Då var det dags igen, det slår aldrig fel. Det är som att ställa klockan, på slaget två gånger om året börjar jag bläddra i mina gamla inredningsböcker. Bläddrar bland god chi i Feng Shui-boken, ler åt de omfattande brittiska gardinomtagen, ögnar öppna ytor bland det avskalade skandinaviska.
Tänk, att Feng Shui var ett relativt nytt begrepp då, inom inredning alltså. Hur roligt man tyckte det var i början, det där med att man skulle ha akvarium i ett speciellt hörn för att bli mer harmonisk. Och att speglar i sovrummet var en absolut no-no.
Men hej, visst, jag tror fortfarande på det här med att det inte räcker med att ha en fin bostad, det måste till något mera för att kalla det ett gott hem. Harmoni och balans och en aning personlig touch och så vidare.
Ljust och fräscht har aldrig funkat för mig. Nej, tacka vet jag mörkt och ofräscht... Haha. Nej, skämt åsido, mysigt och inbott och färgmixat. Mest grönt och skönt förstås. Men idag får alla regnbågens färger plats hos oss. Även om de huserar i lite olika hörn.
Nej, hörni, hur ska jag göra för att kunna rensa ut bland mina snart små-antika inredningsböcker? Bara hiva ut allihop utan att blinka eller tänka efter? Jag behöver ju verkligen utrymmet till annat. Till...andra böcker - förstås!
I regel har jag inte svårt att skiljas från böcker. Det ger sig ganska lätt - vilka som känns värda att behålla och inte. Men i det här fallet fastnar jag alltid för något som gör att de får stanna kvar. Hur tråkiga de snart mer än 20-åriga inredningsböckerna än kan verka, så är det alltid något som säger stopp när jag ska bära ut dem. Det är alltid något som gör att jag tycker att de känns som fotoalbum från en svunnen tid. Visserligen opersonliga fotoalbum, men ändå.
Hör bara på Terence Conrans dedikation i Litet Utrymme Mycket Plats: "Till mina barnbarn. För att hjälpa dem att lära sig uppskatta små utrymmen. Sam, Max, Felix, Coco, Finbar, Rose och Harry samt Tom och Cynthias lilla som njuter av ett mycket litet rum medan jag skriver den här boken." Hur gulligt? Urgulligt, om ni frågar mig. Bara namnen är så fina. Och känslan av att det då yngsta barnbarnet kanske till och med fortfarande bodde i det allra minsta rum man kan tänka sig - mammas mage.
Nej, hörni, det här går inte. De får nog bli kvar ett tag till. Ett halvår till eller så. Får väl ta och slänga ut våra gamla uppslagsverk från Bonniers istället. De är faktiskt ännu äldre. Förmodligen minst 30 år. Ja, så får det nog bli.
:)
/helena
ps Men visst stämmer det - att all inredning blir så mycket bättre om man tänker på att få in alla elementen? Låta dagsljuset sila in genom en vacker glasvas. Lägga något skinande metalliskt i det jordnära träfatet. Lysa upp mörka hörn. Blanda in något varmt bland de kalla färgerna och tvärtom. Låta en bostad förvandlas till ett älskat hem med hjälp av patina och levnadskonst. Inte bara konst på väggarna, utan låta själva livet spegla sig i det som är just Ditt och Din väns saker och ting. Jag kallar det inte nödvändigtvis för Feng Shui, men jag tror ändå på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar