tryckt mitt hjärta så.
Så strör jag den med kamfert och hänger den på svalen,
ty i den gröna dalen
vill lös och fri jag gå.

3. Där hör jag genom gallret av björkens späda blad,
hur musikanter spela en melodi så glad,
och fåglarna i träden de slå och kvintilera.
Ack, jag vill höra mera
och dansar lätt åstad. ..."


Typ av rak eller svagt insvängd herröverock utan skärp. Paletå, om ni undrar. Enligt Svenska Akademins ordbok. Om den boken alls går att lita på längre...
 
Nu tittar vi på Gunnar, tycker jag. Njuter av flugan som hamnat så käckt på sned. Trumpeten. Yeah:et, där i mitten någonstans. Blicken. Och rösten!

"... Jag är med dig när våren står i blom
Jag vill ge dig all livets rikedom
när du en dag - ger mig ditt ja
ska  våren  stå  i  blom"

:)
/helena

ps Lill-Babs. Precis som de flesta som växt upp med Lill-Babs i TV-rutan, skulle jag kunna skriva en hel avhandling om henne. Läppglansen. Svetten som lackade. Håret, som en sky runt hennes energiska väsen! Lilla, stora, fina Lill-Babs. Vi kommer sakna dig så. Tittar på en suddig, svartvit version av den lilla, gula, prickiga bikinin. För att minnas. För att hylla - en artist ända ut i fingerspetsarna.

tisdag 17 april 2018

Vy över vykort


I en stor svart handväska bor de - alla de små bilderna. De bor inte så bra där egentligen, de blir vikna, får hundöron och slokar betänkligt när jag försöker trycka in fler och fler vykort i den redan överfulla väskan. Inte så bra, förstås. Men något som däremot är bra, är att finna enkla sätt att låta sig inspireras på. 

Så, här står jag nu, i omaka sockar och glittertröja, och försöker höja mig över vardagens små trivialiteter. Med hjälp av platt inspiration. Bara platt på pappret. Plockar fram säsongens finaste rektanglar.

Förebilderna Jenny Nyström och Elsa Beskow, finns här. Igelkotten ur Lek och Allvar från 1924 och Jordgubbsfamiljen. Vår och sommar serverade på fat. Vykortsfat.

Med vykortsfart tar jag mig ner till Bodil Malmstens Frankrike. www.finistere.se, står det på baksidan. 2008 fotade hon sin egen blommande skugga och 2009 de gulliga rättade kråkfötterna: "Den som skriver böcker kallas författare. Det som står på bokens rygg är författare och titeln. Illustration är bilder." Alltid, när jag får syn på det kortet (ett foto från ett barns rättade skrivbok), tänker jag att det borde ramas in. Sparas för all framtid. För evigt. För att det är så obetalbart fint, på alla sätt och vis. Precis som Bodil. Märk väl att jag inte skrev; precis som Bodil var. Var är bara ett trist och onödigt tidstillägg.

Lars Lerins akvarell "Bibliotek", känns så uppmanande: Glöm inte bort böckerna bara! Lite så. Och något svartvitt måste vi förstås alltid ha med. Varför inte ett gammalt vattentorn? Det livgivande vattnets himmelska skyskrapa. Spirande. Livsavgörande. Livsnödvändigt, även för vattenmålningens överlevnad.

"Två". Den heter så, Lerins stolar. Svårt att inte tänka på stolar med olika nummer på i dessa dagar... Att sitta på två stolar kanske ändå är bättre än att bara sitta på en halv? Inte vet jag. Betongröv, är ett annat roligt ord. 

Thalictrum aquilegifolium, som Linné väl skulle ha sagt. Eller Meadow Rue. Vet inte riktigt vad de heter på svenska. Aklejruta, eller något i den stilen, tror jag. Tycker om oansenligheten. Blommor som inte alltid nödvändigtvis måste lysa mest, eller stå längst fram i rabatten. Tycker mycket om dem. 

<3
/helena

ps Anna Anchers Aftonbön, kan jag titta på hur länge som helst. Den lilla vitklädda gestalten på knä. Ljuset. Mörkret. Gud som haver barnen kär. Vi kan väl fortsätta be, även om vi har svårt att tro, för barnen som år efter år tvingas leva i krigshärdar och orosområden.

söndag 15 april 2018

Typisk söndagsteaser


In genom den lilla, lilla porten får ni gå. Men inte längre. Presentationen av detta fyndiga byggnadsverk får ni vänta på. En vacker dag ska ni få se hela härligheten, jag lovar och svär. Ooops, det där sista ska man väl helst inte göra härinne, va?

:)
/helena

ps Om det är någon där ute, som är lika nyfiken av sig som jag, så beklagar jag verkligen. Det ÄR jättejobbigt att bara få en teaser och sedan behöva vänta. Men så är livet ibland. (Skriver den enväldige bloggaren med huvudet bakåtkastat av elakt skratt).

fredag 13 april 2018

Är det en ryttarinna?


Det finns två skäl till det här inlägget. Nej, tre. Men vi väntar lite med det tredje. Det första skälet är en kvinna. Det andra skälet är troligen också en kvinna.


Den här statyetten, rostig och skön. Med hästhuvudet stolt nerböjt. Har alltid tänkt på den tunga pjäsen som "något asiatiskt". En gammal souvenir kanske. En krigare. En riddare. En samuraj.

Så plötsligt en dag började jag betrakta den annorlunda.


Det där kanske inte är någon hjälmliknande huvudbonad, det kanske är en stor, svallande hårman? Och vad är det där som putar ut egentligen? Det kanske inte är en skyddande rustning, det kanske är...bröst?


Det kanske inte är en krigare, det kanske är en kvinna. En person som fick kriga för sin självklara rätt att bryta ut från leden. Kriga för sina självklara mänskliga rättigheter. En kvinna. En rytarinna. Två gånger fick jag korrigera stavningen på ryttarinna, det fick mig att börja tro att det kanske var meningen att jag skulle skriva just rytarinna, med ett t. För att markera att det här var någon som var tvungen att ryta i för att göra sin röst hörd. En kvinna.

"Det bästa sättet att spara på jordens resurser är att använda det som redan finns"

De kloka orden kommer från Anna Lidström.

Läs om årets miljömedvetna, engagerade, kunniga, mode-modiga och oerhört spännande Second Hand Profil här hos Erikshjälpen!

Själv har jag mer och mer börjat vrida och vända på det jag redan har. Självklart fortsätter jakten. Jakten på äventyret som väntar på mig i nästa second hand-hylla, i nästa gott-och-blandat-låda, runt nästa vintagehörn. Men jag tittar också mer och mer noggrant på sakerna som redan finns runtomkring mig. Skärskådar dem. Håller dem nära. Nära mitt bultande vintage-hjärtat. Hittar nya användningsområden åt dem. Uppfinner nya sammanhang där de får glänsa. Letar/finner oupptäckta kombinationer.


En överlevande del av ett gammalt stilfullt skrivställ är vad det är. Det är inte "bara" någon random staty, det är en fantasifull utsmyckning ovanför själva stället där bläckhornet ska stå, där pennan ska vila.

Nu har jag vänt den här sidan in mot bokhyllan, och plötsligt ser jag allt i ett annat ljus. Andra sidan glänser och skimrar som guld. Det bara måste vara en kvinna!

Anna Lidström intervjuades även i Borås Tidning, i deras nyligen utkomna Hus & Hem-bilaga. Där fick hon bland annat frågan angående sina fem bästa loppisfynd. Och precis som jag har hon både saker som följt med henne länge, länge och annat som knappt hunnit packas upp från senaste loppisbesöket. Det får mig att börja tänka - skulle JAG ens klara av att lista upp fem favoriter? Känns tveksamt. Favoriterna skiftar med humör och säsong. Och med rum. När jag går från ett rum till ett annat, kan jag hinna tänka många, många gånger: "Det där är min allra, allra finaste sak!". Just nu är det nog ryttarinnan. Eller den gudomliga Greta. Eller det där alldeles speciella som jag fann på Röda Korsets second hand häromdan...

:)
/helena

ps Den 8 maj får Anna Lidström mottaga sitt pris, här i Borås, i Erikshjälpens butik. Anmäl dig till en kväll med stylingtips och VIP-shopping med hjälp av pristagaren själv.

pps Det tredje skälet då? Världscupfinalen i ridsport förstås. Den pågår as we speak. I Paris. Missa inte det. Ikväll går den andra delfinalen i hoppning av stapeln (och på söndag de sista två delfinalerna) och jag kan förstås inte låta bli att heja på alla - hästarna. Och ja, jag vet att det egentligen heter ryttare. Oavsett kön.