Och bakom en blå dörr hittar jag Ulrica

Jag är brutal. Utan nåd. Rent utav hänsynslös. Den här gången ska det rensas rejält bland tidningshögarna. Jag slänger ut en massa nedsuttna, suddiga skinnsoffor och pixliga, gamla bokhyllor.

Men somligt sparar jag - förstås. Jag river ut och sparar. Hittar katter som måste få bo kvar i sina mysiga filthögar. Och hundar som viftar så kraftigt med sina små svansar - så att de glada rörelserna fastnar på bild.

Jag river ut en frostig rosaröd blomma. Den är liksom alldeles för vackert iskantad för att slängas. Den kommer ju trots allt aldrig att vissna mer än så här.

Jag bildar högar. Sorterar bort och fram och tillbaka. Alla tidningar med jultema får stanna. Det finns ju inget mysigare än att bläddra bland folks olika jultraditioner. Snart är det ju dags att kura upp sig i bästa läshörnet och drömma om ljusare tider igen. Stearinljusare tider.

Och bakom en blå dörr hittar jag Ulrica. Sprudlande, spännande, vackra. Hon som kunde få liv i glaset. Hon som kunde få det att spraka och glöda. Henne sparar jag. Och köksbordet där vännerna karvat in sina signaturer, sparar jag. Och lampan gjord av tratten till en gammal trattgrammofon, sparar jag.

Jag sparar någon annans köksbord också. Ett sådant med en hemlig låda undertill. En sådan låda som kan gömma skatter. Som små pennstumpar och för korta snören, några bortglömda ören och annat småviktigt som alltid blir kvar.

Jag hittar böcker som matchar varandra. Sagor och realiteter och konst och andra märkvärdigheter. Jag hittar utlästa böcker. Men mest hittar jag de med ett bokmärke någonstans strax innan mitten. Sådana böcker som man hittar hos alla tidsoptimister. Sådana titlar som alltid hamnar hos oss som tror att dygnets tjugofyra går att töja och böja och bända och styra och tygla och dryga ut.

Intressanta böcker, många intressanta böcker bor hos oss. Och några tråkiga. En slänger jag rakt ner i brännbart, bara för att jag hatar berättelser som förenklar och förvanskar. Som generaliserar och genererar negativ energi.

Jag hittar böcker jag nästan aldrig öppnat. De ska jag förstås få tid att öppna nu i höst. Tror jag jag. Jag, och alla andra tidsoptimister.

Jag fotar fast det är för mörkt för att fota. Regnet färgar inomhusljuset dovt.

Jag tittar på den stora högen av tidningar som fortfarande är kvar att rensa. Jag stirrar ut den. Den stirrar inte tillbaka. Den skänker mig inte en blick.

Men mitt hem är precis som jag alltid har velat ha det. En skattkammare. En upptäcktsfärd. Något som aldrig blir färdigupptäckt.

Här är patinerat och småsunkigt. Här är slitet och nött och omodernt. Här är helt enkelt - underbart.

Här finns allt det viktiga. Här bor han som jag älskar. Här finns minnen av människor vi känt. Här finns minnen av dem vi aldrig har känt, men ändå alltid kommer att känna. 

Mitt hem skänker mig ro. Och snart ska jag skänka bort en massa gamla tidningar. Och slänga en hel del. Och behålla allt det viktiga.

Sköt om er.

<3
/helena