De bor i mitt ögonblick

På teven har Sarah just återhämtat sig från en massiv mjölksyraattack. Sedan stigit upp och tagit emot sin bronsmedalj. Federica Pellegrini - den äldsta i startfältet - simmade hem den ädlaste valören. Och på mitt foto fortsätter kvinnan i solglasögon att gå och gå och gå på Bolognas gator.

Slog mest upp mitt gamla fotoalbum på måfå. Mest för att ha något att prova vår "nya" skanner med. Hittar de snart trettio år gamla fotona. Och bestämmer mig för att trycka på ett par, tre redigeringsknappar och se om något liksom "lever upp" på nytt.

Några av slutresultaten ska jag nog printa ut. Några ska jag kanske sätta upp på väggen. Till och med rama in? Några blev så bra att jag kommer använda dem som illustrationer till mina ord, längre fram i tiden. Några bjuder jag er på. Här och nu. Och då.

Han kommer alltid att cykla där. I London. På precis den gatan. Med exakt den hjälmen. Han cyklar där nu. Och nu. Och nu.

För trettio år sedan såg Storbritannien helt annorlunda ut. För trettio år sedan hade de en helt annan premiärminister. För trettio år sedan visste ingen vad ordet Brexit betydde. Det verkar å andra sidan ingen riktigt veta idag heller...

Är det Federica Pellegrini? Förmodligen inte. Men det skulle kunna vara det. Hon bör vara strax över 30 år nu - flickan med den vita ballongen. Flickan, som alltid kommer spreta precis så där med sina glada små fingrar. Flickan, som alltid kommer bjuda oss på sitt bredaste leende.

För mig är hon inte bara en flicka. För mig är hon FLICKAN MED DEN VITA BALLONGEN; DEN DÄR GÅNGEN I ITALIEN; DU VET.

Kanske är hon simmare idag. Eller bibliotekarie.

Eller aktiv antirasims-aktivist.

Förhoppningsvis är hon fortfarande lika glad. Ballongen, den kommer i alla fall alltid att förbli precis så där vit. Igår, idag och imorgon. Även om mycket annat har blivit solkigt.

En fotoaffär har fastnat på min analoga bild. Och en röd bubbla.

Även om den inte är riktigt lika röd här.

Den second hand-inköpta skannern fungerar! Och i mina ögonblick bor alla fortfarande kvar, snart trettio år senare.

<3
/helena

ps Det kan vara så att jag visat er några av de här fotona förut. Foton tagna med rullande film i kameran. Analoga. Foton inlämnade till något random labb, för framkallning. Foton som blev som de blev. Utan filter. Utan tanke på att de skulle ändras på något sätt. Utan tanke på att verkligheten kunde korrigeras eller förändras med hjälp av ett par knapptryckningar.

Utan tanke på att alla en dag skulle vara fotografer. Nåja. Utan tanke på att alla en dag skulle ha en kamera med sig i fickan vart de än går.

Vissa saker ändras aldrig. Andra saker kommer aldrig mer att bli som de var. Vemodigt? Ja, lite. Förstås. För det - vemodet - finns på något sätt inbyggt i själva begreppet TID. Men utvecklingen innehåller så många fler nyanser. Så många fler sätt att uttrycka sig på. Så många fler sätt att se på saken.