torsdag 28 februari 2013

Two You!


Se "Fråga kultureliten" och sedan dö! Nja, kanske inte riktigt så dramatiskt. Men i alla fall totaldäcka i soffan, strax efter programmets slut. Lika slut som programmet var tydligen jag. Så det blir inget oförglömligt inlägg - idag heller. Men ett litet litet livstecken blir det i alla fall, innan jag går och lägger mig. Igen.

Frågorna i kvällens program var så intressanta. Och svaren så genomtänkta och bra. De tog kanske fullständigt musten ur mig? Med all sin intellektuella hjärncellsvindlingsdans?


Vad är egentligen det som kallas "svensk musik"?
 
Var det lättare att vara historiker förr?
 
Är det inte att göra det lite lätt för sig att göra småfilmer-i-filmen - av Short Cuts karaktär - som verkar ha blivit populärare på senare tid? Handlar inte det bara om att filmmakarna ifråga inte har en tillräckligt bärande story?
 
Varför har barn så dålig smak?
 
Vad ska man göra för att få sig själv att inte alltid bara välja det lättsmälta nöjesutbudet, på tv, och i andra sammanhang? Hur ska man "tvinga sig själv" till att ta lite större utmaningar inom kulturutbudet?


Ungefär så lät några av frågorna som ställdes till kvällens kunniga panel i "Fråga kultureliten". Ja, ni hör ju själva. Det kan ta musten ur vilka goda, ambitiösa blogginläggsintentioner som helst att titta på sådana tv-program. Men det var det värt!

De kommande dagarna var det visst en hel del sport i tv-tablåerna såg jag. Hm. Då kanske det kan bli lite mera bloggat också då då? Inte för att vara taskig mot diverse idrottssändningar - jag älskar ju att titta på sport! Men det kanske inte kräver hela ens uppmärksamhet, hela tiden. Eller så har jag hört att det visst ska finnas en avstängningsknapp här någonstans. Det är så svårt att hitta den bara.


Off? Off? Off? On!
:)
/helena




ps Jag kunde inte låta bli. Var bara tvungen att visa er vad som låg i kassen som mannen kom hem med tidigare ikväll. Han skulle bara springa in på Netto och kompletteringshandla lite, sa han. Och det var tydligen precis vad han gjorde. Två röda tomater och två chokladhjärtan, med sådant där rött glansigt omslag, låg i botten på en stor stor kasse. <3! Vad mer kan man behöva liksom? En hel del faktiskt. Som rågbröd. Men i ärlighetens namn - hur bra gör sig en färdiginplastad limpa på bild - egentligen?

onsdag 27 februari 2013

'amen, våren då?


Det finns så mycket att säga. Nästan alltid.
Så många texter att skriva.
Om bra böcker.
Om filmer som man absolut inte får missa.
Om alla filmer som man aldrig i livet kommer att hinna se. Inte ens om man lever i tusen år, eller så.
Om alla böcker som bara ligger och väntar på att bli lästa. Och om det fåtal som man faktiskt har lyckats läsa ut.

Men jag bara fastnar nu, bland alla fotona. Särskilt de i den där mappen. Den som jag döpte enl. ovan.


Överallt rosa. Mer än femtio? nyanser av rosa som invaderar vårt hem. De letar sig in i alla ännu vintriga vrår. Vill väl förvandla dem till vårigare vrår.

Färgen som jag inte har gillat sedan jag var fjorton, kanske på det femtonde. Då under det pastelligaste av årtionden.

Är den här för att stanna nu? Den kära, Nasse-skära.


Det är ändå den blåa blomman som jag tycker bäst om, den blåa blomman som prunkar på kuddfodralet. Ifrån Indiska.

Fast jag fångade det förstås på andra varvet. Second handvarvet.

Och en ananasskål att förvara sina rosa! små våräpplen i - det måste väl alla ha? Det tycker i alla fall ja'!
I Italy växte tydligen ananasskålen upp, men det var i loppislandet som jag skördade den. Och äpplena.


En liten bok att skriva upp viktiga saker i. Det tycker kanske inte alla att de behöver nu. Men när handen tröttnar på sin tangentbordsvals, då kan det vara bra och fint och skönt att luta sig mot någon annan ibland. 
- Hej, blyertspennan! - Kommer du ihåg mig?


Den precis lagom lilla boken ska nog någon annan lagom liten få.

Men vill ni veta en hemlighet? Vilka som är mina absoluta favoritöronhängen?
De med Nalle Puh på. Jodå.
Man är väl inte större än man gör sig. Tänker Nasse. Och jag.


:)
/helena



ps Nu ska jag  gå och hänga upp det nytvättade, vårdoftande? kuddfodralet på tork. Ska bara räkna lite först; bok, kuddöverdrag, ananasskål och ganska många små trääpplen kostade inte ens en femtilapp.
- Bra, sa mannen, betalade och log. Och så sa han grattis, i förskott. Ganska långt i förskott. Men vad gör det? Man måste ju passa på när ananasen är mogen. Eller nåt.

tisdag 26 februari 2013

TV-Moments


TV-helgen verkade börja så lovande. Brittiskt kriminaldrama från 2008. -Verkar spännande, sa jag.
Men det var så svart. Nattsvart. Knark och kriminalitet. Det meningslösaste av allt meningslöst våld skildrades. - Alldeles för svart för en fredagskväll, sa vi. Alldeles för svart för vilken kväll som helst faktiskt. Tyckte vi.


Men vi tittade i alla fall klart på den. Det var trots allt, the one and only, Michael Caine som hade huvudrollen.


På lördagen dansade Anna Pavlova's gracila vita svan in bland alla de välfyllda butikshyllorna på Selfridges. Och plötsligt blev det - trots gråt över stulna spetsar och en del avundsjuka - mycket ljusare i tv-mörkret!
- Every woman should have a Pavlova-moment, sa Mrs Selfridge till sin man.


Och så söndagen då. Eller egentligen tidig måndagsmorgon. Röda mattan behövde inte rullas fram här hemma, den ligger praktiskt nog alltid utrullad i sovrummet, som ni säkert vet. Bra att alltid vara redo, for a red carpet-moment, liksom.

 - Come on, give us some sugar, viskade jag ut i de tidiga morgontimmarna. Filip & Fredrik, de viskade inte direkt. De snarare skrek. Och sprutade champagne över alla manusbladen.

Och Yes! Visst fick vi socker! Saken var Oscar! Med "Searching for Sugar man" fick vi vår första dokumentär-Oscar på över 40 år. Eller vi och vi. Malik Bendjelloul (nåde tv-bilagan om de har stavat namnet fel - för i så fall har jag också gjort det...) fick en välförtjänt guldgubbe. Tror jag i alla fall. För tro det eller ej - just denna film gick på den kulturminnesmärkta, och mycket prisvänliga, biografen som finns här i vår lilla stad - just  i går. Och vi var inte där. Vi satt väl i tv-soffan... Framför Förbrydelsen (Brottet) förstås. Så jag vet inte med säkerhet om den är bra. Men troligtvis - den har ju ändå fått en Oscar.


:)
/helena



ps Ikväll hann vi varken titta klart på Molanders eller Bored to death. Och i DVD:n sitter fortfarande en inspelad skiva, med en och annan ännu otittad timma av Oscarsgalan. Och så finns det de som säger att det aldrig finns något att se på tv. - Håhåjaja, säger jag.

lördag 23 februari 2013

Skattfärd & upptäcktsjakt


Jag tänker ofta på att det är det här med skattjakten, som är det roligaste. Second hand-skattjakten. Fyndjakten, om ni så vill. Även om innebörden av ordet fynd kan skifta mycket i betydelse beroende på vem man frågar. Men om man inte tycker att själva "jakten" är det minsta spännande, intressant eller rolig, om man inte känner upptäckarglädjen när man står med böjd rygg och händerna djupt nergrävda i någon sällan helt ren hylla eller låda - då, ska man kanske inte hålla på med det här, med second hand. Tänker jag. För det är ju skattjakten som är det roliga!


För ta en dag som idag; eftersom jag aldrig hann slinka ut på någon liten loppisrunda tidigare i veckan, så tänkte jag försöka hinna med några fler ställen idag istället. Och det gjorde vi. Två välgörenhetsaffärer och en total utförsäljning. Dagens fyndskörd, undrar ni? En liten gul tantduk i originalrulleförpackning, prydd med spetsar från Gingri spetsmuseum. Det som en gång i tiden var Sveriges första spetsfabrik. (*Fabriken som grundades 1892 av Axel Rydin. Under den största textila blomstringstiden tillverkades så mycket som 2,5 mil! spets om dagen här. Men textilindustrins tillbakagång drabbade även spetsfabriken, 1971 upphörde tillverkningen och fabriken lades ner.) Och en förpackning med Duni-engångsmuggar. That´s liksom it.


När det blir en sådan dag, som idag, tänker jag att det nog är bra att tycka att  "färden" är nog så viktig som "målet". Upptäcktsfärden. Och visst är det, också, lite kul att trängas lite extra med alla glada lördagsshoppare. (Även om en del verkar ta jakten på allra djupaste gravallvar - utan minsta leende på läpparna...) Bara man är på rätt kul-att-vi-är-så-många-om-saken-humör. Så går det ju bra.


Sedan finns det ju de där andra gångerna - när man hittar alldeles för mycket som man vill ha. Lyxproblem! När fina saker ligger kvar i sina originalförpackningar och bara väntar på att bli presenter till någon liten vän man har. Eller priser till någon, i någon poesibingotävling, som någon man känner ganska väl brukar arrangera ibland.


Att det sedan kan vara förfärligt jobbigt att skiljas från en sådan här storögd, ullig, gullig, vintrig liten sötnos är ju en annan sak. Och att man kanske lägger pussel - på sin höjd - en gång per decennium, det, det är ju en helt annan sak.


:)
/helena

* Uppgifterna om Gingri Spetsfabrik/museum hittade jag här! (seglora.se/files/DestinationViskanFolder_low.pdf)

ps Men muggarna, de behåller vi så klart själva. Varmt kaffe i något vindstilla soldränkt hörn av tillvaron - låter som en bra idé, tycker jag. Second hand-inköpta engångsartiklar är dessutom de enda sådana som jag kan köpa utan att få dåligt miljösamvete.

fredag 22 februari 2013

Kappan

 
Mest stolt är jag över min gamla kappa, den som jag ärvt av mig själv. Av mitt yrvädrigare själv.
Den som var grönare än grön en gång.
Den som tog mig till London. 
Den som jag fortfarande tar fram, varje höst varje vår.
Låter den få andas en stund, då när luften är som klarast.
Få pröva sina vida, otidsenliga, fladdrande kappvingar.
Känna lite på vinden. Blåsten. Stormbyarna.
 
Knapparna är visserligen nya, färgen skiftar en aning mörkare nu.
Och nopprorna, de lever vildare, mer otyglat, i tygets utkanter.
Fodret har en lång olagad reva.
Axelvaddarna gör mina axlar bredare än någonsin. 
Men det är inte det som jag är mest stolt över.
Det är att jag aldrig har vänt den. 
Trots orkanerna.
 
 
 
 
:)
/helena

torsdag 21 februari 2013

Inte bara apor på Skansen


Medan den lilla smala glasfirren slinker in bland sina nya, gamla, glasvänner på sovrumsbuffén, och jag slinker ut på en snabb second hand-tur i vintermörkret, så tänkte jag att ni kunde läsa lite om Stockholms glasbruk så länge, om ni vill.

Jag vet att ni vill, att vi är många som är intresserade av glasets formbara magi. Och Skansenglaset tycker jag är spännande på många sätt. Jag har inget föremål i min ägo - än. Men på diverse auktioner ser jag de ofta gröntonade, medvetet krackelerade, skönheterna dyka upp då & då. Fiskar och fyllehundar är några former jag tycker mig minnas.

Tänk att sand, soda och kalk kan bilda något så genomskinligt och vackert!

Visste ni förresten att just Stockholms glasbruk fyller 80 år i år? Nä, det visste inte jag heller, förrän nyfikenheten, och namnet Berglund, ledde mig in till just deras sida.

"... Glasbrukets specialitet - "krackelering"
      vid 700 grader doppas glaset i vatten -
       ytlig dekoration ..."
 

:)
/helena



ps Aha, så etiketten, begreppet - "ytlig skönhet" behöver alltså inte alltid vara något negativt. Där ser man.

onsdag 20 februari 2013

"... I set aside spaces for things that are sentimental ..."


Mitt tålamod med pyssel, eller gör-det-själv-projekt eller DIY som det ofta kallas idag, är ett kapitel för sig. Ta bara häromveckan, eller härommånaden har det nog hunnit bli nu - när jag letade efter utrymme att förvara några ömtåliga saker i. Jag lyfte på locket till de gamla blåa förvaringsfyrkanterna och hittade - allt!

Där, bland både det ena & det andra, låg mitt broderi som jag började på när jag var tio år ungefär. Och det gamla försöket att göra ett jeanslapptäckesöverdrag till den gamla telefonbänken. Telefonbänken som vi inte har haft på minst tio år nu. Säkert kommer det aldrig bli mer av de där projekten, men det går ju inte att slänga dem heller. Nostalgi, stavas det visst.

Så ni förstår säkert att jag höll på att smälla av av avundsjuka när jag såg soffan i Adam's Downtown LA loft. En hel soffa täckt med jeanslappar!!!


"... I guess I feel a home should be as beautiful and unique as you are! ..."


Det är just den här typen av inredning som jag ofta faller för - det är som att sakerna - samtidigt som de verkar utställda lite på måfå - också, ändå, har hittat sina absolut rätta och givna platser. Växter som hänger och klänger kärleksfullt här och var. Och den där läckra väggprydnaden ovanför sängen!! Hemgjord av Adam själv om jag förstår det hela rätt. Sänglamporna! Och den lilla pinnsoffan. Och de egensinniga väggmålningarna. Makramé? Och en cykel, lite nonchalant sådär, ställd bland allt det andra fina. Och...

OLD BRAND NEW, heter bloggen där jag hittade reportaget ifrån Adams loft och det är en sida jag gillar att kika in på då & då. Bara en sådan sak som att inläggen ofta börjar med; "Hello, my vintage vultures..." Bara en sådan sak, med en lagom stor glimt i ögat. Och så alla fina foton. Bl.a. på Bea.



Lite sjukt kanske, att jag vet vad hunden heter, men inte själva bloggaren just nu. Men så är livet, som någon jag känner ganska väl, brukar säga, ganska ofta.

:)
/helena




ps Åh, åh, åh, höll nästan på att glömma grammofonen! Han, Adam, har knitted a färgglad quilt till grammofonen. Åh, åh, åh vilken rolig idé! En till idé som jag aldrig kommer hitta tummen i tid för att genomföra, men en gammal fin grammofon hoppas jag hitta på auktion eller så, vilken dag som helst nu... Klicka in er och njut av allt i Adams loft här!

I fiskens tecken


 
Solen lämnade sitt ljumma visitkort på väggen.
 
Som ett snabbt svalnande brännmärke i tapeten.
 
Fisken skvallrade om ett första tecken.
 
- Snurra min jord, sa jag, och trollade fram en något varmare breddgrad. Och ett lockande Sargassohav.
 
Men den italienska tallriksfröknen - hon bara frös om sin bleka porslinslena kind.
 
- Hon längtar väl till kontinenten, sa fisken, och tog sikte på den tio centimeter långa och kalla Atlanten.
 
 
:)
/helena 

måndag 18 februari 2013

Smart som en drongo


Jag tror att jag har berättat det förut - att jag älskar naturfilm! Och sluta nu inte att läsa här bara för att ni tänker; - Men hallå, naturfilm?! Det känns så 2002, eller så. Sluta tänka så! För jag lovar er att rätt storslagna, magnifika naturfilm är da shit, som kidsen skulle uttryckt det. Om ni inte har gett djuren en riktig chans förut, så gör det nu.

I början av första avsnittet av den nya (2012) brittiska serien AFRIKA, säger till och med presentatören själv - En till film om Afrika?! Kan det verkligen vara något? Har vi inte redan sett allt ifrån de vidsträckta savannerna? Nej, det har vi inte.

För det första koncentrerar sig den här filmserien på det lite mer dolda. På de mindre individerna som lever vid sidan av exempelvis lejonen. Eller kanske de som lever lejonen?

Ni kommer aldrig att glömma drongon - jag lovar! Denna kluriga bluffmakare. Ni kommer att stå där på era darriga bakben och likt en förvirrad surikat undra vad som egentligen hände!?

Ge första avsnittet tio minuter och jag lovar att ni är fast! Som i värsta nagelbitarthrillern. Med den skillnaden att i de flesta thrillrar skrattar man inte åt leoparder som ramlar ner från träd. Eller åt spindlar som rullar likt snöbollar ner för Kalaharis heta sanddyner.

Serien sänds i svt 2 på söndagskvällar klockan sju, men med ett par, tre repriser efter det. Om ni ändå missar det så finns den så klart på play också, men det här är verkligen något som man vill se på så stor skärm som möjligt.

Fast tänk på att djuren är djur. De är vilda och överlevnadsinstiktsinställda också, så... allt är inte bara sött och gulligt. Tänk på att det kan vara bra att ha någon bredvid sig i soffan som har en trygg hand som man får hålla lite i, om det behövs. Det behövde jag.


:)
/helena (42, på det 43:e...)



ps Vad jag tänkte på när jag tog den här bilden? Hm. Kanske att det är Fotens dag i dag, den 18:e feb. Och att är det någon som har stora fötter så är det väl elefanten. Eller?

söndag 17 februari 2013

Saknadens skugga


I badrummet bor den. Saknaden. Inte så att sandlådan står kvar, förstås. Men tassavtrycken finns ändå för evigt där. Och längtan letar sig ofta in över tröskeln just här. Trodde aldrig att jag skulle sakna att ha ett visst sällskap när man är på... toaletten. 
 
I badrummet, och i alla de andra rummen, finns den kvar. Saknaden. Även om det går lite längre mellan gångerna nu, förstås, som jag mis(s)tar en svart slarvigt slängd tröja på en stol. Eller en svart glänsande kasse på hallgolvet. Det skiljer ju bara en bokstav. Kasse. Kisse.
 
Det plitades ner en liten sak då, när det bara var några månader sen. Nu har det gått ett år, lite mer. Jag är gärna alla patetiska!? djurälskares ansikte. Med stolthet. Saknaden har inte flyttat ut alla sina persedlar än. Nu undrar jag om jag skulle sakna den, också, om den försvann - saknaden.
 
 
Alltså, i lite redigerad version - dikt om favoritdjur, i repris;
 
 

Min dikt, din dikt, min skatt
 
Jag skriver några lurviga pekfingervarv mot din mage, min mage;
Saknar dig, längtar. Sparar orden i känselbanken, ditt konto där bara växer.
- Din längtan är för gränslös, säger den som vet allt,
men aldrig förstår att min längtan
är lika tjock och luddig som vinterpälsen. 
Den får inte plats bakom glas och ram.
Som en lite sliten slinga runt min hals. Som en varmbakad kringla runt mitt hjärta.
Din svans, min svans.
Dina tassar, mina tassar mot mitt hala, tomma golv. Tysta trampdynor.
Dina morrhår, mina morrhår. De rör vid det innersta,
de vibrerar min längtan varm.
Min, bara min, osunda längtan. Olustig, oåterkallelig, oåtkomlig.
Dina knarrande små steg i den ekande parketten. Kanske små steg för alla andra i mänskligheten, men stora för mig och min längtan.
Min näsa, din nos. Nos mot näsa hittar vår längtan lite lugn.
- Du måste göra den till en exlängtan snart, säger de som vet. Men de vet ingenting, för min längtan är inte till salu. Den går bara att mäta i kattfötter.
Min nos, din nos. Nos mot nos hittar vår längtan lite ro. Vila.

:)
/helena