i tidningen läser jag om en annorlunda loppis som nog behöver få ett besök av ett par som bara är lite, lagom, förkylda. Vi smittar nog ingen nu, mer än varandra med loppisiver då kanske.
De skulle visst sälja ut allt ur ett församlingshem. !? Visst låter det lite spännande? Det har lite av "Jakten-på-den-där-udda-prylen-som-man-inte-visste-att-man-behövde-förrän-man-fick-syn-på-den-i-ett-församlingshem-man-inte-hade-en aning-om-att-man-skulle-besöka-en-till-synes-alldeles-vanlig-lördag-precis-i-början-av-en-nyvaken-februariförmiddag-varning" över sig. Eller hur?
- Ja, just det. Det är februari nu! säger de persikokindade små tomtenissorna.
- Vi borde ha fått gå på semester för länge sedan!
Jaja. Ni ska nog få vila snart nu, tänker jag samtidigt som jag funderar på om min inredningsmelodi inte borde nynnas; Låt-stå-metoden. Ibland i alla fall. Jaja.
- Dessutom har jag ju lovat att fixa något för din onda hals, innan du åker. Säger jag.
- Trots att jag inte är den mest pyssliga personen, så har jag ju ändå sagt att jag ska ordna en lagom stor halsduk till dig, du lilla ont-i-halsen-olyckssyster. Fortsätter jag.
- Genom att offra ett pekfinger från mina noppriga vinröda fingervantar. Så det så.
Annars hade jag tänkt att berätta lite om boken som ligger överst i högen av böcker som ligger staplade i en farligt hög hög på den höga stoppljusplåtburken. Det händer faktiskt att den öppnas, boken, även om inumhussnön som har lägrat sig över framsidan indikerar något annat. Men jag är nog för trött för att berätta något nu.
Men okej, jag kan väl bara säga så här: Att det är en handbok i det muntliga berättandets konst. "Berättarens handbok" av Christina Claesson. Jag gav den till mannen i present en gång - inte för att han kanske behöver den. Men ändå. Den är bra att ha. Jag gillar särskilt att det finns en felsökardel. Där finns fullt med praktiska råd om allt ifrån hur man avhjälper skakiga-knän-och-röd-i-ansiktet-syndrom till hur man lindrar svettiga-armhålor-symptom. Och mycket annat. Och att det finns en starthjälpsdel, som kan ge vägledning när man hamnar i varför-ska-det-vara-så-svårt-att-komma-igång?-ångest. Om hur man kan göra en berättelse mindre spännande och därigenom i själva verket få den mer spännande. Och en massa annat.
"Lever man i ett permanent stresstillstånd kan en väl berättad historia ge samma vila och avspänning som ett varmt skumbad eller en tupplur. Den visualisering som berättelsen framlockar har samma effekt på hjärnan som meditation: vila, läkning och återhämtning. Alltså just vad man behöver i stress ..."
Sköt om er.
:)
/helena
ps Så när ni har tagit det där badet. Och tuppluren. Så glöm inte att berätta något för varandra också. Något litet i alla fall. Det behöver ju inte alltid vara så spännande. Som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar