Det fanns en tid, för ganska länge sedan nu, när jag inte kunde lyssna på musik för att den gjorde mig så känslosam. På ett nästan obehagligt sätt. Det var som att tonerna blev för närgångna. Jag vet inte om det säger mest om musikens förmåga att ta en till platser inom en som man inte vill besöka, inte vågar besöka, platser som man kanske inte ens visste existerade. Eller om det bara handlar om en ung människa som befann sig i en extra känslig period och därigenom inte "tålde" musikens påverkan och inflytande.
Kommer att tänka på det när jag snäpper av några här-där-jag-går-och-står-bilder med kamerans hjälp. Eller rättare sagt just-precis-här-där-jag-sitter-och-skriver-bilder. Då kommer jag att tänka på den där perioden utan musik. Tänk - en tonåring som inte kunde, inte klarade av, att lyssna på musik. Fast det rörde sig väl inte om någon jättelång tid, men ändå, vi pratar nog om flera månader i rad i alla fall.
Och så kommer jag att tänka på en annan sak. En annan period. En annan liten tidsrymd. När jag inte ville fotografera någonting alls. Eller "ta kort" som man ofta vardagligt sa på den tiden. Det var någonting med att jag inte tyckte att man kunde spara det där viktiga, med just de där ögonblicken. Att man ändå aldrig kunde fånga känslan, tanken, tiden, som fanns just då. På bild.
Så tänker jag inte riktigt längre. Bilderna, fotona, kan visserligen vara minnen - om man vill - men de kan också vara något annat. Något mera fristående. Bestående eller flyktigt. Men det var egentligen inte det jag ville säga.
När jag ser på mina något suddiga ögonblicksbilder så tänker jag på perspektiven. Hur de ändrar karaktär med tiden. Hur svårt det är - ibland - att se klart på det som finns rakt framför en. Hur svårt det kan vara att fokusera. Att fånga nuet som man säger. Att urskilja det viktiga från det mindre viktiga, om man befinner sig på alltför nära håll. Och jag kan inte låta bli att undra om det är därför som vi aldrig upphör att fascineras av historien. Alla historierna bakåt. Om de som levde då. Innan. Eller om oss själva för den delen. Då. Innan. För att det är lättare att få syn på det viktiga från lite längre avstånd? På lite längre sikt.
Men man glömmer så lätt minnets förmåga, vilja?, att tillrättalägga. Något som man tror sig minnas i detalj kanske i själva verket bara är en väl utstuderad efterkonstruktion?
Vad vet jag.
Vad jag vet är att det var allt från AB Flum idag. Och att i morgon kanske vi ser helt annorlunda på tillvaron.
:)
/helena
ps Å andra sidan. Musiksidan. Så blev filmen om Mozart - Milos Formans mäktiga "Amadeus" - min favoritfilm redan när jag såg den på stOOr bioduk som 15-åring. Den berörde på djupet, på ett sätt jag då aldrig tidigare hade upplevt. Nu sitter jag här och funderar på om jag inte borde se om/lyssna om den snart? För det har jag aldrig gjort, ordentligt, sedan jag var en alldeles överväldigad - och av musikens kraft uppfylld - 15-åring. Jag har aldrig vågat. För tänk om jag förstör det allra vackraste mötet med musiken, som jag kan minnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar