High 5! vintage - Det är saligare att giva

Bara ett snabbt hej här. Och en önskan om en trevlig helg och så. Men det har ni säkert redan, för helgen pågår ju för fullt.

Ingen riktig high 5! vintage heller, bara ett par snap shots på några grejer som inte längre är mina. Skänkte dem till Myrorna igår, känns bra. Helst ska man ju skänka något riktigt fint. Bra grejer liksom. Sådant som man vet att någon annan kommer bli själaglad att hitta där ute i second hand-djungeln. Sådant som man nästan inte vill bli av med, egentligen. Sådant som det nästan gör lite ont att skiljas ifrån.

Och så känner jag faktiskt för den lilla tennkandelabern, men jag har ju två andra som jag hellre vill behålla och den här hittar ingen bra plats här hemma och då tycker jag det är bättre om den kan komma till nytta i någon annans hem istället. Puh, lång mening där...

Gillar att föreställa mig hur den står på någon annans bord. Hemma hos någon med en mer minimalistisk stil kanske? På ett vitt bord, tillsammans med x antal kivi-ljuslyktor i klarglas? Ja, varför inte. Eller så står den på en köksö med lyxig marmortopp - i min fantasi alltså. Omgiven av höstens nyskördade grönsaker, som ligger där på den blanka ytan, färdigansade och skalade. Redo för en matig sallad och en mustig paj, kanske. Eller så hamnar den i en Villavillerkulla-villa, där saker är lite mer uppochner. Mer vilt än tamt. Där skulle den också kunna passa in. Lätt. Tillsammans med ett helt menageri av andra ljusstakar, på ett långlångt långbord. Tänker mig ett glatt rövargäng som sitter och dricker vin ur färgglada remmare där. Och någon annan som sjunger tillsammans med en karaokemaskin. Samtidigt. Högt och falskt och långt in på småtimmarna. Lite så. Med socker på.

Hursomhelst. Det här skulle ju bara bli ett snabbt hej, var det tänkt...

Och en önskan om en fortsatt trevlig - och givande - helg!

:)
/helena

ps Men ska det inte vara fem saker i en High 5! vintage? undrar säkert vän av ordning nu. Jo, självklart. Men en grej var inte per definition vintage, och en annan grej matchade inte de övriga alls, så därför är det bara fyra saker på bilderna, fast vi skänkte in sex grejer.

Ser ni inte den fjärde, säger ni? Då får ni väl titta en gång till då. Mera noggrant. Luta er en aning längre fram. In mot skärmen.... Akta näsan bara.

Vad ger man till någon som har allt?

Vad ger man till någon som är charmig redan klockan sju
Och söt
Som vet hur man kokar morgongröt
Och serverar kaffet med ett leende

Vad ger man till någon som är snäll
Och rar
Och bra
Och kul!
Som vet hur man gör det gråa mindre grått
Och vardagen mycket mindre vardaglig

Vad ger man den som redan fått allt till skänks
Av gudarna och de högre makterna
Som fått både talang och begåvning
Och sedan skapar sig en kreativ oas av det nästan varje dag

Vad ger man till någon som redan har ett fullgott bo och näste
Och en fantasi bortom tid och rum och ord
Som vet hur man bygger ett stjärnfäste
Och sedan skriver sig från trädkojans högsta gren till en egenartad djungel av formuleringar

Vad ger man den som redan har fått talets gåva
Och andens kraft
Som kan konsten att vila i det
Och sedan mjukstartar upp tankebanorna igen - mot nya inre världar

Vad ger man till den som redan har musiken i blodet
Och fingertoppskänslan i hjärtat
Som kan spela på alla de rätta strängarna
Och få pulsen att vibrera

Vad ger man till den som man älskar mer än själva livet?

<3
/helena

Poloövning

Med dunder och brak i hälarna, ilade skolbarnen upp för backen i morse. Påpälsade. Nej, inte påpälsade, snarare inpackade. Som i gladpack, eller så. Hehe. De hade förstås regnställ som skydd mot hällregnet. Tur att dagens regnkläder andas lite bättre än vad de gjorde förr. Jag minns så väl när jag cyklade i regnet, med andan i halsen - upp för en JÄTTESTOR backe - på väg mot högstadiet. När jag äntligen var framme vid det hägrande cykelstället, kändes ofta insidan av jackan fuktigare än utsidan. Anyway. Det här ska handla om polotröjor. Pros and cons, med polon. Den höga halsens nack- och fördelar, helt enkelt.

Jag gillar dem, åtminstone om själva polokragen inte är så hög. Eller trång. Ett tag var det på modet att "fälla upp" den nervikna delen ända upp mot hakan. Det gillade jag faktiskt. Brukar göra så än idag. Känns lite gosigt på något sätt, att ha tyget mot munnen när man tittar ner.

Äsch, det där sista lät kanske konstigt, men jag tycker bara att det är fint och bekvämt och praktiskt med polo. För även om jag gillar att ha scarf och sjal och halsduk av alla de slag, så tycker jag att polon är en stilren och enkel lösning när det känns lite småkallt. Nackdelarna lyser mest med sin frånvaro, faktiskt.

Fast nu visar ju termometern hela 22 grader eller så. Det är med andra ord fortfarande bara-armar-väder, om man så vill och behagar. Åtminstone en kort-kort tid till. Men vi kan väl öva lite? Som en slags omvänd brandövning? En drill, som det heter. Polo-drill. Bara ett kort tag till, sedan är det ju dags att kränga på den på riktigt. Höst-riktigt.

:)
/helena

ps Allt är förstås vintage eller second hand: Kavajjackan, blombroschen, det lilla krag-smycket (som egentligen är ett örhänge. Funkar finfint att använda ett örhänge så här, som en slags minibrosch), ramen och POLON!

Var hittar Du din inspiration?

Naturen. Den största inspirationskällan av dem alla? Färgerna. Oslagbara. Särskilt de som kommer nu - hösttonerna. Särskilt de som kommer senare, sist. De nedtonade. Som en glad sonat i moll, ungefär. Brunt. Nedmultnat. Färdigtuggat. Markens myller; redo att göra sitt jobb som kompost åt nästa generation årstider. 

Det inrutade. Det invanda. Det som man måste vara extra skarpögd för att få syn på. Saker som man måste luta huvudet på sned för att alls se. Saker som gäckar äventyrslustan. Saker som bara lunkar på. De flesta av dessa ting är så...oansenliga. Runtomkring dig. Överallt. Vardagssakerna. Grejer och pinaler och pryttlar och prylar och allehanda andra föremål. Sakerna som bara är. Ser du dem?

Det som skaver. Det som nästan gör lite ont.

Människors berättelser. Det unika som är just deras liv. Hur de väljer att dela det. Med oss. Med varandra. Med världen.

Men störst av allt är KÄRLEKEN!

Det var lite av allt det som inspirerar mig. Till stordåd. Till smådåd. Till att fortsätta skapa mig en skaplig och skapande tillvaro.

<3
/helena

ps Så. Alltså. Vad inspirerar Dig?

Här hemma - Lite i början

Lite stressig start på veckan här. Men men. Man får vara glad att man har en massa saker att göra och skriva och fixa och så. Det är i alla fall bättre än att ha idétorka. Lite dåligt samvete har jag, över att inte kommit längre med min senaste story för våra något yngre läsare. Helgen gick så fort, fick nästan inget vettigt gjort. Men ibland måste man vila också. Och ha lite kul. Och krama mannen!

Lite annat kul alltså. För jag ser det som ett privilegium att få - och kunna - skriva. Inget är kuligare i min värld än att få skapa i ord och bild, som ni vet. Förutom vintage-sakerna då. Men allt det där hänger ju ändå ihop. Mina saker inspirerar mig ständigt. Till stordåd. Nåja, åtminstone till smådåd.

Hemmakontoret (syns bara lite längst till vänster i bild) är i alla fall nystädat. Känns alltid bra när det är en smula rensat där. När det yttre är rent och fint och på g, kan förhoppningsvis också "det inre kontoret" följa med i samma lätta spår. Lite så. Fast jag gillar ju kaos klart bäst. En lagom mängd kaos är bra grejer det!

Bygger mig små inspirationsvärldar att bära runt på. Bygger och bygger... Lägger till en häst här och en brosch där. Kollar vad som ser snyggast ut tillsammans. Minivärldar på bricka. Som en slags lunch för ögat och sinnet och fantasin.

Kanske blir det ändå bättre med den uppochnervända ljuslyktan som gigantiskt soffbord jämte den lilla blommiga soffan? Eller jo. Eller nej.

