Vattnet blänkte, träden sträckte sig mot sprickan i molnen. Vi tog en sviktande promenad på stigen täckt av tallbarr.
Sedan lämnade vi in ett par saker till second hand-butiken.
Kvinnan på tavlan blickar ut över sitt vatten. Klipporna skimrar i grönt och rödaktiga toner. Fast hon nästan inte syns, kan man ändå ana 50-talsvidden i kjolen. Längst ut i vattenbrynet, en segelbåt. Ekan ligger närmre land. Nu får den drömmande kvinnan på tavlan (som nästan känns som en serieteckning med sin flyhänta, sköna skissteknik) snart flytta hem till någon annan. Förhoppningsvis.
Och det bleka kärleksparet. Med sina märkliga kroppsställningar. Nu får någon annan älska och ta hand om och damma dem ett tag.
Sedan ett snabbt botaniserande i second hand-hyllorna - som inte ledde till något omedelbart köp, men väl till ett par tankar i stil med: "Om den där unika vasen är kvar nästa gång jag kommer hit, så kanske..." "Och den där glasstjärnan!" "Så fin!" "Och kungen och Silvia på kaffekoppar från Hackefors, minsann!".
Kretsloppet. En in och en ut. Eller tre ut och ingen in. Eller två ut och tre in en annan gång. Enkel matematik. Vintage-matematik. Kretsloppsmatematik.
:)
/helena
ps Det var ju den här tavlan som hängde där duvorna häckar nu. Visst gillar jag att ha en del olika motiv att byta emellan, men ibland måste man helt enkelt låta sakerna gå vidare. Och jag backar aldrig ifrån att lämna in något jag tycker riktigt mycket om. Även om jag verkligen såg hur fina färgerna i tavlan var (är!), när kvällssolen träffade mitt i dess miniatyrvattenbryn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar