Pynt för riktiga kärringar

Det ser ju nästan ut som ett blad - har ni tänkt på det? Den här lilla kläppen som hänger framför pipen. Så fin.

Kaffepanna. Kaffepetter. Kaffekittel. Det finns så många namn på de här kära kopparkärlen. Hurra! Ja, jag menar, kaffehurra kan den ju också kallas. För att det låter så, tydligen. När kaffet kokar alltså - hurra för det.

Jo, jag brukar ju plocka fram lite olika pynt, olika år. Det börjar bli dags för påskpynt på allvar. Några av de kära vintage-tingen med påskvinkel ska förstås få komma fram igen. I år tänkte jag att vi skulle hänga med de här fina pannorna/kannorna. 

Provar mig fram lite först bara. Hur ska de stå? Vad ska de innehålla? Kanske ska sätta några kvistar ris i den ena? Och låta den andra, nätta, få visa fram sina runda goa kulfötter?

Kartongen med fågelsång i, den plockade jag också fram. Och fiskelinan, det är det bästa som finns när man vill hänga upp något utan att det nästan syns hur det hänger uppe och ihop. Hänger ni med på det? ;).

Den smäckra, lätta kannan får nog flaxa och flyga här i köksfönstret, tror jag. Lite knasig idé kanske. Men kul.

Mm. Detaljer som smakar mums för ögat. Hantverk. Handens verk. Vad kan passa bättre som påskpynt för en riktig kärring, än en kaffepanna? Är man dessutom en kaffemoster av rang - då passar det här pyntet som hand i handske. 

Ska bara karva till en kvast också. Det ska jag väl hinna innan skärtorsdagen, va? Blåkulla, here I come! Hurra!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Var tvungen att slå upp det här med kärring igen. Ska det stavas käring eller kärring, hur är det nu? Det går bra vilket som. Så jag valde två r, för att det låter mer och bättre. 

På min väg fram och tillbaka i den stora ordboken stannade blicken vid något från 1960-talet. Innan dess fanns det i princip inte: Köp-slit-och-släng. Jo då. Ett begrepp med anor från det självsäkra 60-talet. Köp-slit-och-släng-filosofi, står det till och med. Fatta, att något så osofistikerat kan kallas för det eftertänksamma ordet filosofi.

Läser vidare, orden som kanske förklarar en del av prylbergen som tillverkats - och fortsätter att tillverkas - under massproducerande förhållanden, runt om i världen. Onödiga, nya grejer. Som samlas på hög. Som tar av jordens ändliga resurser.

"Det att (regelmässigt) göra sig av med nötta och trasiga saker och skaffa nya istället för att laga de gamla." 

Jo, det står så. Jag lovar. Fast det är svårt att greppa. Ordagrant. Tänk. Om det där med slit-och-släng-tänk aldrig hade "uppfunnits". Hur skulle vårt jordklot mått då? Jag bara undrar. Bra? Förmodligen bättre i alla fall. 

Jaja. Nu tar vi omtag. Omfamnar det vi redan har. Det nötta och trasiga. De älskade tingen, som redan finns. De som vill vi använda, om och om igen. Till påsk. Till fest. Till vardag. Till kaffet. Ja, jämt. Det är inget skämt. Vintage, second hand, antikt och lagom begagnat - det är allvarliga grejer. Även om det mest är roliga saker.

Och nu vädret (obs, känsliga läsare varnas, det här innehåller grov och hänsynslös rasism)

Äsch. Jag skiter i alltihop. Ibland tänker jag så. Jo då. Tänker att: Men låt dem hållas. Låt dem försöka. Låt dem prova att komma till makten då. Vilka pratar jag om - rasisterna. Rasisterna i vår egen riksdag. Som dessutom bara verkar bli fler och fler. Till höger och vänster hör vi valsnusket nu. Valfläsk låter för snällt numera. Så jag säger valsnusk. Eller valsmuts? Bara att välja. 

För det verkar inte handla om moral och ideal längre, det verkar bara handla om att sno väljare från någon annan. Vilket i mina öron mest låter som bedrägeri och humbug. Inte som handlingskraft och visioner. Inte som i Alla ska med, min favoritslogan ever ever (oavsett vad man tycker om Göran P och hans sätt att behandla kvinnor bland annat). 

Alla ska med. Alla behövs. Vi måste dra åt samma håll. Och då menar jag inte åt det högernationalistiska hållet, jag menar framåt som i solidaritet, gemenskap och demokrati.

Kom igen då! Kan jag tänka ibland, som sagt. Kom till makten alla rasister, egoister och högerpopulister. Kom och visa var skåpet ska stå, tänker jag de där dagarna när jag bara vill ge upp inför det övermäktiga i hur vår riksdag drar och drar och drar isär våra medborgare med hjälp av sin syndabockskultur. 

Kom igen då! Visa oss hur någonting i världen kan bli bättre av att sätta upp kameror i vartenda gathörn. Hur någonting alls kan förändras till det positiva med hjälp av visistationszoner. Ett ord som i min värld andas nazityskland och en sunkig unken ghetto-mentalitet. 

Men, kom igen bara, visa oss hur allt ska bli bättre genom att behandla vanligt hederligt folk som bovar och kriminella. Visa oss hur ett samhälle som fokuserar mest på det sjuka någonsin ska kunna bli riktigt friskt. Kom igen bara. 

Ibland vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och gråta ögonen ur mig. När jag läser om att fler unga dras till högerextrema miljöer, då vill jag bara ge upp. Bara gråta och gråta och förtvivla. För att jag inte fattar varför så många unga känner ett behov av så desperata och människofrånvända åsikter. 

Varför hittar inte fler ungdomar en väg och livsåskådning som ser allt som förenar oss alla? Mångfalden. Den som ger oss ett ständigt flöde av samhörighet. En gemenskap som bygger på att olika berikar. En väg förbi, över, alla eventuella hinder som språk och annat som bara är yta, egentligen. Alla, de flesta, kan kommunicera utan att kunna ett språk så värsta bra, egentligen. Det finns händer. Det finns fantasi. Det finns penna och papper och figurer som förklarar. Det finns Google Translate (i värsta fall).

Det finns så många påhittade hinder. De är uppfunna för att få oss att tvivla. För att få oss att glömma att vi hänger ihop. Att vi bara har varandra.

Ibland vill jag bara ge upp, som sagt. När jag möts av en vägg av fördomar. Högt och lågt. Privat och i det offentliga. En massiv vägg av generaliseringar som skär över miljonbefolkningar och kontinenter. Som om alla är lika bara för att man bor i samma land. Som om alla som kommer från en plats har samma tanke och levnadssätt. 

Visst, jag är den första att vilja peka på allt det som förenar oss människor, alltid. Men det här handlar också om att se individer. Inte se på hela grupper av människor som lika varandra, per automatik nästan. Alla tjocka äter inte pizza hela dagarna. Alla smala lider inte av anorexia. Alla som kommer från ett visst land beter sig inte på ett visst sätt. Alla som lyssnar på hårdrock är inte kaxiga dudes och alla som lyssnar på smörsång är inte svåra våp. Lite så. Och mycket mer därtill.

Så. Jag hade bara tänkt att skita i det här. Ända tills igår, när vi såg Herr Talman. Har ni sett det? Med dockorna som ska likna (?) våra folkvalda riksdagspolitiker. Vad tycker ni? Hm. Själv är jag väldigt kluven, måste jag säga. Lite roligt är det ju, fast är det verkligen någon som förstår sig på ironi och satir numera? Det sägs ju att de enda som använder sig av ironi nuförtiden är just rasisterna. Haha. Vilket känns knäppt. Ni minns kanske att jag som är född och uppvuxen i den så kallade ironiska generationen reagerade starkt på det påståendet. Att jag, som kraftfull anti-rasist och ironiker, skulle behöva höra ett sådant platt påstående gjorde mig förbluffad och skitförbannad.. 

Anyway.

Herr Talman. Vad tycker ni? Jag är kluven, minst sagt. Varför framställs till exempel talmannen själv som ett sexistiskt kakmonster? Varför låter en av våra skarpaste politiska hjärnor - Annie Lööf - som ett dumt spån med talfel? Och är det inte så, att var och en bara tycker att det är lite roligt när de driver med just de politiker var och en av oss inte kan med? Tillför det här sättet att raljera något till debatten? Är det inte lite väl larvigt och rentutav löjeväckande bara? Lite mycket under bältet också. (Även om jag inte kunde låta bli att skratta åt den franska baguetten. Ja, slå mig, jag KAN ha väldigt simpel humor emellanåt...). Mest längtar jag efter Kermit. Och Miss Piggy. De riktiga mupparna. De hade alltid något att komma med. Sjöng bättre också.

Men det var ändå det programmet som fick mig att låta bli att ge upp, den här gången. För vi får inte ge upp. Vi måste fortsätta kampen för allas lika värde. Fortsätta hålla de medmänskliga och solidariska värderingarna högst. Vi måste stå upp mot rasismen! Vi måste stå upp mot förenklingar och generaliseringar. Alltid. Vi måste resa oss varje gång vi gråter över unga människor som väljer att ge upp sina liv, genom att inte se igenom skitsnacket bakom all form av populism och extremism.

Därför har jag torkat tårarna den här gången också. När jag blev påmind om flygbladen som vissa rasister åkte ner och delade ut i flyktingläger. Flygblad med lögner. Om att vårt land skulle vara fullt. Att vi inte skulle ha plats för fler människor som måste fly för sina liv. Som behöver asyl. Som har rätt att söka asyl. När jag blev påmind, då bestämde jag mig för att dela det här långa citatet med er. Det som kommer här strax. Det som innehåller en människosyn som är så vidrig att jag bara vill gå och kräkas. Ett sådant avskyvärt sätt att bunta ihop en massa medmänniskor på. Ett sätt att se på andra som man inte känner - förmodar jag - som borde vara olagligt, enligt mig. På bästa sändningstid. Nåja. Lite efter bästa sändningstid, men ändå. Hör på:

Först en introduktion. En kort en. Det var lördag. Jag satt framför skärmen, skulle se ett kortare nyhetsinlag den dagen, tänkte jag. Unna mig att inte behöva se så många vidriga krigsbilder just den kvällen, men ändå uppdatera mig lite. Det hade varit mello-final precis innan. Mannen och jag hade inte prioriterar att lyssna, vi hade annat på agendan. Men jag hörde ändå en liten trudelutt. Lät bra, hon som vann, det lilla jag hörde. Så här lät en bit av nyheterna den kvällen. Jag väljer att sätta citationstecken runt, fast jag kanske missat något komma här och var. Det tog tid att skriva ner allt det här, believe me. Så jag hoppas att ni vill läsa, även om det är obehagligt:

"... Även när det gäller flyktingpolitik röstade partiet idag igenom en förändring, från att tidigare ha velat stoppa all asylinvandring till att nu göra undantag för flyktingar från Ukraina. ..."

Sedan kommer SD:s ekonomiskpolitiska talesperson in och förklarar varför, lyssna nu. Pass upp, för rasism på hög nivå. Eller det lägsta sättet det finns att tänka på? Amöban har säkert ett mer varierat sätt att tänka klart, tänker jag.

"... Vi pratar om riktiga flyktingar från krig, vi pratar inte om ekonomiska migranter, de här människorna hade ju inte sökt sig till Sverige av ekonomiska skäl, man söker sig till Sverige för att man verkligen flyr för sitt liv. ..."

Sedan kommer reportern i reportaget in, med en mycket relevant fråga:

"... Men menar du att flyktingarna som kom från kriget i Syrien inte var riktiga flyktingar? ..."

Svaret lät inte vänta på sig:

"... Ja, den asylinvandring som vi har haft tidigare har huvudsakligen bestått av ekonomiska migranter, exakt så, man har tagit sig från ett säkert land till nästa till nästa till nästa, så att säga. ..."

Jag hoppas ni läste ordet huvudsakligen här. Huvudsakligen är här uppenbarligen och huvudsakligen rent ljug. 

De flesta människor som flyr för sina liv, från krig, oroshärdar, svält, förföljelse och annat ovärdigt har inte oärliga avsikter, det tror jag vi alla kan vara överens om. Vid det här laget mådde jag så illa att jag ville stänga av, men det gick inte, för plötsligt byttes det ämne, och livets absurditeter och kontraster blev så tydliga där i bild och ord och sång:

"... Och för en liten stund sedan avgjordes melodifestivalen..."

Inget ont om det. Tvärtom. Men fokus-bytet gjorde nästan på riktigt fysiskt ont. Pang! Bom! Rasism följt av melodifestivalens ljuva toner.

"... Och nu vädret ..."

Haha. Alltid vädret. Det spelar ingen roll hur mycket blod och bomber vi just har sett. Eller rasismens fulaste, vitaste tryne. Väder blir det alltid. Ändå.

Visst. Vi får gråta. Vi får ge upp. Men bara en dag då och då. Eller en ledsen lördagskväll. Sedan måste vi torka tårarna (utan handskar på) och fortsätta kampen mot generaliseringar, rasism och ljug, ljug, ljug på bästa sändningstid.

Det var bara det.

Sköt om er.

<3

/helena

Se hit alla mattegenier! Och art-lovers!

Här har färdigställts fyra små konstiga konstverk till, nästan utan minsta konstvärk. Konst-värk. Häpp! Sorry, kunde inte låta bli, men nu måste jag lämna ett par citat här hos er först, innan vi gör något mer, innan jag glömmer dem:

"Jag tycker om när livet märks." Han kan han, Jonas Bohlin. Likt så många andra som jobbar med saker och ting, design av föremål, byggnader, husligheter och rymd - bor det en poet i honom. Naturligtvis gör det det. Och vattnet inspirerar honom. Växtligheten. De fyra elementen är ständigt närvarande i det han själv kreerar.

Har ni inte sett Hemma hos inredningsarkitekten än, så gör det, när ni får tid. Några meditativa, kreativa, poetiska och oerhört inspirerande halvtimmar i sällskap av människor som kan det där med ljus och dess vinklar och insläpp. Ann Victorin besöker, går husesyn och guidar oss genom tid och rum och liv och lust.

Tänk ändå, hur olika det går att bo. Hur ett genuint hem avspeglar de som bor där. Till själ och kropp, och alla olika behov som finns och uppstår i villervallan som kallas livet. I leken och vardagen. Lite så. 

Alla hemmen, i de välfyllda halvtimmarna i Hemma hos inredningsarkitekten (som finns på SVT Play), har något som inte går att ta på. En känsla som inte är lika lättplacerad som favoritobjekten där hemma. 

Alla hemmen känns välkomnande. Och även om jag inte skulle vilja ha det exakt som någon av dem (Beata Heuman, Jonas Bohlin, Shideh Shaygan, Lucas Morten, Carouschka Streijffert, Martin Brudnizki), kan jag inte låta bli att sluka varje millimeter av deras boytor och trivsamma härdar. Så fint, de har det. Så personligt. Var och en på sitt sätt. Så mycket erfarenhet, uppfinningsrikedom, skaparlust och klokskap de delar med sig av.

"Hjärtat ska lyfta." På det sättet tycker Beata Heuman att det ska kännas när man kommer hem. Till andra förstås. Men kanske mest när man stiger över sin egen kära tröskel, tänker jag. Hjärtat ska lyfta. Och sedan landa lätt bland allt det invanda och lagom utstuderade.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det här är den nästnäst senaste. Och den nästnästnäst. Låter krångligare än vad det är. Nummer tre och fyra från slutet. Fast inte slutet som i; vi ska sluta med de här små målningarna nu, utan som i de senaste. Fyra till alltså. Sedan vi inventerade. Kan ni räkna ut vilka de här är i nummerordningen då? Om det är den nästnäst senaste och den nästnästnäst? Haha. Mattegeni, det måste man nog vara för att klara den ekvationen. Eller så länkar ni er bara tillbaka till inventeringen här. Och sedan kollar ni in den på köksväggen också, den räknas ju.

Fem särskilt fina - vår, mod, bord

Brukar ju fixa till ett så kallat mood-board då och då, fast på mitt eget vis då förstås. Med vintage-grejer, som inspiration. Saker och ting som adderar några fler dimensioner åt tillvaron än bara de vanliga, platta två.

Och är det något vi behöver nu så är det väl mod? 

Därför är det här ett modigt mood-board. Alltså ett som ska ingjuta lite hopp och mycket mod i våra utsjasade världssjälar. Och tur. 

Återigen smyger sig en fyrklöver in. Förmodligen "ett hemmabygge". Tillsågat figurativt och lagom ojämnt och charmigt. Låg i en osorterad loppis-låda en gång. Eller om det var en blandad auktionslåda kanske? Anyway. Fin är den. Trären och sparsmakad. Och cool, att ställa heta grytor på.

Glimrande glasgrönt och falsk antik silverkänsla. Fint ihop. Två mini-saker med mycket vårkänsla - att sätta de små buketterna i.

Sådana här kannor med svängiga fötter på alltså - de rockar ju fett!

En stengodshink med glänsande vår-glasyr, bästa grejen för påskliljor och andra lökiga vänner att trivas i.

Svala. Men heta tips att röra om i vintage-grytan med. Svala, en sådan svävande lätt Rörstrand-tallrik. Våren alltså. Jo då.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Lite fusk är det väl med hinken, den är nog inte köpt second hand, men den har bott här hemma så länge nu att den ändå känns lagom mossig. Välj köksbordet annars, som femte särskilt fin sak, det är ju både nött, gammalt och ärvt och slitet och underbart och särskilt och fint.

Känslan av film

Vårt filmår, mannens och mitt, har börjat märkligt, men det är ett helt annat inlägg. Plötsligt inföll sig känslan av att jag måste fånga känslan som flyttar in i ens bröstkorg när man har sett en riktigt bra film. En oslagbar känsla. Något som inte går att ta på. Jag bestämde mig ändå för att försöka - fånga en känsla som inte går att fånga. 

Det började ganska konkret, så konkret nu en flyktig känsla kan bli. Det var kanske en fågel? En känsla som både lyfter och landar i en - samtidigt.

Sedan smög det sig in ett duggregn. Ett regn som sällan gör en blöt, bara strilar ner lite försiktigt och gör en glad. Ett förlösande regnväder. Ett sådant som får det att spira - både ur marken och i innersta hjärtkammaren.

En bra film är som en mosaik. Beståndsdelarna är viktiga, men helheten är ännu viktigare. Eller tvärtom?

Ruta för ruta tar den sig in i dig - känslan efter att ha sett en bra film. Utan att tillvaron känns det minsta inrutad.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Oscar. På allas läppar. Fast vi nästan glömt det här med glamour, efter de senaste årens gråa realiteter. De verkliga händelserna överträffar ofta den rena fiktionen, och så var det också med filmen vi såg, den som fick mig att vilja fånga en omöjlig sak på bild - känslan av film.

Löfte i gryningen, handlar om ett verkligt livsöde, en verklig person. Det är kanske därför filmen känns så overklig och fantastisk i nästan varje flimrande filmsekund? För att det nästan har hänt på riktigt. Bygger på ett liv som var larger than life. Romain Gary, som han bland annat kallade sig. Han har skrivit romanen med samma namn som filmen om hans - och hans mammas - liv bär. 

Promise at Dawn. Det var den som skulle få känslan som bara en väldigt rik filmupplevelse kan ge dig, av lätthet och tyngd, att flytta in. En påminnelse om vad en riktigt bra bildberättelse kan göra med dig - skaka om. Underhålla, förbrylla och stanna kvar.

La promesse de l'aube, heter den i original. En några år gammal film, ej att förväxlas med den filmatisering av den självbiografiska boken som gjordes redan 1970. 

Mer vill jag inte säga om den. Se själva. Så ska ni få se att känslan av en riktigt bra film ser ut precis så här.

Fia, en fin gubbe & pappersslöseri

Jodå. Jag plockar fram en fin gubbe, så där som man gör. Allvarligt talat tycker jag att gubbarna behöver lite uppmuntran. Alla de goa gubbarna alltså. De som inte märks så mycket. De som inte upptar hälften av tiden i media. De som inte begår brott. De som inte bara tänker på sig själva hela tiden. Alla män som är som folk är mest - goa. Det är dem jag skulle vilja uppmärksamma och hylla lite. Som han som inte bara kunde sitta still i soffan, utan tog sin buss och åkte ner och hämtade en busslast full med kvinnor och barn i Ukraina. Vilken grej! Bara för att ta ETT exempel av många många.

Vad ska ni göra under Earth Hour då? Spela spel? Äta något gott? Sova ut? Ta en promenad? Vet inte riktigt vad vi ska göra just den här mörklagda timman, just i år. Förmodligen blir det mys av något slag. Vi har en handfull värmeljus kvar och något smaskigt på gång i kylen. 

Minns ni att jag berättade om att vi ransonerar oss själva från sådant som inte känns så där jättemiljövänligt? Som värmeljus. Vi köpte en trettio-pack inför den mörka säsongen i vintras, och sedan fick vi inte använda fler än så innan vårljuset knackade på. Så det så. Vi har klarat det galant, kan till och med tända flera ikväll, om vi vill, bara för att mysa till det lite extra liksom.

Det är så vi brukar tänka; att man måste försöka bli lite lite klimatsmartare hela tiden. Jo då. Försöka hitta just sin egen balans på något bra sätt. Fast sedan händer det ju att man syndar också. Såklart. Man är ju inte mer än människa. Usch. Har så himla dåligt samvete över att jag unnade mig ett onödigt inredningsmagasin. Fick sådan abstinens efter att bläddra i en alldeles ny papperstidning. 

Dum grej, med tanke på det dåliga samvetet som gnager, och att det är så lätt att läsa allt via nätet och olika appar idag. Själv läser jag helst i pappersformat, men då funkar det ju väldigt bra att låna från bibblan. Brukar ju göra det numera. Men den här gången unnade jag mig en ny. Så kan det gå.

Hur ska jag klimatkompensera för det nu då? Hm. Jo. Vi har just betalat vår medlemsavgift till den fantastiska lilla storslagna plats som heter Alphem, till exempel. En plats full av fågelsång och höga träd. En plats att bevara - både i hjärtat, på jorden och för eftervärlden, tänker jag.

Annars?

Jo. Sitter och funderar på vem som är världens äldsta bloggare nu då? Nu när Dagny skrivit sitt allra sista inlägg, åtminstone på den här jorden. Inte kan det väl vara jag? Haha. Nej, jag skämtar naturligtvis. Det måste väl finnas någon som är yngre än etthundranio, men äldre än femtiotvå? Som bloggar på för glatta livet där ute någonstans, menar jag?

Spökhistorier. Va? Jo. Passar inte det bra att berätta under Earth hour? Sitta runt ett endast stearinupplyst köksbord och berätta om gastar och vålnader? Fast bara snälla förstås. Inget blod. Inga kalla kårar, bara ljumma vårvindar och lagom slätstrukna lakansspöken.

Bara en tanke. Ni behöver säkert inga fler myspys-förslag. Ni vet säkert ändå vad ni ska göra där i mörkret. Kramas!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ikväll tänder vi våra ljus för dem som inte får höra fågelsången igen. För alla de miljoner som lämnat oss under den pågående pandemin. För alla som dör i onödan, i alla våldsamma, omänskliga konflikter och krig. 

För alla barn som lever under orimliga livsvillkor i olika oroshärdar runt om i världen, och de som aldrig fick bli vuxna. De tänder vi ett extra ljus för.

Här hemma - smörgåsblomma å fem fina

Hej på er.

Här fotas det. Blommor under lupp, bland annat.

Näckrosor i alla ära, och den roliga blomman mannen gjorde av vår fika, men det är ändå bara en som finns...

...på våra näthinnor i detta nu. Eller hur? Den kämpande ukrainska solrosen. Den modigaste blomman vi sett.

Jag håller på med en hel del konstnärligt pyssel. Bland annat inspirerad av mitt dockskåps gamla moraklockor. De kan ju få påminna oss om att det är sommartid på gång. Och Earth hour. Men det visste ni säkert redan.

Fotar en del för framtida bruk, och i förbifarten hamnar Fem särskilt fina till er på linsen. Det är gamla noter vi ser. Och ett par broscher. Solrosen förstås. Och ett par brillor som antagligen hunnit se det mesta här i världen.

Den lilla fiolen. Förmodligen broschsamlingens mest avancerade. 

Med det axplocket från vad jag jobbar med just nu, önskar jag er en skön kväll. Och en bra start på den här första sommartidshelgen. 

På min och mannens agenda står earth hour högst upp. Här ska släckas ner, för att försöka upplysa världen ytterligare om hur bråttom det är att fortsätta klimatarbetet med högsta hastighet. Dags att lägga i ytterligare en högre växel. För det är bråttom. Väldigt bråttom. Det vet vi. Det vet ni. Det vet vi alla.

Sköt om er.

<3

/helena

Vattenglitter utan vatten

Är en film dålig eller bra, när det enda man vill komma ihåg är musiken? När det som stannar kvar, efter sista rutan rullat bort, bara är en enda låt-slinga på repeat, är det en bra film man sett då? En dum fråga, kanske?

En dum fråga på det sättet att det säkert kan variera. Filmen kan ju självklart ha haft sina kvalitéer, även om musiken överröstar det för tillfället. Det kan dessutom handla om en sång som är så bra att den är omöjlig att låta bli att tralla på. Då faller ju ingen skugga på filmens handling. 

Fast här gör det nog det. Den här filmen, som jag tänker på just nu, var väldigt dålig, tyckte jag. En komedi som inte är det minsta rolig - den måste väl ändå sakna något? Något vitalt. Som när vattenglittret saknar vatten? Eller ännu värre - när vattnet helt saknar glitter.

För inte kan det väl vara jag som är så totalt humorlös? Eller rentutav helt humorbefriad? Nä. Eller?

Kanske beror det på att vi är mossiga, mannen och jag? Jag menar, han, mannen, föredrog till och med att gå och lägga sig framför att titta igenom hela. Själv var jag tvungen att se om det inte skulle bli lite, lite bättre på slutet ändå. Om jag inte skulle börja gapflabba till slut. Men nej, det gjorde jag inte. Ett par fniss här och där, på sin höjd, fast det var fullproppat med mer än hyfsade skådespelare i många av filmrutorna. Så kan det gå. När humorn är för modern. Och vi för gamla.

Men låten är ju så himla bra!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Seabird. 

Med Alessi Brothers. 

Varken mannen eller jag hade hört talas om de musikaliska enäggstvillingarna Billy och Bobby Alessi förut. Men nu nynnar jag på den underbara texten om sjöfågeln som varit borta från land för länge, dagen lång. 

I mitten av - det som många kännare hyllar som det mesta musikårtiondet hittills - sjuttiotalet - blev den här eftertänksamma och saltstänkta kärlekslåten till. 

Länka er gärna vidare till en video med underbara frisyrer, tajta tishor, ljuva stämmor och finstämt piano.

Mera strykfritt än prickfritt. Om tid och otid.

Här kommer jag med lite mer trivia. Det känns som att vi behöver det. Hela världen känns så allvarstyngd just nu. Det är olyckor och vädrets makter och fler olyckor och krig och människor som gör saker i affekt och på grund av att de mår dåligt och andra illdåd och bränder och allt vad det är som händer. Ja, ni vet ju allt det där, och behöver säkert inte bli påminda. Det känns som att livet är på halv stång för så många där ute i världen. Jag tror att vi måste ta oss tid att tänka lite på dem, också. Skänka dem en tanke. Tända ljus. Innan vi går vidare.

I min egen lilla vardag händer det mest smått och gott. Här håller jag på med ett tidskrävande pyssel. Hehe.

Först fixade jag till den här överblivna strykjärns-grejen. Textile protection plus, som det står på den. Ni kommer säkert ihåg att jag funderade på vad jag skulle använda den här extra utanpå-plattan till strykjärnet till? Den ligger ju mest bara och dräller omkring. Kändes slösigt och onödigt att slänga den. En fräsch metalldetalj måste ju kunna komma till användning på något sätt, tänkte jag. Gärna på flera sätt. Men först måste jag bara bända bort den här fula plastbiten. Så där ja.

Sedan banka ner den utstickande metalldelen. Liksom banka in den mot baksidan, så att den är ur vägen.

Sedan är det bara att använda fantasin och komma på vad framsidan ska användas till. Ett triangelformat fat?

Klockformad mat? Nej. Det råkade bara bli en sammanblandning av ett par olika knep och knåp här. Men det går nog att använda den överflödiga strykjärnsdelen som grytunderlägg om man sätter dit något mjukt och icke-värmeledande undertill. Möbeltassarna kan nog komma väl till pass här igen, va? Jo, det tror jag nog.

Otid. Så många gånger har o:et hamnat där, framför tiden, när scrabble-planen fylls på mer och mer. Otid. Det känns som något som står still. Det känns som något vi skulle behöva ha mer av. Tid som rör sig långsammare. 

Jag kom att tänka på Heroes. Hette den inte så, serien där de unga huvudpersonerna plötsligt en dag upptäckte att de hade olika superkrafter? Tänker särskilt på han som kunde stanna tiden. Få människor att stanna upp. Mitt i en rörelse. Mitt i nästa tandborstdrag. Mitt i maten, mitt i tuggan. Mitt i ett samtal, med något på tungan.

Tänk om vi hann ändra färdriktning på vinden och bomberna och de felriktade tankarna hos den som mår dåligt? Tänk om vi hann det, innan tiden bara rullade på igen.

Nu tänder vi ljuset. Nu blundar vi. Nu tänker vi på vilken tur vi har som får finnas till, lite till. 

Kram.

Och sköt om er.

<3

/helena

1, 2, 3... Hur många tror ni att dé é?

Då så. Äntligen. Dags för inventering. Först lyfter vi undan lite andra saker. Ett träd, några bortrivna bitar.

Hög tid att räkna våra konstnärliga små papperslappar. Exakt hur många A4:or med miljöfrågorna i fokus har mannen och jag hunnit skapa? Vill ni försöka gissa? Låt mig säga som så här: Vi började det här samarbetet så sent som i oktober, och lådan de färdiga små verken ligger i börjar verkligen bli trång och svårstängd nu. Vågar ni gissa?

Medan ni funderar, kan vi ju ta en närmre titt på några stycken. Några som ni kanske inte sett förut? Några exempel ur vår egen klimatsmarta debattartikel. En artikel bestående av nästan inga ord, mest färg och form.

Mycket blått, som planeten själv. Djurriket finns, förstås, rikligt representerat. Oformligt och formbart. Lite så.

En hel del intrikat. Många vändningar och vinklar, precis som på många av de svårlösta klimatfrågorna själva.

Några tog längre tid på sig att växa fram, lager på lager av färg liksom. Andra gick fort, på ett kick bara. Men de pekar ändå ut något viktigt i problematiken runt djur och natur och människans invasiva påverkan på det.

Ett och annat grönt finger finns naturligtvis också bland mångfalden här. För att just den biologiska mångfalden är så starkt hotad. Utrotningshotad.

Då då. Betänketiden är slut. Hur många tror ni att det är? Okej, jag ska hjälpa er lite; det ser ut som det är färre än vad det är, för att vi lagt två i varje plastficka, med baksidorna mot varandra. Så om ni gissade på femtiotvå, då får ni ta det gånger två. 

Ett, två, tre, fyra. Bla bla bla. Och så den på köksväggen då. Åttiotre. Åttiofyra. Nittiosex och sju. Nittioåtta. Och en på baksidan också. Nittionio. Nittionio?

- Älskling, du hade fel. Det var inte över hundra. Sa jag.

- Men har du räknat de senaste då, de som ligger kvar på tork och så? Sa han.

- Nä. Sa jag.

Etthundratvå, tre, fyra. Och etthundrafem. Etthundrafem. Om jag inte har räknat fel någonstans alltså. Var det någon som gissade helt rätt?

Sköt om er.

<3

/helena

Många många dagar i en

Färg. Det kan vi bara inte leva utan, så är det. Efter en dag där jag låtit paletten fullständigt hoppa över det vita pappret, vet jag det bättre än någonsin. Tre små alster fullproppade med alla färgkorn som finns att spåra upp i hela rymden och kosmos, känns det som.

Dockteater ja. Var såg jag det ordet alldeles nyss? Jo, det var ju i en av min egen barndoms böcker. Tog upp den ur en låda och undrade om jag skulle tycka den var lika roliga än. Lika rolig som då, när jag var liten. Jo, det gjorde jag. Tvingade mannen att lyssna också. Läste högt om Nicke Nyfiken på sjukhus. Hur han, nej, jag ska inte avslöja för mycket, om ni själva vill läsa den, för era egna små, eller så. Men han spelar dockteater för barnen där, det är något han är extra bra på, för att han tycker att han har fyra händer, på sätt och vis.

Now. Nu:et. Vi behöver det. Vi kan inte vänta hela tiden, på allt och inget. Vi kanske inte behöver tänka så drastiskt som att det inte skulle finnas någon morgondag, dels för att vi inte vill vara domedagsprofeter, dels för att vi inte låter oss övermannas av hopplöshet så lätt. Men vi kan inte vänta. Nu är det enda vi kan vara säkra på, så det borde vi vara väldigt rädda om, tänker jag. Du. Och jag. Och alla andra som fått ett nu till till skänks.

Skogen. En plats för återhämtning. Skogsbad, säger en del visst nu, om det som mest handlade om en tankfull promenad för ett tag sedan. Kärt barn har många namn. Så ska det vara. Bara vara, behöver vi. Då är skogen bra att ha, kvar.

Rasrisk? Rasdisk? Finns det? Det är lätt att börja fnittra lite här, när jag raljerar över orden. Innebörden skulle jag däremot aldrig någonsin raljera över. Att diskrimineras på grund av något alls är trist. Att diskrimineras på grund av den man är - är horribelt, ovärdigt och oacceptabelt!

- Men hallå, det är ju Rocka sockarna idag, sa mannen.

- Idag? sa jag. Lite dagvill som man är i dessa dagar när vi mest håller andan minut för minut, för att inte fler bomber ska falla över barn och sjuka och alla andra oskyddade. Vi håller andan för att inte fler oskyldiga ska skadas, i ännu ett folkmord. Mordet på ett land och ett folk pågår mitt framför våra uppspärrade ögon i realtid. Det får vi inte tappa fokus på. Vi måste göra vad vi kan för att protestera och uppmärksamma.

Men livet pågår ju ändå, på andra plan, på andra planhalvor, på alla plan, på platser vi inte ens vet var de ligger på kartan, som vi aldrig hört namnet på. På skärmar, på plattformar, på på på pågår.

- Och oj, sa han sen, mannen. Oj, det är ju så många bra dagar idag. Och så började han räkna upp. Nyår. Poesi. Skog. Dockteater. Färg, färg, färg. Internationella dagen mot rasdiskriminering. Och Rocka Sockorna.

Temadagar. Ibland tänker vi inte på dem alls. Ibland spelar de inte så stor roll. Men dagens dagar känns så mycket i magen, allihop (utom dockteater då kanske, som känns mest i händerna).

Skämt åsido, det är viktiga grejer alltihop. Nowruz. Nyåret. Jag älskar att det innehåller ett nu. Ett now, där i början. Naturen, skogen. Vi behöver den, på så många sätt. Om man inte förstått det vid det här laget, har man inte fattat ett dyft. Inte ett barr. Poesin, den kan vi inte leva utan. Oavsett om vi hittar den i orden, eller i allt det som inte går att uttrycka med ord. Downs syndrom. Bara ett sätt att vara, bland alla underbara sätt att vara på. Därför har vi olika sockar på oss idag, för att fira våra olikheter. Allt det som gör oss unika, och speciella. Och för allt det som förenar oss. För allt det Rockar vi sockarna.

- Skriv ner dem åt mig, sa jag. Om dagens alla dagar. Sju stycken dagar i en. Ville minnas dem, igen. För förra året kom jag ihåg, tror jag. Kom åtminstone ihåg att fixa till några roliga digitala sockor förra året, har jag för mig. Annars har vi mest gråa och svarta här hemma i strumplådan numera. Trist. Och inget kul alls att rocka med.

- Titta, sa han sen, mannen. Titta, jag gjorde dem i allsköns färger åt dig. En kom ihåg-lapp i regnbågens tecken.

- Wow, sa jag, och var bara tvungen att fota av skärmen och sedan redigera lite och dela den med er. Min färgglada kom-ihåg-alla-dessa-viktiga-dagar-gärna-varje-dag-lapp.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Världspoesidagen. Den kräver väl ändå en liten ps-dikt, va? Ja, jag tänkte väl att ni höll med mig om det. Here we go:

Now.

Hur många gånger har jag skrivit ordet nu nu?

Den frågan går inte att besvara,

varken med ental eller logik,

eller digitala datormonster.

Så många now, wow.

Ett nytt år, igen.

Vi behöver nya år, igen.

och igen.

 

Dockan.

Den dansar igen.

I skogsbrynet syns den än, när skymningsridån faller över den.

Upp igen.

Låt handen fatta foten och galoppen.

Opp igen.

Topp igen.

Hopp igen.

 

Kul tur en

Kult ur en

Ur många

Ur alla

För alla

Inte en för alla

Bara alla för en

Kulturen

Det bor tur där i, som tur är

Otur för den som inte tror på dess läkande kraft och helande mening.

 

Du är du och jag är jag.

Behöver det vara svårare än så?

 

Sockar med socker på.

Söta. Och glada. Och många och långa och alla andra. 

Den med lite hål i då?

Den gillar vi mest, för den är lite som folk är mest - bra att ha, men inte perfekt.

Defekta sockor? Det finns inte. Bara några lätt osorterade och tillfälligt bortglömda.

De trivs kanske där bakom tvättpelaren? De vill kanske inte bli upphittade, inte på en gång?

De gömmer sig kanske bara lite, från världens larm och stök?

Sedan vill de bli hittade igen, och gärna få hjälp att hitta sin bättre hälft.

Någon rosa. Eller randig. Gärna med prickar på. Strössel. Lite dålig hörsel? Det gör inget

Bara den är snäll, som en karamell, som en regnbåge.

Så mycket snack om sockar, suckar ni.

Men de rockar ju fett, vetja - precis som du och jag!