fredag 31 december 2021

Anna Godenius blir det sista vi lägger ögonen på

Frisyren. Örhängena. Äkta oäkta 80-tal. Inget retro här inte, bara the real vintage-thing. Fatta exakt hur cool.

Vi har just stängt SVT:s Öppet Arkiv för den här gången, där vi bland annat hittade en röd och nyfiken katt.

Åh. Lars-Erik Berenett. Hade ju en crush på honom ett tag när jag var väldigt ung. När han spelade den totalt orädde original-Roland Hassel. Här spelar han något helt annat, men vad spelar det för roll - med de ögonen.

Claire Wikholm (fast i eftertexterna till just den här 1980-talsfilmen stavar de det Clarie, förklara det den som kan). Såå bra är hon i alla fall.

Och hur bra är alla i den där familjen egentligen? Ekman, menar jag. Gösta och Hasse och han den äldre Gösta och här - Stefan - med samma efternamn. 

Det är härifrån de kommer, ur Den nervöse mannen, skärmdumparna som jag har ljusat upp och piffat till lite.

Det är den här mannen som står för manus och regi - the one and only and otroligt gifted - Allan Edwall!

Men hallå, ska hon gå nu, redan, den goda Godenius?

Jaha. Filmen var slut. Lite som året då. Undrar vad jag gjorde när det här årets sista skälvande timme slog? 1986? Ingen aning. Förmodligen handlade det inte om några pastellfärgade klackar i taket direkt. Var ju en både ganska töntig och skötsam person redan då, som sextonåring. Hm. Kanske såg jag något kul på teve?

En sista titt på Anna Godenius härliga frisyr (från filmen Den nervöse mannen - ett mord i solen) hinner vi med.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det blev den sista film som mannen och jag såg 2021. Kanske blir det den första du ser 2022? Det vill säga om du har tillgång till SVT PLAY (Öppet Arkiv). Länkar i alla fall här, åt den som vill och kan.

Gott, gott, bättre än det som gått

Dricker mitt kaffe ur Jenny Nyström-koppen med hästen på. Och sörjer att familjen Snögubbe en bit bort är död. Snögumman och hennes två små barn, som jag tänkte mig dem, finns inte här mer. De segnade ner bara. Låter rätt makabert, jag vet, men det där får ni ta med Herr Celsius, det är han som är den skyldige. Från mer än tio minusgrader för bara en vecka sedan, till nästan tio plusgrader denna nyår, inte konstigt att snön har smält bort med en sådan farlig fart.

Utanför ligger alla detaljer dolda i dimma, inte upplysta av vår kära moder sol, som i tisdags när de här bilderna togs. Så några sprudlande, färgsprakande fyrverkerier där långt upp på himmelen kommer nog inte att synas ikväll. Det får räcka med lagom långa banor över horisonten i år, som så många andra gråa, molntäckta år. 

Låter jag negativ, säger ni? Pratar om död och dimma och andra dåliga energier? Sorry, det är verkligen inte meningen. Förlåt för det, för jag är allt annat än negativ. Känner mig positivt laddad inför att ta nya tag 2022. Även om jag tyckte om de tagen som togs 2021. De var inte så dumma de heller, vetenskapen tog stora och beundransvärda kliv, precis som den uttröttade vårdpersonalen, för att rädda våra liv från/ur ett efterhängset och ständigt muterande virus grepp.

Men nu är det viktigt att höja blicken. Kavla upp ärmarna och fortsätta arbetet med att bry oss om varandra. Som en snäll pandemi ska vi sprida våra goda tankar och vibrationer över hela världen. Se till att så många som möjligt får ha det så bra som möjligt. Fler och fler behöver få möjlighet att välja att vaccinera sig, både här och där. Fler barn måste få tillgång till säkra skolmiljöer och trygga vuxna lärare och annan skolpersonal. Fler barn måste överleva sitt första år. Fler människor i världen måste kunna äta sig mätta. Fler människor måste bry sig om det faktum att det dör många, många människor på väg mot friheten. Inte minst är det många som går en säker död till mötes när de vågar riskera allt för ett bättre liv. Över mörka och djupa vatten flyr de i osäkra och överfulla båtar - i värsta fall inte i stort bättre än klena gummibåtar och/eller på pinniga flottar.

Tillbaka till lugnet och ron i vårt kök en stund. Där kaffet smakar som godast i gott sällskap. På mannens kopp håller tomten lyktan högt, som om hen vill visa oss vägen framåt. För framåt ska vi, tillsammans. Om än i våra små och fina och lagom runda och goda corona-bubblor.

Bubblor blir det i champagne-trumpeterna, det är ett som är säkert, även om vi här hemma inte är så förtjusta i just det mousserande, vi skålar nog i C-vitamin-brus som vanligt. Och tar det miljövänliga På Spåret-tåget rakt in i den klimatsmarta framtiden.

Sköt om er. Och ett riktigt GOTT och NYTT 2022 önskar mannen och jag er alla!

<3

/helena

ps Erbjudandet om lite extra sällskap under storhelgerna kvarstår. Om någon vill umgås med mig och mannen, så finns vi här. Kommer titta in lite då och då även under nyår. Och om någon vill ha en mer personlig kontakt, ett öra att luta sig mot, då är det bara att mejla, där kan vi eventuellt också byta telefonnummer med varandra, om någon vill det. (Mannens överansträngda sångröst är mycket bättre nu, om någon behöver hans öra och ord så finns också han här för den som vill och behöver). Adressen hittar ni till höger, vid den oskuldsfulla katten.

torsdag 30 december 2021

Då slår vi in det här filmåret då

Innan vi kör en liten lista, en oansenlig uppradning av de bästa filmerna som mannen och jag har sett 2021, vill jag börja med att säga att jag skäms. Jo, det gör jag. För årets hela filmlista kan vara något av en historisk skampåle faktiskt, för vår del. Och då menar jag inte den korta best-of-lista som jag strax kommer dela här och nu med er, utan hela listan med alla filmer som vi sett under det gångna året. Det osar lite om den. Osar inavel. 

