En till går väl alltid att pressa in

Hade något helt annat inplanerat härnäst. Något helt annat jag ville visa er. Men sedan hittade jag den här fina grejen igår, och kan därför inte motstå att visa er den så fort som möjligt. Hur löjligt, tänker ni kanske - att bli så salig över en liten rund glasbit.

Men det är ju en "kotte"! En rund och god och glad brevpress från Pukeberg! Då förstår ni väl varför jag blev så glad? ;)

Har ju redan ett par riktigt rara vintage-brevpressar här hemma, men en till går väl alltid att pressa in. Jodå. Dessutom ligger det osnobbiga allemansglaset - pressglaset - mig så extra varmt om hjärtat. Om glashjärtat.

För att inte tala om hur nära de taggiga små liven ligger mitt hjärta! Urgulliga urdjur. Överlevare. De bara går och går och går och rullar ihop sig. Även om de för en ojämn kamp med bilar och gräsklippare. Låt oss bli bättre på att se upp. Eller snarare ner. Låt oss sakta in för en viktig del av vår natur - igelkotten!

Jag saknar dem, förr hade vi nämligen alltid minst en som passerade utanför vår rufsiga lilla täppa, numera ser jag sällan någon i vårt närområde. Blev så avundsjuk när jag läste om en av alla naturvänner där ute, en riktig djurvän som anrättat någon form av igelkottsrestaurang ?!? i sin trädgård. Hen hade tydligen haft så många som ett femtontal små runda tagg-bollar på besök den senaste tiden. Så fint. Fast annars ska man ju helst vara lite försiktigt med att lägga sig i de vilda djurens liv, det bästa är att hålla sig på behörigt avstånd.

Aj! Se, men inte röra. Låter kanske självklart i samband med just igelkottar, men tydligen är det många som oroar sig så mycket för vad de tror är övergivna djurungar, att de kommer emellan mamman och ungarna. Se, men inte röra - eller störa. Det kan ta ganska lång tid innan en djurmamma hinner tillbaka till sin unge ibland. Hon kan behöva gå en bra bit för att skaffa föda. Ett ensamt kid eller en liten harpalt behöver inte vara övergivet, bara lämnad en stund för nödvändig proviantering. Hon har gått och handlat, helt enkelt. Som vilken småbarnsmamma som helst. Förutom det där med att lämna bebisen hemma själv när man går iväg då, får vi hoppas...

Hittade jag den mitt ute i skogen bara? Nja. Kanske inte riktigt, men nästan. Mer om det en annan dag.

Och visst ser det ut som att kotten har lämnat ett litet spår efter sig i mossan där överst. Haha. Det såg jag inte när jag fotade. Surprise, surprise. Naturfoto på riktigt liksom.

:)
/helena

ps  Inga igelkottar i den rufsiga täppan numera alltså, men i morse när jag tittade ut såg jag rödhaken flyga ut och in ur buskarna. Finaste orangebröstade lilla pippin!

Det här är inget trevligt inlägg, men...

Samhällsengagerade ungdomar på sommarläger. Idyll. Blänkande vatten. Gröna dagar. Unga människor som skrattar och skojar och lever sommarliv. Vi vet vad som hände sedan. Vi vet, men vi vill inte veta. Vi vill inte veta mer om den norska mardrömmen. Den sanna mardrömmen om en sjuk människa. Om vad som kan hända om en enda sjuk människa får tillgång till vapen.

Rekonstruktion Utöya. Fast med norskt ö då, mitt tangentbord vill inte skriva på norska. Vet inte varför, kanske som en protest mot vad som hände där och då - 2011 i Norge.

Har ni inte sett den, så gör det. Även om ni inte vill. Det är vi skyldiga alla de unga offren för terrorns fulaste ansikte. Det är vi skyldiga de modiga överlevarna som låter sina upplevelser från den 22 juli 2011 bli en terapeutisk genomgång för oss alla. Det är omöjligt att inte gråta, förstås. Men det känns bra att konstatera hur stark livsgnistan ändå kan vara. Hur överlevnadsinstinkten kan förflytta berg. Hur ljuset kan fortsätta brinna även där den mest destruktiva storm har dragit fram.

Newton Knight, säger er det namnet något? Inte? Nej, jag visste inte heller vem han var, innan jag såg Free State of Jones (2016). Amerikanska inbördeskriget. Filmen kastar oss in i den mest blodiga handling. De första scenerna är så obehagliga att jag inte skulle rekommendera min värsta fiende att se dem. Benknotor splittras. Huvuden flyger. Bokstavligen. Aldrig kan vi väl förstå, vi som är förskonade från att leva i konflikt och krig, hur det är. Hur det var. När de med höjda bajonetter dödsföraktande - och livrädda - forcerade fram genom terrängen för att möta fiendens eld öga mot öga. Många av de unga männen som deltog i striderna var i själva verket barn. Precis som vi läser om barnsoldater idag, så rekryterade man yngre och yngre "män" när antalet döda i skottlinjen skjutit i höjden (ursäkta mitt dåliga ordval...).

