- Äsch, vad tusan, jag lägger min röst på Fi.
Det var mannen som sa det. Bara några minuter innan vi skulle välja valsedlar att lägga i kuverten i söndags. Bara en liten stund innan kuverten skulle förseglas och segla ner i den där smala träskåran, sa han det. Vi som brukar veta vad vi ska rösta på. Vi som alltid röstar med hjärtat. Vi som alltid röstar för att så många som möjligt ska känna att de har en möjlighet att göra sin röst hörda - och få leva sina liv i enlighet med sina egna önskningar och personligheter.
Kanske var det just därför som han sa det. Ja, naturligtvis var det därför som mannen i elfte timmen bestämde sig för att lägga sin röst på Feministiskt initiativ istället för Miljöpartiet. Och för att vi förstod att de låg risigt till i opinionsundersökningarna veckan före valet. Hur nu det är möjligt, i ett land som vårat? Att det enda partiet som verkligen tar strid, tar i med de mjuka hårdhandskarna, för ALLA människors lika värde får så få röster?
För mig är det självklart att alla ska med. Jag är ju inte känd för att vara särskilt förtjust i peppiga slogans, men när S kom med det här korta och koncisa budskapet för ett antal år sedan var jag fast: Alla ska med. Jag tycker det sammanfattar allt. Att vi måste rösta fram partier som tänker på alla. På dem som inte har någon röst. På de fattiga och utsatta. På de tystade och förslavade. På de urgamla och de nyfödda. På de gravt funktionsutmanade. På alla utan egen röst.
Och så måste vi rösta för alla dem som inte fattar vad de gör, som inte ser saker ur större och längre perspektiv. Vi måste rösta åt dem också. Åt de historielösa. De som har glömt vad som hände. Populisterna. Vi måste försöka mota bort deras skuldbeläggande och segregerande skvallerpolitik. Vi måste vara större än så. Vi får vara större åt dem.
Jag är inte religiös. Jag är inte troende. Men jag tror ändå att vi måste säga något i stil med det Jesus sa på korset: Förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Det är så jag tänker när jag hör den hårda, högerinriktade vinden blåsa. Förlåt dem, för de verkar inte fatta bättre. Jag funderar alltid på om någon verkligen har älskat dem som små. Om någon visat dem den lenaste stenen på stranden. Om någon lyft upp en läskigt hal och klabbig manet i deras havssalta händer. Om någon låtit dem susa ner för en grusväg på en liten, men häpnadsväckande tålig cykel. På om de känt björkarnas sus genom öronen. På om de känt framtidshoppet stegra sig som en häst på grönbete i bröstkorgen.
Kanske har de inte fått tillräckligt med kärlek i sig, för att kunna för den vidare till sina medmänniskor?
Fast. Det där stämmer ju inte riktigt, tyvärr tror jag att mycket handlar om bitterhet. Förvärvad bitterhet. För om det skulle berott på våra unga, tror jag bestämt att fler skulle kommit med. Om det berott på de som var en aaaning för unga för att få rösta i det stora valet, tror jag bestämt att Fi hade kommit med. Synd, att de inte fick rösta på riktigt, så att säga. Synd att så många människor är klarsynta och öppna som unga, och att så många sedan låter sig förvandlas till bittra vuxna med grumlade och generaliserande omdömen. Att de låter vuxenlivet ge dem en snål och snedvriden omvärldsblick.
Jag röstade, förstås, för allas vår framtid. För miljön. För mångfalden. Den biologiska och den kulturella mångfalden. Det enda hållbara sättet att se på världen i längden, enligt min bestämda uppfattning. Men jag hade gärna lagt en röst på en aning rött också. Och på mycket rosa. Men den här gången var det mannen som stod upp för att alla verkligen ska med.
Och det tror jag är den sanna vägen framåt - för jämlikhet och jämställdhet och allas lika värde - att fler feministiska män vågar visa vägen. Det är de feministiska männen som ska rädda världen. Och de ungas framtidstro ska leda oss alla dit. Låt oss försöka odla dem, ge dem näring och luft - feministiska män i alla delar av samhällsbyggnaden och öppna, kärleksfulla "ungar" i alla åldrar.
:)
/helena
ps - Men varför bryr du dig så mycket? En mening jag ofta hör, och sällan förstår. Eftersom JAG har svårt att förstå varför människor INTE bryr sig. Jag bryr mig om språkminoriteter och homosexuella och alla möjliga andra - för att de är människor av kött och blod, precis som du och jag. För att vi borde börja se på varandra som en enhet istället för små klickar. För att om så många som möjligt mår bra så kommer vi alla att må bättre. Lite så. Men mest av allt bryr jag mig för att slippa bry mig. ?!? Jo, så här va: Om vi står upp för alla människors lika värde, alla människors rätt till sitt eget sätt och sin väg till kärlek och privatliv, så kan ju alla göra lite vad de vill sedan. Lite vad de vill i kärleksfull väg, vill säga. När vi nått dit, att alla räknas, kan vi lämna dem i fred sedan. Låta alla få ha det privatliv de förtjänar och väljer. Låta dem älska vem de vill.
pps Utblick. Så kallas utställningsplatsen som finns lättillgänglig för alla som passerar kyrkan och kulturhuset via P A Halls terrass i Borås. Här varieras konstnär och konstnärligt budskap. Utblick kan man ta del av 24 timmar om dygnet, när det pågår en utställning där ute.
Det var i höstas som jag tog min bild av bilden. Tycker den känns så rätt nu, när vi är på väg in i sommaren. En sommarbrud. Fast löven hade skiftat färg och var på väg att falla när jag knäppte av min bild av bilden. "24 porträtt av min pappa Camilla" av Jesper Molin. Kommer ihåg att det var ett äldre par (ännu äldre än jag och mannen alltså...;) som passerade med orden "Vad är det här?!?", när jag stod där och fotade och begrundade. Vet inte om de skulle tagit del av de här bilderna, om de inte råkat nästan klampa in i dem, på sin väg någon annan stans? Kul, att de "tvingades" se - SE - dem, tänkte jag. Tänker jag.