Ibland jobbar jag så här inför en bild som ska fotas och fixas, men ibland tycker jag bara det är ett bra sätt att försätta mig i rätt stämning. Sagostämning. Sagotant-stämning. Lite så. Håhå. Jaja.

<3
/helena

ps Vill ni ha ett smakprov till, kanske? Från sagan om Hon? I så fall kan ni länka er bakåt till det första smakprovet här, om ni vill. Sedan kommer en bit till. Ytterligare en bit på den slingrande sagostigen:

Eller om det var trädets grenar som böjde sig ner för att möta upp hans händer? Händer, som hade anlagt alla de små gångarna. Hemliga stigar mellan buxbomsklot och dignande bärbuskar. Jo, Hon skulle nog våga berätta för Pia, men bara för henne, ingen annan skulle förstå. Om alla vägar bar till Rom, som tanten i porten bredvid brukade säga, så vindlade tankarna för evigt runt i den lilla trädgården.

Det var av en slump, en ren slump, som Hon hade upptäckt den. En natt när Hon vaknade av regnets smatter mot rutan. Hon hade bara klivit ut genom fönstret, utan att ens ta på sig skor eller jacka. Fötterna fick upptäcka allt det härliga, gömda, först. De ledde vägen genom den mjuka mossan, över den lena sanden och in på det knastriga gruset. Det fanns flera fördelar med bara fötter - de lät till exempel inte. Gruset låg bara under fotsulorna alldeles tyst och stilla. Som om gud hade glömt bort det - gruset. Och ljudet. Det där sista fattade Hon inte varför Hon tänkte. Kanske för att Hon sett en så bra film kvällen innan? En film som Hon sparat i hjärtat. Känslan satt kvar där inne som en varm tagg. En snäll tagg. En otaggig tagg.

De svala, fuktiga bladen mot vaderna. Längre upp vassa strån. Strån och gräsliknande långa saker som skar osynliga spår i nattlinnets sidor. Stigen var så smal här. Och ändå skulle den smalna ännu mer längre fram. Längst fram lyste det. Var det någon annan här? Någon med mobilens ficklampa tänd? Eller kom skenet från något annat? Något överjordiskt? Något omänskligt? Hon ryste till, och hoppade minst en meter rakt upp i luften, när något läskigt strök förbi intill högra lilltån. Hon skrek, innan Hon snabbt la handen över sin egen mun, nästan så hårt att det kändes som om Hon gav sig själv en snyting. Hon var så nära skenet nu, så nära att Hon kunde orientera sig en aning med hjälp av det. Mörkret hade lagt sig alldeles kompakt utanför själva ljuskäglan. Kompakt, som en mur. En mur av mörker. Det var en snigel. Bara en snigel. En svart slemmig snigel, som hade kommit för nära hennes minsta tå. Den drog långsamt förbi. Drog benen efter sig, skulle man kunna sagt om den hade haft det - ben.

Plötsligt var Petronella där. Nuddade hennes kind aldrig så lätt. Som en sval bris över kindbenet. Och så landade den färgglada fjärilen precis intill hennes öronsnäcka och började viska instruktioner. Hur Hon skulle gå för att komma närmare det som Hon letade efter.

"Som jag letar efter?" sa Hon frågande. ""Jag letar väl inte efter något särskilt? Jag tittar ju bara runt," sa Hon med en så kavat röst att man nästan kunde trott att Hon glömt bort det mystiska ljusskenet där framme.

"Struntprat", viskade Petronella med ett fladdrigt leende på sina minimala läppar. "Struntprat."

Här hemma - lite på en söndag

Ett litet hej här hemifrån.

Mannen för statistik över livets realiteter och en del annat. Jag fixar med en bild. Var tvungen att ändra lite i String-hyllan för att få till det. Vad då, sa ni? Ser ni ingen skillnad? Nähä. Men jag sa ju att jag ändrat lite. Lite med stort L. Eller säger man kanske litet l, när man vill förstärka åt det förminskande hållet?

Det doftar ljuvligt från något gott i ugnen och snart börjar det sista passet över EM-hindren i ridsport, på tjockteven. En söndag helt i min smak, även om jag såg fram emot en mera höstig helg än vad det blev. Började ju liksom vänja mig vid regnets vilda, vackra framfart över fönsterrutorna.