Se inte Free State of Jones. Inte om ni är blödiga och ömhudade, vilket jag tror och hoppas att ni är. Eller se den, men håll fingrarna för ögonen i början och följ sedan med halvöppna ögon med i fotspåren på en osjälvisk man. En man som ville se frihet för alla. Oavsett kön, ålder, hudfärg eller status. En man som stod upp för människovärdet, i en tid när människor såldes som boskap. I en tid när människor behandlades som ägodelar. Nej, sämre än ägodelar.

Newton Knight. Jag skumläser den långa artikeln på engelska Wikipedia. Tragglar mig igenom årtal och beskrivningar av en människa som inte passerat obemärkt genom historiens nålsöga. En inte helt okontroversiell man. En överlevare, som blev hela 92 år. Böcker har skrivits om denne frihetskämpe. Och redan på 1940-talet spelades det in en film baserad på hans liv.

I Free State of Jones gestaltas han av den ständigt föränderliga Matthew McConaughey. Som en kameleont skiftar han personlighet och utseende i sina filmer. Begåvad med en sällsynt blick för sitt yrke. Så mycket mer än bara ett pretty face. Här får han än en gång visa det. Tillsammans med bland andra Gugu Mbatha-Raw, Keri Russel och Mahershala Ali lyckas McConaughey skapa en nyfikenhet på tiden, människorna och deras öden som jag tar med mig ut i livet och nutiden.

Newt Knight, kallades han. Ännu ett exempel på en människa som inspirerar och tar strid för alla människors lika värde. De har alltid funnits. De kommer alltid att finnas. En trösterik tanke när vi blickar ut över vår egen tid. En tid återigen präglad av rädsla för att låta alla vara med. Att låta alla få göra sin röst hörda. Att låta alla - ALLA - få räknas.

Dark Places (2015). Blanda inte ihop den med någon av alla andra filmer som heter något med dark och place. Ett tips är att tänka Charlize Theron. Charlize Theron tillhör också de skådespelare som aldrig gör ett dåligt jobb. Hon har spelat monster och ljuv mö och trött småbarnsmamma och allt där emellan. Här spelar hon Libby Day. En skadad kvinna, som upplevt saker i sin barndom som präglat hela hennes liv som ung och ung vuxen. Återigen en berättelse fylld av ångest och blodspillan. Ytterligare en sådan film som jag sällan rekommenderar varken mig själv eller andra att se. Men den är ändå sevärd. Håll bara din vän hårt i handen så ska det nog gå bra. Hoppet finns där. Hoppet lever, även i de mörkaste vrår.
 
<3
/helena

ps Räfsan är faktisk inte så malplacerad i det här inlägget som man först kan tro, för den symboliserar människans rätt till att odla och leva av sin egen jordplätt. Den symboliserar vidare livet på landet och den frihet som hägrar bland ängsblommor och skogsbryn. Den symboliserar vår eviga längtan efter naturen. En naturromantik som kanske egentligen inte finns?

Jo, och så fanns det ju en käpp också. I auktionsutropet fanns även en annan sak, eller två. En käpp, och en lång kniv som förvarades där inuti. En lång smal knivliknande sak, inte helt olik en bajonett. Förhoppningsvis har den använts som verktyg. Som redskap. I vilket fall som helst så ville jag inte ha den. Jag ville ha räfsan. Bara räfsan. Därför skänkte jag käppen och dess vassa innehåll (tror i och för sig att tiden gjort den mera rostig än vass) till Erikshjälpen. Hoppas att de hittar en lämplig ny ägare till den.

I min hand. Och på mina fem fingrar.

Jag letar efter något som kan agera kudde. Eller puff. Fotpall för små trötta tassar. Dockskåpsstora tassar. Eller dockskåpssmå.

Håller på med lite allt möjligt. Har minst fem bollar i luften. Visserligen lätta bollar, men ändå. Ögnar igenom en del papper och pekfingret åker slalom genom bortglömda, dammiga bokhögar.

Jag letar vidare, samtidigt som jag sorterar och städar och diskar upp lite och förfasas över dammråttor stora som galaxer. Jag skakar ut en hel vintergata ur bonaden, känns det som. Bara jag inte skakar bort de sanna orden så, tänker jag.

Vi slötittar på TV. Ser slutet av Salamander. Och en bra kortfilm, som jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Och så ser vi ett par filmer. Inte hela, vi kommer in i handlingen en bit in. Bland annat passerar Pojkarna förbi. Om flickor som får nya perspektiv på sina tonårsliv med hjälp av en blommas elixir - och varandra.

Och så ser vi en bit av Gloria. Om livet och kärleken och allt det där andra, fast på andra sidan medelåldern. Ungefär så.

Och broschen som jag ärvt. Kan nog funka finfint som dockskåps-puff. Eller? Åtminstone om man ser den lite grand så här ifrån ovan.

Flitens lampa. Alltså utanför. Solen skiner och vi vilar i skuggan inomhus den här helgen. Eller vilar och vilar. Jag fotar saker för ett av mina bildprojekt. Mannen laddar batterier och ser till att vi inte svälter. Lite så.

Och så ändrar jag om lite. Fixar lite. Mixtrar lite. Trixar orkar jag inte, det är det nog för varmt för. Hehe. Nej, jag vet inte vad skillnaden mellan att fixa och trixa och mixtra är. Får väl googla då kanske, om jag orkar.

Ramar in en trollbindande boksida - i väntan på att bestämma om jag ska slänga resterna av den gamla boken eller inte. Ja, jag slänger böcker då och då.

Bokhögar som jag använt länge som piedestaler åt blommorna i fönstret, till exempel. De får vara färdiganvända därefter, tänker jag. Fast de flesta får vara kvar länge. Slänger bara om de blivit fula på riktigt, om ni förstår. När deras sista dagsverken är avverkade på fönsterkarmen. Ryggarna blekta av solen. Sidorna gulnade. Meningarna fläckade av flugor. Då är det dags att lämna in. Fast i det här fallet slängas ut.

Men hur jag ska göra med just den här gamla boken vet jag inte, ännu. Väntan. Den heter så, bilden med den drömska kvinnan på. Av Bisson.

Jag letar inte bara efter något som kan agera mini-fotpall, jag letar efter snygga "golv" också. Vintage-golv, som ska matcha de små möblerna. I flygande fläng hittar jag ett golv fullt med sommar! Ett brick-golv, så att säga.

Under det lilla sofflocket gömmer sig en kärleksfull minneslapp jag nästan glömt bort. En lapp jag aldrig vill tappa, och ett par pyttesmå elefanter.

Och så diskade jag den rostiga ljussaxen. Den som inte kommer till så mycket användning just nu. Nu när solen skiner för mycket och för länge för att det ska vara lönt att tända så många stearinljus.

När jag skulle sortera tillbaka fotona som jag "lekte" med häromdagen, föll ljuset så spännande. Spännande, ja. Solstrålen rakt över det lilla paret. Ett italiensk par, får man förmoda. På väg in under - de för platsen så välkända - inbyggda trottoarerna.

Hon lyser. I sin vita jacka. Han går mera lågmält klädd bredvid. Jag tänker att han nog låter henne skina. Att det är äkta kärlek att få sin älskade att lysa upp.

Kanske drar han ett skämt också, bara för att få se det där leendet som han längtar efter att få. Fast det tänker jag säkert bara för att mannen ofta får mig att både sucka och stöna - och gapskratta - med hjälp av något av sina många gånger väldigt hemmasnickrade skämt, om ni förstår.

I den här hörnan har jag ändrat om lite. På väggen hänger en del annat nu. Fast jag borde nog göra en större förändring här, känner jag. Vill att den här hörnan ska fungera bättre som "bild-labb" när jag behöver det, men det får bli en annan gång. Nu känner jag mig färdig här. Helt färdig faktiskt.

Och snart vankas det något som luktar väldigt gott ifrån köket.

<3
/helena

ps Tänk ändå, vad mycket man kan hinna med, fast man mest kallar det för "ingenting särskilt", när någon frågar en vad man gör/gjort...

Sex bilder. Sex ord.

Glas-

-blåsning.

Hus-

-vägg.

Mind-

-blowing!

Trevlig helg!

<3
/helena

ps Och ja, jag gillar att lattja med sökmotorer och sådant. Visst är det så. Självklart. Det är därför jag sätter sådana här rubriker ibland. För att provocera. För att allt inte kan/ska/bör handla om ful-sex och våld och destruktivitet på nätet. För att ett bindestreck gör hela skillnaden, ibland. Alltid är det väl någon som blir besviken när de söker sig in hit... ;).

Två. Något för höstväggen.

Färgade av åren? På ålderns höst? Två, på god väg? Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den här bilden. Kanske bara VI? Som i mannen och mig. Hehe. Eller som i du och din vän. Eller som i vilka två som helst, som har fått förmånen att följa varandra en bit på vägen.

Och jag är inte heller säker på om den är färdigredigerad eller inte. Ibland blir man aldrig klar, känns det som. Ibland kommer man aldrig fram, når aldrig riktigt ända dit man vill. Ibland går det för långt. Man lägger sig i för mycket, på något sätt. Man förlorar liksom bildens själ och känsla. Kärnan går förlorad, i värsta fall.

Kanske är den ändå okej så här? Kul ju. Särskilt att bilden är trettio år gammal. Grundbilden alltså. Den jag tog för så många år sedan. När jag var ung och tyckte att den här bilden var jätterolig. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Den är förstås mest gullig. Och hjärtevärmande.

Grunden till den här bilden tog jag igår. Bara rätt ut över grödorna. Så vackert. Så fridfullt. Bara syrsorna som bröt tystnaden då. Och det stilla suset av varje strå, när de rörde vi varandra med hjälp av vinden.

Ett tog jag för hundra år sedan - känns det som. Ett alldeles, alldeles nyss. Och ändå gillar jag dem båda lika mycket.

Kanske något att printa ut. Kanske något att sätta upp. På höstväggen

<3
/helena

Ett inlägg i miljödebatten 2019?

" - Finns det något ställe som passar för sälar, och dit aldrig några människor kommer. "

Nej - för att kort och gott svara på min egen fråga. Det här är faktiskt ett citat hämtat ur Djungelboken av Rudyard Kipling.

(Mitt exemplar av den välkända klassikern är tryckt 1947 av Tryckeri AB Grafiska Konstanstalten, Stockholm
Andra upplagan
Med svensk bearbetning för ungdom av Walter Nyquist
AB Lindqvist Förlag, Stockholm)

Det står inte vem som har illustrerat, men jag tycker mig ändå kunna uttyda namnet Gunnar Widholm längst ner på bilderna.

:)
/helena

ps Stackars sälar. (Säg det med låtsad finsk brytning, utan att bryta ihop i ett skrattanfall, den som kan!)

De bor i mitt ögonblick

På teven har Sarah just återhämtat sig från en massiv mjölksyraattack. Sedan stigit upp och tagit emot sin bronsmedalj. Federica Pellegrini - den äldsta i startfältet - simmade hem den ädlaste valören. Och på mitt foto fortsätter kvinnan i solglasögon att gå och gå och gå på Bolognas gator.

Slog mest upp mitt gamla fotoalbum på måfå. Mest för att ha något att prova vår "nya" skanner med. Hittar de snart trettio år gamla fotona. Och bestämmer mig för att trycka på ett par, tre redigeringsknappar och se om något liksom "lever upp" på nytt.

Några av slutresultaten ska jag nog printa ut. Några ska jag kanske sätta upp på väggen. Till och med rama in? Några blev så bra att jag kommer använda dem som illustrationer till mina ord, längre fram i tiden. Några bjuder jag er på. Här och nu. Och då.

Han kommer alltid att cykla där. I London. På precis den gatan. Med exakt den hjälmen. Han cyklar där nu. Och nu. Och nu.

För trettio år sedan såg Storbritannien helt annorlunda ut. För trettio år sedan hade de en helt annan premiärminister. För trettio år sedan visste ingen vad ordet Brexit betydde. Det verkar å andra sidan ingen riktigt veta idag heller...

Är det Federica Pellegrini? Förmodligen inte. Men det skulle kunna vara det. Hon bör vara strax över 30 år nu - flickan med den vita ballongen. Flickan, som alltid kommer spreta precis så där med sina glada små fingrar. Flickan, som alltid kommer bjuda oss på sitt bredaste leende.

För mig är hon inte bara en flicka. För mig är hon FLICKAN MED DEN VITA BALLONGEN; DEN DÄR GÅNGEN I ITALIEN; DU VET.

Kanske är hon simmare idag. Eller bibliotekarie.

Eller aktiv antirasims-aktivist.

Förhoppningsvis är hon fortfarande lika glad. Ballongen, den kommer i alla fall alltid att förbli precis så där vit. Igår, idag och imorgon. Även om mycket annat har blivit solkigt.

En fotoaffär har fastnat på min analoga bild. Och en röd bubbla.

Även om den inte är riktigt lika röd här.

Den second hand-inköpta skannern fungerar! Och i mina ögonblick bor alla fortfarande kvar, snart trettio år senare.

<3
/helena

ps Det kan vara så att jag visat er några av de här fotona förut. Foton tagna med rullande film i kameran. Analoga. Foton inlämnade till något random labb, för framkallning. Foton som blev som de blev. Utan filter. Utan tanke på att de skulle ändras på något sätt. Utan tanke på att verkligheten kunde korrigeras eller förändras med hjälp av ett par knapptryckningar.

Utan tanke på att alla en dag skulle vara fotografer. Nåja. Utan tanke på att alla en dag skulle ha en kamera med sig i fickan vart de än går.

Vissa saker ändras aldrig. Andra saker kommer aldrig mer att bli som de var. Vemodigt? Ja, lite. Förstås. För det - vemodet - finns på något sätt inbyggt i själva begreppet TID. Men utvecklingen innehåller så många fler nyanser. Så många fler sätt att uttrycka sig på. Så många fler sätt att se på saken.

Vy genom århundraden

Utsikt från ett av Stockholms många kyrktorn. Anno 1800-tal. Med mobila molnformationer och minimala myr-människor.

Jag städar bokhyllans översta hylla. Lyfter därför försiktigt ner ett par sköra exemplar som sällan bläddras i.

Trasan blir grå. Och på vattnet pågår ledighetsaktiviteter.

Sidorna, i den gamla boken om vårt avlånga land, är så pass fuktskadade att man undrar om Mälaren satt sitt permanenta bomärke över sidorna. Fuktfläckar som bokmärken. Bilderna - sticken - är så detaljerade och händelserika. Lite som livet självt.

Men Nalla är fortfarande i ferie-mood. Orkar inte läsa mer än ett par sidor om dagen eller så. Och hur framsidan ser/såg ut har hon ingen aning om. Åren har ju satt sina spår. Fint så.

Får se om jag bara lyfter upp alla landskapen på den dammade hyllan igen. Eller om jag Nalla till äventyrs orkar läsa ett par sidor till. Åtminstone imorgon eller så.

<3
/helena

Månfika på en måndag låter bättre...

Fotot ovan tog jag för ett par år sedan. Exakt. Nästan. Den 20 juli. På 48-årsdagen av månlandningen. Nu är det jämnare, som ni vet. För ingen har väl lyckats undvika allt ståhej runt 50-årsfirandet av människans erövrande av vår måne.

De danska tallrikarna uppmärksammade människans första steg på månen. Och flaggan som sattes upp så stolt den gången. Idag tycker vi kanske att det är lite tröttsamt att bli påminda om den flaggan titt som tätt. På twitter och så. Tänk om någon skulle berättat för månen och människorna i dess närhet - att om femtio år kommer presidenter att ta sig tid att twittra. ?!? Det vill säga efter att de fått en lång och invecklad förklaring angående vad twitter är och hur det fungerar. För att inte tala om hur lång tid det förmodligen skulle tagit att förklara vad det är bra för? Egentligen?

Nåväl.

Månen. Årtusenden av vetenskapsmän och poeter har den gäckat. Och tjänat. Som morot och inspiration. Som drömobjekt, på olika sätt. Och alla barn har väl någon period när de önskar att de kunde plocka ner stjärnorna, eller åka ut i rymden och stanna där.

Nu ska jag inte prata mer om det, för jag förstår om ni är trötta på månen. Inte på själva månen, för den går det nog inte att tröttna på, men allt månsnack.

Skulle egentligen bara titta in och säga hejsan. Har bara satt på den här mackapären en kort stund idag, för att tömma minneskortet inför kommande kameraäventyr.

Annars har faktiskt teven gått varm, trots att jag sa att den ofta står svart och tom och kall numera. Men idag såg ännu en sportsöndag av högsta kaliber dagens ljus. Och vi tryckte gladeligen på on. Nu är den dock off ett tag. Precis som solen. För bara någon sekund sedan sken den för glatta livet. Sedan solregn. En vindby på det. Därefter skiftbyte i väderfabriken. Nu är molnen på ett massivare humör. Gråa och kompakta. Det vankas nog mer regn. Men snart skiner solen igen.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Och sedan kommer kanske månen fram. Och undrar vad allt ståhej handlar om, egentligen? - Hey, jag är ju bara en måne. En av många. En måne bara.

Women, wonders & words

Det finns så mycket mörker där ute.

Men också så mycket ljus. Mitt i mörkret finns det - ljuset.

Och nu sitter ni där och undrar om ni har kommit fel. Om ni har hamnat på någon mystisk new age-sajt eller så.

Nej då, inte alls. Ni har hamnat helt rätt. Vad jag menar är; att ibland tror jag att vi snöar in för mycket på det här med realism. Låter oss invaggas i tron att det inte finns något mer där ute. Att det bara finns mörker. Att det som vi faktiskt kan se - är det enda som existerar. Ibland tror jag att vi måste våga släppa taget lite. Låta oss förundras och fascineras. Låta våra väsen anta andra skepnader. Låta tanken vandra fritt. Våga låta våra hjärnvågor rulla ut på lite större äventyr. Låta våra inre hav storma och larma, fast inte alltid med hjälp av mer realism nödvändigtvis.

Jag menar bara att jag inte tror att vi behöver en enda destruktiv berättelse till. Inget mera om missbruk och utbrändhet. Inget om olyckor och katastrofer. Inget om självmord. Och absolut inte en enda strof till om terror. (Möjligtvis bara om den håller sig på Elm Street...).

Jag tror vi behöver drömma mer. Låta fantasin få löpa linan ut. Vi behöver känna att det finns något mer där ute. Något som vill oss väl. Någon? En skyddsängel? Ett samband? Ett större sammanhang. Något bortom realism och religion.

Jag tror mig veta att vi behöver fler sådana storys. Amazing stories. Om amazing lifes. Om vanliga liv också, förstås. Men om vanliga liv där det händer ovanligt bra saker. Mitt i vardagen. Mitt i smeten. Mitt i lunken. Mitt i diskbänksrealismen.

Vi behöver wonders, helt enkelt. Undrens tid är sannerligen inte förbi.

Wonderstruck (2017) är en sådan berättelse. Den tar oss med på en resa genom femtio år. Vi följer Rose. Och Ben. Det doftar och sprakar om det färgstarka sjuttiotalet. Det finns något runt de vida byxbenen som sträcker sig så mycket längre än ner till platåskorna. Det finns något förlorat att upptäcka bland de lockande, upplysta fönstren i New Yorks skyskrapor anno 1927. En glittrande, men ändå rak och ärlig design-era som fortfarande ekar så rätt i våra bling-bling-törstande ögon.

Jag vill inte berätta så mycket mer om den här filmen, som vi just har sett. Vill hellre låta er gå er egen väg. Låta er ha er upptäckarglädje ifred. Men musiken leder oss framåt. Och bakåt. Ljuden ljuder genom tiden och tystnaden. Och allt är så där lagom magiskt. Och precis så smått överjordiskt som jag tror att vi behöver ibland.

Barnen glänser. Och glöder. De ger liv åt varje ruta. En film för hela familjen. För barnet inom oss alla.

Så kids, se Wonderstruck! Om ni vill locka era vuxna till kuriositeternas underbara värld. Om ni vill få dem att förstå att det här med att gå på mossiga museum faktiskt är the shit. The shit. Eller om ni bara vill njuta av en riktigt bra berättelse.

Och. Nästa gång vi streamar hoppas jag att det kommer strömma ut ord av en poet som aldrig får glömmas bort. Nästa gång vi trycker på strömningsknappen vill jag se: A Quiet Passion (2016). Om Emily Dickinson.

<3
/helena

ps Enligt den gamla bondepraktikan sägs fruntimmersveckan traditionellt vara en regnig vecka. Passar ju alldeles utmärkt att njuta av några cineastiska övningar här och nu då kanske.

Här hemma - tomma & fulla rutor

Visst tittar vi en del på TV, även nu, på sommaren. Vi började följa den där australiska med Anna Torv, tror den heter Secret Town, nej Secret City var det nog, får se om det blir någon del två för vår del. Verkar bra, men lite standard.

Framförallt finns det ju så mycket annat att göra. Därför står rutan tom och öde, som sagt. Om det inte pågår något superduper-bra i sportväg eller så. Eller en spännande film. Kom på att att jag skulle ställa en tavla framför, när teven är avstängd. Hittade en som passade riktigt bra. Det ser ju så tråkigt ut annars - med den tomma, svarta fyrkanten.

Kom också på att jag varit dålig på att tipsa om sommarläsning, men det beror ju mest på att jag varit väldigt dålig på att läsa själv den senaste tiden. Hoppas på snar bot och bättring. Grönbete plus en bra bok är en rebus jag gärna vill lösa oftare. En natur/litteratur-ekvation jag ständigt längtar efter att få tid och tillfälle till.

Men ett litet boktips kan jag väl ändå försöka mig på. Ett mera allmänt: Ha en lagom välfylld bokhylla där hemma. En hylla som fortfarande kan överraska dig.

Ungefär så här: - Aha, där är ju den underbara berättelsen ja - vilket kärt återseende!

Eller ännu hellre att man alltid kan hitta något man glömt att man alls läst (funkar garanterat bättre och bättre ju äldre man blir...).

Det allra bästa är förstås om det finns en och annan bok i hyllan som man faktiskt INTE har läst tidigare. Den bara sitter där och väntar på dig. Som en lite blyg fågel på sin dolda trädgren. Blyg, men nyruggad och kvittrande glad!

En halvglömd bok. Som en gammal bekant man träffar på i väntrummet hos frissan eller så. Någon som man nästan glömt bort, men blir lättad att se.

Bara att koka en kanna kaffe och börja snacka om gamla tider sedan då. Fast i det här fallet pratar man med en fyrkantig sak. En rektangel med mjuka kanter och hårda pärmar. Eller tvärtom.

Det var nog bara det. Nu ska vi fika här.

Önskar er en hjärtligt god och glad helg!

Mannen säger också hej - med munnen full av smulor!

<3
/helena

ps Ett annat tips är att alltid har något oavslutat på gång. Något som ska lagas eller fixas eller trixas med. Ha alltid minst en tom ruta att fylla med något. Visst, det kan vara stressande att aldrig bli klar, men samtidigt väldigt stimulerande att alltid ha något som ligger och väntar. Lite som en trogen hund, som ligger där i sitt favorithörn och följer en med sina stora, trofasta ögon.

pps Nytuggad. Jag skrev nytuggad. Istället för nyruggad. Att ha ett väldigt slitet tangentbord kan också vara väldigt spännande. Särskilt om fingrarna slinter lite. Om fingertopparna snavar. Och stavar rutor med t, så att det blir tutor istället. Haha. Rättload. Jag är rättload ja. Haha.

Måndam(m) on my mind

Asch. Jag skulle ju använt de här bilderna till lite annat, men jag kunde inte undanhålla er dem, för jag är så himla nöjd. Framförallt helnöjd med mitt nya auktionsfynd - räfsan!

Och mån-hajpen bara fortsätter. Här i kvinnlig form, mot ett skrovligt månlandskap i fonden. "Månstenar" på kvinnors vis. Klassiska pärlor. Oäkta i det här fallet. Men sköna ändå.

Räfsan ja. Den stod lutad mot väggen, på auktionen alltså. Och jag föll som en fura för den avflagnade färgen och det gamla sättet att göra vardagsföremålen föredömligt enkla. Sinnrika såklart, självklart. Men ändå uttänkt enkla. Och vackra!

Allt är inte gammalt. Här har förnyats. Bevarats och förädlats. Skarvats och lagts till. Själva piggarna verkar väldigt pigga. Friska och fräscha.

Och jag har bara börjat mina funderingar kring hur/var/när den här sköna träbiten ska få komma till nytta här hemma. Återanvändas på nya sätt, förstås. Har en massa idéer. Men just nu ska den mest få pryda sin plats och bara visa upp sig. Som den är bara.

Rafsa ihop en massa saker, ska den här räfsan aldrig mer behöva göra. Åtminstone inte så länge den är i vår ägo. Men den håller säkert i minst hundra år till, så kanske får den chansen att komma ut på banan igen. Ut och känna den fuktiga myllan och det friska gräset. I ett annat liv, kanske. Längre fram. Mycket längre fram.

<3
/helena

ps På tal om månlandskap... Hur många knottbett kan en människa få, utan att bestå mer av bett än övrig hudyta? Jag bara undrar. Nästa gång jag ska ut och fota, i närheten av vatten eller så, måste jag komma ihåg att skydda mig bättre på något sätt. Undrar hur? Hm. Mer att fundera på alltså.

Flaskpost från cyberspace

Mannen har precis smugit igång sin musikverksamhet på äldreboenden. Och jag joggar runt i rymden ett tag. Ett månvarv eller så. Joggar lätt på stället. Stretchar mina musikaliska muskler försiktigt och långsamt. Det är ju fortfarande sommar.

Nåväl, som de gamla och kloka brukar uttrycka det...

Det började med att jag ville lyssna på The Police och i samband med det kom att tänka på att vi inte har något riktigt bra sätt att lyssna på gamla musikkassetter längre. Därför smög jag ut på nätet och lyssnade på Message in a bottle. Stings suggestiva stämma. Och en busigt enkel video. Busenkel, på ett bra vis. Har faktiskt aldrig lyssnat ordentligt på texten förut, fast jag säkert hört den en biljon gånger genom åren. Bra grejer ju.

Riktigt bra. Även om de kanske kunde nöjt sig med några färre SOS där på slutet... 

Anyway. Det svämmar över av rymdlåtar där ute nu, 50-årsjubileet till ära. Och ni är säkert lika trötta som jag på allt rymdsnack, även om barnet i en alltid kommer tycka att Vintergatan och galaxerna där bortanför är något av det mest fascinerande som finns.

Rymdmusiken tog över jorden där ett tag, i början av 1970-talet framför allt. Multibegåvade Joni Mitchell sjöng om This flight tonight. Och Nazareth gjorde en cover på sitt praktfulla LoudNProd-album. Bara för att ta ett exempel.

Bowie och Elton, förstås. Två av de mest kända - och mest musikaliska! - rymdvarelserna vi vet.

Men visste ni att The Police också gjort en rymdlåt? Jodå. Walking on the moon. Från samma album som Message in a bottle - Reggatta de Blanc, 1979. Hm. 1979. Lagom till tioårsjubileet av månfärden då ja.

"Giant steps are what you take

Walking on the moon

I hope my legs don't break

Walking on the moon

We could walk forever

Walking on the moon ..."

Varför plockade jag inte upp någon länk till er här då? Vet ej. Ni får leta upp den själva och njuta. Lyssna särskilt på trummorna. Såå bra arr.

Någon frågade varför sådan här bra musik inte görs längre. Någon annan försökte svara. Något enkelt svar finns nog inte, men en förklaring kan väl handla om att instrumenten inte får komma till tals på samma sätt längre. Det görs sällan lika instrumentalt tajta arrangemang längre. Idag är det förvisso gott om rytmer och beats, men sällan en vattentät musikalisk skog fylld av allsköns blås och slagverk. Förr skapades mer täta vävar av ljud. Ljudmattor, fast på ett positivt sätt. Sådan musik görs förstås idag också, men den hörs mera sällan på de populära topplistorna.

Hör bara på All night long. Med Lionel Richie. Röst och instrumentering i total harmoni. Och videon är rätt gullig också. Färgerna skriker 80-tal.

Nähä. Det här duger inte. Nu ska jag redigera ett par bilder till. Ett par av dem kommer nog in hit alldeles snart.

Simma lugnt. Och glöm inte att lyssna på bra musik.

<3
/helena

ps Sedan brukar ju allt balla ur på slutet. Alltså strax innan tryckarna kör igång. Det coola måste ju bara avslutas på rätt sätt. Varför inte med ett "sött" musikaliskt ryck från självaste Sweet? Ballroom blitz!!!!!!!!

Lite från min morgondag

Ibland blir saker varken hackade eller malna. Ibland blir de både ock. Ibland vet man ingenting. Ibland vet man allt.

En av de där sakerna som jag alltid vet, helt säkert, är att jag alltid är på jakt efter väggar. Snygga väggar.

Ibland är de bäst som bakgrund - väggarna. Hur snygga de än är, liksom.

Den här väggen påminde mig om ett månlandskap (som om jag skulle veta exakt hur ett sådant ser ut...).

Den här bilden ska påminna mig om att vi nog inte har tagit någon mer ingående titt i den här välbevarade, gamla katalogen ännu. Och det bara måste vi ju göra. En vacker dag. Eller en mulen, mysig höstdag kanske?

Alltså. Hur flummig blev gårdagen egentligen? Det vi skulle gjort, egentligen, hanns inte riktigt med, så då åkte vi på auktion istället. Bara svängde in på närmaste pågående slagauktion. Sommarauktion. Nästan proppfullt i auktionshallen. Fina saker under klubban. Verkligt fina. Kinesiska saker. Och svenska saker. Och flygande mattor. Och mycket, mycket mera.

Det är så sällan vi går på auktion numera. Men hur kul? Hur kul som helst! Och lite spännande. Och lärorikt.

Sedan var det tänkt att jag skulle fotat lite. Eller ganska mycket, om vädret tillät. Men det är här det hackade och malna kommer in. Jag skulle fixat till en utomhus High 5! vintage åt er, och lite annat, men det ville sig inte riktigt. Det blev något annat istället. Jag tror det var månen som bestämde åt mig, det kändes så.

Några bilder blev riktigt bra. Tror jag. Kanske bjuder jag er på någon av dem snart, kanske ska jag ha dem till annat. Vi får se.

Och rubriken satte sig själv, på något sätt. Jag hade tänkt något i stil med: Lite från gårdagen. Men min mån-påverkade hjärna ville visst något annat. Plötsligt hade mina fingrar bara skrivit ner det som står överst. Och så får det bli. Så får det förbli. Poesi i rubrikform.

Och några poetiska ord till. Snart några ord till. Vi tar det i ps:et. Först ett par ord om vad man kan hitta på auktion. Allt möjligt förstås. Men jag tänker på det jag brukar fastna för. Hur det brukar överraska mig, det jag hittar. Hur sällan det är det som jag tror att jag ska fastna för, som jag faktiskt fastnar för. Sedan kanske man inte alltid får med sig det man tänkt sig, så är det ju på auktion. Den som ropar högst och längst och mest, ni vet. The name of the bidding-game, så att säga.

Igår fastnade jag för något jag inte trodde jag skulle fastna för, och det ska vi snacka mer om en annan dag. Men några av vintage-grejerna ni ser på bilderna ovan, är sådana överraskande saker. Saker jag inte skulle vilja vara utan nu, fast jag inte visste att jag "behövde" dem bara några få minuter innan de blev mina. Lite så. Spännande, som sagt.

Och flummigt. Men ibland blir saker och ting ganska bra när de varken blir hackade eller malna. Mer mångalna, som i det här fallet.

<3
/helena

ps Lite improviserad poesi på en onsdag, kan det vara något?

Du

Imorgon

vet jag

Imorgon

vet jag

ingenting

Imorgon

är

en bit
en bit
en bit till
en bit
längre

fram

på

vägen

Imorgon

spelar
ekot
verkligen
ingen
roll
roll
roll

Imorgon

reagerar
re-agerar

Du

Imorgon

lever

Imorgon
imorgon
imorgon

ska

Du

slå

alla

med

häpnad

Imorgon

är 
mest
en ursäkt

för
att
slippa
leva

Nu

Du.