tisdag 31 maj 2016

Bella & det gröna ödehuset


Höga, gröna murar som dolde det lilla huset nästan helt. Som ett fort av syrener. De lila blommorna som ljuva försommarsignaler mitt i det gröna. Överblommade efter en blinkning. Pumpen, lite vinglig, påminde oss om andra tider. Strömmen dragen utanpå. En kakelugn därinne. I skjulet vilade en snöskoffa, som man säger. En skottningens släde. En sådan som man ofta behöver efter jul, precis när man gett upp tanken på att snön alls ska falla.

Det låter som en saga, och det var det också.

Vi tjuvstartade helgen redan på torsdagskvällen. Valde omsorgsfullt och mödosamt mellan en utställning, vars vernissage vi var inbjudna till, och att gå på välgörenhetsloppis. Vi valde loppisen, eftersom den bara har öppet någon torsdagseftermiddag då och då. Utställningen kan vi ju gå på senare. Bara det blir av...

Vi hittade burken med de blekgula blommorna på. Och Bella. En riktig skönhet från Rörstrand. Med de ständigt lika lockande, slingrande jugendformerna. Bella är minst 90 år gammal. Enligt stämpeln - och säker källa - tillverkades hon (en kanna med så sköna former måste bara vara en hon!) mellan 1884 och 1926. Kan man sin Rörstrandshistoria så vet man att det finns en viss logik i slutåret här, 1926 var nämligen året då den anrika porslinstillverkaren flyttade sin verksamhet från Stockholm till Göteborg.

Efter en snabb avsyning av det mer än överkomliga priset, och ett konstaterande att kannan var i mycket gott skick - bara en enda liten spricka upptill - var saken klar. På vägen mot kassan kunde de eftersläntrande, sista fyndjägarna höra mig kvittra ikapp med den dekorativa fågeln!

:)
/helena

ps Att Rörstrand fyller 290 år i år, i mitten på juni, är det säkert ingen som älskar porslin som har missat. Detta firas förstås på olika sätt, bland annat med en nyutgåva av mönstret Eden. Själv tänker jag verkligen försöka ta mig, de ganska få milen, till Lidköping och Rörstrand Museum den här sommaren. Eller hösten.

måndag 30 maj 2016

Jag dödade min mamma


"Mor... Den falska världens blindskär får min bräckliga farkost ur kurs
All min lycka har jag min moders kärlek att tacka för"


Jag kan inte franska tillräckligt bra för att kunna bedöma hur bra översättningen egentligen är, men det låter onekligen mycket vackrare i original. Fast det gör ju franska alltid, till och med svordomarna. Orden ska hur som helst komma från Musset, men jag har knyckt dem från textremsan under Xavier Dolan-debuten: Jag dödade min mamma.


Xavier Dolan! Han liksom kräver ett utropstecken efter sitt namn. Född 1989, tillhör han redan de mest hyllade filmmakarna i världen. Prisad i Cannes vid ett flertal tillfällen, senast för bara någon vecka sedan. Filmmakare är en mer korrekt benämning än "bara" regissör, för han vill gärna ha ett finger med i allt. Från manus, regi, skådespeleri till musik och kostym.

"Story, stil. Och skönhet." Som han själv uttrycker det i denna intressanta DN-artikel från 2012. En artikel som skrevs i samband den oförglömliga pärlan Laurence Anyways. En film som lämnar spår inombords. Om identitet. Om att våga vara den man är. Våga vara ALLT man är. Men framförallt en film om kärlek. Jag kommer inte ihåg handlingen och det är ett bra betyg, för jag kommer nästan aldrig ihåg handlingen till de allra bästa filmerna, jag minns mest känslan de lämnar kvar inom mig.

Håller han, Dolan, den här produktionstakten kommer han säkert vara uppe i  - minst! - 10 filmer innan han har fyllt 30. Jag har bara hunnit se tre av dem. Två av dem - de jag nämnt här ovan - tycker jag riktigt mycket om. Se, se, se dem!

:)
/helena

ps Ser väldigt makabert ut på J i filmboken just nu. Ni minns väl att mannen och jag betygsätter alla filmer vi ser? Från ett till fem, med plus och minus som extra decimalhjälp. Vi har sett två filmer som börjar på bokstaven J i år. Jag dödade min mamma och Jag med, av Antonio Naharro och Àlvaro Pastor (som går att se på svt play i ett par dagar till).

söndag 29 maj 2016

Terapi


Nu har jag rensat lite. 
Åkt med ett par saker till Myrorna. 
Flyttat Gipsi till sovrummet, där vaktar hen bra. 
Nu får almanackan plats igen, den med de nötta, vikna dagarna i. 
Det gröna har flyttat in i form av den bladrika kaffeburken. 
Och kannan med marängbotten...mmm...den lyfter den lilla hyllan till nya höjder. 
Som terapi. 
Att få flytta kossan lite, lite till vänster och snurra den minimala pennvässargloben ett halvt varv till. Kökshylleterapi. 
Nu ska jag snart leta reda på juni. 
Men först ska jag vända fram den 29:e. 
Mors egen dag!

<3
/helena

fredag 27 maj 2016

Blommor på burk


Med de här slitna, blekta, avskavda och fullkomligt gudomliga burkblommorna, vill jag önska er den bästa starten på den här sista maj-helgen!

:)
/helena

ps Och vad kan det vita i gräset vara för något då? Kan det möjligtvis vara en kanna? Ja, det kan det. Den vackraste jag någonsin sett! Ja, jag vet att jag säger det ganska ofta. Men den här gången är det, hm, sant.

torsdag 26 maj 2016

Härligt från Herend


Jag har alltid varit väldigt förtjust i sådana här små ungerska lockaskar. Genombrutna porslinsdrömmar, som skiraste spets. Handmålade, prunkande, små färgglada grönskor (grönska i pluralis alltså...). Locket brukar ha ett bär högst upp. Ett rött bär, som knopp att lyfta i.

Så när jag hittade de här små sötnosarna, i ett av skåpen på Erikshjälpen för ett tag sedan, blev jag helt till mig! Bagateller, som att burkarna saknar sina lock, bekymrade/rar inte mig. Såå fina. Och billiga. På grund av de avsaknade locken, förmodar jag. För bara tjugofem kronor fick jag ta med mig de två, handmålade Herend-askarna (titta gärna in på den informativa, vackra och smått romantiska hemsidan här) hem. 

Visserligen har de inga lock, som sagt, men vad gör det när jag redan i butiken kom på att de skulle bli de bästa värmeljushållare man kan tänka sig. Skänker vår- och försommarkvällarna ett milt sken genom sina små runda "gallerväggar". Bästa återanvändningen ever? Jo, så kan det faktiskt vara. I alla fall den sötaste.

:)
/helena

ps Och här kan ni följa den ungerska porslinstillverkarens historia. Intressant att parallellt få följa Herends och världens utveckling, från det första trevande fotografiet för nästan 200 år sedan och fram till idag. 

onsdag 25 maj 2016

Dagar när


De kommer
och går
dagar
när jag
helst av allt
vill krypa in
i en Van Gogh-målning.

<3
/helena

tisdag 24 maj 2016

En kruka full av konvaljer


På baksidan av boken står det under rubriken; Det låter som en saga: "Den 13-årige Peter Wilhelm Berg fotvandrar från Helsingborg till Göteborg år 1786. Han är faderlös sedan 1-årsåldern och måste försörja sig själv. Han söker sin lycka i Göteborg och får arbete som bodbetjänt. 


Peter Wilhelm slutar som slottsherre på Nääs Slott och grundare av Nääs Fabrik.


Under mellantiden upplever han stora omvälvningar i Napoleonkrigens spår och tragiska dödsfall inom familjen. Som ständig följeslagare genom åren har han sin lilla bönebok. Stor kärlek och stor sorg löper som en röd tråd genom berättelsen."


Men det här handlar egentligen inte om boken - Peter Wilhelm Berg, Nääs Slott och Nääs Fabrik av Ingvor Berg och Kerstin Sandberg, 1992 - som mannen hittade på Erikshjälpen bara några dagar efter att vi hade gjort en vårig utflykt till Nääs, utan om en enastående vacker kruka.

Eller ett ytterfoder, som man sa. Gunnar Wennerberg (1863-1914) har formgivit förlagan till de slingrande liljekonvaljerna på krukans utsida. Blommönstret fullkomligt skriker jugendstil. "Liljekonvalj Gustavsberg Sweden" går det att utläsa på undersidan. Och en 3:a. Jag förmodar, att när krukan åter kom i produktion 1996, fanns den att få i ett flertal storlekar. "Min" kruka kanske är tillverkad då, på 1990-talet. Men det vet jag inte med säkerhet. Däremot vet jag helt säkert att det går att köpa en ny kruka från Gustavsberg, online om man så önskar. En skål och en underbar mattallrik finns också i dagens aktuella Liljekonvalj-utbud.


Att jag hittade "min" Liljekonvaljkruka på Emmaus second hand är ju en annan - och väldigt lycklig - historia.

Och att jag envisas med att kalla krukan för "min" istället för min, beror på att den nu har fått en annan lycklig ägare. Tänker mig därför att det här mycket väl kan vara en av de bästa för- och högsommarpresenter som man kan tänka sig. Kanske till mor. Eller till brudparet, studenten eller någon lämplig jubilar. Eller vem som helst för den delen. För vem som helst skulle nog bli lite, lite lyckligare av en kruka full av konvaljer.

:)
/helena

ps Glöm inte att besöka lusthuset om ni gör en utflykt till Nääs Slott. Tänker mig att det måste vara som en riktig lövkoja där nu. Nu när löven äntligen har spruckit.

måndag 23 maj 2016

Har ni tänkt på...


...hur ofta det är det helt oförväntade som är det vackraste.


Som en övergiven flytväst.


Eller ett alldeles vanligt villakvarter.


Eller de där symmetriska stålgrejerna (som jag inte kan namnet på eftersom jag inte är någon båtmänniska).

:)
/helena

söndag 22 maj 2016

I'm a tease


Hade verkligen tänkt att visa er de här två små fina idag. Lite närmare inpå. Lite intimare. Lite mer close-up.

Men utanför fönstret lyser regnet med sin frånvaro. Och i almanackan läste jag något om den biologiska mångfaldens dag, OCH om picnicens dag och då var det klippt. Vi snurrade nätt, nätt på jordgloben och konstaterade att vårt utflyktsmål, som ligger ca 6 mil bort, är en av få svenska städer som finns markerade där.

Så, nu ligger jag här i startgropen & önskar jag er en finfin avslutning på helgen! Where ever you are.

:)
/helena

ps Men. Varför finns Gävle med på 1960-talsgloben, men inte Borås? Tala om udda prioriteringar...

fredag 20 maj 2016

Extreme passion


Lite (x-tra) rörigt i mitt huvud idag, läs igår, därav också ett lite rörigt inlägg. Om ni har lite tålamod med mig så ska ni se att det finns en röd tråd här i garnhärvan någonstans, eller en blå.

Mina tre största passioner här i livet stavas, som ni säkert vet; kultur, mannen och vintage. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men ändå. Det blev lite av alla de tre "varorna" under torsdagseftermiddagen och kvällen.

Vi började med ett second handbesök. Mannen hittade ett par pins och jag hittade kläder. Tre par byxor och två toppar för 140 kronor. När jag kom hem och plockade upp dem ur kassen upptäckte jag att nästan allt färgmatchade, helt omedvetet hade jag valt plagg som passar ihop. Nästan lite kusligt. Men kusligt bra förstås. Särskilt bra är det om något sedan visar sig passa på min kropp också. Ehum. Jag menar, man är ju en gång för alla av den sorten som älskar att leva farligt. Och det här med provrum är ju för veklingar. Räcker att måtta lite runt stuss, midja och byst bara. Så. Klart!

Förmodligen är det någon som skrattar när jag skriver att jag gillar att leva farligt, för det gör jag inte. Att våga köpa ett par klädesplagg lite på chans så där är nog det modigaste jag gjort på länge. Jag brukar, som bekant, kalla mig själv för "Typ Ö". Eller snarare typ Öhhhh. Att jämföras med Typ A-personligheter. Sådana personer som bara måste bestiga berg och åka skidor nedför desamma och allmänt utmana livet så ofta det går. Tomas Olsson var en sådan passionerad person. Skulpturen Passion Extreme är ett alldeles nyligen rest minnesmärke över honom.

Dessutom startar Borås Internationella Skulpturbiennal 2016 officiellt idag, den 20:e maj.

Vill ni se framsidan på Passion Extreme (av Richard Brixel) och Skyddsängel (av Ernst Billgren) och en himla massa andra spännande skulpturer så får ni ta och masa er hit!

:)
/helena

ps Jo, jag lovar. Bloggen kommer INTE BARA bestå av en massa bilder på skulpturer framöver. Inte bara. Jag lovar och svär.

onsdag 18 maj 2016

Avsändare okänd 19


- Det är i den glipan vi lever. Han avslutade meningen på ett sätt som gjorde att ingen kunde missförstå att han var väldigt nöjd med sig själv. Men det var ingen annan där, utom hon. Och hon undrade hur det alltid kom sig; att alla självupptagna djävlar tyckte de hade rätt att tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.
Som om hon behövde någon som talade om för henne hur snäv glipan kunde vara. Hur svår att upptäcka, den kunde vara. Att man måste göra allt för att gripa tillfällena. Gripa glipan. Dra djupa halsbloss av det bästa livet har att ge. Verkligen försöka, att ha så få meningslösa dagar som möjligt. Och sedan låta bli att ha dåligt samvete över allt man inte hann med.
Det är i den glipan vi lever, hade han sagt. I glipan mellan istiderna och de stora översvämningarna. Logiskt kanske, hade han tillagt. Att allt börjar med is och slutar med en massa smält vatten. Hahahahaha. Han hade skrattat så gott och länge åt sig själv, så hon hade funderat på om hon skulle kunna smita ut genom dörren som stod på glänt, utan att han alls skulle märka det.
Han liksom blundade på ett konstigt sätt när han skrattade, och lutade huvudet bakåt. Hon satt rakt framför honom och önskade att hon hade varit rökare. Aldrig hade hon önskat det så hett som nu. De andra stod där, strax utanför fönstret, med giltiga alibin - den livsfarliga rökens flyktiga väg ner till lungorna. Och här satt hon, med sin mjuka, överkramade apelsin. Tillsammans med en av alla dessa självutnämnda vardagsfilosofer.
Han hade en fläck mitt på slipsen, men det märktes inte om man inte var av den mycket uppmärksamma sorten. Slipsen var spräcklig från början, i ett slags modernt Pollock-virrvarr. Nonchalant snygg, skulle nog många sagt om slipsen och säkert även om mannen runt vars hals den hängde. Själv kände hon sig mest bara trött. På honom. På att hon alltid hamnade i den här typen av situationer. På slipsen. På apelsinen, som hade börjat läcka ur en spricka i det gropiga skalet.


:)
/helena

tisdag 17 maj 2016

New zoo-member


Den är mindre än en fågel och större än en fisk...

Den lilla tavlan. På den finns två djur (alltså borde det egentligen stått zoo-members) som normalt sett är större än både fåglar och fiskar. Utom valar då. Fast de är ju inte fiskar per definition. Nåväl. Färgerna, formerna, kantigt versus mjukt var det jag föll för. Föl för.

:)
/helena

måndag 16 maj 2016

Minn e med mellanslag


Det är väl det jag är - en riktig grönsångare. Har ju alltid sjungit den gröna färgens lovsång. Lövsång. Love. Song.

Och så tycker jag om Nöt-Crème. Bästa vintage-fikan. Himla gott till kaffet. Bara att bre på ett lagom tjockt lager på ett digestivekex. Lagom att dela en påse på två. Fast egentligen är det för många kalorier, nästan som i en middag. Som i en trerätters till och med? Ingen annan middag ikväll alltså. Eller jo, något blir det nog. Något nyttigt. Kanske.

Förresten, minns ni varför bloggen heter som den gör? Det här med vintage har ni nog fattat vid det här laget, men det andra: Eviga kvinnor. E-viga kvinnor. Den minnesgoda kommer kanske ihåg att det var för att jag hittade så många saker som tillhört kvinnor på E. På auktion och loppis och så. Elsys lilla tavla till exempel. Och Esters underbara pennfack i trä. Och Evas sirligt, snidade träskrin. Bland annat. Därför blev det eviga kvinnor. Som en hyllning till kvinnorna på E. Och till alla kvinnor. Till det som för evigt förenar oss. Genom tid och rum och umbäranden och glädje.

Och så var det den lilla poesiboken. Den som också har tillhört Elsy. En annan Elsy, eller samma? De, av vänner och lärare och andra bekanta, mödosamt skrivstilsplitade raderna är skrivna för mer än sextio år sedan. Bläddrar bland förgätmigej och token som skriver i sin egen bok och en massa annat rimmat och fuskrimmat. Känt och okänt. Egendiktat och avskrivet. Något om fjärilar från självaste bibeln.

Och så kan jag inte låta bli att undra om ungarna idag berömmer varandra för flit. Vet de ens vad ordet flit betyder? På flera sidor i den rikligt handillustrerade poesiboken står det att Elsy är så duktig och alltid kan sin läxa. Är det något som skolbarnen lägger märke till idag? Om någon annan är flitig och kan läxan som ett rinnande vatten? Kan inte låta bli att undra just det, när jag ser flickan med den vackra gröna glittersjalen gå ner för den lilla vägen utanför mitt fönster. På vägen, som går från skolan och hem, bär hon på den mest färgglada väska jag sett. De starkcerise väskprickarna lyser ikapp med det glittrigt gröna i sjalen.

Till slut vill jag tillägna er den här, som Lena har skrivit i Elsys bok, under rubriken Minne (älskar hur hon efterklokt har tryckt dit ett av m:en i ordet skymmer efteråt!):

"Jag önskar
Dig lycka
Och skor som
Ej trycka och
ljus när det
skymmer och
inga bekymmer."


:)
/helena

ps Är det något bra på TV ikväll då? Vet inte. Jo, Skattjägarna. Om inte annat, så har den ursnygga, swimmingpool-gröna vasen placerat sig där, ovanpå TV:n. Och visst ja, glöm inte att gå På vintagejakt med Dominic Johnson-Hill, finns på URPlay, om ni missade säsongsstarten igår.