Av de fyrtiotre filmer vi sett i år (bara det ett historiskt lågt antal längre spelfilmer för det här hemmet bestående av två verkliga cineaster) lyser den internationella bredden med sin frånvaro. Det mesta är engelskspråkigt och vitt som huden på snövit en vinternatt. 

Och vi som alltid brukar sätta en ära i att se film från många delar av världen. Vi som vill kunna skryta med att ha olika perspektiv på våra filmrutiga näthinnor, och så har vi inte orkat sträcka oss längre än till USA i år. Så trist och rent ut sagt dåligt. För dåligt. Inte okej, helt enkelt. Enkelspårigt och ignorant. Filmvärlden är stor, och handlar bara om Hollywood i periferin, om vi ska vara ärliga. 

Suck. Vad finns det då för förklaringar? Mer än lathet och bekvämlighet. Inga bra alls, mer än just lathet och bekvämlighet - och tidsbrist. Och andra prioriteringar. Vi har gjort mycket annat i år, än att titta på film. Vi har sett en hel del bra serier - och så har vi ägnat en hel del fritid åt vår egen konstnärliga utveckling, på olika sätt. Bland annat. 

Sedan, när vi väl har satt oss ner framför skärmen och bestämt oss för att se en film, har vi varit lite för trötta för att orka ta del av något som kräver så mycket mer av ens sinnen än det som rör sig i mer välkända vatten. Alla sinnen behöver inte tas i bruk när man sätter sig ner för att se en film på ett språk man känner till. Och då menar jag både talspråksmässigt och bildspråket.

Så, jag skäms, det gör jag, och lovar bot och bättring. Här ska bildseendet ställas på vid gavel nästa år! Här ska vädras in mer av vår gamla välkända - blandade - filmfestival-känsla. Utbudet av filmpärlor som ska rulla fram över våra inre världar ska innehålla något från alla kontinenter. Ett nyårslöfte som heter duga.

Det går väl för bövelen an att äta sin tv-mat med blicken fäst på textremsan!? Utan att spilla på mysbyxorna? Om nu DET skulle vara något annat än en väldigt, väldigt dålig bortförklaring till att man väljer film baserat på att kunna titta ner i tallriken OCH ändå hänga med i vad som sägs i filmrutan...

Med allt det sagt, kommer här den utlovade listan på de åtta filmer som fick bäst betyg av oss under året som gått. Utan inbördes ranking. Åtta riktigt bra filmer. Flertalet engelskspråkiga, ett par franska. Och en svensk - väldigt, väldigt bra, by the way. 

Äsch. Nu snackar vi inte så mycket mer, tycker jag. Vi låter filmerna tala för sig själva. De flesta har jag nog bloggat om någon gång tidigare under året, åtminstone nämnt något om vad jag tyckte då, direkt efter tittandet. Ett par har jag inte pratat om alls, på grund av tidsbrist - och att deras innehåll känts för allvarligt för vad vi/ni orkat med under rådande världsläge. 

Men nu är det dags att slå in det här filmåret med både pompa och ståt och papper och snöre - och dra åt, för nu är det här filmåret snart alldeles slut. Helt slut.

 

* Jag, Daniel Blake (2016) I, Daniel Blake (originaltitel)

* Shirley (2020)

* Barnmorskan (2017) The Midwife (eng titel, ej att förväxlas med en välkänd engelsk serie, det här är något helt annat - och franskt)) Sage femme (originaltitel)

* Om själ och kropp (2017) Teströl és lélekröl (originaltitel)

* 10 items or less (2006) (ej att förväxlas med serien med samma namn)

* Psykos i Stockholm (2020) (filmen kallas följdriktigt Psychosis in Stockholm på engelska)

* Kvinnan från Brest (2016) La fille de Brest (originaltitel)

* Megan Leavey (2017)


Wrap it up! som man säger. 

<3

/helena

ps Om någon vred om min arm, och gjorde tusen nålar eller så, då skulle jag nog säga att Om själ och kropp var den allra, allra bästa filmen vi sett i år. Men bara då.

onsdag 29 december 2021

Konst som inte lägger sig platt

Här stod jag lite blygt i höstas och fotade, ja, vad då? En granbarkborre som borrat sig in i barken? Nej.

Nej, så var det inte. Dels för att jag är en allt annat än blyg person och dels för att trädet obviously inte är en gran, men framförallt för att det låg något så oemotståndligt vackert på marken framför mig - och trädet.

Eventuellt så minns ni att jag ojade mig över att ha en förfärlig mängd foton att gå igenom i höstas? Jo, det handlade om de här mattorna. För mattor är det, även om de är gjorde av målarfärg. Jo då. 

Nu har jag gått igenom de flera hundra foton jag tog då - ordentligt - återstår bara att välja ut de som ska ingå i en av mina pågående foto-ambitioner framåt. Några av de som blir över tänkte jag visa er här inne. Snart, tror och hoppas jag.

Och lugn, bara lugn, det kommer vara några fina små smakbitar som jag delar med er också, för några andra foton än de finaste utvalda har jag inte sparat alls.

Om jag inte är helt felinformerad så handlar det här om ett gatukonstprojekt i samarbete mellan det lokala kommunala bostadsbolaget och (gatu)konstnärerna samlade under rubriken Artscape (artscape.se).

Tror bestämt att det till och med var så att de boende runt Hulta Torg, här i Borås, själva fick vara med och designa hur mattorna skulle se ut. Och som de designade! Färgglatt och mönstermyllrande. Underbart!

Men. Jag funderade på det här med konst och förgänglighet. Både i allmänhet, och i det här specifika fallet. Gatukonsten vi oftast ser runt oss, på husväggar och anvisade graffiti-murar, bleknar antingen med tiden och vädrets makter (om de inte fylls i och på igen, i samma form och spår) eller så målas de helt sonika över med andra motiv. 

Men. Hur går det med de här street art-mattorna då? Som folk går på dagarna i ända. Och ibland ligger det snö där. Och snöplogen drar fram och plogar där, och sands sprids ut som halkskydd och sandpapprar sedan bort matt-motiven bit för bit. Antar jag.

Men. Det är något med förgängligheten som jag gillar. Det är något med det organiska förfallet, något som - samtidigt som det känns småtrist förstås - också känns naturligt på något bra sätt. En del saker måste man njuta av nu. Passa på liksom. Nu, nu, nu. Eller då då.

Men. Det sista men:et handlar om att jag ju fotade av de här gatukonstmattorna när de kändes alldeles lagom slitna i höstas. Då de låg där i samklang med den gyllengula solen och de bruna löven som spritt ut sig överallt.

Det var bara det. Och att ni kan se fram emot ett större smakprov på hur det såg ut när jag gick runt och fotade här hemmavid i höstas.

<3

/helena

psArtscapes Instagram kan ni hitta ett par trevliga drönarbilder, från i somras, när det här spännande konstprojektet ägde rum, där kan ni se hur mattorna slingrar sin väg fram mellan husen runt Hulta Torg. (Om ni har bra syn, då kan ni nästan få syn på huset där jag och mannen bor. Eller nej, det är nog ett träd i vägen. Eller två. Men ändå.)

tisdag 28 december 2021

Liv och kiv och riv och stora kliv

- Älskling, hur många sådana här tomater har vi hemma? undrade jag, där jag satt och vred och vände på grönsakerna som skulle ingå i vår snara middag.

- Va? Tomater? Tja, det är väl fyra sammanlagt, med den du håller i handen alltså. Svarade mannen, van som han är att svara på frågor han inte alltid förstår upphovet till. Det blev inga tomater till maten, inte den dagen.

Så började tanken om fyra små tom(a)te-nissar födas i mitt huvud, någon gång i november. Fyra röda luvor, som jag bestämde mig för att fota. Foton som skulle illustrera en liten rad av små berättelser. En för varje advent eller så. 

Sedan kom mycket annat jobb emellan och jag fick ställa undan den här tanken och låta den bero. Nu vill jag plocka fram den igen, känner jag. Hög tid. Det får alltså bli en saftig, men snäll, story i dessa tider i stället - mellandagstider. Mellandagar har vi ju gott om, menar jag, både nu - och sedan efter det nya året har klingat in.

Möt Cherry, Baby, Biff och Sås. Det blir en enda berättelse av det hela, istället för uppdelat på fyra som det var tänkt från början, nu kör vi. För alla lagom små och stora. 

Här kan ni läsa ett smakprov som jag skrev när jag presenterade idén, om ni vill. Men det är inte nödvändigt för att hänga med i den här lilla barnsagan som kommer nu, den är helt fristående - och spontant skriven i stunden! Häng med!

LIV OCH KIV OCH RIV OCH STORA KLIV:


- Kom igen då Sås, hoppa! sa Biff och kände sig mer än nödvändigt belåten. Hånflinade, gjorde han också. 

- Hopp-e-li-hoppa då, fortsatte Biff med sin allra mest retsamma röst. Sedan förde han fingrarna över läpparna så att det blev ett sådant där blappigt ljud. Blippigt och blappig. Ett sådant ljud som brukar betyda att någon är feg. Och rädd.

- Jag är varken feg eller rädd, sa Sås och kammade och slet och rev sitt röda hår med fingrarna. Fett hår hade han, som alltid. Och nu blev fingrarna också det - feta. Sedan sa han, efter att ha torkat av fingrarna mot tröjan:

- Jag har bara lovat pappa att inte få fler fläckar på mig nu, han är så gruvligt trött på att tvätta ju. Han påstod till och med att hans ögon kändes rundare och snurrigare för varje varv som han tvingades följa tvättmaskinens väg runt och runt med mina nedspillda tröjor i. 

- Jaja, what ever, kaxade sig Biff vidare där han stod i sina korta ärmar och kliade sina väl omhuldade biceps, utan att dölja hur nöjd han var med sin kropp.

Duns! Plötsligt hördes en duns. Visserligen en liten duns, men definitivt en duns, det kunde de alla höra. Utom Baby, för hon satt längst ner, nedanför den nedersta lådan. Den som var Cherrys. Den översta lådan tillhörde Baby. Det var utanför den som alla stod och kivades och höll låda, ungefär som de brukade göra varje dag. 

Men idag hände något som aldrig brukade hända - de hörde en duns. Och dunsen, det var Baby det. Baby som nu stod och ojade sig över sin ömmande ankel. Men hon log också. Stolt som en tupp, samtidigt som hon ojade sig och tog ett par prövande steg. Jo då, foten höll. Ett steg. Två. Tre. Ett dussin prövande steg senare hoppade den lilla tomate-nissen triumferande upp och ner och pekade finger åt sina förvånade syskon som fortfarande inte hade lyckats stänga sina gapande munnar.

- Va!? Baby, hoppa genast tillbaka till din låda, sa Cherry. Inga dumheter nu. Vi ska ju strax äta, det blir ju din favoriträtt. Spagetti med köttfärssås.

Sås kunde inte låta bli att himla med ögonen och klappa sig på sin fläckiga mage, när han tänkte på spagettins långa och ringlande färd ner genom just den - magen.

- Baby Plommon, kom genast tillbaka hit upp, skrek Cherry samtidigt som han försökte viska, rädd som han var för att monstret i yttervärlden skulle höra dem. Och då vilja äta upp dem, som han alltid verkade hota med, där han gick och stilade och visade upp sina sylvassa klor.

- Hur då då? Baby hade aldrig hoppat ut från tryggheten förut, och visste därför inte hur hon skulle kunna komma tillbaka upp. Och det bekymrade henne inte särskilt mycket heller. Äntligen väntade inte äventyret bakom hörnet - eller nästa byrålåda då - det var här! Här låg äventyret och väntade! Äntligen! Jippie! Fast hon tänkte det bara tyst, ville ju inte göra sina förvånade och upprörda bröder ännu mer upprörda, och förvånade. 

- Och hur var det här då? Kan jag stå till tjänst med något?

AAAAAHHHHHHH!!!! Det var monstret! Där stod han bara. Mitt framför deras lilla lillasyster. Hjälp. Hjälp. Hjälp. Tänkte i tur och ordning Cherry, Biff och Sås. Men Baby sa hej. Hej? Nej! Är hon inte klok?!? På tok, kommer allt att gå nu!

- Hej, sa Baby och sträckte fram sin armbåge mot monstrets betydligt större armbåge.

- Heeej....? Fick monstret till slut fram. Hen stötte i Babys armbåge så hårt att den lilla röda luvan tippade över.

- Oj. Sorry. Ska jag hjälpa dig upp? undrade Monstret och puttade på den stånkande lilla tomate-nissen.

- Ja, vill du vara snäll att göra det, sa Baby. Jag behöver komma upp till min låda igen, för här är tydligen alldeles för farligt för mig att vara. Här i yttervärlden ska det visst finnas ett monster också, avslutade Baby med sitt största leende på de små röda läpparna.

- Hyyyyyssssscccchhhhh. Cherry kämpade för att få det tystaste ljud han kunde att färdas ända fram till lillasysterns öron tre lådor ner, utan att Monstret skulle höra det.

- Ett monster? sa Monstret och tittade sig förvånat och lite skrämt omkring.

- Ja, det sägs så, sa Baby och klappade sin nyfunna vän på den vassa armbågen, som tack för den hjälpande puffen upp.

- Usch, vad hemsk. Då är det bäst att jag hjälper dig upp fort då, för här vill jag inte stanna om det går runt något farligt vidunder här och sprider rädsla i våra fredliga kvarter, sa Monstret.

- Är det stort, eller? undrade Monstret vidare, samtidigt som hen filade av en vass kant på den där mest förargliga klon. Den som alltid ville fastna överallt. I kläder och så. Monstret hatade att få sina kläder förstörda.

- Ja, jag tror det, mina bröder påstår det i alla fall, sa Baby och sneglade upp där hennes bröder stått förut, nu syntes inte ens en luva till.

- Väldigt stort och väldigt farligt. Baby visade med händerna hur stort det nog var. Och långt. Och så.

- Bäst att du följer med mig hem en stund då, tills vi vet att det där stora och farliga har smugit förbi, sa Babys nya vän.

Sedan lekte de en lång stund i Livs rum. Liv? Jo, hen heter så, Babys vän. Liv hade ett helt rum fullt av lego och pussel och andra pyssliga saker som kan sysselsätta en tomatenisse och hennes nya vän i flera år. 

- Du kan väl komma ner hit någon mer gång, va? bad Babys bästa vän, samtidigt som hen såg till att den lilla plommontomaten hamnade på rätt köl i sin låda.

- Ja. Jo. Gärna. Ska vi baka muffins då också? Och bygga ett farligt, farligt monster av alla de gröna bitarna? Och höra på när din mamma nynnar på de där, vad vad det du sa att de hette, de där engelska skalbaggarna?

- Ja, du menar John och Paul och Ringo och Star? sa Liv tvärsäkert och bet av änden på en förargligt lång och utstickande klo, innan den skulle riva sönder den alldeles nya julklappsblusen. Den som var rosa och blank och prickig och mjuk som siden.

- Mamma sjunger jämt deras låtar. Fast de är urgamla. Tror de sjöng in dem första gången på stenåldern. Eller så.

- George, inte Star! Det var Livs mamma som ropade det till dem, där hon stod i deras hem, under byrån. Där nere, undertill. Det som Babys bröder brukade kalla yttervärlden. 

Nu visste Baby bättre, det var bara en annan del av samma värld. Och där bodde den snällaste individ hon hade träffat i hela sitt liv - Liv.

 

Snipp, snapp. Och så. 

<3

/helena

måndag 27 december 2021

Orkar ni med lite naket på en måndag?

Klimatdebatten fortsätter, på mina och mannens gemensamma alster. Här handlar det visst om något stort...

...och här rör det sig runt det här med många förspillda - eller sparade - droppar små, tror jag bestämt.

Hehe. Frågade mannen om det var ett självporträtt han filat fram med hjälp av blyertspennan. Tror han svarade ungefär: Hm. 

Haha.

Kram! Och sköt om er.

<3

/helena

ps Om jag inte kunde döpt det här inlägget till Klimatdebatten fortsätter, undrar ni? Nu när det är det det handlar om och allt, fortsätter någon undra? Jo. Visst. Det är klart att jag kunde gjort det. Men hade det varit så skoj då? Jag bara undrar. Lite naken-chock måste vi väl få ha ibland? Annars blir livet alldeles för trist. Och smaken angående attityden till baken varierar ju beroende på vem man frågar - fast och fin, eller lite mer slapp och avspänd. Häpp!

söndag 26 december 2021

Om man är för trött-mätt för att tänka själv, kan man alltid låna något avdankat av Gardell.

"Det är inte lätt att vara superhjälte nu för tiden. Har någon någonsin prövat på att byta om i en mobiltelefon?"

"Trött som fan. Livet kostar på. Men meningen är ju liksom inte att man ska lämna tillbaka det oanvänt vid utgången."

"Ser ut som skit just nu, men det finns ingen marknad för begagnade liv så det är ändå ingen idé att tänka på andrahandsvärdet."

Haha. Den gode Jonas levererar och levererar. Och jag konstaterar att kortformatet nog aldrig kommer bli något för mig. Jag som använder mer än ett halvt helt twitter-meddelande bara för att sätta rubrik. Håhåjaja.

Annars? Bra, hoppas jag? Åtminstone hyfsat? Här tar vi det väldigt piano, även om gitarren var framme en sväng igår. Jul, jul strålande jul, snart är du ju redan helt slut. Fast det var inte sant, det var inte alls sant, för här hemma firar vi med pompa och ståt ända till Knut sätter stopp och slår knut på de sista juleljusen. 

Eller vad då pompa och ståt? Haha, mest lite lågmält mys bara, även när vardagen träder in. Piano, piano. Och med bästa annandagsplagget på idag - Vintage-morgonrockarna. Det kanske vi skulle kalla vårt band, alltså som i orkester, mannen och jag - vintage-morgon-ROCKARNA? Yes!

På annandagen har vi läst ut en hel bok. Jodå. Fast, sssccchhh, ni behöver kanske inte säga till nån att den varken var tjock eller lång... Kort, koncis, kärnfull och full av bevis på varför det är omöjligt att låta bli att beundra Jonas Gardell:

"En gång frågade en nyfiken amerikan mig om Sverige låg i Japan. Då sa jag ja, för jag ville inte verka oartig."

Haha. Fast skrattet fastnar i halsen när vi tänker på kärnkraftsolyckan det året. För det här handlar om en samling Gardellska visdomsord från åren 2010-2011. Det hände också något fruktansvärt i Norge då, som ni säkert minns, och Jonas säger det så bra:

"Vi kan hedra de ungdomar som slaktades på Utöya genom att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet var den än visar sig."

"Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna."

Han sätter ord på tiden - och på det tidlösa:

"Jag är lite rädd för människor som är rörande överens om något de två veckor tidigare inte ens visste att de ville."

Glidningen mot högerpopulismen har väl tagit lite mer än två veckor, i vår riksdag, och i många andra länders kölvatten. Men i princip stämmer det ju. Nu verkar det inte finnas någon bortre gräns längre, för hur långt mittenvärderingarna får trava nästintill oemotsagda rakt in i rasisternas mest högkonservativa borgerlighet. De sitter inte längre i högernationalisternas knä, de ligger ju för tusan med dem, inför helt öppen ridå dessutom. 

Bäva månde vi. Ta fighten mot generaliseringar, rasism och egoism måste vi! (Här får ni gärna citera MIG, om ni vill.)

Förlåt om jag fick er att sätta skinkresterna i vrångstrupen. Men det finns inga dagar när vi får vila oss från att ta fighten med dem som behandlar människor olika beroende på vad de heter och hur de ser ut. 

Ingen skulle döma covid-hunden enbart efter håren, på det sätt som rasisterna bland våra toppolitiker gör. 

Och ingen sida står fri från godtycklig rasism, det vet vi. Så sent som häromdagen hörde jag Ygeman yttra något på bästa sändningstid.

Något om att vi inte behöver tiotusen diskare från Bangladesh (på tal om arbetskraftsinvandringens vara eller icke vara) eftersom vi har egna invandrare som behöver de enkla och okvalificerade jobben. Jo, det är sant, han sa så. Tror bestämt att jag nästan direktciterar den gode (?) migrationsministern där.

Jojo. Det är alltså så jobben ska fördelas. Vissa är mer lämpade att diska och städa och så då. Hm. Och Ygeman är säker på att det är så enkelt? (påpekar hon som är dotter till en mor som städat sjukhuskorridorer och toaletter med den äran i många år. Och ofta fick beröm för sitt väl utförda arbete. Men vad hjälpte det när kroppen tog slut.)

Inte nog med att det är fruktansvärt rasistiskt att bestämma att en viss grupp av människor ska göra de så kallade skitjobben - det är dessutom en stor skymf mot alla hårt arbetande working-class-heros därute, att avfärda deras samhällsviktiga (och många gånger hårda, smutsiga och livsviktiga!) arbeten som något vem som helst skulle klara av. 

Vi måste öppna upp möjligheten för så många som möjligt att utbilda sig till något de brinner för att bidra och jobba med - OCH vi måste uppskatta och förstå, på riktigt, att det inte finns några enkla och okvalificerade jobb.

Ygeman. Hur är det nu? Har du provat att gå upp i ottan varje vardag i princip ett helt yrkesliv och gå iväg till ett bullrigt jobb som givit dig en outhärdlig tinnitus på gamla dar? Har du stått där med denimtyget runt dina av betonggolv åderbråcksmärkta underben? Har du stått med den rutiga skjortan uppkavlad över dina värkande armar? När du satt i nästa grepe (handtag) i nästa hink (spann)? Och nästa grepe. Och nästa. Och nästa. Till ditt liv nästan försvann. (säger hon som är dotter till en far vars klockradio ringde varje vardagsmorgon vid fem, under hela hennes uppväxt, och långt där efter).

Det är skillnad på folk och folk tydligen, eller vad säger du Ygeman? Är det integrationsminister det står på visitkortet numera? Jojo. Det är till att veta hur man integrerar (säger hon som är så kallad etnisk svensk och har bott snart trettio år i ett område fullt av hederliga och samvetsgranna och samhällsnyttiga individer - trots att vår stadsdel på grund av ett procentuellt fåtal kriminella måste gå under det missvisande och betungande epitetet: Särskilt utsatt område).

Hoppsan. Jag var visst inte så trött-mätt och slut i huvudet som jag trodde. Hoppsan. Tack Ygeman, för att du väckte mig, och min ilska, med din rasism och ditt människoförakt. Ett förakt som slår igenom över alla tänkbara gränser, tydligen. Ett förakt som gäller oavsett om man kommit hit tillfälligt från Bangladesh, eller sökt asyl och skydd i vårt land från förtryck, krig och ett allmänt ovärdigt liv. Eller om man är född i Småland.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jonas Gardell-boken som mannen köpte second hand på Myrorna och gav mig i namnsdagspresent på Anna-dagen heter: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra. Rekommenderar varmt att få er lite Jonas till livs, helst något varje dag. (Tror han skulle älskat den där sista meningen, för visst lät den nästan lite småsnuskig? Hihi.)

Anna & Dag - en ikonisk bild?

Jag gav mig själv en väldigt svår uppgift. Eller jag trodde inte att det skulle vara en så stor utmaning ifrån början, men det blev det. Etthundrafemtio versioner senare landade jag i det som jag tror är slutversionen - och det är inte den ni ser här. Den här var nog bara nummer sjuttio i ordningen eller så. 

Vad gick då uppgiften ut på? Jo, jag fick i uppdrag av mig själv att försöka göra en egen version av mamman och barnet, julens mest ikoniska bild. Men vad skulle då min helt egna version kunna handla om? Djur?

Eller natur?

Eller lite både och?

Vilket blev då slutversionen bland alla de många stegen och versionerna som kom fram längs vägen? Jag tror att det blir nummer fyra. För att det känns som att mamman är ett blad där. Ett löv, om hösten. Och barnet ett mindre löv, bredvid. Ser ni? Alltså ett par steg upp härifrån. Precis här ovan ser ni en av varianterna på temat rymd-känguru, eller nåt. Barnet ser i alla fall ut som om det har mössa på sig och skridskor. Kanske tar de ett par skär tillsammans, där uppe bland de lysande galaxerna? En ikonisk stjärnbild.

Ja, jag sa ju att jag skulle bjuda er på något knasigt, också. Och skrattretande? Tja. Det står er förstås fritt att tycka det, men jag blev ändå ganska nöjd. 

Lite vanvördigt kanske att förvandla en ikonisk mor och hennes minst lika ikoniska son till konstiga djur och multnande höstlöv, but hey, konst ska vara ju en smula tankeväckande - och en aning provocerande.

Anna & Dag, får de förstås heta - annandagen till ära.

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Och om ni inte har skrattat ihjäl er, så ses vi säkert senare. Jag har nog något mera småkonstigt på lut åt er, ska ni se.

lördag 25 december 2021

Här hemma - ren och skär julstämning

Hej, mina vänner. Lite oredigerat här, direkt from the life. Häng med i våra opretentiösa vintage-banor.

Utanför ligger snön kvar, för vi har verkligen haft köldgrader ett tag här i den relativa södern nu. Det känns läge att använda begreppet köldgrader, istället för det som låter betydligt mesigare och snällare - minusgrader. Även om norrlänningarna säkert skulle skratta ihjäl sig åt att jag kallar tio, femton grader för köld. Kyligt, skulle de väl möjligtvis tillåta mig att säga.

Tre visa och vackra snögubbar står som fastfrusna en bit bort i grannskapet, och det är de väl också. Mannen gör sig redo för att låta mig sjunga ett par julsånger till. Han har fortfarande röstvila, men några ackord på hand har han ju alltid över.

Jag kikar nyfiket över hans axel och undrar vad han gör just nu. "Rensar mejl från förra året och bakåt". Haha, ja, det är inte alla som rensar sina mail-korgar med regelbundenhet, eller också är det det han gör - en gång om året, eller så. Och jag lovar att det här inte är tillfixat och arrangerat - det är på riktigt. Just när jag kikar fram på hans skärm håller han på att rensa bort ett mejl som länkar till den här sajten om återvinning. "Stopp, stopp, stopp!". Sa jag och påminde om att länken vill jag ha kvar, även där på det vi kallar för skrivbordsdatorn. 

I den lilla arbetshörnan står en liten pennvässare som påminner om att världen är så stor så stor. Och titta där, det har visst snöat lite på hålslaget också... Hm. Dammtrasan har ju jullov nu, får se om dammsugaren orkar jobba en stund på ob-tillägg.

Medan en pappa drar runt på en gullig rosa pulka-last här utanför, funderar jag på hur jag ska få ihop den här ekvationen - passande ram med teckning med ren på. Det är någon sötnos på mannens jobb som har skapat ett konstverk som kräver sin inramning igen. Och jag ska lösa det på något bra sätt, tror jag bestämt.

Nu ska vi snart äta kallrökt lax, kokt potatis och päron- och paprikasallad. Med en experimentell sås till. Något jag kom på; en kall vispad gräddsås med kanel och peppar i. Vi får väl se hur det bli. Bra, tror jag. Och lite gott. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps När vi (läs jag) sjungit en stump och vi vilat en stund på maten och diskat alla faten. Nåja. Då ska jag fortsätta att jobba på en bildidé jag börjat med. Den är till er. Så den kommer in hit så småningom. Om den blir tillräckligt bra för att visas upp, vill säga. (Eller om den blir väldigt dålig - så att ni får något att skratta rått och hjärtligt åt...). Kram! Vi ses.

Papperskrubba från 1915

Var bara tvungen att komma in och dela den här med er - en julkrubba i papper som har överlevt över hundra år på jorden - vilken grej!

I SVT-reportaget, som vi skärmdumpat hem, berättar Leif om krubban som han förvaltar ömt. 

Den fanns i hans barndomshem till att börja med, och då, när han var liten, kunde det kännas nästan som att han var där inne, på plats i krubban. Titta, men inte röra! Det var orden, mottot som bidrog till att den sköra juldekorationen fortfarande finns kvar i så fint skick.

Men från allra första början fanns den i Leifs pappas barndomshem. Mm. Visst är det mysigt med saker som bevaras och tas fram, jul efter jul. Även om det är smått amazing att en pappersprodukt lyckats stå pall, med sitt ömtåliga stall, i mer än ett sekel.

Ska nog spara de här skärmdumpade bilderna till kommande generationer, att förundras över, och bara titta på. Inte röra. Aja-baja.

<3

/helena

ps Snart, snart kommer det en liten direkt-rapport från ett annat julhem. Ett något stökigare, men lika hjärtligt vintage-hem. Jag tror ni fattar vad jag pratar om. Ses snart.

Endast tomten är vaken, och ekorren.

 

Från gren till gren

hopp, hopp, hopp

från timman är sen

till tidigt tidigt

 

Från kontinent till kontinent

hopp, hopp, hopp

från liten till stor och mellanstor

 

Från hjärta till hjärta

hopp, hopp, hopp

klapp, klapp, klapp

hörs alla förväntansfulla bröstkorgar

 

Från mig (och mannen) till dig och dig och dig

hopp, hopp, hopp

tre ord som låter lika, men innehåller tre olika ingredienser:

hoppfullhet, hoppla, och hoppborg

En känsla, hästkrafter som orkar bära den, och något till barnen

Det är allt ni behöver

Sa tomten

Och ekorren

 

Hej hej och sköt om dig

säger jag

<3

/helena 

ps Vi hörs

fredag 24 december 2021

Inte ens ett utbränt ljus ska behöva känna sig ensamt

Äsch. Tänk när man var liten och satt och tindrade ikapp med de gamla sköra julkulornas glans. Tog en småkaka till och började skruva otåligt på sig när de vuxna pratade så länge att det kändes som att det aldrig skulle bli dags för julklappsöppning. 

Äsch. Vad då äsch? undrar ni. Jo, det är så töntigt att vara vuxen ibland. Som när man får för sig att man nog bara måste svabba av lite i alla fall. Eller byta det där kuddöverdraget på soffkudden som ser lite ledsen och opiffad ut. Som om det inte blev jul på riktigt annars. Och då är jag ändå en relativt ovuxen vuxen på många sätt, som ni vet. Har alltid satt en ära i att bevara mitt klara barnasinne. Bevakat noggrant så att vuxenheten inte puttat ut den storögda lilla flickan från mitt hjärta.

Ni fattar säkert varför jag nämner det just här och nu - för att ett och annat sådant städmaniskt drag hindrade mig från att komma in och säga hej till er redan INNAN Kalle. Haha, jag skrev Kalla istället för Kalle först. Ja, den här bloggen har verkligen kvinnliga förtecken, till och med när jag gör en så kallad anka (tidningsanka, som ett sådant fel brukar kallas i den traditionella pressen) blir den kvinnlig. Häpp!

Anyway. Här är jag. Mätt och go efter jultallrik med brysselkål och allt det där andra feta. Mannen ska strax sätta på kaffe, och till det unnar vi nog oss en mintdoftande after eight redan innan klockan åtta. 

Vi pratade ensamhet, om vi känt det. Och det hade vi. Har vi. Fast väldigt lite och sällan. Mannens ensamhet har varit absolut, som i att känna sig som en öde ö. Min ensamhet har aldrig känts så, eller, jo, när jag var tonåring kunde jag ofta känna det som att det inte fanns en enda människa som förstod hur just jag kände det. Eller som att jag inte tilläts (tillät mig själv?) att vara mig själv. Men det är väl något som de flesta som befinner sig i läget mellan stor och liten hamnar i mer eller mindre. Där är jag säkert inte alls unik.

Min ensamhet som vuxen har alltid handlat om saknad. Och rädsla för att det ska hända en älskad vän något. Det tänker jag på när jag läser om jultrafiken och det hala väglaget där ute. Att inte någon enda ska behöva mista sina älskade på grund av slarv eller oaktsamhet. Kör försiktigt. Och kolla att alla ljus är släckta innan ni tar en välförtjänt tupplur på maten.

Det bästa sättet att aldrig känna sig ensam är att gilla den man alltid måste umgås med, oavsett omständigheter - sig själv. Om man tycker om sig, då blir ensamheten ofta till och med något att se fram emot, en tid när tankarna kan få fritt spelrum. Ett tillfälle att lyssna inåt och bli medveten om allt vi har där inne. Alla resurser som var och en går och bär på - de ska inte heller slarvas bort, tänker jag.

Det känns som att den så kallade (post)moderna människan är väldigt bra på att utforska världen, men inte alls lika bra på att resa inåt. Och då menar jag inte via några populära metoder som mindfulness eller yoga eller något sådant, jag menar att det känns som att många människor inte vågar se sin fulla potential. Det känns som att något måste stå på och skvala hela tiden. Musik i bakgrunden, teven på, eller radion, podden. Och det är väl jättebra och lärorikt förstås, men ständigt brus, omvärldsbrus, kan hindra dig från att höra vad du tänker. 

Om du vågar lyssna på ditt inre flöde kommer du förstå vad det är du drömmer om, på riktigt. Oavsett om det handlar om att börja väva eller lära dig ett nytt språk eller springa maraton.

Vad tänker ni om det här? Känns det som att ni utnyttjar era förmågor och talanger på bästa sätt? Lyssnar ni inåt? Uppfyller ni era egna önskningar också, och inte bara är till lags för andra? Tillåter ni era vuxna ögon att tindra och förundras över tillvarons magi, mitt i all väldigt verklig verklighet?

Eller är vi för trötta av allt prat prat prat om pandemin, för att ens orka lyssna på oss själva just nu?

Vad tror du?

Kram.

<3

/helena

ps Min önskan är att inte en enda människa ska behöva uppleva en smärtsam ensamhet. Det finns kanske inget sätt att uppnå det, men jag vill ändå sträcka ut en hand och berätta det jag tänkte säga innan svabben kom och distraherade mig: Låt mig och mannen bli ditt sällskap under storhelgerna. Kom in och umgås med oss, vetja. Lovar att blanda högt och lågt och knasigt och kul och knäppt och gammaldags och småallvarligt, lite som vanligt med andra ord.

Och om du vill, får du gärna mejla mig (se mejladress i högermarginalen vid den oskuldsfulla katten) och prata bort en stund. Kanske kan vi komma överens om att ringa varandra också, om någon behöver höra en röst i örat. Eller om någon hellre vill prata med mannen, så finns han också här, och är så där gullig och snäll som bara han kan vara (även om han fortfarande är lite klädsamt musiker-hes).

(OBS! Jag kollar inte mailen hela tiden, har ingen dator på jämt, och äger ingen smartphone så länge min trotjänare till mobil fungerar - försöker ju leva som jag lär; köp inte nytt innan du verkligen behöver det och har kollat att det du behöver inte finns på second hand-marknaden. Med det sagt ska jag försöka kolla av mejlen minst två gånger per juldag - och komma in och skriva lite strunt och sunt minst en gång per dag eller så.)

Vi hörs.

torsdag 23 december 2021

Med vintage-strössel på

Det spelade ingen roll att jag tog fram faunans allra mest eftertänksamma djur: Snigeln och igelkotten. Visarna på december-klockan visar ändå redan på jul. Hjul, hjul strålande hjul, som man sjunger, ni vet, när det bara rullar på och vips så är vi där. Ingen fara på taket, vi är mer redo än vi tror. Vi har allt vi behöver inombords.

Utomhus ligger snön vaken och undrar hur länge den får vara den här gången. Fast det här är fusk-snö, det här är det som föll förra gången, inte det mer flyktiga lager som tagit plats där ute nu. Kanske stannar det ändå kvar ett par dar, om termometern bestämmer sig för att dra iväg neråt en bit. Här och nu står den och vacklar mellan en ynka tvåa och en nästan lika ynka trea på plusskalan. Vi får väl se vad herr Celsius säger om saken i jul.

Hej förresten. Måste ju heja ordentligt, vetja. Och berätta vad det här är för foton. Det är inte som ni kanske tror, att ni har sett dem förut. Nej då, det här är andra bilder, även om de kanske liknar varandra. Den som spar han har. Hon har. Har sparat några godbitar från några fotosessions jag tagit den senaste tiden. Så, om ni tror er ha sett exakt just den bilden förut, så får ni tänka om. En unik upplevelse vill jag att vi ska ha tillsammans i takt med att julstämningen breder ut sig i våra hjärtan.

Förhoppningsvis är ni, liksom jag, i det läget strax att ni vet vad som hanns med och inte. Ett gilla-läget-läge som får andhämtningen att sakta in och måste-bara-känslan att tvärbromsa. Här och nu. Du och du och jag.

Vi tänder ett ljus för dem som inte fick uppleva en jul till. Vi sänder en tacksam tanke till kärlekens makt som låter oss få känna värmen från några juleljus i år också. Det behöver inte vara tusen tankar av tacksamhet - och absolut inte tusen ljus. Men EN tanke kan vi i alla fall sända. Det kostar inte mycket mer än två sekunder av ditt liv. Eller tre.

På Willow-tallrikarna från 1945 flyger de två älskande fåglarna fortfarande nära, nära och jag tänker som vanligt att det är jag och mannen, fast helt utan tragedin då. ;) Vi har flugit nära, nära nu i snart trettioett år och hoppas våra vingar ska bära vår kärlek längre och högre ändå. Flyger och flyger, just nu sitter vi vid varsin skärm och försöker få något vettigt gjort. (Hur det går med den saken för min del, det får ni väl bedöma en bit ner.)

Snart ska det kokas risgrynsgröt och läggas i de där tallrikarna. Alltså de på förra fotot, de här ovan sitter stadigt på sin sovrumsvägg. 

Vet inte hur det är med er, men här föredrar vi verkligen att koka från grunden. Färdig risgrynsgröt är ju så himla söt, menar jag. I det här fallet är det bra att det tar tid. Putter putter och långsamhet, bara det inte bränner vid och pöser över. På ettan, sedan ner till noll en stund och upp på ettan igen, röra röra och bara röra sig en kort bit från spisen. Mysigt. Med mycket kanel på! 

Annars är prinskorven färdigstoppad, av Ingelsta, med kalkonkött. Ska bli spännande att prova kalkon i korv för första gången. Köttbullarna har pappa Dafgård rullat. Och skinkan (som är supergod) är stämplad med gourmet Bloms signatur. Tur man tycker om djur. Synd bara att man tycker lite för mycket om att äta upp dem bara. Dubbelmoralen sitter som en smäck. Men det är det väl ingen som ser i vintermörkret, va? Allvarligt talat äter vi mer vegetariskt än någonsin, även om det kanske inte märks så väl just i juletid.


Det är en ros utsprungen. Min favoritpsalm i dessa röda tider - och då pratar jag INTE politik. Har aldrig känt mig mindre röd än nu. Grön, grön, grön är färgen på mitt blödiga vintage-hjärta. 

Men några julsånger blir det kanske inte i jul, vi får se vad mannens stackars röst säger. Han har jul-jobb-spelat på flera av sina säbos, för våra kära äldre och funktionsvarierade, de senaste dagarna och det har satt sina spår. Röstvila väntar för honom. Så jag får hålla låda själv. Eller så får han hålla gitarr-lådan och jag gala ut ett par längtansfulla jultoner i vinternatten. Gläns över sjö och strand, en annan favorit.

Vad ska ni göra? Bränna vid gröt och rimma på söt? Kolla Kalle fem över femton? Bara vara. Släppa ner håret och hänga med ert lilla gäng? Njuta av lugnet och stillheten och ett och annat j-ligt sticksigt barr under foten?

Har ni långtråkigt, och vill hänga med ett par gamla uvar, får ni gärna titta in ett par varv under juldagarna, här kommer hända ett och annat, lättsmält och kul och något underfundigt som anstår en lagom jul, hoppas jag.

Sköt om er, så ses vi snart då. Kanske redan innan Kalle.

<3

/helena

ps Hur klarade jag mig? Blev det något vettigt gjort här vid min skärm, tro? Nähä. Okej. Det är okej. Hm. Mannen spelar spel. Bananen, som jag brukar kalla det. Räknas det som vettigt då? Ja, det måste det väl få lov att göra, så här en sen och vilsam kväll i december. Eller vad säger ni?