Sedan senast - efter regnet, kallar jag den

Den där solstrimman som kommer och hälsar på efter en regntung dag, den är inte att leka med. Eller jo, det är ju just det den är.

Denna vackra människa alltså - mannen. Vacker inifrån och ut. En solstråle träffade ett riktigt ljushuvud, den här ljuva sommarkvällen.

Ni kanske längtar efter vintertider? Nä, jag tänkte väl det. Här bjuder jag ändå på frost, i form av framsidan på Teds skiva. Ni vet väl vad första spåret heter på den här underbara artistens LP? Helena! Jo då.

Funderar på att skriva stödord. Har aldrig gillat ordet ens, men det är svårt att minnas allt kul och bra som händer mellan varven i mitt liv, nu när jag bara hinner hälsa på er då och då. Supernova. Och No Bears. Om jag hade skrivit några stödord inför den här texten, då hade jag säkert skrivit dem vid en punkt. 

Colin Firth alltså. Han bara fortsätter att imponera. I Supernova (2020) hittar han en ton i sitt skådespeleri som tar sig ända in till hjärtats innersta. Stanley Tucci är inte heller så pjåkig. Något att se en regnig kväll. Eller en solig dag för den delen. Men den är inte bara rolig, ganska sorglig faktiskt, men ack så eftertänksam, klok och inspirerande. Se den. 

Jafar Panahi. En mästerreggissör som inte låter sitt filmskapande stoppas av något. Herregud som, och vad och hur, han imponerar. En meta-film, med Panahi själv i huvudrollen. No Bears (2022). Nej, inga björnar, men så mycket annat värt att reflektera över - i en värld där konsten verkligen kan anses hotad och allt annat än fri. Nu är han i alla fall frisläppt, åtminstone senast jag kollade...

Annars har jag mest kollat vidare på inredningsklipp på tuben. OMG. Hur mycket inredningsinspiration med vintage och återbrukat finns det? Hur mycket som helst. Hem fyllda av kuriosa och coola antikviteter. Skrev upp ett par namn till er (stödord? nä.) först, men sedan insåg jag att det inte går att rekommendera något särskilt egentligen, det finns såå mycket. 

Men ett tips är att söka på Vogue och House & Garden, till exempel. De har många imponerande små reportage, från slott till kojor. Själv hamnar jag så lätt i julen. Julpyssel i juli, ni vet. Sök på christmas och cottage och lite sånt, då hamnar ni snart i ett glittrande jul-hus eller två. Eller trehundra.

Efter regnet. Så kallar jag min färdiga bild. För att det har regnat en hel del? Nja. Mest är den en åminnelse och en påminnelse. Om att de kraftiga skyfallen ute i världen skördat många dödsoffer. Den här bilden är skapad för att vi inte ska glömma dem som blivit/blir offer för extremhetta och regnfloder där ute. En tyst minut är på sin plats. Minst en minut. Den börjar nu.

Och den här utslitna fågel då. Den har fått mig att ifrågasätta om jag borde gå med i en förening med freden i fokus. På senare år har jag mest sett till att stödja här och var, mera fritt efter vad som känts mest angeläget där och då. Unicef ligger högt på listan. Och BRIS, bland andra. När jag var tonåring gick jag med i Greenpeace. Sedan har jag till exempelt stött Djurens rätt, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden under livets gång. 

Men nu funderar jag på att stödja Svenska Freds, för att jag tror på den folkbildning som de förespråkade inför NATO-beslutet. Vi, befolkningen, borde fått mer information om vad ett medlemskap i en militärallians med kärnvapen innebär, innan vi ansökte. Det tycker Svenska Freds. Det tycker jag. Och det tycker många andra som tror på fredliga lösningar. Ett historiskt felsteg. Något i den stilen hörde jag någon säga om vårt kommande inträde. Det känns onekligen så, även om bara historien kan berätta sanningen för oss. Sedan. Sen. När det är försent?

Oj. Ja, det var ju här jag skulle berättat om Supernova och Colin Firth, för att en britt råkade hamna på vårt scrabble-spel. En britt och Bond-brud. Britt Ekland såklart!

Det handlar en del om hästar bland orden också, säkert för att vi inte kunde slita våra fyrkantiga ögon från ridsporten i Falsterbo. Hästar alltså. Vad ska man säga? Nästan lika snygga och sportsliga och starka, som de är intelligenta. 

Falkholt! Fler ord överflödiga.

Det blir kanske lite trist att visa en gul bil i svartvitt, men stilrent på något vis. Och det viktigaste är ju mannens favoritläsk. Den som han älskat ända sedan han var liten och sommarjobbade på bryggeriet. Tiden går, men Trocadero består. (Hoppas jag. Och mannen.)

Knoppar i vintage-bytta. Fina second hand-grejer. Och ja, knopp rimmar ju fortfarande på hopp. Sägs det.

Det gröna ute nu alltså. När det kommer lagom mycket regn blir allt så mycket vackrare och friskare. Fräscht. Och överallt fågelungar. Små blåmesar som inte fått sitt blåa "hår" ännu. Gulliga? Det är ett för enkelt ord. Supergulliga.

Nu har han bytt ut den här delen på andra sidan av en av sina gitarrer - mannen. Och jag får en fin sak till att återanvända. Som någon slags krok, funderade jag. Men än har den andra inte kommit upp någonstans, får se hur det blir nu när jag har två. Tummen ur! 

Och det är så vi måste leva mer och mer. Använda och återanvända. Laga allt som går att laga. Spela vidare som ingenting hade hänt? Ja, i just det här fallet går det ju alldeles utmärkt, men när det gäller de stora, viktiga och livsavgörande globala perspektiven - miljömedvetenheten och klimatarbetet - måste vi alla lära oss helt nya melodier. 

Och sluta köpa så mycket nytt hela tiden. Ja, jag låter som ett hack i en skiva, men det är ändå något jag måste skriva. I många länder är skadan redan skedd. I många fattiga områden i världen är klimatförändringarna en av de största anledningarna till att människor flyr hals över huvud. Så tjata är det som gäller. Om och om igen.

Varför så lite färg? För att världen känns så svartvit ibland. För att det känns som att mycket energi läggs på fel saker. Det förebyggande arbetet kommer så lätt i skymundan. Det känns som att en del har glömt bort vad det innebär att respektera andra människor och deras unika egenskaper. 

Så många stormar i så många små vattenglas, när vi har så många viktiga hjärtefrågor att adressera. Krigen, de går inte över av sig själva, det är uppenbart. Vi måste fortsätta föra den fredliga kampen för att varenda unge ska få ett drägligt liv. Helst mycket mer än drägligt. Utan svält och orkaner och konflikter och katastrofer.

Visst är vi framför allt lika, alltid, överallt. Men vi måste göra plats för olikheterna, annars blir vår tillvaro - och vår jord - alldeles för trång och vrång. Snällhet. Det är en underbar och lite bortglömd egenskap, känner jag. Som dock inte ska förväxlas med flathet och undflyende.

Hoppas ni har en lika fin sommar som vi. Älskar att fota ute och inne och högt och lågt och långt och nära intill.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En grön utsikt i ett glasöga. Kanske det finaste fotot jag tagit - åtminstone idag. Lite sprillans nytt ska ni självklart bjudas på också. Nu ska jag nog prova att printa ut den. I färg. Tror jag.

Mellan Beale Street och Summerland

Attans! Som i: Attans, vad svårt det är att blogga sporadiskt! När jag tittade in till er varje dag föll sig det mesta naturligt, som det här med vilka av mina foton som skulle hamna här inne - och vilka som skulle ut på andra konstnärliga äventyr. Nu är det mer diffust och jag måste ta aktiva beslut för att inte göra bort mig och lämna ut någonting i förväg. Skulle så gärna vilja visa er sommarens (hittills) bästa bild till exempel, men det går inte. Den är lite för bra för att bara hamna här inne, tror jag. Sorry. Känns som jag dissar er - och så är det naturligtvis inte. Men. Det var ju faktiskt ett av skälen till att jag slutade blogga dagligen - att jag vill hitta mer koncentration till mina konstnärliga foton.

Men hej, nu kör vi ett litet sommardoftande inlägg, va? Tror ni kommer bli ganska nöjda ändå, med det ni bjuds på här och nu. Rosens dag kom och gick, men jag valde att föreviga något mer beständigt och ristat i sten. 

Även om inget slår den spröda, starka, underbara äkta varan förstås. Har faktiskt fotat en hel del blommor. 

Både ute och inne har det fotats blommor. Några mer spontana uttryck, andra mer inplanerade. Det här är en av mina favoriter bland egna vintage-vaser, den ska få figurera och stoltsera i ett viktigt sammanhang framöver.

Regnet har fallit när jag fotat. Och solen har stirrat rätt in i linsen andra dagar. Älskar att fota i regn, men vad ska man göra när vecka efter vecka består av torr-väder. Det får ju gå det med. Förresten - läste ni att väder är ett passerat ord, åtminstone i vissa franska TV-kanaler. Jo, de har liksom slutat att bara berätta hur vädret ska bli, de berättar mer om varför det ska bli - och blev - som det blir. Klimatrapport, istället för att bara prata väder och vind. Bra grej. För vädret är ju ingen lek längre.

Visst är det harens år? Eller är det kaninens? Anyway. Föll för de har skuttiga sakerna inne på Plantagen. Skulle säkert passa finfint i en gräsig vrå - i alla fall om man har en mysig jätteträdgård eller så.

Och den här då! En sådan regnsamlande groda kan man säkert få plats med i en liten täppa, tänker jag. Analog regnkoll, hur mycket charmigare än en regnvåt app? Får man köpa nya saker då? undrar den som fortfarande försöker följa den här bloggen på grund av att den i första hand sysslar med second hand. Nej, det får man inte. Inte slentrianmässigt och huvudlöst. Men med eftertanke och kärlek till praktiska och härligt designade saker får man såklart köpa nåt nytt nån gång. Nån gång. Men jag köpte ingen groda, för mig ska det mycket till innan jag väljer nytt framför bättre begagnat.

På tal om bättre begagnad... Hehe, min söta man. Han läser ur en second hand-bok här. Sommarens tämligen lättsmälta högläsningsbok är fylld av solrosor och cirkusartister, bland annat. Snart har vi läst ut den, berättar kanske mer sen. Nån gång.

Sprakande, soliga dagar i all ära, men...

...inget överträffar smattret av efterlängtat regn.

Och ingen syn är väl intressantare än konst som finns tillgänglig för alla?

- Titta, jag har nog blivit lite solbränd i alla fall... Haha. Ja, om man jämför sig med en väldigt ljus blomma, då ser man ju lätt lite rostad ut. Mannen alltså.

Men självklart är det mest den vackra vintage-krukan som hamnar i fokus.

Grönskan. Den frodiga. Som vi älskar den. Bäst att njuta av den medan man kan. Innan öknarna breder ut sig ytterligare och isarna smälter och smälter och allt det där hemska som ni säkert hoppades att slippa höra här och nu. Men det är här och nu som vi måste agera i rätt riktning. För klimatets skull. För framtiden. Även om vi naturligtvis ska unna oss att njuta lite grand också. 

Njut gärna i en gammal T-shirt. En sådan som överlever tvätt efter tvätt. Inget är så slösigt som att köpa onödigt nytt. Särskilt det stora klädkontot tär på miljön. Köp det mesta second hand, använd länge. Lappa och laga och älska dina gamla paltor. Då kommer klotet att vilja krama dig, länge länge.

Det blev ju några foton över till er också. Hoppas ni blev nöjda. Fotot är mitt bästa uttryck just nu, även om jag tänker mig att måla på också. Bilden överträffar allt. Särskilt när orden tar slut inför så mycket nuförtiden. Det finns inga ord för dumheten som breder ut sig i vår egen regering, och i många andras. Det finns inga ord kvar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps If Beale Street could talk. Och Summerland. Två filmtips från mig och mannen till er. Kärlek och magi i båda. Men också obehaglig verklighet. Se se se. Och visst ja: Penguin Bloom. Verklighetsbaserad och bra. Jobbigt bra. Med Naomi Watts, bland andra. Sedan såg vi en till med henne, av bara farten liksom: While we're young. Har några år på nacken nu, men vi har inte sett den förut. Kul. Och eftertänksam. Och Ben Stiller. Och mycket spy.

Länkar inte, är för lat. Är ju bara en slashasig då-och-då-bloggare numera. Men jag är säker på att ni hittar dem, där man streamar som bäst.

Annars fortsätter vi med Öppet Arkiv på SVT Play. Någon Molin blev det inte, men däremot Rosenbaum. Från början av 1990-talet. Svedelid och Silbersky bakom pennorna. Allt går så långsamt. Allt flyter på i en takt som livet gjorde då, innan allt blev digitalt. 

Nej, jag längtar inte tillbaks. Ingen unken nostalgi här inte. Men det kan vara bra för dem som inte levde då, att veta att det finns fler sätt att leva än det som matas fram på en slags unison storbild hela tiden. Det går att gå långsammare. Det går att leva i sin egen takt - också.