"Du är verkligen dig själv... ...många är osäkra på sig själva. De är besatta av något som de upplever negativt med sig själva - och de missar helt det som gör dem fantastiska."
I feel pretty. Helt plötsligt hade fingret tryckt på fel knapp. Eller rätt? När vi satte oss framför skärmen och skulle ta del av skoldebatten i Agenda hände det bara plötsligt. Plötsligt tryckte mitt pekfinger på fel knapp.
I feel pretty. Filmen. Den lättsamma komedin. En sådan film som vi sällan ser numera. Med lite för ungdomligt tema för oss gamlingar.
Oj, sa jag. Oj, sa mannen. Vi kan ju bara titta en liten stund, sa jag. Och mannen nickade och smålog lite pillemariskt. För att han säkert visste att jag inte skulle orka trycka på någon skoldebatt just den här kvällen.
Ibland behöver man en bagatell, brukar jag ju säga och försvara mig med, när jag känner för att se något som mest handlar om förströelse för stunden. Å andra sidan brukar jag också påpeka att det inte finns en endaste liten film här i världen, där man inte lär sig någonting. Det finns alltid något att hämta, hur ytligt man än gräver, så att säga.
På min tid, när jag var ung och sårbar, hette filmen kanske något helt annat. Och handlade om att nobody puts Baby in i corner eller så. Varje generation har ju sina filmer av den här typen. Det är synd att de ska behövas. Filmer, berättelser, som ska tala om för unga människor att de duger som de är. Särskilt flickor, verkar alltid behöva påminnas om det, har jag förstått. Synd. Tråkigt. Och många fler sådana negativa ord såklart.
Men ändå. Jag skrattade lite. Log en hel del. Hade en mysig stund. Och blev påmind om hur jobbigt det kan vara att vara ung.
Allt behöver inte vara kultur, även om jag föredrar det i nittionio procent av fallen. Men nu hör jag att jag låter både snobbig och högdragen, som om jag inte gillade underhållning alls - så är det ju inte. Vart och ett har sin plats. Allt kan vara bra, men inte alltid. Inte för mycket av samma. Inte endast ordet bara. Mycket. Olika. Från många håll och perspektiv.
Välkommen till Huller om Bullerbyn, som jag kärleksfullt brukar kalla vårt hem. Min mesta arbetsplats är det ju dessutom. Därför rör det ofta på sig. Saker flyttas hit. Dit. Och tillbaka. Böcker ska fotas. Och mycket annat.
"What if we never lost that little girl confidence?" Undrar den lättsamma I feel pretty-filmen så klokt och djupsinnigt.
Tänk om vi alltid behöll det lilla barnets näsvisa, frågvisa självklarhet. Visserligen var jag tämligen blyg när jag var tonåring, men som liten flicka visste jag inte alls vad dåligt självförtroende var. Klättrade bara rakt upp i trädet som jag kallade för hemliga stället. Gick rakt in i köket hos de som jag helt sonika började kalla för tanten och farbrorn. Hade inte en tanke på att jag skulle kunna tappa fotfästet och ramla ner, eller att jag inte skulle vara välkommen in i det snälla äldre parets hem. Och jag föll heller aldrig. Och jag var alltid välkommen att prata lite om både ditten och datten och dricka ett glas saft.
Nuförtiden är jag både ful och tjock och smågammal. Och har aldrig haft bättre tro på mig själv. Det hänger på något helt annat än utseende, det här med att lita på sig själv. Det hänger på allt annat än ytan. Det handlar om det innanför skalet. Det gäller att ha ett rikt inre. Fullpackat och fullsmockat med innehåll. Sådant du vill dela med dig av, erfarenheter som bara åren kan ge. Och sådant du vill behålla för dig själv, integritet och särart.
På tal om självförtroende - Dani Karavan. När mannen tecknade fram de här intrikata formerna hade han ingen aning om att han jobbade, i liten skala, på liknande sätt som den världsberömda konstnären, humanisten, fredsivraren och skulptören Dani Karavan.
När jag sedan färglade formerna, hade jag knappt hört talas om den här oerhört vitala, färgstarka konstnären. Efter att ha sett en film om honom - och hans massiva livsverk - vet jag mera. Karavan jobbade mycket med spänningen mellan objekt. Mellanrummen. Tomrum och enkelhet. Enkelheten, som kan vara det svåraste som finns att skapa. Hans teman rörde sig nära flykten. Solidariteten. Medmänskligheten. Och freden.
Mitt hjärtas fågel, en sång av Wiehe. Mannen spelade den igår, för de kära äldre på ett av de säbos, särskilda boenden, där han underhåller. Och de uppskattade den mycket. Mappen med vårsångerna är framplockad.
Här ligger inte just de här tre små målningarna längre, där ska snart läggas nya på tork, är det tänkt. Mannen ligger före mig just nu, tror det väntar en hel bunt små gråa A4:or på att få täckas med lager på lager av färg.
Härligt! Och lite stressande, men bara lite. Konstigt hur det man tycker är roligast och mest givande här i världen ändå kan stressa en. Antar att det handlar om ändlighet. Att tiden är utmätt. En känsla som kan förfölja den som börjat med något som den älskar, ganska sent i livet.
Å andra sidan var det ju tur att vi började. För det här gillar vi. Det här är något vi vill hålla på med. Och att vi skulle komplettera varandra så bra med blyerts och penslar, det hade vi aldrig kunnat tro. Det är aldrig försent att prova något nytt. Om man bara vågar lita på att man inte faller, även om det kan kännas vingligt ibland.
Vågspel. Tror den heter så. Och ja, den påminner lite om en barnteckning - som all riktigt bra konst gör. En liten klimatdebatt igen. De flesta av dem tecknas och målas på återanvänt papper, som ni kanske minns att jag berättat.
Måste, måste, måste ta mig tid att räkna hur många vi är uppe i nu. Kan det vara på väg mot så många som hundra, tro? Nej, men nästan. Undrar om vi ska sortera bort de som känns sämre? Mindre bra? Nej, tror att de ska få leva vidare, var och en i sin egen rätt. Lite snett och vint är bara bra. Som ett snett leende på en rar människa, ungefär.
På tal om papper. Städade vårt lilla hemmakontor en aning häromdagen. Att det blir så mycket papper, fortfarande. Fast det sägs att vi lever i det papperslösa samhället. Små lappar skrivs. Små lappar rivs. Men det mesta skrivs på baksidan av något som redan är upptaget av något annat, som adresserad reklam. Ett otyg. Men om baksidan är användbar känns det ändå rätt okej.
Anyway. Hittade en massa citat när jag rensade bland viktiga och oviktiga papper. Tänkte dela några med er. Minns inte om jag delat dem förut, spelar roll. Att jag har dålig koll på var de kommer ifrån ibland, är lite mer bekymmersamt. Kanske känner ni igen något? Kanske vet ni vem som sa det först? Hör här i alla fall:
"Det viktigaste är att du har nyfikenhet"
"Life needs space to surprise us with its beauty"
Vi tar det väl på svenska också, det är ju så bra, tål att upprepas:
"Livet behöver utrymme för att överrumpla oss med sin skönhet"
"Som Elvis sa, värderingar är som fingeravtryck, inga två är lika, men man lämnar dem på allt man gör."
"Vad gör vi vid ett stoppljus om vi är oense om vad rött ljus betyder? Utan grundläggande fakta att enas kring blir det svårt att ha ett civiliserat samhälle som bygger på ömsesidig förståelse och tillit."
Fakta och fiktion, bra grejer båda två, om man lär sig att skilja på dem. Källkritisk, ett långtråkigt ord med nödvändig innebörd, särskilt i dessa tider. Demokrati. Ett ord att omfamna. Trädkramare. Ett av de vackraste orden i världen. Både med och utan löv.
Ska nog sätta ett par snödroppar i den där tomma ljuslyktan snart. Och se till att läsa lite mer. Både högt och lågt. Några små planer att se framemot i mars. Förutom allting annat då förstås. Livet. Huller om buller, och ofta rätt underbart, ändå.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Följande ord uttalade av Bernardine Evaristo (som bland annat skrivit boken: Flicka, kvinna, annan) är jag pretty sure, ganska säker på, att ha delat med er förut, men vi kan väl ta det igen: "Wouldn't life be dull, if the only experience you have is your own?" Sagt angående läsningens betydelse.
Länka er gärna bakåt till mitt inlägg med den lilla högen med vintage-böcker. (Kollade dessutom igår att de säkert finns att beställa second hand. Och jodå, alla sex titlarna finns på Bokbörsen. Åtminstone i ett ex eller två eller så.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar