onsdag 31 december 2014

Året är slut & jag tänker på Sigourney


Fotot är inte det samma som i gårdagens inlägg. Bara nästan. Och visst funderade jag på att skriva: Blås liv i det nya! överst idag. Men det kändes lite för flåshurtigt på något sätt. Så jag lät bli.

Förr brukade man ibland illustrera det gamla året som en gammal man på väg bort. På väg ut ur bilden. Och det nya året symboliserades av en ung pojke. Därför tycker jag det passar fint med hen-staken här. Ni vet, jesusbarnet med bröst. Som en symbol för det nya som är på god väg.

You are my lucky star. Kommer ni ihåg att hon sjunger det? Lite viskande och lätt panikslaget i slutet av "Alien"? När hon slutgiltigt tror sig vara på väg bort från monstret, det är då hon visksjunger det, Ripley. Som en besvärjelse. Som en stilla förhoppning. You are my lucky star. Det är så jag vill nynna ikväll. I natt. Som en besvärjelse. Så att vi ska få ett bra år. Ett år där molnen ofta skingras. Ett år som låter stjärnorna lysa beskyddande över oss. Jag önskar oss ett bra år. Oss alla. Ett riktigt bra år. Det gör jag verkligen.

Som sagt, det skiljer lite mellan de två fotona; gårdagens och dagens. Ungefär på samma sätt som två - på varandra följande - år kan skilja sig åt. Om man har tur. Om man har turen att se ett ganska bra år i backspegeln. Då hoppas man kanske, åtminstone lite försiktigt i smyg så där, att det nya året ska bli nästan likadant. Lika bra. Fast lite ändring vill man väl alltid ha? Något nytt ska ändå få möjlighet att kika fram (gärna kryddat med lite lagom gamla saker förstås...) bakom allt det familjära. Något nytt och bra och välkommet.

Så, det önskar jag oss: Ett Nytt och Bra och Välkommet 2015!

:)
/helena

ps Dagens ps är bara till mannen, så alla andra - sluta läsa nu! - Älskling, Du är min lucky star. Tack. Och puss. Och så.

tisdag 30 december 2014

Blås liv i det gamla!


Utanför droppar det från taken, i takt med mina tankar. Tankarna, som har stannat på ett isflak någonstans runt Vitön, för över hundra år sedan. Boken, kärlekshistorien om Expeditionen, var lika fantastiskt fanatisk som jag tänkte mig den. Nils Strindbergs foto på pocketens framsida bleknar i takt med att jag vaggas in i det isande kalla innehållet. Som egentligen inte alls är kallt. Sidorna färgas av nyfikenhetens ständiga hets. Vetgirighetens längtan efter att förstå det oförståeliga. Och jag förstår. Verkligen. För jag har också så lätt för att fastna. I människoöden. I historier. I blottade halsar och tillkortakommanden. Det här är min värld. Också.

Blås ut det gamla, tänkte jag först skriva. Men det kändes fel. Känns fel. Det gamla måste hela tiden få leva. Parallellt liksom.

Boken om Salomon August Andrée, och hans sidensydda ballong, ligger på soffans armstöd och vilar sig från mina trötta ögon. I mitt lite flaxiga bröst finns fler frågor än svar. Som vanligt. Kanske är det så det ska vara?

:)
/helena

måndag 29 december 2014

Fin flicka, serverad på kaffebricka


Den kostade inte mycket. Och den ser inte mycket ut för världen. Brickan! Skavd och välanvänd. Vacker! Motivet är verkligen slitet, för att inte säga utslitet. Men det är ju just sådant som får mig att älska de använda sakerna. Att det verkligen syns att de har använts.

Det känns lite som att jag räddade den - kanske hade inget annan köpt med sig denna "fula" plåtbit hem från välgörenhetsloppisen - från ett undanskymt liv på ålderns höst. Nu står den i paradposition, på fönsterbrädan i köket.

Det roliga är, att den gamla Kärnkaffe-loggan syns så tydligt på kaffekannan, som den fina damen på brickan häller ur, fast att så mycket annat har blivit helt utraderat av tidens tand. Mannen. Fästmannen? Han syns nästan inte alls längre. Förmodligen har någon gillat att studera den vackra klänningen, medans en kaka till har slunkit ner. Och då samtidigt passat på att ställa sin kaffekopp precis där, mitt på mannen. Stackarn.

:)
/helena

ps Vill ni också ha en bricka? När jag var på biblioteket innan jul och letade efter julstämning, fann jag en tävling hos Hem & Antik. Där kan man bland annat vinna en väldigt fin liten bricka. Med ett romantiskt (krackelerat) rosmotiv, hämtat från en gammal kakelugn. Men skynda, för senast den 2:e jan. måste man skicka in.

Om ni tillhör dem som inte har turen på er sida...så går det att köpa den fina lilla brickan här i Waldemarsuddes museishop. Där finns även den här ljuvliga blå med hortensior. Och den här blå/vita med Carl Malmsten-signatur.

söndag 28 december 2014

Lilla jag. Ett privilegium.


Läste ni Daniels text i början av december? Förmodligen gjorde ni det, för den har delats av väldigt många. Jag grät när jag läste den långa lista av händelser, hemskheter som han tvingades uppleva, genomleva som liten. Och jag grät när jag läste den långa, hoppfulla listan som beskriver kontrasten mellan hans egen utlämnade uppväxt och den trygga tillvaro som han nu försöker skapa (har lyckats skapa!) för sin egen son.

Ja, det är ett privilegium att växa upp i Sverige. Det är det. Det är inget vi borde ta för givet. Visst, jag vet att det finns barn som far illa på olika sätt här hemma också, men det går inte att jämföra med att vara på flykt undan krig och förföljelser. Det går inte att jämföra med att tvingas till hårt kroppsarbete, istället för att få börja i skolan. Det går inte att jämföra med att kidnappas och sedan tränas till vapenbärande soldat innan du ens hunnit fylla tio. Det går inte att jämföra.

Visst, jag var mobbad under perioder när jag gick i skolan. Visst kunde det vara jobbigt ibland. Men för det mesta hade jag det bra. Mycket bra. Jäkligt bra, jämfört med många andra. Det vill jag aldrig glömma. Därför blev jag väldigt glad när jag fick ett gåvobevis från Unicef i julklapp.

Det är inte försent att handla i Unicefs gåvoshop bara för att julen är över. Varför inte ge någon en reflekterande och solidarisk mellandagsklapp? Eller varför inte sätta in en egen liten slant av julklappspengen du fick och ge dig själv ett fint digitalt gåvobevis? (du kan själv trycka ut det direkt efter att du gjort ditt gåvoköp, om du vill) Eller önska någon ett riktigt gott nytt år med hjälp av en eftertänksam gåva till en liten individ som befinner sig i ett av världens alla nödställda hörn?

Och du, glöm inte att läsa Daniel Mendoza's text, om du nu skulle ha lyckats med konststycket att missa den.

<3
/helena

ps Klart att man önskade att man hade råd att skänka en fyrhjulsdriven bil, ett tält, ett helt barnmorskepaket eller något annat stort och uppenbart viktigt. Men filtar, nötkräm, sagoböcker, blyertspennor, fotbollar, mässlingsvaccin, vätskeersättning, skyddspaket mot ebola o.s.v. o.s.v. räddar också liv. Glöm inte det. Det gör inte lilla jag. Och inte stora jag heller.

lördag 27 december 2014

På jungfruelig mark (med tungan rätt i mun)


Det är någonting med nysnön. Den kan få vad som helst att verka vackert. Precis vad som helst. En egenskap den delar med solen. Och månen ibland, när den är tillräckligt närgången.


Att ta de där första stegen, i nyfallen, orörd snö, är som ett reningsbad. Ett mentalt reningsbad.

Långt innan solen har stigit upp, sticker jag fötterna i träskorna, för att fånga en morgontidig flinga.

Om jag hade kunnat byta mitt krångliga knä, ungefär som man byter en sticksig julklappströja mot en osticksig, så hade jag gjort det. Då skulle jag nått marken. Lagt mig platt där. Och försiktigt flaxat fram en nyförlöst ängel. En alldeles ny ängel.

En nyfallen ängel i förorten. Låter inte det som titeln på något spännande och bra, så säg?


Blundar uppåt, tills T-shirten blir blöt. Gör en mental snöängel. Sätter mina träskospår åt andra hållet. Som en slags revirmarkering. Som om jag ägde den här snön nu.

:)
/helena

ps Men tungan, den sticker jag inte ens ut mentalt, mot lyktstolpen. Tungan ska man vara rädd om, har jag hört. Snart ska jag nog äta mer risgrynsgröt med min. Och säkert något annat gott. De sista söta, skumma tomtarna, kanske får möta sitt Waterloo där. Mot min tunga.

fredag 26 december 2014

Bara ett par julsnaps


För mig är det jul när de röda Willow-faten från Old Gustavsberg åker fram. Det är något speciellt att äta på 70-åriga tallrikar. Älskar när det lilla fågelparet tittar fram bakom brysselkålen och de obligatoriska oliverna. (Jag kan inte leva utan oliver, om nu någon skulle ha missat detta ovärderliga faktum angående mig och mina matvanor).

Till Monica julen 1947, står det handskrivet på försättsbladet i den vackert slitna Djungelboken. Lilla Monica. Idag är hon lite "större". Min mamma.

Svensk bearbetning för ungdom av Walter Nyqvist, står det tryckt strax bortanför dedikationen. Det finns bilder i den. Gunnar Widholms väldigt oDisneyska bilder.

:)
/helena

ps Apropå filmen om Mowgli, Baloo och co; funderar på om jag någonsin har sett den i sin fulla längd? På originalspråk? Tror faktiskt inte det. Kanske ska åtgärda det nu då, för visst skulle SVT visa den någon dag snart? Var det redan idag tro? Eller imorgon? Får kolla upp det. Dagvill är visst bara förnamnet.

onsdag 24 december 2014

När juldagsmorgon glimmar...


...sover jag säkert djupt. Av ren utmattning. Zzznark.

Har sprungit runt som en galning - halva natten och hela förmiddagen - och pyntat. Himla dumt förstås, när man desperat behöver den lilla ork man har begåvats med till viktiga saker, som att umgås och sjunga julsånger. Och blogga. Men jag kunde inte låta bli, för det är ju så kul. Alltså, från mig till er, lite blandade bilder på pynt och sånt.


Allra bäst tycker jag om julsaker som inte är julsaker, egentligen. Som de här julkulorna som inte är julkulor, egentligen. Skickade ut mannen för att dyka. Dyka ner längst in i förrådet, efter mina gamla glasflöten. Och jodå, han hittade dem. Längst in. Det är säkert mer än tjugo år sedan jag hittade dem, på Myrorna. De kostade nästan ingenting på den tiden. De färgglada bevattningskulorna är också fina som prydnad.


Årets julkortsskörd är sedvanligt strategiskt utplacerad. Jag brukar inte lägga dem i samma korg, eller i en hög. Brukar springa runt och placera dem lite här och var. Liksom matcha in dem med övriga omgivningen. Här står två fina flickor och önskar god jul i shorts.


Rosor och stjärnor och tomtar (och urgamla mobiltelefoner...) i all ära. Men...


...det var den här vackra julplanschen/dalmålningen jag verkligen ville visa er. Titta bara på färgerna! Klara och glada. Och herdarna klädda i folkdräkt. Vilken kul idé. Den här planschen - eller om man kan kalla den för pappersbonad? - ingår i en mapp med fem olika motiv. Tre av dem är julrelaterade. Den med adventsmotiv hann tyvärr aldrig komma upp ur mappen innan klockan slog jul. 

Rune Lindström (1916 - 1973) heter den multibegåvade upphovsmannen. Om honom kan det sägas mycket. Det tänker jag inte göra, nu.

Nu vill jag bara säga: DEN GODASTE JULEN ÖNSKAR JAG ER, KÄRA LÄSARE!

:)
/helena

ps Jo, jag kan väl bara nämna att han har fått ett eget museum i Fagersta Västanfors hembygdsgård. Rune Lindstöm alltså. Det har öppet 364 dagar om året. Inte illa.

måndag 22 december 2014

Rätt inramning


Känner mig lite som ett barn. Ett barn som tycker att pappret är roligare än innehållet. Fast det är inte riktigt sant, för jag gillar innehållet - också.


Julpappret var så fint så det bara måste bevaras, inom glas och ram. Plockade fram ramen med de inpräglade metallblommorna på (från Indiska ursprungligen, men jag köpte min på loppis). Och de små, med "buckliga", charmiga glas.


Strax utanför bild står de inramade orden, som en klok och rar kvinna förmedlade vidare till oss; Pessimist är den som mår dåligt när han mår bra, av rädsla för att han ska må sämre när han mår bättre. "Hen" hade inte börjat användas då. Men orden är lika sanna för det.

:)
/helena

ps Innanför julpappret låg boken jag tjatade om i fjol, men aldrig hann läsa. Expeditionen : Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En gåva från mannens jobb. Jag tänker, att det kan passa som hand i Lovikka-vante att läsa om Andrées misslyckade polarexpedition, samtidigt som regnet faller över det mörka gräset utanför. Den läsningen kan nog dämpa längtan efter en vit jul ganska så rejält.

söndag 21 december 2014

Med hopp om en god vintage-jul


Tomtenissorna & jag har fejjat lite. Och tänt alla fyra ljusen i den gröna Gabrielstaken. Mannen har skrivit en julsång! Längre ner får ni ett smakprov.


Vi tittar ut över hemmet och konstaterar - än en gång - att december är en kort månad. Alldeles för kort för att hinna julstäda.


Med lite tur, lite skicklighet och mycket kärlek kommer julen säkert att bli bra ändå.


Jesusbarnet, hen bara nickar och håller med.


För egentligen är det ju ingen konst att känna julstämning bland dansande dammråttor och knastrande brödsmulor. Ingen konst alls faktiskt. Bara att släcka i taket och tända ett ljus.


Eller två.


Om man skärskådar dessa sju foton kan man faktiskt hitta en och annan grej som inte är vintage. Men de är lätträknade. Det går nog inte åt mer än fem fingrar för att hitta dem. Till och med de gröna stearinljusen är köpta second hand.

Snart ska vi äta paj och titta på Berättelsen om Pi. Först tar vi ett par strofer ur mannens alldeles färska, nyskrivna julsång. Den har tydligen inte ens hunnit få en riktig titel än. Avverkning och Inte ett barr ligger dock högt upp på förslagslistan.

" far gick ut i skogen att hugga oss en gran
han tog med sin 'massäck' och blev borta hela dan ...
... Den första granen var för lång, den andra var för kort
den tredje, hur han snurra den, den vred sig alltid bort,
den fjärde var för sned, den femte blev till ved
den sjätte verkade som att den var av plastig sort 
Det verkade då som om skogen hämnades, han snubbla på en rot
börja då att linka, för det smärtar i hans fot
den sjunde granen var för bred - den nionde med ... " 

/av Mannen


:)
/helena

fredag 19 december 2014

Prinsen, blommorna och en himla massa tvätt


"Nu under vintern pryder blåa hyacinter upp vid porträttet av drottning Sophia. Hyacinter i de ytterkrukor prins Eugen själv formgav och lät Gustavsberg tillverka omkring år 1914-15. Allt speglas i den italienska byrån från 1780-talet."

Mannen tog på sig skjortan som har en trollslända i armhålan och begav sig till julavslutning med jobbet. Jag har slängt upp fötterna i soffan en stund och bläddrar i Blomsteråret på Waldemarsudde. Även om sommarbilderna känns lockande, så fastnar jag hos de blåa hyacinterna på sidan 81.

Det hänger tvätt överallt. Överallt. Och jag hann aldrig plocka fram min lilla Waldemarsuddekruka till första advent. Brukar alltid tänka att jag ska sätta blåbärsris i den då.

Nu, lagom till krukans hundraårsjubileum har det kommit en ny bok om Waldemarsudde, blommorna och krukan. Och Prinsen förstås. Prins Eugens värld av blommor. Har sett den vackra framsidan lite här och var den senaste tiden, på bloggar och i inredningstidningar. Skulle inte ha något emot att lägga den på bordet jämte mitt något äldre auktionsbokfynd.

Drömmer mig längre bort bland blombladen. Gillar särskilt att det finns skötselråd längst bak i boken, till alla blomsorter som visas. Och så är det kul att se att en del tidsmarkörer från 1980-talet har slunkit in bland allt det andra anrika. Som tidstypiska gardinuppsättningar.

:)
/helena

ps Min "gamla" bok från 1982 finns att beställa second hand. Både på antikvariat.net och bokborsen.se senast jag kollade. Bokbörsen hade flera ex. till skapliga priser.

onsdag 17 december 2014

Hen-staken och mera Rörstrand


Mina två vackra ljusbringare. Inköpta på två olika välgörande ställen. Stiftelsen Vitryssland och Emmaus.


Gossen med det lockiga håret - jag tänker mig att det kan få föreställa Jesus-barnet. Och Rörstrands-lyktan. Ni vet, de där värmeljuslyktorna som jag tydligen samlar på. Ett, tu, tre, så hade jag fyra. Egentligen fem, men en gick sönder.


Älskar det lockiga håret och den lilla foten som spretar!

:)
/helena

ps Men mannen tycker att det ser ut som att Jesusbarnet har bröst. Han tror att det är en flicka. Och jo, det är klart, det finns förstås mycket som talar för det...

Bara som så


Som ett korallrev.


Som fragment.


Som celler som delar sig.
 
 
Som konfetti!


Som ett kalejdoskop.


Som en avlägsen galax.


Och så är det bara tusen juleljus.

:)
/helena