Goodbye Halloween!

Visst är det mysigt med alla pumpalyktorna. Särskilt de hemmakarvade. Och visst ska barnen klä ut sig och äta godis till de spricker. Självklart. Men måste allt bli så, liksom, snabbmatsproducerat? Massprodukter. Yxor och spindlar och dödskallar i oändliga rader.

Plastspindlar och oläskiga spindelnät. En massa krimskrams. Inser att jag låter som en riktig gnällkärring, men börjar det inte bli lite för mycket? För några år sedan tyckte jag det var en bra idé att vi anammade Halloween-firandet som ett komplement till vår ljusa Alla helgons-tradition, men nu vet jag inte längre. Det känns som att det har börjat förvandlas till det kommersiella jippo jag hoppades att vi skulle kunna undvika.

Därför ställer jag in Halloween i år. Hoppar bara över det. Åtminstone de mer massproducerade delarna.

Känns dessutom som att jag redan har gjort min del av dealen, genom att lägga till klassikern Thriller till mannens höstrepertoar. Något som har verkat uppskattat bland kursdeltagarna/eleverna. Bra. Kungen av Pop har återuppstått än en gång, från den läskigaste/gulligaste videon ever. Se den. Igen. Hela. Älskar dansstegen. Kanske skulle ta och öva in dem? Får väl bli någon slags lightversion för halvhandikappade medelålders tanter med halvknäppa knän i så fall. ;)

Nog med gnäll. Ikväll ska vi självklart titta på skräckis. Har spetsat in mig på en gammal goding. A Bucket of Blood. Från 1959. En skräckkomedi. Står något på omslaget om att man kommer bli sick, sick, sick from laughing. Haha. Låter lovande. Tydligen har de gjort en remake av den på 90-talet också. Kunde kanske vara kul att följa upp med den sen då.

Och visst finns det ett och annat guldkorn att hitta bland alla Halloween-prylarna, som salladsbesticken i form av skeletthänder. Haha. Underarmarna blir de magraste bestickhandtagen ever! Lite kul.

Nu är det (snart) vinter vetja. Hello snow! (och regn och rusk och vidrig snålblåst...)

:)
/helena

ps På SVT Play går det att se A Bucket of Blood ett bra tag till. Bara ett tips i all bloddrypande välmening.

Linda Bläh - en lagom liten berättelse

Förstår inte varför folk envisas med att kalla det för Höstlovet? Läslovet, heter det ju! Och det vill jag självklart försöka bidra till. Därför har jag totat ihop ett litet bidrag till läslovet, inspirerad av de tider vi befinner oss i.

I helgen skrev jag del ett. En andra och en tredje del är på gång. Kanske får jag tid att publicera även de delarna här inne. Men vi börjar väl i rätt ända ändå, med del ett. Får jag lov att presentera Linda Bläh. En lagom liten - eller stor - berättelse. För dina barn och dig. Eller dina barnbarn. Eller "bara" för barnet inom dig. Hursomhelst. Here we go:

Linda vaknade. Inte med ett ryck, utan med en mjuk känsla i nästan hela kroppen. Det var bara foten som kändes kall och ryggen en aning stel. Den andra foten kändes också kall. Täcket låg halvt om halvt på golvet.

Linda krängde på sig den stickade blå tröjan över det tunna nattlinnet. Den sönderälskade tröjan hade maskor stora som mushål. Men vad gjorde det, den värmde ändå. Morfars doft var borta ur den för länge sedan, men känslan av morfar Bengt satt för alltid kvar i garnet som klamrade sig kvar mellan maskorna. 

Boken, som hon börjat läsa kvällen innan, låg uppslagen med en vild bild i mitten. En bild av en galen kvinna. Håret på ända och stora, omoderna glasögon. Inte sådana där svarta, kraftiga, fyrkantiga, som pappa och alla andra trodde att de passade så bra i, mera som uggleögon. Som tefat. Som täckte ögonbrynen och nästan hela kinderna. En kvinnlig mördare. Linda tyckte det verkade konstigt. Verkade orimligt på något sätt. Kvinna. Och mördare. Som en motsättning. Att kvinnor alls kunde mörda.

- De exakta procenttalen kan jag inte, hade Jocke sagt. Men visst finns det kvinnor som begår mord. Även om de är betydligt färre än männen, och ofta har andra anledningar och bevekelsegrunder, fortsatte han. Alltid skulle han använda så svåra ord. Bara att googla upp i ordboken, sa han. Ett stort ordförråd kan minska klyftorna mellan människor på ett mer djupgående och effektivt sätt än vilket senkommet politiskt beslut som helst. Han gillade att avsluta så där. Kryptiskt. Svårbegripligt. Så att man fick något att fundera på. Eller något att skita i att fundera på.

Magister Jocke. Med det långa svarta håret i svans. Och kinder som verkade så mjuka. Kanske hade han fått så tjockt och långt hår som kompensation för bristande skäggväxt?

De hade thriller-tema. Med fokus på "ljuset i mörkret", som Jocke uttryckte det. Vi måste våga skåda mörkret i vitögat, mässade magistern med ett så inlevelsefullt uttryck i de annars så snälla ansiktsdragen, att man nästan hoppade till i bänken. Linda hoppade inte till. Hon var van vid mörker. Och ljus.

Ingen, utom lilla Livia, visste väl riktigt vad skåda betyder.

- Är inte Skoda en gammal, ful bil? Undrade Max glatt.

Alla skrattade, utom Livia.

Linda hade varit kompis med Livia en kort tid. Sedan början på höstterminen. Hon hade fått följa med Livia hem till det stora huset fyllt med lukter som hon aldrig tidigare hade känt. Eller dofter då. Dofter är något godare än lukter, trodde Linda. Och ändå godare än allt det i världen som stank. Här bodde Livia med sina fyra äldre syskon och en moster. Föräldrarna var döda. Dödade. I ett krig långt borta. 

Livia hette egentligen något annat. Något längre, något med ett ljud som kändes kittligt i halsen. Men hon hade börjat kalla sig själv för Livia så fort hon lärt sig vad ordet liv verkligen betydde. 

- Att ha ett liv är ingen självklarhet, hade Livia påpekat första gången de tog följe hem från skolan. Linda fattade inte riktigt vad den nyfunna vännen hade menat med det, men hon hade ändå nickat. Försökt föreställa sig att hon nickade på ett sådant sätt som någon som verkligen förstod innebörden av det Livia just påpekat.

Efter några veckor hade de börjat bråka. Livia tyckte att Linda och alla andra "små svenne-brudar" var så bortskämda. Skulle ha allt de pekade på. Smink och senaste smartphonen och full rätt att gå på vilken sida av vägen de ville. Det sista var visst något bildligt, något som egentligen betydde något annat. Ett uttryck från Livias andra - första? - hemland. Linda kände inte alls igen sig i den beskrivningen. Hon som inte ens gillade smink. Hon som alltid bad om lov, och nästan alltid höll det hon lovade. Linda tog inget för givet. Särskilt inte sedan morfar Bengt dog. Då försvann den speciella platsen inom Linda, den där hon känt sig trygg i sitt eget sällskap.

Hon borrade in näsan i den obefintliga doften mellan maskorna. Bad en bön till morfar om styrka, drog på sig jeansen, borstade håret och gick ner för trappan. Ingen annan var uppe ännu. Mjölken var kall. Ingen hade glömt kylskåpsdörren öppen för länge. Hon gjorde varma mackor och banansmoothie. Det var morfar som kallat det varma mackor. Själv sa hon grilled cheese, vid de tillfällen när mamma var tanklös nog att fråga vad hon ville ha.

- Grilled cheese, please! Och ett boiled ägg med kaviar. Och en syltsmoothie med extra mycket grädde i. 

- Du kan få gröt om du vill, med en liten klick sylt uppepå, brukade mamma sucka till svar. Gröt lika med bläh. Sa Linda. Så det var bättre att vara uppe först och laga till det man själv ville, medan mjölken fortfarande var kall.

När mamma vaknat, skulle hon påminna henne om att de skulle köra ett gympa-pass tillsammans. Ett nytt. Mamma skulle nog bli väldigt överraskad, av innehållet. Mera dance än gympa. Mera moves än rörelser. Mera Linda än mamma. Definitivt mycket mera Linda än mamma. Men mamma höll stilen, som pappa sa.

- Håller stilen gör hon, min goa tjej!

Pappa kallade alltid mamma för sin goa tjej. Hur töntigt? Hur lamt? Hur yesterday? Hur ofattbart löjligt?!? Min goa tjej. Bah.

Mamma Therése var dessutom gammal. Minst fem år äldre än Lindas kompisars mammor. Men stilen höll hon. Tydligen. I alla fall om pappa fick avgöra.

Snuffe behövde gå ut. Eller hade behövt gå ut för ett tag sedan. Pölen i hallen talade sitt tydliga språk. Snuffe var gammal. Åtminstone halvgammal. Sju hela människoår. Linda ville inte att Snuffe skulle dö. Självklart inte. Men hon önskade det intensivare än vad som kunde anses normalt. Normalt. Ett ord som beskrev hur man borde vara. Och känna. 

- Det och det är normalt, sa man. Sa alla möjliga. Fast de omöjligt kunde veta säkert vad som var just normalt. Normalt sett. Ett normalt sätt. Vem hade det egentligen? Vem VILLE ha det? Linda bara undrade.

Snuffe skakade på sin regnvåta kropp. Linda tog av sig jackan. De andra var uppe nu.

- Ikväll tittar vi på läskig film, va? Pappa höll fram händerna framför sig på ett zombieaktigt sätt, och Linda drog sig bakåt med låtsad rädsla. 

- Ja!!!!!! ropade lillasyster Lova. Och mamma gav pappa ett förmanande ögonkast. 

- Ja, just det, du och jag Lova ska titta på Bamse först. Eller Paddington kanske. Eller Puh. 

- Nasse!!!! Ropade Lova med munnen full av illröd sylt. Nasse! Nasse! Nasse! Och oink oink Ior!

- Okej, okej. Nalle Puh it is. Och sedan blir det liiiite mera scary, mimade pappa till Linda, som log.

/helena

Bland tuppar och tavlor och tåg

Redan som tonåring kunde jag inte bara gå förbi den lilla presentbutiken. Skyltfönstret skimrade och liksom log lockande mot mig. Glittrade av glas i alla färger. Mina ögon var känsligast för det gröna glaset. Grönt har alltid varit min färg. Men där fanns också flaskorna som skiftade i blått, lila och silver. Med tunna, tunna, till synes vanskligt sköra halsar. Kurviga flaskkroppar signerade Vallien. 

Ända sedan dess - sedan promenaderna förbi presentbutikens lockande, glittrande utbud - har jag haft ett extra gott öga till Bertil Vallien. 

Här ovan; en av hans långsmala, fantasieggande farkoster. Alltid befolkade. Besjälade. Och hur skön blir den inte i kombination med de klassiska Axet-stolarna i bakgrunden?

På tal om stolar... Gamla biografstolar lockar också alltid min syn. De här är så vackert slitna. Fast kanske inte så fasligt sköna att sjunka ner i förstås.

Gamla saker är så stilfulla att "bulla upp" med.

Även om antikmässan även bjöd på en och annan nymodighet. 

Blandningarna mellan epokerna var hejdlöst intagande.

Och självklart låg mitt eget fokus som vanligt bland djuren som säger mjau. Här ett extra charmigt exemplar.

Andra djur försökte också göra sina röster hörda. De här lyckades rätt så bra, tyckte jag.

Kvinnlig fägring går aldrig att ignorera. Hade jag haft 32.000 kronor i min minimala vintage-budget, då hade den här kinesiska skönheten fått följa med mig hem ögonaböj!

Kanske inte direkt ett bildregn, i så fall ett duggregn. Kanske kommer det några fler senare, tyckte bara att just de här föremålen verkade trivas så fint tillsammans. 

:)
/helena

ps Idealet hade förstås varit att jag hade kommit iväg till Åhaga, och antikmässan där, redan första dagen den pågick för oss vanliga dödliga. I fredags alltså. Men tiden räcker så sällan till för idealen. Därför får ni hålla tillgodo med ett antal inspirationsbilder istället för information om exakt vad och var ni kunde köpt alla de vackra tingen. 

Inspiration är ett slitet ord i blogg- och socialamediervärlden, men faktum kvarstår - att låta sig inspireras av tingens atmosfär och tillfälliga sammanhang, kan vara något av det bästa som finns. Därefter är det bara att börja plocka bland de egna sakerna. Ge dem nytt liv i "nytt" sällskap. Sedan är det ju alltid kul att hitta något mer. Något oemotståndligt, som bara måste få följa med hem. Om jag gjorde det? Hittade något som bara måste få följa med hem? Jodå. Hur det gick med den saken får ni kanske veta en annan gång.

Några små steg

Yes! Ett litet varv hann jag med, inne på Åhaga och antikmässan som pågick där i helgen. Har just lagt in de foton jag tog, och förmodligen är så pass många av dem okej att ni kommer få ett litet bildregn härinne så småningom. Men vi börjar med ett par gulliga - välanvända - små skor.

Kombinationer. Härliga kombinationer av saker. Det var det jag föll för mest inne på mässan. Saker som tillförde varandra någonting. En gammal Remington. Vem skulle inte vilja skriva loss på en sådan goding? En kvinna med ålder. En avställningsyta med patina. Burk, som tillför en aning färg. Och så minidojorna då.

<3
/helena

Vad är hon?

Flickan som gungar i takt med klockan. Exakt på slaget. Som en pendel. På baksidan - eller är det framsidan - av den sparade kladdlappen hittar jag fragment från något jag skrev i våras. Om gungan som gnäller. Jämrar sig eller bara visar att tiden går. Den gnäller fortfarande, varje dag, utom när snön fallit. Lätt, lätt, utan att ha fått minsta skrubbsår på sina vita knän har den fallit, snön. Nu har den rest sig upp igen. Jag längtar redan efter nästa fall.

Medan tiden tänker på annat - den titeln tänker jag ofta på. Tidsbundna ord med hög igenkänningsfaktor. Medan jag tänker på annat går tiden. Märkligt nog.

Den här veckan har gått extra fort, känns det som. FN-dagen kom och gick. Fast jag ställt fram nummer tjugofyra i den gamla blädderkalendern för länge sedan.

Lisbeth Palme, kom och gick och fick så mycket gjort under bara ett liv. Fina, kloka Lisbeth. Sa Margot Wallström, när hon fick veta att Lisbeths innehållsrika liv på jorden var slut. Och tänk att ha varit tvungen att överleva det hon tvingades överleva! Vem hade orkat gå vidare efter det? Hela landet var traumatiserat efter hennes makes brutala bortgång och hon var tvungen att leva vidare. Hon jobbade bland annat med Unicef. Var med och drev igenom FN:s barnkonvention. Vem orkar något sådant, efter det hon var med om? Fina, kloka Lisbeth.

Har ni tänkt på att det bara är ett c som skiljer klockan från de kloka? Lite trivialt i sammanhanget förstås, men så är ju livet nu en gång beskaffat. Som en ständig pendel mellan högt och lågt.

Vintersport på den avstängda TV:n. Utanför några halvgröna blad som fortfarande håller sig kvar i grenarna med näbbar och klor.

Augustprisnomineringarna svischade också förbi. Och eftermiddagsljusets sista timmar. Nu blir det mörkt, kameran gråter lite i sitt hörn, men snart blir det ju ljusare igen. Pendeln, ni vet.

Skriva, skriva, skriva. Det hoppas jag göra i mörkret. Och fota lite ändå förstås. Mörkret är ju bildjägarens bästa utmaning.

The Age of Adaline. Det var egentligen bara det jag ville. Tipsa er om en tidlöst bra film. Blake Lively. I en stor roll. Första rollen jag sett henne riktigt bottna i. Den är inte för stor, filmärmarna hänger inte nedanför de välmanikyrerade händerna. Rollkaraktären passar henne som hand i handske. Och Harrison Ford är bra. Riktigt bra. Birollerna bärs upp av idel ädel adel. Eller vad sägs om namn som Ellen Burstyn och Kathy Baker? Mumma för oss movielovers!

En film om att ha all tid i världen och ändå sakna tid. Stjärnorna är med. De på himmelen också. Och tiden stannar en stund där i hissen. Men framtiden är inte heller så dum, har jag hört.

På baksidan - eller är det framsidan - av min kladdlapp står devisen jag kanske kom på allra först i världen - vem vet? Ni har hört det förut: Jag blir aldrig någonsin klar med någonting. Men det blir ju inte vinden heller.

Eller klockan.

<3
/helena

ps Vad skulle boken som handlar om en massa gamla klockor kunna heta då? All tid i världen. Såklart.

- Vad är ett gott hem?

- Där den man vill bo med finns.


/sagt av Gert Wingårdh
i andra delen av Hemma hos arkitekten


<3
/helena

Odödlig

För mig är han inte död. Han, som rörde sig som en akrobat mellan genrer och ackord. Som en trapetsartist förde sig de starka stämbanden genom luftrummet.

Ziggy-tiden, den var jag lite för liten för att kunna uppleva live på ett förståeligt sätt, så att säga. Ziggy har jag fått upptäcka som vuxen. Ziggy är en STAR. Är. Presens. För evigt.

För mig är Let's Dance-albumet det verkligt oförglömliga. Då var jag en fjortis. Lyssnade på musik jämt. Spelade mina kasettband trassliga och utdraget trasiga. Satte nålen nära nära rätt spår på LP:n. Flyttade tillbaka nålen om och om igen, till favoritlåtarna. Analog repeat.

Har läst någonstans, att de hade ett kort förhållande på riktigt också - Bowie och den underbara kvinnan i videon. Vet inte om det är sant, men kemin dem emellan glöder ju, så vem vet?

Jag älskade videon. På grund av/trots att jag inte förstod det minsta av eventuella (politiska) budskap. Tyckte bara allt var vackert och kul och romantiskt. Och musiken sedan. Den talar för sig själv:

China Girl

<3
/helena

ps Bara ett litet ps här. Iggy Pop och Bowie lär ha skrivit låten tillsammans. Under sin Berlin-tid. Men det vågar jag inte ta gift på. Grundligare källkoll är nog på sin plats.

Antikviteter...

...har vi inga.

Ett hem fullt av gamla saker och ting som vill berätta något, har vi däremot.

Som mina gamla dockskåpsmöbler. De står och "skräpar" lite här och var.

Dockskåpet hade blivit fuktskadat, luktade illa av alla år i mitt barndomshems förvaringsutrymmen, men de små möblerna hade stått pall för tidens tand. Toalettstolen står i vitrinskåpet. Spisen och diskbänken pryder sina platser i köket - förstås. Allmogesoffan matchar en eller annan blå bok i Stringhyllan. Den stoppade, blommiga minisoffan står här i gröna bokhyllan i vardags/tv/all/arbetsrummet, alldeles nära den lite större soffan där jag sitter och knattrar på tangentbordet. Blickar upp mot den nu - med det berömda, smånostalgiska leendet i mungipan.

Men jag skulle ljuga om jag sa att vi inte har någon liten sak som har fyllt minst 100 år. Det är klart vi har. För nuförtiden behöver saker och ting inte vara så jättegamla för att vara hundra år (det där lät kanske lite kryptiskt, men förklaring följer). Föremål från det tidiga 1900-talet räknas ju numera som antikviteter. Till och med de konstfulla, gracila tingen från den så kallade dekadenta deco-perioden kan snart luta sig tryggt tillbaka i den stora, trivsamma antikfamiljen. Tillsammans med den svulstiga barocken och de ständigt lika populära, stilrena gustavianska 1700-tals-"pinalerna". Och alla de andra epokernas käraste överlevare.

En och annan ärvd ekmöbel har vi, såklart. Som serveringsbordet - vårt kära skrivbord. Stadigt, pålitligt, odödligt. Precis som jag vill ha det. Med patina på.

Och så farmorsskålen då. Den som vi kallar så. Efter mannens farmor Anna. Den är så fin. På fot, med graverad blomsterfägring runt. Så skör. Så delikat. Ett av få föremål som vi inte vågar ha framme. Inte vågar använda i vardagen. Lite synd. Men den är så vacker att skåda, de få gånger den får komma ut och lufta sig.

:)
/helena

ps Vet inte riktigt vilken approach jag ska använda mig av i år... Känns som att jag har försökt allt. Tuffat på i hundra tankeknyck för att komma dit. Låtsats som det regnat. Varit sur, arg, besviken, förkyld, likgiltig (på ytan i alla fall).

Hur som helst är det dags för en av landets coolaste antikmässor igen! Här i Borås. I de gamla lokstallarna på Åhaga.

Nu i helgen kommer saker och ting bli annorlunda, skulle jag vilja säga. Men sanningen är att jag aldrig lyckats komma dit, fast jag bor nära, bara ett par kilometer bort. Hoppas, hoppas. Håll tummarna!

Deprimerad dam, kyrka på stan eller kul kissekatt?

Dags för motivbyte. Sommarens blå grindar ska stängas. Tänkte jag kunde ta hjälp av er. Vad tycker ni? Vad är finast, bäst, knasigast eller bara helt rätt?

Färgglatt? Detaljrikt? Eller saker välplacerade på en klassisk skrivmöbel? Det är frågan.

Lustig katt! Olustig dam?

Fördelen med att ha ett motiv bakom glas är ju de ljusreflekterande ytorna. Fördelen med en "rå" målning är att man slipper reflexer. Pros and cons. Mer ytor som fångar ljuset är såklart bra när mörkret kryper närmre, å andra sidan blir det svårare att njuta av motivet från alla vinklar när det blänker och bländar. För- och nackdelar, som sagt.

Deppiga damen har jag haft en bra tag, men hon har aldrig fått komma upp exklusivt någonstans. Samma situation med "katt bland prydnadssaker", någon egen plats att värma sina små tassar har kissen aldrig fått.

Klockorna i kyrktornet har inte ringt här inne i mer än några månader. Den tavlan kom hem hit i samband med den ljuva midsommartiden.

Så, vad tycker ni? Katt, Kyrka eller Kvinna?

Hm. Vore nog en utmaning att försöka få den deppiga damen att dra på smilbanden när man går förbi. Hm. Men katten får ju MIG att dra på smilbanden förstås. Hm. Kyrkan känns mest neutral, även om den kristna tron kan kännas allt annat än det ibland. Hm.

Ja, vad tycker ni?

:)
/helena

ps "Om du vill gå fort, gå ensam. Vill du gå långt, gå i grupp." Talande citat från filmen vi såg på tjock-TV:n i helgen: The Good Lie (2014).

Tänk, 1983, när kriget i Sudan bröt ut, började jag i högstadiet. Då hade jag ingen aning om att massvis av barn skulle bli föräldralösa och tvingas fly hundratals mil - med livet som insats - till flyktingläger, där många av dem sedan tvingades leva väldigt länge. Den här filmen handlar om några av de så kallade "lost boys", som fick chansen till ett nytt liv i USA. Se den. Om du, som jag, tycker det är otäckt att man vet så lite om konflikterna som pågått/pågår runt om i världen. Får en att än mer förstå hur bra vi har det - regeringskris eller inte - här i vår rika, fredliga och relativt skyddade del av världen.

Älskar kulturkrockarna! Det är av dem vi kan lära oss något, om oss själva och varandra. Se The Good Lie.

Lättviktigt, men fint.

Gillar precis allt här. En liten plats i perfekt harmoni, när världen utanför verkar förryckt. Haha, det där lät patetiskt, jag vet, men ni förstår ändå vad jag menar, va? Stillebensjukan, brukar jag kalla den. Att vilja ha små områden där det råder någon slags absolut ordning. Sobert, sorterat och inordnat. Det är kanske inte direkt min signaturmelodi i det stora hela, gillar ju brokigt och blommigt och färgblandningar, men i det lilla passar det perfekt. Som här. 

Allt, nästan, är dessutom vintage. Vaserna med kvinnliga signaturer från Upsala-Ekeby. Den lilla, tunga barnkopian. Lådorna för spel. Mannen som fått spel? Haha, vunnit något har någon gjort någon gång i alla fall. Därav segerkransen på toppen, förmodar jag. Lampan med frihetens vita fåglar på. Fotot på mannen som liten. Gulligull!

 
Tid att tända ljus. I den art noveau-inspirerade lampetten. Trettio kronor på Myrorna, har jag för mig, för hela härligheten. 

Lite suddigt här kanske, men so what? Livet är inte perfekt. Eller om jag får uttrycka det en aning mer filosofiskt: Livet är inte perfekt, just därför är det perfekt.

Just nu dricker vi kvällskaffet i dessa snirkliga skönheter. Sinnligt kaffe, kallar jag det. Det är så svårt att hålla de här kopparna på något bra sätt, blir lite som akrobatik för fingrarna varje gång. Hoppas bara inte att guldkanten på dessa gamla godingar avger mer än en överlevnadsbar mängd bly...

Sa jag att vi dricker kvällskaffet i dem? Jaha, bra. Och morgonkaffet förstås. Och kaffet på maten såklart. Och så vidare och påtår på det.

:)
/helena

ps Inget nytt. Inget ni inte sett förut. Lättviktigt? Javisst! Men fint.

Plommonputs & Oktober(s)kärt!

Fk. Jag snackade fk i början på veckan. Nej, här snackar vi inte det som brukar förkortas FK. Nej, här snackar vi inte heller om förkylning. Här snackar vi färgkombinationer. Och här, här snackar vi nog en av de snyggaste färgkombinationer jag någonsin sett.

Oktoberskära rosor mot plommonfärgad putsvägg. Bästa färgkombon ever!?! Med en viktig ingrediens: Klorofyllfylligt grönt. Lite grönt bara måste man ju ha.

Och snart kommer frostrosorna. Kan det vara ett av de vackraste ord som finns - frostrosor? Ja, det kan det.

Annars då? Jodå. Sitter här och redigerar lite bilder. Ska snart fredagsfika med bästa mannen. Passar på att önska er en trevlig helg innan dess. Kanske tittar jag in med något lättviktigt senare. Imorgon eller så. Kanske inte. Det beror inte så mycket på väder och vind, mera på tid och lust och hur landet ligger.

Äsch. Vi får väl se, helt enkelt.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Ni har väl inte glömt att köpa det kära, skära bandet? Rosa, kallar de det visst. ;)

En bok, eller två. Och en sak som ligger på stolen där.

Lila sommarbyxor

köpta en kylig höstdag

det blåser rakt genom benen 

ångrar mitt köp.

Varför lever jag ett liv i ångest

blir kär först när älskaren har gått

våndas i resterna efter sommaren

när andra förbereder inför vintern

i vetskapen om att lågan har slocknat

först när kärleken tagit slut?

Jag försöker skära till

de orimligt långa byxorna

till längden på min egen dumhet.

Försöker få denna sommardag

med livets alla chanser och olyckor

ur sin omloppsbana

och vända den till passionerad kärlek.

Jag står ensam och lyssnar

till löven som svischar förbi i den kalla vinden

i mina lila sommarbyxor

fullpackad upp till knäna.

/Lila sommarbyxor
av Moon Chung-hee
ur Sång till gryningen
Svensk tolkning/översättning av Lars Granström
(Bambulunden
Författares bokmaskin
Stockholm 2013) 

Vi fick med oss poesi hem. Från det lilla perrongbiblioteket i Mollaryd. Vi lämnade poesi och tog annan poesi med oss hem. Men det här är en annan bok. Har knappt hunnit öppna den än, bara bläddrat bland bilderna. Verkar lovande.

Kom ni ihåg att jag såg en stjärna? Eller om det var flera? På Emmaus, när vi var där och lämnade in lite konst? Minns ni? Att jag önskade mig en stjärna där och då. Här är den. En ljusstake med extra mening. Star for life. Från Kosta Boda.

Tack, käraste! Mannen överraskade mig genom att ha den med sig hem när han hade varit och handlat på ÖB för ett tag sedan. Hade visst ett par kronor över, sa han. Bra då att Emmaus second hand ligger vägg i vägg. Tack, min stjärna - för min stjärna!

Vi får kanske ta och titta närmare på den närmare advent, då ska den såklart vara tänd.

<3
/helena

ps Lättläst. Luftigt, men med viss tyngd. Snart har jag läst igenom den. Hon heter Moon, bara en sådan sak. Få ord, men mycket mening. Många bra strofer. Vardag i poetisk tappning. Liv och död och kondomer och läppstift i en salig blandning. Och mycket annat. Hör bara på några av titlarna: Kissande flicka, Om att flyta med, I kväll kan jag skriva, Som om jag åt ett äpple, Farväl till en fjäril, En kvinna tvättar sitt hår, När jag ser en lång man.

Ska vi ta en dikt till? En kort? Den heter Bekännelse och finns på sidan mitt emot de lila sommarbyxorna.

Jag skulle plocka bort

heta, avslöjande

ungdomliga ord likt löv

ord som en gång

grönskade som jag själv och

samla dem kring mina fötter

och njuta av dem

i långa tysta kalla dagar

för ännu ett kretslopp.

Tidsinställt dukningstips

För ett tag sedan kom jag på en idé. Jag är säkert inte först med den, för om det är något som är speciellt med just den här tiden som vi lever i nu och nu och nu, så är det väl just det - att man aldrig får/kan vara först med någonting. Nästan aldrig i alla fall. Anyway. Det här är åtminstone min version av idén med klockor som servettringar. Tala om perfekt idé till nyår, eller hur?

Sedan kom jag att tänka på sommartiden. Och vintertiden. Omställningen. Snart ska vi ställa om igen, även om det förmodligen blir en av de sista gångerna som vi gör det. För sommartidens tid är snart slut, har jag hört. Det var visst någon liten klocka som klämtade om det...

Så då kom jag på att det kanske vore ett roligt inslag med klockor då, när man ställer tillbaka klockan. Bara att plocka fram alla sparade ur ur lådor och skrymslen och vrår. Några ärvda, några inropade på auktion, några med trasigt glas, några som fortfarande går att använda, några som borde slängts men inte ville låta sig slängas. Tiden går, men den gillar inte att man kastar bort den.

Servera mustig soppa till min gamla klocka? Den lilla röda är min allra första. Metalldelarna har blivit skönt gröna. Måste stressat fram i mina unga dar, stressat så svetten lackade. Och ärgade tiden grön. Vet inte säkert om den till höger är mannens allra första, men en av de första är det allt. Kanske tittade han på den i samband med att han gav sin första gitarrlektion, en gång för tusen evigheter sedan?

En riktig rova. Passar perfekt att servera på tallriken.

Stoppa tiden vid fem i halv tio. Hög tid att börja tänka på refrängen. Och efterrätten. Och dukningen.

Saken är biff!

:)
/helena

ps Hon kan få rovan, han det smäckra armbandsuret. Lillen får Musse och trädgårdsälskaren får den blommiga. Klockorna kan fungera som mer än servettringar - som placeringskort också. Sedan är det ju en annan sak att hitta lämpliga klockor. Den som inga klockor har, hen får gå med handleden bar, typ. Billiga, urdåliga (hö, hö) klockor som stannat finns förstås "överallt" på second hand-marknaden. Hög tid att ropa in/ ut och spana efter ett vintage-gäng med sköna visare nu då kanske?

ff & fk

Ff. Det är det vi tittar efter mest - kameran och jag, när vi går på promenad i staden. Färg och form. Och så kikar vi, sneglar stolt och mindre stolt, på arkitekturen. Hur de olika tidernas byggstilar vilar snällt, ibland en aning bråkigt - och brokigt! - intill varandra. Snickarglädje jämte betongklossar. Snirkligt bredvid spikrakt.

Här är fyra exempel på saker vi fastnar för: Rutigt och subtilt och krackelerat och framfusiga fyrtal.

Och intressanta fk:s. Färgkombinationer. Organiska möten. Eller mekaniska. Det brända mot det blå. Lite så. Och så himlen på det!

:)
/helena

ps Längtar efter fler strövtåg med min "bildliga" vän. Att oplanerat flanera och upptäcka. Grotta in sig i små detaljer. Frossa i färg. Och form. Önskar att det fanns mer tid till det. Förr gav jag mig själv mer eller mindre spontana fotoutmaningar av olika slag, nu har jag flera inplanerade bildprojekt som tar upp det mesta av tiden. Men om tiden böjer sig lite, då kanske. Om tiden töjer ut sig en aning. Då!

Spelrum & rökringar

Var ni där? På invigningen av Nationalmuseet? Det hade verkligen varit något, att vara där, då, på själva öppningsdagen, tänker jag. En verklig milstolpe i det stolta museets historia.

Tycker mycket om tanken att visa konsten tillsammans med andra föremål och möbler från tiden som den stammar från. Ger märg och must och lust att lära och förstå mera, tänker jag.

Här hemma pågår, som vanligt, små projekt. Pyttesmå, jämförelsevis. I den ihåliga värmeljushållaren brukar jag säsongsskifta till kastanjer nu, men i år blev det annorlunda. Från vårens glaskulor till den murriga, mysiga inomhustidens spelpjäser. Gamla spelpjäser, helt enkelt. Så snygga.

Flickan med blommor har fått ge plats för snygg-snuggan. Det vill säga den gamla askkoppen från Syco i form av en pipa. Små pennstumpar passar perfekt däri.

Återanvändning av obehagliga - men snygga och roliga - tobaksrelaterade ting är en bra grej, tycker jag. Som ni vet, ingår det både konstfulla askfat och ett och annat dekorerat cigarettetui i min lilla "stinkande" samling.

Det var nog bara det. En och annan pennstump och en ikonisk, konisk Fia-pjäs.

:)
/helena

ps Kanske lite torrt, lite torftigt att bara följa med bakom kulisserna under renoveringen och den varsamma moderniseringen, men lite intressant ändå att se K specialen: Nationalmuseum - ljuset återvänder. Underbart att se hur de släpper in det naturliga ljuset igen. Tänk ändå, hur speciellt man måste tyckt att det var - när det elektriska ljuset gjorde sitt intåg i museisalarna, annars hade man väl aldrig fått för sig att stänga in de mäktiga fönstren på det sättet? Tiderna förändras. Det är skönt att konstatera att allt går framåt. Även om det är ännu skönare att konstatera när saker går framåt i takt med tiden som varit.