Därför är hon viktig för mig

- Äsch, vad tusan, jag lägger min röst på Fi.

Det var mannen som sa det. Bara några minuter innan vi skulle välja valsedlar att lägga i kuverten i söndags. Bara en liten stund innan kuverten skulle förseglas och segla ner i den där smala träskåran, sa han det. Vi som brukar veta vad vi ska rösta på. Vi som alltid röstar med hjärtat. Vi som alltid röstar för att så många som möjligt ska känna att de har en möjlighet att göra sin röst hörda - och få leva sina liv i enlighet med sina egna önskningar och personligheter.

Kanske var det just därför som han sa det. Ja, naturligtvis var det därför som mannen i elfte timmen bestämde sig för att lägga sin röst på Feministiskt initiativ istället för Miljöpartiet. Och för att vi förstod att de låg risigt till i opinionsundersökningarna veckan före valet. Hur nu det är möjligt, i ett land som vårat? Att det enda partiet som verkligen tar strid, tar i med de mjuka hårdhandskarna, för ALLA människors lika värde får så få röster?

För mig är det självklart att alla ska med. Jag är ju inte känd för att vara särskilt förtjust i peppiga slogans, men när S kom med det här korta och koncisa budskapet för ett antal år sedan var jag fast: Alla ska med. Jag tycker det sammanfattar allt. Att vi måste rösta fram partier som tänker på alla. På dem som inte har någon röst. På de fattiga och utsatta. På de tystade och förslavade. På de urgamla och de nyfödda. På de gravt funktionsutmanade. På alla utan egen röst.

Och så måste vi rösta för alla dem som inte fattar vad de gör, som inte ser saker ur större och längre perspektiv. Vi måste rösta åt dem också. Åt de historielösa. De som har glömt vad som hände. Populisterna. Vi måste försöka mota bort deras skuldbeläggande och segregerande skvallerpolitik. Vi måste vara större än så. Vi får vara större åt dem.

Jag är inte religiös. Jag är inte troende. Men jag tror ändå att vi måste säga något i stil med det Jesus sa på korset: Förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Det är så jag tänker när jag hör den hårda, högerinriktade vinden blåsa. Förlåt dem, för de verkar inte fatta bättre. Jag funderar alltid på om någon verkligen har älskat dem som små. Om någon visat dem den lenaste stenen på stranden. Om någon lyft upp en läskigt hal och klabbig manet i deras havssalta händer. Om någon låtit dem susa ner för en grusväg på en liten, men häpnadsväckande tålig cykel. På om de känt björkarnas sus genom öronen. På om de känt framtidshoppet stegra sig som en häst på grönbete i bröstkorgen.

Kanske har de inte fått tillräckligt med kärlek i sig, för att kunna för den vidare till sina medmänniskor?

Fast. Det där stämmer ju inte riktigt, tyvärr tror jag att mycket handlar om bitterhet. Förvärvad bitterhet. För om det skulle berott på våra unga, tror jag bestämt att fler skulle kommit med. Om det berott på de som var en aaaning för unga för att få rösta i det stora valet, tror jag bestämt att Fi hade kommit med. Synd, att de inte fick rösta på riktigt, så att säga. Synd att så många människor är klarsynta och öppna som unga, och att så många sedan låter sig förvandlas till bittra vuxna med grumlade och generaliserande omdömen. Att de låter vuxenlivet ge dem en snål och snedvriden omvärldsblick.

Jag röstade, förstås, för allas vår framtid. För miljön. För mångfalden. Den biologiska och den kulturella mångfalden. Det enda hållbara sättet att se på världen i längden, enligt min bestämda uppfattning. Men jag hade gärna lagt en röst på en aning rött också. Och på mycket rosa. Men den här gången var det mannen som stod upp för att alla verkligen ska med.

Och det tror jag är den sanna vägen framåt - för jämlikhet och jämställdhet och allas lika värde - att fler feministiska män vågar visa vägen. Det är de feministiska männen som ska rädda världen. Och de ungas framtidstro ska leda oss alla dit. Låt oss försöka odla dem, ge dem näring och luft - feministiska män i alla delar av samhällsbyggnaden och öppna, kärleksfulla "ungar" i alla åldrar.

:)
/helena

ps - Men varför bryr du dig så mycket? En mening jag ofta hör, och sällan förstår. Eftersom JAG har svårt att förstå varför människor INTE bryr sig. Jag bryr mig om språkminoriteter och homosexuella och alla möjliga andra - för att de är människor av kött och blod, precis som du och jag. För att vi borde börja se på varandra som en enhet istället för små klickar. För att om så många som möjligt mår bra så kommer vi alla att må bättre. Lite så. Men mest av allt bryr jag mig för att slippa bry mig. ?!? Jo, så här va: Om vi står upp för alla människors lika värde, alla människors rätt till sitt eget sätt och sin väg till kärlek och privatliv, så kan ju alla göra lite vad de vill sedan. Lite vad de vill i kärleksfull väg, vill säga. När vi nått dit, att alla räknas, kan vi lämna dem i fred sedan. Låta alla få ha det privatliv de förtjänar och väljer. Låta dem älska vem de vill.

pps Utblick. Så kallas utställningsplatsen som finns lättillgänglig för alla som passerar kyrkan och kulturhuset via P A Halls terrass i Borås. Här varieras konstnär och konstnärligt budskap. Utblick kan man ta del av 24 timmar om dygnet, när det pågår en utställning där ute.

Det var i höstas som jag tog min bild av bilden. Tycker den känns så rätt nu, när vi är på väg in i sommaren. En sommarbrud. Fast löven hade skiftat färg och var på väg att falla när jag knäppte av min bild av bilden. "24 porträtt av min pappa Camilla" av Jesper Molin. Kommer ihåg att det var ett äldre par (ännu äldre än jag och mannen alltså...;) som passerade med orden "Vad är det här?!?", när jag stod där och fotade och begrundade. Vet inte om de skulle tagit del av de här bilderna, om de inte råkat nästan klampa in i dem, på sin väg någon annan stans? Kul, att de "tvingades" se - SE - dem, tänkte jag. Tänker jag.

Trä, sandpapper & Flora

Kruk-kvinnan, som ni sett sitta och spana där på fönsterbrädan många, många dagar och nätter och år nu, heter förstås Flora. Och hon kämpar fortfarande med att hålla den gamla flaskliljan vid liv. Tålig växt det där, behöver bara klippa topparna på den ibland. Och vattna den då och då då.

Den rosa dalahästen ligger en aning risigt till. Jag funderar nämligen på att sandpappra av det skavda rosa och göra något annat av ytan. Fast jag vet inte... Det känns lite som ett helgerån ändå. Att sandpappra eller inte sandpappra, det är frågan.

Läste om en fiol som tillverkats av en sliten och välanvänd träsko - vilken smart och resonansljudande tanke, tänkte jag. Bara att ta träskorna på och gå ner till stallet då. Hehe. (För ni vet säkert att den delade trädel där strängarna på en fiol ligger kallas just så - stallet).

Träljusstakar är ofta väldigt välsvarvade och tilltalande, men ack så värdelösa - och brandfarliga! - vad det gäller att fungera som det de var tänka till. Så, här gäller det att tänka till. Tänka om. Hm.

Varför inte använda dem som display åt dina snyggaste, bästa örhängen? En ljus återanvändningsidé.

Det var en snabb, spontan second hand-treenighet det.

Mannen och jag vill önska er den bästa av helger. Oavsett om den blir stor och "klämmig" eller bara någon enstaka dag lång.

Hoppas ni har något kul och avkopplande inplanerat. Gärna något med ordet vintage i.

<3
/helena

ps Kanske bäst att redigera in ett förtydligande ps här för säkerhets skull - krukan heter inte Flora, vad jag vet. Jag bara kallar den så. Tror faktiskt att det är en Guldkroken-pinal, det också. Alltså har jag fler saker i min lilla "guldglänsande" samling än jag tror.

High 5! vintage - med lite socker på

Tror till och med att exakt det här pärlsockerpaketet har varit med på bild förut. För att det är så fint. För att vi sällan använder något extra tillsatt socker numera. För att jag måste spara och rama in den här slingrande, växande, blåa framsidan när pärlsockret till slut tar slut. Och för att mannen och jag ju är så himla söta ändå!

 Skämt åsido.

Tyckte mest att vi kunde behöva en smula sött som hjälp att smälta vissa högerextrema valvindar och andra svårsmälta - otäcka! - samtidsfenomen.

1. Pressglas. Två saker som liksom alltid har funnits i skåpen. Ärvda, tror vi. Som sagt, de har alltid funnits där, ingen av oss minns längre med säkerhet var de kommer ifrån. Det vanliga folkets kristall. Den sämre sortens glassmassa som pressas till söta mönster. Som blommande bottnar, bland annat. Vi använder dem till allt möjligt. Ibland hamnar det en klick sylt i den gamla sockerskålen. Nu och då en droppe vatten i kannan. Praktiskt att doppa den lilla penseln i. Om lusten för att måla akvarelliskt dyker upp.
2. Hatten. På strå. Av strå. Eller halm? Passar utmärkt som fruktskål, eller att ha garn i. Till exempel. Har burit den med mig genom hela mitt vuxna liv. Sällan använd på huvudet dock. Helt fri från mjäll och fet hårbotten är den. Med tanke på fruktskålspotentialen, menar jag...
3. Överallt kan man hitta fina, gamla bestick. På nästan alla sommarens slagauktioner ligger de i lådor och väntar på nya generationer användare. Mycket nysilver, men även en hel del äkta vara. Den sköna, smäckra snäckan - ströskeden - får nöja sig med att bara vara fin i vårt hem. Och söt.
4. Fotot, på mannen med fler skrattrynkor än tänder, är en riktig favorit. Hittade det tryckta fotot inramat och klart på en välgörenhetsloppis en gång i tiden. Den glada mannen har visat sig här inne förut, som så mycket annat. Snart kanske han hittar en mer permanent plats här hemma. Det skulle han nog gilla.
5. Pressglas. Igen. Det är ju både en sockerskål och en gräddsnipa. Även om vi sällan använder dem till det nu för tiden, som sagt.

<3
/helena

ps Jane. Så står det på Pärlsockerillustrationen. Jane. Bara Jane. Bra gjort, Jane! Och fotografen bakom mannen med det glada fejset har initialerna G och M.

Ni hittar säkert det fullständiga namnet på fotografen om ni söker runt lite på den här sidan. Alltså söker på den blogg som ni befinner er i just nu. Den med orden kvinnor och eviga och vintage i, ni vet.

För även om orden konstnär och fotograf har använts i väldigt många av mina inlägg genom åren, så ska det nog gå att hitta rätt ändå, utrustad med en aning tålamod.

High 5! vintage - på Guldkroken

Allt är inte guld som glimmar, men Guldkrokens position och representation på våra loppisar är fortsatt god.

De kvinnliga formerna är förstås inte lika vanliga där ute i second hand-världen som mer raka rör - i form av flerarmade ljusstakar och annat.

Det päronformade tillhör nog också de mer sällsynta Guldkroken-arterna numera. Tycker i alla fall inte att jag ser dem därute i vintage-landen lika ofta.

Förmodligen handlar det bland annat om att fler har fått syn på sakerna som tidigare kunde ses med en aning skeptiska ögon. Fler har förstått det söta porslinets storhet, trots en aning dåligt massproduktionsrykte.

Själv har jag en liten Guldkroken-samling. Med betoning på liten. Fem färgglada saker.

Rosa love-birds!

Men vackrast är ju ändå alltid allt det gröna!

1. Ananasen. Lock-asken, som man kan ha godis eller något annat smått och gott i. Den guldfärgade frukten var det första Guldkroken-objekt jag köpte. Tror jag ropade in den på auktion för en tia eller så. Men det var säkert för minst tio år sedan. Idag säljs de inte sällan för flera hundralappar. Även om intresset för just ananaser verkar ha svalnat en aning jämfört med deras storhetstid för några år sedan.
2. Hon har blommor i sitt hår! Åtminstone då och då. Vasen i form av en dam med hatt och halsband är så rosenröd och kul.
3. Äppel päppel pirum parum. Eller hur ramsan nu går. Det här är inget äpple, även om jag vet att de också finns i Guldkrokens fruktkorg. Ett blått päron, någon? Smakfull är vasen med plats för en stjälk eller två mellan bladen.
4. En gul ljusfågel. Den enda bland de fem som jag inte valt ut. Den bevingade ljusstaken låg i en blandad låda som ropades in på grund av något annat föremål. Pippin var på väg vidare i återanvändingshjulet, innan jag satte en käpp i de planerna. För den lyser ju upp så fint ju!
5. Fler fåglar. Två rosa som håller till runt vasens själva epicentrum, så att säga.

:)
/helena

ps Det här inlägget tillägnas förstås de unga finska hockey-lejonen som knep årets VM-guld - GRATTIS!

För vem kan låta bli att älska en underdog, även om de på cupen och vägen råkar besegra våra slokande - devalverade - tre kronor. Aldrig har väl devisen Må bästa lag vinna! känts mer rättvisande och sann än i årets VM-hockey. Tack för underhållningen!

Och så måste jag få avsluta med att citera mannen: "Kvällen är för kort, för både politik och sport."

Trots den inledande känslan lyckades vi faktiskt både följa valvakan och slänga ett getöga på de rytande lejonen. Men mer politik än så här, tror jag inte vi orkar med just nu. Vi måste få tid att smälta hela omfattningen och innebörden av valresultaten både här hemma och där ute i övriga EU först.

Men visst känns det bra att de gröna går framåt i Europa? First we take Berlin and then we take Manhattan! Leonard Cohen misstycker säkert inte där uppe i sin himmel, när jag vänder lite på steken. För det är ju nu som det verkliga arbetet börjar. Arbetet med att få hela världen att förstå att vi måste sätta klimatet överst på agendan, annars kommer vi snart inte ha någon agenda alls. Ingen dagordning kvar att sätta upp några andra viktiga framtidspunkter på. Så det så.

För våra förmödrars skull

Det är inget jag är stolt över, men det är heller inget jag ångrar. Trots att det är så länge sedan, som i ett annat liv, vet jag fortfarande att jag gjorde rätt. Jag gjorde en abort. Och det här är en liten men viktig text om den livsviktiga aborträtten.

Det pratas, förstås, om den överallt nu. Extra mycket just nu, med tanke på att så kallade demokratiska, välutvecklade länder låter det ske en tillbakagång i den självklara utvecklingen av alla människors lika rättigheter. Feminismen är hårt ansatt från många håll. Feminismen - den viktigaste jämställdhetsfaktorn, som jag ser det. Den som ska ta oss ända fram till slutmålet - allas rätt att vara sig själva och bestämma över sina kroppar och sitt personliga liv.

Jag var nästan bara ett barn själv. Jag kunde inte bli mor. Jag var tillsammans med någon som jag absolut inte kunde föreställa mig att få ett livslångt band med. Han hade inget som Mannen har. I jämförelse hade han inget att komma med. Inget som var kompatibelt med mig i alla fall. Därför visste jag direkt att det bara fanns en väg att gå. Ett sätt att agera. Och det kändes tryggt att veta att det kunde ske under ordnade förhållanden i en trygg och säker sjukhusmiljö.

Det här handlar inte om mig. Eller dig. Det här handlar om oss alla. Om allas rätt att bestämma över sitt eget liv. Den fria aborträtten är en absolut förutsättning i ett modernt, jämställt och civiliserat samhälle, som jag ser det. Utan den kommer fler barn födas till ett oönskat liv. Och det tror jag är det värsta som kan hända en människa, att födas in i något där man inte har en självklar plats.

Alla människor har rätt att vara önskade och älskade. Att var efterlängtade och välkomna. Därför tror jag på den absoluta rätten att göra abort.

Visst har det hänt att jag fantiserat - tänkt om-tankar. Tänk om hen hade funnits nu, då hade hen varit tjugo...någonting...ganska...mycket. Och kanske haft brunt hår. Och ful mustasch... Där brukar jag börja skratta och sluta plåga mig själv med minnen av något som inte var en människa, än. Ett embryo är inte en människa. En människa är inte beroende av en navelsträng för att överleva. (Åtminstone inte i fysisk form...).

Det är naturligtvis inget att skratta åt. En abort är inget som ska göras lättvindigt. Det måste vara ett genomtänkt beslut. Därför är det viktigt att samhället tillhandahåller sina bästa sociala resurser för att finnas där och råda och visa på alternativ.

För visst finns det gånger när jag har funderat på om jag hade agerat annorlunda om jag fått mer stöd från samhällets sociala skyddsnät. Om det funnits bättre möjligheter att sammankoppla en ung, gravid flicka med ett barnlöst vuxet par, till exempel. Om det funnits ett sätt att bli någons mänskliga kuvös, så att säga, hade jag då tänkt och agerat annorlunda. Hade jag vågat "offra" nio månader av mitt unga, nystartade vuxenliv på att uppfylla en ofrivilligt barnlös högsta önskan? Det vet jag inte. Och det är heller inte själva poängen i något enskilt, avlägset fall, men det är viktigt att fundera över framtiden och det stöd som samhället bör/kan/ska ge till den som är ung och har blivit ofrivilligt gravid.

Och så det allra viktigaste - att förebygga ofrivilliga graviditeter genom att undervisa och utbilda och fortsätta göra säkra preventivmedel till en självklar del av (unga) människors sexualliv. Överallt i världen.

Ung eller vuxen eller mycket vuxen. Alla kvinnor ska ha full rätt att bestämma över sin kropp. Låt aldrig någon komma och påstå något annat. Låt oss inte rucka på det som kan rädda många, många människors liv.

På våra förmödrars tid fanns det i bästa fall en skicklig "änglamakerska" som kunde hjälpa dig om du hamnat i "omständigheter". I värsta fall var du utlämnad till en smutsig, bakteriell strumpsticka.

Stå upp för aborträtten! Alltid. För våra förmödrars skull. Och för alla våra efterlängtade och högt älskade barns skull.

<3
/helena

ps En annan gång kanske jag berättar varför mannen och jag aldrig har velat ha några barn. Något som inte har det minsta med min ungdoms abort att göra, och ganska mycket med vår kärlek till hela mänskligheten att göra.

Och då kanske jag också passar på att berätta om några av de värsta mentala övergrepp som jag utsatts för i mitt liv: Människor, som under ens mest fertila del av livet tog sig rätten att tala om för en att man gjorde ett felaktigt val som kvinna, om man valde att inte skaffa barn. En del var helt främmande människor, många halvbekanta. En hel del var män. De flesta var kvinnor. Den allra värsta var läkare. En kvinnlig läkare. Men det tar vi en annan dag.

I min hand - Vart tog tiden vägen?

Men, vart tog de där två kidsen vägen då?

Här! Vi är fortfarande här ju! Sitter och skriver på var sin skärm, i var sitt, mer eller mindre angeläget, och aktuellt ärende.

Tiden. Denna underliga farkost som ständigt för oss framåt, antingen vi vill det eller inte. Tiden ligger i tiden, på något sätt. Det ligger i tiden att prata om det som varit som något annat än bra erfarenheter som vi bär med oss framåt. Det ligger i tiden att argumentera "för sin sak" med hjälp en unken typ av högervriden, konservativ nostalgi (säger hon som avgudar sina gamla, skavda ting...).

Det ligger bra i munnen att formulera sig som om klockan går att dra tillbaka. Som om vi kan börja om genom att gå bakåt. Om det är någonting vi - i den här omvälvande tiden som vi lever mitt i - vet med all säkerhet, så är det att det inte går att gå bakåt. Bara det att jag återigen skriver de här orden bevisar det. Bara för att man hela tiden måste återvända till det som varit, innebär det inte att man går bakåt.

Att upprepa sig är också en framåtrörelse, även om det många gånger kan upplevas vara kontraproduktivt.

Vilket dravel va? Vad är det jag vill ha sagt egentligen? Klarspråk, om vi får be!

Jo, så här va: De där två kiddosen (redan då vuxna barn, men ändå), de visste inte vad vi vet idag. De kunde mycket väl ha varit skeptiska till hela idén med EU, eller EG som det hette då. De kanske röstade nej till att alls vara med, till och med. Jo, så var det nog. Så var det säkert.

Och även om de där två på många sätt - fortfarande - bara är två förvuxna kids som vill leka och lajja och spela och lira och ha en massa kulturellt kul, så vet de också ett och annat. De har satt in en hel del på erfarenhetskontot med åren. Saker har fallit på plats, annat har lyfts och vänts på. De där två, i sina äldre kunnigare versioner, vet att saker, förhållanden, arbetsuppgifter, vänskaper, poesiföreningar, samhällen och allt möjligt annat som man investerar mycket tid i, måste få fortsätta att utvecklas. Som EU, bara för att ta ett bra exempel. Om vi vände på klacken och gick ur nu, då skulle så mycket värdefullt jobb som lagts ner vara i stort sett förgäves. Grogrunden är färdig. Nu måste vi fortsätta att så och skörda. Gärna samtidigt.

Man kan inte bara ge upp när barnet har vuxit 20 centimeter, man måste se till att det växer ytterligare några till. Och några till. Och göra det lite gladare också. Lite vänligare. Miljövänligare. Se till att det bajsar mindre i blöjan (förlåt för onödigt äcklig metafor...) eller åtminstone kissar i en miljövänligare typ av blöja. Man vill ju se hur kidsen blir när de växer upp också. Se om det blir folk av dem också. Hålla kontakten med dem, så att de inte sticker iväg och blir föör självständiga och så...

Det där var kanske inte själva sinnebilden av det de flesta menar med klarspråk, men jag tror ändå att ni förstår ungefär vad jag vill ha sagt. Nu är vi med i EU, oavsett om vi tyckte det var en bra idé som embryo eller inte. Nu är nu. Nu står vi här. Och nu tar vi sats in i framtiden. In i den bästa framtid vi kan försöka hjälpa till att skapa och forma för våra barn och kommande generationer.

Vi ska bli starka av att samarbeta när det verkligen behövs, vi ska också göra vårt bästa för att visa våra individuella styrkor, när det behövs. Vi ska inte stänga in oss bakom landsgränser eller ens bakom stora samarbetsorgan, vi ska samarbeta både inom och utanför EU. Vi ska utvecklas genom varandra.

Vi ska dra fördel av varandra, och när någon har det svårt ska vi finnas där som en kunnig, motiverad - mjuk - maktfaktor. Vi ska fortsätta hålla medmänskliga och mjuka värden högt upp på dagordningen. Vi ska fortsätta att lära oss av varandra och dra lärdom av våra misstag. Ingen lärde sig cykla som spädbarn. Cykling kräver visserligen både hjälm och broms, men om man aldrig stannar upp och njuter av de gröna omgivningarna, så är det å andra sidan ingen idé att alls lära sig cykla. Oavsett hur gammalt barnet är.

Jag kan inte allt om hur EU fungerar. Jag vill inte kunna det, jag behöver min hjärnkapacitet till så mycket annat, men jag vet att EU är något vi har investerat mycket i. Därför ska vi fortsätta att utveckla "vårt barn" till att bli det lyhörda omvärldsorgan som vi behöver. Ett lyhört barn. Gärna med både röntgenblick och förmåga att teleportera oss framåt med hjälp av vetenskapliga insikter om exakt vad vi måste göra för att röra oss framåt, tillsammans, nu.

Med öppen blick ska vårt stora barn lägga örat mot jordens ömtåliga skorpa och våga göra mer än att bara skrapa på ytan för att föra oss mot en hållbarare framtid. En framtid där vi inte bara köper oss glada, för det går ändå inte. I så fall vet man inte vad orden glad, nöjd, tillfreds och harmonisk verkligen innebär på djupet.

Därför röstar de där två kidsen för miljön och vår bästa framtids skull, även den här gången.

SWISCH!

Inte som i en betaltjänst, utan som i ett överjordiskt tidsdån!

För hörrni? Vart tog tiden vägen? På riktigt?

Ja, inte vet jag. Men ett vet jag, att de där två - i sina tunn- och gråhårigare versioner - vill fortsätta att ha det kul. På djupet. Ärligt. Och samvetsgrant. Med öronen fortsatt riktade mot samtiden, och framtidens gröna levande ängar och hårda hållbara isar.

<3
/helena

ps Äsch. Så många ord, och ändå blir inget sagt. Äsch. Eller? Hoppas att något ord fastnade och tillförde just dig något. Ibland är det svårare att formulera det man verkligen vill säga. Ibland rinner allt ner på pränt som ett lätt och lagom ihållande försommarregn. Och ibland kan det vara svårt att urskilja vad som blev vad. Det viktiga är väl att ta nya tag och gå vidare? Gör om gör rätt, som vi småskrattande brukar säga i familjen.

High 5! vintage - trailer, teaser och typ sanningen.

Vintage-saker på g. Färgglada saker som kan anas i det gröna. Passade på att göra en topp 5 till, när jag ändå fixade ytterligare en fotogrej åt en av mina växande bildmappar. Här är en teaser.

Ut i det gröna. Ut i den rufsiga täppan. Täppan som odlar mig mer numera, än jag den. Täppan där fåglarna får flyga som de vill - och bajsa.

Täppan där fröken klematis har slagit sig till ro i soffan. Jag vill helst inte väcka henne. Men ibland måste hon ansas, annars tar skogsdelen i hennes namn över, och det gillas inte av alla. Alla verkar dock få ett muntert leende på läpparna när de ser det lilla vissna lövet som ihärdigt håller sig kvar mellan fönsterrutorna. Där bor det vilda - det som inte låter sig tämjas så lätt, tänker de nog när de leende går förbi. Så hoppas jag att de tänker. Förmodligen tänker de något helt annat. Och det är också helt okej. För vi får alla tänka precis vad vi vill här i vårt fria (grönsaks)land. Även om jag ofta önskar att folk ägnade sin tankekraft lite mindre åt att fundera över vardagens trivialiteter och istället lyfte blicken en aning från den egna (odlings)lotten i livet.

Skogsklematis. Summer snow. Så småningom ska snön falla smörvit över allt det gröna. Senare. För här i skuggan låter sig blommorna inte stressas, de blommar när de blommar. De tar sig tid att njuta av varje grön minut.

Och när allt det övriga lät sig brännas ner till sandpappersfärgad masonit förra sommaren, då sköt vår skira, kavata skönhet ännu ett grönt skott över den vattenträngtande nejden.

Tiden har hunnit ikapp alla oss som låtit maskrosorna blomma. Nu klipps de inte bara ner vind för våg, nu bevaras det gula guldet tills något litet flitigt överlevar-bi har hunnit låta sig väl smaka.

<3
/helena

ps När vi flyttade hit, för en halv evighet sedan, köpte jag plantor i Botaniska i Göteborg. Fraktade hem dem efter en föreläsning om isländsk litteratur, eller efter en genomgång av hur traditionell socialantropologi kan appliceras - och användas som förbättringsredskap - inom svensk sjukvård. Åkte spårvagn med Gulltörel och Citrontimjan. Lät den vintergröna Vincan vinka till Bollebygds slalombacke från bussfönstret. Eller till något slott som låg gömt i lummig grönska utanför tågets vinande widescreen.

Den gammaldags rosenbusken, som växte i minitäppan före vår vårslumrande sensommarbrud, var ljust gul. Men den jordiga lilla platsen var för mörk för den ständigt ljustörstande rosen, hon fick alltid sällskap av objudna gäster - bladlusen och alla hans kusiner. Därför finns hon inte mer, även om hon bar mitt namn.

Smultron och jordgubbsplantor och gräslök, alla har de skövlats av nitens ogräsrensare. Det gäller att kunna skilja på äpplen och päron, även om det går vilt till - eller åtminstone ser vilt ut. Idag doftar citronmelissen som kompensation för allt som skövlats. Och på våren orkar snödropparna visa sina bleka ansikten en god stund. Och en av försommarlökarna, som sattes ner med möda och kärlek häromåret, har faktiskt överlevt allt krattandet.

Lökarna, som var så ojämna till antalet att mannen ritade en sinnrik stjärnkonstruktion för hur de bäst skulle sättas ner. Har jag sagt att jag älskar honom av så mååånga skäl?

Jag minns somrarna när min pälskling for som ett svart streck mellan buskar och älsklingsträdet. När kvällarna var ljumma och mannen och jag spelade schack i skenet av stearinljus. Till doften av dofttobak - hur kan något som stinker så, i en av sina mest djävulskt förädlade former, också vara så ljuvligt doftande? En av naturens alla mysterier. Jag minns makrillmiddagar och blåa, fladdrande dukar. Duktyngderna, de som hoppade upp på bordskanten i form av gröna grodor. Jag tror jag har dem kvar här någonstans.

Jag minns alla trappuppgångarna, dörrarna jag ringde på. Svaren som skulle ges. Jag var ung och superblyg, men någon skulle utföra uppgiften. Någon skulle gå runt bland grannarna och kolla vad de tyckte. Om vi skulle ha prunkande blomlådor eller asfalterade gupp eller tillbommat, för att hindra all okynneskörning inne på gården. 

Sedan blev den lilla katten sjuk, vi stängde dörren mot täppan, inga midsommarblomster sattes på bordet den sommaren.

Sedan skulle de två stora träden bort, för de skymde sikten från någons vardagsrum. Och idag är jag glad att jag nästan kedjade fast mig vid träden - fast jag fick utstå glåpord och gliringar - för annars hade vi inte haft någon flyktigt skön körsbärsblom idag, de där lätträknade vackra dagarna i maj.

Sedan tog den motsträviga kroppen ut sin rätt. Kroppen som autoimmunt vände sig mot sig själv redan när jag var tio. Kroppen som jag länge fajtades emot, idag samsas vi så gott det går. Idag drar vi åt samma håll. Ena dagen mår vi bra, andra dagen något sämre. Ena dagen gör jag så mycket jag orkar, andra dagen gör jag så gott jag kan. Några allmosor från vårt sjukförsäkringssystem var det länge sedan jag fick/tog emot. Jag vill klara mig själv.

Nu jobbar jag alltid och mest hela tiden, fast vissa inte tänker att fritt valt, konstnärligt - oftast obetalt - arbete är något arbete alls. Numera tycker jag det är lättare att kalla mig för försörjd lyxhustru - utan själva lyxdelen då förstås ;) - än att förklara vad jag gör. Jag jobbar mest med ord och bild. Med vintage-sakerna och miljön och kulturen i fokus. Och så fortsätter jag att oförtrutet assistera mannen i hans strävan att göra sitt musikaliska "underhållningsarbete" bland funktionsvarierade och äldre så bra han kan och orkar. Ibland skriver jag ett par rader här inne också. Och bjuder på en bild eller två.

Och du, tänk på det när du ser något som du tror att du förstår, det är sällan hela sanningen du ser. Eller aldrig.

Finns det en kvinnlig blick?

Nej. Svaret är nej. Självklart finns det inte EN kvinnlig blick. Det finns lika många miljarder sätt att se på världen som det finns människor. Och vissa av dem - ganska många faktiskt - råkar vara födda kvinnor.

Var bara tvungen att - direkt jag själv sett den! - rekommendera er att se Kvinnor bakom kameran (finns på UR Play och så tror jag det går någon repris på svt om ett par dagar också. Ni får kolla.)

Så många kvinnor med verkligt seende ögon det finns - och har funnits. Kvinnor som uttryckte sig genom linsen. Kvinnor som frigjorde sig konstnärligt, från det välkända historiska faktum att de inte fick vara en del av det manliga konstnärslivet, via kamerans ljus och mörker.

Några namn känner jag - och säkert ni också - igen. Några riktiga fotografkändisar, andra doldisar för allmänheten, men alla ack så begåvade med BLICKEN.

Ska lus-titta igenom varenda bildruta senare. Pausa och studera. Printa in varenda motiv i bakhuvudet och pränta ner namnen på alla fotograferna. Nämner ingen särskild nu, så blir det inte orättvist, men flera av dem har jag skrivit om tidigare.

I krig. I hemmets lugna vrå. På de larmande gatorna. Välregisserat och bara fångat. I bara mässingen och utklätt. Mode och bortanför alla moderiktigheter. I dagboksform. På förstasidorna. Bakom tapeter och IN YOUR FACE. Alla typer av kvinnor har tagit alla typer av foton.

Och ska fortsätta att göra så i evigheters evighet. Amen.

<3
/helena

ps Känner ni igen kvinnan på mina spontanskapade bilder? Känner ni igen henne bara på munnen? Och näsan. Vill ni ha en ledtråd? Okej då. En superbegåvad människa. Haha. Blev det lättare nu? Hehe. Jaja, vi tar väl en ledtråd till då, eller två. En kvinna som var van att stå FRAMFÖR kameran. En skådespelare.

Jag tänker på mångfald...

Tänk, att det finns de som är emot mångfald. Kulturell mångfald. Myllret av kreativa röster som alla var och en har något att säga. Något att tillföra. Något att sjunga ut om.

Tänker naturligtvis, nu och alltid, extra mycket på mångfalden i naturen. Fåglar och bin och humlor och fjärilar, som alla bidrar till den fortsatta mångfalden - genom sitt oförtrutna arbete med att pollinera våra gröna växter.

Tänker på alla rabattens färger. Hur tråkigt det vore om alla bara gillade vita blommor. Eller rosa.

Tänker på att det verkar hänga ihop på något sätt - det här med att så många verkar vara rädda för det månghövdade, det kryllande, krälande, kravlande och det regnbågsfärgade, fria, konstnärliga skapandet.

Som om de vore livrädda för att allt det bra ska sprida sig. Som om de vore rädda för ringarna på vattnet.

Som om de aldrig kastat smörgås med perfekt platta stenar när de var små. Som om de inte njutit av en smörgås med ojämnt antal prickar på den prickiga korven, efter bad och skutt och lek.

Som om de var emot själva livet.

<3
/helena

ps Motsatsen till mångfald måste väl ändå - enligt alla konstens och naturens och alla andra lagar - vara enfald? Eller är jag dum, som tänker så?

Klimattjafs & miljömummel

Nej, sluta inte läsa här. Snälla, gör inte det. Men jag förstår om ni vill det, för vem i hela världen orkar med mer miljödravel? Inte jag i alla fall.

Jag, som röstade för miljön från första början. Så fort jag fick rösta, för ganska så exakt 30 år sedan, gick jag med den solgulaste blomman i handen och la min röst på de flikiga maskrosbladen. Jag, som var emot kärnkraft redan som tioåring. Jag. Just jag - är oooooooooooootroligt trött på allt tjöt om miljön.

Till höger, till vänster. Det förnekas, det överdrivs, det slås på tomma djungeltrummor och blåses i utrotningshotade horn. Det stöts och blöts. Miljösaken uppgraderas och faller till botten igen, som en termometer hög på högoktanigt latte-koffein, ungefär.

Miljöfrågorna. Klimatet. Det är inte konstigt om vi blir trötta nu, för inget av de orden borde reduceras till att bara vara modeord. De borde ingå i själva modersmjölken. Och sedan tillsättas varenda glas friskt vatten vi får förmånen att dricka genom våra, förhoppningsvis, jättelånga I-landsliv.

Lagom. Jag skulle vilja slå ett slag för det välavvägda ordet på våra läppar. Lagom. Kör lagom mycket bil. Gör flera bilärenden samtidigt. Gå en gång extra i veckan. Flyg färre gånger per år. Kortare sträckor. Ta tåget ibland.

Köp de-redan-använda-sakerna. Älska vintage! Köp något nytt ibland. Gärna saker som tål att gå i arv i flera generationer. Köp inte alltid det senaste. Försök påverka tillverkare och politiker så att teknik inte uppgraderas snabbare än snabbtågen hinner lämna perrongen. Låt oss använda våra grejer längre. Lite längre. Ännu längre. Låt oss tvinga tillverkningsindustin att göra hållbarare saker. Fler hållbara saker, fast färre. Lite så.

Äsch. Nu blev det ju tjafsigt ändå, jag som mest ville säga att jag förstår om ni inte orkar lyssna på en enda till som förespråkar allt eller inget. Inget tjafs. Vi har bara allt att vinna på att låta lagom mycket klimatsmart snack fylla våra susande öronsnäckor. Alltid.

Rösta för miljön på söndag. Eller förtidsrösta redan idag. Det är allt jag vill säga, egentligen. Fast helst av allt vill jag bara skriva en småtöntig dikt till. Får jag det?


Regn
Vi kallar det dåligt väder
Vi borde kalla det liv
Livgivande
Livräddande
Livsnödvändigt
Solregn
Som glada tårar
Vi kan spåra halten av salt med hjälp av tungan
Salt
Som faller som dagg
Duggar
Tätt, tätt
Lätt, lätt
Nätt
Tungt
Avfall
Påfallande ofta glömmer vi att vara tacksamma över det vi har
Glömmer att generationer före oss var ivriga att utveckla världen så att vi skulle kunna få ha det så här bra
De ville inget illa
De visste inte bättre
Även om det fanns väckarklockor som ringde högt redan då
Regn
Bra väder för gräset och daggmaskarna
Och Harry M.
Och Fjärilen.
Några är födda att vara fjäril
Vi andra får landa så gott vi kan
På tuvan
I slänten
På ändan
Till slut
Soltimman är slagen
Misshandlad av årtionden av slående stämpelskift och rykande färska skorstenar
Himlen
Molnfri
Klar
Redo
För ännu ett väderomslag
Låt oss be
Dansa
Och le
För regnets skull
För guds skull
För allas vår skull
För framtiden
Låt oss sluta kalla regndagar för dåliga dagar
Låt oss skåla i regnvatten!

<3
/helena

Får jag teckna er min helg?

Den stora frågan var ju - skulle John kunna få mig att (L)undvika mina många pågående planer? Hm.

Svaret är - nja. För visst laddade vi upp med en och annan skön TV-dinner inför spektaklet i Tel Aviv. Och John och mammorna gjorde ju ett superlativ-tätt och superlativ-tajt jobb på scenen! Båda gångerna! Det är aldrig för sent för LOVE.

Men lite blev ju ändå gjort. En aning bildredigerat och...

...så funderade jag faktiskt på att plocka ner påsken... Men bara funderade, för påsken varar ju ända till jula. Eller hur var det nu igen? ;)

En och annan surdeg blev i alla fall färdigbakad. Som kassen med high 5 vintage-saker, som blev både uppackad, diskad (innehållet alltså) och instuvad i skåpen igen. En styck påse färdig för att packas med nya, gamla saker - check!

Varsågoda! Essensen av min helg. Eurovision plus jorå ett och annat som blev gjort plus mannens oslagbara uppläggningskonst.

:)
/helena

ps Själva musiken då? Jo. Tyckte att finalen höll hyfsat hög nivå ändå, om man bortser från viss falsksång. Åren går, Madonna var en av min ungdoms största artister. Ikon. Det finns inget annat ord. Nu finns det inga ord för att förklara varför hon inte framförde sin monsterhit singback? Eller ni kanske vet? Själv läser jag knappt ingen kvällspress numera, mest den lokala morgontidningen - som mest var till sig över att en kille från de här trakterna var/är inblandad i skrivandet av vinnarlåten från Nederländerna.

Vinnarlåten då? Jo. Helt okej, men den var inte min favorit. Gillade, märkligt nog, en låt om pengar och ett bidrag vars dansare bistod av två robotar. ?!?? Haha. Eurovision i ett nötskal. Ett underbart spektakel. Även om det vore bra om fler koncentrerade sig mer på sin sång och mindre på sina scenoutfits. Men sådana "klagomål" tillhör ju charmen med det hela. Det är ju liksom en del av själva grejen.

Shalva Band! Gissar att det var fler än mannen och jag som föll för mellanakten i torsdagens semi? Vilka röster! Vilken utstrålning! Heja! Önskar såå att de kunde varit med i finalen också, förlåt Madonna...

Hör bara - minst en miljon skäl att lyssna.

Kort till Mor. Och barn. Och Mother.

Haha. Det här börjar ju bli löjligt! Kan tänka mig att ni tänker det nu, om ni har tagit del av mina två tidigare inlägg. Två inlägg som påminner, ehum, ganska mycket om det här...

Men här har ordet Mother dykt upp mitt i allt. Kanske är Mor snarare en Mother, tänker jag. Och ni funderar kanske på om jag har tänkt mig att gå igenom alla de större språkens mammor här då? Nej, för det kan jag inte. Önskar så att jag var bättre på franska. Och spanska. Och portugisiska. Och de stora asiatiska språken. Och ryska. Och tyska. Och gärna ett par, tre afrikanska språk också. Och så vidare.

Ni får hålla tillgodo med Mother, helt enkelt. Helt enkelt för att jag inte kan tillräckligt många språk.

I nästa liv ska jag tala tio språk flytande. Minst.

<3
/helena

ps Länk bakåt till föregående inlägg som heter Kort till Mor. Och barn. Därifrån kan ni länka er vidare bakåt till inlägget som heter Kort till Mor. Om ni vill.

Kort till Mor. Och barn.

Men? Är inte det här exakt samma bild som i förra inlägget? Nej, det är det inte. Det här är originalbilden, som jag egentligen skulle använda i samband med en av mina pågående/kommande bildidéer.

Men, så tänkte jag om. Kunde inte riktigt låta bli att dela den direkt. Ordet mor står inte skrivet här. Eller barn. Men jag tänker mig att det ändå är just det som det gamla blåvita fatet - i kombination med de fotriktiga pepparkaksformarna - får representera. Mor och barn.

Tänker att bilden kan mana till eftertankar. Angående hur viktigt det är att lämna något bra efter sig. Och hur viktigt det är att välja att gå i rätt förebilders fotspår. Lite så.

<3
/helena

ps Här står det MOR mitt i allt det blåvita. Om ni missade det.

Kort till Mor

Bjuder er på ett kort till mor. Och nej, jag är inte fullständigt dagvill, eller veckovill, jag vet att det är en hel vecka kvar. Men jag tänkte att det kan vara bra att vara ute i tid, någon gång då och då. Och nu.

Tänkte att mor säkert tycker om att bli en del av det klassiska odödliga - eviga! - vackra blåvita.

Känns som en ärlig hyllning till både den moderna mamman och den mer ursprungliga urmodern, om ni förstår hur jag menar.

<3
/helena

ps Gustavsbergsmönstret heter Alva. Om det kan ni läsa lite mer i mitt inlägg High 5! vintage - Alva, burkar & co.

I min hand - Klarsyn

Tolerans. Vi pratar mycket om det, men vet vi verkligen vad det innebär? Att tolerera något. Någon. Jag läser om Norge. Och vill bara gråta. Gråta. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att gråta ögonen ur sig över brist på förståelse och tolerans. När jag inte gråter, tänker jag på något som jag tycker borde vara ett grundläggande budord i alla människors liv. Ett budord utan några som helst religiösa förtecken. Ett budord bara. Ett bra-att-ha-i-fickan-ständigt-lättillgängligt-budord:

Du behöver inte älska alla dina medmänniskor, du behöver kanske inte ens förstå allt de gör, säger och är. Du behöver absolut inte dyrka marken de går på. Men. MEN. Du måste respektera, samexistera och agera medmänskligt mot alla. Du måste, med andra ord, tolerera dina medmänniskor.

Snyter mig. Torkar tårarna. Sedan vänder jag på saken. Ser allt ur en annan synvinkel. Börjar le.

För de små, storartade människorna har den inverkan och förmågan. Överallt tar jag del av det som lärare och elever gör tillsammans. Det är lärare och elever som ska rädda världen - det är jag säker på. Det är de yngre generationerna som ska få oss att sluta sitta overksamma och gråta. Det är de femteklasser som bygger sina gröna smarta drömstäder, som ska få oss att le igen. Det är esteteleverna som tar saken i egna händer, och inte bara låter klimatfrågan bli ytterligare en skådeplats för så kallat vuxet folk att hitta nya, gamla orsaker att kasta sand på varandra.

Det vill säga de (fåtal, hoppas jag...) vuxna som vägrar lyfta sin egen lilla rumpa och spade och skyffla sin del av den verkliga miljöbördan. Det är dem vi måste se upp med.

Men. Nu skulle det inte handla om miljön här. Det skulle handla om att tolerera varandra. För det är det vi måste göra. Att vi människor helt plötsligt skulle anlägga en jag-älskar!-minsann-alla-mina-grannar-attityd är ju inte så värst troligt. Därför vill jag förespråka verklig tolerans istället. Och förståelse för att andra människor har helt andra utgångspunkter och annorlunda omvärldssyn.

"Det är inte 17 maj längre." Orden är mannens, och han menar nog mest bara att det är ett annat datum i almanackan idag. Men ändå. Rasismen i grannlandet alltså. Folk är inte kloka (där heller). De vet inte vad de gör (där heller). De vet inte hur bra de har det (där heller). Som att de en helt vanlig dag i maj har möjlighet att gå ut på gator och torg och fira, utan att bomberna faller, utan att vara utan elektricitet och rent vatten. Utan att behöva gå många mil för att hämta smutsigt vatten att laga sin matranson i. Istället kastar de skit på varandra. Diskriminerar sina landsmän. Låter huden bli något annat än det skydd mot väder och vind som det är tänkt att vara. Låter hudfärg och religion och kläder och språk bli något som står i vägen för att våga se varandra i ögonen.

Läser om barnen som har norska flaggan på ena sidan och sitt ursprungslands flagga på andra sidan. Ni (vi) borde vara stolta över att de är stolta över båda sina länder. Att de vill skapa en framtid tillsammans med er (oss). Att de har något mer att komma med. Att de kan hjälpa er (oss) att se på världen ur fler vinklar och vrår. Ni (vi) borde se på det som en gåva att få hjälpa dem att bli en del av ert (vårt) DEMOKRATISKA samhälle, och inte en börda.

Jag säger som mannen och jag alltid säger:

Vem har sagt att just DU har rätt till det här landet?

Jag bara undrar.

Och.

Vem har sagt att just DU har rätt att ta för givet att du får vara en del av en modern, civiliserad (nåja), fredlig och relativt demokratisk stat?

Och sluta för f-n att blanda ihop brottslingar och vanligt, ovanligt hederligt folk! Oavsett vilken färg de har på kläderna, huden eller flaggan! (Bättre att bli lite förbannad ibland, än att bara gråta - eller hur?)

Sköt om er.

<3
/helena

ps Tänker såklart på S också. S, som i pojken i min mellanstadieklass. Han, som kom från Grekland. Och sjöng att han ville leva och dö där. På självaste svenska flaggans dag (som det kallades då), sjöng han så.
Vet att jag berättat om S förut. Om hur jag tyckte att han var knäpp, som sjöng så. Idag är jag retroaktivt mycket stolt över att han var stolt över båda sina länder. Och jag fortsätter att skratta varje ny nationaldag, när jag tänker på S falska - äkta! - sång. Även om det är lätt att låta bli att skratta åt rasisterna, oavsett i vilket land de råkar bo.

Lite om en torsdag på en fredag

En stunds läsning på bibblan. Mest om antika saker.

Men först stuvades det undan saker som fotats. Och mannen fick lägga undan allsångshäftena en stund. För vi ville ju skynda iväg för att försöka hinna hem och heja lite lagom på John och "hans mammor"! sedan.  

Längs vår väg såg vi både blommor och bin och en del annat som också fastnade på bild. Till exempel en del dubbelexponeringar.

En lång, långsam promenad genom stan. Hur lång? Nja, sammanlagt ganska lång. Mer än 50 meter i alla fall. Fast betydligt mindre än 50 kilometer. Någonstans där emellan, helt enkelt.

Vi passerade sjön och skönt grönt folk. Och Margot - vilken stark kvinnlig förebild hon är, håll med om det. Om vi ser bortom diverse partipolitik och andra petitesser så tycker jag bara att hon är så strong. Och cool.

Fler coola katter. Och sjunga kan de också. Och träd! Älskar dem i alla deras former. Även snygga, stilrena parkeringshusträd. 

"Och på åttonde dagen när Gud var utvilad och fräsch skapade han Östen..."

Sa Beppe. Och Östen med rösten fick förstås följa med oss hem. Resten är en annan historia.

:)
/helena

High 5! vintage - Alva, burkar & co.

"Trevligt flintgodsfat i serien Alva som var i produktion vid Gustavsberg 1909-39. Servisen togs ur sortimentet 1941.

Den blåvita dekoren är direkt inspirerad av den danska Musselmalet (eller Blue fluted) som ritades 1775 - Royal Copenhagens första porslinsservis, som i sin tur inspirerats av Meissen och som tillverkas än idag. ..."

/ur Antikfrågans expertsvar på läsarfråga,
från Antik & Auktion Nr 2/2019


Mitt fat är inte riktigt likadant som det på bilden i tidningsmagasinet. Dekoren är i huvudsak densamma, men mitt fat är rundare och har en speciell "handtagsdekor", som jag tycker adderar någonting extra. Vet inte vad det ursprungligen kan ha använts till. Inte mycket tydligen, med tanke på att skicket i stort sett är perfekt. Inga avlagringar av något slag synes. Kanske har det bara legat några rara festkakor mitt på det eller så?

Skräp idag - dyrgripar imorgon! Tycker att framsidestexten på min - salig insomnade - Antikvärlden (nr 3 från 2009) stämmer på pricken med många förvaringsburkar där ute. För visst hade de ingen aning om förr, när de tog upp och doppade sina kaffekex ur en husformad, jordglobsrund eller bokbuntskantig burk, att de skulle bli våra dagars samlarobjekt? Förmodligen tänkte de mest på sina burkar som väldigt användbara vardagsföremål. Vardagsföremål med en aning extra sting.

1. Mina två teburkar har ingen ålder att tala om, men jag tycker att de är oslagbart snygga och praktiska. Brukar ha en massa olika saker i dem. Knappar och säkerhetsnålar och sådant smått. Sällan te dock.
2. Alva. Blåvitt godis. Tänk att det har blivit så begärligt att hitta ömtåliga saker i fint skick. Såg att de till och med har börjat stöldmärka vissa porslinspjäser i välgörenhetsaffären nu. Eftertraktat värre. Förståeligt.
3. Kan vara min läckraste West Germany-vas, den blåvita märkt Bay. Känns som att det är ganska ovanligt att träffa på just en blåvit. Åtminstone här på mina breddgrader. Kan då de gamla västtyska vaserna tillhöra det som kommer kallas morgondagens dyrgripar? Ja, varför inte? Åtminstone de mer ovanliga. Beror förstås också på vilken värdering man lägger i ordet "dyrgrip".
4. Antiktidningar. Bästa vintage-köpen! De blir ju aldrig för gamla - för det är de redan.
5. Blåvita samlartallrikar. Igen. Och igen. De dyker alltid upp. Överallt. Fina att fika på, som sagt.

<3
/helena

ps Håller på och fixar till en sak. En lite speciell bild, som förmodligen dyker upp här inne så småningom. Passade då samtidigt på att sammanföra ytterligare en skön vintage-kvintett. Hoppas ni håller till godo med den.

Små möbler är (d)också möbler

Det här är inte ett filmtips, även om det råkar handla om en film. Tiny Furniture. Så har jag då äntligen sett något av wonder kid/wonder woman Lena Dunham. Girls har jag aldrig sett, mer än i ögonvrån då. Lever man på planeten Tellus, och har tillgång till någon typ av skärm, är det nästintill omöjligt att inte ha hört tals om tjejen som gjorde succé med sin första stora filmmanusidé och sedan, i stort sett, fick helt fria händer att skapa lite vad hon ville - som succéserien Girls.

Anyway. Det var mest mamman jag fastnade för. Konstnären Laurie Simmons, som spelar Dunhams mamma i filmen och dessutom råkar vara hennes mamma på riktigt. Men allt det där vet ni säkert redan, eftersom filmen inte direkt gjordes igår.

Igår, var däremot kvällen som jag såg den - efter att mannen och jag binge-tittat oss igenom en hel säsong av Släng dig i brunnen. För mycket bajs- och sexhumor för min smak, men ett och annat äkta flabb fick de i alla fall ur mig. Många nya, roliga personligheter som presenterade sig däremot. (Problemet är bara att både mannen och jag alltid tänker att vi kunde gjort det bättre själva, framförallt gjort det roligare. Hehe. Nej, jag ska inte plåga er med något av våra väldigt hemmagjorda skämt här och nu. Kanske senare...).

Vi började faktiskt med att spana in Eurovision, men redan efter en låt gav vi upp. Hon sjöng så falskt att popcornen nästan inte ville poppa upp ur den varma grytan jag hade framför mig i köket... Popcornen krävde bättre underhållning än så, därav skämten ur Brunnen.

Ett bra tips, om man gärna tittar ikapp på svt play, är ju att kolla in de programpunkter som har kort utgångsdatum. Spana in de filmer och serier man helt är på väg att missa. En nackdel med det är, att det är svårare att rekommendera saker vidare, när det snart är försent att se dem. Men det finns ju andra sätt att se saker på. Andra möjligheter att strömma och så, menar jag. Fast nu ville jag ändå inte rekommendera er något särskilt, så allt är ändå okej.

Åter till Tiny Furniture. Laurie Simmons verkar vara en spännande konstnär. Hon fotograferar, bland annat. Började tydligen med att fota dockskåpsstora saker. Installationer i miniformat, blandat med långa ben. ?!? Ja, jag sa ju det - spännande. Även pappan är tydligen konstnär, Lena Dunhams alltså. Tala om påbrå.

"Nej, den verkar för ungdomsig". Med de orden kunde jag definitivt ha nobbat den här filmen, särskilt om popcornen tålt falsksången från TV-rutan lite bättre... Ni minns säkert att jag berättade häromdagen att jag, trots stort cineastiskt intresse, kan vara rätt kräsen vad det gäller handling och genre?

Men sedan finns det förstås en del andra skäl att se på film än de rent underhållningsmässiga. Det kan till exempel handla om faktainsamlande. Upplysning. I det här fallet - Lena Dunhams Tiny Furniture - handlade det mest om nyfikenhet. Och uppskattning - av begåvade människor. Alltid bra att hålla lite koll på all talang som flyger omkring därute. Och intressant att ta del av människor som använder sitt tankegods till något kreativt och verkligt inspirerande.

Det var nog bara det.

:)
/helena

ps De bästa filmerna är utsnitt, tycker jag. Ja, små utsnitt ur någons vardag kan vara de bästa guldpalmerna, förlåt guldkornen, som finns på den stora, vida, vita duken. Bara någon som gör något alldeles vanligt en alldeles vanlig dag. Som att blogga. Eller fota små möbler.

High 5! vintage - aktuellt på M

Hej.

Här står jag och plåtar lite. Med ena foten i framtiden...

...och båda händerna i pianopallens varierade inre. Notbladen. Toner, som ljuder genom flera århundraden.

Det ligger en del annat däri också. Bra-att-ha-papper. Fast mest fina papper. En aning skrynkliga, men fina.

Tre aktuella M. Musik - slagdängor och schlagers mellan allt det klassiska. Och Mor. Och lite blågult på det. För Matcherna som spelas med VM-klubban (lagom) höjd och böjd!

1. Mors dags-tallrikar. Många olika finns det. Jag gillar, förstås, de danska med gulliga djur lite extra.
2. Noter. Notbladen. Får mig att tänka på dem som brukar vända sida åt de som spelar ibland. För att det går så fort, ibland. Känns som en spännande "titel" - Bladvändare. Låter miljövänligt på något sätt.
3. Pianopallen. Så bra möbel. Något piano har vi ju inte, men pallen fungerar både som avlastningsbord, förvaring och...pall.
4. Kudden med broderade, gula solar. Eller blommor som påminner om solens strålar.
5. Anna. Som spelades av Anna-Lisa Ericson den gången. Den gången, 1932.

:)
/helena

ps Funkar ju finfint att återanvända olika typer av Mors dags-tallrikar till olika Mors dags-saker. Bara den bristande fantasin som sätter gränserna, som vanlig. Varför inte baka något mumsigt att lägga på dem och ge till Mor? Morotskaka eller Marsipanmuffins? Ge bort en mumsig Mors dags-fika. Eller lägg en blomma på bara. Något grönt och skönt. Eller något annat litet fint. Ett smycke, kanske? En vintage-brosch? Ja!