söndag 31 juli 2022

Titel som rockar fett. Bok som joggar minnet.

Deckare. Det sa man alltid förr, om kriminalromaner. Och när jag var yngre läste jag många, det vet ni som läst här inne mycket, länge och noggrant. Numera blir det sällan thrillers och sådant som står överst på läs-menyn.

De puttrigare varinterna känns ju oftast för, ja, puttriga. Lite för töntiga, helt enkelt. För enkla karaktärer och grunda storys. De andra, de som påstår sig vara mer verklighetstrogna, är ju ofta å sin sida alldeles för brutala.

"November 1978. Missnöjets vinter. Storbritannien är lamslaget av strejker. De döda ligger obegravda, avfallet hopar sig på gatorna - och någonstans i västra London dör en svart kvinna i en regnvåt rännsten. Hon kallas "Galna Annie" och var hjärtligt avskydd av sina grannar. Hon skulle varken ha blivit sörjd eller saknad, om det inte varit för den unga kvinna, fru Ranelagh, som hittade henne och som - uppenbarligen mot allt förnuft - är övertygad om att hon blev mördad. ..."

Ormars skepnad. Den svenska titeln låter nästan poetisk. The Shape of Snakes. Originaltiteln, den känns mera spännande och fantasieggande. Ovanligt spännande - och originell, för att vara titeln på en kriminalroman.

Men så upplever jag också Minette Walters som en ovanligt begåvad människokännare och iakttagare. Det är en fröjd och ett bokslukande uppdrag att följa i Walters spår och tankebanor. De många kvinnorna innanför bokens pärmar sätter extra krydda på anrättningen, som det väl kunde ha sagts och uttryckts, om man hade varit en något mansgrisig och förlegad person verbalt. 

(Cecilia Franklin står för översättningen som gör det mycket läsvärt även på svenska).

Vi har alltså börjat högläsa ur en ny så kallad bladvändare. Vill bara läsa hela tiden. Även om det är något svårt att tyda de passager som består av olika dokument, protokoll och diverse korrespondens. De är nämligen skrivna med skrivstil ibland. Dessutom mot grå bakgrund. Svart skrivstil mot grå bakgrund funkar så där ihop med medelålders ögon, kan jag meddela. Mannen fick till och med plocka fram förstoringsglaset igår. Men det går, vi läser på. För att vi vill veta hur det går, men också för att personerna vi får följa är så intressanta. Det börjar 1978, men just nu pågår en slags nutid som är jämngammal med själva boken - precis runt det senaste sekelskiftet.

The End? Nej, för tusan, vi har inte ens kommit till mitten ännu. Men det börjar väl dra ihop sig, hoppas det fortsätter lika bra som det har börjat. Eller så ömsar berättelsen kanske skinn helt? Hm. Vi får väl se. Här ska läsas!

Har ni någon riktigt bra sommarbok som ni nyss har läst ut och saknar - så där som man kan sakna en gammal vän som just har vinkat adjö efter sitt senaste besök? Eller ska ni precis börja på något ni längtat länge efter att få sätta läs-ögonen i? Berätta gärna. Vintage-läsning eller sprillans nytt, spelar ingen roll. Historiskt eller samtida. Lättsmält eller djuplodande. Allt kan vara läsvärt. Allt kan vara lärorikt. Allt beror på pennan bakom orden. På om pennan är både varsam och vass nog för att fånga vårt intresse.

Sköt om er.

Och läs. Läs. Och läs lite till, om ni vill.

/helena

ps Sekunda sekunder. Vad tror ni? Det var en titel som dök upp för mitt inre häromdagen. Brukar ju roa mig med att komma på potentiella titlar (resten av handligen kommer ju av sig själv sedan bara... Not.) Second second, den engelska översättningen skulle kunna låta så. Den andra sekunden. Fast det är säkert redan gjort. Något med tiden och second hand, det är ju verkligen redan gjort, på ett utomordentligt sätt dessutom. Skräck, på riktigt. 

Visste ni förresten att second hand inte bara betyder second hand (som i det vi snackar om här inne titt som tätt och hela tiden)? Det betyder även sekundvisare. Se där. Alltid lär man sig något nytt. Nästan varje dag faktiskt. Åtminstone om man är en väldigt vetgirig och ständigt läshungrig person.

lördag 30 juli 2022

En liten naggande god park går ju också bra

Lungorna. Stadens andningsorgan. Hur viktiga är inte de? Hur viktiga som helst, om ni frågar mig och många andra stadsbor. Älskar, älskar, ä-l-s-k-a-r de gröna plättarna instuckna bland asfalt, betong och annat som ständigt är på gång och språng i en stad. Det räcker ju med en liten grästuva för att man ska känna livet i sig. 

Femton parker, ungefär så många finns det bara här hemma i vår lilla storartade stad: Borås. Några av dem består inte av mycket mer än en bänk och ett par prunkande rabatter, men det räcker ju ofta gott och väl. 

Någonstans att sätta sig en stund och pusta ut bara, kanske med en kopp kaffe i handen. Och en god bok i den andra. Läsa några sidor och gå vidare - det är livskvalitet det. Någon liten stund som går lätt att klämma in bland åtaganden i vardagen, tänker jag. Smita ut i den gröna sköna smeten en stund och andas lite extra djupt.

Det är viktigt att inte bygga bort allt det gröna mellan husen, tänker jag, när jag ser den stora bygg-boomen breda ut sig härs och tvärs. Visst, självklart, det måste också byggas mer och fler bostäder, såklart. Men inte alltid på bekostnad av blad och buskar.

Det gröna måste hjälpa oss att hålla temperaturen nere - och skydda vid blåst och regnväder. Hålla marken i trim, så att säga. Och hjälpa våra luttrade stadslungor att jogga.

Det var nog bara det. Hoppas att ni har det bra där ute i spenaten. Oavsett om det är ute på landsbygden eller inne i stan.

Kram.

/helena

ps Vad jag och min bästa fotoassistent gör på bilden/fotot? Mer än djupandas och känner livet i oss? Ja, det kommer ni säkert att få titta närmare på en annan dag, det lovar jag.

fredag 29 juli 2022

Långsamt leder ju också någonstans

- Pinna på lite nu, älskling...

...sa en Cepaea hortensis, trädgårdssnäcka, till en annan.

Med det sagt vill jag önska er ännu en skön sommarhelg. En i långsamhetens tecken. Ett par lagom lata dagar, kanske? Som liksom sniglar sig fram. Utan att överdriva lättjan förstås, vi vill ju inte börja lämna slemspår eller så efter oss. Eller? Hehe. 

Fattar inte varför jag alltid vill kalla de här små för vinbärssnäckor, de heter inte så, det finns inte ens något som heter så, tror jag. Vinbergssnäcka finns, men de är visst större och gråare. 

De här små kallas trädgårdssnäckor, inget annat. De är visst lätta att förväxla med parksnäckan, men det är ju en annan sak. Trädgårdssnigel finns också, men den har inget skal. Ja, det finns mycket att lära sig om snäckor och sniglar, som ni hör.

En viktig sak att memorera är att det finns flertalet bruna sniglar som liknar mördarsnigeln, som är helt harmlösa. Som brun skogssnigel, till exempel. Och röd skogssnigel, som är lite mera rödbrun. Dvärgsnigeln har också en liknande färgskala, fast den är mindre och verkar knappt ens gilla trädgårdar. Alltså, bäst att läsa på först, innan du börjar jaga mördarsniglar då.

Fast allra först måste vi lura lite på hur en översättning skulle kunna låta. För våra vänner med annat språk och så. (Och då menar jag inte snigelspråket...). Lite åt det här hållet, vad tror ni om det:

- Move it, move it, baby... 

...said one garden snail to another.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps "... Sniglar härstammar från snäckor som en gång lämnade havet och kröp upp på land. Snäckor har ett spiralvridet skal på ryggen, ett praktiskt krypin som skyddar mot både uttorkning och rovdjur. Ändå har skalet hos en del snäckor tillbakabildats. En snigel är helt enkelt en landsnäcka utan skal.

Kanske tänker du på sniglar som jobbiga växtmarodörer, men faktum är att de flesta av dem hör till växternas medarbetare. Deras slemspår gör jorden stabilare, luftigare och bättre dränerad. Det gör att växternas rötter får syre samtidigt som det blir lättare för dem att tränga sig fram genom jorden när de växer. 

Visst finns det några arter som kan skada vissa växter, spansk skogssnigel till exempel (eller mördarsnigel som den kallas). Men de flesta sniglar äter helst sådant som redan har börjat förmultna. I naturen har de en viktig roll som nedbrytare och deras avföring är prima växtgödsel! ..."

/ur Land

från en artikel som heter: 10 sniglar du kan träffa på i Sverige

torsdag 28 juli 2022

Fem särskilt fina - med lök, äpple & ägget

Jag vet inte vad ni tycker om det här - att vi fortsätter vårt lite matnyttiga vintage-tema med en snorfana. Va?!

Ni kanske inte ens vet vad det är, en snorfana? Jo, men det är ju en gammal kär (och småäcklig) omskrivning för näsduk. Tänker mig att den kan få se ut som en lite småläcker tygservett här, bredvid lökbrädan som jag gjorde i slöjden en gång i forntiden - eller mellanstadiet som det väl också kallas... Så fint sliten den är, ska få komma upp på väggen och avsluta sitt jordeliv som prydnad, är det tänkt. Och äpplet, som gärna innehåller småkrafs och sånt som inte vill hitta sin plats någon annan stans, vad har det på gång?

Men se där - ett dockskåps-ägg. Ägget med stort Ä förstås, som i dansk flott och storartad design, även om det är väldigt ont om fullvuxen sittplats just här.

Och en av mina gamla maracas - som får agera dekorativ, mustig och höstlik "grönsak", redo för att hackas ner i en värmande gryta eller så. Träsmak? Haha. Jo, men visst. Fast än så länge är det ju lättsmält sommarsälta som gäller.

Sköt om er.

Och kram.

ps Det var del två det, i det här Fem särskilt fina-temat med en blandning av smakrika vintage-grejer. Länka er gärna bakåt till del ett här: Fem särskilt fina - för finsmakare.

onsdag 27 juli 2022

Fem särskilt fina - för finsmakare

- Välkommen ut i det gröna! säger fröken Klematis. Fru Klematis, numera, med ålderns och frodighetens rätt.

Skogsklematis eller Summer Snow, välj själva. Kär växt har många namn. Hon blommar kanske inte så värst mycket längre, ansas nog lite för hårt på våren och lever lite på skuggsidan av livet, men hennes knoppar är som vita pärlor.

Här, i spaljé-soffan där hon breder ut sig, ska serveras ett och anant kärt vintage-ting till er, är det tänkt. En kopp te?

Och något serverat på ett av våra allra vackraste fat? Granat från Rörstrand. Med grantäpple i åtanke, får vi förmoda. Ett av mina tidigaste second hand-inköp, tror jag bestämt. Säkert inhandlat på Myrorna. Tror det är sekunda gods, med mörka fläckar här och var i den annars glänsande röda glasyren. Och krackeleringar. Och några repor på det. Men vad gör det? Inget. Absolut inget. Vackert så. Väldigt vackert med sin enkla dekor.

Får det lov att vara en kopp te till, kanske? Själv är jag ju kaffemoster av ohejdad vana och många års koffein-sörplande, men en kopp te vid väl valda tillfällen slinker alltid ner. Till frukostmackorna är det helt oslagbart.

Tack, för titten. Det var, nästan, allt.

- So long, säger Fru Klematis, för denna gång. Nu måste hon vila. Tur att hon får lägga upp sina spirande, remonterande sommar-fötter här på soffkanten.

Sköt om er.

Och kram.

ps Ni kanske undrar vad ett par ljuslyktor gör tillsammans med ett eldfast lövformat fat från Höganäs, ett par gamla gafflar (som är utmärkta som mini-krattor till smårabatter och krukor), praktfatet från Rörstrand och den rara kantiga teburken (som brukar få vikariera som vas åt någon grön och skön lövruska)? Jo, det här är ju en Fem särskilt fina med matnyttig vintage i blick. Och ljuslyktorna (som med fördel kan fungera som minivaser åt de minsta blommorna) står för frukten i sammanhanget. Huh? Jo, ni har väl inte glömt att de heter Kivi, va? ;).

tisdag 26 juli 2022

Två särskilt fina försmaker

Jo, jag gjorde så här, angående den stora maffiga och lite höstlika Fem särskilt fina jag lovade er: Jag gjorde helt sonika två. Två i ett, på något bra vis. Med lite god smak och några godsaker i tanken. Fast helt utan mat och recept och sådant egentligen. Kryptiskt? Jodå, lite. Men ni kommer att förstå, så småningom, det lovar jag er.

Varför blev det då två? Istället för en enda med Tio särskilt fina vintage-grejer? Jo, för att det kändes för bökigt att plocka med en del känsligare material utomhus. För det var ute jag ville fota. Finns inget bättre foto-väder är regn, på flera sätt. Men några av sakerna ville hellre stanna inomhus. Andra ting var inte rädda för lite regn, som ni kommer att få se.

Blänket i blad och övrig grönska blir så himla fotogeniskt och vackert, tycker jag. Droppar, med insmickrande drag av dagg, på löv och mark.

Det var det. En försmak. Eller två då.

Sköt om er.

Och kram.

ps Sitter just i detta nu och njuter av blåstens framfart i grenverket utomhus, samtidigt som jag redigerar en del foton. Kanske hinner något komma in hit redan senare idag? Kanske blir det två olika Fem särskilt fina inlägg? Eller så bakar jag bara ihop dem till en salig vintage-röra, inne och ute tillsammans. Vi får väl se. Stay tuned, som man säger.

måndag 25 juli 2022

Vi tar väl en kaka till

Finns det något mysigare? Något härligare? Något mer harmoniskt ljud - än ett förlösande sommarregn? När det håller sig till lagom, vill säga. När det håller sig bortanför översvämningstendenser och källare-som-fylls-över-alla-gränser-nivåer. Nog om regnet, även om det är nog så inspirerande. Det dova dunket. Plick, plick, plock, plock-ljudet mot fönsterbleck och grenar och blad. Nåväl, här inomhus planeras det för en Fem särskilt fina med en aning höst i blick, även om vi väl vill smaka på ljumma sommar-vindar ett bra tag till.


Sitter och bockar av och hummar. Tänker på ditten och datten och det där röda fatet. Hm. Det borde förstås vara med... Och nån brosch, va? Alltid en eller annan brosch i åtanke, såklart. Nästan alla köpta second hand.

Nåja. Den här starten på veckan heter verkligen duga. Det var verkligen värt att sitta uppe till småtimmarna och få njuta av Mondos framfart över ribban live. Och Khaddi. Heja, heja. Ett så bra hopp, som mycket väl kunde räckt ända till en medalj, men ändå, det var strålande hoppat.

Någon vas borde kanske vara med? Ja. Förmodligen. Och något knas. Något lite knäppt alltså. Något som sätter tankebanorna på prov. Jojo. Hängde ni med där? På att jag bytte tillbaka till mina vintage-funderingar angående nästa Fem särskilt fina? Kanske blir det en extra stor höst-special? Vi får väl se, vad regnet säger om det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ha och äta kakan? Nja, oftast är det ju ingen miljömedveten handling direkt, att tänka så, men det finns såklart undantag. I inomhusbersån, där man gärna sitter en mulen och strilande stund och känner sig så där nöjd över att vara helt torr både bakom öronen och annars, kan man faktiskt njuta av precis samma hallongrottor en gång till. Länka er gärna till den Fem särskilt fina som har både go-fika och mulligt kaffe i fokus.

