I badrummet bor den. Saknaden. Inte så att sandlådan står kvar, förstås. Men tassavtrycken finns ändå för evigt där. Och längtan letar sig ofta in över tröskeln just här. Trodde aldrig att jag skulle sakna att ha ett visst sällskap när man är på... toaletten.
I badrummet, och i alla de andra rummen, finns den kvar. Saknaden. Även om det går lite längre mellan gångerna nu, förstås, som jag mis(s)tar en svart slarvigt slängd tröja på en stol. Eller en svart glänsande kasse på hallgolvet. Det skiljer ju bara en bokstav. Kasse. Kisse.
Det plitades ner en liten sak då, när det bara var några månader sen. Nu har det gått ett år, lite mer. Jag är gärna alla patetiska!? djurälskares ansikte. Med stolthet. Saknaden har inte flyttat ut alla sina persedlar än. Nu undrar jag om jag skulle sakna den, också, om den försvann - saknaden.
Alltså, i lite redigerad version - dikt om favoritdjur, i repris;
Min dikt, din dikt, min skatt
Jag skriver några lurviga pekfingervarv mot din mage, min mage;
Saknar dig, längtar. Sparar orden i känselbanken, ditt konto där bara växer.
- Din längtan är för gränslös, säger den som vet allt,
men aldrig förstår att min längtan
är lika tjock och luddig som vinterpälsen.
Den får inte plats bakom glas och ram.
Som en lite sliten slinga runt min hals. Som en varmbakad kringla runt mitt hjärta.
Din svans, min svans.
Dina tassar, mina tassar mot mitt hala, tomma golv. Tysta trampdynor.
Dina morrhår, mina morrhår. De rör vid det innersta,
de vibrerar min längtan varm.
Min, bara min, osunda längtan. Olustig, oåterkallelig, oåtkomlig.
Dina knarrande små steg i den ekande parketten. Kanske små steg för alla andra i mänskligheten, men stora för mig och min längtan.
Min näsa, din nos. Nos mot näsa hittar vår längtan lite lugn.
- Du måste göra den till en exlängtan snart, säger de som vet. Men de vet ingenting, för min längtan är inte till salu. Den går bara att mäta i kattfötter.
Min nos, din nos. Nos mot nos hittar vår längtan lite ro. Vila.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar