Inte ens ett utbränt ljus ska behöva känna sig ensamt

Äsch. Tänk när man var liten och satt och tindrade ikapp med de gamla sköra julkulornas glans. Tog en småkaka till och började skruva otåligt på sig när de vuxna pratade så länge att det kändes som att det aldrig skulle bli dags för julklappsöppning. 

Äsch. Vad då äsch? undrar ni. Jo, det är så töntigt att vara vuxen ibland. Som när man får för sig att man nog bara måste svabba av lite i alla fall. Eller byta det där kuddöverdraget på soffkudden som ser lite ledsen och opiffad ut. Som om det inte blev jul på riktigt annars. Och då är jag ändå en relativt ovuxen vuxen på många sätt, som ni vet. Har alltid satt en ära i att bevara mitt klara barnasinne. Bevakat noggrant så att vuxenheten inte puttat ut den storögda lilla flickan från mitt hjärta.

Ni fattar säkert varför jag nämner det just här och nu - för att ett och annat sådant städmaniskt drag hindrade mig från att komma in och säga hej till er redan INNAN Kalle. Haha, jag skrev Kalla istället för Kalle först. Ja, den här bloggen har verkligen kvinnliga förtecken, till och med när jag gör en så kallad anka (tidningsanka, som ett sådant fel brukar kallas i den traditionella pressen) blir den kvinnlig. Häpp!

Anyway. Här är jag. Mätt och go efter jultallrik med brysselkål och allt det där andra feta. Mannen ska strax sätta på kaffe, och till det unnar vi nog oss en mintdoftande after eight redan innan klockan åtta. 

Vi pratade ensamhet, om vi känt det. Och det hade vi. Har vi. Fast väldigt lite och sällan. Mannens ensamhet har varit absolut, som i att känna sig som en öde ö. Min ensamhet har aldrig känts så, eller, jo, när jag var tonåring kunde jag ofta känna det som att det inte fanns en enda människa som förstod hur just jag kände det. Eller som att jag inte tilläts (tillät mig själv?) att vara mig själv. Men det är väl något som de flesta som befinner sig i läget mellan stor och liten hamnar i mer eller mindre. Där är jag säkert inte alls unik.

Min ensamhet som vuxen har alltid handlat om saknad. Och rädsla för att det ska hända en älskad vän något. Det tänker jag på när jag läser om jultrafiken och det hala väglaget där ute. Att inte någon enda ska behöva mista sina älskade på grund av slarv eller oaktsamhet. Kör försiktigt. Och kolla att alla ljus är släckta innan ni tar en välförtjänt tupplur på maten.

Det bästa sättet att aldrig känna sig ensam är att gilla den man alltid måste umgås med, oavsett omständigheter - sig själv. Om man tycker om sig, då blir ensamheten ofta till och med något att se fram emot, en tid när tankarna kan få fritt spelrum. Ett tillfälle att lyssna inåt och bli medveten om allt vi har där inne. Alla resurser som var och en går och bär på - de ska inte heller slarvas bort, tänker jag.

Det känns som att den så kallade (post)moderna människan är väldigt bra på att utforska världen, men inte alls lika bra på att resa inåt. Och då menar jag inte via några populära metoder som mindfulness eller yoga eller något sådant, jag menar att det känns som att många människor inte vågar se sin fulla potential. Det känns som att något måste stå på och skvala hela tiden. Musik i bakgrunden, teven på, eller radion, podden. Och det är väl jättebra och lärorikt förstås, men ständigt brus, omvärldsbrus, kan hindra dig från att höra vad du tänker. 

Om du vågar lyssna på ditt inre flöde kommer du förstå vad det är du drömmer om, på riktigt. Oavsett om det handlar om att börja väva eller lära dig ett nytt språk eller springa maraton.

Vad tänker ni om det här? Känns det som att ni utnyttjar era förmågor och talanger på bästa sätt? Lyssnar ni inåt? Uppfyller ni era egna önskningar också, och inte bara är till lags för andra? Tillåter ni era vuxna ögon att tindra och förundras över tillvarons magi, mitt i all väldigt verklig verklighet?

Eller är vi för trötta av allt prat prat prat om pandemin, för att ens orka lyssna på oss själva just nu?

Vad tror du?

Kram.

<3

/helena

ps Min önskan är att inte en enda människa ska behöva uppleva en smärtsam ensamhet. Det finns kanske inget sätt att uppnå det, men jag vill ändå sträcka ut en hand och berätta det jag tänkte säga innan svabben kom och distraherade mig: Låt mig och mannen bli ditt sällskap under storhelgerna. Kom in och umgås med oss, vetja. Lovar att blanda högt och lågt och knasigt och kul och knäppt och gammaldags och småallvarligt, lite som vanligt med andra ord.

Och om du vill, får du gärna mejla mig (se mejladress i högermarginalen vid den oskuldsfulla katten) och prata bort en stund. Kanske kan vi komma överens om att ringa varandra också, om någon behöver höra en röst i örat. Eller om någon hellre vill prata med mannen, så finns han också här, och är så där gullig och snäll som bara han kan vara (även om han fortfarande är lite klädsamt musiker-hes).

(OBS! Jag kollar inte mailen hela tiden, har ingen dator på jämt, och äger ingen smartphone så länge min trotjänare till mobil fungerar - försöker ju leva som jag lär; köp inte nytt innan du verkligen behöver det och har kollat att det du behöver inte finns på second hand-marknaden. Med det sagt ska jag försöka kolla av mejlen minst två gånger per juldag - och komma in och skriva lite strunt och sunt minst en gång per dag eller så.)

Vi hörs.