Kappan

 

Mest stolt är jag över min gamla kappa, den som jag ärvt av mig själv. Av mitt yrvädrigare själv.

Den som var grönare än grön en gång.

Den som tog mig till London. 

Den som jag fortfarande tar fram, varje höst varje vår.

Låter den få andas en stund, då när luften är som klarast.

Få pröva sina vida, otidsenliga, fladdrande kappvingar.

Känna lite på vinden. Blåsten. Stormbyarna.

 

Knapparna är visserligen nya, färgen skiftar en aning mörkare nu.

Och nopprorna, de lever vildare, mer otyglat, i tygets utkanter.

Fodret har en lång olagad reva.

Axelvaddarna gör mina axlar bredare än någonsin. 

Men det är inte det som jag är mest stolt över.

Det är att jag aldrig har vänt den. 

Trots orkanerna.

 

 

 

 

:)

/helena