Var kanske inte så där jätte jättelängesedan sedan som bersån-som-tål-regn var på tapeten, men för mig känns den redan smått nostalgisk. Vi har ju för tusan hunnit byta matta därinne sedan dess. No more underbara foträta ränder, numera mest underbara händer och katter och träd och lite annat, ni vet.

söndag 24 juli 2022

Här hemma - inventeringsdags

Titta, ögat, på den allra första bilden vi skapade tillsammans. Är fortfarande nöjd med det. Irisen. Pupillen. Det gröna ögat som förtvivlat ser ut över en värld som blir allt mer utsatt för de uppenbara effekterna av klimatets förändrade beteende. På grund av människans oförmåga att hålla sitt beteende måttfullt och i proportion till jordens begränsade - och numera uppenbart sinande - resurser.

Det har blivit många djur, på våra små miljömedvetna alster. Djur som kämpar. Instängda på olika sätt. Kvävda, tystade. Inburade, inmurade. Hämmade av människors teknikhets och så kallad nödvändig utveckling.

Men här finns också själva mänskligheten avbildad, som här där den fortsätter att bolla och bolla med jorden. Trots att det, bokstavligen, brinner i knutarna fortsätter bråken om sol, vind och vatten och andra naturkrafter.

Det är dags för en mellanlandning igen, en tillfällig sammanfattning, ja, en inventering. Minns ni hur många det var senast vi räknade alla våra A4:konstverk? 

Tror bestämt att det var drygt hundra då eller så. Så, hur många har det hunnit bli sedan dess då? Gissa gärna.

Vågar ni inte? Är ni lika rädda som den lilla figuren som har kommit i kläm inuti kopparkapseln som inte höll för kärnavfallets så kallade slutförvaring? Och tror ni mig om jag berättar att det var en slump att fliken som jag rev fram visade just siffrorna i nedräkningen ni ser här? Jodå. Vi använder ju oss ofta av baksidor till redan använda framsidor, som diverse musikövningar och diagnostiska prov. Här stämde det jag rev fram verkligen med känslan i verket ifråga. 

Visst har jag lyckats fånga skräcken många av oss känner inför devalveringen av kärnavfallets potentiella livsfara? En dag i framtiden kommer någon att få tvätta den byk som samtiden vägrade att ta hand om själv. 

Det finns bara ett sätt att förhålla sig till energiåtgången, i stort och smått, genom att försöka minska den så mycket som möjligt. (Kanske bäst att jag stänger av datorn här och nu då? Haha. Nej, så ska vi inte överdriva och raljera runt allvaret med energins debet och kredit, men vi måste tänka oss för, inte bara köra på.)

Alla måste bidra. Särskilt de länder med mer ekonomiska resurser måste bli bättre på att sätta exempel och få sina invånare att vilja kliva på det åtstramande klimat-tåget här och nu. Helst igår. 

Vi måste lyssna på expertisen, verkligen lyssna. Och sedan sträcka ut våra vardagsarmar så långt var och en av oss orkar, förmår och kan. Bläckfisken är säkert beredd att låna oss en klimatsmart hand. Eller arm. Eller två.

We do not have time. Den heter så, den allra första bilden vi skapade med fokus på mångfald och bevarande av djur och natur. Re-nature. Gröna städer, de läste jag om så sent som idag. Vi måste bygga städer som lindrar hetta. Vi måste återplantera det som en gång fanns naturligt. 

Visst är det konstigt hur vi människor krumbuktar och far fram? Hur den moderna, industriella och postindustriella mänskligheten verkar ha glömt det allra mest basala och naturliga - att leva på de resurser som finns. Att inte leva utöver sina tillgångar. I hur många år till kan överexploatering och masskonsumtion förbli ett altare som alltför många människor vägrar sluta tillbe?

Jag bara undrar. Mannen bara undrar. Bläckfisken bara undrar.

Sköt om er.

Och er lilla del av den storartade planeten.

/helena

ps Etthundrafemtiotre. Plus fyra som fortfarande ligger på tork. Och min absoluta favorit - Gretorna - som sitter på väggen i köket. Den som visar på de engagerade ungdomarnas blodiga munnar och svarta näsborrar - och alltför snurriga och invecklade tankebanor. En evolution den nya generationen har varit tvungen att genomgå för att få en förstockad vuxenvärld att förstå allvaret i det som ibland kallas för kris. Klimatkris. Det känns för futtigt att kalla det så på något vis. När det faktiskt handlar om de ungas framtid. Om de alls ska ha en framtid att leva drägligt i.

Börjar ju nästan bli lite massproducering här då. Kanske bäst att vi drar i den konstnärliga handbromsen? Nej, det finns alldeles för mycket att säga i frågan. Frågorna. Och alldeles för många baksidor att återanvända.

lördag 23 juli 2022

Vill vara dagvill

En dag för ett par veckor sedan trodde mannen att det var söndag när det var lördag. Och jag trodde att det blev lördag direkt efter torsdagen. Sedan kändes det som lördag i två dagar, bara därför. Dagvill. En märklig känsla. Ibland bra, när man liksom nästan får en extra dag på köpet. Ibland mindre bra, när det visar sig att tiden gått i ett alldeles för rasande tempo för att ens sommar-hjärna alls ska ha hunnit med.

Veckovill. Jo, det står så i den stora ordboken. Under just ordet dagvill står det att man kan jämföra med ordet veckovill. Som visserligen är mindre vanligt, men ändå. Veckovill kan man ju också bli, när semesterveckorna glider och seglar och sömlöst far förbi i en strid - och förhoppningsvis rätt härlig - ström. 

Sedan 1958. Har ordet tydligen funnits. Eller ordet dagvill har åtminstone kunnat härledas bak dit. Hm. 

Det får mig osökt att tänka på att ordet kanske hänger samman med att ha en lite längre ledighet. I slutet på femtiotalet hade väl flertalet medborgare med hyfsad status och plånbok ett par veckors sammanhängande semesterledighet ändå. Då kunde man säkert lätt bli dagvill, jämfört med vardagens vanliga lunk, tänker jag.

Älskar ordet dagvill. Vill vara dagvill, lite till. Och lite till. Det spelar ingen roll om det är önsdag eller möndag. Bara det är en bra dag.

Sköt om er.

Och ha nu en riktigt bra lörday. Eller vad det nu är.

/helena

ps Måste bara, med tanke på dagens dagvilla dagsgrubbel och dagsform, dela ytterligare ett citat ur boken vi fortfarande högläser ur (ja, det går framåt, men långsamt långsamt. Vi läser som om det inte fanns någon morgondag eller några andra halvbra böcker kvar att läsa i hela vida second hand-världen). Tyckte den här passagen både var lite lagom småtragisk och lite gullig ju. Snart är det jul! Nä. Men ändå, hör på:

"... De hade varit ute och julhandlat tillsammans (det hade regnat då som nu, grått, tröstlöst, pissande kustregn) och kom förbi bokhandeln på väg hem. Där fanns adventskalendrar utställda. Pojken hejdade sig och stirrade förälskat på en Långbenfigur i röd tomtedräkt och stor säck på ryggen. I säcken hade 24 små dörrar stansats ut. Det nya var att det fanns en liten present bakom var dörr, inte bara en bild så som han mindes från sina egna adventskalendrar.

- Åh titta! utbrast pojken. Vilken dörr går in till julafton? Otto pekade, men pojken var besviken över att inte den dörren var större och finare än de andra.

- Men, tröstade han sig, till julafton har de nog lagt in något extra fint. Tror du inte?

Och han såg på Otto med ögonen fyllda av tro på att Disneyföretagen nog hade lagt in något extra fint till alla barn på själva julafton.

Otto köpte kalendern, och det visade sig att alla rummen innehöll små identiska plastfigurer, en åsna. Men också efter två veckors spänning och upphetsning, och besvikelse när det visade sig att nästa dags rum inte heller innehöll annat än samma åsna, upprepade pojken sin tillitsförklaring som en besvärjelse.

- Men på julafton har de nog lagt in något extra fint. Tror du inte det, far? ...

... - Aldrig mer en sådan julafton, hade Sonja suckat när de klädde av sig. Hon hade gjort sitt bästa, men stämningen hade aldrig höjt sig över den typiskt norska julaftonens speciella tyngd av svikna hopp och förväntningar, bitterhet över alla fåfänga ansträngningar, all uppslitande stress till ingen nytta. Han hade vänt sig mot väggen. Per Helge låg och sov i sin lilla säng vid fotändan av deras, med rödfläckigt ansikte, tårstrimmor på kinderna och handen hårt knuten om den tjugofjärde plaståsnan. ..."


/ur E 18

av Knut Faldbakken, 1980

(översättning Cilla Johnson

Forum 1982)

fredag 22 juli 2022

Runda former, fyrkantiga ord.

want

you

live

modig

&

solhet

Solhet. Vilket ord, va? Låter det inte som något kaninen kunde sagt till flamingon? Haha. Ni undrar säkert om jag har fått solsting och tappat koncepterna totalt, men det har jag inte. Faktiskt inte alls. 

Ville bara påminna er om ett par kalla ord. Åtminstone ett par kyliga. Måste definitivt vara en av mina smartaste återanvändningsgrejer ever: Den gamla otjänliga kassalådan i metall. Otjänlig eftersom ingen använder mynt och prassliga pengar längre. Och kylskåpspoesin, den som de flesta också tröttnat på att ha drällande överallt på de magnetiska frys- och kyldörrarna.

Tillsammans blir de lite magiska igen. Den magnetiska lilla lådan full av små fyrkanter med användbara ord på. Bara att öppna locket när man känner för det och skriva något lagom hett till sin älskade vän.

Fast ordet solhet finns förstås inte på riktigt bland de färdiga fyrkanterna och rektanglarna. Sol plus het lika med solhet. Fint ord, även om innebörden av ordet väl skrämmer de flesta av oss numera. 

Extremvärme. Ett ord som väl inte riktigt hade uppfunnits när vår sköna blandning av engelska och svenska kylskåpsord kom hem hit någon gång för ganska länge sedan.

not

TV

Det la jag till på slutet. Bara för att det är så lätt till att bara sätta sig och slötitta på all bra sport som visas i våra rutor just nu. Live är roligare, bättre. Det är roligare att skapa något själv, om man orkar i värmen. Ett sätt att fusk-skapa är att sätta ihop nya dikter med hjälp av gamla kylskåpsmagneter. Bara ett tips. Funkar också bra om man vill skriva en analog lapp till någon. Bara att fästa ett par bra ord på insidan av sin otjänliga metalllåda (som man förmodligen kan hitta lite här och var där ute i second hand-världen) och be bästa vännen att lyfta på locket. Kanske står det något med love där. Eller bara ordet fika.

Sköt om er.

Och fika lugnt.

/helena 

ps Modig måste man också vara, det vet kaninen. Flamingon får inte heller gömma sin långa hals i sanden. För nu finns ingen tid att vänta längre. Det finns inget val, vi måste rösta på de politiker som kan vända på den här sjunkande klimat-skutan. Det vet flamingon, fågeln som har en halv het eldsflamma i sitt namn. Miljövalet - det är det enda val vi har. Vi har inget val, vi måste rösta för miljöns skull. Det finns bara ett riksdagsparti som har ordet miljö i sitt namn. Låt dem få växa. Låt dem få blomma ut. Låt dem få chansen att göra det bästa de - och vi alla - kan för att göra den här planeten beboelig även i framtiden. För flamingons skull. För framtidens skull.

torsdag 21 juli 2022

Frukt & bär. Och sådant som kvinnor bar.

- Titta, är det inte en båt där? Kanske sa hon så, flickan. Det är sommaren 1878, i juli. Åtminstone enligt vad som står där på arket.

Ett av de lösa bladen, som ligger i den ljuvliga, konstnärliga boken. Boken full av konstnärer och deras kreativa rum.

Se så många veck och sjok och omslag av alla de slag. Måste gått åt mängder av tyg bara till en enda dress.

Jag bläddrar i Konstnärens rum av Anja Notini. Sida efter sida med överfulla ateljéer och en och annan lite mer sparsmakad och avskalad sal. Rum fyllda av dukar och penslar och skulpturala ting och sånt. Underbar bok!

Hans Hedberg. Och hans makalösa frukter och bär. Han stod gärna utomhus och jobbade, när vädret tillät och så. 

Oj, ändå mera textil. Lager på lager. Fast här handlar det visst om lite kallare tider, det står i alla fall november på den översta bilden.

Nä, nu ska jag bläddra vidare. Och se om jag hittar några fler spännande, lösa blad liggande i press mellan de vackra boksidorna. Tänk, det är en av de roligaste sakerna med att ropa in boklådor på gårdsauktion eller så - att hitta saker som människor har sparat på. Som några franska modeblad från år 1878. Som om boken i sig inte vore nog intressant. Mervärde, kallar man väl det.

Bilderna, och alla konstnärerna i boken, gjorde mig också lite sugen på att skapa något eget av det som redan finns. Göra något digitalt av det väldigt analoga? Ja, så får det nog bli.

Sköt om er.

Och kram.

ps "... - Ja, det är skojigt att halvera äpplen, säger Hans, för där inne är hela livet. ..."

onsdag 20 juli 2022

I Limmared, igen

Hej på er. Hur har ni det? Huvudet upp och fötterna ner, hoppas jag. För här får ni följa med på utflykt. När termometern visar uppåt och bostadspriserna neråt, åker vi iväg en sväng. Åkte på vintage-äventyr i miniatyr, skulle man kunna säga. Bara några få mil bort.

Vi hamnade i Limmared. Här, i den gamla glasbruksorten, där antik-affärer och retro-butiker numera står som spön i backen.

Vi nöjde oss med ett ställe. Ett ställe som tilltalar oss loppis-råttor med goda intentioner och välgörenhet i blick. 

I Butik Återbruk kan man hitta allsköns saker med lite ålder och lagom skamfilad yta. Men också en nypa nytillverkat.

Jag började med att kolla igenom porslinsavdelningen.

Det var faktiskt mer folk i butiken än vi trodde att det skulle vara. Trodde varenda ledig sommarvän låg och guppade i något svalt vatten, när eftermiddagen visade sig från sin varmare sida.

Man behövde inga vantar direkt. Men till vintern måste väl de här sprillans nya vara precis vad man behöver? På våra (fortfarande relativt) kalla breddgrader. Köpa snygga, handtillverkade sockor en dag i juli, kan ju vara bästa framförhållningen, tänker jag. Som present eller så. Snart är det ju jul igen!

Det var det. En liten men naggande god vintage-utflykt. Dags att bege sig hemåt igen. Men vad är det där?

Aha, just det - antikveckan. Vecka trettio, snart snart, har de femtontalet olika vintage-, retro-, second hand- och antikbutikerna i Limmared öppet längre och mer än i vanliga fall. Då kan man gå från butik till butik nästan hela dagarna långa och bara njuta av allt nött och stött och sött och smått oumbärligt med patina på. Så det så.

Men vi skulle hem nu, som sagt. Vi kan ju åka hit i stort sett när som helst. På tisdagar och torsdagar och på lördagen med, har de öppet några väl valda timmar - året om. Bara tre mil bort från vår kära hemstad Borås.

Först lite läskande, svalkande färdkost förstås. En passande Piggelin-paus på vårt nya halvgamla fat. Fint så.

Hej då antikälskande lilla Limmared, vi ses, igen. Och igen.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Butik Återbruk, ett second hand-ställe där man kan hitta både det ena och det andra, om man bara letar på loppis-vis: Högt och lågt och tålmodigt. Vi tyckte kanske inte att vi hittade så mycket matnyttigt den här gången, kanske väntar de med att ta fram de riktiga godbitarna till nästa vecka? 

Hursomhelst fanns det många knopplister, till exempel. För den som drömmer om ett hem med shaker-vibbar, kanske. Och en hel del prisvärda portföljer. För den som ska bära mycket skolböcker med sig under hösten, kanske. Lite så. Och ett par, tre tomtar på loftet (och kulor och adventsstjärnor och annat gnistrande) kan man också hitta där, en sådan här alldeles vanlig och ovanligt varm sommardag.