Hösthumöret får visst vänta ett tag till. Hänger in ollen i garderoben igen då. Och polon. Det blev bara en ensam blomma kvar på galgen.

Drömde förresten så galet i natt. Om någon jag inte drömt om på länge. Kanske aldrig. Visst är det lurigt det där med hur bakhuvudet kan påminna en om saker - och människor - medan man sover. Saker som man behöver bli påmind om. Eller inte.

- Nu börjar det väl? frågar mannen mellan ett par stressade tryck på sitt tangentbord.

Oj. Nu börjar det. Och det där som luktar så gott ska visst tas ut nu.

<3
/helena

Tre saker, bara.

Dagarna. De som kommer. De som går. De som kommer. Och går.

Honungens dag och alla pensionärers dag. Och köttbullens. Några av dagarna som gick den här veckan. Internationella dagen för humanitärt arbete, passerade visst också. Men jag hoppas innerligt att vi kan lova varandra att ALLA dagar ska vara humanitära. Att vi lovar varandra att vara så humana vi kan - varje dag. Att vi håller de mänskliga rättigheterna högt VARJE dag.

Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande. Låt oss alltid minnas de som offrade sina liv för vår allas frihet. För allas självklara rätt att bestämma över sitt eget liv. Låt oss aldrig ta friheten för given. På många håll i världen är den fortfarande allt annat än självklar.

Låt oss vara tacksamma för att vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle. Låt oss vara tacksamma för att någon orkar sitta i regeringen och riksdagen och kommunfullmäktige. Ett ofta otacksamt jobb, som jag uppfattar det. Något som vi tar för givet, bara.

Låt oss bekämpa VARJE tillstymmelse till angrepp på vår demokrati. Låt oss sluta ta allt för givet. Låt oss glädjas åt allt som finns där för oss, VARJE dag. Låt oss se storheten i det lilla, varje dag. Jämt och alltid.

Det var en sak som jag läste, för ett tag sedan. Ett bra tag sedan nu. En liten text som fick mig att känna sådan tacksamhet. Över allt det bra vi har runtomkring oss. Allt det där vi bara tar för givet. Jag lovade mig själv att aldrig glömma den lilla texten. Jag lovade mig själv att dela den.

Sedan fick jag kalla fötter. Ville väl inte förstöra den nymornade sommarlovskänslan med så kallade bad news. Ville bespara er lite elände, ni som kanske inte läste just den texten just den där dagen sent i maj.

Men nu måste jag dela den. Nu när hösten är här. Nu när allt börjar om igen. Nu vill jag påminna oss om allt vi ofta, bara, tar för givet. Som fungerande vägar och så. Så här löd SVT-text-texten den där måndagen i maj (27:e), ungefär:

SVÅR BÅTOLYCKA - 170 befaras döda

Omkring 170 befaras döda i en båtolycka på sjön Mai-Ndombe i västra Kongo-Kinshasa.

- Hittills har vi bärgat trettio kroppar, tolv kvinnokroppar, elva barnkroppar och sju manskroppar, säger Simon Mbo wemba, borgmästare i staden Inongo till nyhetsbyrån AFP.

Över 350 passagerare ska ha befunnit sig på båten när den kapsejsade.

Enligt borgmästaren var många av passagerarna lärare som var på väg för att hämta sina löner. De reste sjövägen för att vägarna är dåliga.

Det är särskilt de två sista meningarna som stannat kvar hos mig (det där med kropparna - särskilt barnkropparna - vill man ju helst bara förtränga). Att det var lärare. Som skulle hämta sina löner. Att de tog båten på grund av att vägarna är så dåliga. Att vägarna är okej att åka på, är något som vi här hemma ofta bara tar för givet. Eller hur? Vi kanske inte borde ta så mycket för givet?

Müslins dag flög bara förbi. Och strax är det tydligen porslinets tur att föräras med en egen dag. Gott så.

Men.

Låt oss göra alla dagar humana. Låt oss gör alla tankar mer internationella. Låt oss se oss om, efter fler än bara de i vårt eget hus. Låt oss dela med oss.

Alltså, sammanfattningsvis, tre saker, bara:

1. Låt oss vara tacksamma för alla våra kämpande lärare och förskolelärare. De som ser till att nya generationer av demokratiska delare växer upp till att bli givmilda och generösa medmänniskor.
2. Låt oss inte bara ta allt, till exempel allt som alltid finns där och fungerar för oss i vardagen, för givet.
3. Låt oss vara rädda om varandra - och hela vår planet. Låt oss konsumera med måtta och medvetenhet.

Det låter kanske som en bön? Och det är det ju också. En helt ickereligiös bön. En bön om att känna mer tacksamhet inför livets små - och stora - glädjeämnen.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter fulla med saker - och människor! - som jag är tacksam över. Men jag nöjer mig med att dela den lilla texten. En text som gör mig ödmjuk inför tingens ordning (och oordning...). En text jag kommer bära med mig in i den nya terminen. In i mörkare kvällar och kallare dagar. In i tända ljustider och in till läshörnornas, uppkrupna, oslagbara upplysningsförmågor.

Sköt om er. Och varandra.

<3
/helena

ps På söndag har Lovisa namnsdag. Namnet som står på den antika skallran jag fann. Den som vilar så lätt och samtidigt så tungt i handen. En sak, bara. Lätt som en plätt. Men också fylld av tyngden från tidens och tandens märken. Minns ni den?

Allt annat än platt inredning

Jag sparade sprakande blommor på solljusa dukar.

Rosa drömmar.

Blå ränder.

Och röda.

Röda väggar.

Och blå längtan.

Skira gardindrömmar.

Och rum att drömma i - och om.

Se ovan.

Mera blått.

Fler djur.

Saker att titta närmare på.

Allt det där, och mycket mycket mer, sparade jag.

<3
/helena

ps Hoppas att ingen blir sur för att jag visar deras hem, och/eller deras foton på hem, här hos mig. Det är ju bara små tjuvkik. Små papperskonster. Några av sidorna som jag inte kunde skiljas från. Några som jag inte kunde låta bli att riva ut ur de något till åren komna tidningsmagasinen som tog för mycket plats.

Det var mest Sköna Hem som fick stryka på foten, tror jag bestämt. Men det tycker jag att de ska se som en komplimang - för att alla nummer är så fullmatade med spännande och inspirerande inredning och design. Tidningarna var för tjocka, helt enkelt. Därav nödvändig rensning.

Men visst har jag många tidningar kvar, ni behöver inte vara oroliga för att höstens lättjefulla magasinsläsning är i fara. Ingen fara på taket. Ingen fara alls faktiskt.

ABC anno 1907

"C - är för Conrad, den vildbasar'n; märk, en katt utan svans är hans senaste verk."

"D - är för Dora, när hon kom och sa': 'Det brinner i farstun, ja tände de ja'!"

"E - är för Elvira den tösen så rar, som stufvade katten och bjöd den åt far."

"F - är för Fadren, så glad, må ni tro, när pojkarna stimma, fast han vill ha ro."

"A - är för Axel. Tänk så han mår! Han far sin i skallen med eldskyffeln slår!"

"B - är för Bella, som sken lik en sol, när gamla fruns tékopp hon fyllt med karbol."

Tänkte det kunde passa med lite ABCDEF, nu när nya små ska börja traggla samma gamla alfabet igen.

Tänk ändå, allt möjligt ändras och moderniseras. Elektrifieras. Men A och B och C står fortfarande lika högt upp på skolschemat.

Och ungarna verkar ju fortfarande vara preciiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiis lika snälla som då...

:)
/helena

ps Då och då delar jag några av mina utrivna blad från Veckan anno 1907 med er. Vill ni ta del av det jag har publicerat tidigare? I så fall hittar ni första, andra och tredje delen här:

1. Solblekt anno 1907

2. Kvinnlig trycksvärta anno 1907

3. Barn-bonus anno 1907

High 5! vintage - Kolla, jag kan trolla!

Men se där, här dyker det ju upp ett par saker till.

- Vad är det där för en svart blobb? frågade mannen när han såg gårdagens teaser-bild. Haha. Blobb? Haha.

Det här inte heller någon blobb, det här - kan jag bekräfta med säkerhet - är en form i form av en kräfta.

Sådärja. Ännu en High 5! vintage framtrollad ur den svarta blobben!

1. Stor, rund hästsko. Upphittad i en lerig åker. Värsta, bästa rostigaste skon.
2. Liten, rund och go'. Ett saltglaserat Höganäskrus. Påminner om Strindberg och Hemsöbornas välkända inledningsrader.
3. Form för paté? Eller gelé? Eller nåt. Finaste säsongsmönstret i alla fall. I kräftans tecken, fast ändå inte.
4. En hög hatt. På var nobel mans huvud, en gång i tiden. Numera mest något kul att trolla fram saker ur.
5. En riktig stjärna - den lilla ryamattan. Fast fasen vad ryor fäller. Dammsugaren blir ju rätt lätt mätt. Egentligen tycker jag att den är för fin för att ligga på golvet, men vad ska man göra när man inte har några väggar över? Jag bara undrar.

<3
/helena

ps På tal om gårdagens teaser - och inspirationen till de här bilderna och de bilder jag spar till framtida ändamål - kan jag rapportera att Sverige har tagit en EM-lagmedalj i dressyr! De rider in för att hämta sina åtråvärda bronsmedaljer as we speak. Så kul!

En sak i taget. Eller två. Eller så.

Här håller jag på för fullt med att fixa bilder. Bilder till mina många pågående projekt. Alla långtidsprojekten, ni vet.

Men då och då tar det hela faktiskt lite större skutt framåt. Nästan så att jag vågar påstå att det kliver på med oväntat stora sjumilakliv ibland.

Äsch.

Omkväden, halvkväden.

Vem orkar bry sig om något som någon mest pratar om i så vaga och luddiga ordalag? Inte jag i alla fall. ;)

Anyway.

Bjuder er på en snabb teaser inför en kommande High 5! vintage.

Blev så inspirerad av hästarnas framfart i dressyr-manegen. Får man säga manege om en tävlingsbana i världsklass? Låter kanske en aning nedvärderande? Det var inte min mening.

Min ärliga mening är ju att ryttare och häst är en helt oslagbar kombination! Hoppas vi får se mycket fin, för att inte säga ypperligt fin, ridsport under veckan.

Det var bara det. En teaser, som sagt.

:)
/helena

High 5! vintage - Vakna!

Som en blomma - ljusstaken.

En lite dammig blomma, men vad då då?

Tänkte mig några drömska ingredienser, för ett lättsammare uppvaknande. En bra bok och något gott - och snyggt - på frukostbrickan är väl en bra början? Guldkant på morgonkvisten.

Snyggare än bra - den klassiska - SKRÄÄÄÄLLLLIGA!!! - väckarklockan. Inget för den som behöver en mjukstart på höstterminen precis. Men snygg är den.

Bättre då att väckas av ljuva, lätta toner. Något luftigt? Bach? Air? Fast då vänder man förstås bara på sig och somnar om ännu djupare. Nej, hårdare tag krävs nog. Varför inte något med Alice Cooper? School's out? Inte det?

En knölig, obekvämt kudde tillhör ju definitivt det som kan väcka värsta sjusovaren. Med nackspärr och allt. Äsch, vad är väl lite nackont? Bara örngottet/kuddvaret är färgglatt och morgonpiggt. Eller hur?

1. En välstöpt morgon måste naturligtvis innehålla mysbelysning. Udda, ursnygga ljusstakar står i givakt i långa, rara loppisrader där ute i second hand-världen. Varför inte mixa och matcha? Och helst ska man ha så miljövänliga ljus som möjligt också. Gula i bivax. Eller vita i stearin. (Men visst är det snyggt med mörka ljus?)
2. En god bok. En lagom god, för annars är det ju risk att man aldrig släcker på kvällen och sedan sätter morgongröten i vrångstrupen när man inte kan sluta vända blad bara för att en ny dag råkar ha grytt.
3. En snygg väckarklocka. Mest för syns skull numera. För nostalgins skull.
4. Ett helt kuddkrig i sängen gör höststarten så mycket mjukare. Det här är ett second handinköpt kuddfodral, med ursprung från Borås Cotton.
5. Och så själva brickan då. Den här är liten men naggande god. Rymmer precis det man mest behöver: Teblad, gott sällskap och gyllene morgonstunder.

<3
/helena

ps Ooops. Kom just på att det här blir lite fusk. Allt är inte vintage-inköpt. Väckarklockan är ett nyinköp. Visserligen i bästa vintage-snitt, men ändå. Fusk! Fick den av bästa mannen i gåva en gång i tiden. För länge, länge sedan. Den har faktiskt aldrig velat gå, bara stått och stampat på samma klockslag mest hela tiden. Så kanske kan den ändå få räknas in här i egenskap av lite halvgammal och smårisig?